1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 januari 2015, Spanien/kommissionen (T‑111/12, ej publicerad, EU:T:2015:28) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut K(2011) 9990 av den 22 december 2011 om nedsättning av Sammanhållningsfondens stöd till projekten ”Hantering av fast avfall i den autonoma regionen Extremadura – 2001” (CCI nr 2001.ES.16.C.PE.043), ”Vattenförsörjning och saneringssystem i Dueros flodområde – 2001” (CCI nr 2000.ES.16.C.PE.070), ”Hantering av fast avfall i den autonoma regionen Valencia – 2001 – Grupp II” (CCI nr 2001.ES.16.C.PE.026) och ”Saneringssystem och rening av spillvatten i Bierzo Bajo” (CCI nr 2000.ES.16.C.PE.036) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

I artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 1164/94 av den 16 maj 1994 om inrättandet av en sammanhållningsfond (EGT L 130, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 189), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1264/1999 av den 21 juni 1999 (EGT L 161, 1999, s. 57) och rådets förordning (EG) nr 1265/1999 av den 21 juni 1999 (EGT L 161, 1999, s. 62) (nedan kallad förordning nr 1164/94 i ändrad lydelse) föreskrivs följande:

”Fonden skall ge finansiellt stöd till projekt som bidrar till att uppnå de mål som fastlagts i Fördraget om Europeiska unionen på områdena miljö och transeuropeiska transportinfrastrukturnätverk i medlemsstater med en bruttonationalprodukt (BNP) per invånare, mätt i köpkraftenheter, som är lägre än 90 % av genomsnittet i gemenskapen och som har ett program som leder till uppfyllandet av de villkor om ekonomisk konvergens som avses i artikel [126 FEUF].”

3

I artikel 8.1 i förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse föreskrivs följande:

”Projekt som finansieras av fonden skall vara förenliga med bestämmelserna i fördragen, med de styrmedel som antagits till följd av dessa och med gemenskapens politik, inklusive politiken i fråga om miljöskydd, transporter, transeuropeiska nätverk, konkurrens och offentlig upphandling.”

4

Artikel 12 i förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse har följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar kommissionens ansvar för genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget, skall ansvaret för den finansiella kontrollen av projekt i första hand ligga hos medlemsstaterna. I detta syfte skall medlemsstaterna vidta följande åtgärder:

…

…”

5

Bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse rör ”[t]illämpningsföreskrifter”. I denna bilaga finns en artikel H, med rubriken ”Finansiella korrigeringar”, i vilken följande föreskrivs:

”1.   Om kommissionen efter att ha avslutat de nödvändiga kontrollerna kommer fram till:

skall kommissionen dra in stödet för det berörda projektet och med angivande av sina skäl, begära att medlemsstaten lägger fram sina kommentarer inom en fastställd tidsperiod.

Om medlemsstaten har invändningar mot kommissionens anmärkningar, skall medlemsstaten bjudas in till en hearing av kommissionen, vid vilken båda parter skall sträva efter att nå en överenskommelse om anmärkningarna och de slutsatser som kan dras av dessa.

2.   Vid utgången av den tidsperiod som fastställts av kommissionen skall kommissionen, om ingen överenskommelse har nåtts inom tre månader, med iakttagande av vederbörligt förfarande och med beaktande av medlemsstatens kommentarer, besluta att

…

Dessa beslut skall respektera proportionalitetsprincipen. Kommissionen skall när den fastställer med vilket belopp korrigeringen skall göras ta hänsyn till oegentlighetens eller ändringens art och till omfattningen av de potentiella finansiella konsekvenserna av eventuella brister i förvaltnings- eller kontrollsystemen. Varje nedsättning eller indragning skall leda till att de utbetalade beloppen återbetalas.

…

4.   Kommissionen skall fastställa närmare föreskrifter för tillämpningen av punkterna 1–3 och skall informera medlemsstaterna och Europaparlamentet om dessa.”

6

I artikel 18 i kommissionens förordning (EG) nr 1386/2002 av den 29 juli 2002 om genomförandebestämmelser till förordning nr 1164/94 beträffande förvaltnings- och kontrollsystemen och förfarandet för finansiella korrigeringar rörande stöd från sammanhållningsfonden (EGT L 201, 2002, s. 5) föreskrivs följande:

”1.   Den tidsfrist inom vilken den berörda medlemsstaten enligt artikel H.1 första stycket i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94 får lämna sina synpunkter skall vara två månader, utom i vederbörligen motiverade fall då kommissionen kan samtycka till en längre frist.

2.   Om kommissionen föreslår en finansiell korrigering som fastställts genom extrapolering eller schablonmässigt, skall medlemsstaten ges möjlighet att genom en undersökning av de berörda akterna, visa att oegentlighetens faktiska omfattning var mindre än enligt kommissionens bedömning. Efter överenskommelse med kommissionen får medlemsstaten begränsa omfattningen av undersökningen till en lämplig andel eller ett lämpligt urval av de berörda akterna.

Utom i vederbörligen motiverade fall får tidsfristen för denna undersökning inte överskrida en ytterligare period av två månader efter den tvåmånadersperiod som anges i punkt 1. Resultaten av en sådan undersökning skall granskas på det sätt som anges i artikel H.1 andra stycket i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94. Kommissionen skall ta hänsyn till det bevismaterial som medlemsstaterna tillhandahåller inom tidsfristerna.

3.   När medlemsstaten invänder mot kommissionens anmärkningar och en överläggning äger rum enligt artikel H.1 andra stycket i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94, skall den tremånadersfrist inom vilken kommissionen kan fatta ett beslut enligt artikel H.2 i bilaga II till den förordningen börja löpa från och med dagen för överläggningen.”

7

Lydelsen av artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse skiljer sig åt i de olika språkversionerna av bestämmelsen. Enligt den franska språkversionen av nämnda bestämmelse, i vilken det föreskrivs att kommissionen, om ingen överenskommelse har nåtts mellan parterna, ska fatta beslut ”inom tre månader”, avser nämligen den angivna tremånadersfristen den tid inom vilken beslutet om finansiell korrigering ska fattas. I övriga språkversioner av samma bestämmelse hänför sig tremånadersfristen i stället till den tid inom vilken parterna inte har nått någon överenskommelse.

8

Det följer av artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002, som uttryckligen hänvisar till artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, att kommissionen enligt nämnda artikel H.2 har tre månader på sig för att fatta ett beslut om finansiell korrigering och att denna frist börjar löpa från och med dagen för överläggningen. Det framgår av samtliga språkversioner av denna artikel 18.3 att denna bestämmelse inte har formulerats på olika sätt.

