EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 15.6.2016

COM(2016) 396 final

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Samråd om fiskemöjligheterna för 2017
inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

{SWD(2016) 199 final}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Samråd om fiskemöjligheterna för 2017

inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

Inledning

I detta meddelande fastställs principerna för kommissionens förslag om fiskemöjligheter för 2017. Medlemsstaterna, de rådgivande nämnderna, berörda parter och allmänheten uppmanas att ge förslag angående dessa riktlinjer senast den 1 september 2016. Detta meddelande innehåller också en årsrapport om genomförandet av landningsskyldigheten, framsteg för att uppnå maximal hållbar avkastning och situationen för fiskbestånden 1 .

Fiskemöjligheterna för 2017 kommer att fastställas under 2014 års mål för den gemensamma fiskeripolitiken och grundar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga rön 2 . Enligt den gemensamma fiskeripolitiken bör fisketrycket på de berörda bestånden så snart som möjligt, och senast 2020, anpassas till maximal hållbar avkastning (MSY) enligt artikel 2.2 i den gemensamma fiskeripolitiken. Om ingen vetenskaplig rådgivning finns tillgänglig kommer kommissionen att tillämpa försiktighetsansatsen i enlighet med målen för den gemensamma fiskeripolitiken.

Detta meddelande grundas på den överenskommelse som nåtts av medlagstiftarna i början av 2016 om en flerårig plan för bestånden i Östersjön 3 . Planen ska ligga till grund för förslagen till total tillåten fångstmängd (TAC) för de berörda bestånden.

För Medelhavet är överfiske fortsatt förhärskande, även om fiskemöjligheter inte har fastställts på EU-nivå genom totala tillåtna fångstmängder 4 . Kommissionen anser att det krävs skyndsamma åtgärder för att vända utvecklingen.

En ytterligare aspekt som bör beaktas är införandet av landningsskyldigheten i Östersjön och i pelagiskt fiske (2015), och successivt inom vissa fisken efter bottenlevande arter i Atlanten och Nordsjön (2016). Under 2017 kommer flera fisken att täckas i dessa havsområden, men även den demersala flottan i Medelhavet och Svarta havet.

Överenskommelse om en flerårig plan för bestånd i Östersjön

Ett viktigt steg mot att uppnå målen för den gemensamma fiskeripolitiken är Europaparlamentets och rådets överenskommelse om förslaget till en flerårig plan för Östersjön. I planen anges mål för maximalt hållbart uttag med tidsfrister för de berörda bestånden och det fastställs intervall för fiskeridödlighet som är förenliga med principerna för maximalt hållbart uttag (FMSY). Dessa intervall, som bygger på vetenskapliga rön 5 , täcker alla nivåer för fiskedödlighet som ger maximalt hållbart uttag på lång sikt i Östersjön.

FMSY-intervallen omfattar två delar. Under normala förhållanden bör fiskemöjligheterna fastställas i den nedre delen av intervallet för FMSY. Intervalldelen med högre värden kan användas för att fastställa total tillåten fångstmängd under specifika omständigheter 6 : om detta är nödvändigt, utgående från vetenskapliga rön, för att uppnå målen för den gemensamma fiskeripolitiken i blandfiske eller om det finns risk för att beståndet tar allvarlig skada på grund av dynamiken inom eller mellan arter. Den över delen av intervallet kan också användas för att dämpa variationerna från år till år i de totala tillåtna fångstmängderna (med högst 20 %). Om värdena för ett bestånd faller under vetenskapligt fastställda nivåer ska korrigerande åtgärder tillgripas för att återställa bestånden över den nivå som kan ge maximal hållbar avkastning på lång sikt.

Överenskommelsen är ett genombrott för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken, där införandet av fleråriga planer är en prioriterad fråga. Sedan kommer kommissionen att påskynda utarbetandet av förslag till sådana fleråriga planer för andra europeiska havsområden.

Fiske i Medelhavet

Kommissionen är fortfarande särskilt bekymrad över Medelhavet. Många av de bedömda bestånden fiskas långt över uppskattningarna för maximalt hållbart uttag. Medelhavet står inför betydande utmaningar när det gäller att uppnå maximalt hållbart uttag för de flesta bestånden senast 2020. Kommissionen har uppmanat alla berörda parter att vidta omedelbara åtgärder för att vända utvecklingen i fråga om fångster och biomassa 7 . Alla berörda parter (medlemsstater, internationella organ som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), intressenter) måste ta ansvar och utarbeta konkreta åtgärder för att uppnå hållbarhet.

