10.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 75/138

Föredragande:

Michael MCLOUGHLIN

1.1

Kommittén anser att meddelandet ”Ett värdigt liv” är ett ambitiöst dokument som läggs fram i rätt tid och som följer bästa praxis inom utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Man måste inom EU vara medveten om de utmaningar som det innebär att genomföra det i praktiken.

1.2

Kommittén anser att de fastställda och tydliga geografiska regioner som ger upphov till tvångsförflyttningar erbjuder en möjlighet att skräddarsy och rikta åtgärder och säkerställa sammanlänkade insatser inom hela Europeiska kommissionen och andra institutioner.

1.3

Kommittén rekommenderar att Europeiska utrikestjänsten, i samverkan med medlemsstaterna, tar fram en politisk strategi på hög nivå för att samarbeta med stater och internationella organisationer när det gäller meddelandet ”Ett värdigt liv”, med tanke på att det handlar om ett antal grundläggande geopolitiska utmaningar.

1.4

Kommittén rekommenderar att särskilda strategier utarbetas parallellt med meddelandet när det gäller viktiga frågor för kvinnor och ungdomar och anser att dessa grupper måste rådfrågas och involveras i genomförandet.

1.5

Även om man genom en utvecklingsstyrd strategi kan uppnå betydande resultat inom ramen för den aktuella budgeten bör man inte utesluta att det kan komma att krävas ytterligare medel.

1.6

Kommittén stöder förslaget om att det civila samhället, slutanvändare, utvecklingspartner, och icke-statliga organisationer ska involveras i genomförandet och när det gäller att omsätta meddelandet i praktiken.

1.7

Kommittén rekommenderar att strukturerna och förfarandena för den sociala och civila dialogen förstärks och förbättras i partner- och värdländerna som ett stöd vid genomförandet av meddelandet.

1.8

EESK rekommenderar ekonomiska insatser i drabbade regioner för att stödja och utveckla företagande som en möjlig utvecklingsväg för många tvångsförflyttade människor.

1.9

Kommittén rekommenderar att man i samband med åtgärder som rör hälsovård tar särskild hänsyn till psykisk hälsa och ohälsa och att åtgärderna bör vara förenliga med artikel 11 i FN:s konvention om personer med funktionsnedsättning.

1.10

Vi rekommenderar att utbildningsinsatser baseras på en strategi för livslångt lärande, och möjligheten att göra EU-program tillgängliga för tvångsförflyttade människor bör beaktas i förekommande fall.

1.11

Strikta krav på ansvar och insyn bör tillämpas i övergången till en utvecklingsstyrd strategi.

1.12

Kommittén efterlyser parlamentarisk ansvarsskyldighet på EU-nivå och nationell nivå samt tillsyn från andra relevanta organs sida som en del av övergången till en utvecklingsstrategi.

2.1

Antalet tvångsförflyttade människor (flyktingar, internflyktingar och asylsökande) är en av de största utmaningarna för det internationella samfundet, och tyvärr finns det inget slut i sikte för de pågående konflikterna i Syrien, delar av Afrika och andra områden. I centrum för denna politiska utmaning står uppkomsten av en permanent grupp fördrivna personer som blir kvar på platsen under många år efter det att de ursprungligen fördrivits.

2.2

Denna situation medför en rad problem, framför allt att världssamfundets insatser kan komma att domineras av nödinsatser när en mer långsiktig utvecklingsstyrd strategi vore mer lämplig. Det är svårt att finna en lösning på detta dilemma, eftersom en förändring kan medföra ett antal problem för värdländer, givare, icke-statliga organisationer och de fördrivna personerna själva beroende på vilken strategi som tillämpas.

2.3

Över 65 miljoner människor betraktades som tvångsförflyttade år 2015. Av dessa var 21,2 miljoner flyktingar, 40,8 miljoner internflyktingar och 3,2 miljoner sökte asyl. De tvångsförflyttade människorna kommer huvudsakligen från länder som Syrien, Afghanistan, Somalia, Sudan, Sydsudan och Demokratiska republiken Kongo. Grannländerna har tagit emot den stora majoriteten av flyktingarna, medan internflyktingarna blir kvar inom dessa staters gränser.