9

Förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse var tillämplig under åren 2000–2006. Förordning nr 1386/2002 var, enligt dess artikel 1, tillämplig på åtgärder som godkänts första gången efter den 1 januari 2000.

10

Enligt artikel 16.1 i förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse skulle denna förordning ses över senast den 31 december 2006.

11

Förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 1084/2006 av den 11 juli 2006 om inrättande av Sammanhållningsfonden och om upphävande av förordning nr 1164/94 (EUT L 210, 2006, s. 79).

12

Enligt artikel 5 i förordning nr 1084/2006 ska ”[d]enna förordning … inte påverka vare sig fullföljande eller ändring, inklusive helt eller delvis upphävande, av projekt eller andra stödformer som har godkänts av kommissionen på grundval av förordning (EG) nr 1164/94, som följaktligen skall fortsätta att tillämpas på detta stöd eller berörda projekt tills de har avslutats”.

13

Enligt artikel 6 i förordning nr 1084/2006 upphävdes förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 105.1 i [rådets] förordning (EG) nr 1083/2006 [av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25)] och artikel 5 i den här förordningen”.

14

Artikel 100 i förordning nr 1083/2006, som har rubriken ”Förfarande”, har följande lydelse:

”1.   Innan kommissionen fattar beslut om en finansiell korrigering, skall den inleda förfarandet genom att underrätta medlemsstaten om sina preliminära slutsatser och begära att medlemsstaten lämnar synpunkter inom två månader.

Om kommissionen föreslår en finansiell korrigering som grundar sig på en extrapolering eller ett schablonbelopp, skall medlemsstaten ges möjlighet att genom en granskning av den berörda dokumentationen, visa att oegentlighetens faktiska omfattning var mindre än enligt kommissionens bedömning. I samförstånd med kommissionen får medlemsstaten begränsa omfattningen av granskningen till en lämplig andel eller ett lämpligt urval av den berörda dokumentationen. Utom i motiverade fall får tidsfristen för denna granskning inte överskrida ytterligare en tvåmånadersperiod efter den tvåmånadersperiod som avses i första stycket.

2.   Kommissionen skall ta hänsyn till det bevismaterial som medlemsstaterna tillhandahåller inom de tidsfrister som anges i punkt 1.

3.   Om medlemsstaten invänder mot kommissionens preliminära slutsatser, skall den inbjudas till överläggningar hos kommissionen, där båda parter i ett samarbete grundat på partnerskapet skall anstränga sig att nå en uppgörelse om synpunkterna och de slutsatser som kan dras av dessa.

4.   Om en överenskommelse nås får medlemsstaten använda de berörda gemenskapsmedlen på nytt i överensstämmelse med artikel 98.2 andra stycket.

5.   Om ingen överenskommelse nås, skall kommissionen fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna, med beaktande av all information och alla synpunkter som lagts fram under förfarandets gång. Om det inte hålls några överläggningar, skall sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av det inbjudningsbrev som skickades av kommissionen.”

15

Artikel 105 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Övergångsbestämmelser”, har följande lydelse:

”1.   Denna förordning skall inte påverka vare sig fullföljande eller ändring, inklusive helt eller delvis upphävande, av stöd som medfinansieras av strukturfonderna eller av ett projekt som medfinansieras av Sammanhållningsfonden och som kommissionen har godkänt på grundval av förordningarna (EEG) nr 2052/88 …, (EEG) nr 4253/88 …, … nr 1164/94 … och (EG) nr 1260/1999 eller varje annan lagstiftning som gäller för det stödet den 31 december 2006 och som följaktligen skall fortsätta att gälla för det stödet eller dessa projekt tills de har avslutats.

2.   När kommissionen fattar beslut om operativa program skall den ta hänsyn till allt stöd som medfinansieras av strukturfonderna eller alla projekt som medfinansieras av Sammanhållningsfonden och som rådet eller kommissionen redan har godkänt innan denna förordning träder i kraft och som har ekonomiska återverkningar under den period som omfattas av dessa operativa program.

3.   Med avvikelse från artiklarna 31.2, 32.4 och 37.1 i förordning (EG) nr 1260/1999 skall delbelopp som anslagits till stöd som medfinansieras av [Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF)] eller [Europeiska socialfonden (ESF)] och som kommissionen har godkänt mellan den 1 januari 2000 och den 31 december 2006, för vilka attesterade utgiftsdeklarationer om utgifter som faktiskt har betalats, slutrapporten om genomförandet och den deklaration som avses i artikel 38.1 f i den förordningen inte har sänts till kommissionen inom 15 månader efter slutdatumet för utgiftens stödberättigande enligt beslutet om beviljande av bidrag från fonderna, automatiskt återtas av kommissionen senast sex månader efter den tidsfristen, varvid felaktigt utbetalade belopp skall återbetalas.

Belopp som avser insatser eller program som har skjutits upp till följd av rättsliga förfaranden eller administrativa överklaganden med uppskjutande verkan skall inte beaktas vid beräkningen av det belopp som automatiskt skall återtas.”

16

I artikel 108 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Ikraftträdande”, föreskrivs följande:

”Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bestämmelserna i artiklarna 1–16, 25–28, 32–40, 47–49, 52–54, 56, 58–62, 69–74, 103–105 samt 108 skall tillämpas från och med dagen för förordningens ikraftträdande endast för program för perioden 2007–2013. Övriga bestämmelser skall tillämpas från och med den 1 januari 2007.”

17

Förordning nr 1083/2006 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320 och rättelse i EUT L 200, 2016, s.140).

18

Artikel 145 i förordning nr 1303/2013 har följande lydelse:

”1.   Innan kommissionen fattar beslut om en finansiell korrigering, ska den inleda förfarandet genom att underrätta medlemsstaten om sina preliminära slutsatser från granskningen och begära att medlemsstaten lämnar synpunkter inom två månader.

2.   Om kommissionen föreslår en finansiell korrigering som grundar sig på en extrapolering eller ett schablonbelopp, ska medlemsstaten ges möjlighet att genom en granskning av den berörda dokumentationen visa att oriktighetens faktiska omfattning är mindre än vad kommissionen bedömt. Efter överenskommelse med kommissionen får medlemsstaten begränsa granskningen till att omfatta en lämplig andel eller ett urval av berörd dokumentation. Utom i vederbörligen motiverade fall får tidsfristen för den granskningen inte överskrida ytterligare en tvåmånadersperiod efter den tvåmånadersperiod som avses i punkt 1.

