52004PC0654

Bryssel den 13.10.2004

KOM(2004) 654 slutlig

2004/0240 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om tillträde till marknaden för hamntjänster

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. INLEDNING

I Lissabonstrategin ingår uttryckligen avregleringen av samtliga transportsektorer eftersom det gynnar både konsumenter och företag i samma utsträckning. Detta överensstämmer med de slutsatser som drogs vid Europeiska rådets möte i Lissabon den 28 mars 2000, där kommissionen, rådet och medlemsstaterna uppmanades att inom ramen för sina respektive befogenheter påskynda avregleringen inom bl.a. transportområdet.

I enlighet med detta antog kommissionen den 13 februari 2001 meddelandet "Förbättrad kvalitet på de tjänster som tillhandahålls i kusthamnarna: En förutsättning för europeisk transportverksamhet" (det så kallade hamnpaketet) till Europaparlamentet och rådet. Grundvalen för meddelandet utgjordes av ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om "Tillträde till marknaden för hamntjänster".

Det var ett ambitiöst initiativ, vars principer och grundläggande mål bekräftades i kommissionens vitbok senare under samma år.

Förslaget har lett till en bred debatt, både på interinstitutionell nivå bland lagstiftare[1] och mellan övriga berörda parter.

Den 20 november 2003, efter nästan tre års lagstiftningsförfarande mellan institutionerna, i slutet av förlikningsförfarandet, avslog parlamentet i plenarmöte kompromisstexten med 229 röster emot, 208 röster för och 16 nedlagda röster.

2. BEHOVET AV ATT FASTSTÄLLA GEMENSKAPSLAGSTIFTNING INOM DETTA OMRÅDE

Kommissionen anser att det fortfarande finns ett behov av att fastställa gemenskapslagstiftning i fråga om tillträde till hamntjänster och att behovet växt mot bakgrund av de händelser som inträffat under de senaste tre åren.

1. Behovet av en fungerande transportsektor inom EU

Kommissionen betonar att vid de interinstitutionella diskussionerna om det tidigare kommissionsinitiativet till lagstiftning behölls grundtanken bakom och de allmänna principerna i förslaget. Detta bevisar att de flesta av de argument och överväganden som utvecklats i kommissionens förslag från 2001 för att visa behovet av att fastställa gemenskapslagstiftning för tillträde till hamntjänster fortfarande gäller.

För det första har Europeiska rådet, som ett tecken på att det inser vikten av att uppfylla Lissabonstrategin, vid två tillfällen (Barcelona 2002 och Bryssel 2003) uttryckligen uppmanat samtliga institutioner att verka för att direktivet om hamntjänster skall antas.

Dessutom ger transportstatistik samt prognoser och trender en tydlig bild som stärker kommissionens åsikt (som kom till uttryck i 2001 års vitbok om transporter) att det effektivaste sättet att ta itu med EU:s växande transportbehov är att överföra mer gods och fler passagerare till sjötrafiken. På så vis skulle överbelastningen på vägnätet minska och sammanhållningen med perifera regioner öka.

Närsjöfart och motorvägar till havs har kapacitet att suga upp det mesta av den godsökning (50 % mer än 1998) som prognostiseras för 2010 . Detta kommer att leda till ökad aktivitet i hamnarna som måste förbättra sin kapacitet.

2. Att fullborda den inre marknaden och skapa rättvisa konkurrensförhållanden mellan hamnar

I enlighet med fördraget har kommissionen rätt och skyldighet att undersöka samtliga möjligheter som den har fått genom fördraget för att påskynda marknadsöppningen av tillhandahållandet av hamntjänster. Detta har fått ökad aktualitet genom EU-utvidgningen till 25 medlemsstater av vilka 20 har hamnar.

Fördragets grundläggande friheter (etableringsrätt, fri rörlighet för arbetstagare, varor och tjänster) samt dess konkurrensregler gäller även sektorn för hamntjänster. Ungefär femtio år efter det att gemenskapen bildades saknas fortfarande specifik gemenskapslagstiftning för hamntjänster, som nästan är den enda transportsektor där problem vid tillämpningen av dessa regler måste lösas av kommissionen från fall till fall.

Marknaden för hamntjänster kännetecknas av ett stort antal komplexa nationella och andra regler och av hamntjänsternas olika natur samt hamnarnas skiftande utformning (t.ex. i fråga om status, ägarskap, typ av förvaltning, storlek, funktion och geografiska läge).

Om man antog en gemenskapsram innehållande de grundläggande regler som är tillämpliga i sådana EU-hamnar skulle men alltså få en rättvis konkurrenssituation mellan hamnarna.

En gemenskapslagstiftning om hamntjänster bör inte tillämpas på hamnar av alla storlekar. Enbart hamnar med en total årlig maritim trafikvolym motsvarande "internationella kusthamnar (kategori A)" i enlighet med definitionen i beslut nr 1692/96/EG[2] bör beaktas.Medlemsstaterna kan dock välja att tillämpa detta direktiv även på andra hamnar.

Följande två viktiga frågor måste behandlas:

- I fråga om konkurrens i hamnar (konkurrens mellan tillhandahållare av samma hamntjänst inom en hamn), är ett effektivt tillhandahållande av tjänster i den här marknadssektorn av avgörande betydelse för att EU:s hamnar skall fungera och följaktligen för att den EU-politik som beskrivs ovan skall förverkligas.

Hamntjänster är tjänster av kommersiellt värde som tillhandahålls mot betalning till hamnanvändare och vars betalning i normalfallet inte ingår i de avgifter som tas ut för att göra uppehåll i en hamn eller bedriva verksamhet i den. Tjänsterna utgörs av tekniskt-nautiska tjänster som lotsning, bogsering och förtöjning, all godshantering (till exempel lastning och lossning, stuveritjänster, lagring, omlastning och andra transporter inom terminalområdet) samt passagerartjänster (inklusive ombord- och landstigning). De kan tillhandahållas antingen inom hamnområdet eller på en vattenväg till eller från hamnen.

Det är viktigt att beakta varje hamns särdrag och hur relevanta dessa är för leverantörerna av hamntjänster. Detta kan i synnerhet vara aktuellt när det rör sig om utrymmesbrist och kapacitetsbegränsningar i en hamn eller när särskilda sjösäkerhets- och miljöhänsyn skall beaktas.

- I fråga om konkurrens mellan hamnar delar kommissionen den syn som de två medlagstiftarna (parlamentet och rådet) har, nämligen att kommissionens direktiv om insyn i finansiella förbindelser borde gälla de hamnar som omfattas av kommissionens lagförslag och att det är nödvändigt anta statliga riktlinjer (som bara kommissionen har befogenhet att göra) för finansieringen av hamninfrastruktur. Kommissionen kommer att vidta åtgärder i enlighet med detta.

3. Iakttagande av gemenskapens befintliga sociallagstiftning och arbetsmarknadslagstiftning samtidigt som sysselsättningen i sektorn ökar

Under tidigare debatter om lagstiftningen har det ofta hävdats att en öppning av marknaden för hamntjänster skulle få negativa konsekvenser för sysselsättningen och sociala frågor för arbetstagarna, eller att den skulle leda till försämrad trygghet och säkerhet i hamnarna.

Detta stämmer dock inte. Kommissionen har alltid betonat neutraliteten hos de förslag man lagt om EU-regler och nationella regler för sysselsättningsfrågor och sociala frågor, inklusive krav på utbildning och yrkeskvalifikationer samt för frågor som rör miljö, trygghet och säkerhet. Följaktligen skulle förslaget inte påverka tillämpningen av relevanta regler under förutsättning att de är förenliga med gemenskapslagstiftningen och de internationella åtaganden som gemenskapen och den berörda medlemsstaten åtagit sig.

Dessutom skulle de nya godsvolymer som leds genom hamnarna utan tvivel skapa ett behov av nya verksamheter, vilket leder till ökad sysselsättning i hamnarna.

Slutligen, och med målet att förbättra tillämpningen av den föreslagna rättsliga gemenskapslagstiftningen, uppmanar kommissionen medlemsstaterna att ratificera konventioner som antagits i internationella organisationer, och då främst relevant ILO-konventioner[3]

3. KOMMISSIONENS FÖRSLAG

Kommissionen anser följaktligen att det nödvändigt att införa specifika och tydliga bestämmelser om tillträde till marknaden för hamntjänster. För att bevaka hamnoperatörernas, myndigheternas och konsumenternas intressen bör denna marknads unika egenskaper beaktas i bestämmelserna.

Därför lägger kommissionen, i sin roll som enda institution med rätt att ta initiativ, ett nytt förslag till direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster.

Den grundtanke, de principer och de mål kommissionen önskade uppnå med sitt meddelande från 2001 kvarstår. Kommissionen erkänner dock det ökade mervärdet i de konstruktiva ändringar som framförts under den tidigare lagstiftningsprocessen, samt förslag från intressenter och berörda parter.

Kommissionens nya text baseras därför både på kommissionens ursprungliga förslag från 2002 och det ändrade förslaget från 2002, samt på ett flertal konstruktiva ändringsförslag som framförts vid parlamentets två läsningar, rådets gemensamma ståndpunkt och förlikningstexterna.

Följande punkter kvarstår exempelvis:

- Direktivets omfattning, dvs. gränsvärdena för de hamnar som omfattas och de berörda hamntjänsterna.