Kommissionen kommer att fortsätta att främja åtgärder via AKFM för att förbättra de bestånd som delas med tredjeländer (t.ex. bestånd av bottenlevande arter i Siciliensundet, bestånd av små pelagiska och bottenlevande arter i Joniska havet och Egeiska havet). Den kommer också att skynda på utarbetandet av förslag till EU:s fleråriga planer för bestånd som nästan uteslutande fiskas av fiskare från EU (små pelagiska arter i Adriatiska havet och fiske efter bottenlevande arter i västra Medelhavsområdet). Medlemsstaterna bör snarast slutföra översynen av de nationella förvaltningsplanerna 8 och införliva målen för maximalt hållbart uttag.

2017 års förslag om totala tillåtna fångstmängder (TAC)

Bestånd för vilka en bedömning av maximalt hållbart uttag har gjorts

För att uppnå maximalt hållbart uttag senast 2020 måste andelen bestånd som fiskas på nivåer som motsvarar maximalt hållbart uttag öka. Därför har kommissionen uppmanat de vetenskapliga rådgivande organen att övervaka utvecklingen av fiskeridödligheten och bestånden i alla EU-havsområden med hänsyn till målet att senast 2020 uppnå maximalt hållbart uttag.

Ett viktigt steg i denna riktning är kommissionens avsikt att föreslå totala tillåtna fångstmängder som syftar till att maximalt hållbart uttag nås till 2017. För detta krävs att rådet åtar sig att anpassa sina beslut efter denna strategi. Maximalt hållbart uttag möjliggör största möjliga fångst under obegränsad tid utan att skada beståndet.

För de bestånd för vilka en bedömning av maximalt hållbart uttag har gjorts (utom för bestånden i Östersjön) för 2017 års förslag till totala tillåtna fångstmängder kommer kommissionen att använda de tillgängliga riktvärdena för maximalt hållbart uttag fram till det att nya fleråriga planer har antagits för andra havsområden.

Att maximalt hållbart uttag inte uppnås förrän efter 2017 kan endast accepteras under väl motiverade omständigheter, där mycket stora neddragningar av fiskemöjligheterna allvarligt skulle hota den sociala och ekonomiska hållbarheten hos de berörda fiskeflottorna. I sådana undantagsfall förväntar sig kommissionen att de berörda medlemsstaterna lägger fram konkreta bevis på dessa sociala och ekonomiska konsekvenser.

Ett ökat antal fiskbestånd som fiskas enligt maximalt hållbart uttag, robustare bestånd och utsikterna till ökat uttag, sammanfaller med att EU-flottans ekonomiska resultat rent generellt förbättras. Ett exempel på att EU:s fiske får ökad avkastning genom hållbart fiske är Nordsjöfisket efter tunga och rödspätta. Det ekonomiska resultatet hos de flottor som är beroende av rödspätta förbättrades avsevärt genom förvaltningsplanen som styrde fisket mot maximalt hållbart uttag. Sedan bestånden har fiskats enligt principen för maximalt hållbart uttag har landningarna per ansträngningsenhet och värdet per ansträngningsenhet ökat för samtliga segment, särskilt för de brittiska och nederländska trålarna. En positiv ekonomisk utveckling märks också i vissa flottor som deltar i fisket efter kolja. Närmare uppgifter återfinns i kommissionens arbetsdokument som åtföljer detta meddelande.

De befintliga fleråriga planer som är förenliga med maximalt hållbart uttag 2017 bör tillämpas. För planer som inte längre är förenliga med målet om maximalt hållbart uttag, till exempel för att de har ett mindre ambitiöst mål, avser kommissionen att anta förslag om total tillåten fångstmängd på grundval av maximalt hållbart uttag 2017.

Beträffande bestånd (för vilka det har gjorts en bedömning av maximalt hållbart uttag) som delas med tredjeländer fortsätter kommissionen att arbeta för att nå överenskommelser med tredjeländerna som baseras på ett likartat tillvägagångssätt. För bestånd som förvaltas genom regionala fiskeriförvaltningsorganisationer följer kommissionen den strategi som fastställs av rådet i förhandlingsdirektiven för regionala fiskeriförvaltningsorganisationer, enligt samma normer och principer som i EU.

