EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52012PC0744
Proposal for a REGULATION OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL amending Council Regulation (EC) No 1346/2000 on insolvency proceedings
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden
/* COM/2012/0744 final - 2012/0360 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden /* COM/2012/0744 final - 2012/0360 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET 1.1. Allmän bakgrund Detta är ett förslag till ändring av rådets
förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (nedan
kallad insolvensförordningen eller bara förordningen). Genom insolvensförordningen inrättas en
europeisk ram för gränsöverskridande insolvensförfaranden. Förordningen är
tillämplig när gäldenären har tillgångar eller borgenärer i mer än en
medlemsstat, oberoende av om gäldenären är en fysisk eller en juridisk person.
I förordningen fastställs vilken domstol som är behörig att pröva ett
insolvensmål: Huvudförfarandet måste inledas i den medlemsstat där gäldenären
har sina huvudsakliga intressen, och verkningarna av dessa förfaranden erkänns
i hela EU. Sekundärförfaranden kan inledas där gäldenären har ett driftställe.
Verkningarna av sekundärförfaranden är begränsade till tillgångar som finns i
den staten. Förordningen innehåller också bestämmelser om tillämplig lag och
vissa regler om samordningen av huvudinsolvensförfaranden och sekundära
insolvensförfaranden. Insolvensförordningen gäller i alla medlemsstater utom
Danmark, som inte deltar i det rättsliga samarbetet enligt fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt. Insolvensförordningen, som antogs i maj 2000,
tillämpas sedan den 31 maj 2002. Tio år efter
ikraftträdandet har kommissionen nu sett över hur denna rättsakt fungerar i
praktiken och kommit fram till att den måste ändras. 1.2. Behovet av en översyn av
insolvensförordningen Medan insolvensförordningen generellt anses
fungera väl när det gäller att underlätta gränsöverskridande
insolvensförfaranden i Europeiska unionen, har samråd med berörda aktörer samt
rättsliga och empiriska undersökningar som beställts av kommissionen avslöjat
en rad problem med den praktiska tillämpningen av förordningen. Vidare speglar förordningen inte i tillräcklig
utsträckning EU:s nuvarande prioriteringar och medlemsstaternas praxis på
insolvensrättens område, särskilt när det gäller att främja undsättning av
företag i svårigheter. Utvärderingen har
framför allt bidragit till att identifiera fem viktiga brister: ·
Förordningen omfattar inte sådana nationella
förfaranden som medger omstrukturering av ett företag innan ett
insolvensförfarande inleds (pre-insolvensförfaranden) eller förfaranden där den
befintliga förvaltningen lämnas intakt (hybridförfaranden). Sådana förfaranden
har emellertid införts i många medlemsstater[1],
eftersom de anses öka möjligheterna till en lyckad rekonstruktion av företag.
Dessutom finns det ett antal förfaranden rörande personlig insolvens som för
närvarande ligger utanför förordningens tillämpningsområde. ·
Det är svårt att fastställa vilken medlemsstat som
är behörig att inleda ett insolvensförfarande. Trots att det finns stort stöd
för att ge behörighet att inleda huvudinsolvensförfarandet till den medlemsstat
där gäldenären har sina huvudsakliga intressen, har det visat sig svårt att
tillämpa detta begrepp i praktiken. Förordningens behörighetsregler har också
kritiserats för att skapa utrymme för företag att ägna sig åt s.k. forum
shopping genom att flytta sina huvudsakliga intressen från en medlemsstat till
annan på ett sätt som aldrig varit avsett. ·
Problem har också konstaterats med avseende på
sekundärförfarandet. Inledandet av sekundärförfaranden kan hämma en effektiv
förvaltning av gäldenärens egendom. I och med att sekundärförfaranden inleds
har förvaltaren i huvudförfarandet inte längre kontroll över tillgångar som
finns i den andra medlemsstaten, vilket gör det svårare för gäldenären att
genomföra en försäljning med fortsatt drift[2].
Dessutom måste sekundärförfarandet för närvarande vara ett
likvidationsförfarande, vilket är ett hinder för en lyckad rekonstruktion av en
gäldenär. ·
Till detta kommer problem med bestämmelserna om
offentliggörande av insolvensförfaranden och anmälan av fordringar. Det finns
för närvarande inga obligatoriska krav på att offentliggöra eller registrera
besluten i de medlemsstater där ett förfarande inleds, eller i medlemsstater
där det finns ett driftställe. Det finns inte heller något europeiskt
insolvensregister som möjliggör sökning i flera nationella register. Väl
fungerande gränsöverskridande insolvensförfaranden är i betydande utsträckning
beroende av att man offentliggör de relevanta besluten i ett
insolvensförfarande. Domstolarna behöver känna till om förfaranden redan har
inletts i en annan medlemsstat. Borgenärer eller potentiella borgenärer måste
vara införstådda med huruvida insolvensförfaranden har inletts. Dessutom ställs
borgenärer, särskilt mindre borgenärer och små och medelstora företag, inför
problem och kostnader i samband med att de anmäler fordringar i enlighet med
insolvensförordningen. ·
Slutligen innehåller förordningen inga särskilda
bestämmelser om insolvens i en multinationell koncern, trots att ett stort antal
av de gränsöverskridande konkurserna rör koncerner. En grundläggande
förutsättning i insolvensförordningen är att separata förfaranden ska inledas
för varje enskild medlem i koncernen och att dessa förfaranden är helt
oberoende av varandra. Avsaknaden av särskilda bestämmelser om gruppinsolvens
minskar ofta utsikterna till en lyckad rekonstruktion av koncernen som helhet
och kan leda till att den bryts upp. En detaljerad utvärdering av hur förordningen
tillämpas i praktiken finns i den rapport från kommissionen som medföljer detta
förslag. En noggrann analys av problemen i den nuvarande förordningen samt
verkningarna av de olika alternativ som övervägs för att komma till rätta med
dem återfinns i kommissionens konsekvensbedömning som också medföljer detta
förslag. Det övergripande målet med översynen av
insolvensförordningen är att göra den europeiska ramen för hantering av
gränsöverskridande insolvensärenden mer effektiv, i syfte att säkerställa en
väl fungerande inre marknad och stärka dess motståndskraft i ekonomiska kriser.
Detta mål är förenligt med EU:s nuvarande politiska prioriteringar för att
främja ekonomisk återhämtning och hållbar tillväxt, högre investeringsgrad och
bibehållen sysselsättning, i enlighet med Europa 2020-strategin. Översynen av
förordningen kommer att bidra till en smidig utveckling och främja företagens
överlevnad, i enlighet med vad som anges i småföretagsakten[3]. Översynen utgör också en av de
viktigaste åtgärderna i inremarknadsakten II[4].
2. SAMRÅD OCH KONSEKVENSBEDÖMNING Detta förslag föregicks av ett samråd med
allmänheten, medlemsstaterna, andra institutioner och experter om befintliga
problem i den nuvarande förordningen och möjliga lösningar på dessa. Den 29
mars 2012 inledde kommissionen ett offentligt samråd. Sammanlagt 134 svar
mottogs. Kommissionen tog också hänsyn till resultaten av en extern studie för
utvärdering av tillämpningen av insolvensförordningen som genomfördes av
universiteten i Heidelberg och Wien. Empiriska
uppgifter om konsekvenserna av de olika reformförslagen samlades in i samband
med en annan extern undersökning som genomfördes av GHK och Milieu. Båda undersökningarna kommer att offentliggöras
tillsammans med detta förslag på webbplatsen för GD rättsliga frågor. Två möten med nationella experter hölls i april
respektive i oktober 2012. Dessutom inrättade
kommissionen en grupp av privata experter på området för gränsöverskridande
insolvensförfaranden som sammanträdde fem gånger från maj till oktober 2012 och
lämnade synpunkter på problem, alternativ och utarbetandet av den reviderade
förordningen. De berörda parternas synpunkter på de
viktigaste delarna av reformen kan sammanfattas på följande sätt: ·
Beträffande utvidgningen av förordningens
tillämpningsområde ansåg en betydande majoritet att förordningen bör omfatta
pre-insolvensförfaranden och hybridförfaranden. Det fanns olika uppfattningar
om exakt vilka förfaranden som bör omfattas och, i synnerhet, i vilken
utsträckning det bör finnas tillsyn från domstolarna. En majoritet av de
svarande var införstådda med att insolvensförordningen bör gälla för
privatpersoner och egenföretagare. ·
När det gäller frågan om behörighet stödde tre
fjärdedelar av de svarande att platsen där gäldenären har sina huvudsakliga
intressen bör användas som anknytningsfaktor för huvudförfarandet. En majoritet
ansåg emellertid att det sätt på vilket begreppet gäldenärens huvudsakliga
intressen har tolkats i rättspraxis medför praktiska problem. Nästan hälften av
de svarande ansåg sig ha bevis för att gäldenärer omlokaliserat platsen för de
huvudsakliga intressena på ett sätt som aldrig varit avsett med förordningen (forum
shopping)[5]. ·
När det gäller förhållandet mellan
huvudinsolvensförfaranden och sekundärinsolvensförfaranden, var nästan hälften
av de svarande missnöjda med samordningen mellan dessa båda typer av
förfaranden. ·
Beträffande frågan om offentliggörande av
förfaranden instämde tre fjärdedelar av de svarande i att avsaknaden av ett
krav på obligatoriskt offentliggörande av beslutet att inleda ett
insolvensförfarande är ett problem. Nästan hälften av dem som yttrade sig ansåg
att det systemet för anmälan av fordringar gav upphov till problem. ·
I fråga om insolvens i koncerner ansåg nästan
hälften av de svarande att insolvensförordningen inte fungerar effektivt vid
insolvens hos medlemmar i en multinationell koncern. Kommissionen har analyserat kostnaderna för
och fördelarna med de viktigaste aspekterna av den föreslagna reformen i den
konsekvensbedömning som åtföljer detta förslag. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER 3.1. Sammanfattning av den
föreslagna åtgärden Inslagen i den föreslagna reformen av insolvensförordningen kan sammanfattas på följande sätt: · Tillämpningsområde: Förslaget utvidgar förordningens tillämpningsområde genom att ändra definitionen av insolvensförfaranden så att den omfattar blandade förfaranden [hybridförfaranden] och alternativa förfaranden innan insolvensen är ett faktum [pre-insolvensförfaranden], och genom att inkludera skuldsaneringsförfaranden och andra insolvensförfaranden för fysiska personer som för närvarande inte ryms inom definitionen. · Rättslig behörighet: I förslaget klargörs behörighetsreglerna, samtidigt som den processuella ramen för att fastställa behörig domstol förbättras. · Sekundärförfaranden: Förslaget ger förutsättningar för en effektivare förvaltning av insolvensförfaranden genom att göra det möjligt för domstolen att vägra inleda ett sekundärförfarande, om det inte behövs för att skydda lokala borgenärers intressen, genom att avskaffa kravet på att sekundärförfaranden måste vara likvidationsförfaranden och genom att förbättra samarbetet mellan huvudförfaranden och sekundärförfaranden, särskilt genom att utvidga samarbetskraven till de berörda domstolarna. · Offentliggörande av förfaranden och anmälan av fordringar: Enligt förslaget ska medlemsstaterna offentliggöra relevanta domstolsavgöranden i gränsöverskridande insolvensmål i ett offentligt elektroniskt register. Förslaget innehåller också bestämmelser om sammankoppling av de nationella insolvensregistren. Det införs också standardformulär för anmälan av fordringar. · Företagskoncerner: Förslaget innehåller bestämmelser om samordning av insolvensförfaranden som rör olika medlemmar i samma koncern genom att ålägga förvaltare och domstolar som är involverade i de olika huvudförfarandena att samarbeta och kommunicera med varandra. Dessutom innebär förslaget att berörda förvaltare får de processuella verktyg som behövs för att kunna ansöka om vilandeförklaring i de andra pågående förfarandena och föreslå en rekonstruktionsplan för de insolventa delarna av koncernen. 3.1.1. Insolvensförordningens
tillämpningsområde Förslaget utvidgar tillämpningsområdet för
insolvensförordningen genom att ändra den gällande definitionen av
”insolvensförfaranden” i artikel 1.1. Det
föreslås således att tillämpningsområdet utvidgas till förfaranden där det inte
finns någon konkursförvaltare, men där gäldenärens tillgångar och verksamhet är
föremål för kontroll eller övervakning av en domstol.
