Help Print this page 

Summaries of EU Legislation

Title and reference
EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Languages and formats available
Multilingual display
Text

EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) är säkerhets- och försvarspolitiken för EU. Den utgör en integrerad del av EU:s utrikespolitik, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).

SAMMANFATTNING

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) är säkerhets- och försvarspolitiken för EU. Den utgör en integrerad del av EU:s utrikespolitik, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).

VILKET SYFTE HAR GSFP?

Genom GSFP skapas en ram för militär- och försvarsaspekterna av EU:s politik. GSFP skapades när Lissabonfördraget undertecknades 2009. Det ersätter och utökar den tidigare europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP). Syftet med politiken är att inrätta en gemensam europeisk försvarskapacitet.

VIKTIGA PUNKTER

EU-länderna måste göra civil och militär kapacitet tillgänglig för EU så att GSFP kan genomföras.

GSFP innefattar fortlöpande arbete med att utforma en gemensam försvarspolitik för EU. Detta kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet enhälligt beslutar om det. EU:s politik står inte i vägen för den enskilda säkerhets- och försvarspolitik som drivs i vissa EU-länder, och den respekterar de skyldigheter som vissa EU-länder har under Nato. Under Lissabonfördraget skapades en paragraf om ömsesidigt försvar, som är ett huvudinslag i GSFP.

EU-länderna kommer att vidta åtgärder för att förbättra sin militära kapacitet. Europeiska försvarsbyrån (EDA) är det organ som har som syfte att underlätta dessa åtgärder. Den rapporterar till Europeiska unionens råd om sitt arbete, som kretsar kring

att sätta upp gemensamma mål för EU-länderna när det gäller militär kapacitet,

att införa och förvalta program för att uppnå de uppsatta målen,

att harmonisera EU-ländernas verksamhetsbehov genom begreppet ”sammanslagning och gemensamt utnyttjande” av militär kapacitet,

att förvalta verksamhet för forskning inom försvarsteknik (22 prioritetsområden som innefattar bl.a. elektronisk maskinvara, minröjningssystem och fysiskt skydd,

att göra de militära omkostnaderna mer effektiva.

Det permanenta strukturerade samarbetet inom försvar (även tillagt i Lissabonfördraget, artiklarna 42 och 46 i fördraget om Europeiska unionen) syftar på en mer djupgående form av samarbete mellan EU-länderna. Enligt den ramen åtar sig EU-länderna att utveckla sin försvarskapacitet mer intensivt och tillhandahålla stridsenheter för planerade uppdrag. EDA bedömer bidragen, medan rådet godkänner samarbetet.

EU kan använda civila och militära tillgångar utanför EU för fredsbevarande, konfliktförebyggande och stärkande av den internationella säkerheten. De typer av uppgifter som kan utföras enligt GSFP är

humanitära insatser och räddningsinsatser,

konfliktförebyggande,

insatser för stridande styrkor i krishantering,

gemensamma avväpningsoperationer,

militära rådgivnings- och assistansuppdrag,

uppgifter i samband med stabilisering efter konflikter.

EU:s råd definierar målsättningarna för uppgifterna och villkoren för att genomföra dem. Rådet kan delegera genomförandet av en uppgift till EU-länder som är villiga och kapabla att utföra den. EU-länder som är ansvariga för att utföra uppgifter agerar tillsammans med den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, och de måste regelbundet informera rådet om förloppet.

BAKGRUND

Idén till ett gemensamt försvar för Europa går tillbaka till 1948 och Brysselfördraget (undertecknat av Storbritannien, Frankrike och Beneluxländerna), där det fanns en paragraf om ömsesidigt försvar som banade väg för Västeuropeiska unionen (VEU). Sedan dess har den europeiska säkerhetspolitiken följt flera olika vägar som tagit form samtidigt inom VEU, Nato och EU.

Mer information finns här: Säkerhet och försvar - GFSP.

Senast ändrat 16.09.2015

Top