EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Lettland

1) HÄNVISNINGAR

Yttrande från kommissionen [KOM(97)2005 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(98) 704 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(1999) 506 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2000) 706 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2001) 700 slutlig - SEK(2001)1749 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2002) 700 slutlig - SEK(2002)1405 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Rapport från kommissionen [KOM(2003) 675 slutlig - SEK(2003)1203 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]

Fördrag om anslutning till Europeiska unionen [Europeiska unionens officiella tidning, L 236 av den 23.09.2003]

2) SAMMANFATTNING

Kommissionen bedömde i sitt yttrande från juli 1997 att det var för tidigt att avgöra om Lettland vid tidpunkten för anslutningen skulle vara redo att ingå i euroområdet, och att landets deltagande i EMU:s tredje etapp utan att ingå i euroområdet fortfarande var förknippat med vissa problem. Kommissionen begärde framför allt att Lettland skulle göra lagstiftningen om centralbanken förenlig med gemenskapens krav. Avslutningsvis konstaterade kommissionen att Lettland nästan helt avreglerat kapitalrörelserna, och att de återstående begränsningarna borde kunna avskaffas utan några större svårigheter.

I rapporten från november 1998 konstaterades att vissa framsteg gjorts i förberedelserna inför anslutningen till den ekonomiska och monetära unionen.

Kommissionen noterade i rapporten från oktober 1999 att Lettland hade gjort betydande framsteg när det gällde förberedelserna inför anslutningen till EMU, särskilt i fråga om centralbankens oberoende.

I rapporten från november 2000 noterades att ingen ny lagstiftning antagits sedan den senaste återkommande rapporten.

I rapporten från november 2001 noterade kommissionen att den lettiska lagstiftningen på det hela taget är gott och väl anpassad till EG:s regelverk.

I rapporten från oktober 2002 bedömde kommissionen att Lettland gjort framsteg i antagandet av detta regelverk sedan den senaste återkommande rapporten.

I rapporten från november 2003 konstateras att landet i stort sett respekterar åtagandena och kraven från anslutningsförhandlingarna och är i stånd att genomföra motsvarande regelverk från och med anslutningsdagen.

Anslutningsfördraget undertecknades den 16 april 2003 och anslutningen ägde rum den 1 maj 2004.

GEMENSKAPENS REGELVERK

EMU:s tredje etapp inleddes den 1 januari 1999 och innebär stora förändringar för alla medlemsländer, även för dem som inte deltar i euroområdet från starten.

På det ekonomiska området är samordningen av medlemsländernas nationella politik (nationella konvergensprogram, allmänna ekonomiska riktlinjer, multilateral övervakning och förfaranden vid alltför stora underskott) det centrala. Alla länder måste respektera stabilitets- och tillväxtpakten samt avstå från direkt finansiering av underskott i den offentliga sektorn via centralbanken liksom från att ge den offentliga sektorn förmånligare villkor hos finansinstitut. De måste dessutom ha genomfört en avreglering av kapitalrörelserna.

De medlemsländer som inte deltar i euroområdet kan föra en självständig penningpolitik och har möjlighet till ett begränsat deltagande i det europeiska centralbankssystemet (ECBS). Deras centralbanker måste vara oberoende och ha prisstabilitet som främsta mål. Slutligen betraktas valutapolitiken som en fråga av gemensamt intresse för alla medlemsländer, som måste vara i stånd att delta i den nya växelkursmekanismen.

Ett medlemskap i EU innebär visserligen att man accepterar EMU:s mål, men uppfyllandet av konvergenskriterierna är inte någon förutsättning för anslutning. Dessa kriterier utgör dock indikatorer på en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik, och det är därför nödvändigt att alla medlemsländer varaktigt uppfyller dem så snart som möjligt.

