Help Print this page 

Summaries of EU Legislation

Title and reference
Flexibilitet vid EU:s beslutsfattande: Övergångsklausuler, bromsklausuler och påskyndande klausuler

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Multilingual display
Text

Flexibilitet vid EU:s beslutsfattande: Övergångsklausuler, bromsklausuler och påskyndande klausuler

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Artikel 48 i fördraget om Europeiska unionen

INLEDNING

Lissabonfördraget har utvidgat det ordinarie lagstiftande förfarandet och omröstning med kvalificerad majoritet till ett stort antal nya politikområden. Målet är att bidra till EU-integrationen genom att effektivisera beslutsfattandet. I det ordinarie lagstiftande förfarandet har EU-länderna ingen vetorätt och möjligheterna att nå en överenskommelse är fler.

EU-länderna är dock inte alltid villiga att överge en del av sin oppositionsrätt inom vissa politikområden. Dessa områden är de som är kända som de mest ”känsliga”, i vilka vikten av nationell makt är betydande, inbegripet utrikespolitik, immigration eller rättvisa. Inom dessa områden används oftast ett särskilt lagstiftande förfarande eller enhälliga beslut.

Lissabonfördraget inför flera olika typer av institutionella klausuler, som erbjuder institutionella mekanismer som är olika men strävar mot ett gemensamt mål. Detta är för att förenkla den europeiska integrationen inom ”känsliga” områden om EU-länderna önskar det.

Sålunda inför Lissabonfördraget följande tre typer av klausuler:

  • ”övergångsklausuler”,
  • ”bromsklausuler”,
  • ”påskyndande klausuler”.

ÖVERGÅNGSKLAUSULER

Övergångsklausuler gör det möjligt att göra undantag från det lagstiftande förfarande som ursprungligen föreskrevs i fördragen. Specifikt, och under vissa förhållanden, tillåter de

  • att göra en övergång från ett särskilt lagstiftande förfarande till det ordinarie lagstiftande förfarandet för att anta en rättsakt på ett givet område,
  • att gå från ett enhälligt beslut till ett beslut med kvalificerad majoritet för att anta en rättsakt på ett givet område.

Aktiveringen av en övergångsklausul beror alltid på ett enhälligt beslut i rådet eller Europeiska rådet. Sålunda måste alla EU-länder, i alla fall, vara överens för att kunna aktivera en sådan klausul.

Artikel 48 i EU-fördraget inför dessutom en allmän övergångsklausul som rör alla de europeiska politikområdena (se sammanfattningen om ”ändring av fördragen”). Det finns dessutom sex andra övergångsklausuler som rör specifika europeiska politikområden och som lägger fram vissa procedurala särdrag (se sammanfattningen om ”lagstiftande förfaranden”).

BROMSKLAUSULER

Bromsklausulerna rör följande tre områden:

  • åtgärderna för att koordinera styrningen av socialförsäkring för migrerande arbetstagare (artikel 48 i fördraget om EU:s funktionssätt (EUF-fördraget)),
  • straffrättsligt samarbete (artikel 82 i EUF-fördraget),
  • fastställandet av gemensamma regler för vissa brottsrekvisit (artikel 83 i EUF-fördraget).

Bromsklausulerna skapades för att möjliggöra tillämpningen av det ordinarie lagstiftande förfarandet på dessa tre politikområden. Det ordinarie lagstiftande förfarandet blir därigenom mildrat genom en bromsmekanism: ett EU-land kan föra ett ärende vidare till Europeiska rådet om den anser att de grundläggande principerna i dess sociala trygghetssystem eller i det straffrättsliga samarbetet är hotade av det förslag till lagstiftning som håller på att antas. I detta fall avbryts förfarandet och Europeiska rådet kan

  • antingen skicka tillbaka förslaget till rådet som fortsätter förfarandet och tar hänsyn till de observationer som gjorts,
  • eller avsluta förfarandet definitivt och vid behov begära ett nytt förslag från European Commission.

Sålunda ligger inte intresset av bromsklausuler så mycket i den mekanisk de föreslår som i det faktum att de tillåter att utsträcka det ordinarie lagstiftande förfarandet till berörda politikområden. Införandet av denna mekanism i beslutsprocessen har gjort det möjligt att övertala de mest tveksamma EU-länderna att tillämpa det ordinarie lagstiftande förfarandet på vissa politikområden som hittills krävt enhälliga beslut.

PÅSKYNDANDE KLAUSULER

Påskyndande klausuler ”skyndar på” integrationen mellan vissa EU-länder genom att underlätta införandet av fördjupande samarbete på vissa områden.

Faktum är att dessa klausuler gör det möjligt att avvika från startförfarandet vid fördjupade samarbeten. Tack vare dessa klausuler anses ett fördjupat samarbete vara beviljat från och med att det samlar minst nio EU-länder. Rådet, parlamentet och kommissionen informeras då helt enkelt om ländernas avsikt att upprätta ett fördjupat samarbete.

Dessa klausuler rör följande fyra områden:

  • straffrättsligt samarbete (artikel 82 i EUF-fördraget),
  • fastställandet av gemensamma regler för vissa brottsrekvisit (artikel 83 i EUF-fördraget),
  • skapandet av en europeisk åklagarmyndighet (artikel 86 i fördraget om EU:s funktionssätt),
  • polissamarbetet (artikel 87 i fördraget om EU:s funktionssätt).

Det ska noteras att de påskyndande klausulerna som rör samarbete och brottsrekvisit är ett direkt resultat av aktiveringen av de bromsklausuler som finns för dessa två områden. Faktum är att när bromsklausulen har aktiverats och stoppat det lagstiftande förfarandet, så kan de länder som önskar det vända sig till den påskyndande klausulen och sinsemellan fortsätta och bringa till avslut det lagstiftande förfarandet, inom ramen för ett fördjupat samarbete.

HUVUDDOKUMENT

Artikel 48 i fördraget om Europeiska unionen

Senast ändrat 25.07.2016

Top