2.4

Pakistan, Iran, Turkiet, Libanon, Jordanien och Etiopien är de grannländer som flyktingarna huvudsakligen flyr till. Turkiet är det land som tagit emot det största antalet flyktingar i hela världen. Antalet är även extremt högt i många länder, t.ex. Jordanien och Libanon, beräknat per capita. De länder som har flest internflyktingar är Syrien (6,6 miljoner), Colombia (3,6 miljoner), Irak (3,3 miljoner), Sudan (3,2 miljoner), Jemen (2,5 miljoner) och Nigeria (2,1 miljoner).

2.5

Europeiska unionen är i dag världens största givare av utvecklingsstöd och nödhjälp. Detta är ett centralt uttryck för EU:s och dess medlemsstaters värderingar. EU har även eftersträvat att göra stödet och nödhjälpen mer samstämmiga och effektiva genom ökad samordning i de länder som omfattas av medlemsstaternas ansträngningar och EU:s strategi.

2.6

EU tillhandahöll över 1 miljard euro i humanitärt stöd riktat till tvångsförflyttade personer under 2015. I april 2016 antog kommissionen tillsammans med Europeiska utrikestjänsten en utvecklingsstyrd strategi gentemot tvångsförflyttning. I meddelandet ”Ett värdigt liv” anges för första gången hur EU ser på en övergång till ett nytt sätt att stödja tvångsförflyttade personer.

2.7

I ”Ett värdigt liv” ges en översikt över de utmaningar som tvångsförflyttade människor står inför. Det anges tydligt att tvångsförflyttade människors utsatthet bör beaktas i första hand, till och med före deras rättsliga status. Meddelandet utgår ifrån en övergripande strategi för utvecklingsbistånd och EU:s strategi för resiliens inom detta område, och på detta vis undviks en ”linjär strategi”. Man försöker frångå strategier som innebär vattentäta skott i den politiska processen och överbrygga klyftan mellan det humanitära området och utveckling, som ibland kan vara stor.

2.8

Kommissionen menar att denna nya strategi inte bör medföra några extra kostnader, eftersom den utgör ett sätt att sammanföra befintlig finansiering. Stark tonvikt läggs vid värdregeringar och genomförandepartner. På samma sätt förespråkas ett system för tidig varning och tidig medverkan av alla aktörer. Exempel på befintlig praxis med anknytning till gemensam landsstyrd planering och strategisk programplanering anges. Gemensamma mål och gemensam programplanering bör prioriteras.

2.9

Inom ramen för två delar av den nya politiska ramen planeras kompletterande åtgärder, dvs. en starkare koppling mellan det humanitära området och utveckling samt strategiskt samarbete med partner, däribland den privata sektorn. Det finns även ett sektoriellt fokus med åtgärder inom utbildning, arbetsmarknaden (inklusive social dialog) och tillgång till diverse tjänster såsom bostäder, vatten, sanitet etc.

3.1

På det hela taget är meddelandet ”Ett värdigt liv” ett mycket värdefullt initiativ, med en djärv vision om en strategisk anpassning av politik som syftar till att ta itu med verkliga problem och fokuserar på behovet av förändring för att gynna dem som behöver det mest. Det överensstämmer till stor del med hur tänkesättet utvecklats inom sektorn och hos de som arbetar på fältet, där man bygger broar mellan humanitärt arbete och biståndsarbete och fokuserar på mer långsiktiga behov som hälso- och sjukvård och utbildning. EU har ansenlig auktoritet på detta område och är en viktig intressent, och tillsammans med medlemsstaterna kan unionen göra verklig skillnad. Vi välkomnar ambitionen i förslagen i meddelandet. EU och andra aktörer måste vara medvetna om uppgiftens omfattning och samtidigt bibehålla en ambitiös strategi.

3.2

Vederbörlig hänsyn bör tas till vikten av geopolitik inom detta område. Vi har sett hur välmenande planer för vidarebosättning av ett mycket mindre antal flyktingar har utvecklats inom själva EU. Människor fördrivs på grund av komplexa och känsliga konflikter och upphör tyvärr inte att påverkas av dessa konflikter efter det att de har fördrivits. Alla ändringar inom politik och strategier, oavsett hur välmenande de är eller hur brett stöd de har från givare, kan leda till oväntade resultat eller kan på ett oförutsett sätt påverka själva konflikten. Denna påverkan kan röra omkringliggande stater eller regioner och mycket subtila balanser när det gäller etnicitet, makt eller geopolitik. Detta kan i synnerhet vara fallet om en befolkningsgrupp som även formellt ses som ”tillfällig” börjar betraktas som ”permanent”. Länder som Libanon och Jordanien känner redan av en sådan press. Positiva exempel från meddelandet som t.ex. tillgång till mark i Uganda kan förbättra situationen.

3.3

De stater som hyser ett betydande antal fördrivna personer är ofta bräckliga eller svaga stater, vilket gör frågan om geopolitisk känslighet ännu mer konkret. I andra fall kan ”värd”-staten vara en autokratisk regim, men frågan om känslighet kvarstår. Det är ofrånkomligt att ”grannar”, ”värdar” och parter i konflikten kan vara svåra att särskilja och gränsen mellan dessa kan vara flytande. Det finns ofta samband mellan själva konflikten och grannländer eller delar av befolkningar i båda. En värd, granne eller region kan ”vinna” eller ”förlora” på alla förändringar när det gäller status för fördrivna personer och kan komma att reagera.

3.4

Att lyssna på åsikter på lokal nivå är ett återkommande tema i meddelandet och detta är mycket lovvärt. Under begränsade omständigheter kan dessa dock vara partiska till eller påverkade av konflikten eller ett bredare spektrum av omständigheter som orsakade konflikten. Utmaningen i att skapa en önskan i många regioner om att fördrivna personer etablerar sig permanent kan helt enkelt inte underskattas. Det beslut som nyligen fattats om att stänga Dadaab-lägret i Kenya, som har funnits i 24 år, och erbjudandet om ekonomiska incitament till afghanska flyktingar i Pakistan illustrerar de utmaningar som finns. Det är måhända en sorglig men oundviklig verklighet att värdstatens suveränitet fortsätter att vara överordnad i internationell rätt, trots behovet av att fokusera på de tvångsförflyttade människorna.

3.5

Eftersom säkerhet konsekvent ses som människors huvudsakliga motiv för att ge sig av eller stanna kvar är konceptet med tidig varning som tas upp i meddelandet väsentligt. I många fall ses även rörligheten som förutsägbar. Detta förstärker återigen behovet av starka politiska åtgärder och ett starkt politiskt engagemang för att främja målen i meddelandet.

3.6

I meddelandet tas med rätta behovet av gemensam politik och ett gemensamt tänkesätt upp, i synnerhet när det gäller områdena nödinsatser och utvecklingspolitik. EESK välkomnar detta och uppmanar till ökade ambitioner i denna riktning. Man kanske kunde överväga en ännu bredare uppsättning politiska åtgärder, genom vilka Europeiska unionen och dess medlemsstater skulle kunna förbättra livet för tvångsförflyttade personer. Med tanke på det fastställda antalet länder skulle områdena kunna innefatta handel, bistånd, vapen och mänskliga rättigheter. Meddelandet lägger även stark tonvikt vid synergier och samsyn. Detta måste sträcka sig bortom de traditionella områdena nödinsatser och utvecklingsbistånd. Det skulle vara intressant att få reda på vad andra generaldirektorat vid kommissionen, t.ex. generaldirektoratet för handel, skulle kunna bidra med inom detta arbete. Meddelandet innehåller vissa positiva exempel som dokumentet om en gemensam ram för humanitär utveckling när det gäller undernäringen i norra Nigeria, men det skulle vara viktigt att visa att en sådan strategi är systematisk, i synnerhet i Bryssel.

3.7

Vissa humanitära icke-statliga organisationer har uttryck tvivel när det gäller huruvida dessa uppgifter lämpar sig för humanitära aktörer och huruvida det humanitära biståndets särdrag kommer att upprätthållas inom en sådan strategi. Londonbaserade ODI anser att systemet för humanitärt bistånd måste omorganiseras grundligt, mot bakgrund av de förändrade omständigheter det befinner sig i och övervikten av ett begränsat antal givare och mottagare.

3.8

”Ett värdigt liv” behandlar frågor som är separata och särskiljer sig från EU:s egen politik för flyktingar och asyl. Det finns dock vissa kopplingar, i synnerhet i förhållande till att ha en faktisk och pågående vidarebosättningspolitik för ett visst antal tvångsförflyttade personer. EU:s, liksom vissa medlemsstaters, moraliska auktoritet på detta område kan dessutom ha försvagats efter de avtal som slutits med Turkiet. Detta gör efterlevnad av de strängaste normerna i internationell rätt och bästa praxis desto viktigare när det gäller att genomföra detta meddelande. Slutanvändarnas delaktighet i genomförandet av politiken är viktigt. Den sociala och civila dialogen erbjuder stora möjligheter i detta avseende. Integrationspolitiken i EU måste också förbättras och är relevant för tvångsförflyttning, eftersom vidarebosättning måste vara ett alternativ för många tvångsförflyttade personer. Detta inbegriper rätten att arbeta, språkligt stöd och antidiskrimineringsåtgärder. Det pilotprojekt med ”humanitära korridorer” som nyligen utvecklats, framför allt av den italienska regeringen men även i andra EU-länder, Schweiz, Kanada och Förenta staterna, är mycket lovande när det gäller vidarebosättning.

3.9

Det är tydligt att det krävs mycket strikta krav på ansvar och insyn för all humanitär finansiering och utvecklingsfinansiering. Alla steg mot en ny strategi för tvångsförflyttade människor måste uppfylla mycket strikta krav på ansvarstagande. Alla utgifter bör bli föremål för tillsyn från Europaparlamentet, Europeiska revisionsrätten, Olaf och Europeiska ombudsmannen samt motsvarande nationella organ i tillämpliga fall.

4.1

I meddelandet läggs fokus på glömda konflikter och områden där många tvångsförflyttade personer befinner sig, samtidigt som de som har störst antal långvarigt fördrivna personer framhålls. Bortsett från att särskilda situationer är politiskt känsliga kan vissa konflikter förtjäna särskild uppmärksamhet på grund av att de pågått extremt länge. Det tycks relevant att ta upp situationen i Västsahara och palestinierna. Situationen i Ukraina förtjänar också särskild uppmärksamhet eftersom landet ligger i EU:s omedelbara grannskap.

4.2

Det är beundransvärt att man i meddelandet anger att tvångsförflyttade människors rättsliga status inte bör ha någon betydelse när det gäller humanitärt bistånd och mer långsiktigt utvecklingsbistånd. Detta är välkommet. Under vissa omständigheter kan det dock vara en fördel när en rättslig status ger fördrivna personer viss säkerhet och praktisk nytta, till exempel om dessa uppfyller kriterierna i 1951 års konvention, är medborgare i värdlandet eller ett tredjeland, deras barn har sådant medborgarskap eller om de själva är minderåriga, eller andra relevanta situationer. Detta skulle till exempel vara särskilt relevant för ensamkommande barn.

4.3

Strategin i meddelandet kan vinna på en extern eller oberoende kontroll och akademisk stringens från det samhällsvetenskapliga området eller psykologin. Exempel på dessa metoder kan innefatta Maslows behovshierarki eller tillgångsbaserad samhällsutveckling. Det finns givetvis ett flertal exempel på metoder, men det krävs ett fokus på större mänskliga behov än att bara hålla sig vid liv.