UTVÄRDERING

Lettland blev självständigt först 1991. Landet ställdes då inför den svåra uppgiften att återinföra marknadsekonomi och samtidigt bygga upp nya institutioner. Reformerna påbörjades alltså sent och gick till en början ganska långsamt. Fram till 1998 gjorde Lettland viktiga framsteg i införandet av en stabil makroekonomisk ram och marknadsekonomi. Landet är på god väg att på medellång sikt kunna klara av konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom EU. I rapporten från 1999 anser kommissionen att Lettland kan anses vara en livskraftig marknadsekonomi. Den lettiska ekonomin är mycket öppen och i fråga om handelsintegration med EU görs hela tiden framsteg. Under 2001 uppnådde bruttonationalprodukten (BNP) per invånare 33,1 % av genomsnittet i EU.

När det gäller konjunkturen var BNP-tillväxten särskilt hög 1997 (6,5 %). Den lettiska ekonomin påverkades märkbart av den ryska krisen från och med det andra halvåret 1998, och den reala BNP-tillväxten minskade följaktligen till 3,6 %. Den ekonomiska tillbakagång som orsakades av den ryska krisen under 1998 följdes dock av en kraftig återhämtning. Export, investeringar och privatkonsumtion gjorde att BNP ökade med 6,6 % under 2000 och med 7,7 % under 2001, trots konjunkturnedgången på världsmarknaden. I snitt uppgick den reala ökningen av BNP till cirka 6,1 % per år under den period som täcks av kommissionens rapporter. I rapporten från 2003 konstateras att konjunkturen förblivit kraftfull, trots att de externa förhållandena inte varit särskilt gynnsamma. BNP-tillväxten var hög under 2002 (6,1 %). Den ökade ytterligare under det första kvartalet 2003 och uppgick till 8,8 % över 12 månader.

När det gäller de offentliga finanserna uppvisades ett överskott i statsbudgeten på 1,8 % av BNP under 1997. Genomförandet av budgeten för den offentliga sektorn resulterade under 1998 i ett finansiellt överskott på 0,3 % av BNP. Därefter ledde stagnationen i den ekonomiska tillväxten till ett underskott i den offentliga sektorns finanser på 4,2 % av BNP under 1999. Underskottet i den offentliga sektorns finanser minskade dock till 2,8 % av BNP 2000 och sedan ytterligare till 1,6 % av BNP 2001. I budgeten för 2002 förutses en ökning av budgetunderskottet, till 2,75 %. Alltsedan 1999 har budgetpolitiken varit inriktad på budgetbalans på medellång sikt. Under den aktuella perioden var den genomsnittliga bruttoskulden i den offentliga sektorns finanser relativt låg, och uppgick till 13,6 % av BNP. Den växte för varje år, och under 2001 steg den med 2,1 procentenheter, till 16 % av BNP. I rapporten från 2003 konstateras att budgetsaneringen avbrutits och att budgetpolitiken blev mer expansionistisk under 2002. Underskottet inom den offentliga sektorn ökade sålunda till 3 %. Skulden inom den offentliga sektorn förblir dock relativt låg; den uppgick till 15, 2% av BNP under 2002.

Sedan mitten av 1997 uppvisar inflationen en jämn tillbakagång. I augusti 1999 låg den på 2,1 % för de senaste 12 månaderna, mot 3,5 % i september 1998. Under hela 1999 var inflationen i Lettland svag, med ett medeltal på 2,4 %, men i april 2000 steg den till 3,7 %. I genomsnitt ökade priserna med 2,6 % det året, och med 2,5 % under 2001. Under hela den period som täcks av kommissionens rapporter låg prishöjningarna i genomsnitt på 3,9 %. Inflationen sjönk till 2 % under 2002, men ökade till 2,5 % i april 2003.

När det gäller växelkursen är huvudmålsättningen för landets valutapolitik att bibehålla en fast omräkningskurs i förhållande till en given valutakorg. Under sommaren 1999 utsattes valutan för vissa spänningar, med anledning av det begynnande budgetunderskottet. Centralbanken anser sig dock vara tekniskt redo att knyta valutan till euron när som helst. Under 1999 steg växelkursen för lettiska lats med 4,7 % jämfört med valutorna hos Lettlands huvudsakliga handelspartner. I 2001 års rapport anser kommissionen att centralbankens valutapolitik krönts av framgång tack vare sitt förankringssystem, som bidragit till att garantera prisstabilitet. I rapporten från 2003 konstateras att de monetära villkoren för att binda växelkursen är fortsatt gynnsamma och att de sålunda har bidragit till den makroekonomiska stabiliteten.