Andra bestånd

För bestånd för vilka det saknas en fullständig bedömning av maximalt hållbart uttag övervägs alternativa bedömningsparametrar. TAC-förslagen kommer att grundas på tillgänglig biologisk rådgivning och kommer inte att äventyra bevarandet av fiskbestånden. För dessa bestånd går det att urskilja flera olika fall.

Bestånd för vilka det finns nödvändiga uppgifter för att fastställa närmevärden för maximalt hållbart uttag

Dessa bestånd bedöms med hjälp av trendprognosmodeller, och Ices tillhandahåller kvantitativa fångstrekommendationer 9 . Metoden kommer att likna den som används för bestånd som varit föremål för en fullständig bedömning av maximalt hållbart uttag.

Bestånd för vilka det fastställts tendenser på grundval av enkätanalyser eller för vilka det finns tidsserier för fångster

I avsaknad av bedömningar av maximalt hållbart uttag används vetenskaplig rådgivning med förslag på fångstbegränsningar. Kommissionen kommer att använda Ices råd om dessa bestånd och kommer att bedöma situationen från fall till fall. Den kommer att tillämpa försiktighetsansatsen och kommer vid behov att föreslå sänkningar.

Bestånd för vilka det finns ett antagande om stabilitet

År 2013 beslutade kommissionen att de totala tillåtna fångstmängderna skulle bibehållas oförändrade till 2018 för 26 bestånd, förutsatt att det inte krävdes justeringar på grundval av biologisk rådgivning. Det är i regel fråga om bestånd som endast utnyttjas i form av bifångster, med en låg andel av kvotutnyttjande, liten ekonomisk betydelse och med begränsade uppgifter om beståndens status. Kommissionen avser att fortsätta med denna strategi, samtidigt som eventuella indikationer från Ices om att det är lämpligt att se över och föreslå justeringar av de totala tillåtna fångstmängderna kommer att beaktas.

Bestånd för vilka det inte finns någon biologisk rådgivning

Om ingen biologisk rådgivning finns att tillgå ska lämpliga förslag till totala tillåtna fångstmängder som fastställs enligt försiktighetsansatsen tillämpas på ett systematiskt, förutbestämt och öppet sätt i enlighet med artikel 2.2 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. Ices arbetar för att vidareutveckla verktyg för att åtgärda de problem som kvarstår.

TAC och skyldigheten att landa alla fångster

I enlighet med den gemensamma fiskeripolitikens regler ska fiskemöjligheter för bestånd som omfattas av landningsskyldigheten fastställas på grundval av de fångster som tas istället för de landningar som görs och i enlighet med den biologiska rådgivningen. Detta bör inte äventyra målet att uppnå maximalt hållbart uttag eller leda till ökad fiskeridödlighet.

Återkopplingen från aktörer och medlemsstater har framhållit hur viktiga dessa justeringar av de totala tillåtna fångstmängderna är för att undvika fenomenet med begränsande arter (s.k. choke species) – situationer där en fullt utnyttjad kvot för ett bestånd kan leda till att fisket avbryts, trots att det fortfarande finns kvoter tillgängliga för andra bestånd. Justeringar av de totala tillåtna fångstmängderna ingår i det övergripande paketet av åtgärder för att genomföra landningsskyldigheten, inklusive förbättrade strategier för att byta kvoter och fortsatt begränsad möjlighet att kasta fångst överbord genom bestämmelserna om överlevnadsförmåga och undantag av mindre betydelse. Anpassning av tekniska åtgärder och regional anpassning av selektivitet och metoder för att undvika oönskade fångster måste också få en framträdande roll för att undvika fenomenet med begränsande arter i framtiden. Kommissionens förslag till ny ram för tekniska åtgärder 10 bidrar ytterligare till att minska detta problem.

Medlemsstatsgrupper i de olika havsområdena förbereder sig för den fortsatta infasningen av den landningsskyldighet som träder i kraft 2017, som förväntas ytterligare komma att täcka meningsfulla bestånd inom varje fiske enligt förteckningen i artikel 15.1 i 2014 års gemensamma fiskeripolitik. Precis som för 2016 avser kommissionen att justera de totala tillåtna fångstmängderna för bestånd som omfattas av landningsskyldigheten från och med 2017. Kommissionen kommer att be om rådgivning från vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) i fråga om metoden för att beräkna förra årets justeringar av de totala tillåtna fångstmängderna. Om det inte finns några tillgängliga validerade och fullständiga utkastuppgifter avser kommissionen att beräkna justeringarna av de totala tillåtna fångstmängderna på grundval av extrapoleringar av uppgifter, när detta är en acceptabel metod.