4.4

I meddelandet visas den operativa dimensionen av den planerade förändringen främst genom aktuella exempel. Dessa är mycket värdefulla. Även om den operativa dimensionen är en framtida fråga skulle det vara värdefullt att klargöra och utveckla detta. Med andra ord: hur kommer den att se ut, vilka är de faktiska instrumenten, kommer den enbart att styras av bistånd? Dessa frågor är viktiga för många intressenter såsom medlemsstater, icke-statliga organisationer, biståndsarbetare och självklart de fördrivna personerna själva. Alla förändringsprocesser kan ge upphov till rädsla. Oavsett dysfunktionen hos system medför alternativet vanligtvis både vinnare och förlorare, och ett tidigt fastställande av de operativa aspekterna kan bidra till att ta itu med detta.

4.5

Samtidigt vore det viktigt att fastställa det planerade genomförandet av och övergången till en ny strategi, särskilt i förhållande till berörda multilaterala byråer, tredjeländer och icke-statliga organisationer. EU är en viktig aktör och ses visserligen som ledande inom detta område, men samtidigt är unionen inte den enda aktören. Dessa intressenter kan ha andra, motstridiga prioriteringar. Mot bakgrund av blandningen av finansiering och ansträngningar i de flesta insatser är en gemensam agenda av yttersta vikt.

4.6

Demokrati och goda styrelseformer är väsentligt om biståndet ska vara meningsfullt och faktiskt nå de avsedda stödmottagarna. Rättsstatsprincipen är av grundläggande vikt i detta avseende, liksom effektiva åtgärder mot korruption. Tidigare har det uppskattats att upp till 40 % av finansieringen har förskingrats och gått till antingen köp av vapen eller till att göra ledande politiker mer förmögna. Rättsstatligheten är också av stor betydelse för att se till att det civila samhället faktiskt kan göra sin röst hörd och spela en viktig övervakningsroll, utan rädsla för påföljande hot eller till och med fängelsestraff.

4.7

Det läggs med rätta betydande tonvikt vid planering i dokumentet. Det sker dock snabbt saker inom detta område och tid kan vara en viktig faktor. Alla strategier och operativa planer måste kunna sättas i verket snabbt.

4.8

Liksom inom alla områden kan det finnas språk och terminologi som är områdesspecifik i meddelandet och på annat håll. Fackjargong bör i så stor utsträckning som möjligt undvikas i samband med utarbetandet av politiken. Stor uppmärksamhet ägnas även åt idéer såsom synergier, strategier, planer och samsyn. Mer konkreta tillvägagångssätt eller inriktningar kan nyttjas inom dessa områden.

4.9

Bestämmelserna om social dialog i meddelandet välkomnas och bör erkännas inom alla relevanta bestämmelser. Inom ramen för utbildnings- och arbetsmarknadsdelarna i de föreslagna åtgärderna bör man överväga att lägga större tonvikt på egenföretagande och entreprenörskap. Sådan verksamhet är ofta väl synlig i läger för fördrivna personer och kreativitet kan vara ett oundvikligt resultat av den situation som människor befinner sig i. Detta stöds av Världsbankens rapport om tvångsförflyttningar.

4.10

Det är rimligt att fråga vilken strategi som kommer att antas i framtiden. Såsom med alla politiska förändringar kommer det att ske en övergång. Kommer det att finnas eftersläpande arbete eller ett dualistiskt system? Det finns i dag 25,1 miljoner människor som betraktas som långvarigt tvångsförflyttade. Hur kommer förändrade omständigheter att hanteras om denna situation fortsätter?

4.11

Deltagande av det civila samhället på lokal nivå samt de faktiska mottagarna (fördrivna personer) är en central angelägenhet. Det finns vanligtvis rådgivande strukturer i dagens läger, men hur ser det ut i värdländerna? Detta kan utgöra en betydande utmaning, men bör icke desto mindre vara en del av all politisk förändring. Det är inte svårt att föreställa sig hur svårt detta kan vara för internflyktingar i många konflikter.

4.12

Precis som med all större politisk förändring och i synnerhet med hänsyn till behovet av öppenhet, bör tillsynsåtgärder för den nya strategin säkerställas, vilka bland annat bör inbegripa berörda aktörer från det civila samhället och icke-statliga organisationer. Exemplet med det civila samhällets övervakningsmekanismer som ingår i kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s nuvarande handelsavtal kan vara användbart i detta sammanhang.

4.13

Ekonomisk förnyelse i regioner kommer att krävas om de tvångsförflyttade personer som befinner sig i dem ska kunna gynnas. De regioner där de tvångsförflyttade koncentreras är dock några av de fattigaste i världen och utgör också en dålig miljö för företagande och socialt skydd. Återigen bör det faktum att tvångsförflyttningar är geografiskt koncentrerade erbjuda lösningar i detta avseende, t.ex. i form av regionala investeringsplaner, skattepolitik och utveckling av infrastruktur. Ökat stöd till företagande bör också utgöra en del av alla strategier för ekonomisk utveckling. Värdiga anställningar och jobb av god kvalitet måste likaså prioriteras, jämte arbetsmarknadsparternas deltagande.

4.14

Många av de regioner och länder som hyser tvångsförflyttade människor uppvisar dåliga resultat i de flesta ekonomiska indikatorer och kan betraktas som svåra att verka i för företag. Behovet av uppgifter av god kvalitet signaleras även av Världsbanken m.fl. Ekonomiska möjligheter måste stå i centrum för utvecklingsstyrda insatser avseende tvångsförflyttningar, och detta ökar behovet av att andra aktörer i EU aktivt stöder meddelandet.

4.15

Anställning hos lokala organisationer i det civila samhället och i läger, och inom ramen för de allmänna insatserna avseende tvångsförflyttning, är för närvarande vanligt och ses som bästa praxis. Detta bör utgöra en viktig och tydlig aspekt av sysselsättningsåtgärderna.

4.16

Åtgärder inom hälsa bör särskilt beakta psykisk hälsa och ohälsa, som är ett extremt viktigt och ofta försummat område när det gäller tvångsförflyttade personer. Den stora majoriteten av tvångsförflyttade människor lider av posttraumatiskt stressyndrom och andra psykiska störningar på grund av stressande omställningar. Den systematiska och långvariga psykiska vården i värdländerna hindras av bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal. Denna brist skulle kunna kompenseras genom att tvångsförflyttade personer med psykiska störningar tas om hand inom offentliga tjänster för psykologiskt stöd och genom att man stöder initiativ från det civila samhället som tillhandahåller psykologiska stödtjänster för fördrivna personer på lokal nivå.

4.17

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och i synnerhet artikel 11, bör bilda grunden för åtgärder i samband med tvångsförflyttade människor med funktionsnedsättningar.

4.18

Tvångsförflyttningarnas konsekvenser för kvinnor och flickor är särskilt markanta. De huvudsakliga problemen är en ökad risk för sexuellt våld och könsrelaterat våld samt människohandel, även om mer information behövs. Vidare bör genusperspektivet vid tillhandahållande av tjänster respekteras, exempelvis när det gäller frågor som integritet. Större risker för komplikationer vid graviditet har även observerats.

4.19

Tillhandahållande av utbildning är självklart en central insats. Alla steg mot en mer långsiktig och mer effektiv strategi bör vara tydliga när det gäller typ och nivå av samt omfattning på utbildningsstödet. En strategi för livslångt lärande kan i detta avseende bidra till att erkänna mångfalden av behov. Mot bakgrund av hur viktigt detta är och antalet barn och ungdomar bland de tvångsförflyttade personerna bör man överväga att utvidga EU-program till tvångsförflyttade ungdomar, t.ex. Erasmus+ eller andra relevanta program.

4.20

Tvångsförflyttning blir alltmer en urban fråga och är inte längre begränsat till lägren. Det finns behov av att ändra allmänhetens och givarnas uppfattning i detta avseende. Det är tydligt att kombinationen av politiska åtgärder för övergången till en utvecklingsstyrd strategi måste återspegla detta när det gäller planering och frågor såsom boende, transport, hälsa och utbildning.