Införande av euron

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Förordning (EG) nr 974/98 om införande av euron

Rådets förordning (EG) nr 1103/97 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron

Artikel 140 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – övergångsbestämmelser om ekonomisk och monetär politik

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGARNA OCH ARTIKEL 140 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONENS FUNKTIONSSÄTT?

De två förordningarna ger rättslig grund och säkerhet för införandet av euron (den ekonomiska och monetära unionen).

• I förordning (EG) nr 974/98 fastställs en tidsplan för övergången till euron.
• Förordning (EG) nr 1103/97 omfattar frågor som omräkningskurser och förfaranden, kontrakt och betalningsinstruktioner för övergången.

I artikel 140 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) fastställs medlemskapskriterierna för den ekonomiska och monetära unionen samt införandet av euron. I den föreskrivs regelbunden övervakning av de framsteg som medlemsstater i Europeiska unionen (EU) som står utanför eurosamarbetet gör i arbetet med att uppfylla dessa krav.

VIKTIGA PUNKTER

Förordning (EC) nr 974/98:

• föreskriver i bilagan datum för införande av euron och datum för utbyte av sedlar och mynt samt utfasningsperioden*, i tillämpliga fall, för varje deltagande medlemsstat,
• bekräftar att den gemensamma valutan
  • är euron,
  • är uppdelad i 100 cent,
  • ersätter de deltagande medlemsstaternas nationella valutor med den överenskomna omräkningskursen,
  • är Europeiska centralbankens och de deltagande nationella centralbankernas beräkningsenhet,
• anger att hänvisning till nationell valuta i ett rättsligt instrument* är lika giltig som om den är uttrycks i euro,
• föreskriver att nationella sedlar och mynt fortsätter att vara lagligt betalningsmedel från och med dagen innan införandet av euron i den berörda medlemsstaten,
• ger
  • Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet exklusiv behörighet att sätta eurosedlar i omlopp,
  • medlemsstaterna ansvar för utgivningen av euromynt som överensstämmer med de valörer och tekniska specifikationer som Europeiska unionens råd enats om,
• fastställer villkoren för en eventuell utfasningsperiod för nationella valutor, en möjlighet som ingen medlemsstat i euroområdet ännu har utnyttjat,
• anger en ”övergångsperiod” på högst tre år, som börjar på dagen för införandet av euron och slutar på dagen för utbytet av sedlar och mynt,
• anger att nationella sedlar och mynt förblir lagliga betalningsmedel till och med senast sex månader efter respektive övergångsdatum – under denna period måste varefter endast eurosedlar och euromynt är lagliga betalningsmedel i euroområdets medlemsstater,
• kräver att medlemsstaterna tillämpar sanktioner mot förfalskade eurosedlar och euromynt.

Förordning (EG) nr 1103/97

• ersätter den europeiska valutaenheten, en korg med nationella valutor som tidigare använts för EU:s redovisningsändamål, med euron med en omräkningskurs på 1:1 i alla rättsliga dokument från och med den 1 januari 1999,
• föreskriver garantier för att införandet av euron inte ska påverka kontinuiteten i kontrakt och alla rättsliga avtal och skyldigheter som innehåller hänvisningar till nationella valutor,
• fastställer att omräkningskurserna för de nationella valutorna i euro omfattar sex siffror som inte får avrundas uppåt eller nedåt,
• föreskriver att all omräkning från en nationell valuta till en annan måste ske via euron.

I artikel 140 i EUF-fördraget och protokoll nr 13, fogat till EUF-fördraget, fastställs de ekonomiska och finansiella villkor, de så kallade TFEU”konvergenskriterierna”, som medlemsstaterna måste uppfylla för att införa euron. Dessa är följande.

• Prisstabilitet. Inflationstakten får inte vara högre än 1,5 procentenheter över genomsnittet för de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten under ett år.
• De offentliga finanserna. Dessa måste vara sunda och hållbara, vilket framgår av avsaknaden av ett rådsbeslut om förekomsten av ett alltför stort underskott.
• Växelkursstabilitet. För stora valutafluktuationer måste undvikas genom deltagande i växelkursmekanismen utan allvarliga spänningar och utan devalvering i minst två år.
• Konvergens i räntesatserna. Långfristiga räntesatser som är högst 2 procentenheter högre än genomsnittet för de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRORDNINGARNA FÖR?

• Förordning (EG) nr 974/98 har gällt sedan den 1 januari 1999.
• Förordning (EG) nr 1103/97 har gällt sedan den 20 juni 1997.

BAKGRUND

• Rättssäkerhet, särskilt för enskilda personer och företag, är nödvändig när en medlemsstat ersätter sin nationella valuta med euron.
• Den 1 januari 1999 låste elva medlemsstater sina växelkurser och samma datum antog de en gemensam penningpolitik samt införde euron som en ny gemensam valuta på världens finansmarknader.
• Sedan januari 2023 har euron varit 20 medlemsstaters valuta.

VIKTIGA BEGREPP

HUVUDDOKUMENT

Rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron (EGT L 139, 11.5.1998, s. 1).

Fortlöpande ändringar av förordning (EG) nr 974/98 har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

Rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, 19.6.1997, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Tredje delen – Unionens politik och inre åtgärder – Avdelning VIII – Ekonomisk och monetär politik – kapitel 5 – Övergångsbestämmelser – artikel 140 (f.d. artiklarna 121.1, 122.2 andra meningen och 123.5 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 108).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Rådets beslut (EU) 2022/1211 av den 12 juli 2022 om Kroatiens införande av euron den 1 januari 2023 (EUT L 187, 14.7.2022, s. 31).

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Protokoll (nr 13) om konvergenskriterier (EUT C 202, 7.6.2016, s. 281).

Senast ändrat 19.04.2023