Skadeståndstalan

Genom skadeståndstalan kan en enskild som vållats skada till följd av EU:s verksamhet få ersättning från den institution som vållat skadan.

Talan gör det möjligt att få ersättning för skada som har samband med EU-institutionernas lagstiftningsverksamhet, t.ex. antagandet av en EG-förordning. Dessutom kan ansvar utkrävas av en medlemsstat som inte fullgjort sina gemenskapsskyldigheter i fall där ett direktiv inte införlivats.

För skadeståndstalan som avser avtalsrättsligt ansvar, grundat på avtal mellan EU och en tredje part, gäller särskilda regler, och Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) ingriper bara om avtalet innehåller en specifik klausul om detta. Villkoren och förfarandena för skadeståndstalan regleras i den tillämpliga lagstiftningen. Denna lagstiftning definieras i avtalet, och det handlar i princip om nationell lagstiftning. EG-domstolen kan vara behörig att träffa avgöranden om detta uttryckligen anges i en klausul i avtalet, skiljedomsklausulen.

I fråga om utomobligatoriskt ansvar gäller däremot enhetliga regler, och EG-domstolen är behörig att träffa avgöranden. Grunden är artikel 288 andra stycket i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), där följande anges: "Vad beträffar utomobligatoriskt ansvar skall gemenskapen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar." Fördragets bestämmelse kompletteras av en omfattande rättspraxis från EG-domstolen.

Allmänna principer

Alla fysiska eller juridiska personer som vållas skada, oavsett om det rör sig om en medlemsstat eller en enskild, kan begära skadestånd. Målsäganden ska vända sig till EG-domstolen inom fem år från den händelse ärendet gäller.

Talan riktas mot den institution som bär ansvaret. Det kan handla om en enskild institution eller flera institutioner tillsammans, t.ex. rådet och parlamentet, om den skadevållande handlingen är följden av en text som antagits genom medbeslutandeförfarandet.

EU-institutionernas ansvar är subjektivt, dvs. det handlar om ett ansvar för culpa. Det betyder att målsäganden ska bevisa inte bara att handlingen i fråga är olaglig, utan även att institutionen som antagit den har begått ett fel.

Målsäganden ska visa att han vållats skada och att det finns ett samband mellan den skada som vållats och den ifrågasatta institutionens handlande:

• När det gäller sambandet kräver EG-domstolen ett direkt orsakssamband.Skadan kan också vara följden av målsägandens uppförande. I så fall begränsas eller avvisas institutionernas ansvar.
• När det gäller skadan ska målsäganden visa att han lidit skada och att skadan är aktuell, dvs. föreligger vid den tidpunkt då ärendet anhängiggörs vid EG-domstolen. Domstolen godtar också framtida skada, även om den ännu inte kan uppskattas exakt. En kommande skada godtas om den är nära förestående och kan förutses med tillräcklig säkerhet. EG-domstolen prövar däremot inte talan som gäller hypotetisk skada.

Ansvar för EU-institutionernas lagstiftningsverksamhet

Talan kan väckas mot EU-institutionerna för deras konkreta handlingar, bl.a. de som utförs av de anställda, men även för deras lagstiftande verksamhet. EG-domstolen godtar denna princip och bekräftar att EU har ett ansvar för innehållet i sina förordningar. Däremot nekas ersättning för skador som orsakas av själva EU-fördragen.

För att kunna utkräva ansvar av EU-institutionerna ska den målsägande som anhängiggör ett ärende vid EG-domstolen uppfylla tre villkor.

För det första ska han visa att det föreligger en "tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda". Med överordnade rättsregler till skydd för enskilda avser EG-domstolen de allmänna principerna om proportionalitet, hänsyn till redan förvärvade rättigheter, icke-diskriminering och skydd för berättigade förväntningar.

För det andra ska målsäganden visa att det fel som gett upphov till skadan är uppsåtligt. EG-domstolen kräver alltså att EU-institutionernas handlande är "uppenbart och allvarligt" och gränsar till godtycke. Den ansåg exempelvis att rådet, genom att avsiktligt och utan motivering avbryta likabehandlingen mellan två kategorier av jordbruksproducenter, hade begått ett uppsåtligt fel.

Rättspraxis utvecklades under 1990-talet, och nu krävs inte längre överträdelse av en överordnad rättsregel utan endast överträdelse av en rättsakt (t.ex. bristande överensstämmelse mellan tillämpningsföreskrifter och grundläggande rättsakt).

För det tredje ska målsäganden visa på sambandet mellan den skada som vållats och den lagstiftande verksamheten. Här kräver EG-domstolen att det rör sig om en "särskild och allvarlig" skada:

• Att skadan är särskild betyder att den berör en begränsad och tydligt avgränsad grupp aktörer. Ersättning kan däremot inte krävas för en förordning som skadar mycket stora kategorier av ekonomiska aktörer.
• Skadan ska vara allvarlig såtillvida att den "överskrider gränserna för de ekonomiska risker som sammanhänger med verksamheterna inom berörd sektor".

Medlemsstaternas ansvar

EG-domstolen har fastställt principen om medlemsstatens ansvar gentemot enskilda till följd av bristande eller felaktig tillämpning av en EG-rättslig bestämmelse. Enskilda kan vända sig till en nationell domstol för att begära ersättning om skadan kan tillskrivas medlemsstaten eller är följden av en konkret eller lagstiftningsmässig handling som hänger samman med EU-rätten.

För att ansvar ska kunna utkrävas krävs att

• det resultat som eftersträvas med EU-rättsakten innefattar tilldelning av rättigheter till förmån för enskilda,
• innebörden i dessa rättigheter kan fastställas med utgångspunkt i EU-rättsaktens bestämmelser,
• det föreligger ett orsakssamband mellan överträdelsen av den skyldighet som åligger medlemsstaten och den skada som berörda personer vållats.

Behörighetsfördelning mellan domstolen och förstainstansrätten

Förstainstansrätten är behörig i mål som gäller utomobligatoriskt ansvar, där ersättning begärs för skador som orsakats av EU-institutionerna eller deras anställda. Den är också behörig i mål som gäller avtalsrättsligt ansvar och som grundas på avtal som ingåtts av EU-institutionerna, där det uttryckligen anges att den är behörig.

Förstainstansrättens beslut kan endast i rättsfrågor överklagas hos domstolen inom ramen för en talan avseende utomobligatoriskt ansvar. Den träffar också avgöranden i mål som gäller avtalsrättsligt ansvar och som grundas på avtal som ingåtts av EU-institutionerna, där det uttryckligen anges att den är behörig.

See also

Mer information finns på webbplatsen för Europeiska gemenskapernas domstol.

Senast ändrat den 10.07.2007