3.   Kommissionen ska beakta det bevismaterial som lämnas av medlemsstaterna inom de tidsfrister som anges i punkterna 1 och 2.

4.   Om medlemsstaten inte godtar kommissionens preliminära slutsatser ska den inbjudas till överläggningar hos kommissionen, för att säkerställa att alla relevanta uppgifter och synpunkter är tillgängliga och beaktas när kommissionen ska dra sina slutsatser om att göra en finansiell korrigering.

5.   Om en överenskommelse nås och utan att det påverkar punkt 7 i den här artikeln får medlemsstaten använda berörda medel eller [Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF)] på nytt i enlighet med artikel 143.3.

6.   För att göra en finansiell korrigering ska kommissionen genom genomförandeakter fatta beslut inom sex månader efter överläggningarna eller efter att ha mottagit kompletterande uppgifter, om medlemsstaten går med på att lämna in sådana kompletterande uppgifter efter överläggningarna. Kommissionen ska beakta alla uppgifter och synpunkter som framkommit under förfarandet. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av kommissionens inbjudan till överläggningar.

7.   Om kommissionen, vid utförandet av sina uppgifter enligt artikel 75, eller Europeiska revisionsrätten upptäcker oriktigheter som visar på allvarliga brister i förvaltnings- och kontrollsystemens förmåga att fungera effektivt ska den finansiella korrigeringen leda till att stödet från fonderna eller EHFF till det operativa programmet minskas.

Det första stycket ska inte tillämpas på allvarliga brister i ett förvaltnings- och kontrollsystems sätt att fungera som, fram till den dag då de upptäcks av kommissionen eller Europeiska revisionsrätten,

Bedömningen av allvarliga brister i förvaltnings- och kontrollsystemens sätt att fungera ska grunda sig på den lagstiftning som var tillämplig när de relevanta förvaltningsförklaringarna, årliga kontrollrapporterna och revisionsuttalandena lämnades in.

När kommissionen beslutar om en finansiell korrigering ska den

8.   De fondspecifika bestämmelserna för EHFF får innehålla ytterligare krav på finansiella korrigeringar som avses i artikel 144.7.”

19

Enligt artikel 154 andra stycket i förordning nr 1303/2013 ska artikel 145 i samma förordning tillämpas från och med den 1 januari 2014.

20

Tvistens bakgrund redovisas i punkterna 1–9 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

21

Genom besluten K(2000) 4331 av den 29 december 2000, K(2001) 3609 och K(2001) 4047 av den 18 december 2001 samt K(2002) 759 av den 19 april 2002, beviljade kommissionen finansiellt stöd från Sammanhållningsfonden till de fyra projekt som inletts av Konungariket Spanien.

22

Det rör sig om följande projekt:

23

Efter det att kommissionen för vart och ett av dessa projekt hade mottagit en anmälan från de spanska myndigheterna om att projektet hade avslutats, skickade kommissionen genom skrivelser av den 9 mars 2009 samt den 26 mars, den 12 maj och den 30 juni 2010, förslag till avslutande. Dessa förslag innehöll i samtliga fall en finansiell korrigering på grund av oriktigheter.

24

De spanska myndigheterna meddelade kommissionen att de motsatte sig dessa förslag till avslutande och översände kompletterande uppgifter i ärendet. Kommissionen inbjöd dem till överläggningar, som hölls den 22 och den 23 november 2010.

25

Eftersom parterna inte lyckades nå en överenskommelse angående samtliga de frågor som tagits upp under överläggningarna, skickade de spanska myndigheterna nya uppgifter till kommissionen i skrivelser av den 23 december 2010 och den 25 mars 2011.

26

Den 22 december 2011 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

27

I detta beslut anger kommissionen inledningsvis att den funnit oriktigheter i förhållande dels till unionsbestämmelserna och nationell lagstiftning angående offentlig upphandling, dels till bestämmelserna angående stödberättigande utgifter i samband med åtgärder som medfinansieras av Sammanhållningsfonden.

28

Kommissionen redogör därefter för de oriktigheter den funnit enligt följande:

29

Med beaktande av dessa oriktigheter medförde det omtvistade beslutet att de finansiella stöd som beviljats från Sammanhållningsfonden minskades i följande omfattning:

30

Konungariket Spanien väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 mars 2012.

31

Till stöd för sin talan åberopade Konungariket Spanien fyra grunder, nämligen åsidosättande av artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002, åsidosättande av artikel H i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och bristande motivering vad gäller tillämpningen av proportionalitetsprincipen som föreskrivs i artikel H i bilaga II till förordning nr 1164/94.

32

Tribunalen ogiltigförklarade det omtvistade beslutet genom den överklagade domen.

33

Tribunalen påpekade för det första, i punkt 22 i den överklagade domen, att domstolen redan funnit att det av en systematisk tolkning av de relevanta bestämmelserna följde att kommissionen, när den antog ett beslut om finansiell korrigering som avsåg Sammanhållningsfonden, från och med år 2000 var skyldig att iaktta en viss tidsfrist, vars längd varierade beroende på tillämplig lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkterna 76, 82, 83, 93 och 94, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkterna 76, 82, 83, 93 och 94).

34

Tribunalen angav därefter, i punkterna 23–25 i den överklagade domen, att den frist vid vars utgång kommissionen var skyldig att anta ett beslut om finansiell korrigering – med tillämpning av bestämmelserna i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse och artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002 – var tre månader, räknat från dagen för överläggningarna (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 95, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 95). Tribunalen påpekade att kommissionen enligt artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 ska fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden enligt samma bestämmelse börja löpa två månader efter dateringen av det inbjudningsbrev som skickades av kommissionen (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 96, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 96). Tribunalen erinrade vidare om att kommissionen enligt artikel 145.6 i förordning nr 1303/2013 ska fatta beslut inom sex månader efter överläggningarna eller efter att ha mottagit kompletterande uppgifter, om medlemsstaten går med på att lämna in sådana kompletterande uppgifter efter överläggningarna. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av kommissionens inbjudan till överläggningar (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 97, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 97).

35

Tribunalen har i detta hänseende, i punkterna 26 och 27 i den överklagade domen klargjort att även om förordning nr 1265/1999 om ändring av förordning nr 1164/94 trädde i kraft den 1 januari 2000, följer det av artikel 108 andra stycket i förordning nr 1083/2006 att artikel 100 i denna förordning är tillämplig sedan den 1 januari 2007, även på program före perioden 2007–2013. Tribunalen påpekade att detta för övrigt var förenligt med den princip enligt vilken handläggningsregler blir omedelbart tillämpliga (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 98, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 98). Tribunalen tillade att artikel 145 i förordning nr 1303/2013, enligt artikel 154 andra stycket i den förordningen, är tillämplig från och med den 1 januari 2014 (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 99, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 99).