Det är inte nödvändigt att justera den totala tillåtna fångstmängden under 2017 för de bestånd eller fångster för vilka landningsskyldigheten kommer att träda i kraft under kommande år. Vid planeringen av justeringar av den totala tillåtna fångstmängden för bestånd som förvaltas gemensamt med internationella partner (tredjeländer, regionala fiskeriorganisationer), ska justeringarna bli föremål för samråd och förhandlingar med dessa partner.

Beståndens utveckling

Framsteg mot maximalt hållbart uttag

För att rapportera om utvecklingen mot att uppnå maximalt hållbart uttag gjorde STECF en bedömning av framstegen mot målen på grundval av enskilda bestånd och per havsområde. Bedömningen innehåller uppgifter om antalet bestånd som fiskas i enlighet med maximalt hållbart uttag, övergripande fiskeridödlighetsnivåer och relevanta parametrar för biomassan. Det arbetsdokument som åtföljer detta meddelande innehåller närmare uppgifter om 2016 års STECF-analys 11 .

Övergripande och regional bedömning

Enligt STECF, har man på det stora hela gjort framsteg i riktning mot målet för maximalt hållbart uttag 12 . I samtliga TAC-regioner har andelen fiske över nivåerna för maximalt hållbart uttag minskat betydligt. Fiske 13 , jämfört med FMSY , låg på 104 % under 2014 (en minskning från 147 % under 2003 och 120 % under 2008). De bästa resultaten finns i Nordsjön (inklusive Kattegatt och Engelska kanalen), där flottornas genomsnittliga fiskeridödlighet var 92 % jämfört med FMSY 2014 (148 % 2003, 123 % 2008). Trots en betydande nedåtgående utveckling pågår det dock fortfarande överfiske jämfört med FMSY i andra regioner och fisken.

I 2015 års meddelande om fiskemöjligheterna 14 rapporterades 32 av 62 bestånd för vilka en bedömning av maximalt hållbart uttag gjorts som överensstämmandemed maximalt hållbart uttag under 2013 15 . I årets STECF-rapport 16 beräknas att 31 av totalt 59 bestånd för vilka en bedömning av maximalt hållbart uttag gjorts fiskades i överensstämmelse med maximalt hållbart uttag under 2014 17 . STECF-rapporten avser visserligen uppgifter från 2013 och 2014, men verkar tyda på att den historiska trenden med stora framsteg mot maximalt hållbart uttag kan vara på väg att bromsa in. Detta behöver inte nödvändigtvis bero enbart på överfiske utan kan även ha att göra med ändrade klimatförhållanden eller andra biologiska faktorer.

I Medelhavsområdet och i Svarta havet är bestånden emellertid till stor del överfiskade och/eller i dåligt skick. I Medelhavsområdet gäller detta särskilt bestånd som huvudsakligen eller uteslutande utnyttjas av EU-aktörer.

Östersjön

I Östersjön fastställdes fyra totala tillåtna fångstmängder för 2016 på nivån för maximalt hållbart uttag (sill/strömming i västra och mellersta Östersjön) eller under nivån för maximalt hållbart uttag (lax i Egentliga Östersjön). TAC för torsk i västra Östersjön, som minskades under ett antal år, minskade igen med 20 % under 2016, och beståndet fortsätter att ge anledning till oro.

Minskningar i de totala tillåtna fångstmängderna för sill/strömming i Bottenviken (-24 %), sill/strömming i Rigabukten (-10 %), skarpsill (-5 %) och en oförändrad mängd för lax i Finska viken kommer att styra fisket i riktning mot maximalt hållbart uttag. Den totala tillåtna fångstmängden för lax i Finska viken har fastställts enligt försiktighetsansatsen och för torsk i östra Östersjön har mängden fastställts enligt den metod som används när det saknas uppgifter. Den totala tillåtna fångstmängden för lax i Egentliga Östersjön hålls stabil på en låg nivå för att ytterligare bidra till att stärka bestånden i de svagaste laxälvarna.

