Riktlinjer om vertikala begränsningar

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Tillkännagivande från kommissionen – Riktlinjer om vertikala begränsningar

VILKET SYFTE HAR RIKTLINJERNA?

• Riktlinjerna hjälper företag att kontrollera att deras vertikala avtal (dvs. avtal som ingås mellan företag som är verksamma i olika led i produktions- eller distributionskedjan, såsom tillverkare, grossister och detaljister, för att köpa och sälja varor eller tjänster) efterlever EU:s bestämmelser om konkurrens såsom dessa fastställs i artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
• De kompletterar förordning (EU) nr 330/2010, EU:s gruppundantagsförordning, genom vilken det förbud som anges i artikel 101.1 i EUF-fördraget görs icke tillämpligt på vertikala avtal som uppfyller vissa krav och ”trygghet” skapas för sådana avtal.
• I riktlinjerna fastställs allmänna principer för att bedöma vertikala begränsningar och ge vägledning för bedömningen av de vanligaste typerna av vertikala begränsningar, såsom
  • försäljning av ett enda varumärke (konkurrensklausuler),
  • ensamåterförsäljning,
  • exklusiv tilldelning av kunder,
  • selektiv distribution,
  • franchising,
  • exklusiva leveranser,
  • förskottsbetalning,
  • kategorihanteringsavtal,
  • bindande, och
  • begränsade försäljningspriser.
• I dem beskrivs den generella analysstrukturen och Europeiska kommissionens politik för behandling av enskilda ärenden rörande vertikala avtal.

VIKTIGA PUNKTER

Artikel 101 i EUF-fördraget

• Enligt artikel 101.1 i EUF-fördraget är alla avtal mellan företag som kan påverka handeln mellan EU-länder och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen förbjudna.
• Enligt artikel 101.2 i EUF-fördraget är avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar som är förbjudna enligt artikel 101.1 i EUF-fördraget ogiltiga.
• Genom artikel 101.3 i EUF-fördraget beviljas emellertid vissa avtal –om de skapar tillräckliga fördelar för att uppväga de hämmande effekterna på konkurrensen – undantag från förbudet i artikel 101.1.

Huvudsyftet med artikel 101 är att säkerställa att företag inte använder avtal, inbegripet vertikala avtal, för att begränsa konkurrensen till nackdel för konsumenterna.

Vertikala avtal som generellt inte omfattas av artikel 101

Enligt riktlinjerna omfattas följande typer av vertikala avtal inte av artikel 101:

• Avtal av mindre betydelse och mellan små och medelstora företag som inte begränsar konkurrensen märkbart på grund av parternas små marknadsandelar.
• Agentavtal* där det avgörande vid bedömningen av huruvida artikel 101 är tillämplig är den ekonomiska eller kommersiella risk som agenten bär i fråga om de verksamheter för vilka han av huvudmannen utsetts som agent.
• Underleverantörsavtal* på villkor att den teknik eller utrustning som tillhandahålls av entreprenören är nödvändig för att underleverantören ska kunna producera produkterna i fråga. Om entreprenören ålägger underleverantören med begränsningar, exempelvis ett krav om att denne inte ska utföra eller utnyttja egen forskning och utveckling eller inte ska producera något för tredje parter i allmänhet, kan avtalet emellertid omfattas av artikel 101 i EUF-fördraget.

Tillämpning av gruppundantagsförordningen

• I fråga om de flesta vertikala begränsningar kan konkurrensproblem uppstå endast om det föreligger otillräcklig konkurrens i ett eller flera handelsled. Det innebär att det måste finnas en viss grad av marknadsinflytande på leverantörs- eller köparnivå eller på båda dessa nivåer.
• Det är leverantörens marknadsandel på den marknad på vilken denne säljer varor eller tjänster som omfattas av avtalet, och köparens marknadsandel på den marknad på vilken denne köper in varor eller tjänster som omfattas av avtalet, som avgör om gruppundantaget är tillämpligt. För att gruppundantaget skall vara tillämpligt måste både leverantörens och köparens marknadsandel vara högst 30 % (under förutsättning att avtalet inte innehåller särskilt allvarliga begränsningar och att klausulen i fråga inte är en utesluten begränsning). Om markandsandelströskeln på 30 % överskrids leder detta emellertid inte en presumtion om olaglighet. Tröskeln tjänar endast till att särskilja de avtal som presumeras vara lagliga från de som kräver en individuell granskning. Riktlinjerna hjälper företag att utföra sådana granskningar.
• Artikel 4 i gruppundantagsförordningen innehåller en förteckning över särskilt allvarliga begränsningar som medför att det vertikala avtalet utesluts från gruppundantagsförordningens tillämpningsområde. Det innebär att det finns en presumtion om att avtalet omfattas av artikel 101.1 i EUF-fördraget och att det inte är troligt att det skulle uppfylla villkoren i artikel 101.3 i EUF-fördraget.
• Artikel 5 i gruppundantagsförordningen innehåller också en förteckning över uteslutna begränsningar. Dessa begränsningar omfattas inte av gruppundantagsförordningen, även om marknadsandelströskeln inte överstigs. Gruppundantagsförordningen fortsätter dock att gälla för övriga delar av det vertikala avtalet om den delen kan uteslutas från den icke undantagna begränsningen.

