—

Beräkningsunderlag: IBOR-räntesatser på ett år

Basräntan grundas på en penningmarknadsränta på ett år. Övervakningsmyndigheten förbehåller sig rätten att använda kortare eller längre löptider i vissa fall.

Om dessa räntesatser inte finns tillgängliga används en penningmarknadsränta på tre månader.

I avsaknad av tillförlitliga eller likvärdiga uppgifter eller om det föreligger särskilda omständigheter kan övervakningsmyndigheten i nära samarbete med den(de) berörda medlemsstaten(-erna) och i princip på grundval av uppgifter från den medlemsstatens centralbank fastställa ett annat beräkningsunderlag.

—

Marginaler:

Följande marginaler ska i princip tillämpas beroende på den berörda verksamhetens kreditvärdighet och ställda säkerheter (2).

Vanligtvis ökas basräntan med 100 räntepunkter. Det förutsätter i) lån till företag med tillfredsställande kreditbetyg och högt ställd säkerhet eller ii) lån till företag med bra kreditbetyg och normalt ställd säkerhet.

För låntagare där det inte finns några tidigare kreditupplysningar eller kreditvärdighet som baseras på en balansräkningsmetod, som för vissa företag med särskilda syften eller nystartade företag, bör basräntan höjas med minst 400 räntepunkter (beroende på ställda säkerheter) och marginalen kan aldrig bli lägre än den som är tillämplig på moderbolaget.

Kreditvärdighet behöver inte fås från särskilda kreditvärderingsinstitut, nationella kreditvärderingssystem eller de kreditvärderingssystem som används av bankerna för att återspegla andelarna fallissemang godtas också (4).

Ovannämnda marginaler kan komma att ses över då och då med hänsyn tagen till marknadsläget.

—

Uppdatering

En justering av referensräntan ska göras varje år. Basräntan kommer således först att beräknas på grundval av de IBOR-räntesatser för ett år som tillämpades under september, oktober och november året innan. Den basränta som således fastställs ska gälla från och med den 1 januari. För att ta hänsyn till stora och plötsliga variationer kommer en justering dessutom att göras varje gång som genomsnittsräntan, beräknad på grundval av de tre föregående månaderna, avviker med mer än 15 % från den gällande räntesatsen. Denna nya räntesats träder i kraft den första dagen av den andra månaden efter de månader som användes vid beräkningen.

—

Diskonteringssats: Beräkning av nuvärdet netto

Referensräntan ska också användas som diskonteringsränta för att beräkna nuvärden. För detta ändamål kommer i princip basräntan höjd med en fast marginal på 100 räntepunkter att användas.

—

Denna metod kommer att träda i kraft den 1 januari 2009.

—

Allmänna garantier, dvs. garantier som beviljas företag som sådana, i motsats till garantier som är kopplade till en viss transaktion, som kan vara ett lån, en investering i eget kapital, osv.

—

Garantier som beviljas genom ett särskilt instrument i motsats till garantier som sammanhänger med företagets rättsliga ställning.

—

Garantier som beviljas direkt eller motgarantier som beviljas en garantigivare på den första nivån.

—

Obegränsade garantier i motsats till tids- och beloppsbegränsade garantier. Som stöd i form av garantier betraktar övervakningsmyndigheten också de förmånliga finansieringsvillkor som beviljas företag vars rättsliga form utesluter konkurs eller andra insolvensförfaranden eller innebär en uttrycklig statlig garanti eller att staten täcker förluster. Detsamma gäller när en stat förvärvar en andel i ett företag och accepterar obegränsat ansvar i stället för det sedvanliga begränsade ansvaret.

—

Garantier som tydligt har sin upprinnelse i ett avtal (t.ex. formella avtal, icke-ingripandebesked) eller andra rättsliga källor, i motsats till garantier i mindre synlig form (t.ex. följebrev, muntliga åtaganden), eventuellt med olika grader av säkerhet som garantin kan ge.

2.3.1

Även om det i regel är låntagaren som är stödmottagare kan det inte uteslutas att också långivaren under vissa omständigheter gynnas direkt av stödet. Om till exempel en statlig garanti beviljas i efterhand för ett lån eller en annan finansiell förpliktelse som redan har ingåtts, utan att villkoren för lånet eller den finansiella förpliktelsen anpassas, eller om ett garanterat lån används för att betala tillbaka ett annat lån utan garanti till samma kreditinstitut, kan det också vara fråga om stöd till långivaren, eftersom lånens säkerhet ökas. Om garantin innehåller stöd till långivaren bör det uppmärksammas att sådant stöd i princip kan utgöra driftsstöd.

2.3.2

Garantier skiljer sig från andra statliga stödåtgärder, såsom bidrag eller skattebefrielser, genom att staten när den beviljar en garanti även ingår en rättslig förbindelse med långivaren. Därför måste eventuella följder för tredje man av statligt stöd som har beviljats olagligen beaktas. När det gäller statliga garantier för lån berörs framför allt de långivande finansinstituten. När det gäller garantier för obligationsemissioner som görs för att finansiera företag, berörs de finansinstitut som är involverade i emissionen. Frågan om huruvida stödets olaglighet påverkar den rättsliga förbindelsen mellan staten och tredje man ska bedömas enligt nationell lagstiftning. Nationella domstolar kan behöva pröva om nationell lagstiftning utgör ett hinder för att infria garantiavtalen och övervakningsmyndigheten anser att de vid en sådan bedömning ska beakta överträdelsen av EES-rätten. Långivare kan därför ha ett intresse av att, som en rutinmässig säkerhetsåtgärd, kontrollera att EES-reglerna om statligt stöd har iakttagits när garantier beviljas. En Eftastat bör kunna tillhandahålla det ärendenummer som övervakningsmyndigheten givit ett enskilt ärende eller en stödordning och eventuellt en icke-konfidentiell version av övervakningsmyndighetens beslut tillsammans med relevanta hänvisningar till Europeiska unionens officiella tidning. Övervakningsmyndigheten kommer för sin del att göra sitt yttersta för att på ett öppet sätt hålla upplysningar om de ärenden och ordningar som den godkänt tillgängliga.

a)

Låntagaren är inte i ekonomiska svårigheter.

Definitionen i kapitlet i riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter bör följas när det gäller att avgöra om låntagaren ska anses vara i ekonomiska svårigheter (7). Små och medelstora företag som bildats för kortare tid än tre år ska inte anses vara i svårigheter under den perioden enligt detta kapitel.

b)

Garantins omfattning kan mätas korrekt när den beviljas.

Det betyder att garantin måste vara kopplad till en viss finansiell transaktion, ett maximibelopp för garantierna ska ha fastställts och de ska vara tidsbegränsade.

c)

Garantin täcker högst 80 % av det utestående lånet eller någon annan finansiell förpliktelse. Denna begränsning gäller inte garantier som täcker skuldebrev (8).

Övervakningsmyndigheten anser att om en finansiell förpliktelse täcks helt av en statlig garanti har långivaren inte lika stor anledning att på rätt sätt bedöma, säkra och minimera riskerna i samband med lånetransaktionen, och framför allt att på rätt sätt bedöma låntagarens kreditvärdighet. På grund av bristande resurser gör den statliga garantigivaren kanske inte alltid en sådan riskbedömning. Avsaknaden av incitament att minimera riskerna för att lånet inte ska återbetalas kan leda till att långivarna tar upp lån med större kommersiella risker än normalt och därmed till att andelen högriskgarantier i statens portfölj ökar.

Denna begränsning på 80 % gäller inte statliga garantier som beviljats för att finansiera ett företag vars verksamhet enbart består av att sköta ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst (9) som det har anförtrotts på korrekt sätt och om denna garanti har beviljats av den myndighet som anförtrott uppdraget. Begränsningen på 80 % är tillämplig om det berörda företaget tillhandahåller andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller bedriver annan ekonomisk verksamhet.

För att garantera att långivaren faktiskt bär en del av risken måste särskild uppmärksamhet ägnas följande två aspekter:

En medlemsstat som vill ge en garanti som överstiger tröskelvärdet på 80 % och gör gällande att garantin inte utgör statligt stöd bör underbygga sitt påstående, t.ex. på grundval av hur hela transaktionen har gått till, och anmäla garantin till övervakningsmyndigheten så att det kan göras en korrekt bedömning av om den eventuellt har karaktären av statligt stöd.

d)

Ett marknadsorienterat pris betalas för garantin.

Såsom anges i punkt 2.1 bör riskbärandet normalt sett ersättas i form av en lämplig avgift för det belopp för vilket en garanti eller en motgaranti har ställts. Om det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke innehåller garantin inte stöd.

Om ingen motsvarande garantiavgift som kan fungera som riktmärke står att finna på finansmarknaden, ska den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti.

För att det motsvarande marknadspriset ska kunna fastställas bör det i båda fallen tas hänsyn till garantins och det underliggande lånets egenskaper. Detta omfattar följande: transaktionsbeloppet och transaktionens varaktighet, en säkerhet som ställs av låntagaren och andra erfarenheter som påverkar värderingen av återbetalningsgraden, sannolikheten för att låntagaren inte kan betala på grund av sin ekonomiska ställning, verksamhetssektor och framtidsutsikter samt andra ekonomiska villkor. Denna analys bör framför allt göra det möjligt för låntagaren att klassificeras utifrån en riskvärdering. Denna klassificering kan tillhandahållas av ett internationellt erkänt värderingsinstitut eller eventuellt göras med hjälp av den interna värdering som används av den bank som beviljat det underliggande lånet. I detta sammanhang pekar övervakningsmyndigheten på sambandet mellan antalet fall av betalningsförsummelse och den värdering som görs av internationella finansinstitut, vilkas arbete också är allmänt tillgängligt (10). För att bedöma om avgiften följer marknadspriserna kan Eftastaten jämföra de priser som företag med samma kreditvärdighet betalar på marknaden.

Därför godtar övervakningsmyndigheten inte att garantiavgiften fastställs till en enda nivå som ska anses motsvara en övergripande norm för hela branschen.

a)

Ordningen är inte öppen för låntagare som befinner sig i ekonomiska svårigheter (se mer om detta i punkt 3.2 a).

b)

Garantiernas omfattning kan mätas korrekt när de beviljas. Det betyder att garantierna måste vara kopplade till vissa finansiella transaktioner, ett maximibelopp för garantin ska ha fastställts och den ska vara tidsbegränsad.

c)

Garantierna täcker högst 80 % av varje utestående lån eller annan finansiell förpliktelse (se mer om detaljer och undantag i punkt 3.2 c).

d)

De villkor som fastställs i garantiordningen bygger på en realistisk riskbedömning, så att de avgifter som betalas av stödmottagarna med all sannolikhet gör garantiordningen självfinansierande. Att garantiordningen är självfinansierande och riskerna beaktas korrekt betraktas av övervakningsmyndigheten som indikationer på att de garantiavgifter som tas ut inom ramen för garantiordningen följer marknadspriserna.

Det medför att en riskbedömning måste göras för varje ny garanti på grundval av alla relevanta faktorer (kvaliteten på låntagaren, säkerheter, garantins löptid osv.). Utifrån denna riskanalys ska riskkategorier (16) fastställas, garantin ska hänföras till en av dessa riskkategorier och motsvarande garantiavgift ska tas ut på det belopp för vilket garanti eller motgaranti har ställts.

e)

För att en korrekt och progressiv utvärdering av ordningens självfinansieringsaspekt ska kunna göras måste det minst en gång per år kontrolleras om avgiftsnivån är tillräcklig. Detta görs på grundval av stödordningens faktiska förluster under en rimlig tidsrymd ur ekonomiskt hänseende, och avgifterna anpassas därefter om det finns en risk för att ordningen inte längre är självfinansierande. Anpassningen kan avse alla utfärdade och framtida garantier eller enbart de sistnämnda.

f)

För att de avgifter som tas ut ska anses följa marknadspriserna måste de täcka de normala risker som beviljandet av garantin är förknippat med, de administrativa kostnaderna för ordningen och en årlig avkastning på ett tillräckligt kapital, även om detta kapital inte alls eller endast delvis har ackumulerats.

De administrativa kostnaderna bör åtminstone omfatta de särskilda kostnader för preliminär riskbedömning samt för riskövervakning och riskhantering som är förknippade med beviljande och förvaltning av garantin.

Vad kapitalersättningen beträffar konstaterar övervakningsmyndigheten att vanliga garantigivare omfattas av kapitalkravsregler som tvingar dem att skapa en buffert i form av eget kapital för att inte försättas i konkurs på grund av variationer i de årliga förluster som garantierna orsakar. Statliga garantiordningar omfattas normalt inte av dessa regler och för deras del behöver inga sådana reserver upprättas. Underskottet täcks således med medel ur statsbudgeten varje gång de förluster som härrör från garantierna överskrider intäkterna av garantiavgifterna. Denna statliga garanti försätter ordningen i en fördelaktigare situation än en vanlig garantigivare. För att undvika denna skillnad och ersätta staten för den risk den tar anser övervakningsmyndigheten att garantiavgifterna måste täcka avkastningen på ett tillräckligt kapital.

Övervakningsmyndigheten anser att kapitalet måste motsvara 8 % (17) av de utestående garantierna. För garantier som beviljats företag som har en kreditvärdighet som motsvarar AAA/AA - (Aaa/Aa3) kan det kapitalbelopp som ska ersättas minskas till 2 % av de utestående garantierna. När det gäller garantier som beviljats företag som har en kreditvärdighet som motsvarar A+/A - (A1/A3), kan det kapitalbelopp som ska ersättas minskas till 4 % av de utestående garantierna.

En normal ersättning för detta kapital består av en riskpremie, eventuellt förhöjd med den riskfria räntesatsen.

Riskpremien ska alltid betalas till staten på det tillräckliga kapitalbeloppet. Utifrån sin och Europeiska kommissionens praxis anser övervakningsmyndigheten att en normal riskpremie för eget kapital uppgår till minst 400 räntepunkter och att en sådan riskpremie bör tas med i den garantiavgift som debiteras stödmottagarna (18).

Om kapitalet, som i de flesta statliga garantiordningar, inte ges till ordningen och staten därför inte bidrar med medel, behöver den riskfria räntesatsen inte beaktas. Alternativt, om det underliggande kapitalet i praktiken tillhandahålls av staten, måste staten betala lånekostnader och dessa medel kommer ordningen till godo, eventuellt genom investeringar. Därför måste den riskfria räntesatsen betalas till staten för det belopp som ställts till förfogande. Vidare bör denna ersättning tas från ordningens finansiella intäkter och behöver inte nödvändigtvis påverka garantiavgifterna (19). Övervakningsmyndigheten anser att avkastningen på en tioårig obligation lämpar sig som referens för den riskfria räntesatsen tagen som normal avkastning på kapital.

g)

För att garantera insyn måste ordningen ange villkoren för beviljande av framtida garantier, t.ex. vilka företag som är stödberättigade med avseende på kreditvärdighet och, i tillämpliga fall, sektor och storlek, högsta belopp samt garantiernas varaktighet.

—

Användningen av säkerhetsavgifter, såsom dessa definieras för enskilda garantier till små och medelstora företag.

—

Värdering av garantiordningar som sådana genom att göra det möjligt att tillämpa en enda avgift och undvika behovet av individuell kreditvärdering av stödmottagande små och medelstora företag.

a)

När det gäller enskilda garantier, huruvida låntagaren befinner sig i ekonomiska svårigheter. När det gäller garantiordningar, huruvida det enligt ordningens kriterier för stödberättigande är möjligt att utesluta sådana företag från ordningen (se mer om detta i punkt 3.2 a).

Övervakningsmyndigheten konstaterar att för företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om det blir väldigt sannolikt att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker.

b)

Huruvida omfattningen av varje garanti kan mätas korrekt när den beviljas.

