61999J0164

1. Frihet att tillhandahålla tjänster - Restriktioner - Skyldighet för företag som utför en tjänst att betala den minimilön som fastställs i det kollektivavtal som är tillämpligt i värdstaten - Tillåtet - Villkor - Nationella myndigheters eller domstolars bedömning - Lagstiftarens uttalade avsikt - Inverkan

(EG-fördraget, artikel 59 (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 (nu artikel 50 EG))

2. Frihet att tillhandahålla tjänster - Restriktioner - Rätt att, genom att ingå ett kollektivavtal på företagsnivå, tillämpa en lön som är lägre än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt kollektivavtal - Rätt endast för inhemska arbetsgivare - Otillåtet

(EG-fördraget, artikel 59 (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse))

1. Gemenskapsrätten utgör i princip inte något hinder för en medlemsstat att föreskriva att ett företag etablerat i en annan medlemsstat som tillhandahåller tjänster på den första medlemsstatens territorium skall betala sina arbetstagare den minimilön som fastställts i denna stats nationella bestämmelser.

Det ankommer på de nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, domstolarna att, när de prövar huruvida det är förenligt med artikel 59 i fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 i fördraget (nu artikel 50 EG) att värdmedlemsstaten tillämpar nationella bestämmelser om minimilön på tjänstetillhandahållare som är etablerade i en annan medlemsstat, fastställa om dessa bestämmelser objektivt sett främjar skyddet av utstationerade arbetstagare. Även om lagstiftarens uttalade avsikt härvid inte kan vara avgörande, kan den likväl utgöra en indikation på vilket syfte som skall uppnås med dessa bestämmelser.

( se punkterna 21 och 30 samt punkt 1 i domslutet )

2. Det medför en olikhet i behandlingen och utgör en oberättigad begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster att en inhemsk arbetsgivare, genom att ingå ett kollektivavtal på företagsnivå, kan tillämpa löner som är lägre än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt kollektivavtal, medan en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat inte kan göra detta.

( se punkterna 34 och 35 samt punkt 2 i domslutet )

I mål C-164/99,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Amtsgericht Tauberbischofsheim (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga bötesförfarandet mot

Portugaia Construções L.da,

angående tolkningen av artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 i EG-fördraget (nu artikel 50 EG) samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s.1),

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna D.A.O. Edward (referent) och A. La Pergola,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Portugaia Construções L.da, genom B. Buchberger, Rechtsanwalt,

- Tysklands regering, genom W.-D. Plessing och C.-D. Quassowski, båda i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom K. Rispal-Bellanger och C. Bergeot, båda i egenskap av ombud,

- Nederländernas regering, genom M.A. Fierstra, i egenskap av ombud,

- Portugals regering, genom L. Fernandes och S. Emídio de Almeida, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom P. Hillenkamp och M. Patakia, båda i egenskap av ombud, biträdda av R. Karpenstein, Rechtsanwalt,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 15 mars 2001 av: Portugaia Construções L.da, den tyska regeringen och kommissionen

och efter att den 3 maj 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Amtsgericht Tauberbischofsheim har, genom beslut av den 13 april 1999 som inkom till domstolen den 4 maj 1999, i enlighet med artikel 234 EG, ställt två frågor om tolkningen av artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 i EG-fördraget (nu artikel 50 EG) samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1).

2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan arbetsförmedlingen i Tauberbischofsheim (Tyskland) och Portugaia Construções L.da (nedan kallat Portugaia), i vilken Portugaia har bestritt ett krav på återbetalning av ett belopp på 138 018,52 DEM.

Tillämpliga bestämmelser

3 Arbeitnehmer-Entsendegesetz (lagen om utstationering av arbetstagare, nedan kallad AEntG), i dess lydelse av den 26 februari 1996 (som är den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen), är tillämplig på byggnadsindustrin.