Nordsjön

Torsk kommer för första gången att fiskas i enlighet med maximalt hållbart uttag under 2016, vilket möjliggör en ökning av den totala tillåtna fångstmängden med 15 %. Beståndet har nu återhämtat sig till samma nivåer som i mitten av 1980-talet. De totala tillåtna fångstmängderna för kolja och gråsej 2016 ligger återigen på nivån för maximalt hållbart uttag. Detta innebar en höjning med 30 % för kolja, men krävde en minskning med 6 % för gråsej. Den totala tillåtna fångstmängden för havskräfta i Skagerrak, Fladen grund, Firth of Forth och Moray Firth kommer att fastställas enligt maximalt hållbart uttag.

De andra bestånden fiskas över FMSY eller saknar bedömning av maximalt hållbart uttag. Torsken i Kattegatt ligger fortfarande på en låg nivå, men biomassan har ökat sedan 2009.

Pelagiska bestånd i Nordostatlanten

De flesta bestånden av sill/strömming (Nordsjön, Irländska sjön och Keltiska havet) fiskas enligt nivån för maximalt hållbart uttag, med motsvarande totala tillåtna fångstmängder 2016 för dessa bestånd. Situationen är också positiv för det sydliga och västliga beståndet av taggmakrill och den totala tillåtna fångstmängden tillåter fiske på nivåer som motsvarar maximalt hållbart uttag under 2016.

Med utgångspunkt i 2014 års överenskommelse mellan Färöarna, Norge och EU om hållbar förvaltning av makrill och med hänsyn till den förvaltningsstrategi som överlämnades till Ices 2016 godtogs en total tillåten fångstmängd under 2016 som motsvarade en minskning med 20 % jämfört med 2015 års nivå. Fisket ligger fortfarande över FMSY. Kuststaterna har ingen överenskommelse om blåvitling. EU och Färöarna baserade sina unilaterala kvoter på FMSY-nivån, medan Norge och Island baserade sina kvoter på en högre siffra. Under 2016 kommer fisket att ligga högt över FMSY. Kuststaterna har ingen överenskommelse om atlantoskandisk sill, men samtliga fem parter har kommit överens om att basera sina unilaterala kvoter på FMSY-nivån. Under 2016 kommer fisket att ligga något över FMSY till följd av att Färöarnas unilaterala kvot är högre.

Iberiska halvön/Atlanten och Biscayabukten

Det nordliga kummelbeståndet fortsätter att växa. Det sydliga beståndet av kummel och glasvar ligger över säkra biologiska gränser, men fiskas över nivån för maximalt hållbart uttag. Marulk fiskas hållbart och är i gott skick. Bestånden av havskräfta (i Kantabriska sjön och vid norra Iberiska halvön) är fortfarande utfiskade, men beståndet i söder har en stabil eller växande storlek.

Ansjovis i Biscayabukten fiskas på ett hållbart sätt. Beståndet har full reproduktionskapacitet och är större än den aktuella genomsnittsstorleken. Fiskeridödligheten hos tunga har ökat på senare tid, men beståndet ligger inom säkra gränser. Det finns endast ett begränsat antal beståndsbedömningar när det gäller Biscayabukten och vattnen kring Iberiska halvön/Atlanten.

Vattnen väster om Skottland, Irländska sjön och Keltiska havet

Bestånden av kolja i vattnen väster om Skottland och i Irländska sjön har visat förbättringar, men bestånden av torsk och vitling ligger fortfarande på mycket låga nivåer och har höga tal för fiskeridödlighet och mängd fisk som kastas över bord. Tekniska åtgärder för att minska torskdödligheten och undvika oönskade fångster (t.ex. i Irländska sjön) har utvecklats gemensamt av medlemsstaterna och industrin. Det kommer att krävas stora ansträngningar för att lösa potentiella svårigheter i samband med landningsskyldigheten. Det krävs mer insatser för att förbättra kunskaperna om och den analytiska bedömningen av flera bestånd, till exempel vitling och torsk i område VI och torsk i Irländska sjön.

De totala tillåtna fångstmängderna för torsk och kolja i Keltiska havet sänktes till följd av att den senaste tidens höga rekrytering hade upphört. Förbättrad rekrytering under 2013 bör leda till ökad biomassa av torsk inför 2017. När det gäller kolja finns det fortfarande problem med att fångst kastas överbord, även om detta har minskat, bland annat tack vare obligatoriska redskap för att undvika oönskade fångster. Den totala tillåtna fångstmängden för vitling (som omfattas av landningsskyldigheten 2016) har höjts kraftigt. De flesta bestånden av havskräfta är nu föremål för en rekommendation om maximalt hållbart uttag. Bestånden av havskräfta i Porcupine Bank kommer även fortsättningsvis att förvaltas genom en del-TAC och säsongsbaserad fredningstid.