(a) Endast hamnar listade i TEN:s transportkategori A beaktas (se punkt II.2 i artikel 2 ovan).

(b) De berörda tjänsterna definieras i artikel 3.

- Direktivet påverkar inte på något sätt medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter i fråga om tillämpningen av deras sociallagstiftning, inklusive relevanta nationella regler om personalens hälsa, säkerhet och anställning (artikel 4).

- Direktivet påverkar inte på något sätt medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter i fråga om lag och ordning samt säkerhet i hamnar och miljöskydd (artikel 5).

- Kriterierna för att bevilja tillstånd skall vara objektiva, transparenta, icke-diskriminerande, relevanta och proportionerliga. De skall dessutom offentliggöras (artikel 7).

- Skälen för att införa en begränsning av antalet tjänsteleverantörer för en eller flera hamntjänster måste vara objektiva. Största möjliga antal tjänstetillhandahållare måste tillåtas (artikel 9).

- Opartiskheten hos den behöriga myndigheten i fråga om beslut om begränsningar av antalet tjänstetillhandahållare och om urvalsförfarande måste garanteras (artiklarna 8 och 9).

- I fråga om lotstjänster kommer kommissionen att föreslå den text som godkändes under förlikningsförfarandet (artikel 14).

Lotstjänster omfattas därför av direktivet och erkänns som en kommersiell tjänst. Särskild tonvikt läggs dock vid lotstjänsternas särdrag.

Dessa särdrag, främst skyldigheter när det gäller allmänna tjänster och frågor om sjösäkerheten kopplade till lotstjänster, erkändes av Europaparlamentet, rådet och kommissionen vid diskussionerna om det ursprungliga förslaget. Det är skälet till att de anser att tillstånd för lotstjänster kan omfattas av särskilt stränga kriterier kopplade till skyldigheter när det gäller allmänna tjänster och sjösäkerhet. Mer specifikt skulle det kunna handla om uttalade kunskaper om och kapacitet för farbarhet för de lokala driftsområdena. För att uppnå detta skulle de behöriga myndigheterna, från fall till fall, antingen reservera för sig själva, eller direkt bevilja en exklusiv rättighet för en organisation att tillhandahålla lotstjänster i en hamn. Följaktligen kan man anta hamnspecifika lösningar.

Man bör observera att egenhantering för lotstjänster ingår i direktivet i form av tillstånd om undantag från lotsning.

- Öppen redovisning av hamnens förvaltningsorgan krävs.

De viktigaste delarna i kommissionens nya förslag är följande:

- Som allmän regel får egenhantering av gods och passagerare ske genom egenhanterarens landbaserade personal.

Om man använder landbaserad personal för att utföra egenhanteringen kommer det att öka sysselsättningen i hamnarna och samhällena i närheten blir de första som gynnas. Givetvis skall anställningsvillkoren för denna personal uppfylla tillämpliga nationella regler och gemenskapsregler i fråga om anställningstrygghet och sociala frågor. De allmänna regler och villkor som gäller för all annan personal som sysslar med godshantering skall följas. .

Som komplement till att använda landbaserad personal, får man på fartyg som utför en godkänd reguljär fartygslinje inom ramen för närsjöfart eller som bedriver verksamhet på motorvägar till havs, låta fartygets ordinarie sjöfartsbesättning utföra egenhanteringen.

Godkända reguljära fartygslinjer, närsjöfart och motorvägar till havs är del av EU:s politik för att minska landtransporter (främst vägtransporter). Den sistnämnda definieras i Europaparlamentets och rådets beslut nr 884/2004/EG av den 29 april 2004 om ändring av beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet. Direktivet omfattar också sjöfartsförbindelser mellan hamnar i samma medlemsstat (cabotage).

På olika sätt stöder EU ökad användning av dem, bland annat genom gemenskapsfonder. Det skulle följaktligen bara vara normalt att ytterligare stödja dem genom gemenskapslagstiftning.

Det bör noteras att tillstånd krävs för egenhantering. Kriterierna för att bevilja sådant godkännande måste vara samma som de som gäller för tillhandahållare av samma eller motsvarande hamntjänster, under förutsättning att de är relevanta.Behöriga myndigheter skall bevilja sådana tillstånd på ett snabbt och effektivt sätt. Tillstånden skall gälla så länge egenhanteraren uppfyller kraven för dem.

- Tillstånd för tjänsteleverantörer blir obligatoriska (artikel 7). Kommissionen önskar på det sättet jämka behovet av att tillåta effektivt och faktiskt tillträde till hamntjänster för tjänsteleverantörer med behovet av att säkerställa sund förvaltning av en hamn med dess inbyggda begränsningar samt behovet av att upprätthålla en tillfredsställande nivå på yrkeskvalifikationerna.

Inom en viss tid efter det att direktivet trätt i kraft, måste samtliga tjänsteleverantörer i en hamn ha tillstånd för att bedriva sin verksamhet. Den metod som används för att bevilja tillståndet kommer att avgöra vad som händer om en begränsning av antalet tjänsteleverantörer i en hamn skulle bli aktuell. (artikel 10)

a) Inom en rimlig tidsperiod måste tillstånd som beviljats innan direktivet trädde i kraft granskas, eftersom de inte beviljades i enlighet med direktivets regler och bestämmelser. Samtidigt måste dock hänsyn tas till de nuvarande tjänsteleverantörernas berättigade förväntningar. Systemet kommer också att gälla för nya tillstånd som skall beviljas efter det att direktivet trätt i kraft.

Tidsramen är satt till maximalt 12 månader efter sista datum för införlivande av direktivet (12 + 18 månader).

Genom det föreslagna systemet skulle ett tillstånd helt enkelt beviljas utan ytterligare krav, men förslaget innehåller också möjligheten att beviljandet kan ske genom ett urvalsförfarande (se artikel 11), antingen om en hamnmyndighet bestämmer sig för det och/eller om en befintlig (eller ny) tjänsteleverantör begär det.

b) Om en begränsning av antalet tjänsteleverantörer skulle uppstå, gäller följande:

- Tillstånd som beviljats genom ett urvalsförfarande måste ograverade fortsätta att gälla.

- Tillstånd som beviljats utan ett urvalsförfarande skall dras tillbaka och ett urvalsförfarande måste inledas.

- Om den befintliga tjänsteleverantören inte blir förstahandsval efter urvalsförfarandet blir denne kompenserad, dock utan att konkurrensreglerna i fördraget åsidosätts.

- Bestämmelserna för tillstånd som omfattar rättigheter för ägandeskap och egendomar i en hamn är något olika, eftersom hänsyn tagits till deras särdrag.

- Tillståndens varaktighet (artikel 12) är fortfarande kopplad till den investering tjänsteleverantören gjort. De föreslagna tidsramarna överensstämmer med de allmänna avskrivningsregler som tillämpas inom EU.

- Kommissionen delar uppfattningen från de två medlagstiftarna (Europaparlamentet och rådet) att även frågan om konkurrens mellan hamnar måste tas upp. Som redan överenskommits i förlikningsförfarandet gäller därför följande:

a) Den text som innebär att direktivet om insyn i de finansiella förbindelserna skall gälla alla hamnar som omfattas av lagförslaget har tagits med (artikel 16).

b) Riktlinjerna för statligt stöd har också tagits med. Detta innebär att riktlinjer för statligt stöd kan antas av kommissionen inom ett år efter det att direktivet antagits (artikel 17).

4. KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

I artikel 1 anges direktivets mål, dvs. frihet för tjänsteleverantörer att tillhandahålla och egenhantera hamntjänster i kusthamnar, vilket skall omfattas av vissa objektiva och relevanta begränsningar.

I artikel 2 fastställs direktivets räckvidd. I artikeln förklaras, genom hänvisning till en artikel med definitioner, vilka hamntjänster som direktivet omfattar och vilka gränsvärden som gäller för hamnar som direktivet omfattar.

I artikel 3 definieras nyckeltermer, i synnerhet de hamntjänster som omfattas av direktivet.

I artikel 4 betonas att direktivet inte på något vis påverkar medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter i fråga om tillämpningen av deras sociallagstiftning, inklusive relevanta nationella regler om personalens hälsa, säkerhet och anställning.

I artikel 5 erinras om att direktivet inte på något sätt påverkar medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter avseende lag och ordning samt säkerhet i hamnar och miljöskydd.

I artikel 6 fastställs att direktivet inte ersätter någon av de skyldigheter som myndigheterna redan har i enlighet med direktiven om offentlig upphandling 92/50, 93/36, 93/37 och 93/38 samt förordning 3577/92. Dessutom fastställs att om bestämmelserna i dessa direktiv innebär att ett kontrakt förutsätter ett anbudsförfarande så skall metoderna för genomförandet av detta förfarande fastställas i enlighet med direktiven om offentlig upphandling, och inte med det nya direktivet. I punkt 3 garanteras dessutom tillämpningen av direktiven 89/48, 92/51 och 99/42 om ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning, i synnerhet när medlemsstaterna utfärdar tillstånd på grundval av en leverantörs yrkeskvalifikationer.

