12.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 52/14

1)

Omfattas kärandens tjänstgöring som fredsdomare (giudice di pace) av begreppet visstidsanställd enligt artiklarna 1.3 och 7 i direktiv 2003/88, (1) klausul 2 i ramavtalet om visstidsarbete, som genomförs genom direktiv 1999/70 (2) och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförda med varandra?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande, kan då den ordinarie (togato) domaren betraktas som en med fredsomaren jämförbar tillsvidareanställd vid tillämpningen av klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete?

3)

Om fråga 2 besvaras jakande, är då skillnaden mellan rekryteringsförfarandet för tillsvidareanställda ordinarie domare och de lagstadgade urvalsförfarandena för rekrytering av visstidsanställda fredsdomare en objektiv grund i den mening som avses i klausul 4.1 eller 4.4 i ramavtalet om visstidsarbete som kan motivera att, enligt den ”levande rätten” enligt Corte di Cassaziones dom nr 13721/2017 Consiglio di Statos yttrande nr 464/2017 av den 8 april 2017, samma anställningsvillkor som för jämförbara tillsvidareanställda ordinarie domare inte tillämpas på fredsdomare, såsom käranden, som är visstidsanställd, och motivera att man inte tillämpar bestämmelser för att förhindra missbruk genom användande av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, enligt klausul 5 i ramavtalet och i artikel 5.4 bis i lagstiftningsdekret nr 368/2001, som införlivar de reglerna med nationell rätt, med tanke på att nationell rätt varken innehåller någon grundläggande princip eller någon grundlagsbestämmelse som kan motivera en åtskillnad i anställningsvillkor eller det absoluta förbudet att omvandla en fredsdomares anställning till en tillsvidareanställning och mot bakgrund av en tidigare bestämmelse i nationell rätt (artikel 1 i lag nr 217/1974) som föreskrev att domare med hedersuppdrag skulle ges samma anställningsvillkor och att deras anställningar successivt skulle omvandlas till tillsvidareanställningar?

4)

I alla händelser, hindrar, i en situation som den i förevarande fall artikel 47.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och begreppet oberoende och opartisk domare i unionsrätten att en fredsdomare, som har ett intresse av att en tvist avgörs till kärandens fördel och som såsom sin enda yrkesverksamhet utövar samma dömande uppgift som nämnda fredsdomare, ersätter den domare som är angiven i lag, därför att den högsta domstolsinstansen i det nationella rättssystemet – Corte di Cassazione i plenum – vägrar att säkerställa ett effektivt skydd för de rättigheter som åberopas och ålägger den domare som är angiven i lag att förklara sig obehörig om denne mottar en begäran om att den åberopade rättigheten ska erkännas, fastän rättigheten i fråga – såsom betald semester i det aktuella målet – har sin grund i unionens primär- och sekundärrätt och ”gemenskaps”-lagstiftningen har direkt effekt i förhållande till staten? Om EU-domstolen finner att artikel 47 i stadgan åsidosätts, begär den hänskjutande domstolen att EU-domstolen ska ange vilka åtgärder enligt nationell rätt som kan vidtas för att undvika att ett åsidosättande av unionens primärrätt också medför att berörda personen inte helt nekas skydd för grundläggande rättigheter som garanteras av unionsrätten i detta mål.