Flera bestånd, däribland torsk i Irländska sjön och havskräfta i område IX, ligger på mycket låga nivåer. Beståndet av tunga i östra delen av Engelska kanalen är fortfarande i dåligt skick och en förvaltningsstrategi infördes 2015 för att låta beståndet återhämta sig.

Djuphavslevande arter

Fiskemöjligheterna för djuphavsarter fastställs i en tvåårig cykel och förhandlingarna om de totala tillåtna fångstmängderna för 2017 och 2018 kommer att hållas i november. Kommissionen övervakar medlemsstaternas åtaganden för 2015 och 2016 och kommer att fortsätta att ta hänsyn till beståndens särdrag.

Medelhavet och Svarta havet

I Medelhavet utnyttjas vissa fiskbestånd huvudsakligen av EU-fiskefartyg, medan andra utnyttjas gemensamt med länder utanför EU. Den totala omfattningen av överfisket ligger i grova drag mellan 2 och 3 gånger FMSY 18 . Omkring 9 % av bestånden fiskas på nivåer som ligger under MSY, och 9 % av bestånden utnyttjas på nivåer som ligger nära MSY 19 . Trots den senaste tidens förbättringar är antalet bestånd med okänd status fortfarande stort. För bestånd som kummel, röd mulle, mindre marulk och blåvitling har de nuvarande fiskeridödlighetstalen legat upp till mer än sex gånger över maximalt hållbart uttag. Kommissionen håller på att förbättra insamlingen av uppgifter för alla berörda bestånd och har bett STECF om rådgivning avseende nya bestånd.

För bestånd som delas med tredjeländer är situationen än mer svårhanterlig. Både EU-nivå och på internationell nivå håller man på att ta fram åtgärder för att nå MSY-målet.

När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av att närma sig ett maximalt hållbart uttag kan fisket i Medelhavsområdet uppnå samma potentiella vinster med hållbart fiske som har konstaterats i Nordsjön och Atlanten. Bestånden i Medelhavsområdet är särskilt utfiskade och fiskeridödligheten måste minska kraftigt för att hamna under FMSY.

Det finns exempel på fiske i Medelhavsområdet där bestånden utnyttjas på en nivå som motsvarar maximalt hållbart uttag och där flottorna har en positiv utveckling, särskilt i fråga om landningar (djuphavsräka och röd mulle i södra och centrala Tyrrenska havet). Med tanke på det utbredda blandfisket i Medelhavsområdet kommer effekterna av en återhämtning i bestånden inte att märkas omedelbart i lönsamhet och sysselsättning av en rad olika orsaker, bland annat marknadsvillkor och prissvängningar.

Vid högnivåmötet om medelhavsbeståndens utveckling (Catania, februari 2016) kom man överens om att det krävdes skyndsamma åtgärder för att vända den negativa utvecklingen, med tanke på den stora svårigheten med att uppnå maximalt hållbart uttag för samtliga bestånd senast 2020. Man var överens om att medlemsstaterna och intressenterna måste arbeta tillsammans med kommissionen för att identifiera de viktigaste bestånden och fiskena för åtgärder, lämpliga verktyg för vart och ett av dem och en tidsplan för att vända den negativa utvecklingen: genomförande och efterlevnad av gällande regler och ökad uppgiftsinsamling, tillgång och analys lyftes fram.

Svarta havet har fortfarande stora svårigheter när det gäller styrning och resursförvaltning, delvis på grund av att bestånden delas med tredjeländer. Kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med medlemsstaterna och AKFM för att förbättra detta.

Rapport om genomförandet av landningsskyldigheten 20

Genom förordning 2015/812 (den s.k. samlingsförordningen) 21 infördes en skyldighet för kommissionen att årligen rapportera om genomförandet av landningsskyldigheten 22 . Den här rapporten gäller 2015 och utgår från information från medlemsstater, rådgivande nämnder och andra källor (branschorganisationer, icke-statliga organisationer).