Det betyder att garantierna måste vara kopplade till en viss finansiell transaktion, vara fastställda till ett maximibelopp och vara tidsbegränsade. I detta sammanhang anser övervakningsmyndigheten i princip att obegränsade garantier är oförenliga med artikel 61 i EES-avtalet.

c)

Huruvida garantin täcker mer än 80 % av varje utestående lån eller någon annan finansiell förpliktelse (för detaljer och undantag, se punkt 3.2 c).

För att garantera att långivaren har en verklig drivkraft att på ett korrekt sätt bedöma, säkra och minimera den risk som utlåningstransaktionen ger upphov till, och särskilt att på ett korrekt sätt bedöma låntagarens kreditvärdighet, anser övervakningsmyndigheten att långivaren (21) bör bära en andel på minst 20 % som inte omfattas av en statlig garanti för att säkra sina lån på ett korrekt sätt och minimera den risk som transaktionen är förknippad med. Övervakningsmyndigheten kommer därför i allmänhet att göra en noggrannare undersökning av garantier eller garantiordningar som omfattar en hel (eller nästan en hel) finansiell transaktion, utom i det fall Eftastaten i fråga av välgrundade skäl kan motivera detta, t.ex. med hänvisning till att transaktionen är av ett särskilt slag.

d)

Huruvida de särskilda egenskaperna hos garantin eller lånet (eller någon annan finansiell förpliktelse) har beaktats vid fastställandet av marknadsavgiften för garantin, som ligger till grund för beräkningen av stödinslaget genom att den jämförs med den avgift som faktiskt betalas (se mer om detta i punkt 3.2 d).

a)

De utfärdade garantiernas antal och belopp.

b)

Antal utestående garantier och deras belopp vid periodens slut.

c)

Antalet infriade garantier och värdet på dessa (anges individuellt) på årsnivå.

d)

Årlig inkomst:

e)

Årliga kostnader:

f)

Årligt överskott/underskott (skillnad mellan intäkter och kostnader).

g)

Ackumulerat överskott/underskott sedan ordningen infördes (32).

(1)

Järnvägarna har unika fördelar: det handlar om ett transportslag som är säkert och inte förorenande. Järnvägstransporter har därför stor potential när det gäller att bidra till utvecklingen av hållbara transporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I Europeiska kommissionens vitbok:

(2)

Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden (2) och dess halvtidsöversyn (3) understryks i vilken omfattning en dynamisk järnvägssektor är nödvändig för att etablera ett effektivt, miljövänligt och säkert system för gods- och persontransporter, som bidrar till att förverkliga en varaktigt framgångsrik europeisk inre marknad. I Rådgivande EES-kommitténs resolution och rapport An Ambitious Transport Policy  (4) understryks ytterligare betydelsen av en sådan dynamisk järnvägssektor för EES. De vägtrafikstockningar som drabbar städerna och vissa områden i EES, behovet att möta de utmaningar som klimatförändringarna utgör och de stigande oljepriserna visar hur nödvändigt det är att stimulera utvecklingen av transporter via järnväg. Det ska i detta sammanhang erinras om att de miljömål som fastställs i EES-avtalet (5) och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (6) ska uppfyllas även av den gemensamma transportpolitiken.

(3)

Trots detta kännetecknas järnvägstransportsektorn i Europa av bristande attraktionskraft. Från 1960-talet och fram till slutet av förra seklet genomgick den en stadig nedgång. Järnvägstrafiken har såväl när det gäller godstransporter som persontransporter sjunkit i relativa termer jämfört med andra transportslag. Godstrafiken på järnväg har till och med sjunkit i absoluta termer: mängden laster som transporterades på järnväg var större 1970 än 2000. De traditionella järnvägsföretagen kunde nämligen inte erbjuda den tillförlitlighet och respekt för tidsfrister som deras kunder krävde, vilket ledde till en övergång från järnvägstrafik till andra transportslag, framför allt till vägtransporter (7). Även om persontransporterna på järnväg i gengäld har fortsatt att öka i absoluta termer, framstår denna ökning som mycket begränsad jämfört med tillväxten inom sektorn för väg- och lufttransporter (8).

(4)

Denna trend verkar ha vänt nyligen (9), men vägen till en solid och konkurrenskraftig järnvägstransportsektor är fortfarande lång. Särskilt inom sektorn för godstransport på järnväg kvarstår betydande svårigheter som kräver ingripanden från offentliga myndigheter (10).

(5)

Den europeiska järnvägssektorns relativa tillbakagång är till stor del en följd av det sätt på vilket tillhandahållandet av transporter traditionellt har varit organiserat, dvs. huvudsakligen enligt nationella och monopolistiska modeller.

(6)

Först och främst har järnvägsföretagen, i avsaknad av konkurrens på de nationella näten, inte haft några incitament för att minska sina driftskostnader och utveckla nya tjänster. Deras verksamhet har inte gett tillräckliga intäkter för att kunna täcka alla kostnader och nödvändiga investeringar. Ibland har dessa nödvändiga investeringar inte genomförts. I vissa fall har EES-staterna tvingat de nationella järnvägsföretagen att genomföra dem trots att de inte har haft förmågan att täcka finansieringen med egna medel. Detta har lett till omfattande skuldbördor för dessa företag, vilket i sig har haft en negativ inverkan på deras utveckling.

(7)

Utvecklingen av järnvägstransporterna i Europa har dessutom begränsats på grund av nätens bristande standardisering och driftskompatibilitet, medan däremot väg- och lufttransportörerna har utvecklat en rad olika internationella tjänster. Europeiska gemenskapen har ärvt en brokig blandning av nationella järnvägsnät som kännetecknas av olika spårvidder samt oförenliga signal- och säkerhetssystem, vilket innebär att järnvägsföretagen inte kan dra nytta av de stordriftsfördelar som skulle följa om infrastrukturer och rullande materiel hade utformats för en enda och stor marknad snarare än för 27 (11) nationella marknader.

(8)

EES bedriver en politik som syftar till att ge ny kraft åt järnvägssektorn genom åtgärder på tre olika områden:

(9)

EES har således stegvis öppnat marknaderna för järnvägstransporter för konkurrens. Ett första liberaliseringspaket antogs 2001 och omfattade Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/12/EG av den 26 februari 2001 om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (12), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/13/EG av den 26 februari 2001 om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag (13) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG av den 26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (14). Ett andra paket följde 2004 vars viktigaste åtgärder är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 881/2004 av den 29 april 2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (15), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG av den 29 april 2004 om säkerhet på gemenskapens järnvägar och om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag och direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (16), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/50/EG av den 29 april 2004 om ändring av rådets direktiv 96/48/EG om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/16/EG om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg (17) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/51/EG av den 29 april 2004 om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (18). Ett tredje paket slutligen antogs 2007 och omfattade Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (19), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter (20) för tågresenärer; Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/58/EG av den 23 oktober 2007 om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar och direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur (21) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/59/EG av den 23 oktober 2007 om behörighetsprövning av lokförare som framför lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen (22). Den 15 mars 2003 öppnades följaktligen marknaden för godstransporter för konkurrens på det transeuropeiska järnvägsnätet för godstransporter, den 1 januari 2006 öppnades marknaden för internationella godstransporter och den 1 januari 2007 öppnades slutligen marknaden för cabotage. I det tredje järnvägspaketet fastställs att marknaden för internationella persontransporter ska öppnas för konkurrens den 1 januari 2010. Vissa medlemsstater, t.ex. Förenade kungariket, Tyskland, Nederländerna och Italien, har redan (delvis) öppnat sina inhemska marknader för persontransporter på järnväg.

(10)

Genom de relevanta bestämmelserna i rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (23), inrättas en ny organisatorisk och institutionell ram för järnvägssektorns aktörer, vilken innebär följande:

(11)

Europeiska kommissionen och Gemensamma EES-kommittén har parallellt med denna liberaliseringsprocess vidtagit åtgärder för att, på en andra nivå, främja driftskompatibiliteten mellan de europeiska järnvägssystemen. Detta har åtföljts av EES-initiativ för att höja säkerhetsnivån inom järnvägssektorn (27).

(12)

Den tredje nivån av offentliga interventioner till förmån för järnvägssektorn består av de finansiella stödåtgärderna. Europeiska kommissionen anser att dessa stödåtgärder kan motiveras under vissa omständigheter med hänsyn till järnvägssektorns omfattande anpassningskostnader.

(13)

Kommissionen noterar dessutom att tillskottet av statliga medel inom sektorn för järnvägstransporter alltid har varit omfattande.

(14)

Beviljandet av statligt stöd till järnvägssektorn kan endast tillåtas när det bidrar till förverkligandet av en integrerad EES-marknad, som är konkurrensutsatt och driftskompatibel, samt till EES-mål avseende hållbar rörlighet. I detta läge måste kommissionen och övervakningsmyndigheten försäkra sig om att det finansiella stödet från offentliga myndigheter inte förorsakar snedvridningar av konkurrensen som medför skada för allmänna intressen. I vissa fall kan kommissionen och övervakningsmyndigheten i samband med beviljandet av stöd kräva åtaganden från Eftastaterna avseende gemenskapsmål.

(15)

Syftet med dessa riktlinjer är att mot bakgrund av ovanstående ge vägledning om huruvida statliga stöd till järnvägsföretag, enligt definitionen i direktiv 91/440/EEG och i det sammanhang som beskrivs ovan, är förenliga med EES-avtalet. Dessutom är kapitel 3 också tillämpligt på företag som tillhandahåller passagerarbefordran i stads-, förorts- eller regionaltrafik. Riktlinjerna grundar sig i synnerhet på de principer som gemenskapens lagstiftare fastställer i de tre på varandra följande järnvägspaketen. Målet är förbättrad öppenhet och insyn i offentliga finansieringar och förbättrad rättssäkerhet med hänsyn till bestämmelserna om statligt stöd i samband med öppnandet av EES-marknaderna. Dessa riktlinjer behandlar inte offentlig finansiering som är avsedd för infrastrukturförvaltare.

(16)

Enligt artikel 61.1 i EES-avtalet är stöd som ges av en EU-medlemsstat eller en Eftastat, och som hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, i princip oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan EES-staterna. Statligt stöd kan dock ändå under vissa omständigheter vara berättigat med hänsyn till EES:s gemensamma intresse. Vissa av dessa omständigheter anges i artikel 61.3 i EES-avtalet och är tillämpliga på transportsektorn liksom på andra ekonomiska sektorer.

(17)

I artikel 49 i EES-avtalet föreskrivs dessutom att stöd är förenligt med den gemensamma marknaden om det tillgodoser behovet av samordning av transporter eller om det innebär ersättning för allmän trafikplikt. Denna artikel är lex specialis i EES-avtalets allmänna systematik. Gemenskapens lagstiftare har på grundval av den artikel som motsvarar artikel 73 i EG-fördraget antagit två texter som är specifika för transportsektorn: rådets förordningar (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar (28), och (EEG) nr 1107/70 av den 4 juni 1970 om stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (29). Även i rådets förordning (EEG) nr 1192/69 av den 26 juni 1969 om införande av enhetliga regler för järnvägsföretagens redovisning (30) föreskrivs att medlemsstaterna kan bevilja järnvägsföretag viss ersättning (31).

(18)

Enligt artikel 3 i förordning (EEG) nr 1107/70 ska Eftastaterna varken vidta samordningsåtgärder eller ålägga sådana skyldigheter som ingår i begreppet allmän trafikplikt som medför rätt till stöd enligt artikel 49 i EES-avtalet, utom i de fall och under de omständigheter som förutses i förordningen i fråga, dock utan att det påverkar tillämpningen av förordningarna (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1192/69. Enligt domen i Altmark-målet (32) av Europeiska gemenskapernas domstol följer av detta att statligt stöd som inte kan godkännas på grundval av förordningarna (EEG) nr 1107/70, (EEG) nr 1191/69 eller (EEG) nr 1192/69 inte kan förklaras förenliga med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 73 i EG-fördraget (33). Vidare bör det erinras om att ersättning som avser allmän trafikplikt och som inte motsvarar de bestämmelser som grundas på artikel 49 i EES-avtalet inte kan förklaras förenliga med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 59.2 eller på grundval av någon annan bestämmelse i EES-avtalet (34).

(19)

Genom förordning (EG) nr 1370/2007 (nedan kallad kollektivtrafikförordningen) (35) som träder i kraft den 3 december 2009 och som upphäver förordningarna (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 skapas en ny rättslig ram. De aspekter som rör ersättning för allmän trafikplikt omfattas följaktligen inte av dessa riktlinjer.

(20)

Efter ikraftträdandet av förordning (EG) nr 1370/2007 kommer artikel 49 i EES-avtalet att kunna tillämpas direkt som rättslig grund för att fastställa förenlighet hos stöd som inte omfattas av kollektivtrafikförordningen, i synnerhet stöd till samordning av godstransporter. Därför bör det utarbetas en generell tolkning för granskningen av förenlighet hos stöd som tillgodoser behovet av samordning enligt artikel 49 i EES-avtalet. Syftet med dessa riktlinjer är i synnerhet att fastställa kriterier för denna granskning samt att fastställa stödnivåer. Med hänsyn till formuleringen av artikel 49 måste övervakningsmyndigheten ändå ge Eftastaterna möjlighet att påvisa, i tillämpliga fall, nödvändigheten och proportionaliteten hos åtgärder som går utöver de fastställda nivåerna.

(21)

Dessa riktlinjer gäller tillämpningen av artiklarna 49 och 61 i EES-avtalet och deras genomförande när det gäller offentlig finansiering av järnvägsföretag enligt direktiv 91/440/EEG. Följande aspekter behandlas: offentligt stöd till järnvägsföretag genom finansiering av infrastruktur (kapitel 2), stöd till inköp och modernisering av rullande materiel (kapitel 3), medlemsstaternas skuldavskrivningar i syfte att uppnå en ekonomisk sanering av järnvägsföretag (kapitel 4), stöd till omstrukturering av järnvägsföretag (kapitel 5), stöd som tillgodoser behovet av samordning av transporter (kapitel 6) och statliga garantier till järnvägsföretag (kapitel 7). Däremot behandlar dessa riktlinjer inte tillämpningsföreskrifterna för kollektivtrafikförordningen, för vilken varken kommissionen eller övervakningsmyndigheten ännu inte har utvecklat någon beslutspraxis (36).

(22)

Järnvägsinfrastrukturerna har stor betydelse för utvecklingen av järnvägssektorn i Europa. Omfattande investeringar är nödvändiga inom dessa infrastrukturer när det gäller driftskompatibilitet, säkerhet och utvecklingen av höghastighetstrafik (37).

(23)

Dessa riktlinjer avser endast järnvägsföretag. De har därför inte som syfte att fastställa, med avseende på reglerna för statligt stöd, den tillämpliga rättsliga ordningen för offentlig finansiering av infrastrukturer. I detta kapitel beskrivs endast vilken inverkan offentlig finansiering av infrastrukturer har på järnvägsföretagen.

(24)

Offentlig finansiering av infrastrukturutveckling kan mycket väl medföra indirekta fördelar för järnvägsföretag och därmed utgöra stöd. Det bör i enlighet med EG-domstolens rättspraxis bedömas om en åtgärd till förmån för infrastrukturer har en ekonomisk effekt som medför en minskning av de kostnader som normalt belastar järnvägsföretagens budget (38). För att detta ska vara fallet är det särskilt nödvändigt att företagen i fråga ges en selektiv fördel, och att denna fördel har sitt ursprung i den berörda infrastrukturfinansieringen (39).

(25)

Om utnyttjandet av en infrastruktur är öppet för alla potentiella användare på likvärdiga villkor och utan diskriminering – och om avgifterna för tillträdet till denna infrastruktur ligger på en nivå som överensstämmer med EES-lagstiftningen (direktiv 2001/14/EG) – anser kommissionen och övervakningsmyndigheten vanligen att den offentliga finansieringen inte utgör statligt stöd till förmån för järnvägsföretag (40).