36

Tribunalen påpekade, för det andra, i punkt 28 i den överklagade domen, att domstolen funnit att kommissionens underlåtenhet att iaktta dessa tidsfrister utgjorde ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som unionsdomstolen ska pröva ex officio (dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 103 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

37

I punkt 29 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att överläggningarna i förevarande fall hölls den 22 och den 23 november 2010 och att kommissionen antog det omtvistade beslutet den 22 december 2011. Kommissionen iakttog således inte den tidsfrist på sex månader som föreskrivs i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006.

38

Tribunalen tillade, i punkterna 30 och 31 i den överklagade domen, att slutsatsen ovan inte påverkas av det yttrande kommissionen ingav som svar på en fråga från tribunalen angående vilka slutsatser man kunde dra i förevarande fall av domstolens dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156) och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157), vilka meddelades medan förfarandet vid tribunalen pågick. I detta yttrande gjorde kommissionen gällande att domstolen i dessa domar ”fastslår som en allmän princip att det finns en tidsfrist som börjar löpa den dag då överläggningar hålls, utan att domstolen dock undersöker vare sig syftet och ändamålet med den bestämmelse som fastställer den första fristdagen till när överläggningarna hålls eller möjligheten att avbryta tidsfristen”. Kommissionen gjorde i detta hänseende gällande att domstolens resonemang, som återgetts av tribunalen i punkterna 22–27 i den överklagade domen, endast kan tillämpas under ”normala” förhållanden, då den berörda medlemsstatens ståndpunkt slutligt fastställs vid tidpunkten för de överläggningar som organiseras av kommissionen. Under dessa förhållanden känner kommissionen nämligen till samtliga argument och sakomständigheter som den berörda medlemsstaten har fört fram till stöd för sin ståndpunkt och kan följaktligen fatta ett beslut. Det inträffar emellertid ofta att kommissionen godtar att fortsätta dialogen efter överläggningarna, på begäran av den berörda medlemsstaten och i dennas intresse. I ett sådant fall bör den fortsatta dialogen mellan parterna betraktas som ett avbrott i den tidsfrist inom vilken kommissionen ska anta sitt beslut. I ett sådant fall bör tidsfristen inte anses börja löpa förrän dialogen har avslutats.

39

Tribunalen godtog inte denna argumentation, av de skäl som anges nedan och som återfinns i punkterna 32–36 i den överklagade domen.

40

För det första medgav kommissionen själv att artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 var tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i förevarande fall.

41

För det andra, och såsom framgår av dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156) och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157), åläggs kommissionen generellt genom denna bestämmelse att anta ett beslut om finansiell korrigering inom sex månader från dagen för överläggningarna med den berörda medlemsstaten. I bestämmelsen anges endast ett enda undantag från denna regel, nämligen när det inte hållits några överläggningar. I bestämmelsen föreskrivs dock inte något undantag för det fall kommissionen och den berörda medlemsstaten vill fortsätta sin dialog efter överläggningarna. Den skiljer sig i detta avseende från artikel 145.6 i förordning nr 1303/2013, i vilken den situation som kommissionen tagit upp uttryckligen förutses, men som är tillämplig först från och med den 1 januari 2014.

42

För det tredje menade tribunalen att det av domstolens systematiska tolkning av de aktuella bestämmelserna klart framgick att unionslagstiftaren – även om kommissionens tidsfrist för att anta ett beslut ändrats vid flera tillfällen i den tillämpliga lagstiftningen – varje gång har haft för avsikt att fastställa en bestämd tidsfrist för kommissionen. Det ansågs nämligen ligga i såväl unionens som medlemsstaternas intresse att slutet på förfarandet för finansiell korrigering är förutsebart. Detta förutsätter att ett slutligt beslut ska antas inom en på förhand angiven tidsfrist, samtidigt som kommissionen ges tillräckligt med tid för att anta detta beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkterna 84–86 och 88, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkterna 84–86 och 88).

43

Tribunalen fann av dessa skäl att – även om kommissionen och den berörda medlemsstaten kommer överens om att fortsätta sin dialog efter det att överläggningarna hållits – ett beslut om finansiell korrigering ska antas inom en tidsfrist på sex månader från dagen för dessa överläggningar i samtliga fall där artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis), till skillnad från i de fall där artikel 145.6 i förordning nr 1303/2013 är tillämplig.

44

För det fjärde, påpekade tribunalen att det av domen av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkterna 10–12), och domen av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkterna 10–12), framgår att dialogen mellan parterna hade fortsatt efter överläggningarna i båda dessa två mål och att kommissionen hade antagit det angripna beslutet i dessa mål mindre än sex månader efter det att dialogen avslutats i ett av dem. Dessa omständigheter borde domstolen uppenbart ha beaktat om den avsett att begränsa räckvidden av den tolkning den gjorde i dessa mål.

45

I punkt 37 i den överklagade domen fann tribunalen att det omtvistade beslutet, mot bakgrund av allt som förekommit i målet, inte hade antagits på ett giltigt sätt och därför skulle ogiltigförklaras.

46

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

47

Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska

48

Genom beslut av ordföranden på tionde avdelningen den 27 januari 2016 tilläts Konungariket Nederländerna intervenera till stöd för Konungariket Spaniens yrkanden.

49

Kommissionen har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Dessa avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när det gäller, i första hand, fastställandet av en tidsfrist för att anta beslutet om den finansiella korrigeringen och, i andra hand, bedömningen av denna frists karaktär och följderna av att fristen inte iakttagits.

50

Kommissionen har genom sin första grund gjort gällande att den anser att tribunalen felaktigt fann att kommissionen är skyldig att anta beslutet om finansiell korrigering inom en viss tidsfrist, vars längd fastställs genom den lagstiftning som är i kraft vid den tidpunkt då överläggningarna mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten äger rum.

51

Denna grund delas in i två delgrunder. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 100 i förordning nr 1083/2006 var tillämplig i förevarande fall med avseende på vilket förfarande som skulle tillämpas – och närmare bestämt vilken tidsfrist som skulle iakttas – för att fastställa en finansiell korrigering, trots att det, för det första, är artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse som är tillämplig i detta fall och att det, för det andra, i den relevanta unionslagstiftningen inte föreskrivs någon frist för kommissionen att anta ett beslut om finansiell korrigering.

