Lagstiftningsförfaranden

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Artikel 289 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

VILKET SYFTE HAR ARTIKEL 289 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONENS FUNKTIONSSÄTT?

Den reformerar EU:s tidigare beslutsprocess, vilket stärker dess förmåga att fatta beslut och vidta åtgärder.

VIKTIGA PUNKTER

Artikel 289 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) berör två typer av lagstiftningsförfarande:

• det ordinarie lagstiftningsförfarandet
• särskilda lagstiftningsförfaranden.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet

• I det ordinarie lagstiftningsförfarandet är Europaparlamentet medlagstiftare vid sidan av rådet. Detta förfarande, som ursprungligen infördes genom Maastrichtfördraget och då kallades medbeslutandeförfarandet, är nu EU:s mest använda metod för beslutsfattande. Genom EUF-fördraget ändras dess namn och utvidgas för att täcka politikområden som
  • civilrättsligt samarbete,
  • polissamarbete,
  • humanitärt bistånd, och
  • åtgärder om yttre gränskontroller, asyl och invandring.
• Tillämpningen av det ordinarie lagstiftningsförfarandet beskrivs i detalj i artikel 294 i EUF-fördraget. Parlamentet och rådet lagstiftar på lika villkor. De två institutionerna antar rättsakter antingen vid första eller andra behandlingen. Om de två institutionerna efter den andra behandlingen ännu inte har nått en överenskommelse sammankallas en förlikningskommitté.
• I det ordinarie lagstiftningsförfarandet antas beslut med kvalificerad majoritet, vilket är ett system som säkerställer
  • att ett beslut fattas när det finns både en majoritet av EU-länder (55 % i de flesta fall, men 72 % i vissa), och
  • att dessa länder utgör minst 65 % av EU:s befolkning.
• EUF inför även ”övergångsklausuler”. Dessa klausuler gör det möjligt att använda det ordinarie lagstiftningsförfarandet i andra områden som normalt inte omfattas av dess tillämpningsområde, under vissa förutsättningar.

Särskilda lagstiftningsförfaranden

Särskilda lagstiftningsförfaranden, som namnet antyder, är undantagna från det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Dessa används inom vissa känsligare politikområden. Till skillnad från vad som är fallet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ger EUF inte en exakt beskrivning av särskilda lagstiftningsförfaranden. Bestämmelserna för dessa definieras därför från fall till fall, i de fördragsartiklar som fastställer villkoren för deras genomförande.

I särskilda lagstiftningsförfaranden är rådet i praktiken den enda lagstiftaren. Europaparlamentet är endast delaktigt i förfarandet. Dess roll är således, beroende på fallet, begränsad till att hålla samråd (såsom enligt artikel 89 i EUF-fördraget om gränsöverskridande polisverksamhet) eller att ge sitt samtycke (såsom enligt artikel 86 i EUF-fördraget om Europeiska åklagarmyndigheten).

BAKGRUND

• Hur EU-beslut fattas (Europeiska kommissionen).
• Det ordinarie lagstiftningsförfarandet (rådet).
• Särskilda lagstiftningsförfaranden (rådet).
• Lagstiftningsbefogenheter (Europaparlamentet).

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Sjätte delen: Institutionella och finansiella bestämmelser – Avdelning I: Institutionella bestämmelser – Kapitel 2: Unionens rättsakter, förfaranden för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1: Unionens rättsakter (Artikel 289) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 172)

Senast ändrat 11.10.2017