52007DC0316

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 13.6.2007

KOM(2007) 316 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN EUROPAPARLAMENTET, TILL RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA CENTRALBANKEN

De offentliga finanserna i EMU - 2007 Hur stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande delar kan göras effektivare {SEK(2007) 776}

I. INLEDNING

Övervakning och samordning av medlemsstaternas ekonomiska och finansiella politik är en skyldighet enligt fördraget. genom stabilitets- och tillväxtpakten tar bestämmelsernas i fördraget konkret form i gemensamma regler, principer och förfaranden som bidrar till utformningen, övervakningen och samordningen av EU-medlemsstaternas finanspolitik. Stabilitets- och tillväxtpakten omfattar en förebyggande och en korrigerande del. Vilken del som sätts in beror på huruvida underskotten anses vara alltför stora. Om de är alltför stora tillämpas förfarandet för alltför stora underskott, med förutfastställda och kodifierade korrigerande åtgärder, rekommendationer och påföljder av avskräckande art. De förebyggande delarna av stabilitets- och tillväxtpakten, som syftar till att se till att inga alltför stora underskott uppstår och att finans- och ekonomipolitiken samordnas inom EU, är av annan art. De utgår visserligen också från en kombination av numeriska och förfarande mässiga regler, på samma sätt som den korrigerande delen, men är främst inriktade på medelfristig planering, ömsesidigt stöd och ömsesidig uppmuntran, samt utbyte av bästa praxis). För att fungera effektivt förutsätter dessa delar en gemensam syn på de ekonomiska och finanspolitiska problemen i EU, och en stark politisk vilja att lösa dessa problem.

Ett viktigt mål både för kommissionen och rådet i samband med 2005 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten är att bygga ut paktens förebyggande delar. Detta gjordes genom att ge de ekonomiska reglerna större tyngd och främja strategier som ger möjlighet till automatisk stabilisering av produktionen, säkrar de offentlig finansernas hållbarhet och ökar deras kvalitet och effektivitet. I den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten är medlemsstaterna inte längre skyldiga att på mellanlång sikt sträva efter enhetliga offentliga finanser som är nära balans. I stället sätts olika medelfristiga mål för varje medlemsstat, utgående ifrån deras särskilda situation. Genom reformen av stabilitets- och tillväxtpakten infördes bestämmelser som ska garantera att finanspolitiken är symmetrisk över hela cykeln och att budgetkonsolideringen fortsätter under åren efter det att ett alltför stort underskott har korrigerats. Bland annat föreskrivs det att medlemsstater som ingår i euroområdet eller deltar i ERM-II som riktmärke bör eftersträva en årlig strukturell anpassning på 0,5 % av BNP. Slutligen undanröjde reformen element som skulle kunna avskräcka från strukturreformer, och lade större tonvikt på en hållbar skuldnivå och hållbarhet på lång sikt i övervakningen av finanserna.

I detta meddelande redogörs det för de senaste budgetutvecklingarna och för hur EU:s finansramar fungerar. Det smidiga genomförandet av förfarandena vid fall av alltför stora underskott under den senaste perioden betonas, men en del avvikelser från reglerna inom ramen för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande delar noteras också. Nu när de flesta EU-länderna precis har korrigerat eller håller på att korrigera sina alltför stora underskott måste vi utnyttja de möjligheter som de goda rådande cykliska villkoren erbjuder för att så snabbt som möjligt försöka uppnå de medelfristiga målen. Bestämmelserna i den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten måste därför tillämpas effektivt, och vissa aspekter av 2005 års reform måste vidareutvecklas.

I detta meddelande ges konkreta förslag om detta, utgående från bästa praxis i EU-länderna. Förslagen är helt i linje med andan i den politiska överenskommelsen om 2005 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten, och kan samtliga tillämpas under gällande lagstiftning. De syftar till att göra de medelfristiga målen i stabilitets- och konvergensprogrammet mer trovärdiga och få medlemsstaterna att engagera sig mer i dem, och att sätta övervakningen av finanspolitiken i ett större ekonomiskt sammanhang, i linje med den nya Lissabonstrategin för sysselsättning och tillväxt.

