EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 17.12.2015

COM(2015) 660 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om genomförandet av förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall

Uppkomst, behandling och gränsöverskridande transport av farligt avfall och annat avfall i EU:s medlemsstater 2010–2012

{SWD(2015) 291 final}

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.    Inledning    

2.    Medlemsstaternas rapportering    

3.    Uppkomst av farligt avfall    

4.    Avfallstransporter från medlemsstaterna    

5.    Avfallstransporter till medlemsstaterna    

6.    Olaglig transport, kontroller och åtgärder för att säkerställa efterlevnaden    

7.    Allmänna slutsatser    

8.    Kommande steg    

Utvecklingen gällande uppkomst, behandling och transport av farligt avfall och annat avfall i EU:s medlemsstater 2010–2012

1.Inledning

Gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall regleras genom Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall av den 22 mars 1989, som EU är part i. Konventionens övergripande mål är att skydda människors hälsa och miljön mot de negativa effekterna av farligt avfall.

EU har inrättat ett system för övervakning och kontroll av avfallstransporter inom sina gränser i samarbete med länderna i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) samt andra tredjeländer som är parter i Baselkonventionen. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall 1 (nedan kallad förordningen) införlivar Baselkonventionen i EU-rätten. Förordningen, som är direkt tillämplig i medlemsstaterna, ändrades 2014 genom förordning (EU) nr 660/2014 2 .

Varje kalenderår lämnar alla medlemsstater in en rapport för föregående kalenderår till Baselkonventionens sekretariat om rättsliga bestämmelser, genomförande och åtgärder för miljöskydd 3 . Rapporterna sänds även till kommissionen, tillsammans med ytterligare information som lämnas i form av ett besvarat frågeformulär om genomförandet 4 . Enligt artikel 51.4 i förordningen ska kommissionen vart tredje år utarbeta en rapport om genomförandet på grundval av medlemsstaternas svar. Sista datum för medlemsstaterna att skicka in information om genomförandet 2010–2012 till Eurostat var den 18 juni 2014.

Det här är den fjärde rapporten om genomförandet och den avser åren 2010–2012. Kommissionens tredje rapport avsåg åren 2007–2009 och offentliggjordes i augusti 2012. Närmare uppgifter om medlemsstaternas svar på frågeformuläret om genomförandet av Baselkonventionen 2010–2012 finns i avsnitten A och B i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport. Medlemsstaternas svar på frågeformuläret gällande perioden 2010–2012 finns i avsnitt E i arbetsdokumentet. Kvantitativa uppgifter och siffror om uppkomst, behandling och transport av avfall sammanfattas i tabellerna och figurerna i avsnitt A i arbetsdokumentet. Bilaga A.1.0 till arbetsdokumentet innehåller definitioner av viktiga begrepp.

I denna genomföranderapport jämförs också svaren från de 27 medlemsstaterna 5 för 2010–2012 med svaren för 2007–2009. En del av de siffror för perioden 2007–2009 som anges i denna rapport skiljer sig åt från siffrorna i rapporten för 2007–2009, eftersom hänsyn har tagits till svar från medlemsstaterna som lämnats in efter att rapporten offentliggjordes.

I Baselkonventionen används termerna ”import” och ”export” för alla transporter till och från ett land som är part i konventionen. I EU-lagstiftningen används dessa termer endast för transporter till och från EU som helhet. I detta dokument ska emellertid dessa termer omgivna av citattecken förstås i den mening som avses i Baselkonventionen, dvs. de omfattar både transporter till länder utanför EU och transporter inom EU, mellan medlemsstaterna.