(26)

Övervakningsmyndigheten erinrar för övrigt om att offentlig finansiering av järnvägsinfrastruktur, när den utgör ett stöd till ett eller flera järnvägsföretag, kan godkännas, till exempel på grundval av artikel 49 i EES-avtalet, om denna infrastruktur tillgodoser behovet av samordning av transporter. I det avseendet utgör kapitel 6 i föreliggande riktlinjer en relevant referenspunkt för bedömningen av stödets förenlighet.

(27)

Flottan av lok och vagnar som används för persontransporter är föråldrad, och ibland uråldrig, särskilt i de nya medlemsstaterna. 2005 var 70 % av loken (diesel och el) och 65 % av vagnarna i EU-25 och Norge mer än 20 år gamla (41). Om man betraktar enbart de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 var 82 % av loken och 62 % av vagnarna mer än 20 år gamla 2005 (42). Emellertid bedömer kommissionen, på grundval av den information som den har tillgång till, att cirka 1 % av denna flotta byts ut årligen.

(28)

Den här utvecklingen avspeglar naturligtvis svårigheterna för järnvägssektorn i allmänhet. Svårigheterna bidrar till att minska järnvägsföretagens incitament och kapacitet att investera i satsningar på modernisering och/eller utbyte av rullande materiel. En sådan investering är emellertid absolut nödvändig för att upprätthålla järnvägstransporternas konkurrenskraft i förhållande till andra transportsätt som är mer förorenande eller medför större externa kostnader. Det är också nödvändigt för att begränsa järnvägstransporternas inverkan på miljön, särskilt genom att minska de bullerstörningar som de orsakar och genom att förbättra säkerheten. Slutligen förutsätter en förbättring av driftskompatibiliteten mellan de nationella näten anpassningar av existerande rullande materiel för att man ska kunna upprätthålla ett sammanhängande system.

(29)

Med hänsyn till ovanstående förefaller det som om stöd till inköp och utbyte av rullande materiel, under vissa omständigheter, kan bidra till flera olika typer av mål som är av gemensamt intresse, vilket innebär att det kan anses vara förenligt med EES-avtalet.

(30)

Syftet med detta kapitel är att fastställa villkoren för hur övervakningsmyndigheten genomför en sådan granskning av förenligheten.

(31)

En granskning av förenligheten måste utföras i förhållande till ett mål av gemensamt intresse, till vilket stödet bidrar.

(32)

Övervakningsmyndigheten anser att det i princip kan tas tillräcklig hänsyn till behoven av att modernisera den rullande materielen, antingen i genomförandet av de allmänna regler som är tillämpliga på statliga stöd eller genom tillämpning av artikel 49 i EES-avtalet, när dessa stöd utgör stöd till samordning av transporter (se kapitel 6).

(33)

Vid bedömningen av huruvida stöd till rullande materiel är förenligt tillämpar övervakningsmyndigheten således i allmänhet de kriterier som i dessa riktlinjer eller i andra relevanta dokument fastställs för var och en av följande stödkategorier:

(34)

När det rör sig om statligt regionalstöd för nyinvesteringar föreskrivs i riktlinjerna för statligt regionalstöd att ”inom transportsektorn berättigar kostnader för förvärv av transportmateriel (rörliga tillgångar) inte till stöd till nyinvesteringar” (punkt 39, fotnot 40). Övervakningsmyndigheten anser att det är lämpligt att frångå denna bestämmelse för passagerartransporter på järnväg. Detta beror på transportslagets specifika drag, särskilt det faktum att den rullande materielen inom denna sektor varaktigt kan knytas till specifika linjer eller tjänster. På vissa villkor som fastläggs nedan betraktas alltså inköpskostnaderna för rullande materiel, inom sektorn för järnvägstransport av passagerare (eller andra transportsätt som lättåg, tunnelbana eller spårväg), som godtagbara utgifter enligt riktlinjerna i fråga (49). Inköpskostnader för rullande materiel som uteslutande är avsedd för godstransporter är dock inte godtagbara.

(35)

Med hänsyn till den situation som beskrivs i punkterna 28 och 29 är detta undantag tillämpligt på alla typer av investeringar, nyinvesteringar eller ersättningsinvesteringar, i rullande materiel, om materielen används på linjer som regelbundet trafikerar en region som kan få stöd på grundval av artikel 61.3 a i EES-avtalet eller en region med låg befolkningstäthet enligt punkterna 69 och 70 i riktlinjerna för statligt regionalstöd (50). I andra regioner är undantaget endast tillämpligt på stöd till nyinvesteringar. För stöd till ersättningsinvesteringar är undantaget endast tillämpligt när all rullande materiel som moderniserats till följd av stödet är äldre än 15 år.

(36)

För att förhindra snedvridningar av konkurrensen, vilka skulle medföra skada för allmänna intressen, anser kommissionen dock att detta undantag ska vara underkastat fyra villkor, som ska uppfyllas kumulativt:

(37)

Övervakningsmyndigheten ska se till att oskäliga snedvridningar av konkurrensen undviks, i synnerhet genom att ta hänsyn till ytterligare intäkter som den utbytta rullande materielen på den berörda linjen skulle kunna medföra för det företag som tagit emot stöd, t.ex. genom en försäljning till tredje part eller genom utnyttjande på andra marknader. För detta ändamål kan övervakningsmyndigheten, som villkor för beviljandet av stödet, ålägga det stödmottagande företaget en skyldighet att sälja all eller delar av materiel som det inte längre har användning för till normala marknadsvillkor, för att möjliggöra fortsatt utnyttjande av densamma av andra operatörer. I sådana fall ska intäkterna från försäljningen av den gamla materielen dras av från de stödberättigande utgifterna.

(38)

Mer generellt kommer övervakningsmyndigheten att försäkra sig om att stödet inte används på felaktigt sätt. Övriga villkor i riktlinjerna för statligt regionalstöd, särskilt vad beträffar stödtaken, regionalstödskartorna och reglerna om kumulering, är tillämpliga. Övervakningsmyndigheten noterar att de specifika linjerna i fråga i vissa fall kan sträcka sig över regioner på vilka olika stödtak tillämpas i enlighet med regionalstödskartan. I sådana fall kommer övervakningsmyndigheten att tillämpa det högsta stödtak som gäller i de regioner som regelbundet trafikeras av den berörda linjen, och detta proportionellt mot regelbundenheten i denna förbindelse (52).

(39)

När det gäller investeringsprojekt där de godtagbara utgifterna överskrider 50 miljoner euro anser övervakningsmyndigheten att det finns anledning att, på grund av särdragen i sektorn för persontransport på järnväg, avvika från punkterna 49–59 i riktlinjerna för statligt regionalstöd. Punkterna 53 och 56 i nämnda riktlinjer förblir emellertid tillämpliga om investeringsprojektet avser rullande materiel som används på en viss linje som betjänar flera regioner.

(40)

Om det stödmottagande företaget anförtros att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilka omfattar inköp eller modernisering av rullande materiel, och om företaget redan erhåller ersättning för detta ändamål, ska denna ersättning beaktas vid fastställandet av det regionalstöd som kan beviljas detta företag. Detta för att undvika överkompensation.

(41)

Som nämnts i avsnitt 1.1 har järnvägsföretagen historiskt befunnit sig i en situation där det har rått en obalans mellan deras intäkter och deras kostnader, särskilt deras investeringskostnader. Detta har lett till omfattande skuldbördor, där avbetalningen av skulden utgör en mycket hög belastning för järnvägsföretagen och begränsar deras kapacitet att vidta de investeringar som krävs, både i fråga om infrastruktur och när det gäller utbytet av rullande materiel.

(42)

I direktiv 91/440/EEG tas uttryckligen hänsyn till denna omständighet. I detta direktivs sjunde skäl anges nämligen att EES-staterna bör ”säkerställa att de befintliga, offentligt ägda eller offentligt styrda järnvägsföretagen ges en sund ekonomisk struktur” och att en ”ekonomisk omplanering” därför kan bli nödvändig. I artikel 9 i direktivet föreskrivs följande: ”I samband med de befintliga, offentligt ägda eller styrda järnvägsföretagen ska medlemsstaterna använda lämpliga medel för att hjälpa till att minska skulderna hos sådana företag till en nivå som inte förhindrar en sund finansiell förvaltning och hjälpa till att förbättra deras finansiella situation”. I artikel 9.3 föreskrivs att statligt stöd som ges ”för att avveckla de skulder som anges i denna artikel” ska beviljas enligt artiklarna 49, 61 och 62 i EES-avtalet (53).

(43)

I början av 1990-talet, efter det att direktiv 91/440/EEG trätt i kraft, genomförde EES-staterna en omfattande minskning av järnvägsföretagens skulder. Omstruktureringen av järnvägsföretagens skulder tog sig vid denna tidpunkt följande olika former:

(44)

Dessa tre typer av åtgärder har bidragit till att förbättra järnvägsföretagens finansiella situation på kort sikt. Skuldbördan har minskat i förhållande till passivsidan i dess helhet, på samma sätt som räntebetalningarnas andel av driftskostnaderna har minskat. Skuldlättnaden har generellt gjort det möjligt för järnvägsföretagen att förbättra sin finansiella situation på grund av en minskning av betalningarna för kapital och räntor. Sådana lättnader har dessutom kunnat bidra till att sänka räntorna, vilket har en väsentlig inverkan på avbetalningen av skulden.

(45)

Övervakningsmyndigheten konstaterar dock att skuldnivån är oroväckande hög hos ett flertal järnvägsföretag. I flera av dessa företag är skuldnivån högre än vad som är godtagbart för ett kommersiellt företag, de kan inte alltid självfinansiera verksamheten eller inte finansiera sina investeringsbehov genom de intäkter som nuvarande och framtida transportverksamheter ger. I de medlemsstater som anslutit sig till gemenskapen efter den 1 maj 2004 kan man dessutom konstatera att skuldnivån för företagen inom sektorn är mycket högre än i resten av EES.

(46)

Detta faktum återspeglas i gemenskapslagstiftarens val att inte ändra bestämmelserna i direktiv 1991/440/EEG i samband med antagandet av direktiven 2001/12/EG och 2004/51/EG. Dessa bestämmelser inryms sålunda i det regelverk som utgörs av de på varandra följande järnvägspaketen.

(47)

Syftet med detta kapitel är att närmare ange det sätt på vilket övervakningsmyndigheten avser att, mot bakgrund av det krav som ställs i sekundärlagstiftningen, tillämpa EES-avtalets bestämmelser om statligt stöd på mekanismerna för att minska järnvägsföretagens skuldsättning.

(48)

Inledningsvis erinrar övervakningsmyndigheten om att grundprincipen om oförenliga stöd i artikel 61.1 i EES-avtalet endast gäller stöd som ”snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion”, och endast ”i den utsträckning det påverkar handeln mellan avtalsparterna”. Enligt EG-domstolens fasta rättspraxis ska ett stöd som ges av en stat anses påverka handeln inom gemenskapen om det stärker ett företags ställning i förhållande till andra, konkurrerande företag i denna handel (54).

(49)

Varje åtgärd som kan tillskrivas staten och som leder till en hel eller partiell avskrivning av skulder till förmån specifikt för ett eller flera järnvägsföretag och som ges med hjälp av statliga resurser faller sålunda inom tillämpningsområdet för artikel 61.1 i EES-avtalet, om järnvägsföretaget i fråga är aktivt på marknader som är öppna för konkurrens och om avskrivningen av skulderna stärker dess ställning på minst en av dessa marknader.

(50)

Övervakningsmyndigheten erinrar om att direktiv 2001/12/EG öppnade marknaden för internationell godstrafik på järnväg för konkurrens inom hela det transeuropeiska järnvägsnätet för godstransport från och med den 15 mars 2003. Därför anser övervakningsmyndigheten att marknaden, generellt sett, öppnades för konkurrens senast den 15 mars 2003.

(51)

När en skuldavskrivning för ett järnvägsföretag utgör ett statligt stöd som omfattas av artikel 61.1 i EES-avtalet ska den anmälas till övervakningsmyndigheten i enlighet med artikel 62 i EES-avtalet.

(52)

Som regel måste ett sådant stöd granskas på grundval av övervakningsmyndighetens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter från 2004 (nedan kallade 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering), om inte annat följer av kapitel 5 i föreliggande riktlinjer.

(53)

I de särskilda fall då de avskrivna skulderna uteslutande avser samordning av transporter, ersättning för trafikplikt eller harmonisering av redovisningsregler, kommer förenligheten att granskas på grundval av artikel 49 i EES-avtalet, de föreskrifter som antagits för genomförandet av detta och reglerna för harmonisering av redovisningsreglerna (55).

(54)

Mot bakgrund av artikel 9 i direktiv 91/440/EEG anser övervakningsmyndigheten vidare att sådana stöd måste kunna godkännas i avsaknad av en finansiell omstrukturering, på vissa villkor, när avskrivningen avser gamla skulder som uppstått före ikraftträdandet av direktiv 2001/12/EG, i vilket villkoren för sektorns öppnande för konkurrens fastläggs.

(55)

Övervakningsmyndigheten bedömer att stöd av denna typ förvisso kan vara förenliga i den mån som de syftar till att underlätta övergången till en öppen järnvägsmarknad, enligt artikel 9 i direktiv 91/440/EEG (56). Övervakningsmyndigheten anser följaktligen att dessa stöd kan betraktas som förenliga med den inre marknaden, på grundval av artikel 61.3 c i EES-avtalet, (57) förutsatt att nedanstående villkor är uppfyllda.

(56)

För det första måste stödet avse att kompensera skulder som är tydligt fastställda och individualiserade och som uppkommit före den 15 mars 2001, dvs. det datum då direktiv 2001/12/EG trädde i kraft. Stödet får under inga omständigheter överstiga summan av dessa skulder. Syftet med artikel 9 i direktiv 91/440/EEG, vilket kvarstår i de efterföljande direktiven, var att råda bot på en skuldsättningsnivå som ackumulerats vid en tidpunkt när man ännu inte hade fattat beslut om öppnandet av marknaden på EES-nivå.

(57)

För det andra ska de berörda skulderna vara direkt knutna till järnvägstransportverksamhet eller till verksamheter som avser förvaltning, uppbyggnad eller utnyttjande av järnvägsinfrastruktur. De skulder som tas upp för att genomföra investeringar som inte är direkt knutna till järnvägstransporter och/eller järnvägsinfrastrukturer är inte stödberättigande.

(58)

För det tredje ska skuldavskrivningen göras till förmån för företag med en extremt hög skuldnivå, vilken utgör ett hinder för en sund finansiell förvaltning av desamma. Stödet måste vara nödvändigt för att avhjälpa denna situation i den meningen att den förutsägbara utvecklingen av konkurrensen inom EES inte ger företaget möjlighet att inom en förutsägbar framtid sanera sina finanser. Vid bedömningen av detta kriterium ska hänsyn tas till de produktivitetsvinster som skäligen kan förväntas av företaget.

(59)

För det fjärde får stödet inte överskrida det som är nödvändigt för detta ändamål. På denna punkt ska även konkurrensens framtida utveckling beaktas. Stödet ska under alla förhållanden inte på kort sikt försätta företaget i en gynnsammare situation än ett genomsnittligt och välskött företag med samma verksamhetsprofil.

(60)

För det femte ska skuldavskrivningen inte ge företaget en konkurrensmässig fördel som är av sådan art att den hindrar utvecklingen av en effektiv konkurrens inom EES, exempelvis genom att företag som står utanför dessa marknader eller nya aktörer avskräcks från att ta sig in på vissa nationella eller regionala marknader. Ett särskilt krav är att stöd avsett att avskriva skulder inte får finansieras med hjälp av uttag av avgifter från andra järnvägsoperatörer (58).

(61)

Om dessa villkor uppfylls, bidrar åtgärderna för skuldavskrivning till det mål som anges i artikel 9 i direktiv 91/440/EEG, utan att medföra en oproportionerlig snedvridning av konkurrensen och handeln mellan Eftastaterna. De kan följaktligen anses vara förenliga med den gemensamma marknaden.