II. DEN SENASTE TIDENS FINANSUTVECKLING INNEBÄR ATT INSATSER MÅSTE GÖRAS FÖR ATT SE TILL ATT DE FÖREBYGGANDE DELARNA AV STABILITETS- OCH TILLVÄXTPAKTEN FUNGERAR EFFEKTIVT

Förbättringarna av de offentliga finanserna fortskrider

Under 2006 fortsatte den finansiella situationen att förbättras i EU och euroområdet. Mot bakgrund av gynnsamma ekonomiska förhållanden (en faktisk tillväxt av BNP med 3,0 % i EU under 2006, dvs. en ökning från 1,7 % under 2005) minskades underskottet i EU:s offentliga finanser från 2,4 % av BNP 2005 till 1,7 % av BNP 2006. Skuldkvoten sjönk för första gången sedan 2002 både i EU och i euroområdet. Dessutom yttrade sig den förbättrade allmänna finanssituationen för andra året i rad i en kraftig minskning av det strukturella underskottet (0,9 procentenheter av BNP), dvs. det offentliga underskottet rensat från cykliska faktorer och engångs- och tillfälliga åtgärder. Enligt kommissionens beräkningar minskade EU:s strukturella underskott från nära 3 % av BNP 2004 till under 1,5 % av BNP 2006.

Denna minskning av det offentliga underskottet under 2006 förorsakades inte minst av stora positiva överraskningar i utvecklingen av skatteintäkterna. Det anses att denna över förväntan stora ökning av de offentliga intäkterna har bidragit till att förbättra saldot i de offentliga finanserna med ungefär en procentenhet av BNP jämfört med de planer som medlemsstaterna lade fram i de aktualiserade versioner av stabilitets- och konvergensprogrammen som utarbetades i mitten av november 2005. Samtidigt ökade emellertid även de offentliga utgifterna snabbare än planerat i flera EU-länder. Dessa utvecklingar gör att man kan tvivla på att de pågående förbättringarna av de offentliga finanserna verkligen är bestående.

Undvik gamla misstag

Eftersom den finanspolitiska anpassningen avviker från planerna kan man anta att det i vissa fall är oväntade skatteintäkter (som är av tillfällig art) som delvis har använts för att finansiera ökningen av de offentliga utgifterna. Detta ger anledning till oro för att tidigare misstag kan komma att upprepas. Den nuvarande kombinationen av snabb ekonomisk tillväxt och glada överraskningar i fråga om skatteintäkter påminner starkt om situationen i slutet av förra årtiondet, där det gjordes strategiska misstag. Under åren 1999-2001 underlät flera medlemsstater att utnyttja de gynnsamma ekonomiska omständigheterna för att sanera sina finanser. Därigenom var de i en olycklig situation när cykeln kom in i ett mindre gynnsamt skede.

I dag är ekonomer och beslutsfattare eniga om att misstag i finanspolitiken under goda ekonomiska förhållanden låg till grund för de svårigheter med att respektera stabilitets- och tillväxtpakten under första hälften av detta årtionde som många stater brottades med. Eftersom de flesta EU-länderna har korrigerat (eller håller på att korrigera) sina alltför stora underskott är det viktigt att upprätthålla farten i den finansiella konsolideringen även under den nuvarande cykliska uppåtrörelsen. De chanser som ekonomisk medvind ger måste utnyttjas för att uppnå en ihållande sjunkande tendens för den offentliga skuldkvoten i EU-länderna.

Utvecklingen på senare tid kräver effektivare förebyggande delar i stabilitets- och tillväxtpakten

I en tidig bedömning av reformen av stabilitets- och tillväxtpakten noterade kommissionen att reformen hade lett till att förfarandet för alltför stora underskott fungerade effektivare. Detta bekräftas av den aktuella utvecklingen. Länder med alltför stora underskott har tillämpat de tidsfrister som satts för korrigering av underskotten enligt den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten korrekt, och gjort betydande strukturella insatser för att avhjälpa de alltför stora underskotten. I genomsnitt har de förbättrat det strukturella saldot i de offentliga finanserna med ungefär 1 procentenhet av BNP under 2006. Dessa länders budgetplaner är i allmänhet förenliga med målet att korrigera de alltför stora underskotten inom de tidsfrister som rådet fastställt. Fler än tio medlemsstater hade underskott utöver 3 % av BNP under 2004, men 2008 väntas endast Ungern och Tjeckien vara kvar i denna situation, enligt de senaste stabilitets- och konvergensprogrammen.