52

Kommissionen har genom den första delen av den första grunden gjort gällande att tribunalen tolkat och tillämpat övergångsbestämmelserna till de olika berörda förordningarna på ett felaktigt sätt. Tribunalen har för det första tolkat räckvidden av artikel 105.1 i förordning nr 1083/2006 felaktigt. Av denna bestämmelse framgår att projekt som medfinansierades inom ramen för ett system innan den nya grundförordningen antogs 2006, i sin helhet fortsätter att regleras inom det systemet till dess projekten avslutats, oavsett om de fullföljs eller ändras, eller helt eller delvis upphävs. Tribunalen har, för det andra, tolkat artikel 108 andra stycket i förordning nr 1083/2006 felaktigt.

53

Enligt kommissionen reglerar artikel 105 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Övergångsbestämmelser” hur rättsakter avseende Samordningsfonden följer på varandra i tiden. Av artikel 108 i denna förordning, avseende denna förordnings ikraftträdande, följer att endast medfinansierade projekt som godkänts i enlighet med de nya bestämmelser som var tillämpliga under perioden 2007–2013 omfattas av nämnda förordning. Syftet med artikel 108 är, enligt kommissionen, att skjuta upp tillämpningen av vissa bestämmelser i den nya grundförordningen till ett senare datum, nämligen den 1 januari 2007, än datumet för deras ikraftträdande den 1 augusti 2006, för program under perioden 2007–2013. De bestämmelser i förordning nr 1083/2006 som är tillämpliga från ikraftträdandet av denna förordning rör i huvudsak programplaneringen, medan de bestämmelser som kan tillämpas först från den 1 januari 2007 huvudsakligen avser ekonomisk förvaltning och budgetförvaltning.

54

Dessa specifika övergångsbestämmelser förklaras av att de grundrättsakter som rör Samordningsfonden hänvisar på olika sätt till de på varandra följande programperioderna (2000–2006, 2007–2013, 2014–2020), vilka hänför sig till unionens budgetramar. Dessa grundrättsakter innehåller materiella regler och handläggningsregler avseende programmen samt verkställigheten och kontrollen av de finansiella stöd som utbetalas av unionen i samband med sammanhållningspolitiken. Dessa regler bildar, för varje programperiod, ett regelsystem som inte kan sönderdelas.

55

Under dessa förhållanden har tribunalen, i punkt 26 i den överklagade domen, med stöd av artikel 108 andra stycket i förordning nr 1083/2006, felaktigt funnit att artikel 100 i denna förordning är ”tillämplig från och med den 1 januari 2007, även på program före perioden 2007–2013”. I enlighet med artikel 105 i förordning nr 1083/2006 är den handläggningsregel som är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på ändringen av ett godkänt projekt, som i förevarande fall, inom programperioden 2000–2006, nämligen inte artikel 100.5 i nämnda förordning, utan artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse.

56

Genom den andra delen av sin första grund har kommissionen påpekat att ordalydelsen av artikel 100 i förordning nr 1083/2006 skiljer sig från ordalydelsen av artikel H i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse.

57

Enligt artikel 100.5 ska kommissionen, om ingen överenskommelse nås mellan kommissionen och medlemsstaten ”fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna”.

58

Det framgår däremot av den spanska språkversionen av artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse att ”[v]id utgången av den frist som fastställts av kommissionen ska kommissionen, om ingen överenskommelse har nåtts inom tre månader besluta”.

59

I denna sistnämnda bestämmelse föreskrivs således ingen tidsfrist inom vilken kommissionen ska anta sitt beslut. I bestämmelsen fastställs endast en tidsperiod, under vilken kommissionen och den berörda medlemsstaten ska försöka nå en överenskommelse. Att det inte finns någon tidsfrist för att anta ett slutligt beslut om finansiell korrigering stöds av flera beslut av domstolen angående den Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ).

60

Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 22 i den överklagade domen, fann att kommissionen var skyldig att anta ett beslut om finansiell korrigering inom en viss tidsfrist.

61

Konungariket Spanien anser att den andra delen av den första grunden ska avvisas, eftersom kommissionen inte har fört fram något rättsligt argument till stöd för att punkterna 22–27 i den överklagade domen bygger på en felaktig rättstillämpning, utan har nöjt sig med att påstå att kommissionen inte var skyldig att anta det omtvistade beslutet inom en viss tidsfrist.

62

Enligt denna medlemsstat saknas det under alla omständigheter grund för överklagandet i denna del.

63

Den första delen av denna grund är verkningslös, eftersom domslutet i den överklagade domen är tillräckligt rättsligt grundat. Det saknar härvid betydelse om den tidsfrist som är tillämplig i förevarande fall är de tre månader som föreskrivs i artikel H.2 i bilaga II till förordning 1164/94 i dess ändrade lydelse eller de sex månader som anges i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006. Överklagandet kan inte heller bifallas på denna delgrund.

64

Den andra delen av den första grunden bör prövas först. Denna delgrund avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen, från och med år 2000, är skyldig att iaktta en viss tidsfrist när den antar ett beslut om finansiell korrigering som rör de europeiska strukturfonderna. Den första delen av denna grund, som avser att tribunalen har åsidosatt unionsrätten när det gäller hur denna frist ska tillämpas, kommer i förekommande fall att prövas i andra hand.

65

Vad gäller frågan huruvida den första grundens andra del kan tas upp till prövning kan domstolen inte godta Konungariket Spaniens invändning om rättegångshinder.

66

Det framgår av fast rättspraxis att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 34, dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 15, och dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 49).

67

I förevarande fall har kommissionen emellertid inte begränsat sig till att upprepa eller ordagrant återge de grunder och argument som kommissionen redan hade anfört vid tribunalen, utan har invänt mot den tolkning eller tillämpning av unionsrätten som tribunalen gjort i den överklagade domen.

68

Kommissionen har nämligen, till stöd för den andra delen av den första grunden i sitt överklagande i huvudsak gjort gällande att tribunalen tolkat unionsrätten felaktigt när den fann att det i unionsrätten föreskrivs en tidsfrist som kommissionen är skyldig att iaktta när den företar en finansiell korrigering. Kommissionen har även, i sitt överklagande, angett de rättsliga argument som institutionen stödjer sig på i detta hänseende.

69

Den andra delen av den första grunden kan således tas upp till prövning.

70

Domstolen erinrar, i samband med prövningen av den första grundens andra del, om att den upprepade gånger fastställt att även om det i den unionslagstiftning som var i kraft fram till och med slutet av år 1999 inte fastställdes någon tidsfrist för kommissionen att anta ett beslut om finansiell korrigering, så föreskrivs däremot en sådan tidsfrist i den unionslagstiftning som är tillämplig från och med år 2000 (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkterna 75–82, dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkterna 75–82, dom av den 22 oktober 2014, Spanien/kommissionen, C‑429/13 P, EU:C:2014:2310, punkt 29, dom av den 4 december 2014, Spanien/kommissionen, C‑513/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2412, punkt 36, dom av den 24 juni 2015, Tyskland/kommissionen, C‑549/12 P och C‑54/13 P, EU:C:2015:412, punkt 81, och dom av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen, C‑263/13 P, EU:C:2015:415, punkt 50).

71

I sina domar av den 24 juni 2015, Tyskland/kommissionen (C‑549/12 P och C‑54/13 P, EU:C:2015:412, punkt 96) och av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen (C‑263/13 P, EU:C:2015:415, punkt 60) har domstolen även betecknat denna praxis som fast rättspraxis.

72

När tribunalen, i punkt 22 i den överklagade domen, fann att kommissionen, från och med år 2000, var skyldig att iaktta en viss tidsfrist när den antog ett beslut om finansiell korrigering avseende Samordningsfonden, så gjorde tribunalen således inte alls en felaktig rättstillämpning, utan tillämpade enbart domstolens praxis i detta hänseende på ett korrekt sätt.

73

Det ska i detta hänseende preciseras att de argument som framförts av kommissionen för att ifrågasätta denna rättspraxis inte kan godtas.

74

För det första saknar kommissionens uppfattning – att flera avgöranden meddelade av domstolen talar emot att kommissionen från och med år 2000 ska iaktta en laglig tidsfrist när den antar ett beslut om finansiell korrigering avseende strukturfonderna – betydelse för att bedöma om ett beslut, såsom det nu aktuella, uppfyller formkraven. Kommissionen har gjort gällande att domstolen i dessa avgöranden avvisat det argument som olika medlemsstater fört fram, nämligen att kommissionen, när det beslut som dessa medlemsstater invände mot antogs, hade överskridit den tidsfrist som gällde i detta hänseende.

75

Domarna av den 27 januari 1988, Danmark/kommissionen (349/85, EU:C:1988:34, punkt 19), av den 6 oktober 1993, Italien/kommissionen (C‑55/91, EU:C:1993:832, punkt 69), av den 4 juli 1996, Grekland/kommissionen (C‑50/94, EU:C:1996:266, punkt 6), och av den 22 april 1999, Nederländerna/kommissionen (C‑28/94, EU:C:1999:191, punkt 51), som åberopats av kommissionen i detta hänseende, avser unionslagstiftning som rör EUGFJ, som då inte innehöll någon bestämmelse som skulle kunna betraktas som jämförbar med de unionsbestämmelser som föranlett domstolen att göra det uttalande som avses i föregående punkt.

76

För övrigt var den lagstiftning beträffande EUGFJ som var relevant i de mål som kommissionen syftar på tillämplig långt före år 2000, vilket innebär att de domar som domstolen meddelat i dessa mål helt saknar betydelse för den rättspraxis som kommissionen avser att ifrågasätta i detta överklagande.

77

Dessutom, när det gäller beslutet av den 22 januari 2010, Grekland/kommissionen (C‑43/09 P, inte publicerat, EU:C:2010:36) som också åberopats av kommissionen, räcker det att påpeka att varken förordning nr 1386/2002 eller förordning 1083/2006 var tidsmässigt tillämpliga (ratione temporis) i det mål som gav upphov till nämnda beslut.

78

För det andra kan det konstateras att kommissionens uppfattning grundar sig på lydelsen av artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse i den spanska språkversionen, enligt vilken den tidfrist på tre månader som föreskrivs hänför sig till att parterna inte nått en överenskommelse.

79

Såsom domstolen har påpekat i punkterna 52 och 53 i domarna av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156) och av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157) skiljer sig innebörden av denna bestämmelse emellertid åt i de olika språkversionerna av bestämmelsen. I den franska lydelsen av bestämmelsen föreskrivs att tidsfristen på tre månader avser fristen för att anta ett beslut om finansiell korrigering.

80

Domstolen drog, i punkt 55 i dessa domar, slutsatsen att den aktuella bestämmelsen, för att säkerställa en enhetlig tillämpning och tolkning av en och samma text där språkversionerna skiljer sig åt, inte ska tolkas mot bakgrund av en viss språkversion, utan mot bakgrund av sammanhanget och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår.

81

Domstolen tolkade dessutom de relevanta unionsbestämmelserna, efter det att den gjort en systematisk analys av dem, på så sätt att kommissionen, från och med år 2000, var skyldig att iaktta en lagstadgad tidsfrist när den antar ett beslut om finansiell korrigering (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkterna 56–82, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkterna 56–82).

82

För det tredje är kommissionens uppfattning motstridig.

83

Kommissionen har nämligen själv, vid flera tidigare tillfällen, förordat ett rakt motsatt synsätt mot det kommissionen har hävdat i detta överklagande.

84

Såsom domstolen redan har haft möjlighet att påpeka i sina domar av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 81), och av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 81), kan artikel 18 i förordning nr 1386/2002, i vilken kommissionen fastställt genomförandebestämmelser till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, endast förstås som en bekräftelse av att det finns en laglig tidsfrist för att anta ett beslut om finansiell korrigering.

85

Såsom domstolen angav i punkt 83 i dessa domar bekräftas denna tolkning av den lydelse kommissionen själv använt i sitt Meddelande (2011) C 332/01 till Europaparlamentet, rådet och revisionsrätten – Europeiska unionens årsredovisning – Budgetåret 2010 (EUT C 332, 2011, s. 1). I detta meddelande föreskrivs följande på sidan 63, avseende genomförandet av finansiella korrigeringar under sammanhållningspolitiken. När medlemsstaten har invändningar mot den korrigering som krävts eller föreslagits av kommissionen efter ett formellt kontradiktoriskt förfarande tillsammans med medlemsstaten som inbegriper uppskjutande av betalningar till programmet ”har kommissionen tre månader på sig för att, från dagen för ett formellt förhör med medlemsstaten (sex månader för de program som avser 2007–2013), anta ett formellt beslut om finansiell korrigering och utfärda ett betalningskrav för återbetalning från medlemsstaten”.

86

Följaktligen kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den andra delen av den första grunden.

87

Den första grundens första del avser i huvudsak frågan om artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94, som var i kraft åren 2000–2006, reglerar det förfarande som är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på det omtvistade beslutet, såsom kommissionen har gjort gällande. Detta skulle i så fall, enligt kommissionen, innebära att tribunalen felaktigt tillämpat artikel 100 i förordning nr 1083/2006, vilken ersatt förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse.

88

Den argumentation kommissionen fört fram till stöd för sitt överklagande i detta hänseende kan inte godtas.

89

Domstolen erinrar om att den vid flera tillfällen har fastställt att det av artikel 108 i förordning nr 1083/2006 framgår att artikel 100 i denna förordning är tillämplig från och med den 1 januari 2007, även på program som godkänts före detta datum och som fortfarande pågår (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 98, dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 98, dom av den 22 oktober 2014, Spanien/kommissionen, C‑429/13 P, EU:C:2014:2310, punkt 31, dom av den 4 december 2014, Spanien/kommissionen, C‑513/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2412, punkt 45, dom av den 24 juni 2015, Tyskland/kommissionen, C‑549/12 P och C‑54/13 P, EU:C:2015:412, punkt 84, och dom av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen, C‑263/13 P, EU:C:2015:415, punkt 53).

90

Det kan i detta sammanhang klargöras att ordalydelsen i artikel 108 andra stycket i nämnda förordning inte lämnar något utrymme för tvekan angående dess innebörd och räckvidd. Således är, i enlighet med den första meningen i stycket, de bestämmelser som uppräknas där, tillämpliga från och med den 1 augusti 2006”endast för program för perioden 2007‑2013”. Däremot ska, enligt styckets andra mening, ”[ö]vriga bestämmelser … tillämpas från och med den 1 januari 2007”, utan närmare precisering och därmed generellt.

91

Bland dessa övriga bestämmelser som avses i den andra meningen i artikel 108 andra stycket i förordning nr 1083/2006 återfinns emellertid artikel 100 i denna förordning, som således ska tillämpas från och med den 1 januari 2007.

92

En sådan tillämpning av denna artikel 100, med rubriken ”Förfarande” stöds dessutom av att detta är förenligt med principen enligt vilken handläggningsregler blir omedelbart tillämpliga (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 98, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 98).

93

I förevarande fall framgår det för övrigt inte av någon omständighet i målet att en ny rättsregel har tillämpats på en rättslig situation som har uppkommit och blivit bestående under den äldre bestämmelsens giltighetstid. Kommissionen inledde tvärtom förfarandet för finansiell korrigering först efter det att förordning nr 1083/2006 hade trätt i kraft och överläggningarna mellan parterna hölls till och med närmare tre och ett halvt år efter det att artikel 100 i nämnda förordning blev tillämplig.

94

I den mån kommissionen stödjer sig på artikel 105.1 i förordning nr 1083/2006, kan det påpekas att denna bestämmelse har till syfte att fastställa den övergångsordning som ska gälla för de strukturfonder som godkänts på grundval av en unionslagstiftning som var i kraft till och med den 31 december 2006, men som fortsätter att gälla efter detta datum och som avslutas vid ett senare datum.

95

Den övergångsordning som föreskrivs avser de materiella bestämmelser som är tillämpliga i detta sammanhang, såsom för övrigt framgår av att uttrycken ”stöd” och ”projekt” används i nämnda artikel 105, och av innehållet i artikel 105.2 och 105.3. Den innehåller inte handläggningsregler, för vilka den allmänna princip som nämnts i punkt 92 ovan gäller.

96

Övergångsbestämmelsen i artikel 105 i förordning nr 1083/2006 kan således inte tillämpas på den frist rörande förfarandet som kommissionen är skyldig att iaktta när kommissionen antar ett beslut om finansiell korrigering enligt denna förordning.

97

Det ska tilläggas att det, ur såväl logisk som praktisk synvinkel, inte skulle vara meningsfullt att artikel 100 i förordning nr 1083/2006 – som ålägger kommissionen att anta sitt beslut om finansiell korrigering inom sex månader från överläggningarna – ska tillämpas från och med den 1 januari 2007, men endast för program som tillhör perioden 2007–2013, såsom kommissionen har påstått. För programperioden 2007–2013 uppkommer nämligen frågan om finansiell korrigering inte redan år 2007, utan först flera år senare, när projekten avslutas. En tillämpning av denna bestämmelse om tidsfristen, såsom den följer av artikel 100 i den förordningen, från början av år 2007 har således endast en ändamålsenlig verkan om denna regel även avser en programperiod som redan pågår vid denna tidpunkt.

98

Med beaktande av dessa omständigheter finner domstolen att tribunalen, i punkt 29 i den överklagade domen, tillämpade artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 utan att åsidosätta unionsrätten.

99

Även om, såsom kommissionen har gjort gällande, det i stället för bestämmelserna i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 hade varit bestämmelserna i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, jämförda med artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002, som hade varit tillämpliga, så är det i vilket fall som helst ändå uppenbart att kommissionen inte heller iakttog de tidsfrister som anges i dessa två sistnämnda bestämmelser när den antog det omtvistade beslutet.

100

Det framgår nämligen av domstolens praxis att det i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse, jämförd med artikel 18.3 i förordning nr 1386/2002, föreskrivs att kommissionen är skyldig att iaktta en tidsfrist på tre månader från överläggningarna när den antar ett beslut om finansiell korrigering (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkterna 95 och 102, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkterna 95 och 102).

101

Talan kan således inte heller vinna bifall på den första grundens första del. Talan ska således ogillas såvitt avser den första grunden i dess helhet.

102

Kommissionen har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionens frist för att anta beslutet om finansiell korrigering är en tvingande frist och att en underlåtenhet att iaktta fristen utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som medför att ett beslut som antas efter fristen är ogiltigt.

103

Kommissionen har preciserat att den endast åberopar denna grund i andra hand, för det fall domstolen antingen ogillar talan såvitt avser huvudgrunden, på grund av att kommissionen ska anta det omtvistade beslutet inom den tidsfrist som anges i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006, eller delar kommissionens tolkning att denna förordning inte är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis), men ändå finner att det i artikel H.2 i bilaga II till förordning nr 1164/94 i dess ändrade lydelse föreskrivs en tidsfrist inom vilken ett beslut ska antas.

104

I båda dessa fall invänder kommissionen mot den motivering som lämnats i den överklagade domen när det gäller karaktären av den tidsfrist som ålagts kommissionen för att anta ett beslut om finansiell korrigering.