4 Enligt 1.1 § första meningen AEntG utsträcks tillämpligheten av vissa allmängiltiga kollektivavtal till att omfatta arbetsgivare med säte i utlandet och deras arbetstagare som är utstationerade i Tyskland. Bestämmelsen har följande lydelse:

"Rättsregler i ett kollektivavtal inom byggnadsindustrin vilket har förklarats ha allmän giltighet i den mening som avses i 1 och 2 §§ förordningen om byggnadsföretag ... skall tillämpas även på ett anställningsförhållande mellan en arbetsgivare som är etablerad i utlandet och dennes arbetstagare som arbetar inom det geografiska tillämpningsområdet för detta kollektivavtal, under förutsättning att företaget huvudsakligen tillhandahåller tjänster för byggnadsindustrin i den mening som avses i 75.1 § punkt 2 lagen om främjande av sysselsättningen ... och att den tyska lagstiftningen i varje fall inte är avgörande för anställningsförhållandet, när och i den mån

1) kollektivavtalet innehåller bestämmelser om en enhetlig minimilön för alla arbetstagare som omfattas av dess tillämpningsområde, och

2) inhemska arbetsgivare, som är etablerade utanför det geografiska tillämpningsområdet för detta kollektivavtal, även skall garantera att åtminstone de avtalsenliga arbetsvillkor som gäller på arbetsplatsen tillämpas på de av deras arbetstagare som arbetar inom det geografiska tillämpningsområdet för kollektivavtalet."

5 En arbetsgivare i den mening som avses i 1.1 § första meningen AEntG är enligt 1.1 § tredje och fjärde meningarna i samma lag skyldig att garantera att de arbetsvillkor som föreskrivs i 1.1 § första meningen tillämpas på hans utstationerade arbetstagare.

6 Åsidosättande av de tvingande bestämmelserna i 1 § AEntG utgör enligt 5 § samma lag en överträdelse för vilken påföljd kan ådömas. Domstolarna kan med stöd av 29 § Gesetz über Ordnungswidrigkeiten (lag om överträdelser) besluta om förverkande av den ekonomiska fördel som erhållits genom en handling för vilken böter kan ådömas.

7 Arbetsmarknadsparterna inom den tyska byggsektorn ingick den 2 september 1996 ett kollektivavtal med bestämmelser om en minimilön inom byggsektorn i Förbundsrepubliken Tyskland (nedan kallat kollektivavtalet). Avtalet skulle ha verkan från den 1 oktober 1996, dock tidigast den dag då det förklarades ha allmän giltighet.

8 Kollektivavtalet förklarades ha allmän giltighet den 12 november 1996, dock med verkan först från den 1 januari 1997.

9 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att enligt den tyska kollektivavtalsrätten kan arbetsmarknadens parter ingå kollektivavtal på olika nivåer, det vill säga såväl på förbundsstatsnivå som på företagsnivå. Härvid har de särskilda kollektivavtalen i princip företräde framför de allmänna kollektivavtalen.

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10 Portugaia är ett bolag som är etablerat i Portugal. Under perioden mars till juli 1997 utförde bolaget byggnadsarbeten i Tauberbischofsheim. För att utföra dessa arbeten utstationerade bolaget flera av sina arbetstagare på byggarbetsplatsen.

11 Arbetsförmedlingen i Tauberbischofsheim genomförde i mars och i maj 1997 en kontroll av arbetsvillkoren på nämnda byggarbetsplats. På grundval av de handlingar som lades fram av Portugaia konstaterade arbetsförmedlingen att Portugaia hade betalat de kontrollerade arbetstagarna en lön som var lägre än den minimilön som skall betalas enligt kollektivavtalet. Arbetsförmedlingen beslutade således om förverkande av vinsten, det vill säga skillnaden mellan den timlön som skulle ha betalats och den som faktiskt utbetalades multiplicerad med antalet arbetstimmar, sammanlagt ett belopp på 138 018,52 DEM.