Däremot kvarstår vissa farhågor i fråga om hur den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten fungerar. Både historiska betraktelser och framtidsprognoser bekräftar dessa farhågor. Under 2006 gjordes otillräckliga insatser för att konsolidera finanserna i vissa länder som ännu inte uppnått sina medelfristiga mål, om man ser på de gynnsamma cykliska omständigheterna. Budgetplanerna är också något av en besvikelse. I en rad länder i euroområdet och ERM-II når den förutsedda förbättringen av det strukturella saldot under 2007 inte upp till de 0,5 % av BNP som satts som riktmärke i den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten. Detta står i strid med vad rådet nyligen rekommenderat[1], och med de ekonomiska förhållandena, som skulle motivera att målet överskreds[2]. Enligt kommissionens ekonomiska prognos från våren 2007, som utgår från att politiken inte kommer att förändras, kommer endast tio av de tjugosju EU-länderna att ha uppnått sina medelfristiga mål till 2008, efter två på varandra följande år med större tillväxt än väntat.

III. FRAMSTEG MOT EN HÅLLBAR FÖRVALTNING AV DE OFFENTLIGA FINANSIERNA BÖR UPPNÅS GENOM ATT DE FÖREBYGGANDE DELARNA AV STABILITETS- OCH TILLVÄXTPAKTEN GÖRS EFFEKTIVARE

De förebyggande delarna bygger på regelbunden övervakning av medlemsstaternas offentliga finanser. I detta syfte lägger EU-länderna fram årliga stabilitets- och konvergensprogram där de presenterar sina planer för den offentliga sektorns finanser för de tre eller fyra kommande åren. Medlemsstater som ännu inte har uppnått sina budgetmedelfristiga mål lägger i sina stabilitets- och konvergensprogram fram planer för hur detta ska uppnås. Programmen bedöms av kommissionen, och rådet yttrar sig om varje enskilt program.

Som redan påpekats överensstämmer de budgetplaner som medlemsstaterna lägger fram i sina stabilitets- och konvergensprogram inte alltid med de förebyggande delarna av stabilitets- och tillväxtpakten, i synnerhet inte vad gäller årlig anpassning. Dessutom har ett antal EU-länder i det förflutna haft problem med att efterleva de fleråriga budgetmålen. I huvudsak berodde detta på återkommande överskridanden av utgiftsbudgeten[3]. De bättre resultaten i fråga om att respektera budgetmålen under de senaste två åren beror i stor utsträckning på positiva överraskningar i fråga om offentliga intäkter.

I ljuset av detta vill vi här ge en rad konkreta förslag på hur man kan få de förebyggande delarna av stabilitets- och tillväxtpakten att fungera bättre, utgående från bästa praxis i medlemsstaterna. Förslagen kan samtliga tillämpas under gällande lagstiftning och är i linje med andan i 2005 års reform. De har delats upp i fyra stora teman:

(i) Att sätta in finanspolitiska frågor i ett större ekonomiskt sammanhang;

(ii) Att göra medlemsstaterna mer engagerade i strävan efter att uppnå de medelfristiga budgetmål som anges i stabilitets- och konvergensprogrammen;

(iii) Att göra de medelfristiga budgetplanerna i stabilitets- och konvergensprogrammen mer tillförlitliga och trovärdiga;

(iv) Att på medellång sikt sträva efter hållbara offentliga finanser.

Att sätta in finanspolitiska frågor i ett större ekonomiskt sammanhang

Fördelarna med en sund finanspolitik skulle vara mer uppenbara om finansövervakningen sattes i ett större ekonomiskt perspektiv, och bland annat sågs i samband med den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Det skulle förutsätta att man på ett mer övertygande sätt förklarade hur de medelfristiga budgetplanerna kan bidra till makroekonomisk stabilitet och hur planerade förändringar i utgiftsnivåer och –strukturer och i beskattning och andra ekonomiska åtgärder kan fastlägga rätt prioriteringar och incitament för innovation och konkurrens, och främja privata investeringar och sysselsättning.