2.Medlemsstaternas rapportering

När denna rapport utarbetades hade de flesta medlemsstaterna svarat på både Baselformuläret och kommissionens frågeformulär för 2010–2012 6 . Även om alla rapporter för 2012 skulle ha lämnats in till kommissionen senast den 31 december 2013, fick medlemsstaterna ytterligare tid på sig. Sista dag för analysen av de kvantitativa uppgifterna i Baselrapporterna var den 18 juni 2014. Baselrapporterna från Irland, Litauen, Luxemburg och Spanien för 2012 lämnades in efter det sista inlämningsdatumet och kunde därför inte inkluderas vid utarbetandet av avsnitt A i arbetsdokumentet.

I uppgifterna om den totala mängd avfall som transporterats mellan medlemsstaterna fanns flera fall av bristande överensstämmelse gällande de mängder som rapporterades av ”export-” och ”importländer”. Det minst korrekta rapporteringsåret var 2011, då mängden farligt avfall som ”importerades” var 17 % högre än den mängd som ”exporterades”. För transporterna av allt det avfall som omfattas av förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande (nedan kallat anmält avfall) var denna skillnad 5 %. När det gäller farligt avfall 2012 var skillnaden 10 % (dvs. 1 % av allt anmält avfall) och för 2010 var den 12 % (2 % av allt anmält avfall). Dessa avsevärda skillnader visar att det behövs ett system för elektroniskt datautbyte på EU-nivå avsett för de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater.

Luxemburg är ett exempel på en medlemsstat med en betydande underrapportering av den mängd avfall som transporterades ut ur landet. År 2011 sade sig Luxemburg ha ”exporterat” 103 000 ton av allt anmält avfall till Tyskland, medan Tyskland rapporterade att man ”importerat” 498 000 ton från Luxemburg samma år. Ett liknande mönster återfinns när det gäller Luxemburg och Belgien.

Som jämförelse var mängden farligt avfall som ”importerades” 2009 bara 0,3 % mindre än den ”exporterade” mängden. 2008 var den 20 % mindre. För allt anmält avfall 2009 var denna mängd 9 % större.

En möjlig förklaring till skillnaderna är att medlemsstaterna kanske inte rapporterar om avfallstransporter på samma sätt. ”Importörer” och ”exportörer” måste fylla i anmälningsdokument och transportdokument, i enlighet med bilagorna IA och IB till förordningen. I anmälningsdokumentet ska ”den totala avsedda mängden” avfall för transport fyllas i, medan man i transportdokumentet ombeds fylla i ”den faktiska mängden” transporterat avfall. Om medlemsstaterna rapporterar olika siffror för dessa två värden kan det vara en bidragande faktor till de skillnader som konstaterats.

3.Uppkomst av farligt avfall

Farligt avfall definieras enligt en förteckning över avfallstyper och/eller beståndsdelar (koderna Y1–Y18 och Y19–Y45 i konventionens kategorier) och vissa egenskaper som innebär risker. Om avfall anses som farligt i den inhemska lagstiftningen, omfattas det emellertid också av den definitionen för konventionens ändamål. Med ”annat avfall” avses i detta sammanhang avfall som samlats in från hushåll samt restprodukter från förbränning av hushållsavfall, vilket är två avfallskategorier som fordrar speciell behandling och är föremål för kontroller av liknande slag som farligt avfall enligt Baselkonventionen (koderna Y46 och Y47). Den fullständiga förteckningen med Y-koder enligt konventionen finns i avsnitt D i arbetsdokumentet 7 .

När den här rapporten utarbetades var uppgifterna om den totala mängden farligt avfall fortfarande ofullständiga för flera medlemsstater, som inte hade rapporterat någon information 8 . För att fylla uppgiftsluckorna gjordes uppskattningar på grundval av uppgifterna för de föregående åren.

Under 2012 uppkom 76 miljoner ton farligt avfall i EU-27. Detta kan jämföras med 75 miljoner ton 2011 och 76 miljoner ton 2010. Mellan perioderna 2007–2009 och 2010–2012 minskade den totala mängden farligt avfall som uppkom med 4 %. Den genomsnittliga mängden som uppkom per år under perioden 2007–2009 var 79 miljoner ton, jämfört med 75 miljoner ton 2010–2012. Den långsiktiga trenden mellan 2000 och 2012 visar emellertid att mängden farligt avfall per år ökade med 26 %.