Rent generellt använder medlemsstaterna en rad olika åtgärder för att främja iakttagandet av landningsskyldigheten, däribland webbplatser, diskussionsforum, riktlinjer och samråd om nya krav. Vissa medlemsstater har informerat aktivt, andra anpassar inhemsk licensgivning och kvotförvaltning eller undersöker förenklad fiskeriförvaltning och en minskad regleringsbörda för fiskare. Industrins uppfattning av skyldigheterna försvårades av förseningarna med den så kallade omnibusförordningen.

Vissa medlemsstater sköt upp verkställandet av kontroll och efterlevnad tills omnibusförordningen hade antagits, men i allmänhet inleddes efterlevnaden i januari 2015. Detta har gjort det lättare få praktisk erfarenhet av landningsskyldigheten, trots osäkerheten om medlemsstaternas verkställande. Kontrollen och efterlevnaden präglades överlag av ”lära genom att göra”, med utrymme för förbättring och anpassning. Europeiska fiskerikontrollbyrån bistod med stöd och medlemsstaterna har samarbetat om gemensamma planer för att börja tillämpa bestämmelserna. Medlemsstaterna gör regionala kartläggningar av risker och åtföljande övervaknings- och verkställningsstrategier för att skapa rättvisa villkor. Få överträdelser har rapporterats.

Inför införandet av landningsskyldighet för bottenlevande arter 2016 samarbetar industrin och myndigheterna i försök med kontrollverktyg (t.ex. elektronisk övervakning på distans och övervakningskameror), analys av sista draget för att undersöka risken för bristande efterlevnad och provfångster, framför allt för riskbedömningsplaner. I vissa regioner diskuterades flexibilitet mellan olika arter.

Det är svårt att bedöma de socioekonomiska konsekvenserna av landningsskyldigheten i detta tidiga skede. Det genomförs vissa projekt om ekonomiska bedömningar. I rapporterna nämns risken för en ökad arbetsbörda (hantering, transport av oönskade fångster) och att intäkterna från försäljning av alltför liten fisk ofta är otillräckliga för att täcka de extra kostnaderna. Små fartyg för pelagiskt fiske rapporterar förluster när de fångar stora mängder av arter som de inte har någon kvot för. Industrin påpekar att det är mycket dyrare än förr att leasa kvoter.

Det finns ett fåtal särskilda indikationer på att arbetsvillkor ombord och lagringsmöjligheter behöver anpassas, men vissa uppgifter pekar på särskilda behov, till exempel av att se över fiskemetoderna för att se till att besättningen får tillräckliga viloperioder, och frågor som handlar om fartygets stabilitet. Ändringar ombord på frysfartyg handlar bland annat om att placera galler över spygatter (för att undvika att fisk pumpas ut) eller försegla utkastrännor.

Landad fångst av alltför liten fisk går inte att använda för direkt konsumtion som livsmedel. Möjligheten att använda sådana fångster är beroende av (lokala) marknader och efterfrågan från köpare eller bearbetningsföretag. Medlemsstaterna förväntas stödja industrin i sökandet efter nya försäljningsställen (bl.a. genom att använda medel från EHFF). Inga betydande åtgärder rapporterades. Medlemsstaterna har efterfrågat en tolkning av begreppet direkt konsumtion som livsmedel och kommissionen har inlett en dialog om detta. Förbättrad selektivitet och metoder för att undvika oönskade fångster väntas minska andelen oönskade fångster ytterligare med tiden.

Inom ramen för Europeiska fiskerifonden (2007–2013) har ett antal hamninfrastrukturprojekt finansierats med hänsyn till landningsskyldigheten. I de nyligen utarbetade operativa programmen 2014–2020 för Europeiska havs- och fiskerifonden ingår stöd för genomförandet av landningsskyldigheten.

I detta tidiga skede har det inte rapporterats några betydande svårigheter eller allvarliga konsekvenser för det fiske som omfattas av landningsskyldigheten för pelagiska arter och fiske i Östersjön. Inom ramen för den fleråriga planen för Östersjön ska en överenskommen anpassning till gällande toleransmarginal för pelagiskt industrifiske lösa problemet med det påstått ohanterliga nuvarande nivåerna.