Med tanke på det slutgiltiga målet att främja kraftig och hållbar tillväxt som kan leda till ökad sysselsättning i EU-länderna skulle man vid bedömningen av den finanspolitiska utvecklingen inom ramen för den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten ta större hänsyn till det berörda landets makroekonomiska situation och beakta budgetstrategiernas kvalitet och sammansättning. Särskilt bör riskerna i samband med utvecklingen av interna och externa obalanser beaktas, liksom även i samband med inflation och konkurrenskraft. Man bör beakta att effekterna är olika för länder inom euroområdet än för länder utanför. Länder inom euroområdet måste exempelvis i större utsträckning satsa på faktiska växelkursjusteringar, eller också, när det gäller konvergensländer, kan detta läggas till finanspolitikens roll att främja en hållbar tillnärmning till de övriga länderna.

Vid bedömningen av de medelfristiga budgetplaner som medlemsstaterna lämnar in med sina stabilitets- och konvergensprogram bör systematiskare diskussioner föras om de offentliga utgifternas effektivitet och kvalitet och deras bidrag till ökad potentiell tillväxt. Bristen på offentliga medel, som förvärras av de utgiftsbehov som en åldrande befolkning och ökande skattekonkurrens för med sig, gör att det i dag är ännu viktigare att sätta prioriteringar för fördelningen av offentliga medel och att använda dem effektivt. Därvid måste man ta hänsyn till de landspecifika rekommendationer som rådet antagit på grundval av de integrerade riktlinjerna för sysselsättning och tillväxt. Om man ser till att stabilitets- och konvergensprogrammen och bedömningen av dessa tydligt visar de medelsiktiga följderna av strukturreformer, och att dessa medför betydande förändringar av de offentliga utgifternas och beskattningens nivå och struktur, skulle detta ge en bättre bild av reformerna och den roll de spelar i en mer omfattande politik. Programmen skulle alltså innehålla systematiska upplysningar om de direkta budgetkostnaderna eller besparingarna som de viktigaste reformerna i de nationella reformprogrammen skulle medföra.

Förslag nr 1. För att se till att man snabbt uppnår hållbara offentliga finanser och samtidigt förstärker finanspolitikens bidrag till tillväxt och sysselsättning kan större betoning läggas på de offentliga finansernas kvalitet och effektivitet i stabilitets- och konvergensprogrammen, men även i kommissionens bedömning av dessa. Medlemsstaterna skulle kunna ge tydligare information om sina politiska avsikter när det gäller förändringar av de offentliga utgifternas och beskattningens struktur och/eller effektivitet, och även om de förväntade fördelarna i form av tillväxt och sysselsättning. Därigenom skulle man också kunna betona sambanden med de nationella reformprogrammen inom ramen för Lissabonstrategin. För att möjliggöra utbyte av bästa praxis skulle medlemsstaterna också kunna ge upplysningar om reformer av budgetinstitutioner som syftar till att öka de offentliga finansernas kvalitet och effektivitet. Exempelvis kan man införa metoder för resultatbudgetering eller nya finansregler som underlättar överföring av utgifter till olika prioriteringar.

Förslag nr 2. Medlemsstaterna och kommissionen skulle i större utsträckning kunna beakta det berörda landets allmänna makroekonomiska situation i sin bedömning av den nationella finanspolitiken. Därvid skulle man särskilt kunna tänka på utvecklingarna i utrikesbalanserna, inflation och konkurrenskraft. Syftet skulle vara att uppnå smidighet och intern anpassning i euroområdet och stödja en hållbar tillnärmning av konvergensländerna till övriga länder. En mer övergripande ekonomisk bedömning skulle underlätta en bredare bedömning av huruvida ekonomin genomgår "goda tider" och följderna av detta för hur finanspolitiken bör utformas.

Att göra medlemsstaterna mer engagerade i strävan efter att uppnå de budgetmål på medellång sikt som anges i stabilitets- och konvergensprogrammen

2005 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten har gjort mycket för att göra medlemsstaterna mer engagerade i EU:s finanspolitiska regler. Viktiga steg i denna riktning var att reglerna i större utsträckning motiverades ekonomiskt och att det infördes landsspecifika medelsiktiga budgetmål.