(62)

Utan att det påverkar tillämpningen av specifika bestämmelser bedömer övervakningsmyndigheten förenligheten hos statligt stöd till omstrukturering av företag i svårigheter inom järnvägssektorn på grundval av 2004 års riktlinjer för statligt stöd till omstrukturering. Dessa riktlinjer omfattar i praktiken inga undantag för järnvägsföretag.

(63)

Generellt är en företagsenhet, det vill säga en ekonomisk enhet utan egen status som juridisk person, inte berättigad till omstruktureringsstöd. 2004 års riktlinjer för statligt stöd till omstrukturering tillämpas i praktiken enbart på s.k. företag i svårigheter. I dessa riktlinjer, punkt 12, fastställs bland annat att ett företag ”som ingår i eller håller på att tas över av en koncern är i princip inte berättigat till stöd till omstrukturering, förutom om det kan visas att det endast är det berörda företaget som är i svårigheter och att svårigheterna inte är en följd av en godtycklig kostnadsfördelning inom koncernen och att företagets svårigheter är så allvarliga att de inte kan åtgärdas inom koncernen”. Det är med desto mer rätt lämpligt att undvika att en artificiell indelning hindrar en förlustbringande verksamhet inom ett givet företag från att åtnjuta stöd med hjälp av offentliga medel.

(64)

Övervakningsmyndigheten anser emellertid att den europeiska sektorn för godstransporter på järnväg för närvarande befinner sig i en alldeles särskild situation som medför att man, med hänsyn till det gemensamma intresset och under vissa omständigheter, kan överväga att betrakta stöd till ett järnvägsföretag – om stödet gör det möjligt att avhjälpa en svår situation för godsverksamheten i detta företag – som förenligt med den gemensamma marknaden.

(65)

Idag är konkurrenssituationen för godstransportverksamheter inom järnvägssektorn i praktiken en helt annan än den som råder för passagerartransporter. De nationella marknaderna för godstransporter har faktiskt öppnats för konkurrens. Marknaderna för passagerartransporter på järnväg kommer däremot inte att öppnas för konkurrens före den 1 januari 2010.

(66)

Den här situationen har en finansiell effekt eftersom godstransportverksamheten i princip endast styrs av affärsrelationerna mellan transportköpare och transportörer. I gengäld kan den finansiella jämvikten i passagerartransportverksamheten också grunda sig på de offentliga myndigheternas intervention genom ersättningar för allmännyttiga tjänster.

(67)

Flera europeiska järnvägsföretag har emellertid inte gjort någon juridisk åtskillnad mellan passagerartransport på järnväg och godstransport, eller har genomfört denna åtskillnad först nyligen. Enligt nu gällande EES-lagstiftning är det för övrigt inte obligatoriskt att genomföra en sådan juridisk åtskillnad.

(68)

För övrigt är vitaliseringen av godstransporterna sedan flera år en av de viktigaste prioriteringarna i den europeiska transportpolitiken. Skälen för detta redovisas i kapitel 1 i dessa riktlinjer.

(69)

En följd av denna särskilda karaktär hos godstransport på järnväg är att det krävs ett anpassat tillvägagångssätt, vilket också har erkänts i kommissionens beslutspraxis (59) på grundval av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter från 1999 (60).

(70)

Syftet med detta avsnitt är att ange – mot bakgrund av övervakningsmyndighetens beslutspraxis och med beaktande av de ändringar som genom 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering gjordes av motsvarande riktlinjer från 1999 – hur övervakningsmyndigheten avser att tillämpa detta tillvägagångssätt i framtiden.

(71)

Med hänsyn till ovan belysta risker är detta tillvägagångssätt motiverat och kommer endast att bibehållas för godstransportgrenarna i järnvägsföretag. Vidare kommer det att tillämpas endast under en övergångsperiod, dvs. för de omstruktureringar som anmäls före den 1 januari 2010, det datum då marknaderna för passagerartransporter på järnväg ska vara öppna för konkurrens.

(72)

Dessutom vill övervakningsmyndigheten ta hänsyn till det faktum att järnvägsföretagen, i ett ökande antal Eftastater, har anpassat sin organisation till den särskilda utvecklingen inom godstransport och passagerartransport genom att genomföra en juridisk åtskillnad av sin godstransportverksamhet. Övervakningsmyndigheten kommer således att kräva, inom ramen för omstruktureringen och som en förutsättning för beviljande av stöd, att den berörda godstransportgrenen åtskiljs juridiskt genom att den ombildas till ett affärsföretag. Övervakningsmyndigheten konstaterar att en sådan åtskillnad, tillsammans med andra lämpliga åtgärder, innebär ett betydande bidrag till förverkligandet av två mål: att utesluta all korssubventionering mellan den omstrukturerade grenen och resten av företaget och att säkerställa att alla ekonomiska kontakter mellan dessa två verksamhetsgrenar blir varaktiga och upprätthålls på kommersiell basis.

(73)

För att undvika all ovisshet ska 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering vara tillämpliga fullt ut på granskningen av de stöd som avses i detta kapitel, utom för de undantag som anges uttryckligen nedan.

(74)

Kriteriet för stödberättigande måste anpassas så att det även omfattar situationer där en godstransportgren hos ett järnvägsföretag utgör en enhetlig och varaktig ekonomisk enhet, som kommer att åtskiljas i juridiskt hänseende från resten av företaget i samband med omstruktureringen och före beviljandet av stödet, och som har sådana svårigheter att denna godstransportgren, om den hade varit åtskild från järnvägsföretaget, skulle ha utgjort ett s.k. företag i svårigheter i den mening som avses i 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering.

(75)

Detta innebär i synnerhet att den berörda företagsgrenen ska ha drabbats av allvarliga inre svårigheter, som inte är en följd av en godtycklig fördelning av kostnaderna inom ramen för järnvägsföretaget.

(76)

För att den gren som ska omstruktureras ska utgöra en enhetlig och varaktig ekonomisk enhet måste den omfatta all godstransportverksamhet inom järnvägsföretaget, och detta från industriell, kommersiell, redovisningsmässig och finansiell synpunkt. Det ska vara möjligt att tillräkna denna gren förluster, och egna tillgångar eller eget kapital, så att de ekonomiska realiteterna i den situation som företagsgrenen befinner sig i avspeglas i tillräcklig utsträckning för att man på ett konsekvent sätt ska kunna utvärdera det kriterium som fastläggs i punkt 9 i 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering (61).

(77)

Vid bedömningen av huruvida en gren är i svårigheter i den mening som avses ovan, kommer övervakningsmyndigheten att beakta möjligheterna hos resten av järnvägsföretaget att säkerställa saneringen av den gren som ska omstruktureras.

(78)

Även om den situation som beskrivits inte omfattas direkt av 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering som, i punkt 11, utesluter nybildade företag från sitt tillämpningsområde, anser övervakningsmyndigheten att stöd för omstrukturering kan beviljas i detta sammanhang för att ge det dotterbolag som skapas genom den juridiska åtskillnaden förutsättningar att verka på marknaden. Här avses endast situationer där det dotterbolag som ska skapas till följd av den juridiska åtskillnaden omfattar hela ”godsgrenen”, så som den beskrivs i den särredovisning som upprättats i enlighet med artikel 9 i direktiv 91/440/EEG, och omfattar alla tillgångar, alla skulder, allt kapital, alla åtaganden utanför balansräkningen och hela den arbetsstyrka som tillhör grenen.

(79)

Av samma skäl konstaterar övervakningsmyndigheten att när ett järnvägsföretag nyligen har genomfört en juridisk åtskillnad av sin ”godsgren”, och om denna företagsgren uppfyller de villkor som fastläggs ovan, ska dotterbolaget i fråga inte betraktas som ett nybildat företag i den mening som avses i punkt 11 i 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering, och ska således inte uteslutas ur tillämpningsområdet för dessa riktlinjer.

(80)

Övervakningsmyndigheten kommer att försäkra sig om att villkoren för ett återställande av den långsiktiga lönsamheten enligt 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering är uppfyllda (62), men också att omstruktureringen gör det möjligt att säkerställa en omvandling av godstransportverksamheten från en skyddad verksamhet, som åtnjuter exklusiva rättigheter, till en konkurrenskraftig verksamhet inom ramen för en öppnad marknad. Denna omstrukturering måste således omfatta alla aspekter av transportverksamheten – från industriell, kommersiell och finansiell synpunkt. Den omstruktureringsplan som krävs i omstruktureringsriktlinjerna (63) ska främst göra det möjligt att säkerställa en kvalitets-, tillförlitlighets- och servicenivå som är förenlig med kundernas krav.

(81)

I sin analys av de åtgärder som vidtas för att förebygga all oproportionerlig snedvridning av konkurrensen kommer övervakningsmyndigheten, i enlighet med riktlinjerna för stöd till omstrukturering från 2004, också att stödja sig på följande faktorer:

(82)

Bestämmelserna i 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering är tillämpliga för verifiering av detta kriterium. För detta ändamål ska företagets egna bidrag inkludera det bidrag som lämnas av den ”godsgren” som kommer att åtskiljas juridiskt från järnvägsföretaget. Övervakningsmyndigheten anser emellertid att den europeiska järnvägstransportsektorns helt specifika situation, som beskrivs ovan, kan utgöra ett undantagsfall i den mening som avses i punkt 43 i nämnda riktlinjer. Övervakningsmyndigheten kan således godkänna mindre egna bidrag än de som föreskrivs i 2004 års riktlinjer för stöd till omstrukturering, under förutsättning att det egna bidrag som lämnas av ”godsgrenen” är så stort som möjligt utan att äventyra verksamhetens lönsamhet.

(83)

Principen om att stöd bara får beviljas en enda gång är tillämplig på det juridiskt åtskilda dotterbolaget, varvid det anmälda omstruktureringsstödet betraktas som det första omstruktureringsstödet för detta företag. Det omstruktureringsstöd som godkänts enligt villkoren i detta kapitel är emellertid inte relevant för tillämpningen av denna princip på resten av järnvägsföretaget. För att undvika all ovisshet:

(84)

Enligt principen om att stöd bara får beviljas en enda gång får stöd för omstrukturering av företagets godsgren, så som dessa stöd beskrivs i detta kapitel, inte beviljas om järnvägsföretaget som helhet redan har mottagit omstruktureringsstöd.

(85)

I enlighet med vad som redan nämnts har artikel 49 i EES-avtalet genomförts genom förordningarna (EEG) nr 1107/70 och (EEG) nr 1191/69, som kommer att upphävas genom kollektivtrafikförordningen. Kollektivtrafikförordningen kommer följaktligen enbart att vara tillämplig på markbunden passagerartransport. Den kommer inte att omfatta godstransport på järnväg, för vilken stöd till samordning av transporter fortsätter att omfattas enbart av artikel 49 i EES-avtalet.

(86)

Artikel 9 i kollektivtrafikförordningen som gäller stöd till samordning av transporter samt stöd till forskning och utveckling gäller dessutom uttryckligen, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49 i EES-avtalet, som alltså kommer att kunna användas direkt för att motivera förenligheten hos stöd till samordning av passagerartransport på järnväg.

(87)

Syftet med detta avsnitt är alltså att fastställa de kriterier som gör det möjligt för övervakningsmyndigheten att, på grundval av artikel 49 i EES-avtalet, granska förenligheten hos stöd till samordning av transporter i allmänhet (avsnitt 6.2) och vad beträffar vissa specifika former av stöd (avsnitt 6.3). Övervakningsmyndigheten erinrar om att de generella principerna för tillämpning av artikel 49 i fördraget naturligtvis är relevanta vid bedömningen av statliga stöd med hänsyn till kollektivtrafikförordningen, men att föreliggande riktlinjer inte behandlar tillämpningsföreskrifter för förordningen i fråga.

(88)

Enligt artikel 49 i EES-avtalet är allt stöd som tillgodoser behovet av samordning av transporter förenligt. EG-domstolen har i sin praxis fastställt att enligt denna artikel är ”stöd till transporter endast förenliga med fördraget i klart fastställda fall samt under förutsättning att dessa stöd inte skadar gemenskapens allmänna intressen” (64).

(89)

Begreppet ”samordning av transporter” som används i artikel 49 i EES-avtalet har en innebörd som går utöver den enkla omständigheten att underlätta utvecklingen av en ekonomisk verksamhet. Det förutsätter en intervention av offentliga myndigheter som syftar till att styra utvecklingen i transportsektorn i linje med det gemensamma intresset.

(90)

De framsteg som gjorts när det gäller liberaliseringen inom sektorn för markbundna transporter har i vissa avseenden påtagligt minskat behovet av samordning. I en effektiv och liberaliserad sektor kan samordningen i princip uppstå som ett resultat av marknadskrafternas effekter. Som anges ovan krävs dessutom fortfarande att investeringarna i utvecklingen av infrastrukturer, i många avseenden, utförs av de offentliga myndigheterna. Dessutom kan åtskilliga marknadsbrister bestå även efter sektorns liberalisering. Det är i synnerhet dessa brister som motiverar intervention av offentliga myndigheter på detta område.

(91)

För det första medför transportsektorn betydande negativa externa effekter, till exempel mellan användare (trafikstockning), eller gentemot samhället som helhet (föroreningar). Dessa externa effekter är svåra att ta med i beräkningen, bland annat på grund av den inneboende begränsade möjligheten att inkludera de externa kostnaderna, eller helt enkelt de direkta kostnaderna för användning, i prissättningssystemen för tillträde till transportinfrastrukturerna. Detta leder till möjliga skillnader mellan olika transportslag, som borde korrigeras genom stöd från de offentliga myndigheterna till de transportslag som ger upphov till den minsta externa kostnaden.

(92)

För det andra kan transportsektorn genomgå ”samordningssvårigheter” i ekonomisk mening, till exempel i samband med antagandet av en gemensam standard för driftskompatibilitet för järnvägen, eller förbindelserna mellan olika transportnät.

(93)

För det tredje kan det vara så att järnvägsföretagen inte kan utnyttja alla fördelar av sina ansträngningar när det gäller forskning, utveckling och innovation (positiva externa effekter), vilket också utgör en marknadsbrist.

(94)

Att det i EES-avtalet finns en specifik grund som gör det möjligt att tillåta stöd som tillgodoser behovet av samordning av transporter vittnar om vikten av dessa risker för marknadsbrister, och om den negativa inverkan som dessa har på EES:s utveckling.

(95)

Stöd som tillgodoser behovet av samordning av transporter ska i princip anses vara förenligt med EES-avtalet.

(96)

För att ett visst stöd ska anses vara ett stöd som ”tillgodoser behovet” av samordning av transporter måste det dock vara nödvändigt och av en rimlig omfattning i förhållande till det eftersträvade målet. Dessutom får stödets inneboende snedvridning av konkurrensen inte medföra skada för EES allmänna intressen. Ett stöd som avser att styra om trafikflödet från närsjöfarten till järnvägen kan till exempel inte uppfylla dessa kriterier.

(97)

Med hänsyn till den snabba utvecklingen inom transportsektorn och följaktligen de behov av samordning som gäller denna, måste slutligen allt stöd som anmäls till övervakningsmyndigheten för att erhålla ett beslut om att detta stöd är förenligt med EES-avtalet, på grundval av dess artikel 49, vara begränsat (65) till högst 5 år, för att övervakningsmyndigheten ska ha möjlighet att mot bakgrund av de resultat som uppnåtts ompröva det och i förekommande fall ge tillstånd till en förlängning (66).

(98)

När det gäller järnvägssektorn mer specifikt kan stöd som tillgodoser behovet av samordning av transporter ta sig ett flertal former:

(99)

I följande avsnitt ger övervakningsmyndigheten en detaljerad beskrivning av de villkor som, med hänsyn till dess beslutspraxis, gör det möjligt att för dessa olika typer av stöd till samordning av transporter, säkerställa att stödet i fråga uppfyller villkoren för förenlighet i enlighet med artikel 49 i EES-avtalet. Med hänsyn till den särskilda karaktären hos stöd till forskning och utveckling, behandlas de kriterier som är tillämpliga på denna typ av åtgärder separat.

(100)

Bedömningen av förenligheten hos stöd till utnyttjande av infrastrukturer, stöd för att minska de externa kostnaderna och stöd som främjar driftskompatibilitet med hänsyn till artikel 49 i EES-avtalet överensstämmer med kommissionens beslutspraxis vid tillämpningen av artikel 3.1 b i förordning (EEG) nr 1107/70. Följande detaljerade villkor framstår mot bakgrund av denna praxis som tillräckliga för att ta ställning till stödets förenlighet.

(101)

De stödberättigande kostnaderna fastställs på grundval av följande faktorer.

(102)

När det gäller stöd till utnyttjande av järnvägsinfrastrukturer utgörs de stödberättigande kostnaderna av de merkostnader för utnyttjande av infrastrukturer som bärs av järnvägstransporter, men inte av ett konkurrerande transportssätt som är mer förorenande.

(103)

När det gäller stöd för att minska de externa kostnaderna utgörs de stödberättigande kostnaderna av den del av de externa kostnaderna som järnvägstransporten gör det möjligt att undvika jämfört med konkurrerande transportslag.

(104)

Det bör i detta sammanhang erinras om att Eftastaterna i artikel 10 i direktiv 2001/14/EG ges uttryckligt tillstånd att införa system för ersättning av miljökostnader som bevisligen inte är täckta, olycksrelaterade kostnader och infrastrukturkostnader i konkurrerande transportslag i den mån dessa kostnader överstiger motsvarande kostnader för järnvägen. Det finns ännu ingen EES-lagstiftning genom vilken metoderna för beräkning av avgifter för tillträde till infrastrukturer för de olika markbundna transportslagen harmoniseras. Övervakningsmyndigheten kommer dock, för tillämpningen av dessa riktlinjer, att ta hänsyn till utvecklingen av reglerna för fördelning av infrastrukturkostnader och externa kostnader (67).

(105)

Såväl för stöd till utnyttjande av infrastrukturer som stöd för att minska de externa kostnaderna måste Eftastaterna tillhandahålla en jämförande, tydlig, motiverad och kvantifierad kostnadsanalys, som beaktar järnvägstransporter och de alternativa lösningar som grundar sig på andra transportslag (68). Den beräkningsmetod som använts och de gjorda beräkningarna ska offentliggöras (69).

(106)

När det gäller stöd som främjar driftskompatibilitet omfattar de stödberättigande kostnaderna, i den mån de bidrar till målet avseende samordning av transporter, alla investeringar som avser installation av säkerhets- och driftskompatibilitetssystem (70), eller minskning av bullerstörningar, både på området för järnvägsinfrastrukturer och på området för rullande materiel. Stödet täcker särskilt kostnader för investeringar knutna till uppbyggnaden av ERTMS (European Rail Traffic Management System) och till alla andra liknande åtgärder som kan bidra till att avskaffa tekniska hinder för den europeiska marknaden för järnvägstjänster (71).

(107)

Övervakningsmyndigheten anser att det finns presumtion för ett stöds nödvändighet och proportionalitet om stödnivån understiger följande värden:

(108)

För stöd som går utöver dessa tröskelvärden är det upp till medlemsstaterna att visa att de berörda åtgärderna är nödvändiga och proportionerliga (75).

(109)

Både när det gäller stöd till utnyttjande av järnvägsinfrastrukturer och stöd för att minska de externa kostnaderna måste stödet vara strikt begränsat till ersättning för de resurskostnader som är knutna till utnyttjandet av järnvägstransporter snarare än till ett transportslag som är mer förorenande. Om det finns flera konkurrerande och alternativa lösningar som leder till högre föroreningsnivåer än järnvägstransporten, ska den valda gränsen motsvara mellanskillnaden i förhållande till de högsta kostnaderna bland dessa olika lösningar. Om de stödnivåer som anges i punkt 107 iakttas kan det antas att kriteriet för avsaknad av överkompensation är uppfyllt.

(110)

Om stödmottagaren är ett järnvägsföretag ska det i vart fall styrkas att stödet verkligen fungerar som ett incitament till en modal övergång till järnväg. Detta kommer i princip att kräva att stödet avspeglas i det pris som tas ut av passageraren eller transportköparen, eftersom det är på den nivån som valet mellan järnvägen och de mer förorenande transportslagen görs (76).

(111)

Slutligen, när det specifikt gäller stöd till utnyttjande av infrastruktur och för att minska de externa kostnaderna, ska det finnas realistiska utsikter att upprätthålla den trafik som övergår till järnvägen för att stödet ska leda till en varaktig trafikövergång.

(112)

Stöd till utnyttjande av järnvägsinfrastrukturer, stöd för att minska externa kostnader och stöd som främjar driftskompatibilitet – som är nödvändiga och av en rimlig omfattning och som därmed inte snedvrider konkurrensen på ett sätt som strider mot allmänna intressen – ska betraktas som förenliga enligt artikel 49 i EES-avtalet.

(113)

På området för markbundna transporter föreskrivs i artikel 3.1 c i förordning (EEG) nr 1107/70, som antogs på grundval av artikel 73 i EG-fördraget, möjligheten att bevilja stöd till forskning och utveckling. Kommissionen har nyligen utvecklat en praxis när det gäller tillämpningen av denna bestämmelse (77).

(114)

I artikel 9.2 b i kollektivtrafikförordningen återges texten i artikel 3.1 c i förordning (EEG) nr 1107/70. På grundval av denna bestämmelse ska stöd vars ändamål är att främja forskning om eller utveckling av för EES som helhet mer ekonomiska transportsystem och transporteknik, som är begränsat till forsknings- och utvecklingsstadiet och som inte omfattar kommersiellt utnyttjande av sådana transportsystem och transportteknik anses tillgodose behovet av samordning av transporter.

(115)

Artikel 9.2 b i kollektivtrafikförordningen gäller för övrigt utan att det påverkar tillämpningen av artikel 61 i EES-avtalet. Följaktligen kan stöd till forskning, utveckling och innovation på området passagerartransporter, när de inte omfattas av artikel 9 i kollektivtrafikförordningen, och stöd som endast avser godstransport, anses vara förenliga enligt artikel 61.3 c i EES-avtalet.

(116)

Övervakningsmyndigheten har i det avseendet i gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (78) (nedan kallade rambestämmelserna) fastställt de villkor enligt vilka den kommer att förklara stöd av detta slag för förenliga med EES på grundval av artikel 61.3 c i EES-avtalet. Rambestämmelserna ska gälla för ”stöd till forskning, utveckling och innovation inom samtliga sektorer som omfattas av EES-avtalet. Den skall också gälla för sådana sektorer där det finns särskilda gemenskapsregler om statliga stöd, om inget annat sägs i dessa särskilda regler”. (79) Rambestämmelserna i fråga är alltså tillämpliga på stöd till forskning, utveckling och innovation inom den sektor för järnvägstransporter som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 c i förordning (EEG) nr 1107/70 eller artikel 9 i kollektivtrafikförordningen (efter ikraftträdandet av denna förordning).

(117)

Det är inte uteslutet att förenligheten hos stöd till forskning och utveckling kan bedömas direkt på grundval av artikel 49 i EES-avtalet när sådana stöd syftar till att tillgodose behovet av samordning av transporter. I så fall bör det verifieras att ovannämnda villkor är uppfyllda, i synnerhet det faktum att stödet måste vara nödvändigt och proportionerligt i förhållande till det eftersträvade målet, och att det inte får strida mot EES allmänna intressen. Övervakningsmyndigheten anser att de allmänna principer som framställs i rambestämmelserna är relevanta för bedömningen av dessa olika kriterier.

(118)

I övervakningsmyndighetens riktlinjer om statligt stöd i form av garantier (80) anges den rättsliga ordning som är tillämplig på statliga garantier, även inom sektorn för järnvägstransporter.

(119)

I dessa riktlinjer anges i punkt 1.2 att övervakningsmyndigheten betraktar också ”de förmånliga finansieringsvillkor som beviljas företag vars rättsliga form utesluter konkurs eller andra insolvensförfaranden eller innebär en uttrycklig statlig garanti eller att staten täcker förluster” som stöd i form av garantier.

(120)

Kommissionen och övervakningsmyndigheten anser på grundval av varaktig praxis att obegränsade garantier inom en sektor som är öppen för konkurrens är oförenliga med EG-fördraget respektive EES-avtalet. De kan enligt proportionalitetsprincipen i synnerhet inte motiveras med tjänster i allmänhetens intresse. Det är i praktiken omöjligt att i fråga om en obegränsad garanti kontrollera att stödbeloppet inte överskrider nettokostnaderna för att tillhandahålla den allmännyttiga tjänsten (81).

(121)

När statliga garantier beviljas företag som bedriver verksamhet på både konkurrensutsatta och icke konkurrensutsatta marknader har kommissionen och övervakningsmyndigheten som praxis att kräva ett fullständigt upphävande av den obegränsade garanti som beviljats företaget i dess helhet (82).

(122)

Ett flertal järnvägsföretag åtnjuter obegränsade garantier. Dessa garantier är vanligen ett arv efter särskilda bestämmelser om historiska monopol som inrättats för järnvägsföretag innan EES-avtalet trädde i kraft eller innan marknaden för järnvägstransporttjänster öppnades för konkurrens.

(123)

Enligt den information som kommissionen och övervakningsmyndigheten har tillgång till utgör dessa garantier, i mycket stor utsträckning, befintligt stöd. De berörda Eftastaterna uppmanas att underrätta övervakningsmyndigheten om villkoren för genomförandet av dessa existerande stödordningar, samt om de åtgärder som planeras för att upphäva dem, i enlighet med det förfarande som beskrivs i avsnitt 8.3.

(124)

De stödtak som fastställs i dessa riktlinjer är tillämpliga vare sig det ifrågavarande stödet helt eller delvis finansieras med statliga medel eller med gemenskapsmedel. De stöd som godkänts genom tillämpning av dessa riktlinjer får varken kumuleras med annat statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet eller med annan gemenskapsfinansiering, om en sådan kumulering leder till en stödnivå som är högre än den som anges i dessa riktlinjer.

(125)

I fråga om stöd som beviljats för olika ändamål men som avser samma stödberättigande kostnader ska det förmånligaste stödtaket tillämpas.

(126)

Övervakningsmyndigheten kommer att tillämpa dessa riktlinjer från och med den dag då de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning och EES-supplementet.

Övervakningsmyndigheten kommer att tillämpa dessa riktlinjer på alla anmälda och icke anmälda stöd i fråga om vilka den fattar beslut efter det att riktlinjerna har offentliggjorts.

(127)

Övervakningsmyndigheten föreslår i enlighet med artikel 62.1 i EES-avtalet att Eftastaterna ändrar de befintliga stödordningar som avser de statliga stöd som dessa riktlinjer gäller för att anpassa sig till dessa senast två år efter det att de har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och EES-supplementet, och detta med förbehåll för de specifika bestämmelser som föreskrivs i kapitlet om statliga garantier. Eftastaterna uppmanas att skriftligen bekräfta att de godtar dessa förslag till lämpliga åtgärder senast ett år efter den dag då de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning och EES-supplementet.

(128)

Om någon Eftastat underlåter att skriftligen bekräfta sitt godtagande före utsatt tid, kommer övervakningsmyndigheten att tillämpa artikel 19.2 i del II i protokoll 3 till avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol och vid behov inleda det förfarande som nämns i samma artikel.

(129)

Övervakningsmyndigheten förbehåller sig rätten att ändra dessa riktlinjer. Den kommer att lägga fram en rapport om tillämpningen av riktlinjerna före varje ändring och senast fem år efter det att de har offentliggjorts.

a)

Om det är fråga om ett bolag med begränsat personligt ansvar för bolagsmännen, när över hälften av det tecknade kapitalet har förlorats och mer än en fjärdedel av detta kapital förlorats under de senaste tolv månaderna, eller

b)

om det är fråga om ett bolag med obegränsat personligt ansvar för bolagets skuld för åtminstone några av bolagsmännen, när över hälften av det bokföringsmässiga egna kapitalet har förlorats och mer än en fjärdedel av detta kapital förlorats under de senaste tolv månaderna, eller

c)

för alla bolagsformer, när det uppfyller villkoren i nationell lagstiftning för att vara föremål för ett kollektivt insolvensförfarande”.

1.

Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad övervakningsmyndigheten) är beredd att inta en sträng hållning mot olagligt stöd. Enligt protokoll 3 till avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (nedan kallat protokoll 3) (2) har övervakningsmyndigheten regelbundet uppmanat Eftastaterna att återkräva allt olagligt stöd som funnits vara oförenligt med avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdets funktion (nedan kallat EES-avtalet), om detta inte skulle stå i strid med en allmän princip i EES-rätten. Övervakningsmyndigheten har antagit sex sådana beslut om återkrav.

2.

För att förtroendet för ordningen för statligt stöd ska vara orubbat är det av yttersta vikt att dessa beslut, där övervakningsmyndigheten uppmanar Eftastaterna att återkräva olagligt statligt stöd (nedan kallade beslut om återkrav), verkställs snabbt och effektivt. De uppgifter som övervakningsmyndigheten har samlat in under senare år visar dock att det finns stora problem på detta område. I den resultattavla för statligt stöd för Eftastaterna som lades fram under hösten 2008 (3) framgår också att av de sex beslut om återkrav som övervakningsmyndigheten antagit har bara ett genomförts helt av den berörda Eftastaten (4).

3.

År 2004 beställde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) en jämförande studie av hur EU:s stödpolitik verkställs i olika medlemsstater (nedan kallad verkställighetsstudien) (5). Ett av syftena med studien var att bedöma effektiviteten i verkställighetsförfarandena och verkställighetsmetoderna i ett antal medlemsstater. Författarna till studien fann att ett återkommande tema i alla länderrapporter var de alltför långa återkravsförfarandena.

4.

Utifrån sina egna erfarenheter har övervakningsmyndigheten noterat att återkrav av olagligt och oförenligt stöd är förenat med många problem i Eftastaterna. Återkravsförfaranden, på vilka bestämmelser i nationell lagstiftning tillämpas, är särskilt långa och i praktiken har återkraven inte fullbordats inom den tidsfrist som anges i övervakningsmyndighetens beslut om återkrav. Övervakningsmyndigheten betonar därför behovet av att besluten om återkrav effektivt verkställs. Övervakningsmyndigheten och Eftastaterna har ett gemensamt ansvar för genomförandet av sådana beslut och det kommer att krävas stora ansträngningar från båda håll för att lyckas.

5.

Syftet med detta kapitel är att förklara övervakningsmyndighetens politik i fråga om genomförandet av beslut om återkrav. I tillkännagivandet granskas inte de påföljder som nationella domstolar kan fastställa med anledning av att Eftastaterna inte följer den anmälningsplikt och det krav på att inte genomföra stöd innan övervakningsmyndighetens förfarande slutförts som fastställs i artikel 1.3 i del I av protokoll 3. Övervakningsmyndigheten anser att det finns ett behov av att förklara vilka åtgärder som den kommer att vidta för att underlätta genomförandet av beslut om återkrav och att beskriva vilka åtgärder Eftastaterna skulle kunna vidta för att uppnå full överensstämmelse med de regler och principer som fastställts i EES-lagstiftningen och i gemenskapsdomstolarnas och Eftadomstolens rättspraxis. Kapitlet inleds med en kort genomgång av syftet med återkrav och de grundläggande principerna bakom genomförandet av besluten om återkrav. Sedan beskrivs de praktiska konsekvenserna av dessa grundläggande principer för var och en av de aktörer som deltar i återkravsförfarandet.

6.

I artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet anges att ”Eftas övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. […] Eftastaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.”

7.

Om Eftastaten inte anmäler sina planer på att vidta eller ändra stödåtgärder innan sådant stöd genomförs, är stödet enligt EES-lagstiftningen olagligt från och med den tidpunkt då det beviljas.

8.

I sin dom i målet Kohlegesetz (6) från 1973 bekräftade Europeiska gemenskapernas domstol (nedan kallad domstolen) för första gången att kommissionen har behörighet att uppmana en medlemsstat att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd. Domstolen ansåg att kommissionen var behörig att besluta att en medlemsstat skulle ändra eller upphäva ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden. Den bör därför också ha rätt att kräva återbetalning av detta stöd (7).

9.

Under 2001 ändrades protokoll 3 genom att del II infördes, som bland annat inkluderade grundregler om återkrav (8). Ytterligare genomförandebestämmelser om återkrav finns i beslut nr 195/04/KOL av den 14 juli 2004, efter ändring (9).

10.

I artikel 14.1 i del II av protokoll 3 bekräftas domstolens (10) ständiga rättspraxis och fastställs att övervakningsmyndigheten har skyldighet att uppmana Eftastaterna att återkräva olagligt och oförenligt stöd, om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten. I denna artikel anges också att den berörda Eftastaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva olagligt stöd som konstateras vara oförenligt. I artikel 14.2 fastställs att stödet ska återkrävas med ränta från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats. I beslut nr 195/04/KOL beskrivs metoderna för att beräkna räntan på det återkrävda stödet. I artikel 14.3 i anges att ”återkravet [ska] verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda Eftastatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa övervakningsmyndighetens beslut […]. […]”.

11.

Domstolen har i en rad domar ytterligare klargjort tillämpningsområdet för och tolkningen av artikel 14.3 i rådets förordning nr 659/1999 (som motsvarar artikel 14.3 i del II av protokoll 3) och understrukit att beslut om återkrav måste verkställas omedelbart och effektivt (11). Övervakningsmyndigheten har dessutom mer systematiskt börjat tillämpa rättspraxis (12) från Deggendorf-målet. Denna rättspraxis ger övervakningsmyndigheten möjlighet att, om vissa villkor är uppfyllda, uppmana Eftastaterna att skjuta upp betalningen av nytt förenligt stöd till ett företag tills företaget har betalat tillbaka gammalt olagligt och oförenligt stöd som omfattas av ett beslut om återkrav.

12.

EG-domstolen har vid flera tillfällen konstaterat att syftet med återkrav är att återupprätta den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades. Detta är nödvändigt för att säkerställa att det råder lika villkor på den inre marknaden. I detta sammanhang har EG-domstolen understrukit att återkrav av olagligt och oförenligt stöd inte är något straff (13), utan en logisk konsekvens av att stödet har konstaterats vara olagligt (14). Det kan därför inte anses oproportionerligt i förhållande till de mål för statligt stöd som anges i EG-fördraget (15).

13.

Enligt domstolen har den situation som rådde innan stödet beviljades återställts när förmånstagaren har återbetalat det olagliga och oförenliga stödet. Då ”förlorar förmånstagaren nämligen den fördel som han har haft på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg innan stödet lämnades återställs” (16). För att undanröja eventuella ekonomiska fördelar av det olagliga stödet ska ränta betalas på det belopp som olagligen beviljats. Sådan ränta ska motsvara den finansiella fördel som kommit av att kapitalet gratis disponerats under en viss period (17).

14.

Dessutom har EG-domstolen slagit fast att de åtgärder som vidtas av en Eftastat måste leda till konkreta resultat när det gäller återkravet (18) och att återkravet ska ske utan dröjsmål (19). För att ett återkrav ska nå sitt syfte är det verkligen avgörande att stödet återbetalas utan dröjsmål.

15.

I artikel 14.1 i del II av protokoll 3 anges följande: ”Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska övervakningsmyndigheten besluta att den berörda Eftastaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren”.

16.

I protokoll 3 begränsas övervakningsmyndighetens behörighet att uppmana till återkrav av olagligt och oförenligt stöd på två sätt. I artikel 14.1 i del II av protokoll 3 anges att övervakningsmyndigheten inte ska återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten. De allmänna principer som oftast åberopas i detta sammanhang är principen om skydd för berättigade förväntningar (20) och principen om rättslig förutsebarhet (21). Det bör uppmärksammas att EG-domstolen har gett dessa principer en mycket snäv tolkning i samband med återkrav. I artikel 15 i del II av protokoll 3 anges att en preskriptionstid på tio år ska gälla för övervakningsmyndighetens befogenheter att återkräva stöd (den så kallade preskriptionsperioden). Preskriptionstiden ska börja den dag då det olagliga stödet beviljas mottagaren antingen som individuellt stöd eller på grundval av en stödordning. Preskriptionstiden ska avbrytas av varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av övervakningsmyndigheten, kommissionen (22) eller av en Eftastat som agerar på övervakningsmyndighetens begäran.

17.

Därför är den Eftastat till vilken ett beslut om återkrav är riktat skyldig att verkställa beslutet (23). EG-domstolen har medgett ett enda undantag från denna skyldighet för en medlemsstat att genomföra ett beslut om återkrav riktat till den, nämligen när det föreligger ett absolut hinder för en korrekt verkställighet av beslutet (24).

18.

Enligt domstolen kan en medlemsstat inte bara anta att det föreligger ett absolut hinder. Den berörda medlemsstaten ska visa att den ärligt försökte återkräva det olagliga stödet och den måste samarbeta med kommissionen i enlighet med artikel 10 i EG-fördraget för att lösa de problem som uppstått (25).

19.

En genomgång av rättspraxisen visar att domstolen har tolkat begreppet ”absolut hinder” mycket snävt. Domstolen har vid flera tillfällen funnit att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser i nationell lagstiftning, till exempel nationella preskriptionsregler (26) eller att den formen av återkrav saknas i den nationella lagstiftningen (27) som skäl för att man underlåtit att följa ett beslut om återkrav (28). Domstolen har vidare funnit att skyldigheten att kräva återbetalning inte påverkas av omständigheter som rör stödmottagarens ekonomiska situation. Domstolen har klargjort att den omständigheten att ett företag befinner sig i svårigheter inte i sig utgör något bevis för att det finns ett hinder för återkrav (29). EG-domstolen har konstaterat att den enda möjligheten för en medlemsstat att visa att det föreligger ett absolut hinder för att återkräva stöd är att det saknas tillgångar som kan tas i anspråk (30). Medlemsstater har i en rad fall hävdat att de inte har kunnat verkställa beslutet om återkrav på grund av administrativa eller tekniska svårigheter (till exempel ett mycket stort antal stödmottagare). EG-domstolen har konsekvent vägrat att godta att sådana svårigheter utgör ett absolut hinder för återkrav (31). Inte ens oöverkomliga interna svårigheter kan rättfärdiga att en medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen (32).

20.

I artikel 14.3 i del II av protokoll 3 anges att ”återkravet skall verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda Eftastatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa övervakningsmyndighetens beslut”.

21.

Om Eftastaterna enligt sin nationella lagstiftning kan välja vilka metoder de ska använda för att genomföra beslut om återkrav, bör de valda åtgärderna innebära att beslutet om återkrav genomförs i sin helhet. De nationella åtgärder som Eftastater vidtar måste därför leda till en effektiv och omedelbar verkställighet av övervakningsmyndighetens beslut.

22.

I målet Olympic Airways (33), underströk EG-domstolen att de genomförandeåtgärder som medlemsstaten vidtar måste vara effektiva och leda till ett konkret resultat när det gäller återkrav. De åtgärder som staten vidtar ska leda att stödmottagaren återbetalar det belopp som omfattas av återkravet. I sin nyligen utfärdade dom i målet Scott (34) bekräftade domstolen den uppfattningen och betonade att nationella förfaranden som inte uppfyller villkoren i artikel 14.3 i del II av protokoll 3 inte ska tillämpas. Domstolen avvisade särskilt medlemsstatens argument att den hade vidtagit alla åtgärder som den kunde vidta enligt sitt nationella system och betonade att åtgärderna bör leda till ett konkret resultat i fråga om återkravet inom den tidsfrist som kommissionen fastställt.

23.

I artikel 14.3 i del II av protokoll 3 anges att beslut om återkrav ska verkställas effektivt och omedelbart. I målet Scott betonade EG-domstolen tidens betydelse i återkravsförfarandet. Domstolen angav att tillämpningen av nationella förfaranden inte bör försvåra återställandet av en effektiv konkurrens genom att hindra att kommissionens beslut genomförs omedelbart och effektivt. Nationella förfaranden som försvårar återställandet av den situation som rådde innan stödet beviljades och förlänger den orättvisa konkurrensfördel som det olagliga och oförenliga stödet ger upphov till uppfyller inte villkoren i artikel 14.3 i del II av protokoll 3.

24.

Det är i detta sammanhang viktigt att påminna om att en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om återkrav i enlighet med artikel 36 i avtalet mellan Eftastaterna om upprättandet av en övervakningsmyndighet och en domstol (nedan kallat övervakningsavtalet) inte kan hindra verkställighet. I samband med en sådan talan kan stödmottagaren dock ansöka om uppskov med verkställigheten av beslutet om återkrav i enlighet med artikel 40 i övervakningsavtalet. I ansökan om uppskov ska de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet anges och ansökan ska innehålla uppgifter om de faktiska och rättsliga grunder på vilka de interimistiska åtgärder som stödmottagaren ansöker om omedelbart framstår som befogade (35). Eftadomstolen får dock, om den anser att omständigheterna så kräver, besluta om uppskov med verkställigheten av den akt som är föremål för talan.

25.

I artikel 3 i EES-avtalet anges att Eftastaterna ska underlätta att EES uppgifter fullgörs. EEAS institutioner och Eftastaterna åläggs en ömsesidig skyldighet att samarbeta så att avtalets mål uppnås.

26.

I samband med genomförandet av beslut om återkrav måste därför övervakningsmyndigheten och Eftastaternas myndigheter samarbeta för att uppnå målet att återställa en effektiv konkurrens på den inre marknaden.

27.

En Eftastat som vid verkställandet av ett beslut om återkrav möter oförutsedda och oförutsägbara svårigheter eller som blir varse följder som övervakningsmyndigheten inte har förutsett, bör underställa övervakningsmyndigheten dessa problem för bedömning, med förslag på lämpliga förändringar av det ifrågavarande beslutet (36). I ett sådant fall bör övervakningsmyndigheten och den berörda Eftastaten samarbeta med god vilja för att övervinna svårigheterna, med fullt iakttagande av bestämmelserna i EES-avtalet (37). Principen om lojalt samarbete kräver också att Eftastaterna förser övervakningsmyndigheten med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera att de valda åtgärderna utgör ett lämpligt verkställande av beslutet (38).

28.

Att informera övervakningsmyndigheten om de tekniska och rättsliga svårigheterna i samband med genomförandet av ett beslut om återkrav befriar dock inte Eftastaten från skyldigheten att vidta alla åtgärder som över huvud taget är möjliga för att återkräva stödet från företaget i fråga och att till övervakningsmyndigheten föreslå eventuella lämpliga metoder för att genomföra beslutet (39).

29.

Både övervakningsmyndigheten och Eftastaterna har en viktig roll att spela vid genomförandet av beslut om återkrav och kan bidra till en effektiv verkställighet av återkravspolitiken.

30.

Genom övervakningsmyndighetens beslut om återkrav åläggs den berörda Eftastaten en återkravsskyldighet. Den berörda Eftastaten ska återkräva ett visst stödbelopp från en stödmottagare eller ett antal stödmottagare inom en viss tidsfrist. Erfarenheten har visat att takten i verkställigheten av ett beslut om återkrav beror på hur exakt och fullständigt beslutet är. Övervakningsmyndigheten kommer därför att fortsätta sina ansträngningar för att varje beslut om återkrav ska innehålla en tydlig angivelse av de stödbelopp som ska återkrävas, de företag som är skyldiga att betala tillbaka stöd och den tidsfrist inom vilken återkravet ska ha verkställts.

31.

Det olagliga och oförenliga stödet ska återkrävas från de företag som faktiskt har gynnats av det (40). Övervakningsmyndigheten kommer att fortsätta sin nuvarande praxis att i sina beslut om återkrav namnge de företag från vilka stöd ska återkrävas. Om det vid genomförandet framkommer att stödet överförts till andra enheter kan Eftastaten bli tvungen att utvidga återkravet till att omfatta alla faktiska stödmottagare för att se till att återkravsskyldigheten inte kringgås.

32.

EG-domstolen har gett viss vägledning om under vilka omständigheter återkravsskyldigheten måste utvidgas till andra företag än den ursprungliga mottagaren av det olagliga och oförenliga stödet. Enligt EG-domstolen kan en oberättigad fördel föras över om den ursprungliga stödmottagarens tillgångar förs över till en tredje part till ett pris som ligger under marknadsvärdet. Ibland görs en sådan överföring till ett nytt företag som bildats för att kringgå betalningskravet (41). Enligt denna rättspraxis kan övervakningsmyndigheten om den kan visa att tillgångarna har sålts till ett pris under marknadsvärdet, särskilt till ett nytt företag som bildats för att kringgå betalningskravet, utvidga återkravet till att omfatta den tredje parten. Typiska exempel på kringgående är fall där det enda logiska skälet till överföringen ur ekonomisk synvinkel är att oskadliggöra betalningskravet (42).

33.

När det gäller överföring av aktier i ett företag som måste återbetala ett olagligt och oförenligt stöd har domstolen funnit (43) att försäljningen av aktier i ett sådant företag till en tredje part inte påverkar stödmottagarens skyldighet att återbetala stödet (44). Om det kan fastställas att köparen av aktierna betalade gällande marknadspris för aktierna i det företaget, kan köparen inte anses ha fått en fördel som skulle kunna utgöra statligt stöd (45).

34.

När övervakningsmyndigheten antar ett beslut om återkrav som avser stödordningar kan den i regel inte i själva beslutet namnge alla de företag som har fått olagligt och oförenligt stöd. Detta måste göras av den berörda Eftastaten, som när den börjar genomföra beslutet om återkrav måste bedöma situationen för varje enskilt företag (46).

35.

Syftet med ett återkrav är uppnått ”i och med att stödet i fråga, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av mottagaren eller, med andra ord, av de företag som i realiteten mottagit det. Genom denna återbetalning förlorar mottagaren de fördelar han åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd” (47).

36.

På samma sätt som tidigare kommer övervakningsmyndigheten i sina beslut om återkrav att tydligt ange vilka stödåtgärder som är olagliga och oförenliga och föremål för återkrav. När övervakningsmyndigheten har tillgång till de nödvändiga uppgifterna kommer den också att sträva efter att beräkna det exakta stödbelopp som ska återkrävas. Det står dock klart att övervakningsmyndigheten inte kan och inte är skyldig att fastställa det exakta belopp som ska återkrävas. Det är tillräckligt att övervakningsmyndighetens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för Eftastaten att utan alltför stora svårigheter fastställa beloppet (48).

37.

Om det är fråga om en olaglig och oförenlig stödordning är det omöjligt för övervakningsmyndigheten att beräkna vilket belopp i oförenligt stöd som ska återkrävas från varje stödmottagare. Det skulle kräva att Eftastaten gjorde en ingående bedömning av det stöd som i varje enskilt fall beviljats på grundval av stödordningen i fråga. Övervakningsmyndigheten anger därför i sitt beslut att Eftastaterna måste återkräva allt stöd, såvida inte stödet har beviljats till ett särskilt projekt, som vid den tidpunkt då stödet beviljades uppfyllde alla villkor i gruppundantagsförordningarna eller i en stödordning som övervakningsmyndigheten har godkänt.

38.

Enligt artikel 14.2 i del II av protokoll 3 ska stöd som ska återkrävas enligt ett beslut om återkrav innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av övervakningsmyndigheten. Räntan ska betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats (49). I beslut nr 195/04/KOL fastställs att räntan ska kapitaliseras fram till den dag då stödet har återbetalats (50).

39.

Tidigare har kommissionen i sina beslut om återkrav angett en enda tidsfrist på två månader inom vilken den berörda medlemsstaten skulle informera kommissionen om de åtgärder som den hade vidtagit för att följa ett visst beslut. EG-domstolen har fastställt att denna tidsfrist ska anses vara tidsfristen för genomförandet av beslutet i sig (51).

40.

EG-domstolen har vidare fastställt att kontakter och förhandlingar mellan kommissionen och medlemsstaten i samband med genomförandet av kommissionens beslut inte kan befria medlemsstaten från skyldigheten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra beslutet inom den föreskrivna tidsfristen (52).

41.

Övervakningsmyndigheten erkänner att tidsfristen på två månader för genomförandet av dess beslut är för kort i flertalet fall. Tidsfristen kommer därför att förlängas till fyra månader vid genomförandet av beslut om återkrav. Hädanefter kommer övervakningsmyndigheten att ange två olika tidsfrister i sina beslut om återkrav:

42.

Om en Eftastat ställs inför stora svårigheter som hindrar den från att iaktta någon av dessa tidsfrister, ska den informera övervakningsmyndigheten om dessa svårigheter och lämna en tillfredsställande motivering. Övervakningsmyndigheten kan då förlänga tidsfristen i enlighet med principen om lojalt samarbete (53).

43.

Eftastaten är ansvarig för genomförandet av beslutet om återkrav. I artikel 14.1 i del II av protokoll 3 anges att den berörda Eftastaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren.

44.

I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att EG-domstolen vid flera tillfällen har påmint om att ett kommissionsbeslut som riktas till en medlemsstat är bindande för alla den medlemsstatens myndigheter och organ, även domstolarna (54). Detta betyder att varje organ i Eftastaten som deltar i genomförandet av beslutet om återkrav måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att beslutet genomförs omedelbart och effektivt.

45.

I EES-lagstiftningen anges inte vilket organ i Eftastaten som bör ha ansvaret för det praktiska genomförandet av beslut om återkrav. Det ankommer på den interna rättsordningen i varje Eftastat att utse de organ som ska ansvara för genomförandet av beslutet om återkrav. Generellt har valet i Eftastaterna varit att utse ett centralt organ (t.ex. ett ministerium) som har ansvar för att övervaka återkravsförfarandet och som står i ständig kontakt med övervakningsmyndigheten (55).

46.

Enligt artikel 14.3 i protokoll 3 ska Eftastaten inleda återkravsförfarandet utan dröjsmål. Som anges i avsnitt 3.1 ovan kommer beslutet om återkrav att innehålla en tidsfrist inom vilken Eftastaten ska lämna exakta uppgifter om vilka åtgärder den har vidtagit och planerar att vidta för att verkställa beslutet. Eftastaten ska framför allt lämna fullständiga uppgifter om vilka företag som har tagit emot det olagliga och oförenliga stödet, de aktuella stödbeloppen och det nationella förfarande som tillämpas för att verkställa återkravet. Dessutom ska Eftastaten lämna dokumentation som visar att den har meddelat stödmottagaren att denne är skyldig att återbetala stödet.

47.

Beslutet om återkrav innehåller inte alltid fullständiga uppgifter om vilka stödmottagarna är och inte heller om de belopp som ska återkrävas. I sådana fall ska Eftastaten utan dröjsmål identifiera de företag som berörs av beslutet och beräkna det exakta stödbelopp som ska återkrävas från var och en av dem.

48.

När det gäller stödordningar som förklarats olagliga och oförenliga ska Eftastaterna göra en ingående bedömning av varje enskilt stöd som beviljats på grundval av stödordningen i fråga. För att kunna beräkna det exakta stödbelopp som ska återkrävas från varje enskild mottagare på grundval av stödordningen måste Eftastaterna fastställa omfattningen hos det stöd som beviljats till ett specifikt projekt, som vid den tidpunkt då stödet beviljades uppfyllde alla villkor i gruppundantagsförordningarna eller i en stödordning som övervakningsmyndigheten godkänt. I sådana fall får Eftastaterna även tillämpa de materiella regler om stöd av mindre betydelse som var tillämpliga vid tidpunkten för beviljandet av det olagliga eller oförenliga stöd som är föremål för beslutet om återkrav.

49.

Nationella myndigheter kan beakta skattebördan när de fastställer det belopp som ska återbetalas. Om en mottagare av olagligt och oförenligt stöd har betalat skatt på stödet får de nationella myndigheterna, i enlighet med de nationella skattereglerna, beakta den tidigare skatteinbetalningen genom att endast återkräva det nettobelopp som tagits emot av stödmottagaren (56). Övervakningsmyndigheten anser att de nationella myndigheterna i sådana fall ska se till att stödmottagaren inte kan åtnjuta ytterligare skattelättnader genom att hävda att återbetalningen har minskat dennas taxeringsbara inkomst, eftersom detta skulle innebära att nettobeloppet av återkravet var lägre än det nettobelopp som ursprungligen togs emot.

50.

I EES-lagstiftningen föreskrivs inte något förfarande som Eftastaten bör tillämpa för att verkställa beslut om återkrav. Eftastaterna bör dock vara medvetna om att valet och tillämpningen av ett nationellt förfarande ska göra det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa övervakningsmyndighetens beslut. Detta betyder att de ansvariga myndigheterna noggrant bör överväga alla den nationella lagstiftningens återkravsinstrument och välja det förfarande som med största sannolikhet kommer att leda till att beslutet omedelbart verkställs. De bör använda påskyndade förfaranden om det är möjligt enligt nationell lagstiftning. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av EES-rätten (57) (effektivitetsprincipen).

51.

Mer generellt bör Eftastaterna inte ha möjlighet att på något sätt försöka hindra att beslut om återkrav verkställs (58). Eftastaternas myndigheter är därmed skyldiga att åsidosätta alla bestämmelser i nationell lagstiftning som kan hindra att beslut omedelbart verkställs (59).

52.

När stödmottagaren, det belopp som ska återkrävas och det förfarande som ska tillämpas har fastställts bör betalningskravet skickas till mottagarna av det olagliga och oförenliga stödet utan dröjsmål och inom en tidsfrist som fastställs i övervakningsmyndighetens beslut. De myndigheter som ansvarar för att genomföra återkravet ska se till att betalningskravet verkställs och att återbetalningen avslutas inom den tidsfrist som anges i beslutet. Om en stödmottagare inte iakttar betalningskravet bör Eftastaten ansöka om omedelbar verkställighet av dess betalningskrav enligt nationell lagstiftning.

53.

Genomförandet av beslut om återkrav kan ge upphov till tvister i nationell domstol. Två huvudkategorier av tvister kan urskiljas i samband med återkrav: dels talan som väcks av den myndighet som genomför återkravet och ansöker om ett domstolsbeslut för att tvinga en motvillig stödmottagare att återbetala det olagliga och oförenliga stödet, dels talan som väcks av stödmottagare som bestrider betalningskravet.

54.

Genomförandet av beslutet om återkrav kan försenas under många år om de nationella åtgärder som vidtas för att genomföra beslutet överklagas till domstol. Så är även fallet om själva beslutet om återkrav överklagas till Eftadomstolen och om de nationella domstolarna uppmanas att skjuta upp genomförandet av nationella åtgärder tills Eftadomstolen har avgjort om beslutet om återkrav är giltigt.

55.

Enligt EG-domstolens rättspraxis kan en stödmottagare som enligt artikel 36 i övervakningsavtalet utan tvekan kunde ha överklagat ett beslut om återkrav till Eftadomstolen inte längre ifrågasätta beslutets giltighet vid förfaranden i nationell domstol med hänvisning till att beslutet var olagligt (60). Av detta följer att en stödmottagare som kunde ha begärt interimistiska åtgärder hos Eftadomstolen i enlighet med artiklarna 40 och 41 i övervakningsavtalet och har underlåtit att göra detta inte kan begära att de åtgärder som nationella myndigheter vidtagit för att genomföra beslutet skjuts upp på grunder som har samband med beslutets giltighet.

56.

I fall där det inte är självklart att stödmottagaren skulle ha kunnat väcka talan om att upphäva det omtvistade beslutet måste dock stödmottagaren ges ett lämpligt rättsligt skydd. Om stödmottagaren överklagar genomförandet av beslutet om återkrav i nationell domstol med hänvisning till att beslutet var olagligt, måste den nationella domstolen tillämpa det förfarande som anges i artikel 34 i övervakningsavtalet (61).

57.

Om stödmottagaren även begär interimistiska åtgärder i fråga om de nationella åtgärder som har antagits för att genomföra beslutet om återkrav genom att hävda att övervakningsmyndighetens beslut om återkrav är olagligt, ska den nationella domstolen bedöma om fallet uppfyller de villkor som EG-domstolen fastställt i målen Zuckerfabrik (62) och Atlanta (63). Det innebär att en nationell domstol bara ska besluta om interimistiska åtgärder om

58.

Inledningsvis är det viktigt att påminna om att EG-domstolen konsekvent har ansett att den omständigheten att en stödmottagare är på obestånd eller föremål för konkursförfaranden inte påverkar skyldigheten att återbetala olagligt och oförenligt stöd (65).

59.

I flertalet fall som rör en stödmottagare på obestånd kommer det inte att vara möjligt att återkräva hela det olagliga och oförenliga stödet (inklusive ränta), eftersom stödmottagarens tillgångar inte kommer att vara tillräckliga för att möta alla fordringsägares krav. Det är därför inte möjligt att på sedvanligt sätt helt återupprätta den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades. Eftersom det yttersta syftet med återkrav är att få snedvridningen av konkurrensen att upphöra har EG-domstolen slagit fast att likvidation av stödmottagaren kan betraktas som ett godtagbart alternativ till återkrav i sådana fall (66). Ett beslut där Eftastaten uppmanas att återkräva olagligt och oförenligt stöd från en stödmottagare på obestånd kan enligt övervakningsmyndigheten därför anses verkställt på ett korrekt sätt antingen när full återbetalning har erhållits eller, om endast en del av stödet har återbetalats, när företaget har försatts i likvidation och dess tillgångar säljs på marknadsvillkor.

60.

När Eftastaternas myndigheter genomför beslut om återkrav som omfattar stödmottagare på obestånd ska de se till att vederbörlig hänsyn tas till EES intresse under hela konkursförfarandet, särskilt behovet av ett omedelbart upphörande av snedvridningen av konkurrensen förorsakad av beviljandet av olagligt och oförenligt stöd.

61.

Det är dock inte alltid tillräckligt att endast registrera fordringarna i konkursförfarandet för att säkerställa ett omedelbart och effektivt genomförande av övervakningsmyndighetens beslut om återkrav. Tillämpningen av vissa bestämmelser i de nationella konkurslagarna kan motverka effekten hos beslut om återkrav genom att företaget tillåts fortsätta sin verksamhet även om stödet inte har återbetalats i sin helhet, och sålunda tillåts snedvridningen av konkurrensen att fortsätta. Övervakningsmyndigheten anser därför att det finns behov av att fastställa Eftastaternas skyldigheter i de olika stegen i konkursförfarandet.

62.

Eftastaterna bör omgående registrera sina återkrav i konkursförfarandet (67). Enligt EG-domstolens rättspraxis kommer återkrav att ske i enlighet med nationella konkursbestämmelser (68). Återkravsskulden kommer sålunda att återbetalas i enlighet med den ställning som den tillmäts i den nationella rätten.

63.

Tidigare har det förekommit fall, som handlagts av kommissionen, där konkursförvaltaren vägrade att registrera ett återkrav i samband med konkursförfarandet pga. det olagliga och oförenliga stödets form (t.ex. om stödet hade beviljats i form av ett kapitaltillskott). Denna situation är problematisk, särskilt om en sådan vägran skulle medföra att de myndigheter som bär ansvaret för genomförandet av beslutet om återkrav skulle förlora alla möjligheter att se till att vederbörlig hänsyn tas till gemenskapens och EES intressen under konkursförfarandet. Övervakningsmyndigheten anser därför att Eftastaterna bör bestrida konkursförvaltarens vägran att registrera deras återkrav (69).

64.

För att säkerställa att beslut om återkrav genomförs omedelbart och effektivt bör enligt övervakningsmyndigheten myndigheterna med ansvar för genomförandet av beslutet om återkrav också överklaga varje beslut från konkursförvaltaren eller konkursdomstolen att låta den stödmottagare som hamnat på obestånd fortsätta sin verksamhet bortom de tidsfrister som fastställs i beslutet om återkrav. På samma sätt bör nationella domstolar när de ställs inför en sådan begäran fullt ut beakta EES:s intressen, särskilt behovet att se till att övervakningsmyndighetens beslut genomförs omedelbart och för att den snedvridning av konkurrensen som orsakas av det olagliga och oförenliga stödet ska upphöra så snart som möjligt. Övervakningsmyndigheten anser att de därför inte bör tillåta att en stödmottagare på obestånd fortsätter sin verksamhet om stödet inte har återbetalats i sin helhet.

65.

Om fordringshavarna föreslås en plan för fortsatt verksamhet för företaget på obestånd, får de nationella myndigheterna med ansvar för genomförandet av beslutet om återkrav stödja den endast om planen garanterar att stödet återbetalas i sin helhet inom de tidsfrister som fastställs i övervakningsmyndighetens beslut. Eftastaten får inte avstå från någon del av sitt betalningskrav, och den får inte heller acceptera någon annan lösning som inte skulle leda till att stödmottagarens verksamhet omedelbart upphör. Om det olagliga och oförenliga stödet inte omedelbart återbetalas i sin helhet bör myndigheterna med ansvar för genomförandet av beslutet om återkrav vidta alla åtgärder som står till deras förfogande för att motsätta sig att en plan för att fortsätta verksamheten antas och stå fast vid kravet på att stödmottagarens verksamhet upphör inom den tidsfrist som fastställs i beslutet om återkrav.

66.

Så länge stödet inte har återbetalats i sin helhet bör Eftastaten motsätta sig all eventuell överföring av tillgångar som inte genomförs på marknadsvillkor eller som organiseras för att kringgå beslutet om återkrav. För en ”korrekt överföring av tillgångar” krävs att Eftastaten ser till att den oberättigade fördel som skapats av stödet inte överförs till den som förvärvar tillgångarna. Detta kan vara fallet om den ursprungliga stödmottagarens tillgångar förs över till en tredje part till ett pris som ligger under marknadsvärdet eller till ett nytt företag som bildats för att kringgå återkravet. I sådana fall måste betalningskravet utvidgas till den tredje parten (70).

67.

En Eftastat anses ha följt beslutet om återkrav när stödet har återbetalats i sin helhet inom den föreskrivna tidsfristen eller, om det är fråga om en stödmottagare på obestånd, när företaget har likviderats på marknadsvillkor.

68.

Övervakningsmyndigheten kan också i välmotiverade fall godta ett tillfälligt genomförande av beslutet när detta är föremål för tvist i nationell domstol eller Eftadomstolen (t.ex. att hela det olagliga och oförenliga stödbeloppet betalas in på ett låst konto (71). Eftastaten ska se till att företaget inte längre åtnjuter den fördel som det olagliga och oförenliga stödet ger (72). Eftastaten bör lämna en motivering för antagandet av de tillfälliga åtgärderna och en fullständig beskrivning av den planerade tillfälliga åtgärden till övervakningsmyndigheten för godkännande.

69.

Om den berörda Eftastaten inte har följt beslutet om återkrav och om den inte kan visa att det föreligger ett absolut hinder kan övervakningsmyndigheten inleda överträdelseförfarandena. Om vissa villkor är uppfyllda kan övervakningsmyndigheten dessutom kräva att den berörda Eftastaten skjuter upp betalningen av nytt förenligt stöd till den eller de stödmottagare som berörs genom tillämpning av Deggendorf-principen.

70.

Om den berörda Eftastaten inte följer beslutet om återkrav inom den föreskrivna tidsfristen och om den inte har kunnat visa att det föreligger ett absolut hinder kan övervakningsmyndigheten eller någon annan berörd Eftastat hänskjuta ärendet direkt till Eftadomstolen i enlighet med artikel 1.2 i del I jämförd med artikel 23.1 i del II av protokoll 3. Övervakningsmyndigheten kan sedan framföra argument om den berörda Eftastatens verkställande, lagstiftande eller rättsliga organ, eftersom Eftastaten bör betraktas som en enhet (73).

71.

I enlighet med artikel 33 i övervakningsavtalet ska de berörda Eftastaterna vidta nödvändiga åtgärder för att följa Eftadomstolens domar.

72.

Om övervakningsmyndigheten anser att den berörda Eftastaten inte har följt Eftadomstolens dom kan övervakningsmyndigheten hänskjuta ärendet direkt till Eftadomstolen i enlighet med artikel 1.2 i del II jämförd med artikel 23.2 i del II av protokoll 3.

73.

I sin dom i målet Deggendorf konstaterar Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt att ”när kommissionen bedömer om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, måste den beakta alla relevanta faktorer, bland annat, i förekommande fall, omständigheter som redan har beaktats i ett tidigare beslut och de skyldigheter som en medlemsstat kan ha ålagts i det tidigare beslutet. Kommissionen har således behörighet att beakta, för det första, eventuella ackumulerade effekter av det gamla […] stödet och det nya […] stödet och, för det andra, att det [gamla] stödet som förklarats olagligt […] inte har återbetalats” [ej officiell översättning] (74). Genom tillämpning av denna dom och för att hindra snedvridning av konkurrensen i strid med det gemensamma intresset kan övervakningsmyndigheten uppmana en Eftastat att skjuta upp utbetalningen av nytt, förenligt stöd till ett företag som förfogar över ett olagligt och oförenligt stöd som omfattas av ett beslut om återkrav, och detta tills Eftastaten har försäkrat sig om att det berörda företaget har återbetalat det gamla olagliga och oförenliga stödet.

74.

I praktiken kommer övervakningsmyndigheten under den preliminära granskningen av en ny stödåtgärd att begära att Eftastaten åtar sig att skjuta upp utbetalningen av nytt stöd till stödmottagare som ännu inte har återbetalat ett olagligt och oförenligt stöd som omfattas av ett tidigare beslut om återkrav. Om Eftastaten inte går med på ett sådant åtagande eller om det saknas tydliga uppgifter om de berörda stödåtgärderna (75) så att övervakningsmyndigheten inte kan bedöma det gamla och det nya stödets sammantagna effekter på konkurrensen, kommer övervakningsmyndigheten att fatta ett slutligt villkorligt beslut på grundval av artikel 7.4 i del II av protokoll 3 och kräva att den berörda Eftastaten skjuter upp utbetalningen av det nya stödet tills dess att övervakningsmyndigheten är övertygad om att stödmottagaren har återbetalat det gamla olagliga och oförenliga stödet inklusive ränta.

75.

Deggendorf-principen har införlivats i kapitlet om stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter i övervakningsmyndighetens riktlinjer (76) för statligt stöd och i beslut nr 195/04/KOL samt i de gruppundantagsförordningar som har införlivats i EES-avtalet (77). Övervakningsmyndigheten har för avsikt att integrera denna princip i alla kommande regler för statligt stöd och i alla beslut om sådant stöd.

76.

En av Europeiska ekonomiska samarbetsområdets hörnstenar är att upprätthålla ett system med fri konkurrens utan snedvridning. Ett led i EES:s konkurrenspolitik är att upprätthålla disciplinen i fråga om statligt stöd, vilket är avgörande för att säkerställa att det råder lika konkurrensvillkor inom alla ekonomiska sektorer på den inre marknaden. I samband med denna centrala uppgift har övervakningsmyndigheten och Eftastaterna gemensamt ansvar för att säkerställa att disciplinen i fråga om statligt stöd upprätthålls och framför allt att beslut om återkrav verkställs korrekt.

77.

Genom att utfärda detta kapitel vill övervakningsmyndigheten öka medvetenheten om de principer bakom återkravspolitiken som fastställts av gemenskapsdomstolarna och Eftadomstolen och förtydliga övervakningsmyndighetens praxis när det gäller återkrav. Övervakningsmyndigheten åtar sig att följa dessa principer och uppmanar Eftastaterna att begära rådgivning när de har svårigheter med att genomföra beslut om återkrav. Övervakningsmyndighetens avdelningar ger gärna Eftastaterna ytterligare vägledning och bistånd vid behov.

78.

I gengäld förväntar sig övervakningsmyndigheten att Eftastaterna följer återkravspolitikens principer. Det är endast genom gemensamma ansträngningar från både övervakningsmyndighetens och Eftastaternas sida som disciplinen i fråga om statligt stöd kan upprätthållas och leda till det eftersträvade målet, dvs. bevarandet av en fri konkurrens utan snedvridning på den inre marknaden.

1.

Audiovisuella produktioner, särskilt biofilm, spelar en viktig roll för att skapa europeisk identitet, både när det gäller allmänna aspekter som är gemensamma för hela Europa och när det gäller den kulturella mångfald som präglar våra traditioner och vår historia. Eftersom dessa produktioner i så hög grad påverkar samhället är de viktiga inslag för att våra demokratier ska fungera väl. De står också i centrum av de förändringar som utvecklingen av informationssamhället har medfört: ny teknik ger nya möjligheter att främja kulturen och bevara kulturarvet och att öka förståelsen mellan Europas folk.

2.

Audiovisuella produktioner är unika beroende på deras dubbla natur: De är handelsvaror som ger stora möjligheter att skapa välstånd och sysselsättning. Men de är också kulturvaror som samtidigt både avspeglar och formar våra samhällen. Utvecklingen av denna sektor har därför aldrig fått styras enbart av marknadskrafterna.

3.

Bland de audiovisuella produktionerna intar biofilm en särställning beroende på de höga produktionskostnaderna och på filmens kulturella betydelse. Budgetarna för produktion av biofilm är betydligt högre än för framställning av annat audiovisuellt innehåll, biofilmer är oftare föremål för internationella samproduktioner, de visas under längre tid och de kan distribueras via alla distributionskanaler, t.ex. genom biografer, dvd och videokassetter (försäljning och uthyrning), nerladdning från Internet och television (pay-per-view, pay-per-channel, free-to-air). Filmproduktioner möter stark konkurrens utanför Europa (1).

4.

I dessa riktlinjer anges de principer som ska användas vid tillämpningen av statligt stöd till produktion av film för bio och tv. De baseras på kapitel 2 i kommissionens meddelande om vissa rättsliga aspekter på biofilm och annan audiovisuell produktion (2). I kapitel 2 anges kommissionens riktlinjer vad gäller statligt stöd till biografsektorn.

5.

Biofilm och tv-program är två av de mest allmänt utbredda underhållningsmedierna. De påverkar i hög grad många människor i hela världen. I den nuvarande situationen och på grund av den audiovisuella produktionens särprägel i EES-området, har producenterna svårt att i ett inledningsskede få tillräckligt kommersiellt stöd för att kunna sätta samman ett finansieringspaket för att genomföra produktionsprojekt. Medlemsstaternas insatser för att främja audiovisuell produktion är därför viktiga för att säkerställa att den inhemska kulturen och den kreativa kapaciteten kan komma till uttryck och därigenom spegla den europeiska kulturens mångfald och rikedom.

6.

Genom Maastrichtfördraget erkändes på gemenskapsnivå att det är ytterst viktigt för Europeiska unionen och dess medlemsstater att främja kultur, i och med att kultur infördes i den gemenskapspolitik som omnämns i EG-fördraget (artikel 151). Samtidigt infördes det i artikel 87.3 d i EG-fördraget en ny möjlighet till undantag från den allmänna principen om förbud mot stöd som är oförenligt med den inre marknaden enligt artikel 87.1 i EG-fördraget, när det gäller sådant stöd som medlemsstaterna beviljar för att främja kultur.

7.

I EES-avtalet erkänns också behovet av att stärka kulturellt samarbete i artikel 13 i protokoll 31. EES-avtalet medger inte kulturundantag liknande det i artikel 87.3 d i EG-fördraget. Övervakningsmyndigheten anser dock, i enlighet med fast rättspraxis (3), att stöd till produktion av biofilmer och tv-program kan godkännas utifrån kulturella grunder på grundval av artikel 61.3 c i EES-avtalet. Övervakningsmyndigheten kommer vid sin bedömning att tillämpa samma kriterier som de som tillämpas av kommissionen för ändamålet med artikel 87.3 d i EG-fördraget.

8.

EES-staterna genomför en lång rad olika åtgärder för att stödja audiovisuell produktion av filmer och tv-program. Detta stöd är inriktat på skapande- och produktionsfaserna i filmproduktion och lämnas vanligen i form av bidrag eller återbetalningspliktiga förskott. Bakom dessa åtgärder ligger både kulturella och kommersiella överväganden. Åtgärderna har som främsta kulturella mål att säkerställa att de nationella och regionala kulturerna och den kreativa potentialen kommer till uttryck i film och television. De syftar samtidigt till att generera den kritiska massa av verksamhet som krävs för att skapa den dynamik som behövs för utveckling och konsolidering av denna bransch genom att lönsamma produktionsföretag bildas och en fast bas av kunskaper och erfarenheter utvecklas.

9.

Dessa riktlinjer omfattar inte tillämpningen av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet (konkurrensbegränsande beteende från företagens sida) på den audiovisuella sektorn (4).

10.

EES-avtalet innehåller följande grundregler för statligt stöd: Enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3 är Eftastaterna (5) skyldiga att underrätta övervakningsmyndigheten om eventuella planer på att vidta eller ändra stödåtgärder innan dessa införs. I artikel 61.1 i EES-avtalet förbjuds stöd som beviljas av en Eftastat, eller med hjälp av statliga medel, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och handeln mellan Eftastaterna. Övervakningsmyndigheten kan dock undanta vissa typer av statligt stöd från detta förbud. Främst i artikel 61.3 i EES-avtalet finns en uppräkning av vissa typer av stöd som övervakningsmyndigheten kan godkänna med hänsyn till vilka effekter de har. Ett av dessa undantag anges i artikel 61.3 c i EES-avtalet, vilket avser stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. På grundval av den bestämmelsen har övervakningsmyndigheten i sin rättspraxis godkänt stöd till produktion av biofilmer eller tv-program för att främja kultur, med hänsyn tagen till de kriterier som Europeiska kommissionen har utformat.

11.

När övervakningsmyndigheten bedömer stödordningar till produktion av biofilmer eller tv-program ska den kontrollera följande:

Det andra villkoret är specifikt för stödsystem som avser produktion av biofilm och tv-program, medan det första är rutinkontroller som görs för samtliga stödsystem på alla områden.

12.

Övervakningsmyndigheten ska kontrollera att villkoren i systemen för statligt stöd inte innehåller bestämmelser som strider mot EES-avtalet på andra områden än statligt stöd. Övervakningsmyndigheten ska bland annat säkerställa att EES-avtalets principer om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet och bestämmelserna om fri etableringsrätt, fri rörlighet för varor och frihet att tillhandahålla tjänster iakttas (artiklarna 4, 11, 13, 28, 31, 34 och 36 i EES-avtalet). Övervakningsmyndigheten ser till att dessa principer iakttas i samband med tillämpningen av konkurrensreglerna när de bestämmelser som strider mot dessa principer inte kan frigöras från systemets funktion.

13.

Enligt ovannämnda principer får stödsystem exempelvis inte innebära att stödet uteslutande förbehålls medborgare i det egna landet, innehålla krav på att stödmottagarna är nationella företag etablerade enligt nationell bolagsrätt (företag etablerade i en medlemsstat som är verksamma i en annan genom en stadigvarande filial eller agentur måste kunna beviljas stöd. Därutöver får agenturkravet endast tillämpas beträffande utbetalning av stödet). Stödsystemen får heller inte innehålla krav på att anställda i utländska företag som tillhandahåller tjänster inom filmproduktionen ska följa nationella arbetsrättsliga normer.

14.

Vissa stödsystem för produktion av biofilmer och tv-program finansieras genom skatteliknande avgifter. I de fall då sådana system uteslutande gynnar nationella producenter eller gynnar dem i högre utsträckning än konkurrenter i en annan EES-stat, får enligt kommissionens beslutspolicy och EG-domstolens rättspraxis, importerade produkter inte beläggas med avgifter och nationell produktion inte beskattas lägre när de exporteras, för att dessa system skall vara förenliga med EES-avtalet.

15.

Det särskilda kriterium utifrån vilket kommissionen för närvarande bedömer statligt stöd till produktion av biofilm och tv-program enligt kulturundantaget i artikel 87.3 d i EG-fördraget fastställdes i dess beslut i juni 1998 om det franska automatiska stödet till filmproduktion. Dessa särskilda kriterier, som övervakningsmyndigheten kommer att tillämpa vid sin bedömning i liknande ärenden enligt artikel 61.3 c i EES-avtalet, är följande:

16.

Övervakningsmyndigheten anser att stödet skall avse den totala budgeten för ett särskilt projekt för filmproduktion och att producenten ska vara fri att välja de inslag i budgeten som spenderas i en annan EES-stat. Företag som producerar filmer och tv-program kan också få annat stöd enligt nationella övergripande stödsystem som övervakningsmyndigheten godkänt enligt undantagen i artikel 61.3 a och 61.3 c i EES-avtalet (t.ex. regionalstöd, stöd till små och medelstora företag, FoU, utbildning, eller sysselsättningsstöd)

17.

Övervakningsmyndigheten godtar att Eftastaterna som ett villkor för beviljande av stöd kan begära att en viss del av budgeten för en filmproduktion används inom landets territorium. Detta baseras på resonemanget att en viss grad av territorialisering av utgifterna kan vara nödvändig för att se till att de färdigheter och tekniska sakkunskaper som krävs för kulturellt skapande inte går förlorade. Stödet bör dock begränsas till den minsta andel som krävs för att främja kulturella mål.

18.

Med hänsyn till filmproduktioners särdrag anser övervakningsmyndigheten vidare att den totala budgeten för en audiovisuell produktion är den riskspridning som krävs för att skapa denna produktion och tillåter följaktligen att beräkningen av stödet grundas på denna totala budget, oavsett arten av de enskilda utgiftsposter som tillsammans bildar denna budget. Öronmärkning av stöd till specifika poster i en filmbudget skulle kunna resultera i att ett sådant stöd blir till en nationell förmån för de sektorer som tillhandahåller det specifika arbete som beviljas stöd, vilket skulle kunna strida mot bestämmelserna.

19.

Medel som tillhandahålls direkt från gemenskapsprogram som Media 2007 räknas inte in vid tillämpningen av regeln om ett högsta tillåtet stöd på 50 % av produktionsbudgeten. Gemenskapsbidragen främjar därtill distribution av nationella filmer utomlands och följaktligen läggs dessa bidragseffekter inte ovanpå de effekter som nationella stödsystem har genom deras inriktning på nationell produktion och distribution.

20.

De rättsliga förpliktelser att investera i audiovisuell produktion som en Eftastat kan ålägga programföretag betraktas inte som statligt stöd om dessa investeringar ger programföretagen en skälig ersättning. I vilken utsträckning dessa rättsliga förpliktelser kan betraktas som statligt stöd som sådant måste bedömas mot bakgrund av EG-domstolens rättspraxis efter domen av den 13 mars 2001 i mål C-379/98 (PreussenElektra).

21.

Övervakningsmyndigheten anser att det genom ovannämnda kriterier skapas en balans mellan målen att skapa kultur, att utveckla gemenskapens audiovisuella produktion och att följa EES-reglerna om statligt stöd.