I artikel 7 fastställs den grundregel som tjänsteleverantörerna skall följa med ett tillstånd från den behöriga myndigheten som underlag. Tillståndet måste beviljas senast 12 månader efter slutdatumet för införlivandet av direktivet. Som alternativ kan ett system med urvalsförfarande användas. Villkoren för beviljandet av tillstånd skall vara öppet redovisade, icke-diskriminerande, objektiva, relevanta och proportionella. Villkoren och även förfarandet för beviljande av tillstånd skall offentliggöras. De skall beviljas på ett snabbt och effektivt sätt. Denna artikel omfattar en begränsad förteckning över de kriterier som kan användas vid beviljandet av tillståndet, i synnerhet en begränsad förteckning över kravet på allmänna tjänster. Dessutom omfattar den en skyldighet för den behöriga myndigheten att tillhandahålla lämplig utbildning i de fall lokala kunskaper är oumbärliga för en potentiell tjänsteleverantör. I artikeln regleras också tjänsteleverantörens rätt att välja den personal som skall anställas.

I artikel 8 beskrivs och definieras det urvalsförfarande som skall användas när tillstånd skall beviljas. Förfarandet är nödvändigt i de fall tjänsteleverantörernas antal begränsas för en eller flera hamntjänster. I artikeln beskrivs också vilka åtgärder som skall vidtas om en lämplig tjänsteleverantör inte kunnat hittats genom urvalsförfarandet. Slutligen säkerställs i artikeln opartiskheten hos den behöriga myndighet som agerar som beslutsfattande organ vid urvalsförfarandet i de fall myndigheten också önskar tillhandahålla tjänsten. Ett oberoende organ måste utses för dessa uppgifter.

I artikel 9 anges de transparenta regler som skall följas om det blir nödvändigt att begränsa antalet tjänsteleverantörer i en hamn. I artikeln krävs att största möjliga antal tjänsteleverantörer måste tillåtas.

I artikel 10 definieras de regler som skall följas om antalet tjänsteleverantörer för en hamntjänst begränsas. Artikeln berör främst olika behandling på grundval av det sätt på vilket tillståndet beviljades (med eller utan urvalsförfarande). Frågan om tillstånd som omfattar rätt till ägandeskap eller egendomar i en hamn behandlas.

I artikel 11 anges de regler som skall följas för tidigare och framtida tillstånd för nya hamnar eller delar av en hamn.

I artikel 12 anges maximala varaktighetsperioder och principen om tidsgränser för tillstånd och införs tillsammans med en koppling av varaktigheten till kriteriet för investeringar i fasta tillgångar. Varaktigheten varierar beroende på hur höga investeringar tjänsteleverantören gjort och på om investeringarna skett i fasta tillgångar eller inte.

I artikel 13 fastställs att reglerna i det här direktivet även gäller egenhantering. Egenhantering av en tjänst kan bara avslås i undantagsfall som skall vara väl definierade. I fråga om godshantering och passagerartjänster för godkända reguljära fartygslinjer inom ramen för närsjöfart och motorvägar till sjöss, skall egenhanteraren kunna använda ordinarie sjöfartsbesättning som komplement till landbaserad personal. Tillstånd för egenhantering är obligatoriska och kriterierna för dem bör inte vara strängare än de som gäller andra tjänsteleverantörer av samma eller jämförbara hamntjänster. Tillstånd måste beviljas snabbt och effektivt och skall vara giltiga så länge som egenhanteraren uppfyller kraven för dem. Nationella frågor som social trygghet, anställning och utbildning bör inte påverkas. Deltagande från egenhanterare till kostnaderna för skyldigheterna när det gäller allmänna tjänster för den tjänsten är möjligt.

I artikel 14 anges ett särskilt system för lotsning beroende på krav på sjösäkerhet och på allmänna tjänster. Egenhantering för lotsning är möjlig. En rapport från medlemsstaterna om åtgärderna för att effektivisera lotstjänsterna planeras. Självhantering för lotstjänster ingår i direktivet i form av tillstånd om undantag från lotsning.

Genom artikel 15 garanteras fullständig insyn i urvalsförfarandet. Medlemsstaterna är också skyldiga att utarbeta förfaranden för överklagande, bl.a. rättslig prövning.

Genom artikel 16 säkerställs tillämpningen av kommissionens direktiv om insyn i finansiella förbindelser (80/723) i hamnar som omfattas av direktivet och dessutom innehåller det ett rapporteringssystem i frågan.

I artikel 17 fastställs att kommissionen skall anta riktlinjer för statligt stöd för finansieringen av hamninfrastruktur inom ett år efter det att det här direktivet trätt i kraft.

Genom artikel 18 införs kravet att tjänsteleverantörerna skall föra separata räkenskaper för hamntjänstverksamheten.

Genom artikel 19 införs krav på insyn i hamnledningsgruppens räkenskaper.

Artikel 20 rör hamnars, vattenvägars och maritima zoners internationella status.

I artikel 21 fastställs medlemsstaternas och kommissionens skyldigheter att rapportera om genomförandet av direktivet respektive utarbeta en rapport på grundval av medlemsstaternas rapporter som, i tillämpliga fall, skall följas av ett förslag till ändring av direktivet.

Artikel 22 omfattar medlemsstaternas skyldighet att genomföra direktivet.

I artikel 23 fastställs ikraftträdandet av direktivet.

I artikel 24 fastställs direktivets mottagare.

2004/0240 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om tillträde till marknaden för hamntjänster

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 80.2 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,[4]

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,[5]

med beaktande av Regionkommitténs yttrande[6],

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget[7], och

av följande skäl

(1) Artikel 49 i fördraget syftar till att avskaffa begränsningarna av friheten att tillhandahålla tjänster i gemenskapen. I enlighet med artikel 51 i fördraget skall det målet uppnås inom ramen för den gemensamma transportpolitiken samtidigt som bland andra fördragets regler för socialt skydd och miljöskydd respekteras.

(2) Genom rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land[8] och rådets förordning (EEG) 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage)[9] har detta syfte uppnåtts med hänsyn till sjötransporter som sådana.

(3) Hamntjänster är av avgörande betydelse för att sjötransporterna skall fungera smidigt, eftersom de bidrar till att infrastrukturen för sjötransporter kan användas på ett effektivt sätt.

(4) I grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur från december 1997 angav kommissionen sin avsikt att föreslå lagstiftning om tillträde till marknaden för hamntjänster i gemenskapshamnar med internationell trafik.

(5) Att underlätta tillträdet till marknaden för hamntjänster på gemenskapsnivå, som är en av de åtgärder som skall förstärka konkurrensen inom och mellan gemenskapshamnar, skulle undanröja befintliga hinder för tillträdet för leverantörer av hamntjänster och egenhanterare, förbättra kvaliteten på de tjänster som erbjuds hamnanvändare, göra verksamheten effektivare och flexiblare, bidra till minskade kostnader och därigenom främja närsjöfarten och kombinerade transporter. Det måste finnas insyn i finansiella förbindelser mellan kusthamnar eller hamnsystem och leverantörer av hamntjänster å ena sidan, och offentliga myndigheter å andra sidan, till exempel statligt stöd till hamnar.

(6) Nationell lagstiftning och praxis har lett till att olika förfaranden används, vilket har skapat rättslig osäkerhet avseende rättigheter för leverantörer av hamntjänster och de behöriga myndigheternas skyldigheter. Det ligger därför i gemenskapens intresse att införa en gemenskapslagstiftning med grundläggande bestämmelser om tillträde till marknaden för hamntjänster, nuvarande och potentiella tjänsteleverantörers, egenhanterares samt hamnmyndigheters rättigheter och skyldigheter samt förfaranden i samband med tillstånd och urval.

(7) Gemenskapslagstiftning om tillträde till hamntjänster får inte påverka tillämpningen av andra gemenskapsregler, exempelvis konkurrensregler, inklusive dem som rör tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, i synnerhet monopolsituationer.

(8) För att uppnå målet med det här direktivet utan att mindre hamnar belastas ytterligare, vilket skulle vara oproportionerligt i förhållande till de förväntade resultaten, bör det här direktivet gälla hamnar med en total årlig maritim trafikvolym motsvarande "internationella kusthamnar (kategori A)" i enlighet med definitionen i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet[10]; det skall dock stå medlemsstaterna fritt att tillämpa det här direktivet även på andra hamnar. När den årliga totala trafikvolymen fastställs, bör medlemsstaterna ha möjlighet att inte beakta trafiken i de delar av en hamn som inte är öppna för allmän kommersiell trafik.

(9) Medlemsstaterna bör även få undanta hamnar med starkt säsongsbunden verksamhet från att omfattas av detta direktiv, under förutsättning att de försäkrat sig om att en lämplig nivå av marknadstillträde till hamntjänster garanteras.

(10) Ett hamnsystem i samma geografiska område som utsetts av en medlemsstat lyder under samma begränsningar som en enskild hamn och medlemsstaterna bör ges möjlighet att behandla dem på samma sätt som en enskild hamn vid tillämpningen av det här direktivet.

(11) Det bör stå medlemsstaterna fritt att välja förvaltningsmodell för två eller flera hamnar i samma geografiska område som skulle kunna ingå i ett hamnsystem.

(12) Medlemsstaterna bör utse en behörig myndighet eller behöriga myndigheter som skall ansvara för genomförandet av det här direktivet. Denna myndighet eller dessa myndigheter kan vara privata eller offentliga och kan få ansvar för en eller flera uppgifter som omfattas av det här direktivet och för en eller flera hamnar.