Sammanfattningsvis har industrin och myndigheterna hittills gjort stora ansträngningar för att uppfylla de krav som landningsskyldigheten innebär. När landningsskyldigheten för bottenlevande arter införs 2016 kommer de så kallade begränsande arterna att stå i fokus som den viktigaste utmaningen när det gäller att uppfylla landningsskyldigheten på ett framgångsrikt sätt. Industrin är orolig för att begränsande arter kan leda till minskade eller försenade kvotbyten – ett viktigt verktyg i anpassningen till landningsskyldigheten. Kombinationen av genomförandeåtgärder som går att vidta inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken bör bidra till att minska problemet. Förvaltare och industri kommer emellertid att behöva samarbeta för att hitta den bästa kombinationen av tillgängliga åtgärder för att utforma en landningsskyldighet som går att genomföra. Mer detaljerade uppgifter finns i kommissionens arbetsdokument som åtföljer detta meddelande.

Slutsats

Kommissionen kommer att fortsätta sitt ambitiösa genomförande av 2014 års gemensamma fiskeripolitik och kommer i allmänhet att föreslå fiskemöjligheter för 2017 som är i linje med målen om maximalt hållbart uttag i den gemensamma fiskeripolitiken och se till att dessa mål uppnås så snart som möjligt. Tillämpningen av den första fleråriga planen inom ramen för 2014 års gemensamma fiskeripolitik bereder vägen för att gradvis införa detta verktyg för att hantera prioriteringar i andra havsområden i EU för att göra det lättare att nå de viktigaste målen för fiskeripolitiken.

EU och dess flottor utvecklas vidare mot hållbarhet och mot att uppnå målet om maximalt hållbart uttag i tid. Det kan verka som om utvecklingen i de nordliga farvattnen har stannat av, men eftersom fiskeridödligheten har fortsatt att minska överallt finns det inga tecken på att framstegen mot att nå målet om maximalt hållbart uttag senast 2020 är hotade. Situationen i Medelhavet är mycket annorlunda, med långsamma framsteg, både i fråga om kunskapen om resurserna och vad gäller hållbart utnyttjande. EU behöver intensifiera sina ansträngningar i de områden där utvecklingen går långsammast.

När det gäller genomförandet av landningsskyldigheten har inga större problem uppdagats i den ursprungliga informationen från medlemsstaterna och de berörda parterna om skyldighetens införande år 2015. Det väntar dock ett antal utmaningar framöver som kommer att kräva gemensamma ansträngningar från både industrin och myndigheterna.

Tidsplan

Nedan beskrivs en tidsplan för arbetet.

(1) I enlighet med artikel 15.14 och artikel 50 i förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 (EUT L 354, 28.12.2013).

(2) Från Ices och i förekommande fall från STECF och AKFM:s rådgivande vetenskapliga kommitté.

(3) Med utgångspunkt i kommissionens förslag COM(2014) 614 final av den 6 oktober 2014.

(4) Med undantag för blåfenad tonfisk.

(5) Från Ices (Internationella havsforskningsrådet).

(6) Förutsatt att beståndet ligger över den nivå som gör det möjligt att bedriva fiske enligt principen för maximalt hållbart uttag.

(7) Vid ett seminarium på hög nivå i Catania om statusen för bestånden i Medelhavet, i februari 2016.

(8) Antas i enlighet med artikel 19 i förordning (EG) nr 1967/2006.

(9) Baserat på ett närmevärde för maximalt hållbart uttag.

(10) COM(2016) 134 final av den 11 mars 2016.

(11) STECF:s rapport Monitoring the performance of the Common Fisheries Policy (STECF-16-05) – JRC scientific and policy reports, 2016.

(12) STECF-16-05, tabell 7.

(13) Modellbaserat sammantaget medelvärde, närmare uppgifter finns i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer detta meddelande.

(14) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet Samråd om fiskemöjligheterna för 2016 inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, COM(2015) 239 final, 2.6.2015.

(15) Baserat på rådgivning från Ices 2014 utifrån uppgifter om bestånden 2013.

(16) STECF16-05, tabellerna 2, 3 och 4.

(17) Baserat på rådgivning från Ices 2015 utifrån uppgifter om bestånden 2014.

(18) Närmare uppgifter återfinns i kommissionens arbetsdokument som åtföljer detta meddelande.

(19) Ett bestånd av sardiner (söder om Sicilien) och ett bestånd av djuphavsräka (i Liguriska havet och norra Tyrrenska havet).

(20) Alla kuststater i EU har lämnat in rapporter och bidrag har tagits emot från Baltfish, Pelac, SWWAC, Nsac och Medac.

(21)

 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/812 av den 20 maj 2015.

(22) Artikel 15.14 i förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken.