Help Print this page 
Title and reference
Europeisk arresteringsorder

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Languages and formats available
BG ES CS DA DE ET EL EN FR GA HR IT LV LT HU MT NL PL PT RO SK SL FI SV
HTML html ES html CS html DA html DE html EL html EN html FR html IT html HU html NL html PL html PT html RO html FI html SV
Multilingual display
Text

Europeisk arresteringsorder

Europeiska unionens rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan EU-länder innebär snabbare och enklare förfaranden. Detta innebär att EU-medborgare som har begått ett allvarligt brott i ett annat EU-land kan sändas tillbaka till det landet för att ställas inför rätta.

RÄTTSAKT

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.

SAMMANFATTNING

Den europeiska arresteringsordern som antogs 2002 ersätter det nuvarande utlämningssystemet genom att ålägga varje nationell rättslig myndighet (den verkställande rättsliga myndigheten) att automatiskt erkänna och genomföra framställningen om överlämnande av en person från en rättslig myndighet i ett annat EU-land (den utfärdande rättsliga myndigheten) med ett minimum av kontroller och inom en begränsad tidsperiod. Rambeslutet trädde i kraft den 1 januari 2004 och ersatte den tidigare EU-lagstiftningen på området.

EU-länder får dock tillämpa och sluta bilaterala eller multilaterala avtal så länge de förenklar eller underlättar förfarandena för överlämnande av personer.

Allmänna principer

I rambeslutet avses med europeisk arresteringsorder varje rättsligt avgörande, utfärdat av ett EU-land med syftet att ett annat EU-land ska gripa och överlämna en eftersökt person för:

  • lagföring;
  • verkställande av ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd.

Tillämpning

Arresteringsordern får utfärdas:

  • för gärningar som kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer;
  • om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.

Överlämnande kan ske på villkoret att gärningen för vilken ordern har utfärdats ska utgöra ett brott enligt det verkställande EU-landets lagstiftning (regeln om dubbel straffbarhet).

Förutsatt att de kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten kan dock bland annat följande brott leda till överlämnande utan kontroll av huruvida det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen: terrorism, människohandel, korruption, deltagande i en kriminell organisation, förfalskning av betalningsmedel, mord, rasism och främlingsfientlighet, våldtäkt, handel med stulna fordon och bedrägeri, inklusive bedrägeri som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen.

En europeisk arresteringsorder ska innehålla en rad uppgifter, bland annat om den eftersöktes identitet, den utfärdande rättsliga myndigheten, förekomsten av en verkställbar dom, brottets beskaffenhet och straffet (en förlaga till formuläret har bifogats rambeslutet).

Förfaranden

I allmänhet översänder den utfärdande rättsliga myndigheten den europeiska arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten. Den kan här ta hjälp av Schengens informationssystem (SIS) och Interpol. Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig kan den ta hjälp av det europeiska rättsliga nätverket och Eurojust.

Varje EU-land bör säkerställa att de använder ordern på ett proportionerligt sätt. Med andra ord måste de ta hänsyn till brottets karaktär, straffet och de kostnader och förmåner som det skulle medföra att utföra ordern. När den eftersökte grips ska han upplysas om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll.

Tre direktiv om rättigheter i förfarandet har antagits sedan år 2010. De ska säkerställa att personer som utsätts för en europeisk arresteringsorder har rätt till ett juridiskt biträde och en tolk. De ska även bli informerade om sina rättigheter.

Kommissionen föreslog ytterligare tre direktiv i november 2013. När de har antagits kommer de att förbättra systemet för europeiska arresteringsordrar, främst för rättshjälpsförfaranden.

I vilket fall som helst ska den verkställande rättsliga myndigheten enligt sin lagstiftning fatta beslut om huruvida personen ska hållas kvar i häkte eller försättas på fri fot.

I avvaktan på ett beslut ska den verkställande myndigheten (enligt den nationella lagstiftningen) höra personen. Den verkställande myndigheten ska dock fatta ett slutgiltigt beslut om verkställandet av den europeiska arresteringsordern inom sextio dagar efter det att den eftersökte har gripits. Om den arresterade personen ger sitt samtycke till överlämnandet ska ett slutgiltigt beslut om verkställandet av den europeiska arresteringsordern fattas inom tio dagar efter att samtycke har givits.

Skäl för att vägra att verkställa arresteringsordern

Ett EU-land måste vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern:

  • om ett EU-land redan har fattat ett slutgiltigt avgörande mot personen för samma brott (principen om ne bis in idem, d.v.s. ingen får åtalas eller dömas två gånger för samma gärning eller samma straffbara beteende);
  • om brottet omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten;
  • om personen på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar enligt den verkställande medlemsstatens lag.

Det verkställande EU-landet kan vägra att verkställa arresteringsordern på vissa villkor (t.ex. när åtal för brottet eller verkställigheten av straffet preskriberats - d.v.s. att det inte kan genomgå en rättslig prövning eftersom det har gått för lång tid - enligt det verkställande EU-landets lagstiftning eller när en slutgiltig dom har fattats för samma brott i ett annat land m.m.). Den kan också vägra att verkställa arresteringsorder om den berörda personen inte personligen infinner sig vid rättegången där beslutet meddelades, såvida inte lämpliga säkerhetsåtgärder vidtogs. Anledningar till en vägran ska dock alltid motiveras för det begärande landet.

Varje medlemsstat ska tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt person som överlämnas, förutsatt att medlemsstaten har fått vissa uppgifter (om arresteringsordern, brottets beskaffenhet, personens identitet m.m.).

Den europeiska arresteringsordern ska översättas till ett språk som är officiellt i det verkställande EU-landet. Den europeiska arresteringsordern ska översändas på ett säkert sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att det verkställande EU-landet kan slå fast att den översända handlingen är äkta.

Mer information finns på hemsidan för generaldirektoriatet för rättsliga frågor.

HÄNVISNINGAR

Rättsakt

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Rambeslut 2002/584/RIF

7.8.2002

31.12.2003

EUT L 190, 18.7.2002

Ändringsrättsakter

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Rambeslut 2009/299/RIF

28.3.2009

28.3.2011

EUT L 81, 27.3.2009

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (KOM(2011) 175 slutlig - ej offentliggjort i EUT).

Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 11 april 2011 om genomförandet sedan 2007 av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ( KOM(2011) 175 slutlig - ej offentliggjort i EUT).

Rapporten gör en summering av de sju år som gått sedan den europeiska arresteringsordern infördes. Initiativet verkar ha lyckats på ett operativt plan: 54 689 arresteringsordrar har utfärdats och 11 630 verkställts. Ett överlämnande mellan EU-länder tar idag mellan fjorton och sjutton dagar, om personen samtycker till överlämnandet, och fyrtioåtta dagar om personen inte samtycker, en tidsrymd som tidigare kunde vara upp till ett år. Tack vare denna mekanism som ser till att de öppna gränserna inte främjar personer som vill undkomma lagen, är den fria rörligheten för individer inom EU idag förstärkt. Kommissionen visar dock på tillkortakommanden, i synnerhet när det gäller de grundläggande rättigheterna. Den ber medlemsstaterna att anpassa sin lagstiftning till rambeslutet 2002/584/RIF om så inte är gjort liksom att verkställa instrument som redan antagits för att förbättra arresteringsordern. Rapporten visar också på att för många arresteringsordrar utfärdas för mindre förseelser och uppmuntrar de ansökande medlemsstaterna att tillämpa proportionalitetsprincipen.

Rapport från kommissionen av den 24 januari 2006 i enlighet med artikel 34 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (reviderad version) [ KOM(2006) 8 slutlig - ej offentliggjort i EUT].

Den reviderade versionen av rapporten är främst inriktad på den italienska lagstiftning som antagits sedan den inledande rapporten. Kommissionen uppskattar att den europeiska arresteringsordern, trots den inledande förseningen, är operativ i de flesta fall som föreskrivs i medlemsstaterna.

Rapport från kommissionen av den 23 februari 2005 i enlighet med artikel 34 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [ KOM(2005) 63 slutlig - ej offentliggjort i EUT].

Enligt den utvärdering som finns med i kommissionens rapport tycks den europeiska arresteringsordern ha fungerat väl sedan den började tillämpas den 1 januari 2004, såväl när det gäller att avskaffa de politiska inslagen och effektivisera proceduren som att skynda på överlämnandet. Samtidigt har respekten för de grundläggande rättigheterna upprätthållits.

Uttalanden enligt artikel 31.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna [EGT L 246 av den 29 september 2003].

Danmark, Finland och Sverige har förklarat att den lagstiftning som är tillämplig mellan de nordiska länderna gör det möjligt att fördjupa och vidga bestämmelserna i rambeslutet. Dessa medlemsstater kommer därför att fortsätta att tillämpa den enhetliga gällande lagstiftningen länderna emellan, närmare bestämt:

  • i Danmark: den nordiska utlämningslagen (lag nr 27 av den 3 februari 1960, i dess ändrade lydelse);
  • i Finland: den nordiska utlämningslagen (270/1960);
  • i Sverige: lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Senast ändrat den 29.04.2014

Top