DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 22 december 2010 (*)

”Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Barn till ogifta föräldrar – Begreppet ’hemvist’ för ett spädbarn – Begreppet vårdnad”

I mål C‑497/10 PPU,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Förenade kungariket) genom beslut av den 8 oktober 2010, som inkom till domstolen den 18 oktober 2010, i målet

Barbara Mercredi

mot

Richard Chaffe,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna A. Borg Barthet, M. Ilešič, E. Levits (referent) och M. Berger,

generaladvokat: P. Cruz Villalón,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

med beaktande av den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål i artikel 104b i domstolens rättegångsregler,

med beaktande av första avdelningens beslut av den 28 oktober 2010 att bifalla ansökan,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 december 2010,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Barbara Mercredi, genom M. Scott-Manderson, QC, M.‑C. Sparrow, barrister, och H. Newman, solicitor,

–        Richard Chaffe, genom H. Setright, QC, D. Williams, barrister, och K. Gieve, solicitor,

–        Förenade kungarikets regering, genom S. Ossowski, i egenskap av ombud, biträdd av H. Walker, solicitor, och D. Beard, barrister,

–        Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, genom B. Beaupère-Manokha, i egenskap av ombud,

–        Irland, genom N. Travers, BL,

–        Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1) (nedan kallad förordningen).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan en flickas far, Richard Chaffe, och hennes mor, Barbara Mercredi, rörande vårdnaden om denna flicka, som för närvarande befinner sig på ön Réunion (Frankrike) tillsammans med sin mor.

 Tillämpliga bestämmelser

 1980 års Haagkonvention

3        I artikel 1 i Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (nedan kallad 1980 års Haagkonvention), föreskrivs följande:

”Ändamålet med denna konvention är:

a      att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat;

...”

4        I artikel 13 i konventionen föreskrivs följande:

”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att:

a      den person eller institution eller det organ av annat slag som hade vård om barnets person faktiskt inte utövade vårdnadsrätten vid den tid då bortförandet eller kvarhållandet ägde rum eller hade samtyckt till eller i efterhand godtagit bortförandet eller kvarhållandet; ...”

5        I artikel 19 i konventionen föreskrivs följande:

”Ett avgörande enligt [1980 års Haagkonvention] rörande barnets återlämnade skall inte tolkas som ett avgörande i sak av någon fråga som rör vårdnaden.”

 Unionsrätten

6        I artikel 2 i förordningen föreskrivs följande:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1.       domstol: samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde enligt artikel 1.

...

7.       föräldraansvar: alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom. Föräldraansvar omfattar bland annat vårdnad och umgänge.

...

9.      vårdnad: de rättigheter och skyldigheter som hänför sig till omvårdnaden om barnets person, särskilt rätten att bestämma var barnet skall bo.

10.       umgänge: bland annat rätten att för en begränsad tid ta barnet till en annan plats än den där barnet har hemvist.

11.       olovligt bortförande eller kvarhållande av barn: ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn

a)       som strider mot den vårdnad som har anförtrotts en person genom dom … enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet,

och

b)       under förutsättning att denna vårdnad verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum. Vårdnaden skall anses utövas gemensamt när en av personerna med föräldraansvar, enligt en dom eller på grund av lag, inte får besluta var barnet skall bo utan medgivande från en annan person med föräldraansvar.”

7        I artikel 8 i förordningen föreskrivs följande:

”1.       Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2.       Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.”

8        I artikel 10 i förordningen föreskrivs följande:

”Vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn skall domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet behålla sin behörighet tills barnet har fått hemvist i en annan medlemsstat, och

a)      varje person, institution eller annat organ som har vårdnad om barnet har godtagit bortförandet eller kvarhållandet,

eller

b)      barnet har varit bosatt i denna andra medlemsstat i minst ett år efter det att den person, den institution eller det organ av annat slag som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig och barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö och något av följande villkor uppfylls:

i)      Ingen begäran om återlämnande har lämnats in till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat dit barnet har bortförts eller där barnet kvarhålls inom ett år efter det att den som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig.

...

iii)      Ett ärende vid domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet har avslutats i enlighet med artikel 11.7.

iv)      En dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas har meddelats av domstol i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.”

9        Artikel 11.8 i förordningen har följande lydelse:

”Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”

10      I artikel 13.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Om barnets hemvist inte kan fastställas …, skall domstolarna i den medlemsstat där barnet befinner sig vara behöriga.”

