Help Print this page 
Title and reference
Europeiska unionens direktiv

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Multilingual display
Text

Europeiska unionens direktiv

Ett direktiv är ett av de rättsliga instrument som de europeiska institutionerna kan använda för att genomföra Europeiska unionens (EU:s) politik. Det är ett flexibelt instrument som främst används för att harmonisera nationella lagar. Det kräver att EU-länderna uppnår ett visst resultat men ger dem utrymme att välja hur det ska göras.

SAMMANFATTNING

Ett direktiv är ett av de rättsliga instrument som de europeiska institutionerna kan använda för att genomföra Europeiska unionens (EU:s) politik. Det är ett flexibelt instrument som främst används för att harmonisera nationella lagar. Det kräver att EU-länderna uppnår ett visst resultat men ger dem utrymme att välja hur det ska göras.

Ett direktiv är en del av EU:s sekundärrätt. Det antas därför av EU-institutionerna i enlighet med grundfördragen. När det har antagits på EU-nivå införlivar EU-länderna det i den nationella lagstiftningen och genomför det.

Till exempel fastställs i direktivet om arbetstidens förläggning obligatoriska viloperioder och en gräns för arbetstid per vecka som ska godkännas i EU. Det är dock upp till vart och ett av länderna att utveckla egna lagar för hur dessa regler ska tillämpas.

En bindande akt med allmän giltighet

I artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt fastställs det att ett direktiv är bindande för alla de länder som det riktar sig till (ett, flera eller alla) vad gäller det resultat som ska uppnås, men att det är de nationella myndigheternas sak att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.

Ett direktiv skiljer sig dock från en förordning eller ett beslut.

Till skillnad från en förordning, som är omedelbart tillämplig i EU-ländernas interna lagstiftning efter det att den har trätt i kraft, kan inte ett direktiv tillämpas direkt i EU-länderna. Det måste först införlivas i den nationella lagstiftningen innan myndigheter, företag och enskilda personer kan åberopa det.

Till skillnad från ett beslut är direktivet en text med allmän giltighet för alla EU-länder.

Direktivet antas enligt ett lagstiftningsförfarande. Det är en rättsakt som antas av rådet och parlamentet i enlighet med ordinarie eller särskilt lagstiftningsförfarande.

Obligatoriskt införlivande

Innan ett direktiv kan träda i kraft på nationell nivå måste EU-länderna anta en lag som införlivar det. Denna nationella åtgärd måste uppfylla de mål som anges i direktivet. Nationella myndigheter ska informera Europeiska kommissionen om dessa åtgärder.

EU-länderna har spelrum under införlivandeprocessen. Det gör att de kan ta hänsyn till särskilda nationella egenskaper. Införlivandet måste genomföras innan det sista datum som fastställs när direktivet antas (vanligtvis inom två år).

När ett land inte införlivar ett direktiv kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande och väcka talan mot landet i Europeiska unionens domstol (om i detta fall verkställighet av domen vägras kan en ny avkunnad dom ges, vilket kan leda till böter).

Skydd av enskilda personer vid felaktigt införlivande av direktiv

Direktiv kan i princip endast träda i kraft efter det att det har införlivats. Ett direktiv som inte har införlivats kan dock ha vissa effekter direkt om Europeiska unionens domstol anser att

införlivandet i nationell lagstiftning inte har genomförts eller har utförts felaktigt,

bestämmelserna i direktivet är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa,

bestämmelserna i direktivet ger enskilda personer rättigheter.

När dessa villkor uppfylls kan enskilda personer förlita sig på direktivet i rätten mot ett EU-land. Dock kan inte en enskild person lägga fram en fordran mot en annan enskild person och åberopa att ett direktiv har omedelbar verkan om det inte har införlivats (se domen i mål C-91/92 Paola Faccini Dori mot Recreb Srl av den 14 juli 1994).

Domstolen godkänner även, enligt vissa villkor, att enskilda personer kan få ersättning för direktiv som har införlivats på ett dåligt sätt eller för sent (domen i målen C-6/90 och C-9/90 Francovic och Bonifaci av den 19 november 1991).

Att motverka försenade införlivanden

Att EU-länder dröjer med att införliva direktiv är ett pågående problem, som hindrar medborgare och företag från att ta del av de påtagliga fördelar som finns i EU-lagstiftningen.

EU har angett ett mål för att minska införlivandeunderskottet till en procent. Tabellen för införlivande av EU-direktiv på den inre marknaden, som offentliggjordes av Europeiska kommissionen i juli 2014, visar att endast fem länder inte nådde upp till detta mål. Omvänt lyckades tolv länder att uppnå ett efterlevnadsunderskott för nationell lagstiftning på under det mål på 0,5 procent som föreslogs i inremarknadsakten från april 2011.

Mer information finns på sidan om EU-lagstiftning på Europeiska unionens webbplats.

Senast ändrat 30.08.2015

Top