Under denna rapporteringsperiod var den totala mängden avfall i EU-27 per capita 151 kg 2012, 149 kg 2011 och 151 kg 2010. Dessa siffror visar att det skett en minskning från den genomsnittliga siffran 158 kg för 2007–2009, men en ökning med 22 % sedan 2000. En tänkbar förklaring till detta mönster kan vara att mindre avfall uppkom till följd av den finansiella och ekonomiska krisen.

I likhet med perioden 2007–2009, producerades den största mängden farligt avfall 2010–2012 i Tyskland (17 miljoner ton 2012). På andra plats kom Italien och Frankrike, med 11 miljoner ton vardera. Den minsta mängden avfall 2012 stod Malta för (27 000 ton), följt av Slovenien och Lettland (78 000 respektive 85 000 ton). Den största ökningen observerades i Cypern, med 84 000 ton 2011 men 480 000 ton 2012. Den största minskningen stod Bulgarien för, med 647 000 ton 2010 men bara 160 000 ton 2012. Medlemsstaterna har inte gett någon förklaring till dessa förändringar.

När det gäller uppkomst av farligt avfall räknat per capita hade Estland de högsta siffrorna för 2010–2012, i likhet med 2007–2009: den genomsnittliga mängden per capita var 6 902 kg. Rumänien producerade minst avfall 2010–2012: i genomsnitt 10 kg per capita. På andra plats låg Grekland, med 22 kg per capita. Rumänien hade också den lägsta siffran 2007–2009 (6 kg per capita).

4.Avfallstransporter från medlemsstaterna

Enligt de officiella uppgifter som rapporterades in av medlemsstaterna transporterades 14 miljoner ton anmält avfall från EU-27 under 2012. Av denna mängd bestod fem ton av farligt avfall (dvs. omkring 7 % av allt farligt avfall som uppkom 2012). För 2011 och 2010 var denna siffra 15 respektive 12 miljoner ton (varav 6 miljoner ton farligt avfall båda åren). Detta kan jämföras med perioden 2007–2009, då den genomsnittliga mängden anmält avfall som transporterades från EU-27 var 11 miljoner ton per år, varav 8 miljoner ton farligt avfall (dvs. omkring 10 % av allt farligt avfall som uppkom 2012).

Mellan 2001 och 2011 ökade den totala mängden anmält avfall som transporterades från medlemsstaterna med 126 %. 2012 ändrades emellertid mönstret: mängden ”exporterat” avfall minskade med 2 % jämfört med 2011. Från 2001 till 2007 ökade mängden farligt avfall som transporterades från medlemsstaterna med så mycket som 154 %. Från 2007 till 2012 minskade emellertid mängden farligt avfall som transporterades från medlemsstaterna med 32 %.

Såsom också var fallet 2007–2009, var Nederländerna den största ”exportören” av anmält avfall, med 3 miljoner ton 2012. Tyskland var den nästa största ”exportören”, med 2 miljoner ton 2012. Under samma period ”exporterade” Estland minst avfall (3 000 ton 2012).

Frankrike och Italien var de två största ”exportörerna” av farligt avfall 2010–2012, med 985 respektive 977 ton avfall 2012. Nederländerna var den största ”exportören” 2007–2009, men 2010 minskade mängden farligt avfall som transporterades ut ur landet med 73 %. De minsta mängderna farligt avfall under perioden 2010–2012 transporterades från Bulgarien, Cypern, Estland, Rumänien och Slovakien.

