Litauen

1) HÄNVISNINGAR

Yttrande från kommissionen [KOM(97)2005 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(1998) 704 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(1999) 506 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2000) 706 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2001) 700 slutlig - SEK(2001)1746 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2002) 700 slutlig - SEK(2002)1402 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2003) 675 slutlig - SEK(2003) 1204 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Fördrag om anslutning till Europeiska unionen [Europeiska unionens officiella tidning, L 236 av den 23.09.2003]

2) SAMMANFATTNING

I sitt yttrande från juli 1997 bedömde kommissionen att det var för tidigt att avgöra om Litauen vid tidpunkten för anslutningen skulle vara redo att ingå i euroområdet och att landets deltagande i tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) utan att ingå i euroområdet kunde vålla vissa problem på medellång sikt. Framför allt skulle det bli nödvändigt att bringa lagstiftningen om penningpolitiken i överensstämmelse med EU:s krav och att upprätta ett gediget och effektivt finansiellt system. När det gäller den fria rörligheten för kapital ansåg däremot kommissionen att kvarstående begränsningar borde kunna avskaffas utan större svårigheter.

I rapporten från november 1998 konstaterades att Litauen gjort mycket små framsteg i förberedelserna inför anslutningen till EMU.

I sin rapport från oktober 1999 bedömde kommissionen att Litauen gjort framsteg i förberedelserna inför deltagandet i EMU.

I rapporten från november 2000 påpekades att Litauen sedan den senaste återkommande rapporten inte hade gjort några nya framsteg i antagandet av EMU:s regelverk. Kommissionen hade synpunkter på den litauiska centralbankens oberoende och bankens möjlighet att direkt finansiera den offentliga sektorn.

I sin rapport från november 2001 ansåg kommissionen att Litauen hade gjort väsentliga framsteg i antagandet av regelverkets bestämmelser om EMU.

I rapporten från oktober 2002 konstaterades att Litauen hade fortsatt att göra framsteg i antagandet av detta regelverk.

I rapporten från november 2003 konstateras att Litauen respekterar de viktigaste kraven i EMU-förhandlingarna.

Anslutningsfördraget undertecknades den 16 april 2003 och anslutningen ägde rum den 1 maj 2004.

GEMENSKAPENS REGELVERK

Den tredje etappen av EMU inleddes den 1 januari 1999 och innebär stora förändringar för alla medlemsländer, även för dem som inte deltar i euroområdet från starten.

Inom det ekonomiska området är den centrala frågan samordning av medlemsländernas nationella politik (nationella konvergensprogram, allmänna ekonomiska riktlinjer, multilateral övervakning och förfarandet vid alltför stora underskott). Alla länder måste respektera stabilitets- och tillväxtpakten, avstå från att direkt finansiera den offentliga sektorns underskott genom centralbanken och från att ge den offentliga sektorn förmånligare villkor hos finansinstitut. De måste dessutom ha genomfört en avreglering av kapitalrörelserna.

De medlemsländer som inte deltar i euroområdet kan föra en självständig penningpolitik och har möjlighet till ett begränsat deltagande i Europeiska centralbankssystemet (ESCB). Deras centralbanker måste vara oberoende och ha prisstabilitet som överordnat mål. Slutligen anses valutapolitiken vara en fråga av gemensamt intresse för samtliga medlemsländer, som måste vara i stånd att delta i den nya växelkursmekanismen.

Ett medlemskap i EU innebär visserligen att man accepterar EMU:s mål, men uppfyllandet av konvergenskriterierna är inte någon förutsättning för anslutning. Dessa kriterier är dock indikatorer på en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik, och det är därför nödvändigt att alla medlemsländer varaktigt uppfyller dem så snart som möjligt.

UTVÄRDERING

I samband med övergången till marknadsekonomi har Litauen gjort stora framsteg när det gäller att avreglera och stabilisera ekonomin under den period som rapporterna omfattar. Redan år 1998 genererades cirka 70 % av bruttonationalprodukten (BNP) av den privata sektorn. Jordreformen genomfördes långsamt men stadigt. Litauen fortsatte att göra framsteg i införandet av en livskraftig marknadsekonomi och bedömdes vara på väg att kunna hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen på medellång sikt. I rapporten från 2000 konstaterades slutligen att landet kunde anses vara en livskraftig marknadsekonomi. År 2000 låg BNP per invånare på 29,3 % av genomsnittet för EU. Ekonomin lider av en hög och stigande arbetslöshet. I rapporten från 2003 konstateras att situationen på arbetsmarknaden har förbättrats betydligt. Ett bevis på detta är den förbättrade sysselsättningsgraden (upp till 59,9 %) och den minskade arbetslösheten, som sjunkit från 17,4 % under 2001 till 13,8 % i mars 2003.

När det gäller konjunkturen var den ekonomiska tillväxten för 1997 5,7 %. År 1998 steg BNP med 5,1 %, tack vare att konsumtion och investeringar ökade kraftigt. Tillväxten sjönk dock till praktiskt taget noll mot slutet av året, till följd av störningar i handeln med Ryssland. Den reala BNP:n sjönk med 4,1 % under 1999. Efter denna nedgång låg Litauens tillväxt åter på plus under 2000. År 2001 låg tillväxten klart över genomsnittet, främst tack vare den dynamiska utvecklingen på export- och investeringssidan. Under första kvartalet 2002 var tillväxten fortsatt dynamisk och uppnådde 5,8 %. Den reala BNP-tillväxten ligger på i genomsnitt 3,6 % per år för den period som rapporterna omfattar. I rapporten från 2003 konstateras att Litauen återigen uppnådde mycket goda makroekonomiska resultat under 2002 trots den dystra ekonomiska konjunkturen inom EU. BNP-tillväxten uppgick till omkring 6,7 % under 2002. Den ökade ytterligare under det första kvartalet 2003 och uppgick till 9,4 % jämfört med samma period året innan.

De offentliga finanserna utvecklades 1997 mer gynnsamt än förväntat, med ett underskott på 0,5 % av BNP. Kontrollen över budgetpolitiken försvagades dock märkbart under andra halvåret 1998, till följd av den ryska krisen. Underskottet i den offentliga sektorn steg till cirka 5 %, för att 1999 uppgå till 5,6 % av BNP. En krisplan antogs då, med utgångspunkt i en stram budgetpolitik. Underskottet minskades till 3,3 % av BNP år 2000. Statsfinanserna har sedan dess förbättrats, och underskottet har minskat till 1,9 % av BNP för 2001. Den offentliga skulden ökade kraftigt 1999, men har sedan dess varit relativt stabil och motsvarar cirka 23,5 % av BNP. I rapporten från 2003 konstateras att de litauiska myndigheterna strikt har tillämpat saneringsprogrammet för de offentliga finanserna. Underskottet i den offentliga sektorn har minskat ytterligare och uppgick under 2002 till 1,7 % av BNP.

Inflationen fortsatte att avta. Den årliga inflationen sjönk från 24,6 % år 1996 till 8,8 % 1997. Den årliga inflationen höll sig under 0,8 % 1999, jämfört med 5,1 % 1998. I rapporten från 2001 konstateras att inflationstrycket varit mycket begränsat i Litauen. Den låga och stabila inflationen har varit en av de största framgångarna för den ekonomiska politiken. Prisökningarna för 2001 stannade vid 1,3 %. Den genomsnittliga inflationen för perioden 1997-2001 låg på 3,3 % och sjönk under hela den aktuella perioden. Den tydliga produktivitetsökningen, den måttliga löneökningen och den gynnsamma värderingen av valutan litas gjorde att priserna sjönk med nära 1 % under 2002. Denna tendens höll i sig under 2003. Inflationen sjönk med omkring 1 % i augusti jämfört med samma period 2002.

När det gäller växelkursen har Litauens monetära politik utgått från det så kallade sedelfondsystemet (currency board). Centralbanken i Litauen har utarbetat en strategi för att överge detta system. Sedelfondsystemet överlevde den ryska krisen, men inte utan svårigheter. Växelkurserna fortsatte att stiga under 1999, delvis på grund av att litasen knöts till den amerikanska dollarn. I mitten av oktober 1999 meddelade Litauens centralbank att litasen skulle knytas till euron från och med den 2 februari 2002, utan att dess värde i förhållande till utlandet skulle förändras. Övergången genomfördes smidigt och utan turbulens på finansmarknaderna. Till grund för beslutet om övergång till en annan bindningsvaluta låg en önskan om att bättre spegla de reella valutaflödena och öka integrationen med EU:s ekonomi. I rapporten från 2003 konstateras att litasen skrivits upp betydligt i förhållande till euron under den period som rapporten omfattar.

Underskottet i bytesbalansen minskade något under 1996, men ökade återigen under 1997 och uppgick då till 10,3 % av BNP. Bytesbalanssaldot visade en positiv utveckling efter en kraftig försämring under 1998 och 1999. I rapporten från 2001 konstateras att underskottet i bytesbalansen fortfarande är betydande, även om det minskat. Underskottet minskade till 6 % av BNP för 2000, jämfört med 11,2 % för 1999. Underskottet i bytesbalansen uppgick år 2001 till 4,8 %. I rapporten från 2003 konstateras att saldot för de löpande transkationerna har försämrats något, från 4,8 % av BNP under 2001 till 5,3 % under 2002.

När det gäller strukturreformerna har privatiseringen av näringslivet framskridit. Myndigheterna har vidtagit olika åtgärder för att bemöta den ryska krisen och stötta företag i ekonomiska svårigheter. I november 1999 antog landet en liberal ekonomisk strategi, som man hållit fast vid. I rapporten från 2000 konstateras att viktiga strukturreformer har inletts när det gäller reformen av den offentliga förvaltningen och reformen av pensionssystemet med tre pelare. Framsteg har gjorts inom energisektorn och när det gäller privatiseringen av de statliga gas- och elbolagen. Privatiseringsprocessen är därmed på väg att slutföras. Strukturreformerna fortsatte under 2001 och den ekonomiska omstruktureringen tog ny fart. Privatiseringen av finanssektorn är praktiskt taget avslutad. Förslaget till reform av pensionssystemet bör utvecklas och genomföras. I rapporten från 2003 konstateras att myndigheterna aktivt har fortsatt reformprocessen, men arbetet bör dock gå vidare på vissa områden, bland annat med reformen av pensionssystemet och budgetstrukturen. Privatiseringen av offentliga företag har gått snabbt framåt och är avslutad inom vissa sektorer, till exempel bankväsendet.

När det gäller centralbankens oberoende krävdes i rapporten från 1998 att lagstiftningen om centralbanken skulle bringas i fullständig överensstämmelse med EG:s regler. I rapporten från 1999 krävdes vissa förändringar av centralbankens stadgar (exempelvis garanti för styrelseledamöternas personliga oberoende) för att säkerställa anpassningen till fördraget. I mars 2001 ändrade Litauens parlament lagen om Litauens centralbank i syfte att anpassa den till regelverket. I denna lag slås även fast att direkt finansiering av den offentliga sektorn genom centralbanken är förbjuden. Där säkerställs även att det överordnade målet för centralbanken ska vara prisstabilitet. När det gäller centralbankens oberoende krävs en ytterligare anpassning för att skydda sig mot eventuella intressekonflikter i samband med styrelseledamöternas skyldigheter. I rapporten från 2003 konstateras att regelverket har antagits till fullo med ett undantag: lagen om centralbanken bör ändras för att undvika eventuella intressekonflikter i samband med styrelseledamöternas skyldigheter.

När det gäller förhandlingsläget har Litauen accepterat reglerna om Ekonomiska och monetära unionen i sin helhet som dessa definieras i avdelning VII i EG-fördraget. De nödvändiga administrativa strukturerna har införts och fungerar. Förhandlingarna om detta kapitel avslutades i december 2002. Litauen har inte begärt några övergångsbestämmelser.

Senast ändrat den 15.03.2004