(13) Detta direktiv får inte på något vis påverka tjänsteleverantörernas och egenhanterarnas tillämpning av nationell sociallagstiftning, inklusive relevanta nationella hälso- och säkerhetsbestämmelser samt bestämmelser om anställning av personal.

(14) Detta direktiv bör inte på något sätt påverka medlemsstaternas eller de av medlemsstaterna utsedda behöriga myndigheternas rättigheter och skyldigheter när det gäller lag och ordning, säkerhet i hamnar eller miljöskydd.

(15) I de fall tillstånd inom ramen för det här direktivet utgörs av ett kontrakt som omfattas av rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster[11], rådets direktiv 93/36/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av förfarandet vid offentlig upphandling av varor[12], rådets direktiv 93/37/EEG av den 14 juni 1993 beträffande samordning av förfarandet vid offentlig upphandling av tjänster[13] och rådets direktiv 93/38/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna[14], bör de direktiven tillämpas. Om tillstånd inom ramen för det här direktivet utgörs av ett kontrakt om tillhandahållande av allmänna tjänster som omfattas av förordning (EEG) nr 3577/92 skall den förordningen tillämpas. Slutligen skall, i tillämpliga fall, rådets direktiv 89/48/EEG[15] och 92/51/EEG[16] samt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG[17] om medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av yrkesutbildning tillämpas.

(16) Kontrakt för hamntjänster som tilldelats som resultat av ett anbudsförfarande på grundval av annan gemenskapslagstiftning bör inte genomgå ett urvalsförfarande i enlighet med det här direktivet.

För att uppnå en effektiv och säker hamnförvaltning får medlemsstaterna kräva att tjänsteleverantörerna erhåller tillstånd. Kriterierna för att bevilja tillstånd skall vara objektiva, öppna, icke-diskriminerande, relevanta och proportionerliga; de skall dessutom offentliggöras. De behöriga myndigheterna skall bevilja tillstånd effektivt och snabbt och i enlighet med bestämmelserna i det här direktivet.

(18) I syfte att garantera lämplig tillgång till relevant utbildning för tillståndssökande tjänsteleverantörer när de tekniska yrkeskvalifikationer som krävs omfattar särskilda lokala kunskaper eller erfarenhet av lokala villkor, kan medlemsstaterna kräva att tjänsteleverantörer med sådana kunskaper eller sådan erfarenhet erbjuder sådan relevant utbildning, när så är lämpligt mot betalning.

(19) Företag som levererar hamntjänster och egenhanterande företag skall ha rätt att anställa personal de själva valt ut, samtidigt som de iakttar relevanta bestämmelser rörande anställning, arbetsvillkor och andra sociala frågor, samt rörande utbildning och yrkeskompetens.

(20) Eftersom hamnar utgörs av begränsade geografiska områden, kan kapacitetsbegränsningar, utrymmesbrist och trafikrelaterade säkerhetsbegränsningar eller miljölagstiftningskrav ibland skapa problem för tillträdet till marknaden. I dessa fall, och i syfte att säkerställa hamnens allmänna effektivitet, kan det därför vara nödvändigt att begränsa antalet godkända hamntjänstleverantörer, samtidigt som tjänsteleverantörens eller hamnledningsgruppens skyldigheter när det gäller allmänna tjänster och miljölagstiftning iakttas. Kriterierna för alla typer av begränsningar bör vara objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande, relevanta och proportionella.

(21) När den behöriga myndigheten, i enlighet med den hamnens offentliggjorda utvecklingspolitik, fastställer vilken typ av kommersiell verksamhet som skall utföras i hamnen eller i en del av hamnen, skall detta betraktas som en begränsning av antalet tjänsteleverantörer.

(22) Vid en begränsning av antalet tjänsteleverantörer skall detta begränsade antal vara det högsta möjliga med hänsyn till omständigheterna. Tjänsteleverantörerna bör väljas ut av den behöriga myndigheten enligt ett öppet, objektivt och rättvist urvalsförfarande med bestämmelser som inte leder till diskriminering.

(23) För att garantera öppenhet och insyn i samband med urvalsförfarandet bör detta offentliggöras för de berörda sektorerna, och berörda parter bör förses med fullständig dokumentation. Det beslut som blir resultatet av urvalsförfarandet skall också offentliggöras.

(24) Den nuvarande situationen i gemenskapens hamnar, med dess mångfald av tillstånd och urvalsmetoder- och perioder tillsammans med behovet av rättslig säkerhet, kräver att alla existerande tjänsteleverantörer får ett tillstånd utfärdat inom en fastställd tidsfrist. När denna tidsfrist löpt ut skall alla tillstånd beviljas i enlighet med föreliggande direktiv.

(25) På hamnmyndighetens beslut, eller på begäran från en tjänsteleverantör, skall tillståndet beviljas på grundval av ett urvalsförfarande.

(26) Om begränsningar uppstår efter detta direktivs ikraftträdande, skall sådana tillstånd som inte beviljats genom ett anbudsförfarande upphöra att gälla och det skall göras ett urval.

(27) Medlemsstaterna skall anta bestämmelser enligt vilka en existerande tjänsteleverantör som inte utses till följd av ett urvalsförfarande skall erhålla ersättning från den nyligen utsedde tjänsteleverantören för tidigare ännu inte fullt ut amorterade investeringar som gjorts och som den nyligen utsedde tjänsteleverantören tar över, med beaktande av den allmänna omsättningen för den tjänst som tillhandahållits under den föregående perioden, i enlighet med tydliga och i förväg fastställda kriterier.

(28) Det är av grundläggande betydelse att på ett synligt sätt säkerställa insyn och icke-diskriminering vid beslut fattas och åtgärder vidtas i enlighet med detta direktiv. När den behöriga myndighet som beslutar om begränsningar rörande en eller flera hamntjänster i en viss hamn själv tillhandahåller samma eller en liknande tjänst i den hamnen, skall därför alla beslut om begränsningar, eller godkännandet eller övervakningen av ett sådant beslut, anförtros en annan oberoende behörig myndighet. När den behöriga myndighet som genomför ett urvalsförfarande i en hamn själv tillhandahåller samma eller en liknande tjänst i den hamnen, skall förfarandet, eller godkännandet eller övervakningen av ett sådant förfarande, också anförtros en annan oberoende behörig myndighet.

(29) Hamnens ledningsgrupp får inte göra åtskillnad mellan tjänsteleverantörer. Det är särskilt viktigt att ledningsgruppen undviker diskriminering som gynnar ett öretag eller organ i vilket den själv har intressen.

(30) När ett urvalsförfarande för beviljande av tillstånd utmynnar i att ingen lämplig tjänsteleverantör kunnat väljas för en viss hamntjänst bör hamnens styrelsegrupp ha möjlighet att besluta att själv tillhandahålla denna tjänst under en begränsad period, under förutsättning att den uppfyller de kriterier som fastställts för beviljande av tillstånd och att den iakttar de insynskriterier som föreskrivs i det här direktivet. Vid slutet av denna period skall ett nytt urvalsförfarande inledas. Den nyligen utsedde tjänsteleverantören skall ersätta hamnstyrelsen för tidigare och ännu inte fullt ut amorterade investeringar som gjorts av denna och som tas över av den nyligen utsedde tjänsteleverantören, med beaktande av den allmänna omsättningen för den tjänst som tillhandahållits under den föregående perioden i enlighet med tydliga och i förväg fastställda kriterier.

(31) Tillstånden som beviljas bör vara tidsbegränsade, men de bör beviljas för perioder som möjliggör normal avskrivning och vinst på gjorda investeringar. Vid fastställandet av tillståndets giltighetstid är det rimligt att beakta huruvida tjänsteleverantören har varit tvungen att göra investeringar eller inte, och om så är fallet, om investeringarna gjorts i rörliga tillgångar eller fasta anläggningstillgångar.

(32) Investeringar i jämförbara rörliga större tillgångar såsom containerbryggor, portal- och brokranar för lastning/lossning av container från fartyg till land samt bogserbåtar, bör jämställas med investeringar i fasta anläggningstillgångar.

(33) Medlemsstaterna får införa ett förfarande som ger en tjänsteleverantör som har för avsikt att, under de sista 10 åren innan ett befintligt avtal löper ut, investera i eller teckna ett oåterkalleligt kontrakt för investeringar i fasta anläggningstillgångar och som kan visa att dessa investeringar kommer att leda till en allmän effektivitetsförbättring för den berörda tjänsten, möjlighet att uppmana den behöriga myndigheten att inleda ett urvalsförfarande i enlighet med artikel 8 för ett nytt tillstånd innan det berörda tillståndet löper ut.

(34) Egenhantering bör, närhelst så är möjligt, vara tillåtet i enlighet med de villkor som fastställs i detta direktiv, och alla kriterier för egenhanterande företag bör vara desamma som de kriterier som fastställts för hamntjänsteleverantörer när det gäller samma eller jämförbara typer av tjänster.