Denna ändring skulle medföra att förfaranden där gäldenären fortfarande
är i besittning av sina tillgångar utan att en förvaltare utses, kan omfattas
av fördelarna med det EU-övergripande erkännande av insolvensförfarandens
verkningar som förordningen ger upphov till. Det
skulle också innebära att fler fall av personlig insolvens omfattas av
förordningen. Dessutom föreslås en uttrycklig
hänvisning till förfaranden för skuldsanering och till syftet med undsättning,
så att man även inkluderar sådana förfaranden som gör det möjligt för
gäldenären att nå en överenskommelse med sina borgenärer innan ett
insolvensförfarande inleds. Ändringarna skulle
också göra förordningen mer anpassad till de lösningar som har valts i
Uncitrals modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden[6]. Samtidigt som det är viktigt att utvidga förordningens
tillämpningsområde för att garantera ett effektivt genomförande av
pre-insolvensförfaranden och hybridförfaranden i ett gränsöverskridande
sammanhang, bör en sådan utvidgning inte omfatta insolvensförfaranden som
omfattas av sekretess. Det finns ett antal
nationella pre-insolvensförfaranden där gäldenären inleder förhandlingar med
(vissa) borgenärer i syfte att nå en överenskommelse om refinansiering eller
rekonstruktion, men information om dessa förfaranden offentliggörs inte. Dessa förfaranden kan leda till att enskilda
verkställighetsåtgärder skjuts upp. De kan också leda till att borgenärer
hindras från att inleda insolvensförfaranden under en viss period för att ge
gäldenären en ”andningspaus”. Förfarandena kan
spela en viktig roll i vissa medlemsstater, men deras avtalsliknande och
konfidentiella natur gör det svårt att erkänna deras verkan på ett
EU-övergripande plan, eftersom en domstol eller en borgenär i en annan
medlemsstat inte skulle känna till att sådana förfaranden pågår. Detta hindrar emellertid inte att förfarandet
omfattas av insolvensförordningens tillämpningsområde från den tidpunkt då det
offentliggörs. Detta förslag syftar inte till att ändra den
befintliga mekanism enligt vilken nationella insolvensförfaranden som omfattas
av förordningen förtecknas i bilaga A och medlemsstaterna beslutar om huruvida
de ska anmäla ett visst insolvensförfarande för inkludering i den bilagan. Genom förslaget införs emellertid ett förfarande
som innebär att kommissionen granskar huruvida ett nationellt
insolvensförfarande som anmälts faktiskt uppfyller villkoren enligt den
reviderade definitionen. På detta sätt
säkerställs att endast förfaranden som överensstämmer med förordningens
bestämmelser förtecknas i bilagan. 3.1.2. Behörighet att inleda
insolvensförfaranden Förslaget håller fast vid begreppet ”platsen
där gäldenären har sina huvudsakliga intressen”, eftersom det säkerställer att
ärendet kommer att behandlas i en jurisdiktion till vilken gäldenären har en
verklig anknytning snarare än i den som valts av företagets grundare. Denna lösning överensstämmer också med den
internationella utvecklingen, eftersom Uncitral har gjort detta begrepp till en
rättslig standard i sin modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden. Som vägledning för rättstillämpare vid
fastställandet av platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen
omfattar förslaget en komplettering av definitionen av detta begrepp. Det införs också en bestämmelse som fastställer
platsen för fysiska personers huvudsakliga intressen.
Dessutom klargörs i ett nytt skäl vilka omständigheter som ska vara för
handen för att motbevisa presumtionen om att platsen för en juridisk persons
huvudsakliga intressen är belägen där den juridiska personen har sitt säte. Ordalydelsen i detta skäl har hämtats från
EU-domstolens dom i ”Interedilmålet”[7]. Förslaget innebär även en förbättring av den
processuella ramen för att fastställa i vilken jurisdiktion ett förfarande ska
inledas. I förslaget föreskrivs att domstolen på eget initiativ ska kontrollera
sin behörighet innan ett insolvensförfarande inleds och i sitt avgörande ange
på vilka grunder den baserat sin behörighet. Vidare innebär förslaget en rätt
för alla utländska borgenärer att invända mot ett beslut att inleda ett
förfarande, samtidigt som det garanterar att dessa borgenärer underrättas om
ett sådant beslut så att får möjlighet att utöva denna rätt i praktiken. Dessa
förändringar syftar till att garantera att ett förfarande inleds endast om den
berörda medlemsstaten faktiskt har jurisdiktion. Detta bör därför minska fallen
av s.k. forum shopping genom oegentlig och konstlad omlokalisering av platsen
för de grundläggande intressena. I förslaget klargörs att domstolar som inleder
insolvensförfaranden också är behöriga för åtgärder som är en direkt följd av
insolvensförfaranden eller har ett nära samband med dem, till exempel en talan
om ogiltigförklaring av vissa rättshandlingar. Denna ändring är en kodifiering
av EU-domstolens rättspraxis enligt domen i ”DekoMartymålet”[8]. Om en sådan åtgärd har samband
med en annan talan mot samma svarande som grundar sig på allmänna civil- och
handelsrättsliga bestämmelser, ger förslaget förvaltaren möjlighet att föra
talan om båda sakerna vid domstolarna i det land där svaranden har sin hemvist,
om dessa domstolar är behöriga i enlighet med förordning (EG) nr 44/2001 av den
22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av
domar på privaträttens område[9]
(i dess ändrade lydelse). Denna regel skulle göra det möjligt för en förvaltare
att t.ex. väcka talan om ledningspersoners ansvar på grundval av
insolvenslagstiftningen och samtidigt på grundval av skadeståndslagstiftning
eller bolagslagstiftning, väcka skadeståndstalan mot de berörda
ledningspersonerna vid samma domstol. 3.1.3. Sekundära insolvensförfaranden Ett antal ändringar föreslås i syfte att
effektivisera förvaltningen av gäldenärens egendom i situationer där gäldenären
har ett driftställe i en annan medlemsstat. ·
Den domstol som har mottagit en ansökan om att
inleda ett sekundärförfarande bör, på begäran av förvaltaren i
huvudförfarandet, kunna vägra att inleda förfarandet eller skjuta upp beslutet,
om inte förfarandet måste inledas för att skydda lokala borgenärers intressen.
Detta kan exempelvis vara fallet om en investerare erbjuder sig att köpa
företaget med löfte om fortsatt drift och ett sådant erbjudande skulle vara mer
givande för de lokala borgenärerna än en likvidation av företagets tillgångar.
Det bör inte heller vara nödvändigt att inleda sekundärförfaranden om
förvaltaren i huvudförfarandet lovar de lokala borgenärerna att de i
huvudförfarandet kommer att behandlas på samma sätt som om sekundära
förfaranden hade inletts, och att de rättigheter som de skulle ha haft om så
varit fallet respekteras när deras fordringar fastställs och rangordnas med
tanke på fördelningen av tillgångar. Bruket av sådana ”syntetiska
sekundärförfaranden” har utvecklats i en rad gränsöverskridande insolvensmål
där huvudförfarandet inleddes i Storbritannien (särskilt i de insolvensförfaranden
som rörde Collins & Aikman, MG Rover och Nortel Networks). De engelska
domstolarna godtog att de engelska förvaltarna hade rätt att fördela en del av
tillgångarna i enlighet med lagen i den medlemsstat där driftstället var
beläget. Eftersom lagstiftningen i många medlemsstater omöjliggör en sådan
praxis inför man genom förslaget en materiell regel som innebär att förvaltaren
kan har rätt att göra sådana åtaganden till lokala borgenärer med bindande
verkan för konkursboet. ·
Den föreslagna ändringen skulle inte påverka
förvaltarens möjligheter att begära att sekundärförfaranden inleds, om detta
skulle underlätta handläggningen i komplicerade fall, exempelvis där ett
betydande antal anställda har avskedats i den stat där driftstället är beläget.
I sådana fall kan det fortfarande vara en god idé att inleda förfaranden på
stället och utse en lokal förvaltare för att garantera en effektiv förvaltning
av gäldenärens konkursbo. ·
Genom förslaget åläggs den domstol som tagit emot
en ansökan om att inleda sekundärförfaranden att höra förvaltaren i
huvudförfarandena innan den fattar sitt beslut. Denna ändring syftar till att
säkerställa att den domstol som mottagit en ansökan om inledande av
sekundärförfaranden är fullt medveten om eventuella möjligheter till undsättning
eller omorganisation som undersökts av förvaltaren och på ett korrekt sätt kan
bedöma följderna av att inleda sekundärförfaranden. Denna skyldighet
kompletteras av förvaltarens rätt att invända mot beslutet om att inleda
sekundära förfaranden. ·
Genom förslaget upphävs det nuvarande kravet på att
sekundärförfaranden måste vara likvidationsförfaranden. När sekundärförfaranden
inleds kan den berörda domstolen välja bland hela spektrumet av förfaranden som
finns tillgängliga enligt nationell lagstiftning, däribland rekonstruktion.
Denna ändring innebär att det faktum att sekundärförfaranden inleds inte
automatiskt omintetgör undsättning eller rekonstruktion av en gäldenär som
helhet. Ändringen bör inte påverka bestämmelser om återvinning av statligt stöd
och EU-domstolens praxis om återvinning från insolventa företag[10]. ·
Förslaget ger en förbättrad samordning av huvud-
och sekundärförfaranden genom att utsträcka skyldigheten att samarbeta, som för
närvarande endast gäller förvaltare, till de domstolar som är involverade i
huvudförfarandet och sekundärförfaranden. Följaktligen kommer domstolarna att
bli skyldiga att samarbeta och kommunicera med varandra. Dessutom kommer
förvaltare att bli tvungna att samarbeta och kommunicera med domstolen i den
andra medlemsstat som berörs av förfarandet. Samarbetet mellan domstolarna ger
förutsättningar att förbättra samordningen mellan huvudförfaranden och
sekundärförfaranden. Detta kan vara av särskild betydelse för att säkerställa
en lyckad omstrukturering, t.ex. när det gäller godkännande av ett protokoll
med en rekonstruktionsplan. 3.1.4. Offentliggörande av
insolvensförfaranden och anmälan av fordringar Förslaget innebär att viss minimiinformation
om insolvensförfaranden ska offentliggöras i ett elektroniskt register som utan
kostnad hålls tillgängligt för allmänheten via Internet. Denna skyldighet
omfattar uppgifter om vid vilken domstol som insolvensförfarandet inleds och
datum för inledande av förfarandet. När det gäller huvudförfaranden ska
dessutom följande uppgifter anges: datum då förfarandet avslutas, typen av
förfarande, berörd gäldenär, utsedd förvaltare, beslutet om att inleda ett
förfarande och beslutet varigenom förvaltaren utsetts (om det datumet är ett
annat) samt tidsfristen för att anmäla fordringar. Med hänsyn till att
medlemsstaternas bestämmelser om offentliggörande av insolvensförfaranden
skiljer sig åt och till att borgenärernas har olika behov, kommer skyldigheten
att offentliggöra denna information att vara begränsad till företag,
egenföretagare och fria yrkesutövare. Insolvensförfaranden som berör
konsumenter omfattas inte. Förslaget innehåller bestämmelser om inrättande av
ett system för sammankoppling av nationella register som kommer att kunna nås
via den europeiska e-juridikportalen. Kommissionen kommer genom en
genomförandeakt att fastställa gemensamma minimikriterier för sökning i
registren och för sökningsresultat som kommer att vara baserade på den
information som ska offentliggöras i insolvensregistren. Sammankopplingen av
nationella register kommer att säkerställa att en domstol som mottar en ansökan
om att inleda insolvensförfaranden kan avgöra huruvida förfaranden rörande
samma gäldenär redan har inletts i en annan medlemsstat. Den kommer också att
göra det möjligt för borgenärer att ta reda på om ett förfarande har inletts
beträffande samma gäldenär och, om så är fallet, vilka befogenheter förvaltaren
har. För gäldenärer som är företag, kommer medlemsstaterna att kunna bygga
vidare på de skyldigheter som följer av direktiv 2012/17/EU av den 13 juni 2012
om sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister[11]. Vid tillämpningen av denna
förordning är uppgifter om att förfaranden har inletts mot en gäldenär
emellertid inte tillräckligt i sig för att motivera en samordning av
gränsöverskridande insolvensförfaranden och göra det möjligt för borgenärer att
använda sina rättigheter i samband med sådana förfaranden. Förslaget gör det lättare för utländska
borgenärer, särskilt små borgenärer och små och medelstora företag, att anmäla
fordringar. Detta yttrar sig på tre sätt: För det första föreskrivs i förslaget
att två standardformulär ska införas genom en genomförandeakt, ett för den
underrättelse som ska sändas till borgenärerna och ett för anmälan av
fordringar. Dessa standardformulär kommer att finnas tillgängliga på alla
officiella EU-språk, vilket minskar översättningskostnaderna. För det andra
innebär förslaget att utländska borgenärer har åtminstone 45 dagar på sig från
offentliggörandet av meddelandet om inledande av förfarandet i
insolvensregistret att anmäla sina fordringar, oavsett om kortare frister
gäller enligt nationell rätt. De måste också underrättas om deras fordringar
bestrids och ges tillfälle att komplettera de bevis som lagts fram för att
styrka fordringarna. Slutligen kommer det inte att vara obligatoriskt att ha
ett juridiskt ombud för att kunna anmäla en fordran i en utländsk jurisdiktion,
vilket innebär lägre kostnader för borgenärerna. 3.1.5. Insolvens hos medlemmar i en
koncern Förslaget skapar en särskild rättslig ram för
att hantera insolvens hos medlemmar i en koncern, dock utan att rucka på
principen om att varje enhet ska bedömas för sig, som ligger till grund för den
nuvarande insolvensförordningen. Genom förslaget införs en skyldighet att samordna
insolvensförfaranden som rör olika medlemmar i samma koncern genom att ålägga
förvaltare och de berörda domstolarna att samarbeta med varandra på ett
liknande sätt som föreslås när det gäller huvudförfaranden och
sekundärförfaranden. Samarbetet kan ta sig olika uttryck beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet. Det är särskilt viktigt att förvaltare
utbyter information och samarbetar om utarbetandet av en undsättnings- eller
rekonstruktionsplan när så är lämpligt. Möjligheten att samarbeta genom
protokoll nämns uttryckligen i syfte att bekräfta den praktiska betydelsen av
dessa instrument och främja deras användning. Domstolarna ska samarbeta,
särskilt genom att utbyta information, i förekommande fall samordna utseendet
av förvaltare som kan samarbeta med varandra samt godkänna protokoll som
förvaltarna förelägger dem. Dessutom ger förslaget varje förvaltare vissa
rättigheter i förfaranden rörande en annan medlem i samma koncern. Förvaltaren
har särskilt rätt att bli hörd i dessa andra förfaranden, att begära inhibering
av de andra förfarandena och att föreslå en rekonstruktionsplan i en sådan form
som gör det möjligt för den berörda borgenärskommittén eller domstolen att
fatta beslut i frågan. Förvaltaren ska också ha rätt att delta i borgenärssammanträdet.
Dessa verktyg gör att den förvaltare som har störst intresse av en lyckad
rekonstruktion av alla de berörda företagen officiellt kan lämna in sin
rekonstruktionsplan i ett förfarande som rör en av koncernens medlemmar, även
om förvaltaren i det förfarandet är ovillig att samarbeta eller motsätter sig
planen. Även om förslaget innehåller bestämmelser om
samordning av förfaranden rörande olika företag inom samma koncern är avsikten
inte att förhindra tillämpningen av befintlig praxis när det gäller starkt
integrerade koncerner, som innebär att platsen för gäldenärens huvudsakliga
intressen är densamma för alla medlemmar i gruppen och följaktligen att talan
ska väckas i en och samma jurisdiktion. 3.2. Rättslig grund Detta förslag ändrar förordning (EG) nr
1346/2000, som baserade sig på artiklarna 61 c och 67.1 i fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen. Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande
är den motsvarande rättsliga grunden artikel 81.2 a, c och f i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt. På grund av det protokoll om Danmarks
ställning som är fogat till fördragen är bestämmelserna i avdelning V del III i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt inte tillämpliga på Danmark.
Bestämmelserna i avdelning V är inte heller tillämpliga på Förenande kungariket
eller Irland, såvida inte de båda länderna beslutar annat. Detta följer av de
relevanta bestämmelserna i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands
ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Om ett
kommissionsförslag ändrar en befintlig rättsakt och Förenade kungariket eller
Irland inte utövar sin rätt att välja att delta i ändringsåtgärden kan rådet,
på förslag av kommissionen, fastställa att icke-deltagande från något av dessa
båda länder i den ändrade versionen av den befintliga åtgärden innebär att det
blir praktiskt omöjligt för andra medlemsstater eller unionen att tillämpa
åtgärden, varvid perioden för att göra anmälan förlängs. Om Förenade kungariket
respektive Irland vid utgången av den förlängda perioden väljer att inte delta
ska den befintliga åtgärden inte längre vara bindande eller tillämplig för det
landet eller de länderna. 3.3. Subsidiaritet och
proportionalitet De olika delarna av den revidering av
förordningen om insolvensförfaranden som beskrivs ovan överensstämmer med
kraven på subsidiaritet och proportionalitet. När det gäller subsidiariteten
kan de föreslagna ändringarna inte genomföras av medlemsstaterna själva,
eftersom de kräver ändringar av befintliga bestämmelser i förordningen om
insolvensförfaranden. Det gäller bestämmelserna om tillämpningsområde,
behörighet att inleda insolvensförfaranden, sekundärförfaranden,
offentliggörande av beslut och anmälan av fordringar. Ändringen av förordningen
om insolvensförfaranden kräver – per definition – ingripande av unionens
lagstiftare. Även om medlemsstaterna teoretiskt skulle kunna sköta införandet
av elektroniska insolvensregister på egen hand, kräver sammankopplingen av
sådana register insatser på EU-nivå. Därför kan målen för den föreslagna
åtgärden – nämligen att möjliggöra sammankoppling av insolvensregister i hela
EU – inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna själva, utan kan
bättre uppnås på unionsnivå. När det gäller frågan om proportionalitet, går
innehållet och utformningen av den föreslagna åtgärden inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. Den konsekvensbedömning som bifogas
detta förslag visar dessutom att fördelarna med var och en av de föreslagna
ändringarna uppväger kostnaderna, och att de föreslagna åtgärderna därför är
proportionerliga. 3.4. Inverkan på grundläggande
rättigheter Alla inslag i reformen är förenliga med de
rättigheter som anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna, vilket beskrivs närmare i den konsekvenbedömning som medföljer
detta förslag och vilket överensstämmer med unionens strategi för ett effektivt
genomförande av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Ändringarna
förbättrar situationen för personer som deltar i gränsöverskridande
insolvensförfaranden när det gäller deras rätt till egendom, frihet att bedriva
affärsverksamhet och rätten att arbeta, rätt till fri rörlighet och bosättning
samt rätt till ett effektivt rättsmedel. Förslaget
att skapa allmänt tillgängliga elektroniska register över insolvensförfaranden
respekterar rätten till för skydd av personuppgifter på ett sätt som står i
rimlig proportion till målen, eftersom det kommer att införas åtgärder för att
säkerställa förenlighet med direktiv 95/46/EG om skydd av personuppgifter. 4. BUDGETKONSEKVENSER Den förslagna förordningen kommer ha en
begränsad inverkan på EU:s budget. Den nödvändiga programvaran för
sammankoppling av insolvensregister har redan utvecklats och kommer att läggas
upp på e-juridikportalen. Konsekvenserna på EU-budgeten för perioden 2014–2020
kommer att vara begränsade till kostnader för att lagra och underhålla
programvaran. Dessa kostnader, som totalt kommer att uppgå till 1 500 000 euro
för perioden 2014–2020, skulle omfattas av finansieringsramen för programmet
Rättsliga frågor[12].
2012/0360 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av rådets förordning (EG) nr
1346/2000 om insolvensförfaranden EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 81, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[13],
i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, efter att ha hört Europeiska
datatillsynsmannen[14],
och av följande skäl: (1) Genom rådets förordning (EG)
nr 1346/2000[15]
fastställs en europeisk ram för gränsöverskridande insolvensförfaranden. Den
förordningen fastställer vilka medlemsstater som har behörighet att inleda
insolvensförfaranden, inför enhetliga regler om tillämplig lag och reglerar
erkännande och verkställighet av insolvensrelaterade beslut samt samordning av
huvud- och sekundärförfaranden. (2) I kommissionens rapport om
tillämpningen av förordning (EG) nr 1346/2000 av den 12 december 2012[16] konstateras att förordningen
generellt fungerar väl men att det vore önskvärt att förbättra tillämpningen av
vissa bestämmelser för att effektivisera handläggningen av gränsöverskridande
insolvensförfaranden. (3) Tillämpningsområdet för
förordning (EG) nr 1346/2000 bör utvidgas till att även omfatta förfaranden som
stärker förutsättningarna att rädda gäldenärer som trots allt är ekonomiskt
bärkraftiga. Syftet är att hjälpa sunda företag att överleva och ge
entreprenörer en andra chans. Tillämpningsområdet bör särskilt omfatta
förfaranden som gör det möjligt att rekonstruera en gäldenär innan
insolvensförfaranden inleds eller som innebär att den befintliga
företagsledningen sitter kvar. Förordningen bör också omfatta sådana
förfaranden för skuldsanering för konsumenter och egenföretagare som inte ryms
inom bestämmelserna i det nuvarande instrumentet. (4) Bestämmelserna om behörighet
att inleda insolvensförfaranden bör klargöras. Samtidigt är det viktigt att
förbättra den processuella ramen för fastställande av vilken medlemsstats
domstolar som ska vara behöriga. Förordningen bör vidare innehålla en
uttrycklig bestämmelse om behörighet att vidta åtgärder som är en direkt följd
av eller har ett nära samband med insolvensförfaranden. (5) För att göra
insolvensförfarandet mer effektivt i sådana fall där gäldenären har ett
driftställe i en annan medlemsstat, bör kravet om att sekundärförfaranden måste
avse likvidationsförfaranden avskaffas. Dessutom bör en domstol kunna vägra att
inleda ett sekundärförfarande när ett sådant förfarande inte är nödvändigt för
att skydda lokala borgenärers intressen. Samordningen av huvud- och
sekundärförfaranden bör förbättras, särskilt genom krav på att de berörda
domstolarna samarbetar. (6) För att förbättra
informationen till borgenärer och berörda domstolar och för att förhindra att
parallella insolvensförfaranden inleds, bör medlemsstaterna åläggas att
offentliggöra relevanta avgöranden i gränsöverskridande insolvensfall i ett
offentligt elektroniskt register. Förutsättningar att koppla samman
insolvensregister bör skapas. Det bör införas standardformulär för anmälan av
fordringar, för att underlätta för utländska borgenärer och minska
översättningskostnaderna. (7) Det bör finnas särskilda
regler om samordning av förfaranden som rör olika företag inom samma koncern.
Förvaltare och domstolar som medverkar i de olika insolvensförfarandena bör
vara skyldiga att samarbeta och kommunicera med varandra. Dessutom bör alla
berörda förvaltare ha de processrättsliga verktyg som krävs för att kunna
föreslå en undsättningsplan för en koncern som är föremål för
insolvensförfaranden och, om så krävs, begära inhibering av förfaranden som rör
ett annat företag än det för vilket de utsetts. Definitionen av begreppet
företagskoncern bör förstås såsom begränsad till insolvenssammanhang och bör
inte ha någon inverkan på bolagsrättsliga aspekter när det gäller koncerner. (8) För att möjliggöra en snabb
anpassning av förordningen till relevanta ändringar av den inhemska
insolvenslagstiftningen som medlemsstaterna har anmält, bör befogenheten att
anta rättsakter i enlighet med artikel 290 i fördraget delegeras till
kommissionen när det är fråga om ändringar av bilagan. Det är av särskild
betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande
arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och
utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds
samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som
möjligt och på lämpligt sätt. (9) För att säkerställa enhetliga
villkor för genomförandet av förordning (EG) nr 1346/2000 bör kommissionen
tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet
med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16
februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för
medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina
genomförandebefogenheter[17]. (10) Förordning (EG) nr 1346/2000
bör därför ändras i enlighet med detta. (11) Ändringen av denna förordning
bör inte påverka bestämmelserna om återvinning av statligt stöd från insolventa
företag, såsom dessa har tolkats i domstolens rättspraxis (domstolens dom i mål
C-454/09, kommissionen mot Italien – ”New Interline”). I sådana fall där det är
omöjligt att återvinna det statliga stödet till dess fulla belopp på grund av
att beslutet om återvinning rör ett företag som är föremål för
insolvensförfaranden, bör dessa förfaranden alltid vara likvidationsförfaranden
som leder till att mottagarens verksamhet upphör och dennes tillgångar
realiseras. (12) I enlighet med artiklarna 1
och 2 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende
på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, [har
Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och
tillämpningen av denna förordning]/[och utan att det påverkar tillämpningen av
artikel 4 i protokollet, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i
antagandet av denna förordning, som därför inte är bindande för eller tillämplig
för dem]. (13) Enligt artiklarna 1 och 2 i
det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i
antagandet av denna förordning, vilken därmed inte är bindande för eller
tillämplig på Danmark. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 ska ändras
på följande sätt: (1)
I skäl 2 ska hänvisningen till artikel 65 ersättas
med en hänvisning till artikel 81. (2)
I skäl 3, 5, 8, 11, 12, 14 och 21 ska ordet
”gemenskapen” ersättas med ”unionen”. (3)
Skäl 4 ska ersättas med följande: ”(4) För att den inre marknaden ska fungera väl
är det viktigt att inte ge parterna incitament att överföra tillgångar från en
medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en
förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärerna (forum shopping). (4)
Skäl 6 ska ersättas med följande: ”(6) Denna förordning bör omfatta bestämmelser
om behörighet att inleda insolvensförfaranden och förfaranden som är en direkt
följd av insolvensförfaranden och har ett nära samband med dessa. Denna
förordning bör också innehålla bestämmelser om erkännande och verkställighet av
domstolsavgöranden som meddelats i sådana förfaranden samt om vilket lands lag
som ska tillämpas på insolvensförfaranden. Dessutom bör förordningen innehålla
bestämmelser om samordning av insolvensförfaranden som avser samma gäldenär
eller flera medlemmar i samma företagskoncern. (5)
Skäl 7 ska ersättas med följande: ”(7) Konkurs, ackord och liknande förfaranden
är undantagna från tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 44/2001 av
den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område[18]. Dessa förfaranden bör
omfattas av den här förordningen. Vid tolkningen av förordningen är det viktigt
att i största möjliga utsträckning undvika kryphål mellan de båda instrumenten.
(6)
Skäl 9 ska ersättas med följande: ”(9) Denna förordning bör tillämpas på
insolvensförfaranden som uppfyller villkoren i förordningen, oavsett om
gäldenären är en fysisk eller en juridisk person, näringsidkare eller
privatperson. Dessa insolvensförfaranden upptas i en uttömmande förteckning i
bilaga A. När ett nationellt förfarande förekommer i bilaga A, ska denna förordning
vara tillämplig utan att domstolarna i en annan medlemsstat behöver undersöka
vidare huruvida villkoren i förordningen är uppfyllda. Insolvensförfaranden som
rör försäkringsföretag, kreditinstitut och investmentföretag bör, i den
utsträckning de omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG
av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut[19] (i ändrad lydelse) och
kollektiva investmentföretag, vara undantagna från tillämpningsområdet för
denna förordning. Dessa företag bör inte omfattas av förordningen eftersom de
omfattas av särskild reglering och de nationella tillsynsmyndigheterna har
långtgående befogenheter att ingripa. (7)
Följande skäl ska införas som skäl 9a: ”(9a) Tillämpningsområdet för denna förordning
bör utvidgas till att även omfatta förfaranden som stärker förutsättningarna
att undsätta en ekonomiskt bärkraftig gäldenär. Syftet är att hjälpa sunda
företag att överleva och ge entreprenörer en andra chans. Tillämpningsområdet
bör särskilt omfatta förfaranden som gör det möjligt att rekonstruera en
gäldenär innan insolvensförfaranden inleds, förfaranden som innebär att den
befintliga företagsledningen sitter kvar samt förfaranden för skuldsanering för
konsumenter och egenföretagare. Eftersom dessa förfaranden inte nödvändigtvis
behöver leda till att en förvaltare utses, bör de omfattas av denna förordning
om de äger rum under en domstols kontroll eller övervakning. I detta sammanhang
kan ordet ”kontroll” inbegripa situationer där domstolen endast ingriper på begäran
av en borgenär eller en berörd part. (8)
Skäl 10 ska ersättas med följande: ”(10) Insolvensförfaranden innebär inte
nödvändigtvis ingripande av en rättslig myndighet. Uttrycket domstol i denna
förordning bör ges en vid betydelse och inbegripa en person eller ett organ med
bemyndigande enligt nationell lagstiftning att inleda insolvensförfaranden. För
att förordningen ska vara tillämplig bör förfarandena (som består av åtgärder
och formaliteter föreskrivna i lag) inte endast överensstämma med förordningens
bestämmelser utan också vara officiellt erkända och ha rättsverkan i den
medlemsstat där ett insolvensförfarande inleds. (9)
Följande skäl ska införas som skäl 12a: ”(12a) Innan ett insolvensförfarande
inleds bör den behöriga domstolen på eget initiativ undersöka om platsen för
gäldenärens huvudsakliga intressen eller gäldenärens driftställe faktiskt
befinner sig inom dess jurisdiktion. När omständigheterna i målet ger upphov
till tvivel om domstolens behörighet bör domstolen kräva att gäldenären lämnar
ytterligare bevisning till stöd för sina påståenden och, när så är lämpligt, ge
gäldenärens borgenärer möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande
domstolens behörighet. Dessutom bör borgenärerna ha tillgång till ett effektivt
rättsmedel mot beslutet om att inleda insolvensförfaranden. (10)
Skäl 13 ska utgå. (11)
Följande skäl 13a och 13b ska införas: ”(13a) Platsen för ett företags eller
en annan juridisk persons ”huvudsakliga intressen” bör presumeras vara där
företaget eller den juridiska personen har sitt säte. Det bör dock vara möjligt
att motbevisa denna presumtion om företagets huvudkontor är beläget i en annan
medlemsstat än den där det har sitt säte och det efter en övergripande
bedömning av alla relevanta faktorer kan konstateras, på ett sätt som är fastställbart
för tredje part, att centrum för företagets ledning och övervakning samt för
tillvaratagande av företagets intressen finns i denna andra medlemsstat.
Däremot bör det inte vara möjligt att motbevisa presumtionen om de organ som
ansvarar för ledningen och övervakningen av ett företag befinner sig på samma
plats som dess säte och ledningsbesluten fattas där på ett sätt som är
fastställbart för tredje part. ”(13b) Domstolarna i den medlemsstat
där ett insolvensförfarande inleds bör också vara behöriga för åtgärder som är
en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta,
t.ex. ansökningar om ogiltigförklaring av vissa rättshandlingar under
insolvensförfarandet (avoidance actions). Om en sådan åtgärd hänger
samman med en annan åtgärd som grundar sig på allmän civil- och handelsrätt,
bör förvaltaren kunna ansöka om båda dessa åtgärder vid domstolarna i den
medlemsstat där svaranden har hemvist, om förvaltaren anser det mer effektivt.
Detta kan t.ex. vara fallet om förvaltaren avser att kombinera en talan om
ledningspersoners ansvar på grundval av insolvenslagstiftning med en talan
grundad på bolagslagstiftning eller allmänna skadeståndsregler. (12)
Följande skäl 19a och 19b ska införas: ”(19a) Sekundärförfaranden kan också
hämma en effektiv förvaltning av boet. På begäran av förvaltaren bör därför den
domstol vid vilken sekundärförfaranden inleds ha möjlighet att skjuta upp eller
vägra att inleda sådana förfaranden om de inte är nödvändiga för att skydda
lokala borgenärers intressen. Detta bör särskilt vara fallet om förvaltaren,
genom ett åtagande som är bindande för boet, går med på att behandla lokala
borgenärer som om sekundärförfaranden hade inletts och att tillämpa de
bestämmelser om rangordning som gäller i den medlemsstat där inledande av
sekundärförfaranden har begärts vid fördelningen av tillgångar som finns i den
medlemsstaten. Förordningen bör ge förvaltaren möjlighet att göra sådana
åtaganden. ”(19b) För att garantera ett effektivt
skydd för lokala intressen bör förvaltaren i huvudförfarandet inte kunna
realisera eller omlokalisera tillgångar i den medlemsstat där ett driftställe
är beläget på ett oegentligt sätt, särskilt om det sker för att motverka
möjligheterna att tillgodose sådana intressen genom att sekundärförfaranden inleds
längre fram. (13)
Skäl 20 ska ersättas med följande: ”(20) Huvudinsolvensförfaranden och
sekundärförfaranden kan endast bidra till en effektiv avyttring av de samlade
tillgångarna om alla parallella förfaranden samordnas. En viktig förutsättning
för detta är ett nära samarbete mellan de olika förvaltarna och de berörda
domstolarna, särskilt i form av utbyte av tillräcklig information. För att
säkerställa huvudförfarandets dominerande roll bör förvaltaren av detta
förfarande ges flera möjligheter att ingripa i sekundära insolvensförfaranden
som pågår samtidigt. Under sekundärförfarandena bör förvaltaren särskilt kunna
föreslå en rekonstruktionsplan eller ackord eller ansöka om att realiseringen
av tillgångarna skjuts upp. I sitt samarbete bör förvaltare och domstolar
beakta bästa praxis för samarbete i gränsöverskridande insolvensfall i enlighet
med de principer och riktlinjer för kommunikation och samarbete som har
antagits av europeiska och internationella organisationer som är verksamma på
insolvensrättens område. (14)
Följande skäl 20a och 20b ska införas: ”(20a) Denna förordning bör garantera
en effektiv förvaltning av insolvensförfaranden som rör olika företag som ingår
i en koncern. När ett insolvensförfarande har inletts för flera företag inom
samma grupp bör dessa förfaranden samordnas på ett korrekt sätt. De olika
förvaltarna och de berörda domstolarna bör därför ha samma skyldighet att
samarbeta och kommunicera med varandra som de som medverkar i huvud- och
sekundärförfaranden rörande samma gäldenär. Dessutom bör en förvaltare som
utses i förfaranden rörande en koncernmedlem ha rätt att föreslå en
undsättningsplan i förfaranden som rör en annan medlem i samma koncern, i den
mån ett sådant verktyg finns tillgängligt enligt nationell
insolvenslagstiftning. ”(20b) Införandet av bestämmelser om insolvens i
koncerner bör inte begränsa möjligheten för en domstol att inleda
insolvensförfaranden för flera företag inom samma koncern i en enda
jurisdiktion, om domstolen anser att platsen för dessa företags huvudsakliga intressen
är belägen i en enskild medlemsstat. I sådana situationer bör domstolen även, i
förekommande fall, kunna utse samma förvaltare i alla de berörda förfarandena. (15)
Ett nytt skäl 21a ska införas: ”(21a) Det är viktigt att borgenärer
som har sin hemvist eller sitt säte i unionen underrättas om att
insolvensförfaranden som rör deras gäldenärs tillgångar har inletts. För att
garantera en snabb överföring av information till borgenärerna bör
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november
2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra
handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur[20] inte vara tillämplig när den
här förordningen hänvisar till skyldigheten att informera borgenärer.
Användningen av standardformulär som finns på alla officiella språk i unionen
bör göra det lättare för borgenärer att anmäla fordringar i förfaranden som
inletts i en annan medlemsstat. (16)
Skäl 29 ska ersättas med följande: ”(29) Av affärshänsyn och på förvaltarens begäran
bör det väsentliga innehållet i beslutet om att inleda ett insolvensförfarande
offentliggöras i en annan medlemsstat. Om det finns ett driftsställe i den
berörda medlemsstaten bör ett sådant offentliggörande vara obligatoriskt fram
till dess att systemet för sammankoppling av insolvensregister har inrättats. I
inget av fallen bör emellertid offentliggörandet vara något villkor för att
förfarandet ska erkännas utomlands.” (17)
Följande skäl ska införas som skäl 29a: ”(29a) För att förbättra informationen
till borgenärer och berörda domstolar och för att förhindra att parallella
insolvensförfaranden inleds, bör medlemsstaterna åläggas att offentliggöra
relevanta uppgifter i gränsöverskridande insolvensfall i ett offentligt
elektroniskt register. För att underlätta tillgången till denna information för
borgenärer och domstolar som har hemvist respektive är belägna i en annan
medlemsstat, bör denna förordning innehålla bestämmelser om sammankoppling av
insolvensregister. (18)
Skäl 31 ska ersättas med följande: ”(31) Förordningen bör innehålla bilagor som
särskilt anger vilka nationella insolvensförfaranden som omfattas av den. För
att möjliggöra en snabb anpassning av förordningen till relevanta ändringar av
medlemsstaternas inhemska insolvenslagstiftning bör kommissionen bemyndigas att
anta ändringar av bilagorna genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Innan den antar en delegerad
akt om ändring av förteckningen över nationella förfaranden i bilagorna bör kommissionen
dock kontrollera om det anmälda förfarandet uppfyller kriterierna i denna
förordning. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter,
se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och
rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt. (19)
Följande skäl 31a, 31b och 31c ska införas: ”(31a) För att säkerställa enhetliga villkor för
genomförandet av förordning (EG) nr 1346/2000 bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16
februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för
medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter[21]. ”(31b) Denna förordning står i
överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna förordning
syftar särskilt till att främja tillämpningen av stadgans artiklar 8, 17 och 47
om skydd av personuppgifter, om rätt till egendom och om rätt till ett
effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol. ”(31c) Europaparlamentets och rådets
direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter[22]
och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december
2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen
behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter[23] gäller för behandling av
personuppgifter inom ramen för denna förordning.” (20)
I skäl 32 och 33 ska orden ”Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen” ersättas med ”fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt”. (21)
Artiklarna 1 och 2 ska ersättas med följande: ”Artikel 1
Tillämpningsområde 1. Denna förordning ska
tillämpas på kollektiva rättsliga eller administrativa förfaranden, inbegripet
interimistiska förfaranden, vilka grundar sig på lagstiftning om insolvens
eller skuldsanering och i vilka, för räddnings-, skuldsanerings-,
omstrukturerings- eller likvidationsändamål, (a)
gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten
över sina tillgångar och en förvaltare utses, eller (b)
gäldenärens tillgångar och verksamhet är föremål
för kontroll eller övervakning av en domstol. De förfaranden som det hänvisas till i detta
stycke ska förtecknas i bilaga A. 2. Denna förordning ska inte
tillämpas på insolvensförfaranden som rör (a)
försäkringsföretag, (b)
kreditinstitut, (c)
investeringsföretag, i den utsträckning dessa
omfattas av direktiv 2001/24/EG i ändrad lydelse, och (d)
företag för kollektiva investeringar. Artikel 2
Definitioner I denna förordning gäller följande definitioner: (a)
insolvensförfaranden:
de förfaranden som förtecknas i bilaga A. (b)
förvaltare: i) varje person eller institution som har
till uppgift att förvalta eller realisera de tillgångar över vilka gäldenären
berövats sin rådighet eller att övervaka dennes angelägenheter; dessa personer
och institutioner anges i bilaga C, ii) i ärenden som inte rör utnämning av
eller överföring av gäldenärens befogenheter till en förvaltare, en gäldenär
som fortfarande råder över sina tillgångar. (c)
domstol: i samtliga
artiklar utom artikel 3b.2, en medlemsstats rättsliga organ eller andra
myndigheter som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande, att bekräfta
att ett sådant förfarande har inletts eller att fatta beslut under förfarandet. (d)
beslut om att inleda insolvensförfaranden: i) ett beslut av en domstol att inleda
insolvensförfaranden eller bekräfta att sådana förfaranden har inletts, och ii) ett beslut av en domstol att utse en
tillfällig förvaltare. (e)
tidpunkten för inledande av förfarandet: den tidpunkt från vilken beslutet att inleda insolvensförfarandet gäller,
oavsett om beslutet är slutligt eller inte. (f)
den medlemsstat där tillgångar finns för så vitt
angår i) materiell egendom: den
medlemsstat inom vars territorium egendomen finns, ii) egendom och rättigheter som ägaren
eller innehavaren måste låta registrera i ett offentligt register: den
medlemsstat under vars överinseende registret förs, iii) registrerade aktier i företag:
den medlemsstat inom vars territorium det företag som har utfärdat aktierna har
sitt säte, iv) finansiella instrument till vilka äganderätten
framgår av uppgifter i ett register eller på ett konto som upprätthålls av
eller på uppdrag av en mellanhand (book entry securities), den
medlemsstat där registret eller kontot på vilka uppgifterna finns införda förs,
v) likvida medel på konton hos ett
kreditinstitut, den medlemsstat som framgår av det internationella
bankkontonumret (IBAN) för kontot, vi) andra fordringar på tredje man än de
som avses i led v, den medlemsstat inom vars territorium tredje man i fråga
har sina huvudsakliga intressen, enligt definitionen i artikel 3.1. (g)
driftställe: varje
verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt idkar ekonomisk verksamhet
med personella och materiella resurser. (h)
lokala borgenärer: de
borgenärer vilkas fordringar på gäldenären uppkommit i samband med verksamheten
vid ett driftställe i en annan medlemsstat än den där gäldenärens har sina
huvudsakliga intressen. (i)
koncern: ett grupp av
företag som består av moder- och dotterföretag, (j)
moderföretag: ett
företag som i) kontrollerar majoriteten av
aktieägarnas eller delägarnas röster i ett annat företag (ett dotterföretag),
eller ii) är aktieägare eller delägare i
dotterföretaget och har rätt att aa) utse eller avsätta en majoritet av
medlemmarna i dotterföretagets förvaltnings-, lednings- eller övervakningsorgan,
eller bb) har rätt att utöva ett bestämmande
inflytande över dotterföretaget enligt ett avtal som har ingåtts med
dotterföretaget eller enligt en bestämmelse i dotterföretagets stadgar. (22)
I artikel 3 ska punkterna 1 och 3 ersättas med
följande: ”1. Domstolarna i den medlemsstat
inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har
behörighet att inleda ett insolvensförfarande (huvudförfarande). Platsen där de
huvudsakliga intressena finns ska vara den plats där gäldenären vanligtvis
förvaltar sina intressen på ett sätt som är fastställbart för tredje man. För bolag och andra juridiska personer ska sätet
anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas. När det gäller enskilda som bedriver verksamhet
som egenföretagare eller fria yrkesutövare ska platsen för de huvudsakliga
intressena vara den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe; för varje
annan person ska platsen för de huvudsakliga intressena vara dennes hemvist. 3. När ett insolvensförfarande
har inletts i enlighet med punkt 1, ska förfaranden som inleds därefter i
enlighet med punkt 2 vara sekundärförfaranden. I sådana fall ska den relevanta
utgångspunkten för bedömning av om gäldenären har ett driftställe i en annan
medlemsstat vara den dag då huvudförfarandet inleddes. (23)
Följande artiklar 3a och 3b ska införas: ”Artikel
3a Behörighet
för anknytande åtgärder 1. Domstolarna i den medlemsstat inom vars
territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 ska vara
behöriga att besluta om åtgärder som är direkt hänförliga till
insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. 2. När en sådan åtgärd som avses
i punkt 1 har samband med en talan i tvistemål eller handelsmål mot samma
svarande, kan förvaltaren ta upp båda dessa saker vid domstolarna i den
medlemsstat inom vars territorium svaranden har hemvist eller, om åtgärden
vidtas mot flera svarande, vid domstolarna i den medlemsstat inom vars
territorium någon av dem är bosatt, förutsatt att de domstolarna är behöriga
enligt bestämmelserna i förordning (EG) nr 44/2001. 3. Vid tillämpningen av denna artikel ska åtgärder
anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning
och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd
av att käromålen prövas i olika rättegångar. Artikel
3b Prövning
av behörighetsfrågan; rätt till överprövning 1. Den domstol till vilken en
ansökan om att inleda ett insolvensförfarande lämnas in ska på eget initiativ
undersöka om den är behörig enligt artikel 3. Beslutet att inleda
insolvensförfarandet ska ange vilka bestämmelser domstolens behörighet grundar
sig på och särskilt om behörigheten grundar sig på artikel 3.1 eller 3.2. 2. När insolvensförfaranden
inleds i enlighet med nationell lagstiftning utan beslut av domstol, ska den
förvaltare som utsetts i förfarandena undersöka om den medlemsstat där
förfarandena pågår är behörig enligt artikel 3. Om så är fallet ska förvaltaren
ange grunderna för behörigheten, och särskilt om behörigheten grundar sig på
artikel 3.1 eller 3.2. 3. Varje borgenär eller berörd
part som har hemvist eller säte i en annan medlemsstat än den i vilken
förfaranden har inletts, ska ha rätt att överklaga beslutet om att inleda
huvudförfarandet. Den domstol vid vilken huvudförfarandet har inletts eller
förvaltaren ska underrätta dessa borgenärer, i den mån de är kända, om beslutet
i god tid, så de har möjlighet att överklaga detta.” (24)
I artikel 4.2 ska led m ersättas med följande: m) vilka återvinningsbestämmelser eller
liknande bestämmelser som är tillämpliga. (25)
Följande artikel ska införas som artikel 6a: ”Artikel 6a
Avtal om nettning Nettningsöverenskommelser ska uteslutande regleras
av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal.” (26)
Följande artikel ska införas som artikel 10a: ”Artikel 10a
Krav på godkännande enligt
lokal lagstiftning När lagstiftningen i den medlemsstat som är
behörig när det gäller verkan av ett insolvensförfarande på sådana avtal som
avses i artiklarna 8 och 10 föreskriver att ett avtal endast kan sägas upp
eller ändras efter godkännande av den domstol vid vilken insolvensförfarandet
har inletts, men inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten, ska
den domstol vid vilken förfarandena inleddes vara behörig att godkänna
uppsägningen eller ändringen av dessa avtal.” (27)
Artikel 15 ska ersättas med följande: ”Artikel 15
Verkan av ett
insolvensförfarande på pågående rättegångar eller skiljeförfaranden Verkningar av ett insolvensförfarande på
pågående rättegångar eller skiljeförfaranden beträffande egendom eller
rättigheter över vilka gäldenären inte längre äger rådighet, regleras
uteslutande av lagen i den medlemsstat där rättegången eller skiljeförfarandet
pågår. (28)
Artikel 18 ska ändras på följande sätt: (a)
Artikel 18.1 ska ersättas med följande: 1. En förvaltare som har utsetts
av en domstol som är behörig enligt artikel 3.1 har samma behörighet inom andra
medlemsstaters territorier som han har enligt lagen i inledningsstaten, så
länge inget annat insolvensförfarande har inletts eller säkerhetsåtgärder av
motsatt innebörd har vidtagits till följd av en begäran om att ett
insolvensförfarande ska inledas i denna andra stat. Förvaltaren har under alla
förhållanden rätt att överföra gäldenärens egendom från den medlemsstats
territorium inom vilket den befinner sig, om inte annat följer av artiklarna 5
och 7. Förvaltaren kan också göra ett åtagande om att den utdelnings- och
förmånsrätt som lokala borgenärer skulle ha haft om sekundärförfaranden hade
inletts kommer att respekteras i huvudförfarandet. Ett sådant åtagande ska
omfattas av eventuella formkrav i den medlemsstat där huvudförfarandet inleddes
och vara verkställbart och bindande gentemot boet.” (b)
I punkt 3 ska den sista meningen ersättas med
följande: ”Hans behörighet innefattar inte rätten att
använda tvångsåtgärder, såvida inte dessa har beslutats av domstol, eller
avgöra tvister.” (29)
Följande artiklar 20a, 20b och 20c ska införas: ”Artikel 20a
Inrättande av
insolvensregister Medlemsstaterna ska inom sitt territorium upprätta
och upprätthålla ett eller flera register där följande information görs
kostnadsfritt tillgänglig för allmänheten på Internet: (a)
Den dag ett insolvensförfarande inleddes. (b)
Den domstol vid vilken ett insolvensförfarande har
inletts och eventuellt målnummer. (c)
Typ av insolvensförfarande som har inletts. (d)
Gäldenärens namn och adress. (e)
Namn på och adress till den förvaltare som har
utsetts i förfarandet, i förekommande fall. (f)
Tidsfrist för att anmäla fordringar. (g)
Beslutet om att inleda ett insolvensförfarande. (h)
Det beslut varigenom förvaltaren utsågs, om det är
ett annat det beslut som avses i led g i denna punkt. (i)
Dagen för avslutande av huvudförfarandet. Artikel 20b
Sammankoppling av
insolvensregister 1. Kommissionen ska inrätta ett
decentraliserat system för sammankoppling av insolvensregister genom att anta
en genomförandeakt för ändamålet. Detta system ska bestå av insolvensregistren
samt den europeiska e-juridikportalen, som ska fungera som en central, allmän
åtkomstpunkt till information i systemet. Systemet ska tillhandahålla en söktjänst
på alla Europeiska unionens officiella språk i syfte att göra den information
som avses i artikel 20a tillgänglig. 2. Kommissionen ska i enlighet
med det förfarande som avses i artikel 45b.3 senast den ……[36 månader efter
ikraftträdandet av denna förordning] anta följande genom en genomförandeakt: –
Tekniska specifikationer som definierar metoderna
för kommunikation och informationsutbyte på elektronisk väg utifrån den
fastställda gränssnittsspecifikationen för systemet för sammankoppling av
insolvensregister. –
De tekniska åtgärder som garanterar att
miniminormerna när det gäller it-säkerhet är uppfyllda vid förmedling och
spridning av information inom systemet för sammankoppling av insolvensregister. –
Minimikriterier för den söktjänst som tillhandahålls
genom den europeiska e-juridikportalen på grundval av den information som anges
i artikel 20a. –
Minimikriterier för redovisning av resultat från
sådana sökningar på grundval av den information som anges i artikel 20a. –
Former och tekniska villkor för att få tillgång
till de tjänster som tillhandahålls genom systemet för sammankoppling av
register. –
En ordlista som innehåller en grundläggande
förklaring av de nationella insolvensförfaranden som förtecknas i bilaga A. Artikel 20c
Kostnader för att upprätta
och koppla samman insolvensregister 1. Upprättandet och den framtida
utvecklingen av systemet för sammankoppling av insolvensregister ska
finansieras genom unionens allmänna budget. 2. Varje medlemsstat ska bära
kostnaderna för att anpassa sina inhemska insolvensregister så att de blir
kompatibla med den europeiska e-juridikportalen samt kostnaderna för att
förvalta, driva och underhålla dessa register. Artikel 20d
Registrering av
insolvensförfaranden När huvud- eller sekundärförfaranden inleds
med avseende på ett företag eller en juridisk person eller en enskild person
som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, ska den
domstol vid vilken insolvensförfarandena inleds se till att den information som
avses i artikel 20a omedelbart offentliggörs i inledningsstatens
insolvensregister. (30)
Artiklarna 21 och 22 ska ersättas med följande: ”Artikel 21
Offentliggörande i en annan
medlemsstat 1. Till dess att ett sådant
system för sammankoppling av insolvensregister som avses i artikel 20b har inrättats,
ska förvaltaren begära att ett meddelande om det beslut varigenom ett
insolvensförfarande inleds och, i förekommande fall, beslutet om att utse henne
eller honom till förvaltare, offentliggörs i varje annan medlemsstat där
gäldenären har ett driftställe i enlighet med de förfaranden för
offentliggörande som föreskrivs i den medlemsstaten. Ett sådant
offentliggörande ska ange vem som har utsetts till förvaltare och huruvida
domstolen grundar sin behörighet på artikel 3.1 eller 3.2. 2. Förvaltaren får begära att
den information som avses i första stycket i denna artikel offentliggörs i en
annan medlemsstat där gäldenären har tillgångar eller borgenärer, i enlighet
med det förfarande som föreskrivs i den staten. (31)
Artikel 22 ska ersättas med följande: ”Artikel 22
Registrering i en annan
medlemsstats offentliga register Fram till dess att ett sådant system för
sammankoppling av insolvensregister som avses i artikel 20b har inrättats, ska
förvaltaren begära att beslut som avses i artikel 21 offentliggörs i
fastighetsregister, handelsregister eller eventuella andra relevanta register i
varje annan medlemsstat där gäldenären har ett driftställe som har registrerats
i ett offentligt register. Förvaltaren kan begära att ett sådant
offentliggörande ska ske i en annan medlemsstat. (32)
Artikel 25 ska ersättas med följande: ”Artikel 25
Erkännande och verkställighet
av andra beslut 1. Beslut som rör ett
insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats
av en domstol, vars beslut om att inleda förfarandet erkänns i enlighet med
artikel 16, ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. Sådana beslut
ska verkställas i enlighet med artiklarna 32–56, med undantag för artikel 34.2,
i förordning (EG) nr 44/2001. Första stycket ska även gälla beslut som är direkt
hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de
fattats av en annan domstol. Första stycket ska även gälla beslut som rör
säkerhetsåtgärder som fattats efter det att en begäran om att ett
insolvensförfarande ska inledas har framställts eller i samband med en sådan
framställan. 2. Andra beslut än de som avses
i punkt 1 ska erkännas och verkställas i enlighet med den förordning som avses
i första stycket, i den mån den är tillämplig. (33)
Artikel 27 ska ersättas med följande: ”Artikel 27
Förutsättningar för att
inleda ett förfarande Om ett huvudförfarande har inletts av en domstol i
en medlemsstat och erkänts i en annan medlemsstat, får en domstol i en annan
medlemsstat som är behörig enligt artikel 3.2 inleda sekundära
insolvensförfaranden i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.
Verkningarna av sekundärförfaranden ska vara begränsade till egendom som
tillhör och som finns inom territoriet till den medlemsstats territorium där
förfarandena har inletts. (34)
Följande artikel ska införas som artikel 29a: ”Artikel 29a
Beslut om att inleda
sekundärförfaranden 1. En domstol som mottar en
ansökan om att inleda sekundärförfaranden ska omedelbart meddela förvaltaren i
huvudförfarandet om detta och ge denne möjlighet att yttra sig om ansökan. 2. På begäran av förvaltaren i
huvudförfarandet ska den domstol som avses i punkt 1 skjuta upp beslutet om att
inleda eller vägra att inleda sekundärförfaranden om sådana förfaranden inte
behöver inledas för att skydda lokala borgenärers intressen, särskilt om
förvaltaren i huvudförfarandet har gjort ett sådant åtagande som avses i
artikel 18.1 och uppfyller villkoren för detta åtagande. 3. När beslut om att inleda
sekundärförfaranden fattas ska den domstol som avses i punkt 1 inleda det
förfarande enligt dess nationella lagstiftning som är det lämpligaste med
hänsyn till de lokala borgenärernas intressen, oavsett huruvida några villkor
rörande gäldenärens solvens är uppfyllda. 4. Förvaltaren i
huvudförfarandet ska underrättas om beslutet om att inleda sekundärförfaranden
och ha rätt att överklaga detta beslut. (35)
Artikel 31 ska ersättas med följande: ”Artikel 31
Samarbete och kommunikation
mellan förvaltare 1. Förvaltaren i
huvudförfarandet och förvaltarna i sekundärförfarandena ska samarbeta med
varandra i den mån sådant samarbete inte oförenligt med de bestämmelser som är
tillämpliga på respektive förfarande. Detta samarbete kan vara grundat på avtal
eller protokoll. 2. Förvaltarna ska särskilt
vidta följande åtgärder: (a)
Omedelbart meddela varandra alla upplysningar som
kan vara av värde för det andra förfarandet, särskilt eventuella framsteg när
det gäller anmälan och verifikation av fordringar och alla åtgärder som syftar
till att undsätta eller rekonstruera gäldenären eller avsluta förfarandena,
förutsatt att lämpliga åtgärder vidtas för att skydda konfidentiell
information. (b)
Undersöka möjligheten att rekonstruera gäldenären
och, om möjligt, samordna utarbetande och genomförande av en
rekonstruktionsplan. (c)
Samordna avyttringen eller användningen av
gäldenärens tillgångar och verksamhet; förvaltaren i sekundärförfarandet ska så
snart som möjligt ge förvaltaren i huvudförfarandet möjlighet att lämna förslag
om avyttring eller användning av tillgångar som ingår i sekundärförfarandet. (36)
Följande artiklar 31a och 31b ska införas: ”Artikel 31a
Samarbete och kommunikation
mellan domstolar 1. För att underlätta
samordningen av primära och sekundära insolvensförfaranden som rör samma
gäldenär, ska en domstol som mottagit en ansökan om att inleda insolvensförfaranden,
eller som har inlett sådana förfaranden, samarbeta med andra domstolar som har
mottagit en ansökan om att inleda insolvensförfaranden eller som har inlett
sådana förfaranden, i den utsträckning ett sådant samarbete inte är oförenligt
med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande. För detta
ändamål får domstolarna, när så är lämpligt, utse en person eller ett organ att
handla på dess vägnar. 2. De domstolar som avses i
punkt 1 får kommunicera direkt med eller begära information eller bistånd
direkt från varandra, förutsatt att denna kommunikation är kostnadsfri och
respekterar parternas rättssäkerhet och informationens konfidentialitet. 3. Samarbetet får bedrivas på
lämpligt sätt, däribland genom att (a)
meddela information på alla sätt som domstolen
anser lämpliga, (b)
samordna förvaltningen och övervakningen av
gäldenärens tillgångar och verksamheter, (c)
samordna genomförandet av utfrågningar, (d)
samordna godkännandet av protokoll. Artikel 31b
Samarbete och kommunikation
mellan förvaltare och domstolar 1. För att underlätta
samordningen av primära och sekundära insolvensförfaranden som inleds avseende
samma gäldenär gäller följande: (a)
En förvaltare i huvudförfaranden ska samarbeta och
kommunicera med varje domstol som har mottagit en ansökan om att inleda
sekundärförfaranden eller som har inlett sådana förfaranden. (b)
En förvaltare i sekundära eller territoriella
insolvensförfaranden ska samarbeta och kommunicera med den domstol som har
mottagit en ansökan om att inleda sekundärförfaranden eller som har inlett
sådana förfaranden. 2. Det samarbete som avses i
punkt 1 ska genomföras med varje lämpligt medel, inklusive de som anges i
artikel 31a.3, förutsatt de inte är oförenliga med de regler som gäller för
respektive förfarande. (37)
Artikel 33 ska ändras på följande sätt: (a)
Rubriken ska ersättas av följande [i den engelska
versionen ersätts ”Stay of Liquidation” med ”Stay of Proceedings” – denna
ändring berör inte den svenska versionen]: ”Vilandeförklaring” (b)
[I den engelska versionen ersätts orden ”process of
liquidation” med ”proceedings”. Denna ändring berör inte den svenska
versionen]. (38)
Artikel 34 ska ersättas med följande: ”Artikel 34
Avslutande av
huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden 1. Avslutandet av
huvudförfarandet ska inte hindra en fortsättning av sekundärförfaranden som
fortfarande pågår vid den tidpunkten. 2. Om sekundärförfaranden
rörande en juridisk person har inletts i den medlemsstat där denne har sitt
säte och avslutandet av dessa förfaranden innebär upplösning av den juridiska
personen, ska upplösningen inte hindra en fortsättning av huvudförfaranden som
har inletts i en annan medlemsstat. (39)
[I
den engelska versionen ersätts ordet ”liquidation” med ”realisation”. Denna
ändring berör inte den svenska versionen]. (40)
Artikel 37 ska ersättas med följande: ”Artikel 37
Omvandling av det först
inledda förfarandet Förvaltaren i huvudförfarandet får anmoda
domstolen i en medlemsstat där ett sekundärförfarande har inletts att besluta
om omvandling av sekundärförfarandet till en annan typ av insolvensförfarande
som finns tillgängligt enligt lagstiftningen i den medlemsstaten. (41)
Artikel 39 ska ersättas med följande: ”Artikel 39
Rätt att anmäla fordringar Varje borgenär – inklusive skattemyndighet
eller socialförsäkringsorgan i medlemsstaterna – som har hemvist eller säte i
en annan medlemsstat än inledningsstaten (”utländsk borgenär”), har rätt att
anmäla fordringar i insolvensförfarandet med hjälp av alla kommunikationsmedel,
inbegripet elektroniska sådana, som godtas enligt lagstiftningen i
inledningsstaten. Det är inte obligatoriskt att låta sig företrädas av en
advokat eller annan jurist vid anmälan av fordringar. (42)
Artikel 40 ska ändras på följande sätt: (a)
I punkt 2 ska följande mening läggas till: ”Underrättelsen ska också inkludera en kopia av
det standardformulär som avses i artikel 41 eller en länk till formuläret på
Internet. (b)
Följande punkt ska införas som punkt 3: "3. Den underrättelse som
avses i denna artikel ska tillhandahållas på det standardformulär som ska
fastställas i enlighet med det rådgivande förfarandet i artikel 45b.4 och
offentliggöras på den europeiska e-juridikportalen senast den …..[24 månader
efter det att förordningen trätt i kraft]. Formuläret ska ha rubriken
”Underrättelse om insolvensförfaranden” på alla unionens officiella språk. Det
ska översändas på det officiella språket eller de officiella språken i
inledningsstaten eller på ett annat språk som den staten har angett att den kan
godta i enlighet med artikel 41.3, om det kan antas att det språket är lättare
att förstå för de utländska borgenärerna. (43)
Artikel 41 ska ersättas med följande: ”Artikel 41
Förfarande för att anmäla
fordringar 1. Varje känd borgenär ska
anmäla sina fordringar på det standardformulär som ska fastställas i enlighet
med det rådgivande förfarandet i artikel 45b.4 och offentliggöras på den
europeiska e-juridikportalen senast den …..[24 månader efter det att
förordningen trätt i kraft]. Formuläret ska ha rubriken ”Anmälan av fordringar”
på alla unionens officiella språk. 2. På standardformuläret ska den
borgenär som avses i punkt 1 ange (a)
sitt namn och sin adress, (b)
fordringens natur, (c)
fordringsbeloppet och dag då fordran uppkom, (d)
huruvida någon borgenär hävdar förmånsrätt, (e)
huruvida säkerhetsrätt eller återtagandeförbehåll
görs gällande beträffande fordran, och i så fall vilka tillgångar den åberopade
rätten gäller, och (f)
huruvida kvittning begärs och huruvida det anmälda
beloppet är det belopp som återstår efter kvittning. Standardformuläret ska i förekommande fall
åtföljas av kopior på verifikationer. 3. Anmälningar får lämnas in på
vilket som helst av unionens officiella språk. Borgenären kan åläggas att
tillhandahålla en översättning till det officiella språket eller något av de
officiella språken i inledningsstaten eller till ett annat språk som
medlemsstaten har angivit att den kan godta. Varje medlemsstat ska, utöver sitt
eget eller sina egna språk, ange ytterligare minst ett av unionens officiella
språk som den kan godta vid anmälan av fordringar. 4. Fordringar ska anmälas inom
den tidsperiod som föreskrivs enligt lagstiftningen i inledningsstaten. Om det
är fråga om en utländsk borgenär ska denna period inte understiga 45 dagar från
det att beslutet om att inleda ett förfarande offentliggjordes i
inledningsstatens insolvensregister. 5. Om förvaltaren bestrider en
fordran som har anmälts i enlighet med denna artikel, ska han ge borgenären
möjlighet att lägga fram ytterligare bevis för fordrans existens och belopp.” (44)
Artikel 42 ska utgå. (45)
Följande kapitel IVa ska införas: ”KAPITEL IVa
INSOLVENS HOS MEDLEMMAR I EN KONCERN artikel 42a
Förvaltares skyldighet att
samarbeta och lämna upplysningar till varandra 1. När ett insolvensförfarande
rör två eller flera medlemmar av en koncern, ska en förvaltare som utses inom
ramen för ett förfarande rörande en koncernmedlem samarbeta med varje
förvaltare som har utsetts inom ramen för ett förfarande rörande en annan
medlem av samma koncern, i den mån ett sådant samarbete är lämpligt för att
främja en effektiv förvaltning av förfarandena, är förenlig med de regler som
gäller för dem och inte medför någon intressekonflikt. Detta samarbete får
grunda sig på avtal eller protokoll. 2. Vid utövandet av det
samarbete som avses i punkt 1 ska förvaltarna (a)
omedelbart delge varandra all information som kan
vara av relevans för de andra förfarandena, under förutsättning att lämpliga
åtgärder vidtas för att skydda konfidentiell information, (b)
undersöka möjligheterna till rekonstruktion av
koncernen och, om det finns sådana möjligheter, samordna förslag och
förhandlingar om en samordnad rekontruktionsplan, (c)
samordna förvaltningen och övervakningen av
verksamheten hos de koncernmedlemmar som är föremål för insolvensförfaranden. Förvaltarna kan enas om att bevilja ytterligare
befogenheter för den förvaltare som utsetts i ett av förfarandena, om en sådan
överenskommelse är tillåten enligt de regler som gäller för respektive
förfarande. Artikel 42b
Kommunikation och samarbete
mellan domstolar 1. När ett insolvensförfarande
rör två eller flera medlemmar i samma koncern ska en domstol som har mottagit
en ansökan om att inleda ett förfarande beträffande en koncernmedlem, eller som
har inlett ett sådant förfarande, samarbeta med varje annan domstol som har
mottagit en ansökan om att inleda ett förfarande beträffande en koncernmedlem,
eller som har inlett ett sådant förfarande, i den mån ett sådant samarbete är
lämpligt för att underlätta en effektiv förvaltning av förfarandena och inte är
oförenligt med de regler som gäller för dem. För detta ändamål får domstolarna,
när så är lämpligt, utse en person eller ett organ att handla på dess vägnar. 2. De domstolar som avses i
punkt 1 får kommunicera direkt med varandra, eller begära information eller
bistånd direkt från varandra. 3. Samarbetet ska bedrivas på
lämpligt sätt, däribland genom att man (a)
meddelar information på alla sätt som domstolen
anser lämpliga, under förutsättning att kommunikationen är kostnadsfri och
respekterar parternas processuella rättigheter och uppgifternas
konfidentialitet, (b)
samordnar förvaltningen och övervakningen av
koncernmedlemmarnas tillgångar och verksamhet, (c)
samordnar genomförandet av utfrågningar, (d)
samordnar godkännandet av protokoll. Artikel 42c
Samarbete och kommunikation
mellan förvaltare och domstolar En förvaltare som utses i insolvensförfaranden rörande
en medlem av en koncern ska samarbeta och kommunicera med varje domstol som har
mottagit en ansökan om att inleda ett förfarande beträffande en annan medlem av
samma koncern eller som har inlett ett sådant förfarande, i den mån ett sådant
samarbete är lämpligt för att underlätta en effektiv förvaltning av
förfarandena och inte är oförenligt med de regler som gäller för dem.
Förvaltaren får särskilt begära upplysningar från den domstolen om förfarandet
rörande den andra koncernmedlemmen eller begära bistånd i fråga om de
förfaranden för vilka han eller har blivit utsedd. Artikel 42d
Förvaltarnas befogenheter och
vilandeförklaring 1. En förvaltare som utses i
insolvensförfaranden som inleds med avseende på en koncernmedlem ska ha rätt (a)
att bli hörd och att delta, särskilt genom att
närvara vid borgenärssammanträden, i eventuella förfaranden som inletts med
avseende på andra medlemmar av samma koncern, (b)
ansöka om vilandeförklaring för det förfarande som
inletts med avseende på en annan medlem av samma koncern, (c)
föreslå en rekonstruktionsplan, ett ackord eller en
liknande åtgärd för alla eller vissa koncernmedlemmar mot vilka ett
insolvensförfarande har inletts och att introducera denna åtgärd i något av de
förfaranden som har inletts med avseende på en annan koncernmedlem i enlighet
med den lagstiftning som gäller för de förfarandena, och (d)
begära sådana ytterligare processuella åtgärder
enligt den lagstiftning som avses i led c som kan vara nödvändiga för att
främja rekonstruktion, inbegripet omvandling av förfaranden. 2. Den domstol som har inlett
sådana förfarande som avses i punkt 1 b ska vilandeförklara förfarandet som
helhet eller delar av det om det kan styrkas att en sådan vilandeförklaring
gynnar borgenärerna i det förfarandet. En sådan vilandeförklaring får beslutas
för upp till tre månader och kan förlängas eller förnyas för en motsvarande
period. Den domstol som beslutar om vilandeförklaring kan anmoda förvaltaren
att vidta lämpliga åtgärder för att garanterna borgenärernas intressen i
förfarandet. (46)
Följande nya artikel ska införas som artikel 44a: ”Artikel 44a
Information om nationell
insolvenslagstiftning 1. Medlemsstaterna ska, inom
ramen för det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättas
genom rådets beslut 2001/470/EG[24]
och i syfte att göra informationen tillgänglig för allmänheten, tillhandahålla
en beskrivning av sin nationella insolvenslagstiftning och sina nationella
insolvensförfaranden, i synnerhet när det gäller de frågor som anges i artikel
4.2. 2. Medlemsstaterna ska uppdatera
denna information regelbundet.” (47)
Artikel 45 ska ersättas med följande: ”Artikel 45
Ändringar av bilagorna 1. Kommissionen ska ha
befogenhet att anta delegerade akter för att ändra bilagorna A och C i enlighet
med det förfarande som fastställs i denna artikel och artikel 45a. 2. För att få till stånd en
ändring av bilaga A ska medlemsstaterna meddela kommissionen de nationella
bestämmelser om insolvensförfaranden som de vill få införda i bilaga A,
tillsammans med en kortfattad beskrivning. Kommissionen ska undersöka huruvida
de anmälda bestämmelserna uppfyller villkoren i artikel 1 och, om så är fallet,
ändra bilaga A genom en delegerad akt. (48)
Följande artiklar 45a och 45b ska införas: ”Artikel 45a
Delegeringens utövande 1. Befogenheten
att anta delegerade akter överförs på kommissionen med förbehåll för de villkor
som anges i denna artikel. 2. Den
delegering av befogenheter som avses i artikel 45 ska överförs på
kommissionen på obestämd tid från och med dagen för ikraftträdandet av denna
förordning. 3. Den delegering av befogenhet
som avses i artikel 45 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller
rådet. Ett beslut om återkallande innebär att den delegering av befogenheter
som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att
det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid
ett senare datum som anges i beslutet. Det påverkar inte giltigheten av
delegerade akter som redan har trätt i kraft. 4. Så
snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge
Europaparlamentet och rådet denna. 5. En delegerad akt som antas
enligt artikel 45 ska träda i kraft om Europaparlamentet eller rådet inte har
gjort några invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader
från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både
Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat
kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med
två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ. Artikel 45b
Befogenhet att anta
genomförandeakter 1. Befogenheten att anta
genomförandeakter överförs på kommissionen för att skapa förutsättningar att (a)
koppla samman insolvensregister i enlighet med
artikel 22a, och (b)
upprätta och i förlängningen ändra de formulär som
avses i artiklarna 40 och 41. 2. När kommissionen antar eller
ändrar de genomförandeakter som avses i punkt 1 ska den bistås av en kommitté i
den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr
182/2011[25].
3. När det hänvisas till denna
punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. 4. När det hänvisas till denna
punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.” (49)
I artikel 46 ska datumet ”1 juni 2012” ersättas
med”…..[10 år efter det att direktivet träder i kraft]." (50)
Följande artikel ska införas som artikel 46a: ”Artikel 46a
Uppgiftsskydd 1. Medlemsstaterna ska tillämpa
direktiv 95/46/EG på behandling av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna
i enlighet med denna förordning. 2. Förordning (EG) nr 45/2001
ska tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av kommissionen i
enlighet med denna förordning. (51)
Bilaga B ska utgå. Artikel 2 Denna förordning träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Den ska börja tillämpas …[24 månader efter
denna förordnings ikraftträdande], med undantag för bestämmelsen om information
om nationell insolvenslagstiftning (artikel 44a), som ska börja tillämpas …[12
månader efter denna förordnings ikraftträdande]. Denna
förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna
i enlighet med fördragen. Utfärdad i Strasbourg den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT 1. GRUNDLÄGGANDE UPPGIFTER OM FÖRSLAGET
ELLER INITIATIVET 1.1. Förslagets eller initiativets
beteckning Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om
ändring av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden 1.2. Berörda politikområden i den
verksamhetsbaserade förvaltningen och budgeteringen[26] Avdelning 33 – Rättsliga frågor 1.3. Typ av förslag eller
initiativ ¨ Ny åtgärd ¨ Ny åtgärd som
bygger på ett pilotprojekt eller en förberedande åtgärd[27] Ø Befintlig åtgärd vars genomförande
förlängs i tiden ¨ Tidigare åtgärd
som omformas till eller ersätts av en ny 1.4. Mål 1.4.1. Fleråriga strategiska mål för
kommissionen som förslaget eller initiativet är avsett att bidra till Skapandet av ett område med rättvisa, Rättvisa för tillväxt 1.4.2. Specifika mål eller
verksamheter inom den verksamhetsbaserade förvaltningen och budgeteringen som
berörs Specifikt mål nr… Civilrättsligt samarbete Berörda verksamheter enligt den verksamhetsbaserade förvaltningen och
budgeteringen 33 03 1.4.3. Verkan eller resultat som
förväntas Beskriv den verkan som
förslaget eller initiativet förväntas få på de mottagare eller den del av
befolkningen som berörs. Större effektivitet och ökad insyn i gränsöverskridande
insolvensförfaranden 1.4.4. Indikatorer för bedömning av
resultat eller verkan Ange vilka indikatorer
som ska användas för att följa upp hur förslaget eller initiativet genomförs. 1.5. Motivering till förslaget
eller initiativet 1.5.1. Behov som ska tillgodoses på
kort eller lång sikt Översyn av förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden 1.5.2. Mervärdet av en åtgärd på
EU-nivå 1.5.3. Huvudsakliga erfarenheter från
liknande försök eller åtgärder 1.5.4. Förenlighet med andra
finansieringsformer och eventuella synergieffekter 1.6. Tid under vilken åtgärden
kommer att pågå respektive påverka resursanvändningen ¨ Förslag eller initiativ som pågår under begränsad
tid –
¨ Förslaget eller initiativet ska gälla från [den DD/MM]ÅÅÅÅ till [den
DD/MM]ÅÅÅÅ. –
¨ Det påverkar resursanvändningen från ÅÅÅÅ till ÅÅÅÅ. Ø Förslag eller initiativ som pågår under
en obegränsad tid –
Efter en inledande period från det att förordningen
antas –
beräknas genomförandetakten nå en stabil nivå. 1.7. Planerad metod för
genomförandet[28] Ø Direkt centraliserad förvaltning som sköts av kommissionen ¨ Indirekt centraliserad förvaltning genom delegering till –
¨ genomförandeorgan –
¨ byråer/organ som inrättats av gemenskaperna[29] –
¨ nationella offentligrättsliga organ eller organ som anförtrotts
uppgifter som faller inom offentlig förvaltning –
¨ personer som anförtrotts ansvaret för genomförandet av särskilda
åtgärder som följer av avdelning V i fördraget om Europeiska unionen och som
anges i den grundläggande rättsakten i den mening som avses i artikel 49 i budgetförordningen
¨ Delad förvaltning
med medlemsstaterna ¨ Decentraliserad förvaltning med tredjeländer ¨ Gemensam förvaltning
med internationella organisationer (ange vilka) Vid fler än en metod,
ange kompletterande uppgifter under ”Anmärkningar”. Anmärkningar Endast sammankopplingen av insolvensregister (den centrala
sammankopplingsdelen) kommer att medföra konsekvenser för EU-budgeten. Insolvensregistren kommer att kopplas samman via den
europeiska e-juridikportalen, som ska fungera som central, allmän åtkomstpunkt
för information i systemet (jfr artikel 20b i förslaget) 2. FÖRVALTNING 2.1. Bestämmelser om uppföljning
och rapportering Ange intervall och
andra villkor för sådana åtgärder 2.2. Administrations- och
kontrollsystem 2.2.1. Risker som identifierats 2.2.2. Planerade kontrollmetoder 2.3. Åtgärder för att förebygga
bedrägeri och oegentligheter/oriktigheter Beskriv förebyggande
åtgärder (befintliga eller planerade) 3. BERÄKNADE BUDGETKONSEKVENSER AV
FÖRSLAGET ELLER INITIATIVET 3.1. Berörda rubriker i den
fleråriga budgetramen och budgetrubriker i den årliga budgetens utgiftsdel · Befintliga budgetrubriker (även kallade ”budgetposter”) Redovisa de berörda rubrikerna i budgetramen i
nummerföljd och – inom varje sådan rubrik – de berörda budgetrubrikerna i den
årliga budgeten i nummerföljd Rubrik i den fleråriga budgetramen || Budgetrubrik || Typ av anslag || Bidrag Nummer [Beskrivning………………………...……….] || Diff./Icke-diff. ([30]) || från Efta-länder[31] || från kandidatländer[32] || från tredjeländer || enligt artikel 18.1 aa i budgetförordningen [3] || [33.0301] [Programmet rättsliga frågor] || Diff. anslag/ || Nej || Nej || Nej || Nej · Nya budgetrubriker som föreslås Redovisa de berörda
rubrikerna i budgetramen i nummerföljd och – inom varje sådan rubrik – de
berörda budgetrubrikerna i den årliga budgeten i nummerföljd Rubrik i den fleråriga budgetramen || Budgetrubrik || Typ av anslag || Bidrag Nummer [Beskrivning……………………………………..] || Diff./Icke-diff. || från Efta-länder || från kandidatländer || från tredjeländer || enligt artikel 18.1 aa i budgetförordningen [3] || [XX.YY.YY.YY] || || JA/NEJ || JA/NEJ || JA/NEJ || JA/NEJ 3.2. Beräknad inverkan på
utgifterna 3.2.1. Sammanfattning av den
beräknade inverkan på utgifterna Miljoner euro (avrundat till tre decimaler) Rubrik i den fleråriga budgetramen || Nummer || [Rubrik 3 ...……………………………………………………………….] GD JUST || || || År 2014[33] || År 2015 || År 2016 || År 2017 || År 2018, 2019, 2020 || TOTALT Driftsanslag || || || || || || || || 33.0301 || Åtaganden || (1) || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Betalningar || (2) || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Budgetrubrik (nr) || Åtaganden || (1a) || || || || || || || || Betalningar || (2a) || || || || || || || || Administrativa anslag som finansieras genom ramanslagen för särskilda program[34] || || || || || || || || Budgetrubrik (nr) || || (3) || || || || || || || || TOTALA anslag för GD JUST || Åtaganden || =1+1a +3 || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Betalningar || =2+2a +3 || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 TOTALA driftsanslag || Åtaganden || (4) || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Betalningar || (5) || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 TOTALA administrativa anslag som finansieras genom ramanslagen för särskilda program || (6) || || || || || || || || TOTALA anslag för RUBRIK 3 i den fleråriga budgetramen || Åtaganden || =4+ 6 || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Betalningar || =5+ 6 || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Följande ska anges om flera rubriker i budgetramen
påverkas av förslaget eller initiativet: TOTALA driftsanslag || Åtaganden || (4) || || || || || || || || Betalningar || (5) || || || || || || || || TOTALA administrativa anslag som finansieras genom ramanslagen för särskilda program || (6) || || || || || || || || TOTALA anslag för RUBRIKERNA 1–4 i den fleråriga budgetramen (referensbelopp) || Åtaganden || =4+ 6 || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Betalningar || =5+ 6 || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Rubrik i den fleråriga budgetramen || 5 || ”Administrativa utgifter” –inte tillämpligt Miljoner euro (avrundat till tre decimaler) || || || År N || År N+1 || År N+2 || År N+3 || …för in så många år som behövs för att redovisa inverkan på resursanvändningen (jfr punkt 1.6) || TOTALT GD: <…….> || Personal || || || || || || || || Övriga administrativa utgifter || || || || || || || || GD <….> TOTALT || Anslag || || || || || || || || TOTALA anslag för RUBRIK 5 i den fleråriga budgetramen || (Summa åtaganden = summa betalningar) || || || || || || || || Miljoner euro (avrundat till tre decimaler) || || || År N[35] || År N+1 || År N+2 || År N+3 || …för in så många år som behövs för att redovisa inverkan på resursanvändningen (jfr punkt 1.6) || TOTALT TOTALA anslag för RUBRIKERNA 1–5 i den fleråriga budgetramen || Åtaganden || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 Betalningar || 150 000 || 150 000 || 200 000 || 200 000 || 250 000 || 250 000 || 300 000 || 1.500.000 3.2.2. Beräknad inverkan på
driftsanslagen –
¨ Förslaget/initiativet kräver inte att driftsanslag tas i anspråk –
Ø Förslaget/initiativet kräver att driftsanslag tas i anspråk enligt
följande: Åtagandebemyndiganden i miljoner euro (avrundat till
tre decimaler) Mål- och resultatbeteckning ò || || || År N || År N+1 || År N+2 || År N+3 || …för in så många år som behövs för att redovisa inverkan på resursanvändningen (jfr punkt 1.6) || TOTALT RESULTAT Typ av resultat[36] || Genomsnittliga kostnader || Antal || Kostnad || Antal || Kostnad || Antal || Kostnad || Antal || Kostnad || Antal || Kostnad || Antal ++ || Kostnad || Antal + || Kostnad || Totalt antal || Total kostnad SPECIFIKT MÅL nr 1[37] Privaträttsligt samarbete - Resultat || Upprätthålla sammankopplingen av insolvensregister || 214 300 || || 150 000 || || 150 000 || || 200 000 || || 200 000 || || 250 000 || || 250 000 || || 300 000 || || 1 500 000 - Resultat || || || || || || || || || || || || || || || || || || - Resultat || || || || || || || || || || || || || || || || || || Delsumma specifikt mål 1 || || 150 000 || || 150 000 || || 200 000 || || 200 000 || || 250 000 || || 250 000 || || 300 000 || || 1 500 000 SPECIFIKT MÅL 2 || || || || || || || || || || || || || || || || - Resultat || || || || || || || || || || || || || || || || || || Delsumma specifikt mål 2 || || || || || || || || || || || || || || || || TOTALA KOSTNADER || || 150 000 || || 150 000 || || 200 000 || || 200 000 || || 250 000 || || 250 000 || || 300 000 || || 1 500 000 3.2.3. Beräknad inverkan på de
administrativa anslagen 3.2.3.1. Sammanfattning –
Ø Förslaget/initiativet kräver inte att administrativa anslag tas i
anspråk 3.2.3.2. Beräknat personalbehov –
Ø Förslaget/initiativet kräver inte att personalresurser tas i anspråk 3.2.4. Förenlighet med den gällande
fleråriga budgetramen –
Ø Förslaget/initiativet är förenligt med den fleråriga budgetramen för
perioden 2014–2020. 3.2.5. Bidrag från tredje part –
ØDet ingår inga bidrag från tredje part i det aktuella förslaget eller
initiativet 3.3. Beräknad inverkan på
inkomsterna –
Ø Förslaget/initiativet påverkar inte budgetens inkomstsida. [1] För
en översikt över nationella pre-insolvensförfaranden och hybridförfaranden, se
avsnitt 2 i kommissionens rapport av den 12 december 2012 om utvärderingen av
rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden. [2] Fortsatt
drift (”going concern”) är ett begrepp som i första hand används inom
redovisning. Det innebär att revisorer förutsätts utarbeta årsredovisningar
utifrån antagandet att företaget i fråga inte kommer att gå i likvidation inom
de närmaste 12 månaderna. [3] KOM(2008)
394, 25.6.2008. [4] COM(2012)
… … [5] Beträffande
omfattningen av detta problem, se avsnitt 3.4.1 i kommissionens
konsekvensbedömning som åtföljer detta förslag. [6] http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/insolvency/1997Model.html. [7] Dom
av 20 oktober 2011 i mål C 396/09. [8] Domstolens
dom i mål C – 339/07, dom av den 12 februari 2009. [9] EGT
L 12, 16.1.2001, s. 1. [10] Domstolens
dom av den 13 oktober 2011 i mål C-454/09 (kommissionen mot Italien – ”New
Internline”). [11] EUT L 156, 16.6.2012, s. 1. [12] KOM(2011)
slutlig. [13] EUT
C , , s. . [14] EUT
C , , s. . [15] EUT
L 160, 30.6.2000, s. 1. [16] EUT
C , , s. . [17] EUT L 55, 28.2.2011, s. 13. [18] EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. [19] EGT L 125, 5.5.2001, s. 15. [20] EUT
L 324, 10.12.2007, s. 79. [21] EUT
L 55, 28.2.2011, s. 13. [22] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. [23] EGT L 8, 12.1.2001, s. 1. [24] EGT L 174, 27.6.2001, s. 25. [25] EUT
L 55, 28.2.2011, s. 13. [26] Verksamhetsbaserad
förvaltning och verksamhetsbaserad budgetering benämns ibland med de interna
förkortningarna ABM respektive ABB. [27] I
den mening som avses i artikel 49.6 a respektive 49.6 b i budgetförordningen. [28] Närmare
förklaringar av de olika metoderna för genomförande med hänvisningar till
respektive bestämmelser i budgetförordningen återfinns på BudgWeb: http://www.cc.cec/budg/man/budgmanag/budgmanag_en.html. [29] Organ
som avses i artikel 185 i budgetförordningen. [30] Differentierade
respektive icke-differentierade anslag. [31] Europeiska
frihandelssammanslutningen. [32] Kandidatländer
och i förekommande fall potentiella kandidatländer i västra Balkan. [33] Med
år n avses det år då förslaget eller initiativet ska börja genomföras. [34] Detta
avser tekniskt eller administrativt stöd för genomförandet av vissa av
Europeiska unionens program och åtgärder (tidigare s.k. BA-poster) samt
indirekta och direkta forskningsåtgärder. [35] Med
år n avses det år då förslaget eller initiativet ska börja genomföras. [36] Resultaten
som ska anges är de produkter eller tjänster som levererats (t.ex. antal
studentutbyten som har finansierats eller antal kilometer väg som har byggts). [37] Mål
som redovisats under 1.4.2: ”Specifikt/specifika mål…”