11      I artikel 16 i förordningen föreskrivs följande:

”Talan skall anses ha väckts vid en domstol

a)       när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden verkställd,

...

...”

12      I artikel 19 i förordningen föreskrivs följande:

”...

2.       Om talan om föräldraansvar för ett barn, rörande samma sak, väcks vid domstolar i olika medlemsstater skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

3.       När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

I så fall har den part som har väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts.”

13      När det gäller en fråga som omfattas av förordningen ska denna, enligt artikel 60 e i förordningen, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, gälla framför 1980 års Haagkonvention.

14      Artiklarna 3, 5 a respektive 5 b i denna konvention motsvarar i huvudsak artiklarna 2.11, 2.9 respektive 2.10 i förordningen.

15      I artikel 62 i förordningen föreskrivs följande:

”1.      De överenskommelser och konventioner som avses i artikel 59.1 samt i artiklarna 60 och 61 skall fortsätta att gälla i frågor som inte regleras i denna förordning.

2.      De konventioner som nämns i artikel 60, särskilt 1980 års Haagkonvention, skall fortsätta att gälla mellan de medlemsstater som är parter i de konventionerna, i överensstämmelse med artikel 60.”

 Nationell rätt

16      Det framgår av beslutet om hänskjutande att ett barns biologiska far inte automatiskt genom lag har föräldraansvar för barnet enligt tillämplig rätt i England och Wales.

17      Enligt section 4 i 1989 års barnskyddslag (Children Act 1989) kan en far emellertid få föräldraansvaret, antingen genom att upptas i barnets födelsebevis, genom att ingå ett avtal om föräldraansvar med modern eller genom ett domstolsbeslut i vilket han tillerkänns föräldraansvaret (parental responsibility order).

18      Dessutom kan domstolarna i privaträttsliga mål som rör barn i England och Wales fatta beslut enligt section 8 i denna lag eller, när det gäller High Court of Justice (England & Wales), inom ramen för denna domstols behörighet på barnskyddsområdet. Härigenom kan domstolarna bland annat besluta om boende (residence order) och umgänge (contact order) samt meddela förbudsförelägganden (prohibited steps order) och beslut i särskilda frågor (specific issue order).

19      Den hänskjutande domstolen har hänvisat till nationell rättspraxis enligt vilken domstolarna i England och Wales kan tillerkännas vårdnaden om ett barn då det har framställts yrkande om att ett beslut ska fattas avseende vårdnad, även om den part som framställt yrkandet inte själv har vårdnaden om barnet.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

 De faktiska omständigheter som gett upphov till målet vid den nationella domstolen

20      Det framgår av handlingarna i målet att klaganden i målet vid den nationella domstolen, Barbara Mercredi, som är född på ön Réunion och fransk medborgare, flyttade till England under år 2000, där hon arbetade som besättningsmedlem för ett flygbolag. I flera år bodde Barbara Mercredi och Richard Chaffe, som är brittisk medborgare, tillsammans i England som ett ogift par.

21      I detta förhållande föddes den 11 augusti 2009 parets gemensamma dotter Chloé, som är fransk medborgare. Barbara Mercredi och Richard Chaffe separerade veckan efter födseln. Deras relation hade sedan en tid tillbaka varit instabil och de bodde inte längre tillsammans, efter att Richard Chaffe hade flyttat ut från deras gemensamma bostad.

22      Den 7 oktober 2009, när Chloé var två månader gammal, reste Barbara Mercredi och dottern från England till ön Réunion, dit de ankom dagen därpå. Barnets far hade inte på förhand informerats om moderns och barnets avresa, men mottog den 10 oktober 2009 ett brev där Barbara Mercredi uppgav anledningen härtill.

23      Det är ostridigt att barnet före avresan den 7 oktober 2009 hade sitt hemvist i England. Det är även ostridigt att bortförandet av Chloé till ön Réunion var lovligt, eftersom det vid tiden för bortförandet endast var Barbara Mercredi som hade vårdnaden om Chloé i den mening som avses i artikel 2.9 i förordningen.

 Det mål som anhängiggjorts av fadern i Förenade kungariket under år 2009

24      Sedan Richard Chaffe fredagen den 9 oktober 2009 upptäckt att Barbara Mercredis bostad var tom anhängiggjorde han samma dag per telefon en talan inför domaren Justice Holman, Duty High Court Judge. Justice Holman utfärdade ett föreläggande att inkomma med information om var barnet befann sig (location order) och förklarade att han skulle uppta målet till prövning måndagen den 12 oktober 2009.

25      Fadern framställde den 12 oktober 2009 bland annat yrkanden om föräldraansvar, växelvis boende och umgänge. Samma dag beslutade Justice Holman – utan att Barbara Mercredi var närvarande, vare sig personligen eller genom ombud, och utan att hon hade fått kännedom om den talan som väckts av Richard Chaffe – att hon skulle återlämna Chloé till England. I detta beslut anges, för att undvika missförstånd, att det inte krävs att barnet överlämnas till fadern eller att det ska ha någon kontakt med honom, eftersom beslut i detta hänseende kommer att fattas först efter en kommande förhandling.

26      Det ska noteras att den hänskjutande domstolen utgår ifrån antagandet att talan ”väcktes”, i den mening som avses i artikel 16 i förordningen, senast den 12 oktober 2009. Det ankommer i förekommande fall på den domstolen att pröva denna fråga. I vilket fall som helst åligger det EU‑domstolen att grunda sin bedömning på de faktiska och rättsliga omständigheter som beskrivs i beslutet om hänskjutande.

 De mål som anhängiggjorts av modern och fadern i Frankrike

27      Barbara Mercredi framställde den 28 oktober 2009 inför Tribunal de grande instance de Saint-Denis (Frankrike) yrkande om att hon ensam skulle tillerkännas föräldraansvaret för Chloé och att det skulle fastställas att Chloé hade sin bostad på hennes adress.

28      Richard Chaffe begärde den 18 december 2009 inför samma instans att modern skulle förpliktas att återlämna Chloé till England med stöd av 1980 års Haagkonvention. I en dom av den 15 mars 2010 avslogs Richard Chaffes begäran på den grunden att han inte hade vårdnaden om Chloé då hon lämnade England. Denna dom överklagades inte.

29      I den dom som Tribunal de grande instance de Saint-Denis meddelade den 23 juni 2010 tillerkändes Barbara Mercredi ensam föräldraansvaret för Chloé och Chloés hemvist fastställdes till moderns adress. Enligt vad Richard Chaffe och den franska regeringen har uppgett under förhandlingen har denna dom ännu inte vunnit laga kraft.

 Utgången i det mål som anhängiggjorts av fadern i Förenade kungariket under år 2009

30      Det mål som Richard Chaffe anhängiggjorde i oktober månad 2009 prövades av domaren Justice McFarlane den 15 april 2010. Enligt Richard Chaffe var High Court of Justice (England & Wales) den 9 oktober 2009 behörig att fatta beslut avseende hans dotter Chloé, eftersom Chloé vid denna tidpunkt inte hade förlorat sitt hemvist i England. Dessutom hävdade Richard Chaffe att det framgår av tillämplig rätt i England och Wales att den omständigheten att ett yrkande har framställts om att beslut ska fattas avseende vårdnad kan innebära att en domstol tillerkänns vårdnaden om ett barn. Richard Chaffe tillade att då talan om föräldraansvar redan hade väckts vid de engelska domstolarna, borde Tribunal de grande instance de Saint-Denis ha vilandeförklarat målet i enlighet med artikel 19 i förordningen, intill dess att den engelska domstolens behörighet hade fastställts.

31      Enligt Barbara Mercredi var de engelska domstolarna inte behöriga att fatta beslut avseende Chloé, eftersom Chloé, från den dag då hon fördes till ön Réunion, inte längre hade sitt hemvist i Förenade kungariket, utan i Frankrike.

32      Justice McFarlane fann:

–        att talan avseende Chloé väcktes vid den engelska domstolen vid den tidpunkt då fadern kontaktade Justice Holman per telefon,

–        att den engelska domstolen från ovannämnda tidpunkt hade vårdnaden om Chloé,

–        att även fadern från ovannämnda tidpunkt hade vårdnaden om Chloé, mot bakgrund av de beslut som hade fattats till hans fördel,

–        att Chloé fortfarande hade sitt hemvist i England ”… vid den tidpunkt då både den engelska domstolen och fadern tillerkändes vårdnaden om [barnet] och då den engelska domstolen beslutade att Chloé skulle förbli i, eller återlämnas till, denna domstols domkrets”, och

–        att de engelska domstolarna följaktligen var behöriga att fatta beslut avseende Chloés situation den 9 oktober 2009.

 Det mål som anhängiggjorts av modern i Förenade kungariket

33      Den 12 juli 2010 överklagade Barbara Mercredi besluten från High Court of Justice (England & Wales) till den hänskjutande domstolen.

34      Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett att den, för att kunna identifiera den domstol som enligt unionsrätten är behörig i mål om föräldraansvar för Chloé, behöver ett klargörande av kriterierna för fastställande av ett barns hemvist enligt artiklarna 8 och 10 i förordningen.

35      Den hänskjutande domstolen anser dessutom att svaret på frågan, huruvida High Court of Justice (England & Wales) har erhållit vårdnaden om Chloé till följd av de yrkanden som framställts av hennes far, är beroende av innebörden av begreppet ”institution eller annat organ” i den mening som avses i förordningen. Tolkningen av detta begrepp omfattas av EU-domstolens behörighet. Den hänskjutande domstolen önskar vidare bli upplyst om på vilket sätt den ska bedöma den konkurrerande behörigheten mellan de domstolar i Förenade kungariket och de domstolar i Frankrike som ska pröva de yrkanden som framställts av Chloés mor respektive far.

36      Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) har under dessa förhållanden beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1.      Vilka kriterier ska användas för att fastställa ett barns hemvist enligt:

–        artikel 8 i förordning ... nr 2201/2003, och

–        artikel 10 i förordning ... nr 2201/2003?

2.       Kan en domstol utgöra en sådan ’institution eller annat organ’ som kan anförtros vårdnaden om ett barn, med avseende på bestämmelserna i förordning … nr 2201/2003?

3.       Är artikel 10 fortsatt tillämplig efter det att domstolarna i den anmodade medlemsstaten har avslagit en ansökan om återlämnande av barnet med stöd av 1980 års Haagkonvention på den grunden att villkoren i artiklarna 3 och 5 inte är uppfyllda?

Hur ska en konflikt mellan den anmodade statens fastställande att villkoren i artiklarna 3 och 5 i [1980 års Haagkonvention] inte är uppfyllda och den anmodande statens fastställande att dessa villkor är uppfyllda lösas?”

 Förfarandet för brådskande mål 

37      Den hänskjutande domstolen har lämnat in en ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 104b i domstolens rättegångsregler.

38      Den hänskjutande domstolen har motiverat sin ansökan med att så länge den domstol som enligt unionsrätten är behörig i mål om föräldraansvar för Chloé inte har identifierats, kan det inte företas någon prövning av de yrkanden som framställts av Chloés far i syfte att erhålla ett beslut som gör det möjligt för honom att upprätthålla kontakten med sitt barn.

39      Av beslutet om hänskjutande framgår att förevarande mål gäller ett barn som är ett år och fyra månader gammalt och som har varit skilt från sin far i mer än ett år. Mot bakgrund av att barnet i utvecklingshänseende befinner sig i en känslig ålder kan en förlängning av den aktuella situationen, som därtill utmärks av att avståndet mellan faderns och barnets vistelseorter är betydande, allvarligt störa barnets framtida relation till sin far.

40      Mot bakgrund härav beslutade domstolens första avdelning den 28 oktober 2010, på grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, att bifalla ansökan från den hänskjutande domstolen om att begäran om förhandsavgörande skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

41      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i hur begreppet hemvist, i den mening som avses i artiklarna 8 och 10 i förordningen, ska tolkas och för att därmed kunna fastställa vilken domstol som är behörig att fatta beslut i vårdnadsfrågor, särskilt när det, såsom i det nationella målet, rör sig om ett spädbarn som modern lovligen har bortfört till en annan medlemsstat än den där barnet har sitt hemvist och som endast har vistats i denna medlemsstat i några dagar då talan väcks vid domstolen i den stat som barnet lämnat.

42      Det ska inledningsvis påpekas att kriteriet för huruvida en domstol i en medlemsstat är behörig i mål om föräldraansvar för ett barn som lovligen flyttar till en annan stat är, enligt artikel 8.1 i förordningen, barnets hemvist vid den tidpunkt då talan väcks vid denna domstol.

43      Enligt artikel 16 i förordningen kan talan inte anses väckt förrän stämningsansökan eller motsvarande handling har getts in till domstolen. Såsom angetts i punkt 24 i denna dom väckte Richard Chaffe den 9 oktober 2009 talan vid den aktuella domstolen endast genom ett telefonsamtal till Justice Holman, Duty High Court Judge. Talan kan således inte anses väckt vid High Court of Justice (England & Wales) förrän den 12 oktober 2009, och endast, såsom närmare angetts i punkt 26 i denna dom, under förutsättning att den hänskjutande domstolen finner att Richard Chaffe inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med Barbara Mercredi verkställd. Vid denna tidpunkt hade Chloé, som ankom till ön Réunion den 8 oktober 2009, vistats i detta franska departement i fyra dagar.

44      Förordningen innehåller ingen definition av begreppet hemvist[*]. [*I den engelska språkversionen av förordningen används begreppet ”habitual residence” (”habitual” kan i detta avseende översättas med ”stadigvarande”), medan enbart ordet ”hemvist” används i den svenska versionen. Övers. anm.] På grund av adjektivet ”stadigvarande” kan man bara dra slutsatsen att det ska vara fråga om ett boende som präglas av en viss stabilitet eller regelbundenhet.

45      Enligt fast rättspraxis följer det av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, bland annat, dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro, REG 1984, s. 107, punkt 11, av den 6 mars 2008 i mål C‑98/07, Nordania Finans och BG Factoring, REG 2008, s. I‑1281, punkt 17, och av den 2 april 2009 i mål C‑523/07, A, REG 2009, s. I‑2805, punkt 34).

46      Eftersom de artiklar i förordningen där det hänvisas till begreppet hemvist inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma betydelsen och räckvidden av detta begrepp, ska begreppet tolkas mot bakgrund av bestämmelsernas sammanhang och det mål som eftersträvas med förordningen, bland annat det mål som framgår av dess skäl 12, enligt vilket de behörighetsregler som fastställs i förordningen är utformade med hänsyn till barnets bästa och, i synnerhet, till kriteriet om närhet.

47      För att barnets bästa ska kunna beaktas i största möjliga omfattning har domstolen redan fastställt att begreppet hemvist, i den mening som avses i artikel 8.1 i förordningen, motsvarar den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende. Denna plats ska fastställas av den nationella domstolen mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet (se domen i det ovannämnda målet A, punkt 44).

48      Bland de kriterier som den nationella domstolen ska tillämpa vid fastställandet av ett barns hemvist kan särskilt nämnas villkoren för och skälen till barnets vistelse i en medlemsstat samt barnets nationalitet (se domen i det ovannämnda målet A, punkt 44).

49      Såsom domstolen vidare har angett i punkt 38 i domen i det ovannämnda målet A ska vid fastställandet av ett barns hemvist hänsyn tas, förutom till barnets fysiska närvaro i en medlemsstat, även till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro på intet sätt är tillfällig eller sporadisk.

50      I detta sammanhang har domstolen framhållit att avsikten hos den förälder som har föräldraansvaret att tillsammans med barnet bosätta sig i en annan medlemsstat kan visa sig genom vissa konkreta omständigheter, såsom att de förvärvar eller hyr en bostad i den medlemsstat som de flyttat till. Detta kan vara en indikation på att hemvistet har flyttats (se domen i det ovannämnda målet A, punkt 40).

51      För att hemvistet ska kunna skiljas från en endast tillfällig närvaro, måste vistelsen vanligtvis vara en viss tid för att den ska anses tillräckligt stadigvarande. I förordningen föreskrivs emellertid ingen minsta varaktighet. För att hemvistet ska anses flyttat till den mottagande medlemsstaten har det nämligen framför allt betydelse att vederbörande har önskat, permanent eller stadigvarande, etablera centrum för sina intressen i denna medlemsstat, med avsikt att denna situation ska hålla sig stabil. Vistelsens varaktighet är således endast en indikation vid bedömningen av huruvida det är fråga om ett stabilt hemvist. Denna bedömning ska företas mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

52      I målet vid den nationella domstolen måste dessutom barnets ålder anses spela en särskilt stor roll.

53      Barnets sociala förhållanden och familjeförhållanden, som är grundläggande vid fastställandet av barnets hemvist, innefattar olika faktorer som varierar beroende på barnets ålder. De faktorer som ska beaktas när det gäller ett barn i skolåldern skiljer sig således från de faktorer som ska beaktas när det gäller en minderårig som har avslutat sina studier och även från de faktorer som är relevanta när det gäller ett spädbarn.

54      Normalt är det, när det gäller ett litet barn, framför allt familjeförhållandena som är relevanta, vilka fastställs av den eller de personer som barnet bor tillsammans med, som rent faktiskt tar hand om barnet och sörjer för dess omvårdnad.

55      Detta gör sig än mer gällande när det rör sig om ett spädbarn. Ett spädbarn lever nödvändigtvis under samma sociala förhållanden och familjeförhållanden som den personkrets som det står i ett beroendeförhållande till. När spädbarnet, såsom i målet vid den nationella domstolen, rent faktiskt tas om hand av modern ska det företas en prövning av moderns integration i socialt hänseende och familjehänseende. De kriterier som fastställts i domstolens rättspraxis, såsom skälen till att barnets mor flyttat till en annan medlemsstat, hennes språkkunskaper samt geografiska ursprung och familjeursprung, kan härvid beaktas.

56      Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Begreppet hemvist i den mening som avses i artiklarna 8 och 10 i förordningen ska tolkas så, att det motsvarar den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende. När det är fråga om ett spädbarn som har bortförts till en annan medlemsstat än den där barnet har sitt hemvist och som tillsammans med sin mor endast i några dagar har vistats i denna medlemsstat, ska i detta hänseende bland annat beaktas vistelsens varaktighet och regelbundenhet, villkoren för och skälen till vistelsen i denna medlemsstat och till moderns flyttning till denna stat samt även, och särskilt med hänsyn till barnets ålder, moderns geografiska ursprung och familjeursprung samt moderns och barnets familjerelationer och sociala relationer i denna medlemsstat. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

57      För det fall tillämpningen av ovannämnda kriterier i målet vid den nationella domstolen skulle leda till den slutsatsen att barnets hemvist inte kan fastställas, ska behörig domstol fastställas på grundval av kriteriet ”där barnet befinner sig”, i artikel 13 i förordningen.

 Den andra frågan

58      Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida begreppet ”institution eller annat organ”, som kan anförtros vårdnaden om ett barn med hänsyn till bestämmelserna i förordningen, ska tolkas så, att det omfattar begreppet domstol i den mening som avses i artikel 2.1 i denna förordning.

59      I detta hänseende ska det noteras att den hänskjutande domstolen varken har preciserat avseende vilka bestämmelser i förordningen den önskar ett klargörande av tolkningen av detta begrepp eller skälen till att denna tolkning är nödvändig för att den ska kunna avgöra målet. Emellertid förekommer begreppet i artiklarna 10 och 11 i förordningen. Dessa bestämmelser avser behörigheten i fråga om bortförande av barn och är följaktligen tillämpliga vid olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn, medan artikel 9 i denna förordning avser de fall då ett barn lagligen flyttar från en medlemsstat till en annan.

60      Såsom har konstaterats i punkt 23 i denna dom är det ostridigt att Chloé lovligen bortfördes till ön Réunion.

61      Mot bakgrund härav är artikel 10 i förordningen inte tillämplig. Det saknas följaktligen anledning att besvara den andra frågan.

 Den tredje frågan

62      Såsom framgår av punkterna 1.4 och 4.6 i beslutet om hänskjutande har den nationella domstolen ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida ett beslut från en domstol i en medlemsstat, varigenom domstolen, med stöd av 1980 års Haagkonvention, avslår en begäran om omedelbart återlämnande av ett barn till en domkrets i en annan medlemsstat och som avser föräldraansvaret för detta barn, har någon inverkan på de beslut som ska fattas i sistnämnda medlemsstat i mål avseende föräldraansvar som redan har anhängiggjorts och som fortfarande pågår där.

 Domen från Tribunal de grande instance de Saint-Denis av den 15 mars 2010

63      Såsom angetts i punkt 28 i denna dom grundades den begäran som Chloés far framställde inför Tribunal de grande instance de Saint-Denis på bestämmelserna i 1980 års Haagkonvention. Ändamålet med denna konvention är, enligt dess artikel 1, att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat.

64      Tribunal de grande instance de Saint-Denis avslog Chloés fars begäran om återförande av Chloé till Förenade kungariket ”eftersom det inte [hade] visats att Richard Chaffe, vid tidpunkten för bortförandet av Chloé Mercredi, hade vårdnaden om henne och att denna vårdnad verkligen utövades eller skulle ha utövats om bortförandet inte hade ägt rum”.

65      Enligt artikel 19 i 1980 års Haagkonvention ska domen från Tribunal de grande instance de Saint-Denis av den 15 mars 2010 inte tolkas som ett avgörande i sak av någon fråga som rör vårdnaden, även om den, såsom domstolen har konstaterat i punkt 28 i denna dom, har vunnit laga kraft.

66      Härav framgår att, för det fall den hänskjutande domstolen, med tillämpning av de kriterier som angetts i svaret på den första frågan, skulle anses sig vara behörig med stöd av artikel 8 i förordningen när det gäller föräldraansvaret för Chloé, har domen från Tribunal de grande instance de Saint-Denis av den 15 mars 2010 ingen inverkan på det beslut som den hänskjutande domstolen har att fatta.

 Domen från Tribunal de grande instance de Saint-Denis av den 23 juni 2010

67      När det gäller domen från Tribunal de grande instance de Saint-Denis av den 23 juni 2010, vilken enligt vad som angetts i punkt 29 i denna dom ännu inte har vunnit laga kraft, ska det påpekas att den hänskjutande domstolen i förekommande fall ställs inför det faktum att denna dom inte grundade sig på 1980 års Haagkonvention, utan likaledes på förordningen.

68      I en sådan situation, då det föreligger en konflikt mellan två domstolar i två olika medlemsstater, vid vilka talan om föräldraansvar för ett barn har väckts rörande samma sak med stöd av förordningen, är artikel 19.2 i densamma tillämplig. Enligt denna artikel ska, till dess att behörigheten hos den domstol vid vilken talan först har väckts har fastställts, den domstol vid vilken talan har väckts senare låta handläggningen av målet vila.

69      Eftersom barnets far väckte talan vid High Court of Justice (England & Wales) den 12 oktober 2009, med yrkande bland annat om att föräldraansvaret skulle tillerkännas honom, kunde således Tribunal de grande instance de Saint-Denis inte döma i det mål som anhängiggjorts vid denna domstol av barnets mor den 28 oktober 2009.

70      Härav framgår att, för det fall den hänskjutande domstolen, med tillämpning av de kriterier som angetts i svaret på den första frågan, skulle finna att den med stöd av artikel 8 i förordningen är behörig när det gäller föräldraansvaret för Chloé, har varken domen från Tribunal de grande instance de Saint-Denis av den 15 mars 2010 eller dess dom av den 23 juni 2010 någon inverkan på det beslut som den hänskjutande domstolen har att fatta.

71      Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande: Beslut från en domstol i en medlemsstat, varigenom domstolen med stöd av 1980 års Haagkonvention avslår en begäran om omedelbart återförande av ett barn till en domkrets i en annan medlemsstat och som avser föräldraansvaret för detta barn, har ingen inverkan på de beslut som ska fattas i sistnämnda medlemsstat i mål avseende föräldraansvar som redan har anhängiggjorts och som fortfarande pågår där.

 Rättegångskostnader

72      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1)      Begreppet hemvist i den mening som avses i artiklarna 8 och 10 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att det motsvarar den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende. När det är fråga om ett spädbarn som har bortförts till en annan medlemsstat än den där barnet har sitt hemvist och som tillsammans med sin mor endast i några dagar har vistats i denna medlemsstat, ska i detta hänseende bland annat beaktas vistelsens varaktighet och regelbundenhet, villkoren för och skälen till vistelsen i denna medlemsstat och till moderns flyttning till denna stat, samt, särskilt med hänsyn till barnets ålder, moderns geografiska ursprung och familjeursprung samt moderns och barnets familjerelationer och sociala relationer i denna medlemsstat. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

För det fall tillämpningen av ovannämnda kriterier i målet vid den nationella domstolen skulle leda till den slutsatsen att barnets hemvist inte kan fastställas, ska behörig domstol fastställas på grundval av kriteriet ”där barnet befinner sig”, i artikel 13 i förordningen.

2)      Beslut från en domstol i en medlemsstat, varigenom domstolen med stöd av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn avslår en begäran om omedelbart återförande av ett barn till en domkrets i en annan medlemsstat och som avser föräldraansvaret för detta barn, har ingen inverkan på de beslut som ska fattas i sistnämnda medlemsstat i mål avseende föräldraansvar som redan har anhängiggjorts och som fortfarande pågår där.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: engelska.