Help Print this page 

Summaries of EU Legislation

Title and reference
Ändring av EU-fördragen

Summaries of EU legislation: direct access to the main summaries page.
Languages and formats available
Multilingual display
Text

Ändring av EU-fördragen

 

SAMMANFATTNING

Att kunna ändra de grundläggande fördragen är nödvändigt för Europeiska unionen (EU). Den gör det möjligt att anpassa lagstiftningsramen och den europeiska politiken till de nya utmaningar som EU står inför. Genom Lissabonfördraget har ändringsförfarandet förenklats, och processen för att ändra det har blivit mer demokratisk.

Ändringsförfarandena finns i artikel 48 i EU-fördraget. Oavsett vilken metod som används ska EU-länderna enhälligt anta ändringar av bestämmelser i fördraget.

DET ORDINARIE ÄNDRINGSFÖRFARANDET

Det ordinarie ändringsförfarandet rör de viktigaste förändringarna av fördragen, som ökande eller minskande av EU:s befogenheter. Det fungerar på följande sätt:

Varje EU-lands regering, Europaparlamentet eller kommissionen får förelägga rådet förslag till ändringar av fördragen. Rådet sänder dessa förslag till Europeiska rådet (bestående av EU-ländernas stats- och regeringschefer). De nationella parlamenten ska även tillställas om det föreslagna förfarandet.

Om Europeiska rådet godkänner ändringarna sammankallas ett konvent som består av företrädare för de nationella parlamenten, EU-ländernas stats- eller regeringschefer, Europaparlamentet och kommissionen. Konventet behandlar förslagen till ändringar och fattar ett beslut med konsensus.

Efter detta sammankallas en konferens mellan företrädarna för EU-ländernas regeringar av rådets ordförande i syfte att i samförstånd komma överens om de ändringar som ska göras i fördragen. Ändringarna träder i kraft först när de har ratificerats av alla EU-länderna.

Europeiska rådet kan också besluta, efter godkännande från Europaparlamentet, att inte sammankalla konventet om ändringarna inte är alltför omfattande.

FÖRENKLAT ÄNDRINGSFÖRFARANDE

Lissabonfördraget skapar ett förenklat ändringsförfarande för EU:s interna politikområden och åtgärder (till exempel jordbruk och fiske, den inre marknaden, gränskontroller och ekonomisk och monetär politik). Målet är att förenkla den europeiska integrationen på dessa områden ytterligare.

I och med detta förfarande går det att undvika behovet att sammankalla ett europeiskt konvent och en regeringskonferens.

Europeiska rådet beslutar enhälligt, efter att ha rådfrågat kommissionen, Europaparlamentet samt Europeiska centralbanken om ändringen rör finanssektorn. Ändringarna i fördragen träder i kraft först när de har ratificerats av alla EU-länder.

EU:s befogenheter kan dock inte utvidgas genom ett förenklat ändringsförfarande.

Som en följd av 2008 års finanskris användes det förenklade förfarandet till att inrätta Europeiska stabilitetsmekanismen, vilket gjordes genom ett mellanstatligt avtal mellan länderna i euroområdet. Genom Europeiska rådets beslut av den 25 mars 2011 läggs ett tredje stycke till i artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I stycket heter det att ”de medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en stabilitetsmekanism” men att ”beviljande av varje erforderligt finansiellt stöd inom ramen för mekanismen kommer att vara föremål för strikta villkor”.

ÖVERGÅNGSKLAUSULER

Övergångsklausulerna ” utgör ett andra förenklat översynsförfarande.

Den allmänna övergångsklausulen (artikel 48.7 i EU-fördraget) gäller i följande två fall:

1.

När fördragen föreskriver att rådet ska besluta med enhällighet om en akt, får Europeiska rådet anta ett beslut om bemyndigande för rådet att besluta med kvalificerad majoritet. Detta ska inte tillämpas på beslut som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser.

2.

När fördragen föreskriver att lagstiftningsakter ska antas med ett särskilt lagstiftningsförfarande, får Europeiska rådet anta ett beslut om bemyndigande att sådana akter får antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

I båda fallen kan Europeiska rådet besluta med enhällighet efter godkännande av Europaparlamentet. Utöver detta har varje nationellt parlament rätt att invända och förhindra att den allmänna övergångsklausulen aktiveras.

FLEXIBILITETSKLAUSULEN (ARTIKEL 352 I EUF-FÖRDRAGET)

Genom denna klausul utökas EU:s befogenheter i fall då det är nödvändigt att vidta åtgärder för att nå något av målen i fördragen och i fall då fördragen inte innehåller de nödvändiga befogenheterna. Åtgärder i dessa fall antas enhälligt av rådet efter förslag från kommissionen och godkännande av Europaparlamentet. De får inte omfatta någon harmonisering av EU-ländernas lagar i de fall där fördragen utesluter en sådan harmonisering.

Senast ändrat 17.11.2015

Top