Help Print this page 
Title and reference
Antidumpningsåtgärder

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Languages and formats available
BG ES CS DA DE ET EL EN FR GA HR IT LV LT HU MT NL PL PT RO SK SL FI SV
HTML html ES html CS html DA html DE html EL html EN html FR html IT html HU html NL html PL html PT html RO html FI html SV
Multilingual display
Text

Antidumpningsåtgärder

Denna förordning införlivar de antidumpningsregler som finns i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet från 1994 i Europeiska Unionens (EU) rätt. Den fastställer villkoren, inklusive de som rör beräkning av dumpningens omfattning, förfaranden för att inleda och genomföra en utredning, införande av provisoriska och definitiva åtgärder samt varaktighet och översyn av antidumpningsåtgärder.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 1225/2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen.

SAMMANFATTNING

Skillnad ska göras mellan dumpning och normal försäljning till lågt pris som beror på lägre kostnader eller högre produktivitet. Det avgörande kriteriet för om dumpning föreligger är inte förhållandet mellan produktens exportpris och priset på importlandets marknad, utan förhållandet mellan produktens exportpris och dess normalvärde. En produkt anses därför vara dumpad om exportpriset till Europeiska unionen (EU) är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

Det normalvärde som ska beaktas för att konstatera om dumpning föreligger grundas vanligtvis på de priser som oberoende kunder i exportlandet har betalat eller ska betala vid normal handel.

Om exportören i exportlandet inte tillverkar eller säljer en likadan produkt får dock normalvärdet fastställas på grundval av andra försäljares eller producenters priser. Vidare får produktionskostnaden i ursprungslandet användas, om försäljning av en likadan produkt vid normal handel inte förekommer (till exempel om det företag som säljer produkten har monopol) eller är otillräcklig, eller om försäljningen på grund av den särskilda marknadssituationen inte möjliggör någon riktig jämförelse.

Vid import från länder som inte har marknadsekonomi ska normalvärdet bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredje land med marknadsekonomi eller priset från ett sådant tredje land till andra länder, eller om detta inte är möjligt, på någon annan skälig grund.

Den andra av de två jämförelsefaktorerna är exportpriset, dvs. det pris som i förhållande till normalvärdet i ursprungslandet bestämmer dumpningsmarginalen. Exportpriset är det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för en produkt som säljs för export till EU.

I de fall då det inte finns något exportpris, eller om det rör sig om ett pris som tillämpas mellan exportören och importören eller en tredje part som är förbundna med varandra eller sinsemellan tillämpar ett kompensationsarrangemang, är det omöjligt att använda exportpriset för en jämförelse. Exportpriset får då konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en oberoende köpare. Om produkterna inte säljs vidare till en oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, får exportpriset konstrueras på någon annan skälig grund. Justeringar ska i så fall göras för att beakta alla de omkostnader som tillkommit mellan importen och återförsäljningen samt en förväntad vinstmarginal.

Dumpningsmarginal

Med dumpningsmarginal avses det belopp med vilket normalvärdet överstiger exportpriset. Denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt. Nödvändiga justeringar ska göras för att ta hänsyn till olikheter i försäljningsvillkor, skatter och andra faktorer som påverkar prisernas jämförbarhet.

Skada

För att en antidumpningstull ska få införas måste ytterligare ett villkor vara uppfyllt: dumpningen ska förorsaka väsentlig materiell skada för en industri inom EU, antingen skada eller risk för skada för en industri som är etablerad i EU, eller avsevärd försening av etablerandet av en sådan industri.

Fastställandet av skada ska grundas på faktiska bevis och ska inbegripa en objektiv granskning av:

  • den dumpade importens omfattning, framför allt vid en betydande ökning av dumpad import, antingen i absoluta värden eller i förhållande till produktionen eller konsumtionen i EU;
  • priset på de dumpade importprodukterna, framför allt för att bestämma om dessa sålts till betydligt lägre pris än priset för en likadan produkt framställd av gemenskapsindustrin, om de leder till en väsentlig prissänkning eller förhindrar normal prisutveckling;
  • denna imports inverkan på gemenskapsindustrin, framför allt inverkan på produktivitet, kapacitetsutnyttjande, lager, försäljning, marknadsandelar, prisutveckling, vinster, avkastning på investeringar, likviditet och sysselsättning.

Verkan av dumpningen ska bedömas i förhållande till EU-industrins produktion av den likadana produkten med hänsyn till produktionen i den minsta produktionssektorn.

Med EU-industrin avses alla producenter i EU eller de av dessa producenter vars sammanlagda tillverkning utgör en betydande del av EU:s tillverkning. När en producent samtidigt importerar den produkt som är föremål för dumpning, kan EU-industrin begränsas till att avse övriga producenter.

För vidtagandet av åtgärder, t.ex. provisoriska eller slutgiltiga tullar eller avslutande av en undersökning, assisteras kommissionen av en handelspolitisk skyddskommitté. Denna kommitté utgörs av representanter från medlemsstaterna och leds av kommissionen. Kommittén fungerar som ett diskussionsforum mellan kommissionen och medlemsstaterna, och söker alltid efter den mest tillfredsställande lösningen. När kommissionen vill ta ett beslut, ombeds alltid kommittén att lämna en åsikt. När det gäller de viktigaste besluten, t.ex. införande av tullar, kan kommittén till och med blockera kommissionens förslag.

Inledande av förfaranden

Förfarandet inleds genom att en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning utan juridisk status som företräder EU-industrin framför ett skriftligt klagomål. Om ett EU-land utan att klagomål har ingivits har tillräckliga bevis för dumpning och för att denna har vållat EU-industrin skada, ska det underrätta kommissionen om dessa bevis.

Ett klagomål ska innehålla bevis för dumpning och skada samt ett orsakssamband mellan dessa två. Det ska innehålla uppgifter om följande:

  • den klagandes identitet och en beskrivning av volymen och värdet av den berörda tillverkningen i EU;
  • en beskrivning av den produkt som påstås vara dumpad, ursprungsland, varje känd producents/exportörs och importörs identitet;
  • produktens pris när den säljs för förbrukning på ursprungs- eller exportlandets eller -ländernas hemmamarknad, produktens exportpris;
  • information om förändringar i den berörda importens volym, den berörda importens inverkan på priset för den likadana produkten i EU.

Ett klagomål ska anses vara ingivet av EU-industrin eller för dess räkning om det stöds av producenter vars sammanlagda produktion utgör mer än 25 % av produktionen i EU.

När det verkar finnas tillräckligt med bevisning för att motivera att en undersökning inleds, måste kommissionen inleda förfarandet inom 45 dagar efter att klagomålet inkom. Kommissionen offentliggör ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning, där man anger produkten och landet i fråga, sammanfattar de mottagna uppgifterna och sätter en tidsfrist inom vilken parterna ska förmedla information och begära att bli hörda.

Ett klagomål får återkallas innan undersökningen har inletts.

Undersökningen

Undersökningen ska ledas av kommissionen i samarbete med EU-länderna och ska samtidigt omfatta både dumpning och skada. En undersökningsperiod ska väljas som normalt ska omfatta en period på minst sex månader innan förfarandet inleds. Kommissionen ska skicka frågeformulär till de berörda parterna, som ska ha åtminstone trettio dagar på sig att besvara dem.

Kommissionen kan begära att EU-länderna lämnar uppgifter, utför kontroller och inspektioner, framför allt hos importörer, handlare och producenter i EU, utför undersökningar i tredje land (under förutsättning att de berörda företagen ger sitt samtycke och att regeringen i landet i fråga inte gör några invändningar). Tjänstemän från kommissionen kan biträda EU-ländernas tjänstemän vid fullgörandet av deras åligganden. Kommissionen kan, och detta är den vanligaste metoden, genomföra besök i syfte att kontrollera de berörda parternas bokföring. Kommissionen kan också genomföra undersökningar i berörda tredje länder.

Kommissionen får höra de berörda parter som så begär. Kommissionen kan även anordna möten mellan parterna så att motsatta uppfattningar kan framföras. De berörda parterna ska få granska alla de uppgifter som har lämnats till kommissionen, med undantag av konfidentiella dokument.

En undersökning kan avslutas antingen utan att åtgärder vidtas eller genom att en slutlig åtgärd vidtas. Avslutandet bör vanligtvis ske inom femton månader efter det att förfarandet inleddes.

Marknadsekonomisk status

Efter en dom i EU-domstolen (Mål C-249/10 P Brosmann m.fl. mot rådet) om att det stickprovsförfarande som föreskrivs i förordning (EG) nr 1225/2009 inte får användas vid beslut om en ansökan om marknadsekonomisk status, ändrades förordningen genom förordning (EU) nr 1168/2012.

Domen skulle ha krävt att kommissionen undersökte alla ansökningar om marknadsekonomisk status som inlämnats av samarbetsvilliga exporterande producenter som inte ingår i stickprovet, oavsett hur stort antalet samarbetsvilliga producenter var, och det skulle ha inneburit en orimlig administrativ börda för EU:s utredande myndigheter.

