Help Print this page 

Summaries of EU Legislation

Title and reference
EU:s rättsakter

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Languages and formats available
Multilingual display
Text

EU:s rättsakter

Europeiska unionens (EU) institutioner antar olika rättsakter för att utföra sina uppgifter. Dessa akter kan vara lagstiftande eller icke-lagstiftande. Beroende på akternas karaktär kan de ha bindande verkan.

SAMMANFATTNING

Europeiska unionens (EU) institutioner antar olika rättsakter för att utföra sina uppgifter. Dessa akter kan vara lagstiftande eller icke-lagstiftande. Beroende på akternas karaktär kan de ha bindande verkan.

Inledning

Genom Lissabonfördraget reviderades klassificeringen av EU:s rättsakter. I syfte att förenkla minskade man genom fördraget antalet rättsakter som står till EU-institutionernas förfogande till mindre än hälften.

Dessutom blev det genom fördraget möjligt för Europeiska kommissionen att anta en ny kategori rättsakter: delegerade akter. Kommissionens befogenhet att anta genomförandeakter stärktes också. Syftet med båda dessa förändringar var att förbättra effektiviteten i EU:s beslutsprocess och genomförandet av dessa beslut.

EU:s rättsakter och deras klassificering

Enligt artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) får EU-institutionerna anta följande fem typer av rättsakter:

Förordningar, direktiv och beslut är bindande rättsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.

Ett beslut kan specifikt rikta sig till en eller flera mottagare (EU-länder, företag eller fysiska personer). Det finns också beslut utan någon särskild adressat, särskilt inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).

Delegerade akter

Artikel 290 i EUF-fördraget gör det möjligt för EU:s lagstiftare (i allmänhet Europaparlamentet och rådet) att delegera befogenhet till kommissionen att anta icke-lagstiftningsakter med allmän räckvidd som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en rättsakt.

Till exempel kan delegerade akter lägga till nya (icke väsentliga) regler eller innebära en efterföljande ändring av vissa aspekter av en rättsakt. Lagstiftaren kan således koncentrera sig på politikens inriktning och mål utan att gå in i alltför detaljerade och ofta mycket tekniska diskussioner.

Delegeringen av befogenhet att anta delegerade akter är dock föremål för strikta gränser. I själva verket kan endast kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter. Dessutom kan de viktigaste delarna av ett område inte omfattas av en delegering av befogenhet. Vidare måste mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet definieras i rättsakterna. Slutligen måste lagstiftaren uttryckligen ange i rättsakten under vilka förutsättningar delegeringen får utövas. I detta avseende kan parlamentet och rådet också ge rätt att återkalla delegeringen eller uttrycka invändningar mot den delegerade akten.

Detta förfarande används i stor omfattning i många områden, till exempel inre marknaden, jordbruk, miljö, konsumentskydd, transport och området frihet, säkerhet och rättvisa.

Genomförandeakter

Ansvaret för att genomföra rättsligt bindande EU-akter ligger främst hos EU-länderna. Vissa rättsligt bindande EU-akter kräver dock enhetliga villkor för genomförandet. I dessa fall har kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 i fördraget om Europeiska unionen, rådet befogenhet att anta genomförandeakter (artikel 291 i EUF-fördraget).

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 fastställs allmänna regler och principer för kontroll av EU-ländernas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Denna kontroll utförs med hjälp av vad som på EU-jargong kallas ”kommittéförfaranden” , dvs. kommissionen biträds av kommittéer bestående av företrädare för EU-länderna och med en företrädare för kommissionen som ordförande. Varje utkast till genomförandeakt överlämnas till kommittén av dess ordförande.

Se mer information om EU:s lagstiftning på Europeiska kommissionens webbplats.

Senast ändrat 08.09.2015

Top