Underskottet i landets bytesbalans är fortfarande betydande och tenderar att öka i takt med tillväxten. Under 1997 uppgick det till 6,3 % av BNP. Alltsedan den ryska krisens början i augusti 1998 har exporten till Oberoende staters samvälde (OSS) minskat med ungefär hälften. Sedan slutet av 1999 har underskottet i bytesbalansen, som fortfarande är stort, minskat något. Underskottet, som återspeglar de goda resultat som uppnåtts när det gäller exporten, minskade märkbart, från 9,6 % av BNP 1999 till 6,8 % 2000. Under 2001 ökade det till 9,7 %. I snitt har underskottet i bytesbalansen motsvarat 8,6 % av BNP under den period som täcks av kommissionens rapporter. I rapporten från 2003 konstateras att bytesbalansunderskottet har minskat till 7,7 % av BNP, vilket dock fortfarande är relativt högt.

När det gäller strukturreformerna har Lettland gjort goda framsteg. Enligt tidsplanen skulle 95 % av tidigare statligt ägda företag vara privatiserade den 1 juli 1998. Privatiseringsprocessen är alltså i det närmast fullbordad. Den privata sektorn står nu för 65 % av BNP och 69 % av sysselsättningen i Lettland. Regeringen fortsatte att åtgärda de strukturella bristerna i ekonomin under 2000. Påtagliga framsteg har gjorts inom finanssektorn och de första åtgärderna har vidtagits för att verkställa en reform av pensionssystemet. Omstruktureringen av det lettiska bankväsendet är praktiskt taget avslutat. I 2001 års rapport noteras att arbetslösheten ligger på en någorlunda stabil nivå, men att den är ganska hög. Utbildningsnivån i Lettland är i snitt relativt hög. En avgörande omstrukturering av ekonomin har således skett, även om denna utveckling mattats av något på senare tid. Regeringen har fortsatt sin privatiseringspolitik och omstruktureringsplaner genomförs för de offentliga företag som inte ska privatiseras. Pensionsreformen genomförs som planerat. Framsteg har noterats när det gäller aktiva sysselsättningsåtgärder, men en viss strukturell tröghet finns fortfarande kvar.

När det gäller centralbankens oberoende stiftades en lag 1998 som förbjöd beviljandet av kortsiktiga krediter till staten. Året därpå gjorde Lettland avsevärda framsteg i förberedelserna inför anslutningen till EMU. Centralbanken har inte längre rätt att köpa statspapper på primärmarknaden och den offentliga sektorn får inte längre ges förmånligare villkor hos finansinstitut (es de en fr). I rapporten från 2000 krävde dock kommissionen att definitionerna av statsskuld och underskott i statsbudgeten skulle harmoniseras med kraven i EG:s regelverk. Lettlands centralbanks stadgar omfattar fortfarande skäl för avsättning som kan strida mot EG:s regelverk. I juni 2002 antogs en ny lagstiftning om Lettlands centralbank i syfte att bättre efterleva bestämmelserna i EG:s regelverk när det gäller kravet på centralbankens oberoende, bland annat i fråga om skälen för att avsätta medlemmar i dess styrelse. I rapporten från 2003 konstateras att den lettiska lagstiftningen är förenlig med regelverket med undantag av ett område: Lettland bör göra en sista ändring i lagen om centralbanken för att garantera ledamöternas personliga oberoende.

När det gäller förhandlingsläget har Lettland meddelat att man accepterar regelverkets bestämmelser om EMU och att man till fullo kommer att anpassa sig till det. Lettland har uppnått en hög grad av anpassning till regelverkets bestämmelser om EMU och har infört de administrativa strukturer som krävs. Förhandlingarna om detta kapitel avslutades i december 2002. Lettland har inte krävt några övergångsbestämmelser. I stort sett respekterar landet sina åtaganden från anslutningsförhandlingarna på detta område.

Senast ändrat den 15.03.2004

Top