I förordning (EU) nr 1168/2012 klargörs också att den antidumpningstull som ska tillämpas på import från exportörer eller producenter som har gett sig till känna men inte ingick i undersökningen inte får överskrida den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen som fastställs för de parter som ingick i stickprovet, oavsett om normalvärdet för dessa parter fastställdes enligt denna förordning (EG) nr 1225/2009.

Slutligen förlängs i och med förordning (EU) nr 1168/2012 den tidsfrist inom vilken kommissionen ska besluta om ansökningar om marknadsekonomisk status, från tre till sju månader.

Avslutande av förfarandet utan åtgärder

Utgången av förfarandet kan vara att åtgärder inte ska vidtas, d.v.s. när åtgärd inte kan motiveras och undersökningen eller förfarandet har avslutats. Kommissionen får bara avsluta en undersökning om kommittén inte är emot det.

Förfarandet ska avslutas om dumpningen och skadan anses vara försumbara. Förfarandet ska också avslutas när åtaganden erbjuds och bedöms som godtagbara av kommissionen. Ett åtagande kan ha formen av ett minimiimportpris, efter vad som krävs för att undanröja dumpningens skadliga verkan.

Införande av provisoriska antidumpningstullar

Provisoriska tullar får införas om det preliminärt har fastställts att dumpning och därav följande skada föreligger och om gemenskapens intressen kräver ett omedelbart ingripande för att förhindra denna skada. Den provisoriska tullens storlek får inte överstiga dumpningsmarginalen och bör vara lägre än denna marginal om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan på EU-industrin.

Provisoriska tullar får inte införas senare än nio månader från den dag förfarandet inleddes. Tullarna ska införas av kommissionen efter samråd med kommittén, eller i extremt brådskande fall efter det att EU-länderna har informerats. Kommissionen ska underrätta rådet och EU-länderna om dessa provisoriska åtgärder. Rådet får dock fatta beslut om att andra åtgärder ska vidtas.

Införande av slutgiltiga tullar

När det konstateras att dumpning och därav följande skada föreligger och att EU:s intressen kräver ett ingripande, inför kommissionen en slutgiltig antidumpningstill, såvida inte kommittén motsätter sig detta. Liksom när det gäller provisoriska åtgärder får en slutgiltig tull inte överstiga dumpningsmarginalen, men bör vara lägre om en lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan.

Slutgiltiga tullar ska införas på ett icke-diskriminerande sätt på import av produkter som dumpats på ett sätt som vållat skada. I den förordning genom vilken tullen införs ska tullens belopp anges för varje leverantör, eller om detta är omöjligt, för varje berört leverantörsland.

Provisoriska och slutgiltiga tullar får inte införas retroaktivt. En slutgiltig tull kan dock tas ut på produkter som införts för konsumtion högst 90 dagar före den dag då de provisoriska åtgärderna började tillämpas.

EU:s intressen

Beslutade antidumpningsåtgärder får införas endast om det konstateras att de är befogade med hänsyn till EU:s intressen. För att avgöra om detta är fallet görs en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen, inbegripet EU-industrins, användarnas och konsumenternas intressen. Alla berörda parter har möjlighet att inkomma med synpunkter.

Varaktighet och översyn

En antidumpningsåtgärd är endast i kraft under den tid som är nödvändig för att motverka den dumpning som orsakar skada. En tull ska upphöra att gälla fem år efter det att den införts eller fem år från den dag då den senaste översynen av åtgärderna avslutades. En översyn ska utföras på initiativ av kommissionen eller på begäran av EU-producenterna. Tullarna ska fortsätta att gälla under den tid som översynen pågår.

Återbetalning av tullar

Tullar som tagits ut får återbetalas om importören kan visa att dumpningsmarginalen har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än antidumpningstullen. Importören ska ha sex månader på sig att lämna in en begäran om återbetalning från och med den dag då den slutgiltiga tullens storlek fastställdes eller från och med den dag då ett beslut slutgiltigt fattades om att ta ut provisorisk tull. Ansökan ska inges i det EU-land där produkten övergått till fri omsättning. EU-landet ska vidarebefordra ansökan till kommissionen, som ska fatta beslut efter samråd med kommittén.

HÄNVISNINGAR

Rättsakt

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Förordning (EG) nr 1225/2009

11.1.1010

-

EUT L 343, 22.12.2009

Ändringsrättsakt(er)

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Förordning (EU) nr 1168/2012

15.12.2012

-

EUT L 344, 14.12.2012

Förordning (EU) nr 37/2014

20.2.2014

-

EUT L 18, 21.1.2014

Senast ändrat den 19.06.2014

Top