Under 2009 stod avfallsgruppen Y1–Y18 för den största kvantiteten: den omfattade 37 % av den totala mängden anmält avfall som transporterades från EU-27. Andelen för gruppen Y19–Y45 var 13 % och för gruppen Y46–Y47 var andelen 12 %. Trots att andelen för avfallsgrupperna Y19–Y45 (13–15 %) och Y46–Y47 (9–14 %) var i stort sett densamma 2010–2012, minskade andelen för grupp Y1–Y18 när det gäller den totala mängden anmält avfall som transporterades från EU-27, från 37 % 2009 till 16 % 2012. Anledningen till detta är att en växande andel avfall klassificeras med EU-koder eller nationella koder i stället för med Y-koder: 34 % av avfallstransporterna från EU klassificerades med EU-koder eller nationella koder 2009, jämfört med 55 % 2012.

Under 2012 transporterades bara 1 % av allt avfall utan att ha fått en klassificering, och 2011 var denna siffra 0 %. Detta är en betydande minskning jämfört med tidigare år, då 3 % (2009) respektive 4 % (2010) av allt avfall transporterades utan klassificering. Minskningen är än mer iögonfallande om man går längre tillbaka i tiden: under perioden 2005–2008 låg denna andel på mellan 7 och 14 %. De enda medlemsstater som transporterade avfall utan klassificering 2012 var Frankrike, Grekland och Luxemburg.

Under 2012 behandlades 94 % av EU:s farliga avfall i ursprungslandet 9 . Huvuddelen av det farliga avfall som transporterades från medlemsstaterna var avsett för återvinning. 2012 och 2011 var denna siffra 70 % och 2010 var den 73 %. Som jämförelse kan nämnas att en större andel farligt avfall ”exporterades” för återvinning under 2007–2009, närmare bestämt 78 % (2007), 73 % (2008) respektive 72 % (2009) 10 .

24 % av det farliga avfall som transporterades från EU-27 för återvinning 2012 kom från Frankrike. Andra stora exportörer av farligt avfall för återvinning var Belgien (16 %) och Nederländerna (14 %). Som jämförelse kom 39 % av det farliga avfall som transporterades från EU-27 för återvinning 2009 från Nederländerna.

Under 2011 rapporterades en ovanligt stor mängd anmält avfall som exporterat till länder som inte är medlemmar i OECD. Detta berodde på en stor mängd järnoxider som Finland exporterade till Kina det året. Järnoxiderna klassificerades senare som att det inte var avfall, och rapporterades därför inte längre av de finska myndigheterna.

5.Avfallstransporter till medlemsstaterna

År 2012 uppgick den totala mängden anmält avfall som transporterades till EU-27 till 17 miljoner ton, varav 7 miljoner ton utgjordes av farligt avfall. Under 2011 var denna siffra 16 miljoner ton (varav 9 miljoner ton farligt avfall) och 2010 var den 14 miljoner ton (varav 8 miljoner ton farligt avfall). Den genomsnittliga mängden anmält avfall som transporterades in per år ökade från 13 miljoner ton 2007–2009 till 16 miljoner ton 2010–2012 (8 miljoner ton bestod av farligt avfall under båda dessa perioder).

Mellan 2001 och 2012 ökade mängden anmält avfall som transporterades till medlemsstaterna med 129 %. Under samma period ökade mängden farligt avfall som transporterades till medlemsstaterna med 127 %, även om mängden minskade med 23 % mellan 2011 och 2012.

Mängden anmält avfall som transporterades till EU-12 11 ökade dramatiskt under den här rapporteringsperioden, från 172 000 ton 2010 till 679 000 ton 2011 och 692 000 ton 2012. Detta berodde till största delen på en ökning i det rapporterade avfallet som ”importerades” och behandlades genom återvinning i Lettland och Slovakien. I Lettlands fall bestod det ”importerade” avfallet främst av avfallsbaserat bränsle (refuse derived fuel, RDF) för återvinning. När det gäller Slovakien var den största delen av ”importen” 147 000 ton ”annat avfall”, varav 95 % transporterades från Österrike för återvinning.