I samband med 2005 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten uppmanade rådet också medlemsstaternas regeringar att lägga fram stabilitets- och konvergensprogrammen och rådets synpunkter på dessa inför sina nationella parlament. I denna fråga har det inte gjorts några större framsteg de senaste två åren. Enligt en nyligen genomförd enkät från kommissionen är medlemsstaterna inte tillräckligt engagerade i att uppnå de medelsiktiga budgetmål som fastställs i stabilitets- och konvergensprogrammen. Endast i ett fåtal EU-länder röstas det om programmen, eller härleds de från dokument som tidigare antagits av de nationella parlamenten. Trots att programmen innehåller budgetprognoser för hela den offentliga sektorn förekommer dessutom i vissa fall ingen eller endast ytterst lite föregående samordning mellan olika statliga instanser när målen sätts.

Därigenom är kopplingen mellan de fleråriga budgetplanerna i programmen och utarbetandet av de årliga budgetarna för kommande år oftast ganska svag i EU-länderna. i många fall är budgetprognoserna i programmen endast preliminära och beaktas knappt när de följande årliga budgetarna utarbetas. Detta leder till omfattande översyner för att uppnå överensstämmelse mellan budgetplanerna i programmen och målen i de årliga budgetarna, På det hela taget tyder den nuvarande situationen på att det finns en stor klyfta mellan vad som vore önskvärt och vad som verkligen sker i fråga om programmens utveckling och status i medlemsstaterna.

För medlemsstaterna i euroområdet skulle deras engagemang i samordningen av finanspolitiken inom ramen för den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten också stärkas om man utvecklade ett gemensamt offentligt dokument som sammanfattar alla fleråriga budgetplaner som euroområdets medlemsstater lämnat in. Varje medlemsstats bidrag till den samlade makroekonomiska politiken inom euroområdet skulle lyftas fram i detta stabilitetsprogram för euroområdet. Eurogruppens finansministrar skulle kunna diskutera det på ett tidigt stadium i övervakningsförfarandet, utgående från kommissionens bedömning, och på så sätt skulle bedömningen av de enskilda stabilitetsprogrammen för euroområdets medlemsstater främjas.

Förslag nr 3. Medlemsstaternas förmåga att efterleva sina medelfristiga budgetplaner skulle öka om alla nationella aktörer deltog i genomförandet av finanspolitiken och tillämpade strategier som var förenliga med de medelfristiga budgetmål som sätts i stabilitets- och konvergensprogrammen Därför skulle medlemsstaterna, så som överenskommits i 2005 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten, kunna överväga att låta de nationella parlamenten delta i förberedelsen av programmen och uppföljningen av rådets yttranden. Fleråriga budgetmål borde helst sättas upp efter adekvat samordning mellan olika styrelsenivåer.

Förslag nr 4. I syfte att stärka medlemsstaternas engagemang i de medelsiktiga budgetmål som formuleras i stabilitets- och konvergensprogrammen och öka samstämmigheten mellan programmen och följande årliga budgetar skulle medlemsstaterna kunna överväga att utöka sina nationella budgetramar med nationella fleråriga finansregler som överensstämmer med programmålen. Därvid skulle de kunna bygga på de positiva erfarenheter som vissa medlemsstater gjort med regelbaserade fleråriga utgiftsramar som garanterar att de medelfristiga budgetplanerna följs, inte minst på utgiftssidan, och som ger samstämmighet mellan dessa planer och följande årliga budgetar.

Att göra de medellångsiktiga budgetmålen mer tillförlitliga och trovärdiga

Stabilitets- och konvergensprogrammen syftar i första hand till att i ett flerårigt perspektiv främja en verklig samordning av finanspolitiken i EU. I vissa medlemsstater används programmen också nationellt för att utvidga tidshorisonten för finanspolitiken utöver den årliga budgetcykeln. Om det fortsätter att förekomma återkommande avvikelser från de medelsiktiga budgetplanerna, som i det förflutna, kan dessa prognoser förlora sin trovärdighet och bli meningslösa.

Ett område som kräver särskild uppmärksamhet är utvecklingen av makroekonomiska prognoser för budgetplaneringen, som i sin tur påverkar de anslag som på medellång sikt finns att tillgå för finanspolitiken. I det förflutna har de medelsiktiga budgetprognoserna i många fall varit grundade på alltför optimistiska makroekonomiska prognoser, inte minst i konjunkturtillväxtlägen. Beredskapen att revidera de medelsiktiga tillväxtprognoserna uppåt under gynnsamma tillväxtperioder verkar emellertid vara avsevärt mindre påfallande sedan reformen av stabilitets- och tillväxtpakten. Medlemsstaterna bör även framöver grunda sina budgetprognoser på realistiska antaganden. De skulle också kunna överväga att använda s.k. försiktighetsfaktorer som villkorade budgetreserver som endast kan aktiveras under vissa specifika förhållanden.

