Begränsning av rörlighet och bosättning med hänsyn till den allmänna ordningen

1) SYFTE

Att samordna medlemsstaternas bestämmelser för att hävda skäl som rör den allmänna ordningen, säkerhet och hälsa när det gäller rörlighet och bosättning för medborgare från andra medlemsstater och deras familjemedlemmar.

2) RÄTTSAKT

Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa [Europeiska unionens officiella tidning L 56 av den 4 april 1964]

Ändrat genom rådets direktiv 72/194/EEG av den 18 maj 1972 [Europeiska unionens officiella tidning L 121 av den 26 maj 1972].

Ändrat genom rådets direktiv 75/35/EEG av den 17 december 1974 [Europeiska unionens officiella tidning L 14 av den 20 januari 1975].

Upphävt genom:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

3) SAMMANFATTNING

Från början avsåg direktivet medborgare från en medlemsstat som bosatte sig i eller reste till en annan medlemsstat för att för att ta anställning, driva egen rörelse eller för att vara mottagare av tjänster samt deras makar och familjemedlemmar. Numera gäller direktivet även personer som har rätt att stanna i en medlemsstat efter att deras där anställning har upphört (direktiv 72/194/EEG) och icke yrkesverksamma personer (direktiv 90/364, 90/365 och 93/96).

Direktivet rör bestämmelser som beslutats av medlemsstaterna med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa rörande inresa i respektive stat, utfärdande eller förnyande av uppehållstillstånd eller utvisning ur staten. Sådana hänsyn får inte åberopas av ekonomiska skäl.

Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet ska grunda sig uteslutande på den berörda personens eget uppförande. Tidigare domar för brott utgör inte i sig en anledning att vidta sådana åtgärder, och identitetskort som har upphört att gälla utgör inte skäl för utvisning ur landet.

Endast de sjukdomar eller handikapp som anges i bilagan till direktivet får motivera att man nekar inresa eller att utfärda ett första uppehållstillstånd (t.ex. tuberkulos, syfilis, narkotikamissbruk eller psykoser). Sjukdomar eller handikapp som uppkommer efter det att ett första uppehållstillstånd har utfärdats utgör inte en grund för vägran att förnya uppehållstillståndet eller för utvisning ur landet. Medlemsstaterna får inte införa nya bestämmelser eller rutiner som är mer restriktiva än de som gällde då direktivet anmäldes.

Ett beslut att bevilja eller avslå ett första uppehållstillstånd ska fattas så snart som möjligt och i vart fall senast sex månader efter den dag då ansökan om tillstånd lämnades in. Värdlandet får då det anses nödvändigt begära att sökandens ursprungliga medlemsstat och vid behov även andra medlemsstater lämnar information om en eventuell tidigare brottslighet, men sådana förfrågningar får inte göras rutinmässigt.

Personen i fråga ska underrättas om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som ligger till grund för det beslut som fattats i hans fall, om inte detta strider mot det berörda landets säkerhetsintressen. Förutom i brådskande fall ska tidsfristen för att lämna landet vara minst 15 dagar, om personen ännu inte beviljats uppehållstillstånd, och minst en månad i alla andra fall.

Personen i fråga ska - då det gäller administrativa myndigheters åtgärder - ha samma juridiska bistånd som landets medborgare i fråga om alla beslut angående inresa eller vägran att utfärda eller förnya ett uppehållstillstånd eller beslut om utvisning från territoriet. Kompletterande rättsliga garantier föreskrivs i specifika fall (t.ex. när rätt att överklaga till domstol saknas finns eller när överklagandet inte kan resultera i ett upphävande).

Senast ändrat den 28.07.2004