Precis som under perioden 2007–2009 var Tyskland den största ”importören” av anmält avfall under denna rapporteringsperiod: 6 miljoner ton avfall transporterades till landet under 2012. Frankrike var den näst största ”importören” under samma period, med 2 miljoner ton avfall 2012. Dessa två länder var också de största ”importörerna” av farligt avfall under de båda rapporteringsperioderna, med 3 miljoner ton respektive 1 miljon ton under 2012. Detta kan jämföras med Malta, dit inget avfall transporterades under treårsperioden, och inte heller under perioden 2007–2009. Portugal ”importerade” den näst minsta mängden avfall, med bara 1 000 ton under 2012, varav allt bestod av farligt avfall.

Precis som var fallet med avfall som transporterades från EU-27 stod gruppen Y1–Y18 för den största andelen, med 20 % av den totala mängden anmält avfall som transporterades till EU-27 under 2012. Andelen för gruppen Y19–Y45 samma år var 11 %, och för gruppen Y46–Y47 var andelen 7 %. Under 2010 var dessa siffror 26 %, 14 % respektive 8 %. Skälet till de minskade mängderna är detsamma som när det gäller ”export”, dvs. att mängden avfall som klassificeras med EU-koder eller nationella koder i stället för med Baselkonventionens Y-koder håller på att öka: 44 % av avfallstransporterna till EU klassificerades med EU-koder eller nationella koder 2010, jämfört med 61 % 2012. Det bör noteras att inga uppgifter för 2009 fanns tillgängliga då analysen gjordes.

Andelen avfall som transporterades till EU-27 utan klassificering var 1 % under 2012 och 0 % under 2011. Motsvarande andel var 9 % 2010 och 13 % 2009. De enda länder som inte klassificerade allt avfall 2012 var Belgien, Cypern, Tjeckien, Frankrike, Lettland och Slovakien. Den största mängd avfall som transporterades utan klassificering fördes in i Frankrike (55 000 ton).

Huvuddelen av det farliga avfall som transporterades till EU:s medlemsstater behandlades genom återvinning. På senare år har emellertid den andel som går till återvinning minskat. Under 2003 gick 89 % av det farliga avfall som transporterades till EU-27 till återvinning. Denna andel var emellertid bara 69 % 2012, vilket innebär att en större andel farligt avfall skickades till anläggningar för bortskaffande.

Under 2012 ”importerade” Tyskland 41 % av den totala mängd farligt avfall som transporterades till EU-27 för återvinning. Andra medlemsstater med en hög andel farligt avfall som transporterades in för återvinning var Frankrike (13 %) och Nederländerna (12 %). Dessa tre länder var också de största ”importörerna” av farligt avfall för återvinning 2009.

Precis som under föregående rapporteringsperiod kom nästan allt farligt och annat anmält avfall som transporterades till medlemsstaterna 2010–2012 från andra medlemsstater eller Eftaländer (97 % av det farliga avfallet och 98 % av allt anmält avfall). Andelen avfall från länder som inte ingår i OECD var under 2010–2012 ytterst liten (3 % eller mindre), både vad gäller farligt avfall och allt anmält avfall.

6.Olaglig transport, kontroller och åtgärder för att säkerställa efterlevnaden

Under rapporteringsperioden 2010–2012 rapporterades över 2 500 fall av olagliga transporter i EU-27. Antalet fall ökade från år till år (omkring 700, 800 respektive 1 000 fall 2010, 2011 och 2012) 12 . Detta kan jämföras med 2009, då omkring 400 fall rapporterades. Det var inte möjligt att fastställa hur många ton olagligt avfall som transporterades, på grund av skillnader i medlemsstaternas rapportering. Exempelvis mätte flera länder olagligen transporterat avfall i ”containrar” eller ”laster” i stället för i ton.