En annan förbättring skulle vara att öka öppenheten och insynen ifråga om art och omfång på de finansutmaningar som budgetmålen i programmen medför. Medlemsstaterna skulle bland annat i programmen kunna ge tydligare upplysningar om huruvida de planerade målen för de viktigaste budgetposterna kan uppnås med oförändrad politik. Framför allt skulle man kunna definiera vad utgångspunkten "oförändrad politik" innebär. Stabilitets- och tillväxtpakten och dess uppförandekod för stabilitet- och konvergensprogrammens innehåll och format, som fungerar som vägledning för medlemsstaterna i deras förberedelse av programmen, fastställer redan att programmen måste beskriva de finansiella och andra ekonomiska åtgärder som vidtas eller föreslås för att uppnå budgetmålen.[4] I praktiken finns det emellertid inte mycket information om planerade korrekturer i programmen.

Förslag nr 5. För att göra sina medelfristiga budgetmål mer tillförlitliga och trovärdiga skulle medlemsstaterna tydligare kunna markera i programmen huruvida de medelsiktiga budgetmålen kan uppnås med oförändrad politik, eller om de kräver införandet av ytterligare strategiska åtgärder. I det senare fallet vore det viktigt om man i programmen fastställde klyftan mellan de viktigaste budgetmålen (saldot i de offentliga finanserna, de offentliga utgifterna) och utvecklingen i fråga om de offentliga finanserna med oförändrad politik, och så detaljerat som möjligt redogjorde för de planerade åtgärderna för att överbrygga klyftan mellan budgettrender och mål.

Att på medellång sikt sträva efter hållbara offentliga finanser

EU-ländernas viktigaste finanspolitiska mål är att nå fram till ett läge som är förenligt med långsiktigt hållbara offentliga finanser. I de flesta EU-länderna krävs en omfattande strategi med både skönsmässig finanskonsolidering och strukturella reformer för att uppnå hållbarhet. I vissa medlemsstater måste viktiga beslut fattas om vilken del av hållbarhetsklyftan som ska hanteras med hjälp av medelsiktig konsolidering, och vilken del som ska hanteras med reformer av arbetsmarknaden och pension- och sjukvårdssystemen. Medelsiktiga budgetmål bör vara tillräckligt ambitiösa för att lösa en betydande del av hållbarhetsproblemen.

En snabb utveckling mot sunda finanser kräver också bättre insikter i orsakerna till tidigare avvikelser från de medelsiktiga budgetplanerna, så att detta kan undvikas i framtiden. Granskning av tidigare budgetplaner i samband med kommissionens och rådets bedömning av stabilitets- och konvergensprogrammen bör få en viktigare roll. Eftersom medlemsstaterna normalt sett planerar utgiftsbaserad finanskonsolidering och eftersom avvikelser från medelsiktiga planer oftast har att göra med för stora utgifter, bör en strängare övervakning särskilt inriktas på utvecklingen i fråga om utgifterna.[5]

För länderna i euroområdet skulle samstämmigheten mellan de fastställda medelsiktiga budgetmålen och de årliga budgetarna kunna kontrolleras i samband med halvtidsöversynen av finanspolitiken. Denna består i en årlig diskussion, varje vår, om de finanspolitiska planerna för det kommande året, och syftar till adekvat samordning av medlemsstaternas finanspolitik inom euroområdet samt till att tillhandahålla ömsesidigt stöd för sund finanspolitik på nationell nivå. Eurogruppen beslutade nyligen att omvandla detta till en verklig politisk debatt som ska organiseras direkt innan de viktiga besluten om budgetplanerna för de följande åren tas i medlemsstaterna.[6]

Förslag nr 6. Som överenskommits inom ramen för reformen av stabilitets- och tillväxtpakten kommer kommissionen och medlemsstaterna att öka sina insatser för att vidareutveckla kopplingen mellan medelsiktig finanspolitik och långsiktig budgetdynamik. Landsspecifika medelsiktiga budgetmål ska i större utsträckning ta hänsyn till hållbarhetsmålen. Man ska där så behövs identifiera ambitiösare landsspecifika medelsiktiga mål som kan hjälpa medlemsstaterna att förbättra sina offentliga finanser avsevärt.

Förslag nr 7. I bedömningen av stabilitets- och konvergensprogrammen kommer kommissionen att i större utsträckning ta hänsyn till hur budgetmålen efterlevts i tidigare program, med särskild inriktning på de offentliga finanserna. För länderna i euroområdet kommer samstämmigheten mellan de fastställda medelsiktiga budgetmålen – främst målen för offentliga utgifter – och de årliga budgetarna att kontrolleras i samband med halvtidsöversynen av finanspolitiken.

IV. SLUTSATSER

I detta meddelande redogörs det för de senaste budgetutvecklingarna och för hur EU:s finansramar fungerar. Meddelandet betonar den pågående förbättringen av budgetsituationen och det smidiga genomförandet av förfarandena för alltför stora underskott. Men det pekas emellertid också på kommissionens farhågor i fråga om genomförandet av de förebyggande delarna av stabilitets- och tillväxtpakten. Bland annat rör det sig om otillräckliga insatser för finanskonsolidering från de medlemsstaters sida som ännu inte uppnått sina medelsiktiga mål i ett läge med gynnsamma cykliska villkor. I vissa medlemsstater har oväntade skatteintäkter delvis använts för att finansiera ökade offentliga utgifter. Sådana tendenser ger anledning till tvivel på den pågående finanskonsolideringens hållbarhet.

Mot denna bakgrund och i ett sammanhang där de flesta EU-länderna just har korrigerat eller håller på att korrigera sina alltför stora underskott, är det viktigt att utnyttja gynnsamma cykliska förhållanden för att beslutsamt sträva efter att uppnå de medelsiktiga målen.

I detta meddelande ges därför konkreta förslag utgående från 2005 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten, i syfte att göra de förebyggande delarna av stabilitets- och tillväxtpakten effektivare. Förslagen ska diskuteras med medlemsstaterna under de kommande månaderna. De handlar om hur staterna formulerar och genomför sina finansstrategier på medellång sikt, och hur man kan förbättra övervakningen och samordningen av den ekonomiska och finansiella politiken på EU-nivå för att uppnå hållbara budgetstrategier som bidrar till ökad tillväxt och sysselsättning. Aktuella erfarenheter i medlemsstaterna och empiriska undersökningar tyder på att genomförandet av dessa förslag skulle innebära ett konkret bidrag till medlemsstaternas strävan mot hållbara offentliga finanser och samtidigt öka tillväxt och sysselsättning.

[1] Rådets landspecifika rekommendationer från mars 2007 om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning som riktats till medlemsstaterna i euroområdet: Medlemsstaterna i euroområdet rekommenderas att utnyttja de gynnsamma cykliska förhållandena för att försöka uppnå eller fortsätta ambitiösa finanskonsolideringar i enlighet med deras medelfristiga mål inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, och att därför försöka uppnå en årlig strukturell anpassning på minst 0,5 % av BNP som riktmärke.

[2] Den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten föreskriver att medlemsstaterna i euroområdet och de som deltar i ERM II, och som ännu inte har uppnått sina medelfristiga mål bör sträva efter en årlig anpassning av sitt strukturella saldo på 0,5 % av BNP som riktmärke. Under goda förhållanden bör insatsen vara större, och den kan vara mindre i ogynnsamma tider.

[3] En detaljerad analys av orsakerna för skillnaderna i förmågan att respektera budgetmålen finns i 2007 års utgåva av kommissionens rapport om de offentliga finanserna i EMU.

[4] Se dokumentet ”Närmare angivelser för genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten samt riktlinjer för stabilitets- och konvergensprogrammens innehåll och utformning.”, som godkändes av Ekofinrådet i september 2005.

[5] Se kommissionens rapport "De offentliga finanserna i EMU - 2007", som innehåller en detaljerad redogörelse för svårigheterna med att respektera de budgetmål som sätts i programmen.

[6] I praktiken tillhandahåller medlemsstaterna information om sina finanspolitiska avsikter under de kommande åren till de övriga medlemsstaterna och kommissionen. Sedan diskuteras det om dessa avsikter är lämpliga, både för det berörda landet och för euroområdet som helhet.