105

Enligt kommissionen avviker punkterna 28, 30, 31 och 33–36 i den överklagade domen från domstolens ”traditionella” praxis, som tribunalen tidigare följt. Kommissionen har i detta sammanhang hänvisat till flera domar som domstolen meddelat angående EUGFJ och gjort gällande att det av dessa följer att det inte finns någon tvingande tidsfrist för att anta beslut om finansiell korrigering. Ett sådant synsätt överensstämmer med det huvudsakliga syfte som ett beslut om finansiell korrigering har, nämligen att skydda unionens ekonomiska intressen, eftersom kommissionen är skyldig att säkerställa att de utgifter som uppkommit i detta sammanhang är förenliga med unionsrätten.

106

Det förhållandet att det inte föreskrivs någon påföljd om fristen inte iakttas ska, enligt kommissionen, tolkas så, att fristen inte är tvingande, utan endast vägledande.

107

En underlåtenhet att iaktta tidsfristen påverkar således inte lagenligheten av kommissionens beslut, om inte medlemsstaten visar att det förhållandet att beslutet antagits för sent har skadat medlemsstatens intressen. I allmänhet beror förseningen dock på att det är nödvändigt att fortsätta dialogen med den berörda medlemsstaten och på att den berörda medlemsstaten inkommer med nya uppgifter efter det att överläggningarna ägde rum, så att medlemsstatens intressen vederbörligen beaktas. I förevarande fall har Konungariket Spanien inte klargjort på vilket sätt underlåtenheten att iaktta tidsfristen har orsakat denna medlemsstat skada och i vilket fall som helst kan det inte anses oskäligt att fristen överskreds.

108

Kommissionen har dragit slutsatsen att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den ogiltigförklarade det omtvistade beslutet, med motiveringen att kommissionen antagit beslutet efter det att tidsfristen löpt ut.

109

Konungariket Spanien har gjort gällande att talan inte kan bifallas på den andra grunden.

110

För att kunna bedöma om överklagandet kan vinna bifall på denna grund, som åberopats av kommissionen i andra hand, kan det påpekas att den argumentation som kommissionen för med utgångspunkt i domarna av den 27 januari 1988, Danmark/kommissionen (349/85, EU:C:1988:34, punkt 19), av den 6 oktober 1993, Italien/kommissionen (C‑55/91, EU:C:1993:832, punkt 69), av den4 juli 1996, Grekland/kommissionen (C‑50/94, EU:C:1996:266, punkt 6), och av den 22 april 1999, Nederländerna/kommissionen (C‑28/94, EU:C:1999:191, punkt 51), av samma skäl som de som återgetts i punkterna 74–76 ovan, inte är relevant.

111

Det kan dessutom påpekas att tribunalen, i den överklagade domen, tillämpat de principer som ligger till grund för domstolens praxis sådan den följer av domen av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156), och domen av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157).

112

Denna rättspraxis från domstolen grundar sig inte enbart på en analys av systematiken i och ändamålet med unionslagstiftningen inom området för strukturfonder i dess helhet (punkterna 56–84 i dessa domar), utan även på andra överväganden, som en effektiv och noggrann förvaltning av såväl unionens som medlemsstaternas budget och iakttagandet av principerna om god förvaltning och lojalt samarbete mellan institutionerna och medlemsstaterna (punkterna 86–88 i nämnda domar). Domstolen vinnlade sig även om att klargöra att den tolkning den gjort i dessa domar inte kan föra med sig några praktiska svårigheter, eftersom den innebär att kommissionen får tillräckligt lång tid på sig för att på goda grunder fatta sitt beslut (punkt 85 i dessa domar).

113

Vad närmare avser frågan om påföljden för kommissionens underlåtenhet att iaktta den tidsfrist som den har ålagts för att anta ett beslut om finansiell korrigering gör domstolen följande bedömning. I punkt 102 i domarna av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑192/13 P, EU:C:2014:2156), och av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157) fastslogs, i motsats till vad kommissionen har påstått, att det är irrelevant att det i den tillämpliga unionslagstiftningen inte uttryckligen föreskrivs att kommissionen förlorar möjligheten att anta ett beslut om finansiell korrigering om den underlåter att iaktta den föreskrivna fristen för att anta ett sådant beslut. Det är tillräckligt att det föreskrivs en frist inom vilken ett sådant beslut ska antas.

114

Domstolen fortsatte, i punkt 103 i dessa domar, med att framhålla att underlåtenhet att iaktta handläggningsregler för antagande av en rättsakt som går någon emot utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, vilket unionsdomstolen ska pröva även ex officio, och att den omständigheten att kommissionen inte antog det omtvistade beslutet inom den frist som fastställts av unionslagstiftaren utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter.

115

Denna rättspraxis har därefter bekräftats vid flera tillfällen av domstolen, såsom närmare framgår av domarna av den 22 oktober 2014, Spanien/kommissionen (C‑429/13 P, EU:C:2014:2310), av den 4 december 2014, Spanien/kommissionen (C‑513/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2412), av den 24 juni 2015, Tyskland/kommissionen (C‑549/12 P och C‑54/13 P, EU:C:2015:412), och av den 24 juni 2015, Spanien/kommissionen (C‑263/13 P, EU:C:2015:415).

116

Det ska i detta sammanhang klargöras att den här ifrågasatta tidsfristen har fastställts på ett klart och tydligt sätt av unionslagstiftaren och att det i förordning nr 1083/2006, tvärtemot vad som gäller enligt förordning nr 1303/2013, i detta hänseende inte tas hänsyn till den fortsatta dialogen mellan parterna efter överläggningarna.

117

I en rättslig union åligger det dock domstolarna i denna union att säkerställa att en sådan allmän regel följs, i förekommande fall genom att till och med ex officio ingripa mot varje åsidosättande av denna regel. Legalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen utgör nämligen hinder för att en tidsfrist som föreskrivs i en unionsförordning för att anta en rättsakt som går någon emot endast anses ha en rent vägledande karaktär som innebär att rättsaktens giltighet inte påverkas av att den som antagit rättsakten har underlåtit att iaktta en sådan tidsfrist.

118

Under dessa förhållanden kan tribunalen inte anses ha gjort en felaktig rättstillämpning när den med stöd av domstolens fasta praxis på området ogiltigförklarade det omtvistade beslutet på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den andra grunden.

119

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som kommissionen har åberopat, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

120

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

121

Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

122

Konungariket Spanien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Konungariket Spaniens yrkande bifallas.

123

I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.

124

Följaktligen ska Konungariket Nederländerna bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande: