—

Deutsche Rentenversicherung Bund, genom J. Littig, Rechtsanwalt,

—

Stringer m.fl., genom C. Jeans, QC, och M. Ford, barrister, befullmäktigade av V. Phillips, solicitor,

—

Tysklands regering, genom M. Lumma och C. Blaschke, båda i egenskap av ombud,

—

Förenade kungarikets regering, genom Z. Bryanston-Cross, i egenskap av ombud, biträdd av T. Ward, barrister,

—

Belgiens regering, genom L. Van den Broeck, i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom T. Boček, i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

—

Nederländernas regering, genom C. Wissels, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom E. Ośniecka-Tamecka, i egenskap av ombud,

—

Sloveniens regering, genom M. Remic, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. van Beek, i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9).

2

Den ena begäran har framställts i ett mål mellan Gerhard Schultz-Hoff och hans tidigare arbetsgivare, Deutsche Rentenversicherung Bund (nedan kallat DRB) och den andra begäran i ett mål mellan flera anställda, varav vissa har blivit uppsagda, och deras arbetsgivare eller tidigare arbetsgivare, Her Majesty’s Revenue and Customs. Målen rör frågan huruvida en arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom har rätt att ta ut årlig betald semester under sjukledigheten och om och, i förekommande fall, i vilken mån en arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom under hela eller en del av beräkningsperioden och/eller under en period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut har rätt till kontant ersättning för den årliga betalda semester som inte tagits ut när anställningen upphör.

3

I artikel 1 i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:

”Ändamål och räckvidd

1.   I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

Detta direktiv är tillämpligt på

minimitider för … årlig semester …

…”

4

Artikel 7 i detta direktiv har följande lydelse:

Ӂrlig semester

1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2.   Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

5

I artikel 17 i direktiv 2003/88 föreskrivs att medlemsstaterna får göra avvikelser från vissa bestämmelser i direktivet. Avvikelser från artikel 7 i direktivet är inte tillåtna.

6

Kärandena i målet vid den nationella domstolen kan indelas i två kategorier.

7

Den första kategorin utgörs av en arbetstagare som varit frånvarande från sitt arbete under flera månader på grund av sjukskrivning på obestämd tid. Under sjukledigheten underrättade arbetstagaren arbetsgivaren om sin avsikt att inom två månader från begäran om semester ta ut ett antal dagar årlig betald semester.

8

De arbetstagare som ingår i den andra kategorin var, innan de sades upp, långtidssjukskrivna. De hade inte tagit ut sin årliga betalda semester under beräkningsperioden, som är den enda period under vilken årlig betald semester kan tas ut enligt Förenade kungarikets lagstiftning, och de begärde därför ersättning.

9

Employment Tribunal biföll talan för båda kategorierna av arbetstagare. Employment Appeal Tribunal ogillade arbetsgivarens överklaganden, men tillät att dess avgörande fick överklagas till Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) att överklaga dess avgörande. Court of Appeal biföll arbetsgivarens överklaganden.

10

Klagandena överklagade till House of Lords, som beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

11

Käranden i målet vid den nationella domstolen, Gerhard Schultz-Hoff, var anställd vid DRB sedan den 1 april 1971. Från och med år 1995 har Gerhard Schultz-Hoff, som är gravt funktionshindrad, omväxlande haft perioder då han på grund av sjukdom varit oförmögen att arbeta och perioder då han haft arbetsförmåga. År 2004 var han fysiskt sett förmögen att arbeta fram till början av september månad. Därefter var han utan avbrott sjukskriven till den , vid vilken tidpunkt hans anställningsförhållande upphörde.

12

Gerhard Schultz-Hoff ansökte den 13 maj 2005 skriftligen hos DRB om att från den få ta ut den årliga betalda semestern för kalenderåret 2004, vilket utgjorde beräkningsperioden. Den avslog DRB ansökan med motiveringen att behörig läkare först måste fastställa att den berörde hade arbetsförmåga. I september 2005 konstaterade DRB att Gerhard Schultz-Hoff saknade arbetsförmåga, och DRB beviljade, i egenskap av pensionsförsäkringsförvaltande myndighet, honom pension tills vidare med retroaktiv verkan från den .

13

Gerhard Schultz-Hoff väckte talan vid Arbeitsgericht Düsseldorf och yrkade ersättning för den årliga betalda semester han inte tagit ut för kalenderåren 2004 och 2005, vilka utgjorde beräkningsperioderna.

14

DRB hävdade att Gerhard Schultz-Hoff alltjämt saknade arbetsförmåga, det vill säga under en längre tid än den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut enligt 7 § punkt 3 i den tyska semesterlagen (Bundesurlaubsgestez) av den 8 januari 1963, i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen. Den bestämmelsen avser arbetstagare som, av tvingande skäl som är hänförliga till verksamheten eller arbetstagaren själv, inte har kunnat ta ut sin årliga semester under beräkningsperioden. Enligt tysk rätt hade följaktligen rätten till årlig betald semester förfallit och Gerhard Schultz-Hoff hade inte rätt till någon kontant ersättning för den årliga betalda semester som han inte tagit ut.

15

Arbeitsgericht Düsseldorf ogillade Gerhard Schultz-Hoffs talan och han överklagade till Landesarbeitsgericht Düsseldorf.

16

Landesarbeitsgericht Düsseldorf angav att det följer av relevanta nationella bestämmelser, såsom dessa har tolkats av Bundesarbeitsgericht, att arbetstagarens rätt till kontant ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut förfaller vid utgången av det aktuella kalenderåret, dock senast vid utgången av en period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut. Sistnämnda period omfattar tre månader, om inte förmånligare villkor fastställts för arbetstagaren i kollektivavtal. Om arbetstagaren har saknat arbetsförmåga fram till utgången av denna period ska outtagen årlig betald semester inte kompenseras genom kontant ersättning när anställningen upphör.

17

Landesarbeitsgericht Düsseldorf betvivlade att denna rättspraxis från Bundesarbeitsgericht är tillåten enligt artikel 7 i direktiv 2003/88 och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

18

Med hänsyn till sambandet mellan målen vid de nationella domstolarna, vilket bekräftats under det muntliga förfarandet, ska de förenas vad gäller domen.

19

Domstolen påpekar inledningsvis att den sjukledighet som är aktuell i målen vid de nationella domstolarna inte har överskridit de beräkningsperioder som är tillämpliga i fråga om årlig betald semester enligt den nationella rätten i respektive mål.

20

Den nationella domstolen har ställt den första frågan i mål C-520/06 för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en sjukskriven arbetstagare inte har rätt att ta ut årlig betald semester under sjukledighet.

21

Alla regeringar som har yttrat sig och Europeiska gemenskapernas kommission anser att denna fråga ska besvaras nekande.

22

Det följer av fast rättspraxis att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester måste betraktas som en princip av särskild betydelse i gemenskapens sociala trygghetsrätt. Undantag från denna princip får därför inte göras och de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip får endast ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, s. 18) (se dom av den i mål C-173/99, BECTU, REG 2001, s. I-4881, punkt 43, av den i mål C-342/01, Merino Gómez, REG 2004, s. I-2605, punkt 29, och av den i de förenade målen C-131/04 och C-257/04, Robinson-Steele m.fl., REG 2006, s. I-2531, punkt 48).

23

En arbetstagare ska normalt sett få åtnjuta faktisk semester i syfte att säkerställa ett effektivt skydd av dennes säkerhet och hälsa, eftersom det endast är i fall då anställningsförhållandet avslutas som det enligt artikel 7.2 i direktiv 2003/88 är tillåtet att utbyta rätten till årlig betald semester mot kontant ersättning (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen BECTU, punkt 44, och Merino Gómez, punkt 30).

24

Artikel 7 i direktiv 2003/88 ingår inte heller bland de bestämmelser från vilka det enligt direktivet uttryckligen är tillåtet att göra undantag.

25

Syftet med den årliga betalda semestern är att arbetstagaren ska kunna vila sig och ha en period av avslappning och fritid. Detta syfte är i så måtto annorlunda än syftet med rätten till sjukledighet. En arbetstagare beviljas sjukledighet för att kunna tillfriskna från en sjukdom.

26

Domstolen har redan slagit fast att en ledighet som föreskrivs i gemenskapsrätten inte kan påverka rätten till en annan ledighet som föreskrivs i gemenskapsrätten (se domen i det ovannämnda målet Merino Gómez, punkterna 32 och 33, dom av den 14 april 2005 i mål C-519/03, kommissionen mot Luxemburg, REG 2005, s. I-3067, punkt 33, och av den i mål C-116/06, Kiiski, REG 2007, s. I-7643, punkt 56). Vad särskilt gäller domen i det ovannämnda målet Merino Gómez slog domstolen fast att artikel 7.1 i direktiv 93/104 ska tolkas så, att de krav som ställs i direktivet avseende årlig betald semester inte är uppfyllda när en arbetstagares mammaledighet sammanfaller med en i kollektivavtal fastställd allmän semesterperiod för hela personalen.

27

Till skillnad från vad som gäller rätten till mammaledighet eller föräldraledighet, som var aktuell i den rättspraxis som nämnts i föregående punkt, regleras emellertid inte rätten till sjukledighet och de närmare villkoren för utövande av densamma av gemenskapsrätten på dess nuvarande stadium. Den tolkning av artikel 7.1 i direktiv 93/104 som gjordes i det ovannämnda målet Merino Gómez var, med beaktande av de övriga gemenskapsdirektiv som var aktuella i nämnda mål, dessutom nödvändig för att garantera de rättigheter som följer av en arbetstagares anställningsavtal vid mammaledighet.

28

När det gäller rätten till årlig betald semester följer det av lydelsen av direktiv 2003/88 och av domstolens rättspraxis att det ankommer på medlemsstaterna att i den nationella lagstiftningen fastställa villkoren för hur denna rätt ska utövas och genomföras, genom att närmare ange de konkreta omständigheter under vilka arbetstagarna får utnyttja nämnda rättighet. De får dock därvid inte uppställa något som helst villkor för själva uppkomsten av denna rättighet, vilken följer direkt av direktiv 93/104 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 53).

29

Under dessa omständigheter utgör följaktligen artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i princip inte hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en sjukskriven arbetstagare inte har rätt att ta ut årlig betald semester under en sjukledighet, dock under förutsättning att nämnda arbetstagare har möjlighet att utöva den rätt som han tillerkänns av direktivet under en annan avgränsad period.

30

Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att den positiva verkan av den betalda årliga semestern på en arbetstagares säkerhet och hälsa visserligen utvecklas till fullo när semestern tas ut under det år som den var avsedd för, det vill säga innevarande år. Viloperioden förlorar dock inte sin verkan i detta hänseende om den tas ut vid ett senare tillfälle (dom av den 6 april 2006 i mål C-124/05, Federatie Nederlandse Vakbeweging, REG 2006, s. I-3423, punkt 30).

31

Direktiv 2003/88 utgör inte heller hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som tillåter en sjukskriven arbetstagare att ta ut årlig betald semester under sin sjukledighet.

32

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan som ställts i mål C-520/06 besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en sjukskriven arbetstagare inte har rätt att ta ut årlig betald semester under sin sjukledighet.

33

I mål C-350/06 vill den nationella domstolen genom den första frågan och, i andra hand, genom den tredje frågan, i den mån denna avser rätten till semester och inte till kontant ersättning för outtagen årlig betald semester, få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att rätten till årlig betald semester förfaller vid utgången av beräkningsperioden och/eller vid utgången av en i nationell rätt fastställd period under vilken arbetstagaren får ta ut semester som inte tagits ut under beräkningsperioden, när arbetstagaren har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och dennes arbetsoförmåga har kvarstått till dess att anställningen upphörde.

34

Såsom bland annat den tyska regeringen har påpekat under förhandlingen, med hänvisning till punkt 53 i domen i det ovannämnda målet BECTU, framgår det av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 att villkoren för utövande av rätten till årlig betald semester i de olika medlemsstaterna regleras av nationell lagstiftning eller praxis. Denna regering har härav dragit slutsatsen att frågan huruvida semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut under en annan period och således huruvida en arbetstagare som har varit förhindrad att ta ut sin årliga betalda semester under beräkningsperioden kan bestämma en period då denne fortfarande kan ta ut nämnda årliga semester avser villkoren för utövande och genomförande av rätten till årlig betald semester och därmed är en fråga som regleras genom nationell lagstiftning eller praxis.

35

Domstolen anser att denna slutsats i princip kan godtas, men att vissa begränsningar gäller.

36

Domstolen ska följaktligen pröva vilka begränsningar av denna princip som gäller under de specifika omständigheterna i mål C-350/06.

37

Domstolen erinrar inledningsvis om att det i skäl 6 i direktiv 2003/88 anges att hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning.

38

I detta avseende följer det av artikel 5.4 i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 132 av den 24 juni 1970 om semester (i ändrad lydelse) (SÖ 1978:7) att”… frånvaro från arbetet av sådana skäl, varöver arbetstagaren ej råder, som sjukdom … ska räknas in i tjänstetiden”.

39

Vad gäller bestämmelserna om minimiperioder för vila i kapitel 2 i direktiv 2003/88 avser dessa oftast ”varje arbetstagare”, i likhet med särskilt artikel 7.1 i direktivet vad gäller rätten till årlig betald semester (domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 46).

40

När det gäller rätten till årlig betald semester görs inte heller någon åtskillnad i direktiv 2003/88 mellan arbetstagare som är frånvarande från arbete på grund av en kortare eller längre sjukledighet under beräkningsperioden och de som verkligen har arbetat under denna period.

41

Av detta följer att när det gäller arbetstagare som är sjukskrivna i vederbörlig ordning kan en medlemsstat inte föreskriva som villkor för den rätt till årlig betald semester som tillkommer alla arbetstagare enligt direktiv 2003/88 att arbetstagarna faktiskt måste ha arbetat under den beräkningsperiod som fastställts av nämnda stat (domen i det ovannämnda målet BECTU, punkterna 52 och 53).

42

En nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs att årlig semester som inte tagits ut vid utgången av beräkningsperioden får tas ut under en annan period har, i princip, till syfte att ge den arbetstagare som varit förhindrad att ta ut sin årliga semester ytterligare en möjlighet att ta ut denna semester. Fastställandet av en sådan period avser villkoren för utövande och genomförande av rätten till årlig betald semester och omfattas således, i princip, av medlemsstaternas behörighet.

43

Av detta följer att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i princip inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken föreskrivs de närmare villkoren för utövande av den rätt till årlig betald semester som uttryckligen tillerkänns genom detta direktiv. Detta gäller även när denna lagstiftning innebär att denna rätt går förlorad vid utgången av beräkningsperioden eller vid utgången av en period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut, förutsatt att den arbetstagare vars rätt till årlig betald semester har gått förlorad har haft verklig möjlighet att utöva den rättighet han har enligt direktivet.

44

Domstolen konstaterar att en arbetstagare som, i likhet med käranden vid den nationella domstolen i mål C-350/06 vad gäller år 2005, är sjukskriven under hela beräkningsperioden och även efter utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut inte kan ta ut sin årliga betalda semester under någon av dessa perioder.

45

Om det i ett sådant specifikt fall av arbetsoförmåga som det som beskrivits i föregående punkt medges att det i de relevanta nationella bestämmelserna, och särskilt i de bestämmelser genom vilka den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut fastställs, kan föreskrivas att en arbetstagares rätt till årlig betald semester som garanteras av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 förfaller utan att arbetstagaren har haft verklig möjlighet att utöva den rättighet han har enligt direktivet, skulle detta innebära att nämnda bestämmelser åsidosatte den sociala rättighet som varje arbetstagare tillerkänns direkt av artikel 7 i nämnda direktiv.

46

Även om domstolen sålunda har medgett att medlemsstaterna i deras interna lagstiftning får fastställa villkoren för hur rätten till årlig betald semester ska utövas och genomföras, har den emellertid klargjort att medlemsstaterna inte får uppställa något som helst villkor för själva uppkomsten av denna rättighet, vilken följer direkt av direktiv 93/104 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 53).

47

I denna rättspraxis har domstolen betonat att de verkställighets- och tillämpningsföreskrifter som är nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i direktiv 93/104 kan innehålla vissa skillnader vad gäller villkoren för utövande av rätten till årlig betald semester, men att det, enligt detta direktiv, inte är tillåtet för medlemsstaterna att utestänga någon från själva uppkomsten av en rätt som uttryckligen har tillerkänts alla arbetstagare (domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 55).

48

Av detta följer att om det enligt den rättspraxis som nämnts i föregående punkter är så att arbetstagarnas rätt till årlig betald semester enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 inte kan urholkas genom nationella bestämmelser som innebär att någon utestängs från intjänandet eller uppkomsten av denna rätt, kan det inte godtas att det förhåller sig på ett annat sätt när det gäller nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs att denna rätt förfaller vad gäller en arbetstagare som, i likhet med Gerhard Schultz-Hoff, varit sjukskriven under hela beräkningsperioden och/eller efter utgången av den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut och som inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester. I likhet med vad som gäller under sådana förhållanden som de som var aktuella i det ovannämnda målet BECTU, där domstolen slog fast att medlemsstaterna inte får utestänga någon från uppkomsten av rätten till årlig betald semester, får medlemsstaterna nämligen inte i en sådan situation som den i vilken Gerhard Schultz-Hoff befinner sig föreskriva att denna rätt ska förfalla.

49

Av det ovan anförda följer att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att rätten till årlig betald semester förfaller vid utgången av beräkningsperioden och/eller vid utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut när arbetstagaren har varit sjukskriven under hela beräkningsperioden och dennes arbetsoförmåga har kvarstått till dess att anställningen upphörde, vilket är skälet till att arbetstagaren inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester.

50

Med beaktande av vad som anförts ovan i punkterna 37–49 kan, med avseende på rätten till årlig betald semester för en arbetstagare som, i likhet med vad som var fallet för Gerhard Schultz-Hoff under år 2004, har arbetat under en del av beräkningsperioden innan denne sjukskrivs, samma slutsats dras som den som dragits ovan i punkt 49.

51

Alla arbetstagare som inte har kunnat ta ut årlig betald semester på grund av långtidssjukskrivning befinner sig nämligen i den situation som beskrivits ovan i punkt 44, eftersom det är omöjligt att förutse en arbetsoförmåga till följd av sjukdom.

52

I den mån den tredje frågan i mål C-350/06 rör rätten till semester och inte till kontant ersättning för outtagen årlig betald semester ska den första och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att rätten till årlig betald semester förfaller vid utgången av beräkningsperioden och/eller vid utgången av en i nationell rätt fastställd period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut när arbetstagaren har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och dennes arbetsoförmåga har kvarstått till dess att anställningen upphörde, vilket är skälet till att arbetstagaren inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester.

53

De nationella domstolarna vill genom den andra frågan i mål C-350/06 och, i andra hand, genom den tredje frågan i samma mål i den mån denna avser rätten till kontant ersättning för outtagen årlig betald semester, liksom genom den andra frågan i mål C-520/06, få klarhet i huruvida artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att arbetstagaren när anställningen upphör inte får någon kontant ersättning för outtagen årlig betald semester när denne har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och/eller den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut. Om denna fråga besvaras jakande önskar den nationella domstolen i mål C-520/06 få veta enligt vilka kriterier den kontanta ersättningen ska beräknas.

54

Det ska härvid erinras om att det följer av själva lydelsen av artikel 7.1 i direktiv 2003/88, från vilken det enligt direktiv 2003/88 inte är tillåtet att avvika, att varje arbetstagare har rätt till årlig betald semester om minst fyra veckor. Denna rätt till årlig betald semester, som enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 22 måste betraktas som en princip av särskild betydelse i gemenskapens sociala trygghetsrätt, tillkommer således varje arbetstagare, oberoende av dennes hälsotillstånd.

55

Det följer vidare av punkt 52 i förevarande dom att rätten till årlig betald semester inte förfaller vid utgången av beräkningsperioden och/eller vid utgången av en i nationell rätt fastställd period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut när arbetstagaren har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och i praktiken inte har haft möjlighet att utöva den rätt som denne har enligt direktiv 2003/88.

56

När anställningen upphör är det i praktiken inte längre möjligt att ta ut den årliga betalda semestern. I syfte att undvika att arbetstagaren till följd härav inte kan utnyttja denna rättighet, inte ens i form av en ekonomisk förmån, föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2003/88 att arbetstagaren har rätt till kontant ersättning.

57

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i direktiv 2003/88 om hur den kontanta ersättning som ersätter den minsta perioden av årlig betald semester när anställningen upphör ska beräknas.

58

Det följer emellertid av domstolens rättspraxis att uttrycket årlig betald semester, som förekommer i artikel 7.1 i direktiv 2003/88, betyder att lön måste utgå under hela den årliga semestern i den mening som avses i direktivet. Arbetstagaren ska med andra ord få ordinarie lön under denna viloperiod (se domen i de ovannämnda förenade målen Robinson-Steele m.fl., punkt 50).

59

Medlemsstaterna ska se till att de begränsningar som följer av direktiv 2003/88 beaktas i de nationella genomförandebestämmelserna vid fastställandet av den kontanta ersättning som arbetstagaren har rätt till enligt artikel 7.2 i direktivet.

60

Enligt domstolens rättspraxis behandlas i direktiv 2003/88 rätten till årlig semester och rätten att få betalt för denna som två delar av en och samma rättighet. Syftet med kravet på betald semester är att arbetstagaren under sin semester lönemässigt sett ska befinna sig i en motsvarande situation som under de perioder han arbetar (se domen i de ovannämnda förenade målen Robinson-Steele m.fl., punkt 58).

61

Av detta följer att den kontanta ersättning som ska betalas till en arbetstagare vilken av skäl varöver denne inte råder inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester innan anställningen upphörde ska beräknas så, att arbetstagaren befinner sig i en situation som motsvarar den han skulle ha befunnit sig i om han hade utövat nämnda rättighet under anställningen. Följaktligen är arbetstagarens ordinarie lön, som är den som ska utgå under den viloperiod som motsvarar den årliga betalda semestern, likaledes avgörande när det gäller beräkningen av den kontanta ersättningen för årlig semester som inte tagits ut när anställningen upphör.

62

Den andra och den tredje frågan i mål C-350/06, i den mån den sistnämnda frågan avser rätten till kontant ersättning för outtagen årlig betald semester, liksom den andra frågan i mål C-520/06 ska mot bakgrund av det ovan anförda besvaras enligt följande. Artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en arbetstagare när anställningen upphör inte får någon kontant ersättning för outtagen årlig betald semester när denne har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och/eller den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut, vilket är skälet till att arbetstagaren inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester. Arbetstagarens ordinarie lön, som är den lön som ska utgå under den viloperiod som motsvarar den årliga betalda semestern, är likaledes avgörande vid beräkningen av den kontanta ersättningen.

Rättegångskostnader

63

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: