Help Print this page 
Title and reference
Den ekonomiska och monetära politiken

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Languages and formats available
BG ES CS DA DE ET EL EN FR GA HR IT LV LT HU MT NL PL PT RO SK SL FI SV
HTML html ES html CS html DA html DE html EL html EN html FR html IT html HU html NL html PL html PT html RO html FI html SV
Multilingual display
Text

Den ekonomiska och monetära politiken

INLEDNING

Lissabonfördraget förstärker den roll kommissionen har i Europeiska unionens (EU) ekonomiska politik. Denna får i synnerhet utökad makt att övervaka för att säkerställa att medlemsstaterna respekterar de europeiska kraven.

Lissabonfördraget förbättrar EU:s ekonomiska styrning, genom att i synnerhet förstärka EU:s monetära politik.

Som påminnelse, så föreskriver EU:s ekonomiska politik att medlemsstaternas ekonomiska politik ska konvergera mot gemensamma mål. Den för också med sig definitionen av en monetär politik som är gemensam för alla medlemsstater och vars målsättning är att behålla en stabil prissättning.

Utöver detta för de medlemsstater som utgör en del av eurozonen, det vill säga som antagit euron som enda valuta, en parallell fördjupad monetär politik som är eurospecifik.

EKONOMISK POLITIK

EU:s ekonomiska politik vilar på två typer av åtaganden från medlemsstaterna:

  • allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken: dessa allmänna riktlinjer tar formen av rekommendationer som antas av rådet. Deras målsättning är att harmonisera medlemsstaternas ekonomiska politik runt gemensamma mål;
  • stabilitets-och tillväxtpakten: denna pakt har som målsättning att kontrollera medlemsstaternas förväntade underskott. Dessa är därför tvungna att respektera de maximala tröskelvärden som rör den förväntade skulden och underskottet i de statliga administrationerna.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och tröskelvärdena för de förväntade underskotten är föremål för övervakning som säkerställs av kommissionen och rådet. Lissabonfördraget förstärker ytterligare kommissionens roll i utövandet av denna övervakning. Den senare är hädanefter i stånd att direkt utfärda varningar till medlemsstater ifall den bedömer att dessa inte uppfyller sina åtaganden. Den kunde tidigare endast ställa en fråga till rådet i detta fall.

Ifall en sådan varning utfärdas av kommissionen, så kan rådet sedan anta en rekommendation mot medlemsstaten. Lissabonfördraget inför här två preciseringar:

  • den berörda medlemsstaten ska, hädanefter, inte längre kunna delta i en omröstning om en rekommendation som skulle kunna vara riktad till den;
  • om den berörda medlemsstaten är en del av eurozonen, kan endast medlemsstaterna från eurozonen delta i omröstningen om en eventuell rekommendation.

MONETÄR POLITIK

Lissabonfördraget medför inga stora förändringar till medlemsstaternas gemensamma monetära politik.

Den huvudsakliga innovationen för stadfästandet av Europeiska centralbanken (ECB) som institution i EU.

För övrigt förstärks Europaparlamentets befogenheter vad gäller ändring av Europeiska centralbankens stadgar. Denna ändring beror hädanefter av det ordinarie lagstiftande förfarandet.

SÄRSKILD MONETÄR POLITIK FÖR DE MEDLEMSTATER SOM ANTAGIT EURON SOM VALUTA

När det gäller den monetära politiken i eurozonen, medför Lissabonfördraget större förändringar.

Till att börja med, så bekräftar Lissabonfördraget EU:s exklusiva kompetens när det gäller den monetära politiken i de medlemsstater som antagit euron (artikel 3 i fördraget om EU:s funktionssätt).

Lissabonfördraget stadfäster också för första gången eurogruppens existens. Det rör sig om informella möten mellan finansministrarna i eurozonen. Eurogruppens målsättning är att förbättra eurozonens tillväxt tack vare ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna.

Medlemsstaterna i eurozonen får, för övrigt, en beslutsmässig autonomi för vissa åtgärder som rör dem direkt. Sålunda specificerar artikel 136 i fördraget om EU:s funktionssätt att endast staterna i eurozonen kan delta i beslut om åtgärder som bland annat har som mål:

  • samordning och övervakning av den budgetära disciplinen hos medlemsstater som har euron som valuta;
  • framtagandet av riktlinjer för eurospecifika politikområden som är kompatibla med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Till sist, så ger Lissabonfördraget de stater som antagit euron möjligheten att inrätta en enad representation i eurozonen i de internationella finansinstitutionerna. Medlemsstaterna i eurozonen blir mer och mer de enda som kan rösta om de ståndpunkter som EU tar i internationella omgivningar för frågor som hör ihop med den ekonomiska och monetära unionen.

Senast ändrat den 18.06.2010

Top