Öppenhet, förenkling av fördragen och gemenskapslagstiftningens kvalitet

INLEDNING

Europeiska unionen behandlar ofta tekniska och komplicerade ämnen. Dessutom är dess institutionella ordning unik och svår att ta till sig vid en första kontakt. Därför har missförstånd och förvirring uppstått mellan de europeiska institutionerna, de nationella politiska och ekonomiska ordningarna och unionsmedborgarna. För att främja en bättre förståelse för den europeiska integrationsprocessen uppvisar institutionerna allt större öppenhet i sitt arbetssätt och i sitt beslutsfattande.

Begreppet öppenhet omfattar främst frågor om tillgång till information och till unionens handlingar men det är också knutet till arbetet med att ta fram tydligare texter. Det handlar inte bara om att ta fram en enda version av varje lagstiftningstext som har ändrats (antingen genom kodifiering eller genom konsolidering) utan även om att fastställa regler för hur texter skall skrivas för att en så klar lagstiftning som möjligt antas på gemenskapens samtliga officiella språk (för närvarande elva).

Amsterdamfördraget fastställer ett antal rättigheter för medborgarna och rekommendationer till institutionerna för att främja en så god information som möjligt och därigenom förbättra Europeiska unionens demokratiska arbetssätt.

ÖPPENHET

För att klargöra begreppet öppenhet har ändringar gjorts i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

En ny artikel 255 har införts. Därmed har varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.

De allmänna principerna för och gränser för rätten till tillgången till dessa handlingar (av hänsyn till allmänna eller offentliga intressen) fastställs, högst två år efter att Amsterdamfördraget trätt i kraft, av rådet genom medbeslutande med Europaparlamentet. Var och en av de tre berörda institutionerna skall i sin arbetsordning införa särskilda bestämmelser om tillgången till dess handlingar.

För övrigt har ett tredje stycke lagts till artikel 207 (f.d. artikel 151). I detta klargörs att rådet särskilt skall medge tillgång till handlingar som har anknytning till dess verksamhet som lagstiftare. Som ett minimum skall "omröstningsresultaten och röstmotiveringarna samt uttalandena till protokollet alltid offentliggöras".

Dessa bestämmelser klargör medborgarnas rättigheter i fråga om tillgång till handlingar och rör samtliga områden som hänför sig till första och tredje pelarna, varvid den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förblir undantagen på grund av sin diplomatiska snarare än lagstiftande natur. För övrigt kan tillgången till vissa handlingar som kommer från medlemsstater vara begränsad då denna medlemsstat så begär (förklaring av regeringskonferensen bilagd till artikel 255).

FÖRENKLING OCH KONSOLIDERING AV FÖRDRAGEN

De strykningar, tillägg och ändringar som successivt gjorts genom Europeiska enhetsakten, Maastricht- och Amsterdamfördragen gör det i dag svårt att läsa de grundläggande fördragen. För att göra Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen lättare att förstå, har en omnumrering av artiklarna gjorts.

Samtidigt har medlemsstaterna, i en förklaring antagen av regeringskonferensen, kommit överens om att genomföra en konsolidering av samtliga fördrag. Denna konsolidering kommer inte att ha rättsligt värde men kommer att göra att man kan ta fram texter som "rensats" från föråldrade delar och är mer läsliga.

KVALITETEN PÅ GEMENSKAPSLAGSTIFTNINGENS TEXTER

En förklaring har antagits av regeringskonferensen som tar upp slutsatserna från Europeiska rådet i Edinburgh (11 och 12 december 1992) och rådets resolution av den 8 juni 1993. Den framhåller betydelsen för medlemsstaterna och för medborgarna av att ha tillgång till gemenskapslagstiftningstexter som är tydliga, för att de förra skall kunna tillämpa dem på ett korrekt sätt och för att de senare lättare skall kunna förstå dem.

Konkret anmodar konferensen de tre institutioner som främst är inblandade i gemenskapslagstiftningen (Europaparlamentet, rådet och kommissionen) att besluta om riktlinjer som syftar till att förbättra kvaliteten på de texter de författar, ändrar och antar.

Dessutom uppmuntrar den till att det arbete som pågår med kodifiering av lagstiftningstexter skall påskyndas.