(35) När det gäller lasthantering och passagerartjänster för en godkänd reguljär fartygslinje som utförs inom ramen för närsjöfart och motorvägar till havs[18], bör medlemsstaterna ge företagen rätt att tillämpa egenhantering och att vid sidan av företagets landbaserade personal också använda fartygets reguljära sjöfartsbesättning. För egenhantering bör det krävas ett tillstånd utfärdat på förhand, i enlighet med kriterier som bland annat rör anställning, yrkeskvalifikationer och sociala frågor och miljöfrågor. De behöriga myndigheterna bör utfärda tillstånden för egenhantering effektiv och snabbt. Tillstånd som utfärdats till egenhanterande företag bör vara giltiga så länge de kriterier enligt vilka de utfärdats uppfylls av det egenhanterande företaget.

(36) Egenhanteringen får inte hämma den allmänna effektiviteten inom hamndriften eller leda till att normerna för hälsa på arbetsplatsen, för social trygghet och säkerhet eller för utbildningsnivå blir mindre stränga än de normer som tillämpas för redan befintlig personal.

(37) Hamnlotsningstjänsternas särskilda betydelse för säkerheten inom sjötrafiken och därmed också skyddet av miljön (särskilt i ömtåliga områden) kräver att särskilda bestämmelser tillämpas. Medlemsstaterna bör rapportera om vilka framsteg som gjorts mot större effektivitet inom hamnlotsningen.

(38) I detta sammanhang måste de behöriga myndigheterna få möjlighet att besluta att hamnlotsning och andra teknisk-nautiska tjänster skall tillämpas obligatoriskt.

(39) Undantag från obligatorisk lotsning och undantag för vissa kategorier av fartyg från obligatorisk lotsning, vilket endast är möjligt genom undantagslicenser, skall också klassas som egenhantering. I de fall sådana undantag omfattas av särskilt tillstånd, måste villkoren för detta vara lämpliga, objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande.

(40) Uthyrning av utrustning är inte en hamntjänst. Även på detta område bör dock principerna om insyn och icke-diskriminering gälla.

(41) Det är nödvändigt att införa en skyldighet för de hamnledningsgrupper som omfattas av detta direktiv och som även fungerar som tjänsteleverantörer, att redovisa sådan verksamhet som de bedriver i egenskap av förvaltningsorgan separat från sådan verksamhet som de bedriver på konkurrensmässiga villkor.

(42) Kravet på att föra separata räkenskaper för varje godkänd hamntjänst bör gälla alla företag som valts ut för att tillhandahålla sådana tjänster.

(43) Det bör inrättas förfaranden för överklagande av de behöriga myndigheternas beslut.

(44) Föreliggande direktiv får inte på något sätt påverka medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter med avseende på hamnarnas, vattenvägarnas och de maritima zonernas internationella status.

(45) Det är viktigt att säkerställa att detta direktiv uppmuntrar till anläggning av nya hamnar och utveckling av hamnanläggningar. Alla investeringar som görs av ett kommersiellt organ i enlighet med nationella bestämmelser om förvärv av egendom måste ha varit allmänt tillgängliga.

(46) Det här direktivet kräver inte till en medlemsstat vidtar åtgärder som innebär berövande av egendom eller ingripande i egendom som är i strid med gemenskapslagstiftningens allmänna principer, under förutsättning att sådant berövande eller ingripande inte är motiverat med stöd av ovannämnda allmänna principer, och en godkänd eller utsedd tjänsteleverantör kan bli skyldig att betala ut ersättning för sådant berövande eller ingripande i enlighet med dessa allmänna principer.

(47) Föreliggande direktiv påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i fördraget. Kommissionen skall framför allt fortsätta att se till att dessa bestämmelser efterlevs genom att, när så krävs, utöva alla sina maktbefogenheter i enlighet med artikel 86 i fördraget.

(48) Kommissionen bör göra en utvärdering på grundval av medlemsstaternas rapporter om tillämpningen av detta direktiv och bör, om så är lämpligt, lägga fram ett förslag till ändring av direktivet. Kommissionen bör också utvärdera frågor som utbildning, yrkeskvalifikationer och sociala villkor för personal som arbetar med lasthantering i hamnar, såväl som de villkor som gäller för egenhantering.

(49) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen tillträde för alla juridiska eller fysiska personer som är etablerade i gemenskapen till marknaden för hamntjänster, på grund av åtgärdens omfattning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och den av denna anledning bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen anta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen såsom den fastställs i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen, så som den fastställs i den artikeln, går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1. Frihet att tillhandahålla hamntjänster i kusthamnar skall gälla för gemenskapens leverantörer av hamntjänster inom ramen för de bestämmelser som fastställs i detta direktiv.

2. Friheten att tillhandahålla hamntjänster kan vara avhängig av en hamns eller ett hamnsystems begränsningar med avseende på utrymme eller kapacitet, sjötrafikrelaterad säkerhet, hamnens säkerhets- eller utvecklingspolitik när det gäller krav i fråga om säkerhet, miljöskydd och skyldigheter när det gäller allmänna tjänster. Tjänster som rör tillträdet vattenvägen till och från hamnen eller hamnsystemet kan också omfattas av särskilda säkerhetskrav.

3. Hamntjänsteleverantörer och användare som tillämpar egenhantering skall utan diskriminering ha tillträde till sådan hamninfrastruktur som omfattas av allmänt tillträde, i den utsträckning som krävs för att de skall kunna utöva sin verksamhet.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Det här direktivet skall gälla sådana hamntjänster som fastställs i artikel 3 och som tillhandahålls hamnanvändare mot betalning.

2. Detta direktiv skall tillämpas för alla kusthamnar och hamnsystem som är belägna inom en medlemsstats territorium och skall vara öppna för allmän kommersiell sjöfart, förutsatt att den årliga trafikvolymen i en enskild hamn under de senaste tre åren inte underskridit 1,5 miljoner ton gods eller 200 000 passagerare.

Av detta skäl kan medlemsstaterna, om så är nödvändigt, besluta att trafik i delar av en hamn som inte är öppna för allmän kommersiell trafik inte skall beaktas.

3. När en hamn endast uppnår en av de två trafiktrösklar som anges i punkt 2, skall detta direktiv endast gälla den trafiktröskel som är uppnådd.

4. Medlemsstaterna får också tillämpa detta direktiv på andra typer av hamnar.

5. Medlemsstaterna får undanta hamnar med starkt säsongsbunden verksamhet från att omfattas av detta direktiv, under förutsättning att de försäkrat sig om att en lämplig nivå av marknadstillträde till hamntjänster garanteras.

Förteckningen över dessa hamnar skall ses över regelbundet, första gången inom fem år efter detta direktivs ikraftträdande och därefter vart tredje år, och eventuella ändringar skall meddelas kommissionen för kännedom.

6. Kommissionen skall, för kännedom och på grundval av de uppgifter som lämnas av medlemsstaterna, offentliggöra en förteckning över de hamnar och hamnsystem som avses i denna artikel i Europeiska unionens officiella tidning. Förteckning skall offentliggöras för första gången senast tre månader efter ikraftträdandet av detta direktiv och därefter en gång per år.

7. Medlemsstaterna får kräva att fartyg som huvudsakligen används för att leverera hamntjänster skall vara registrerade i en medlemsstat och föra denna medlemsstats flagg.

8. Medlemsstater får undanta tjänster som omfattas av artikel 296 i fördraget från detta direktiv och får också undanta sekretessbelagda tjänster eller sådana tjänster som enligt gällande lagar och andra författningar i den aktuella medlemsstaten inte får utföras utan särskilda säkerhetsåtgärder eller, när så krävs, för att skydda denna stats grundläggande intressen.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv avses med

1. kusthamn eller hamn: land- och vattenområde bestående av sådana anläggningar och sådan utrustning som i princip möjliggör mottagande av fartyg, lastning och lossning av fartyg, lagring av gods, mottagande och leverans av gods, samt ombord- och landstigning av passagerare.

2. tillträde vattenvägen till och från en hamn: tillträde till hamnen via vatten från öppna havet och tvärt om, dvs. via farvatten, floder, kanaler och fjordar.

3. hamnsystem: två eller fler hamnar i samma geografiska område som förvaltas av en gemensam ledningsgrupp.

4. hamn med starkt säsongsbunden verksamhet: alla hamnar som under tre på varandra följande månader uppnår 50 % av den genomsnittliga årliga trafikvolymen de senaste tre åren.

5. hamnens ledningsgrupp eller hamnmyndighet (nedan kallad hamnens ledningsgrupp): den grupp som, oavsett om det sker i samband med annan verksamhet eller inte, har som målsättning att inom ramen för nationella lagar eller förordningar administrera och sköta resurserna i hamnen samt samordna och, när så krävs, kontrollera den verksamhet som bedrivs av olika operatörer i hamnen eller inom det berörda hamnsystemet. Den kan omfatta flera separata grupper och ha ansvaret för mer än en hamn.

6. hamntjänster: de teknisk-nautiska tjänsterna lotsning (inom ramen för artikel 14), bogsering och förtöjning, all lasthantering (inklusive lastning och lossning, stuveriarbete, stuvning, omlastning och andra transporter inom terminalen) samt passagerartjänster (bl.a. ombordstigning och landstigning). Hamntjänster tillhandahålls antingen inom hamnområdet eller på en vattenväg till eller från den hamn eller det hamnsystem som omfattas av det här direktivet.

7. leverantör av hamntjänster eller tjänsteleverantör: varje juridisk eller fysisk person som mot ersättning tillhandahåller, eller önskar tillhandahålla, en eller flera typer av hamntjänster.

8. krav när det gäller allmänna tjänster: krav som antagits av en behörig myndighet i syfte att garantera ett tillfredsställande tillhandahållande av vissa typer av hamntjänster.

9. egenhantering: när ett företag (en användare som tillämpar egenhantering) som normalt skulle ha köpt hamntjänster i stället, med hjälp av egen landbaserad personal (utom i den situation som föreskrivs i artikel 13.2) och egen utrustning, själv tillhandahåller en eller flera typer av hamntjänster enligt de kriterier som fastställs i det här direktivet.

10. landbaserad personal: personal som är anställd av det egenhanterande företaget och som inte ingår i dess sjöfartsbesättning.

11. intyg om undantag från lotsningskrav: ett dokument som utfärdats av den behöriga myndigheten och som medger undantag från obligatorisk lotsning eller ändring av kraven kring denna.

12. tillstånd: alla tillstånd, inklusive avtal, som tillåter en juridisk eller fysisk person att tillhandahålla en eller flera typer av hamntjänster eller tillämpa egenhantering.

13. begränsning av antalet leverantörer: när den behöriga myndigheten inte tillåter en leverantör som uppfyller kriterierna för tillstånd enligt artikel 7 att tillhandahålla en eller flera typer av tjänster. Detta kan endast göras av skäl eller tvingande omständigheter som rör tillgängligt utrymme eller kapacitet, säkerhetsaspekter eller miljölagstiftningskrav.

14. Godkänd reguljär fartygslinje: en reguljär linje för närsjöfart som endast går mellan hamnar inom gemenskapens tullområde. Fartyg på en sådan linje får inte avgå från, anlöpa eller göra uppehåll i hamnar utanför gemenskapens tullområde (t.ex. i tredjeländer) eller i en hamns frizon (om frizonen till största del är inhägnad) inom detta tullområde.

15. Behörig myndighet eller behöriga myndigheter: ett organ som utsetts av medlemsstaterna och som, oavsett om det sker i samband med annan verksamhet eller inte, har som målsättning att inom ramen för nationella lagar och andra författningar genomföra detta direktiv. Den behöriga myndigheten kan omfatta flera separata organ och ha ansvaret för mer än en hamn.

Artikel 4

Social trygghet

Detta direktiv skall inte på något sätt påverka tillämpningen av medlemsstaternas sociallagstiftning, inklusive relevanta nationella hälso- och säkerhetsbestämmelser och bestämmelser om anställning av personal. De sociala normerna får inte vara mindre stränga än de normer som fastställs i gällande gemenskapslagstiftning.

Artikel 5

Säkerhet och miljöskydd

Detta direktiv skall inte på något sätt påverka medlemsstaternas eller de av medlemsstaterna utsedda behöriga myndigheternas skyldigheter när det gäller lag och ordning, säkerhet i hamnar eller miljöskydd.

Artikel 6

Annan lagstiftning

1. Detta direktiv skall inte påverka de behöriga myndigheternas förpliktelser enligt direktiv 92/50/EEG, direktiv 93/36/EEG, direktiv 93/37/EEG och direktiv 93/38/EEG.

Detta direktiv skall inte heller påverka avtal om tillhandahållande av allmänna tjänster slutna på grundval av förordning (EEG) nr 3577/92.

2. I det fall något av de direktiv som nämns i punkt 1 kräver anbudsförfarande för tilldelningen av ett kontrakt, skall artiklarna 8, 15 samt 19.1 och 19.2 i det här direktivet inte gälla för tilldelningen av det kontraktet.

3. Detta direktiv skall, i tillämpliga fall, inte påverka de behöriga myndigheternas skyldigheter enligt direktiv 89/48/EEG, direktiv 92/51/EEG och direktiv 1999/42/EG om medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av yrkesutbildning.

Artikel 7

Tillstånd

1. Inom arton månader från och med det datum som föreskrivs i artikel 22 skall alla leverantörer av hamntjänster i en hamn utöva sin verksamhet på grundval av ett tillstånd som beviljats av den behöriga myndigheten och vars maximala giltighetstid föreskrivs i artikel 12.

2. På den behöriga myndighetens beslut, eller på en existerande eller ny potentiell tjänsteleverantörs begäran, skall det förfarande som föreskrivs i artikel 8 gälla för beviljande av tillstånd.

3. Kriterierna för den behöriga myndighetens beviljande av tillstånd skall vara öppet redovisade, icke-diskriminerande, objektiva, relevanta och proportionella. Dessa kriterier skall, i tillämpliga fall, endast röra

a) tjänsteleverantörens och dennes personals yrkeskvalifikationer, hans sunda ekonomiska situation och tillräckliga försäkringstäckning,

b) sjösäkerhet och hamnsäkerhet tillsammans med säkerhet i samband med hamntillträde, anläggningar och utrustning samt säkerhet för personer,

c) iakttagande av personalbestämmelser och sociala bestämmelser, inklusive bestämmelser enligt kollektivavtal, under förutsättning att de är förenliga med gemenskapslagstiftningen,

d) iakttagande av lokala, nationella och internationella miljökrav,

e) hamnens utvecklingspolitik.

Tillståndet får omfatta krav inom ramen för allmänna tjänster som rör säkerhet, regelbundenhet, kontinuitet, kvalitet och pris samt villkoren enligt vilka tjänsten får erbjudas.

4. De kriterier som avses i punkt 3 skall offentliggöras och hamntjänsteleverantörerna skall informeras på förhand om förfarandet för tillståndsbeviljande. Detta skall också gälla när tillståndet knyter tillhandahållandet av en tjänst till en investering i fasta anläggningstillgångar.

5. Medlemsstaterna får anta bestämmelser rörande tillträdet till denna form av tjänsteutövande och om att kompetenstillstånden skall erhållas efter prövning.

När de tekniska yrkeskvalifikationer som krävs omfattar särskilda lokala kunskaper eller erfarenhet av lokala villkor, skall medlemsstaterna se till att det finns lämplig tillgång till relevant utbildning för tillståndsansökande tjänsteleverantörer och att denna utbildning erbjuds under öppet redovisade och icke-diskriminerande villkor och, när så är lämpligt, mot betalning.

6. En hamntjänsteleverantör som utför en tjänst som omfattas av tillstånd skall ha rätt att anställa egenhändigt utvald personal, under förutsättning att han uppfyller de krav som fastställs i punkt 3 och följer lagstiftningen i den medlemsstat i vilken han utför tjänsterna i fråga, förutsatt att denna lagstiftning är förenlig med gemenskapslagstiftningen.

7. Den behöriga myndigheten skall ändra eller återkalla ett tillstånd när kriterierna enligt punkt 3 i till väsentlig del inte, eller inte längre, är uppfyllda, eller när en medlemsstats sociallagstiftning inte längre iakttas.

Artikel 8

Förfarande för beviljande av tillstånd

1. När hänvisning sker till denna artikel skall den behöriga myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att garantera ett öppet och objektivt urvalsförfarande, enligt proportionella, icke-diskriminerande och relevanta kriterier

2. Den behöriga myndigheten skall för allmän information till de berörda sektorerna i gemenskapen offentliggöra en anbudsinfordran, så att berörda parter kan delta i urvalsförfarandet.

När det gäller tillstånd som rör artikel 12.2 b skall offentliggörandet ske i Europeiska unionens officiella tidning och för alla andra tillstånd skall det ske på lämpligt sätt, som i god tid gör nödvändig information tillgänglig för alla personer som berörs av förfarandet.

3. Den behöriga myndigheten skall se till att berörda parter får tillgång till fullständig dokumentation, om de begär detta. Den dokumentation som överlämnas till potentiella leverantörer skall omfatta minst följande:

a) Tillståndskriterier godkända i enlighet med artikel 7.3 tillsammans med urvalskriterier som anger myndighetens minimikrav.

b) De tilldelningskriterier enligt vilka myndigheten kommer att göra sitt val bland de förslag som uppfyller urvalskriterierna.

c) De lagstadgade och organisatoriska villkoren för tillhandahållandet av tjänsten, med angivande av de krav som tillståndet kommer att täcka och av alla materiella och immateriella tillgångar som kommer att ställas till den utvalde tjänsteleverantörens förfogande, tillsammans med relevanta villkor och tillämpliga bestämmelser.

d) Straffåtgärder och de villkor som styr ett indragande om villkoren inte uppfylls.

e) Tillståndsperioden.

4. Mellan offentliggörandet av anbudsinfordran och den sista dagen för mottagande av anbud skall det vara minst 52 dagar.

5. Den behöriga myndigheten skall för varje urvalsförfarande offentliggöra det resultat som urvalsförfarandet utmynnat i.

6. När ett urvalsförfarande för beviljande av tillstånd utmynnar i att ingen lämplig tjänsteleverantör kunnat väljas för en viss hamntjänst, får hamnens styrelsegrupp, enligt villkoren i artikel 19, besluta att själv tillhandahålla denna tjänst under en period på högst fem år, efter vilken ett nytt urvalsförfarande för beviljande av tillstånd skall inledas. Den nyligen utsedde tjänsteleverantören skall betala ut ersättning till hamnens styrelsegrupp för sådana relevanta och ännu inte fullt ut avskrivna investeringar som gjorts av denna under perioden och som tas över av den nyligen utsedde tjänsteleverantören, med beaktande av den allmänna omsättningen för den tjänst som tillhandahållits under den föregående perioden i enlighet med tydliga och i förväg fastställda kriterier.

7. När den behöriga myndighet som genomför urvalsförfarandet för en eller fler hamntjänster i en viss hamn själv tillhandahåller samma eller en liknande tjänst, eller vars mål är att göra detta, har direkt eller indirekt kontroll över en leverantör eller en potentiell leverantör av samma tjänst eller tjänster i den hamnen, skall medlemsstaterna utse en annan och oberoende behörig myndighet och anförtro urvalsförfarandet åt denna, eller godkännandet eller övervakningen av ett sådant förfarande.

8. När ett tillstånd till följd av ett urvalsförfarande tas över av en annan tjänsteleverantör, skall relevanta anställningsbestämmelser för den föregående tjänsteleverantörens personal inte påverkas. De sociala normerna får inte vara mindre stränga än de normer som fastställs i gällande gemenskapslagstiftning.

Artikel 9

Begränsning av antalet leverantörer av en eller fler hamntjänster

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att den behöriga myndigheten, när antalet tjänsteleverantörer begränsas, tillser följande:

a) Att de berörda parterna informeras om den hamntjänst eller de typer av hamntjänster och, i förekommande fall, den särskilda del av en hamn för vilka begränsningarna gäller samt även om skälen till sådana begränsningar, och

b) att så många tjänsteleverantörer som förhållandena medger tillåts.

2. Den behöriga myndigheten får, om så befinns lämpligt och i enlighet med hamnens offentliga utvecklingspolitik, fastställa vilka kommersiella verksamheter som får utföras i hamnen eller i delar av hamnen, särskilt vilken typ av gods som får hanteras och vilket hamnutrymme som skall tilldelas för sådan verksamhet, utan att detta leder till en begränsning av antalet tjänsteleverantörer.

3. När den behöriga myndighet som beslutar om begränsningar i samband med en eller fler hamntjänster i en viss hamn själv tillhandahåller samma eller en liknande tjänst, eller har direkt eller indirekt kontroll över en leverantör eller en potentiell leverantör av samma tjänst eller tjänster i den hamnen, skall medlemsstaterna utse en annan och oberoende behörig myndighet och anförtro beslutet om begränsningar åt denna, eller godkännandet eller övervakningen av ett sådant beslut.

Artikel 10

Beviljande av tillstånd

1. När det uppstår begränsningar för en eller flera hamntjänster efter det datum som föreskrivs i artikel 7.1 och det villkor som föreskrivs i artikel 7.2 är uppfyllt, skall alla tillstånd för denna tjänst eller dessa tjänster som gäller vid den tidpunkt då begränsningarna uppstår fortsätta att gälla fram till dess att de löper ut.

2. När begränsningar för en eller fler hamntjänster uppstår efter det datum som föreskrivs i artikel 7.1 och det villkor som föreskrivs i artikel 7.2 inte är uppfyllt, måste alla tillstånd för denna tjänst eller dessa tjänster som är gäller vid den tidpunkt då begränsningarna uppstår avslutas, och det förfarande som föreskrivs i artikel 8 skall inledas inom 6 månader efter den dag då begränsningen uppkom.

Medlemsstaterna skall anta bestämmelser enligt vilka en förefintlig tjänsteleverantör som inte utses till följd av tillämpningen av den här artikeln skall erhålla ersättning från den nyligen utsedde tjänsteleverantören för tidigare ännu inte fullt ut avskrivna investeringar som gjorts och som den nyligen utsedde tjänsteleverantören tar över, med beaktande av den allmänna omsättningen för den tjänst som tillhandahållits under den föregående perioden, i enlighet med tydliga och i förväg fastställda kriterier.

3. Redan existerande tillstånd som omfattar rättigheter på grund av ägandeskap i en hamn eller egendom i en hamn får fortsätta att gälla i oförändrad form efter det datum som föreskrivs i artikel 7.1. I detta fall skall bestämmelserna i artikel 12 inte gälla.

Om begränsningar för en eller fler hamntjänster däremot uppstår efter det datum som föreskrivs i artikel 7.1 skall sådana tillstånd för denna tjänst eller dessa tjänster som gäller vid den tidpunkt då begränsningarna uppstår och som omfattar rättigheter på grund av ägandeskap i hamn eller av egendom i en hamn, fortsätta att gälla i oförändrad form fram till dess att de löper ut, men inom ramen för de perioder som föreskrivs i artikel 12 från och med det datum som föreskrivs i artikel 7.1.

Artikel 11

Nya hamnar eller nya delar av en hamn

1. En eller flera nya investerare som före det datum som föreskrivs i artikel 7.1 kommersiellt finansierat och tillsammans byggt en ny hamn eller en ny del av en hamn, inklusive grundläggande infrastruktur, och som önskar tillhandahåller hamntjänster, exklusive teknisk-nautiska tjänster enligt definitionen i artikel 3.6, skall beviljas lämpligt tillstånd inom de perioder som föreskrivs i artikel 12 räknat från det datum som föreskrivs i artikel 7.1.

När begränsningar för en eller fler hamntjänster uppstår efter det datum som föreskrivs i artikel 7.1, och förutsatt att investeringsmöjligheten var allmänt tillgänglig, skall alla tillstånd för denna eller dessa tjänster som gäller vid den tidpunkt då begränsningarna uppstår fortsätta att gälla fram till dess att de löper ut.

2. När ett beslut om anläggning av en ny hamn eller en ny del av en hamn efter det datum som föreskrivs i artikel 7.1 är avhängigt av att en tjänsteleverantör samtidigt beslutar att oåterkalleligen underteckna kontrakt för betydande investeringar i denna nya hamn eller nya del av hamn, där också grundläggande infrastruktur ingår, skall tillstånd beviljas för en begränsad tidsperiod enligt bestämmelserna i artikel 12, utan ytterligare krav på den framtida tjänsteleverantören.

3. Vid en senare begränsning av antalet leverantörer av en eller flera hamntjänster, skall alla tillstånd för denna tjänst eller dessa tjänster som gäller när begränsningarna uppstår förbli giltiga fram till dess att de löper ut, förutsatt att investeringsmöjligheten varit allmänt tillgänglig.

4. Teknisk-nautiska tjänster enligt definitionen i artikel 3.6 skall inte omfattas av bestämmelserna i den här artikeln.

Artikel 12

Giltighetstid

Tillstånden skall beviljas för en begränsad och förnybar tidsperiod som skall fastställas i enlighet med följande kriterier:

1. När det rör sig om investeringar för att tillhandahålla tjänster som av den behöriga myndigheten inte betraktas som betydande skall tillståndets maximala giltighetstid vara 8 år.

2. När det rör sig om investeringar som den behöriga myndigheten betraktar som betydande, såsom

a) rörliga tillgångar, skall tillståndets maximala giltighetstid vara tio år.

b) fasta anläggningstillgångar och jämförbara rörliga större tillgångar, såsom containerbryggor, portal- och brokranar för lastning/lossning av container från fartyg till land samt bogserbåtar, skall den maximala giltighetstiden vara 30 år, oavsett om ägandeskapet kommer att övergå till hamnens ledningsgrupp eller inte.

Om investeringar som görs av tjänsteleverantören omfattar både rörliga och fasta anläggningstillgångar, skall den maximala giltighetstiden vara den längre av de två berörda maximala giltighetstiderna.

3. Medlemsstaterna får införa ett förfarande som ger en tjänsteleverantör som har för avsikt att, under de sista 10 åren innan ett befintligt avtal löper ut, investera i eller teckna ett oåterkalleligt kontrakt för investeringar i fasta anläggningstillgångar och kan visa att dessa investeringar kommer att leda till en allmän effektivitetsförbättring för den berörda tjänsten, möjlighet att uppmana den behöriga myndigheten att inleda ett urvalsförfarande i enlighet med artikel 8 för ett nytt tillstånd innan det berörda tillståndet löper ut.

4. För allmän information till de sektorer i gemenskapen som berörs skall de behöriga myndigheterna offentliggöra tillstånd som är på väg att löpa ut, minst sex månader före sista giltighetsdatum.

Artikel 13

Egenhantering

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att närhelst det är möjligt tillåta egenhantering i enlighet med detta direktiv.

Medlemsstaterna skall se till att den behöriga myndigheten endast vägrar egenhantering för en eller flera typer av hamntjänster när det finns objektiva skäl till detta eller tvingande omständigheter som rör tillgängligt utrymme eller tillgänglig kapacitet, säkerhetsöverväganden eller miljölagstiftningskrav.

2. När det gäller lasthantering och passagerartjänster för en godkänd reguljär fartygslinje som utförs inom ramen för närsjöfart och motorvägar till havs[19] skall medlemsstaterna erkänna rätten till egenhantering som också inbegriper fartygets reguljära sjöfartsbesättning.

3. Det skall krävas tillstånd för att få utföra egenhantering. Kriterierna för ett sådant tillstånd måste vara samma kriterier som gäller för leverantörer av samma eller en jämförbar hamntjänst enligt artikel 7.3, under förutsättning att dessa kriterier är relevanta. De behöriga myndigheterna skall effektivt och snabbt bevilja egenhanterande företag sådana tillstånd. Tillstånden skall gälla så länge det egenhanterande företaget uppfyller kriterierna för deras beviljande.

4. Det här direktivet skall inte på något sätt påverka tillämpningen av nationella bestämmelser rörande utbildningskrav och yrkeskvalifikationer, anställningsfrågor och sociala frågor, inklusive kollektivavtal, under förutsättning att dessa är förenliga med gemenskapslagstiftningen och gemenskapens och den berörda medlemsstatens internationella förpliktelser.

5. När egenhanteringen omfattas av erläggande av en avgift som bidrag till förpliktelser inom ramen för allmänna tjänster för teknisk-nautiska tjänster, som det egenhanterande företaget inte klarar av att betala, skall avgiften fastställas i enlighet med relevanta, objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande kriterier och skall stå i proportion till kostnaden för iakttagande av förpliktelser inom ramen för allmänna tjänster.

Artikel 14

Lotsning

1. När det gäller lotsningstjänster skall medlemsstaterna ha rätt att låta beviljandet av sådant tillstånd som avses i artikel 7 omfattas av särskilt stränga kriterier för sjösäkerhet och krav vad avser allmänna tjänster.

De behöriga myndigheterna får också besluta att lotsning skall vara obligatorisk och föreskriva sådana organisatoriska bestämmelser för tjänsten som de bedömer lämpliga av skäl som rör säkerhetskrav och krav inom ramen för allmänna tjänster, vilket också skall innebära att de, när omständigheterna i en hamn eller grupp av hamnar eller tillträdet till dessa så kräver, skall ha möjlighet att själva utföra tjänsten i fråga eller anförtro den åt en enda leverantör, om så befinns lämpligt. De kan bland annat kräva att sådana tjänster utförs av kompetenta personer som uppfyller rättvisa och icke-diskriminerande krav enligt nationell lagstiftning.

2. Undantag från obligatorisk lotsning eller undantag för vissa fartygskategorier från obligatorisk lotsning, sannolikt genom tillstånd om undantag från lotsning, skall klassas som egenhantering. När sådana undantag omfattas av särskilt tillstånd, skall villkoren för detta tillstånd vara lämpliga, objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande.

Senast fem år från och med det här direktivets ikraftträdande skall medlemsstaterna rapportera till kommissionen om åtgärder som vidtagits för att förbättra lotsningstjänsternas effektivitet.

Artikel 15

Överklagande

1. Medlemsstaterna skall se till att alla parter med ett legitimt intresse får rätt att överklaga beslut som fattats eller enskilda åtgärder som vidtagits av de behöriga myndigheterna eller hamnens ledningsgrupp inom ramen för detta direktiv.

2. När en ansökan om tillträde till att leverera hamntjänster inom ramen för detta direktiv avslås skall de sökande delges skälen till att de inte fått tillstånd eller valts ut. Sådana skäl skall vara objektiva, icke-diskriminerande, välgrundade och motiverade. Sökanden skall ha möjlighet att överklaga. Det skall vara möjligt att överklaga hos en nationell domstol eller ett offentligt organ som vad gäller organisation, finansiering, rättslig struktur och beslutsfattande är oberoende av den berörda behöriga myndigheten eller hamnledningsgruppen och av tjänsteleverantörerna.

3. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att beslut som fattas av besvärsorganen är föremål för rättslig prövning.

Artikel 16

Insyn i finansiella förbindelser

1. I syfte att upprätta rättvisa konkurrensvillkor inom och mellan gemenskapens hamnar, skall alla hamnar och hamnsystem i den mening som avses i artikel 2 vara skyldiga att lämna in sådana uppgifter som krävs enligt kommissionens direktiv 80/723/EEG[20] till medlemsstaterna och kommissionen inom fastställda tidsfrister. Samma sak skall gälla för finansiella förbindelser mellan medlemsstaterna och hamntjänsteleverantörer, vare sig de omfattas av övriga bestämmelser i direktiv 80/723/EEG eller inte.

2. Kommissionen och medlemsstaterna skall använda de uppgifter som lämnats in av hamnar och hamnsystem till att vidta de åtgärder enligt gemenskapslagstiftningen som krävs för att upprätta rättvisa konkurrensvillkor i och mellan gemenskapens hamnar.

3. Senast tre år från och med den dag då det här direktivet träder i kraft och därefter vart tredje år, skall kommissionen lämna in en rapport till Europaparlamentet och rådet om insynen i finansiella förbindelser inom hamnar och hamnsystem tillsammans med de åtgärder som medlemsstaterna och kommissionen vidtagit med avseende på detta.

Artikel 17

Insyn i statlig finansiering

Senast ett år från och med den dag då det här direktivet träder i kraft skall kommissionen upprätta allmänna riktlinjer för statlig eller offentlig finansiering till hamnar, och de skall ange vilken typ av finansiering till hamnar som är förenlig med den inre marknaden.

Artikel 18

Bestämmelser om bokföring

De utvalda tjänsteleverantörerna skall föra separata räkenskaper för varje hamntjänst som de innehar tillstånd för. Räkenskaperna måste föras i enlighet med gällande handelspraxis och allmänt erkända räkenskapsprinciper.

Artikel 19

Insyn i hamnledningsgruppens räkenskaper

1. När hamnens ledningsgrupp tillhandahåller hamntjänster skall den uppfylla de kriterier som fastställs i artikel 7.3 och redovisa varje hamntjänstverksamhet separat från övriga verksamheter. Räkenskaperna måste föras i enlighet med gällande handelspraxis och allmänt erkända räkenskapsprinciper i syfte att säkerställa att

a) internredovisningarna för de olika verksamheterna förs separat,

b) alla kostnader och intäkter konteras eller fördelas korrekt på grundval av konsekvent tillämpade och sakligt motiverade redovisningsprinciper, och

c) de principer för kostnadsredovisning som ligger till grund för den separata redovisningen fastställs tydligt.

2. Revisionsberättelsen skall ange huruvida det finns finansiella flöden mellan en hamnledningsgrupps hamntjänstverksamhet och dess övriga verksamheter. Revisionsberättelsen skall arkiveras av medlemsstaterna och överlämnas till kommissionen på begäran.

En separat revisionsrapport får betraktas som tillräcklig, under förutsättning att den innehåller samma uppgifter.

3. Det här direktivet skall under inga omständigheter påverka medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt direktiv 80/723/EEG.

Artikel 20

Internationell status

Det här direktivet skall under inga omständigheter påverka medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter när det gäller hamnars, vattenvägars och maritima zoners internationella status.

Artikel 21

Informationsrapport och översyn

Medlemsstaterna skall, senast 36 månader efter det att detta direktiv trätt i kraft, överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv till kommissionen.

På grundval av medlemsstaternas rapporter skall kommissionen göra en bedömning av medlemsstaternas genomförande av detta direktiv som, när så är lämpligt, skall följas av ett förslag till ändring av direktivet.

Artikel 22

Genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast [18 månader efter det att direktivet trätt i kraft]. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 23

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 24

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den [...]

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

[1] Vid sitt plenarmöte den 14 november 2001 godkände Europaparlamentet kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster under förutsättning av vissa ändringar.

[2] Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (EGT L 228, 9.9.1996, s. 1). Beslutet ändrat genom beslut nr 1346/2001/EG (EGT L 185, 6.7.2001, s. 1).

[3] ILO-konvention C 137 från 1973 om hamnarbete. ILO-konvention C152 från 1979 hälsa och säkerhet på arbetsplatser (hamnarbete). ILO Convention C145 från 1976 on Continuity of Employment (Seafarers).

[4] EUT C [...], [...], s. [...].

[5] EUT C [...], [...], s. [...].

[6] EUT C [...], [...], s. [...].

[7] EUT C [...], [...], s. [...].

[8] EGT L 378, 31.12.1986, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning (EEG) nr 3573/90 (EGT L 353, 17.12.1990, s. 16).

[9] EUT L 364, 12.12.1992, s. 7.

[10] EGT L 228, 9.9.1996, s. 1. Beslutet ändrat genom beslut nr 2004/884/EG (EGT L 167, 30.4.2004, s. 1).

[11] EGT L 209, 24.7.92, p. 1. Directive as last amended by Commission Directive 2001/78/EC (OJ L 285, 29.10.2001, p. 1).

[12] EGT L 199, 9.8.93, s.1. Direktivet senast ändrat genom anslutningsakten 2003.

[13] EGT L 199, 9.8.1993, s. 54. Direktivet senast ändrat genom anslutningsakten 2003.

[14] EGT L 199, 9.8.1993, s. 84. Direktivet senast ändrat genom anslutningsakten 2003.

[15] EUT L 19, 9.8.1993, s. 16. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/108/EG (EUT L 32, 5.2.2004, s. 15).

[16] EGT L 209, 24.7.1992, s. 25. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2001/19/EG.

[17] EGT L 201, 31.7.1999, s. 77.

[18] I enlighet med definitionen i Europaparlamentets och rådets beslut nr 884/2004/EG av den 29 april 2004 om ändring av beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (EGT L 167, 30.4.2004).

[19] Enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets beslut nr 884/2004/EG av den 29 april 2004 om ändring av beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet, EUT L 167, 30.42004.

[20] EGT L 195, 29.7.1980, s. 35. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/52/EG (EGT L 193, 29.7.2000, s. 75).