Olagliga avfallstransporter rapporterades av de flesta medlemsstater. Bara Malta och Spanien rapporterade noll incidenter under rapporteringsperioden, medan Rumänien bara rapporterade en enda incident. Belgien rapporterade flest fall under 2010–2012. Tyskland, Nederländerna och Belgien stod tillsammans för nästan 60 % av alla rapporterade fall under perioden. Bilaga A.2.0 till arbetsdokumentet innehåller en sammanfattning av denna information.

De rapporterade fallen av olagliga avfallstransporter kan tyda på en betydande ökning av olagliga transporter jämfört med föregående rapporteringsperiod. Det kan vara en följd av bättre rapportering från medlemsstaterna, eller mer effektiva kontrollåtgärder, t.ex. fler stickprovskontroller. Enligt en rapport från Impel 13 som offentliggjordes 2012 var det genomsnittliga antalet brott i förhållande till fysiska kontroller 25 %. Det förefaller med andra ord som att medlemsstaternas efterlevnadsåtgärder behöver förbättras och att en stor andel av de olagliga avfallstransporterna fortfarande inte upptäcks, trots det ökade antalet rapporterade incidenter 14 . Ovanstående kan tyda på att det faktiska antalet olagliga transporter under 2010–2012 var betydligt högre än vad som rapporterades officiellt, även om det är svårt att bedöma i vilken utsträckning detta är fallet.

Medlemsstaternas rapportering om antalet stickprovskontroller var överlag av låg kvalitet och varierade stort. I vissa fall rapporterades det totala antalet kontroller, och i andra fall delades denna siffra upp i olika kategorier, till exempel antalet administrativa kontroller, antalet fysiska kontroller eller per myndighet som utförde kontrollerna. Anledningen till dessa skillnader är att medlemsstaterna definierar ”stickprovskontroll” på olika sätt. Exempelvis betraktas en stickprovskontroll i Belgien som en enstaka, fysisk kontroll, medan andra länder (t.ex. Luxemburg) ser detta som ett mer omfattande förfarande, som i vissa fall kan inbegripa flera fysiska kontroller. Dessutom kunde vissa länder ge en exakt siffra för antalet kontroller, medan andra endast uppgav att kontroller utfördes men inte hur ofta. Enligt Impel ska administrativa och fysiska kontroller räknas separat och sedan läggas samman för att ge det totala antalet kontroller.

Polen är ett exempel på en medlemsstat som rapporterade in uppgifter av hög kvalitet gällande antalet utförda stickprovskontroller. Under 2011 rapporterade Polen 3 200 stickprover, varav 122 var kontroller av anläggningar och 2 900 var kontroller av frakt. Under 2011 transporterades 77 000 ton farligt avfall till och 14 000 ton från Polen. Det innebär att 35 stickprovskontroller utfördes per 1 000 ton transporterat avfall. Det behövs emellertid mer robusta data om det ska gå att fastställa ett antal stickprovskontroller per 1 000 ton transporterat avfall som kan användas som god praxis för EU som helhet (om detta överhuvudtaget är möjligt).

I likhet med 2007–2009 var de vanligaste skälen till att avfallstransporter var olagliga att de genomfördes utan anmälan till de relevanta behöriga myndigheterna eller i strid med ett förbud mot transport enligt förordningen. Typiska åtgärder som vidtogs till följd av olagliga transporter var bland annat att återsända avfallet till ursprungslandet och utfärda böter.

7.Allmänna slutsatser

Rapporteringens och uppgifternas kvalitet

Under rapporteringsperioden 2010–2012 ökade antalet svar som lämnades in av medlemsstaterna, jämfört med den föregående rapporteringsperioden 2007–2009.