12 Portugaia överklagade arbetsförmedlingens beslut att återkräva nämnda belopp till den hänskjutande domstolen, vilken har uttalat tvivel huruvida de tyska bestämmelserna är förenliga med artiklarna 59 och 60 i fördraget. Den har i detta hänseende påpekat att AEntG, enligt lagens förarbeten, har till syfte att skydda den inhemska arbetsmarknaden (i synnerhet mot "social dumpning" genom en tillströmning av billig arbetskraft), att minska den inhemska arbetslösheten och att göra det möjligt för de tyska företagen att anpassa sig till den inre marknaden. Den hänskjutande domstolen har tillagt att arbetsgivare från andra medlemsstater, i motsats till tyska arbetsgivare, inte har möjlighet att ingå särskilda kollektivavtal med en tysk fackförening i syfte att undvika en tillämpning av kollektivavtalet.

13 Amtsgericht Tauberbischofsheim, som ansåg att lösningen av tvisten var beroende av tolkningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Är det förenligt med gemenskapsrätten att tolka Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster ... eller, om direktivet inte är tillämpligt, artikel 59 och följande artiklar i EG-fördraget på så sätt att de tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster i samband med utstationering av arbetstagare inte endast kan knytas till de utstationerade arbetstagarnas sociala skydd, utan även till skyddet av den inhemska byggsektorn och till målet att minska den inhemska arbetslösheten för att undvika sociala spänningar?

2) Utgör det en oberättigad begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster att en inhemsk arbetsgivare, genom att ingå ett kollektivavtal på företagsnivå (som har företräde), kan tillämpa löner som är lägre än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt kollektivavtal, medan en arbetsgivare från en annan medlemsstat inte kan göra detta - åtminstone inte i praktiken - när han avser att utstationera arbetstagare i Förbundsrepubliken Tyskland?"

Den första frågan

14 Som den nederländska regeringen riktigt har påpekat saknas det anledning att pröva den första frågan mot bakgrund av direktiv 96/71. Fristen för införlivande av detta direktiv fastställdes nämligen till den 16 december 1999 och denna frist hade inte löpt ut vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

15 Härav följer att de bestämmelser som är aktuella i målet vid den nationella domstolen skall prövas endast mot bakgrund av artiklarna 59 och 60 i fördraget.

16 Enligt fast rättspraxis innebär artikel 59 i fördraget inte bara att det är nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet av personer som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat, utan även att det är nödvändigt att avskaffa varje inskränkning - även om den är tillämplig på inhemska tjänstetillhandahållare och tjänstetillhandahållare från andra medlemsstater utan åtskillnad - som innebär att den verksamhet som bedrivs av personer som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat, där de lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre tilltalande (se dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger, REG 1991, s. I-4221, punkt 12, av den 9 augusti 1994 i mål C-43/93, Vander Elst, REG 1994, s. I-3803, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 16, s. I-59, av den 28 mars 1996 i mål C-272/94, Guiot, REG 1996, s. I-1905, punkt 10, av den 23 november 1999 i de förenade målen C-369/96 och C-376/96, Arblade m.fl., REG 1999, s. I-8453, punkt 33, och av den 15 mars 2001 i mål C-165/98, Mazzoleni och ISA, REG 2001, s. I-2189, punkt 22).

17 En medlemsstat kan i synnerhet inte göra tillhandahållandet av tjänster inom dess territorium avhängigt av att alla de villkor som krävs för etablering har uppfyllts, eftersom de bestämmelser i fördraget som just är avsedda att säkerställa friheten att tillhandahålla tjänster då skulle förlora sin ändamålsenliga verkan (se domen i det ovannämnda målet Säger, punkt 13).

18 Härvid kan tillämpningen av värdmedlemsstatens bestämmelser på personer som tillhandahåller tjänster medföra att de tjänster som tillhandahålls av personer eller företag som är etablerade i andra medlemsstater förbjuds, hindras eller blir mindre tilltalande i den mån de medför ytterligare kostnader samt ytterligare administrativa och ekonomiska bördor.