Återkallelse av gruppundantaget och förklaring att gruppundantagsförordningen inte är tillämplig

• Gruppundantagsförordningens presumtion om laglighet kan återkallas. Det händer om ett vertikalt avtal, antingen bedömt enskilt eller i kombination med liknande avtal som tillämpas av konkurrerande leverantörer eller köpare, omfattas av artikel 101 1 och inte uppfyller alla villkoren i artikel 101.3. En sådan situation kan till exempel uppstå när vissa leverantörer på en marknad tillämpar rent kvalitativ selektiv distribution medan andra leverantörer tillämpar kvantitativ selektiv distribution.
• Om återkallelseförfarandet tillämpas har kommissionen bevisbördan för att avtalet omfattas av artikel 101.1 och att det inte uppfyller ett eller flera av villkoren i artikel 101.3.
• Kommissionen har exklusiv behörighet att återkalla gruppundantaget avseende vertikala avtal som begränsar konkurrensen på en relevant geografisk marknad som är vidare än ett enskilt EU-lands territorium.
• Enligt artikel 6 i gruppundantagsförordningen får kommissionen förklara att den förordningen inte ska tillämpas på parallella nät av liknande vertikala begränsningar som omfattar mer än 50 % av en relevant marknad.

Marknadsdefinition och beräkning av marknadsandelar

Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i konkurrenslagstiftningen ger redan vägledning om de regler, kriterier och bevis den använder när den behandlar frågor som gäller definition av marknaden.

Särskilda avsnitt i riktlinjerna handlar om

• den relevanta marknaden för beräkningen av tröskelvärdet på 30 % för marknadsandelar enligt gruppundantagsförordningen – både leverantörens och köparens marknadsandelar avgör om gruppundantaget ska tillämpas,
• beräkningen av marknadsandelarna enligt gruppundantagsförordningen som i princip bygger på uppgifter om värdet eller, om sådana inte finns tillgängliga, väl underbyggda uppskattningar.

Tillämpning i enskilda fall

• Följande allmänna regler gäller vid bedömning av vertikala begränsningar i situationer där gruppundantagsförordningen inte är tillämplig:
  • Om kommissionen gör en individuell granskning kommer kommissionen att ha bevisbördan för att avtalet i fråga strider mot artikel 101.1 i EUF-fördraget. Företag som begär att få omfattas av artikel 101.3 i EUF-fördraget är skyldiga att bevisa att villkoren är uppfyllda.
  • Vid bedömningen av om ett vertikalt avtal begränsar konkurrensen gör kommissionen en övervägning av den verkliga eller tänkbara framtida situationen på den aktuella marknaden vid tillämpning av de vertikala begränsningarna jämfört med hur det skulle ha sett ut utan de vertikala begränsningarna.
  • Betydande konkurrenshämmande effekter uppstår ofta när minst en av parterna har eller får viss en viss grad av marknadsinflytande och avtalet bidrar till att skapa, upprätthålla eller stärka detta inflytande eller möjliggör för parterna att utnyttja detta inflytande.
• De negativa effekter som kan uppstå till följd av sådana vertikala begränsningar som EU:s konkurrenslagstiftning syftar till att förebygga är bland annat
  • konkurrenshämmande utestängning* av andra leverantörer eller andra köpare,
  • minskning av konkurrensen och underlättande av samverkan mellan leverantören och dennes konkurrenter,
  • minskning av konkurrensen mellan köparen och dennes konkurrenter och/eller underlättande av samverkan mellan dessa konkurrenter,
  • uppkomst av hinder för marknadsintegration.
• På en marknad där enskilda återförsäljare endast distribuerar et eller flera varumärken från en leverantör tenderar den minskade konkurrensen mellan återförsäljare av samma varumärke att leda till minskad konkurrens inom ett varumärke. Om det råder stark konkurrens mellan olika varumärken är det däremot inte troligt att minskad konkurrens inom ett varumärke får negativa effekter för konsumenterna.
• Ensamåterförsäljaravtal är i allmänhet skadligare för konkurrensen än icke-exklusiva avtal. Exempelvis innebär en konkurrensklausul att köparen köper ett enda varumärke. Ett krav på inköp av en minimikvantitet kan å andra sidan kan ge köparen utrymme att köpa konkurrerande varor och graden av utestängning kan därmed bli mindre.
• Vertikala begränsningar som överenskommits för icke-märkesvaror är i allmänhet mindre skadliga än begränsningar som påverkar distributionen av märkesvaror. Skillnaden mellan icke-märkesvaror och märkesvaror sammanfaller ofta med skillnaden mellan mellanprodukter och slutprodukter.
• Det är viktigt att komma ihåg att vertikala begränsningar kan få positiva effekter, särskilt genom att främja icke prismässig konkurrens och en förbättrad kvalitet på tjänster. Möjligheten till effektivitetsvinster är i allmänhet störst vid vertikala begränsningar med begränsad varaktighet som bidrar till introduktionen av nya komplicerade produkter som skyddar avtalsspecifika investeringar eller underlättar överföringen av know-how.

BAKGRUND

Mer information finns här:

• Översikt: bättre fungerande marknader (Europeiska kommissionen).

VIKTIGA BEGREPP

HUVUDDOKUMENT

Tillkännagivande från kommissionen – Riktlinjer om vertikala begränsningar (SEK(2010) 411 slutlig, 10.5.2010).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt –Tredje delen – Unionens politik och inre åtgärder – Avdelning VII, Gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning – Avsnitt 1 – Regler tillämpliga på företag – Artikel 101 (f.d. artikel 81 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 88).

Meddelande från kommissionen – Tillkännagivande om avtal av mindre betydelse som inte märkbart begränsar konkurrensen enligt artikel 101.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (stöd av mindre betydelse)(EUT C 291, 30.8.2014, s. 1).

Kommissionens förordning (EU) nr 330/2010 av den 20 april 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden (EUT L 102, 23.4.2010, s. 1).

Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning (EUT C 372, 9.12.1997, s. 5).

Senast ändrat 28.03.2019