Det fanns betydande skillnader i ”import-” och ”exportländernas” rapportering om den mängd avfall som transporterades över gränserna. Det minst korrekta rapporteringsåret var 2011, då mängden farligt avfall som ”importerades” var 17 % högre än den mängd som ”exporterades”. För allt anmält avfall var denna skillnad 5 %. Upprättandet av ett system för elektroniskt datautbyte på EU-nivå, avsett för alla medlemsstaters behöriga myndigheter, kommer troligtvis att leda till att dessa skillnader minskar i framtida rapporter.

Under den här rapporteringsperioden fortsatte den mängd avfall som transporteras utan klassificering att minska. År 2012 transporterades endast 1 % av avfallet utan klassificering. Som jämförelse kan nämnas att 3 % av avfallet under 2009 transporterades utan klassificering. under perioden 2005–2008 låg denna andel på mellan 7 och 14 %.

Minskningen är än mer iögonfallande om man går längre tillbaka i tiden: Enligt en rapport som offentliggjordes av Impel 2012 kan det vara så att det faktiska antalet olagliga transporter under 2010–2012 var betydligt högre än vad som rapporterades officiellt av medlemsstaterna.

Uppkomst av farligt avfall

Mängden farligt avfall som uppkom var stabil under rapporteringsperioden. Under 2012 uppkom 76 miljoner ton farligt avfall i EU-27, under 2011 uppkom 75 miljoner ton och under 2010 var denna siffra 76 miljoner ton. Mellan perioderna 2007–2009 och 2010–2012 minskade den totala mängden farligt avfall som uppkom med 4 %. Den genomsnittliga mängden per år under perioden 2007–2009 var 79 miljoner ton, jämfört med 75 miljoner ton 2010–2012. Den långsiktiga trenden mellan 2000 och 2012 visar emellertid att mängden farligt avfall per år ökade med 26 %.

Avfallstransporter

Under den här rapporteringsperioden ökade mängden gränsöverskridande transporter av anmält avfall i EU-27. Under 2012 transporterades sammanlagt 14 miljoner ton anmält avfall från medlemsstater, jämfört med 12 miljoner ton 2009 och 6 miljoner ton 2001. Under 2012 transporterades sammanlagt 17 miljoner ton anmält avfall till EU-27, jämfört med 14 miljoner ton 2009 och 7 miljoner ton 2001. Detta kan innebära att EU-27 är en nettoimportör av anmält avfall 15 .

Trots den sammanlagda ökningen av gränsöverskridande transporter av anmält avfall minskade de gränsöverskridande transporterna av farligt avfall under rapporteringsperioden. Under 2012 transporterades 5 miljoner ton farligt avfall från och 7 miljoner ton till EU-27, vilket innebär att EU-27 kan vara en nettoimportör (med 2 miljoner ton) av farligt avfall. Under 2012 gjordes också 90 % av alla gränsöverskridande transporter av farligt avfall mellan medlemsstater, snarare än till tredjeländer (denna andel av 86 % 2011 och 2010). Det visar att EU-27 i stor utsträckning klarar av att behandla sitt eget farliga avfall.

Mängden farligt avfall som behandlas i ursprungslandet har ökat sedan den föregående rapporteringsperioden. Under 2012 behandlades 94 % av det farliga avfallet från EU-27 i ursprungslandet. De länder som hade en ”exportandel” på över 40 % var Irland, Luxemburg, Malta och Slovenien. Som jämförelse kan det sägas att under 2009 behandlades 90 % av det farliga avfallet från EU-27 i ursprungslandet.

De flesta gränsöverskridande transporterna av farligt avfall 2012 behandlades genom återvinning (69 % av det avfall som transporterades till medlemsstaterna, och 70 % av det avfall som transporterades från dessa). Båda dessa siffror har minskat sedan 2009, vilket innebär att en större andel farligt avfall behandlas i anläggningar för bortskaffande.

Olaglig transport av avfall

Under perioden 2010–2012 rapporterades över 2 500 fall av olagliga transporter i EU-27, av vilka omkring 1 000 fall inträffade 2012. Som jämförelse rapporterades 2009 cirka 400 fall. Den låga kvaliteten på uppgifterna om olagliga transporter och det varierande antalet stickprovskontroller omöjliggör emellertid en ingående analys av framstegen när det gäller att minska antalet olagliga transporter i EU-27 som helhet och i de enskilda medlemsstaterna.

8.Kommande steg

Vid det tolfte mötet i partskonferensen för Baselkonventionen antogs ett beslut om ett ändrat format för parternas nationella rapportering från och med 2016 16 . Det nya formatet förväntas förbättra rapporteringens kvalitet, särskilt när det gäller klassificeringen av avfall, eftersom rapporteringen om de typer av farligt avfall som omfattas av bilaga VIII till konventionen (dvs. förteckning A) inte längre kommer att vara valfri.

Från och med den 1 januari 2016 kommer de ändringar som nyligen införts genom förordning (EU) nr 660/2014 att tillämpas. I den ändrade texten har ordet ”stickprovskontroll” ersatts med en ny definition av det mer allmänna ordet ”inspektion”, vilket förväntas göra medlemsstaternas svar mer konsekventa. Ändringarna innebär också att medlemsstaterna måste fastställa inspektionsplaner senast den 1 januari 2017, som ska innehålla ett visst antal obligatoriska delar och grundas på en riskbedömning som bland annat ska syfta till att fastställa det minsta antal inspektioner som krävs. De myndigheter som deltar i inspektioner ska också ges större befogenheter, så att de kan på grundval av bevis kan besluta om ett transporterat ämne eller föremål utgör avfall, och huruvida en viss avfallstransport kan anses vara olaglig.

Som aviserats i handlingsplanen för den cirkulära ekonomin, antagen den 2 december 2015, kommer kommissionen att vidta ytterligare åtgärder för att se till att förordningen genomförs ordentligt och att avfallsflöden av högt värde, till exempel uttjänta fordon, uppmärksammas särskilt för att undvika råvaruläckage.

(1)

EUT L 190, 12.7.2006, s. 1.

(2)

EUT L 189, 27.6.2014, s. 135.

(3)

Artikel 51.1 i förordning (EG) nr 1013/2006.

(4)

Artikel 51.2 i förordning (EG) nr 1013/2006.

(5)

Kroatien, som anslöt sig till EU den 1 juli 2013, räknas inte in här.

(6)

Polens rapporter enligt artikel 51.2 för 2010 och 2011 var identiska.

(7)

Y-koderna enligt Baselkonventionen används för att kategorisera de avfallstyper som konventionen ska omfatta. Medlemsstaterna har använt dessa i olika hög grad. En del länder använde dem under hela rapporteringsperioden, medan andra inte rapporterade dem och vissa valde att använda koderna från EU:s avfallsförteckning.

(8)

Uppgifter om uppkomst av farligt avfall rapporteras på grundval av förordningen om avfallsstatistik.

(9)

På grund av brist på uppgifter för 2012 gjordes uppskattningar på grundval av äldre uppgifter.

(10)

En del av det farliga avfallet behandlades på ”blandat” sätt (dvs. en kombination av bortskaffande och återvinning).

(11)

De länder som anslutit sig till EU sedan 2004 undantaget Kroatien.

(12)

 Det är sannolikt att en del av fallen rapporterades två gånger: en gång av mottagarlandet och en gång av avsändarlandet.

(13)

EU:s nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen.

(14)

IMPEL (2012) TFS Enforcement Actions III Project Report (March–October 2012), 2012, http://impel.eu/wp-content/uploads/2013/07/IMPEL-Enforcement-Actions-III-Year-1-FINAL-Report-amended-MN-080713.pdf

(15)

Det är svårt att dra definitiva slutsatser på grund av den konstaterade överrapporteringen av importer.

(16)

Detta påverkar inte nästa treårsrapport från kommissionen för perioden 2013–2015.