19 Det följer emellertid av fast rättspraxis att när sådana bestämmelser tillämpas på alla fysiska eller juridiska personer som bedriver verksamhet i värdmedlemsstaten kan de vara motiverade när de grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset i den mån detta intresse inte skyddas av de regler vilka tjänsteleverantören är underkastad i den medlemsstat där han är etablerad. Detta gäller under förutsättning att dessa bestämmelser är ägnade att säkerställa att det eftersträvade syftet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte (se särskilt dom av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb, REG 1981, s. 3305, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 6, s. 267, av den 20 februari 2001 i mål C-205/99, Analir m.fl., REG 2001, s. I-1271, punkt 25, och domen i det ovannämnda målet Mazzoleni och ISA, punkt 25).

20 Skyddet för arbetstagare är ett av de tvingande hänsyn till allmänintresset som domstolen redan har erkänt (se bland annat domen i det ovannämnda målet Webb, punkt 19, i det ovannämnda målet Arblade m.fl., punkt 36, och domen i det ovannämnda målet Mazzoleni och ISA, punkt 27).

21 När det närmare gäller nationella bestämmelser om minimilön, som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, framgår det av domstolens rättspraxis att gemenskapsrätten i princip inte utgör något hinder för en medlemsstat att föreskriva att ett företag etablerat i en annan medlemsstat som tillhandahåller tjänster på den första medlemsstatens territorium skall betala sina arbetstagare den minimilön som fastställts i denna stats nationella bestämmelser (dom av den 3 februari 1982 i de förenade målen 62/81 och 63/81, Seco och Desquenne & Giral, REG 1982, s. 223, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 6, s. 299, domen i det ovannämnda målet Guiot, punkt 12, domen i det ovannämnda målet Arblade m.fl., punkt 33, och i det ovannämnda målet Mazzoleni och ISA, punkterna 28 och 29).

22 Med andra ord kan det i princip medges att det är motiverat av ett mål av allmänt intresse, nämligen skyddet för arbetstagarna, att värdmedlemsstaten tillämpar sina bestämmelser om minimilön på tjänstetillhandahållare som är etablerade i en annan medlemsstat.

23 Det kan emellertid inte uteslutas att det finns situationer där det inte skulle vara förenligt med artiklarna 59 och 60 i fördraget att tillämpa sådana bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Mazzoleni och ISA, punkt 30).

24 Det ankommer således på de behöriga myndigheterna eller, i förekommande fall, domstolarna i värdmedlemsstaten att fastställa huruvida bestämmelserna om minimilön faktiskt syftar till att uppnå ett mål av allmänt intresse och att detta sker med lämpliga medel innan de tillämpar dessa bestämmelser på tjänstetillhandahållare som är etablerade i en annan medlemsstat.

25 I målet vid den nationella domstolen har den hänskjutande domstolen påpekat att det framgår av förarbetena till AEntG att denna lag har till syfte att skydda den nationella byggsektorn och att minska arbetslösheten i syfte att undvika sociala spänningar.

26 Domstolen konstaterar att det följer av fast rättspraxis att åtgärder som utgör en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster inte kan motiveras av ekonomiska hänsyn, som till exempel att skydda inhemska företag (se senast dom av den 25 oktober 2001 i de förenade målen C-49/98, C-50/98, C-52/98-C-54/98 och C-68/98-C-71/98, Finalarte m.fl., REG 2001, s. I-7831, punkt 39).

27 Lagstiftarens avsikt, såsom denna kommer till uttryck i förarbetena till en lag, kan visserligen utgöra en indikation på vilket syfte som lagen skall uppnå. Denna avsikt kan emellertid inte vara avgörande (se domen i de ovannämnda förenade målen Finalarte m.fl., punkt 40).

28 Tvärtom ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de bestämmelser som är i fråga i målen vid denna domstol objektivt sett främjar skyddet av utstationerade arbetstagare (se domen i de ovannämnda förenade målen Finalarte m.fl., punkt 41).

29 Såsom domstolen tidigare funnit måste det fastställas att bestämmelserna medför en verklig fördel för de berörda arbetstagarna och att denna avsevärt bidrar till deras sociala skydd. I detta sammanhang kan lagstiftarens uttalade avsikt leda till en mer noggrann prövning av de fördelar som arbetstagarna påstås erhålla genom lagstiftarens åtgärder (se domen i de ovannämnda förenade målen Finalarte m.fl., punkt 42).

30 Av vad som anförts följer att den första frågan skall besvaras på så sätt att det således ankommer på de nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, domstolarna att, när de prövar huruvida det är förenligt med artiklarna 59 och 60 i fördraget att värdmedlemsstaten tillämpar nationella bestämmelser om minimilön på tjänstetillhandahållare som är etablerade i en annan medlemsstat, fastställa om dessa bestämmelser objektivt sett främjar skyddet av utstationerade arbetstagare. Även om lagstiftarens uttalade avsikt härvid inte kan vara avgörande, kan den likväl utgöra en indikation på vilket syfte som skall uppnås med dessa bestämmelser.

Den andra frågan

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det utgör en oberättigad begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster att en inhemsk arbetsgivare, genom att ingå ett kollektivavtal på företagsnivå, kan tillämpa löner som är lägre än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt kollektivavtal, medan en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat inte kan göra detta.

32 Den tyska regeringen har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till prövning, eftersom den är rent hypotetisk och uppenbart saknar betydelse för avgörandet av tvisten i målet vid den nationella domstolen. Denna regering har särskilt påpekat att det, såvitt den känner till, inte finns något kollektivavtal på företagsnivå inom de sektorer där utländska arbetsgivare är skyldiga att följa kollektivavtalen om minimilön där det föreskrivs att de berörda tyska arbetsgivarna kan tillämpa arbetsvillkor som är mindre förmånliga för arbetstagarna än de villkor som föreskrivs i AEntG.

33 Detta argument kan inte godtas. Domstolen erinrar härvid endast om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen (se dom av den 3 mars 1994 i de förenade målen C-332/92, C-333/92 och C-335/92, Eurico Italia m.fl., REG 1994, s. I-711, punkt 17). Så är emellertid inte fallet här.

34 När det gäller sakfrågan konstaterar domstolen att det förhållandet att en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat, i motsats till en arbetsgivare i värdmedlemsstaten, inte kan undandra sig skyldigheten att betala den minimilön som föreskrivs i kollektivavtalet för den berörda verksamhetssektorn ger upphov till en särbehandling som strider mot artikel 59 i fördraget. Härvid skall påpekas att det inte har anförts något till stöd för att detta skulle vara motiverat av något av de skäl som anges i fördraget.

35 Den andra frågan skall således besvaras på så sätt att det utgör en oberättigad begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster att en inhemsk arbetsgivare, genom att ingå ett kollektivavtal på företagsnivå, kan tillämpa löner som är lägre än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt kollektivavtal, medan en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat inte kan göra detta.

Rättegångskostnader

36 De kostnader som har förorsakats den tyska, den franska, den nederländska och den portugisiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 13 april 1999 har ställts av Amtsgericht Tauberbischofsheim - följande dom:

1) Det ankommer på de nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, domstolarna, när de prövar huruvida det är förenligt med artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 i EG-fördraget (nu artikel 50 EG) att värdmedlemsstaten tillämpar nationella bestämmelser om minimilön på tjänstetillhandahållare som är etablerade i en annan medlemsstat, att fastställa om dessa bestämmelser objektivt sett främjar skyddet av utstationerade arbetstagare. Även om lagstiftarens uttalade avsikt härvid inte kan vara avgörande, kan den likväl utgöra en indikation på vilket syfte som skall uppnås med dessa bestämmelser.

2) Det utgör en oberättigad begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster att en inhemsk arbetsgivare, genom att ingå ett kollektivavtal på företagsnivå, kan tillämpa löner som är lägre än de minimilöner som har fastställts i ett allmängiltigt kollektivavtal, medan en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat inte kan göra detta.