Help Print this page 
Title and reference
Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - Årsrapport 2006 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och om genomförandet av det externa biståndet 2005 {SEK(2006) 808}

/* KOM/2006/0326 slutlig */
Multilingual display
Text

52006DC0326

Meddelande från Kommissionen till Rådet och Europaparlamentet - Årsrapport 2006 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och om genomförandet av det externa biståndet 2005 {SEK(2006) 808} /* KOM/2006/0326 slutlig */


[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 22.6.2006

KOM(2006) 326 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Årsrapport 2006 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och om genomförandet av det externa biståndet 2005 {SEK(2006) 808}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Årsrapport 2006 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och om genomförandet av det externa biståndet 2005

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. På väg mot uppnåendet av millenieutvecklingsmålen 4

1.1. EU stödjer FN-toppmötet ”Millennium + 5” och fastställer sina mål 4

1.2. En europeisk syn på utveckling 5

2. en partnerskapsstrategi 6

2.1. Samarbete med länderna på västra Balkan 6

2.2 EU:s grannskapspolitik 6

2.3 De ”gemensamma samarbetsområdena” med Ryssland 7

2.4. Det äldsta partnerskapet: Afrika, Västindien och Stillahavsområdet 7

2.5 Ett stärkt partnerskap med Latinamerika 8

3. en växande politisk dimension 8

3.1. Instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter 8

3.2. Att skapa en ram för politisk dialog 9

3.3. Frågor om migration och asyl inom ramen för utvecklingspolitiken 9

4. mer, bättre och snabbare bistånd – europa levererar 10

4.1. Frågan om biståndets effektivitet 10

4.2. Utvärdering 11

4.3. Förvaltningsfrågor 11

4.4. Resultat 12

Inledning

Europeiska unionen är världens största givare av utvecklingsbistånd, utvecklingsländernas viktigaste handelspartner och en central aktör i den politiska dialogen. EU förpliktade sig 2005 att öka sin nuvarande nivå på det offentliga utvecklingsbiståndet till det dubbla fram till år 2010.

När det gäller tillhandahållandet av utvecklingsbistånd var 2005 ett rekordår för Europeiska kommissionen: 6,2 miljoner euro togs i anspråk – en ökning från 5,7 miljoner euro från året innan. Detta var ånyo ett bevis för att kommissionen, som hanterar cirka en femtedel av EU:s totala flöde av offentligt utvecklingsbistånd, kan uppfylla sina åtaganden både effektivt och snabbt, så att pengarna når dem som behöver dem. Resultaten visar värdet av de reformer som inleddes 2002 för att förbättra användningen av kommissionens bistånd till tredjeländer. Detta, jämte de åtgärder som EU vidtagit som svar på naturkatastrofer, t.ex. tsunamin och jordbävningen i Pakistan, vittnar om att kommissionen blir en allt pålitligare partner.

De övergripande målen för Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och externa bistånd fastställs i EG-fördraget (artikel 177).

Inom denna rättsliga ram har kommissionen i sin årliga politiska strategi för 2005[1] fastställt specifika mål av särskild betydelse för utvecklingspolitiken och det externa biståndet. År 2005 valde kommissionen att inrikta sig på följande:

- Stabiliserings- och associeringsprocessen på Balkan.

- Fortsatt genomförande av den europeiska grannskapspolitiken, framför allt med stöd av handlingsplaner.

- Inrättandet av fyra ”så kallade” gemensamma samarbetsområden med Ryssland.

- Bidrag till återuppbyggnaden av Irak.

- Översyn och ökning av EU:s bidrag till millennieutvecklingsmålen.

- Igångsättning av den fredsbevarande resursen för Afrika.

- Inrättande av en EU-mekanism för vatteninvesteringar.

Som ett komplement till målen för den årliga politiska strategin planerade kommissionen också att ingå och underteckna ett reviderat Cotonouavtal. Tillsammans med genomförandet av den fredsbevarande resursen och tonvikten på millennieutvecklingsmålen stärktes därmed fokuseringen på Afrika som den viktigaste prioriteringen för 2005.

Dessa mål har varit vägledande för åtgärderna och finansieringsprogrammen 2005. Åtgärderna beskrivs utförligt i årsrapporten.

Vid sidan av dessa övergripande mål låg huvudinriktningen för EG:s bistånd och utvecklingspolitik 2005 på följande fem huvudområden:

- I samband med förberedelserna inför FN-toppmötet ”Millennium + 5” i september 2005 bekräftade EU också sitt åtagande i fråga om uppnåendet av millennieutvecklingsmålen samtidigt som man enades om en gemensam hållning när det gäller utveckling. EU gjorde beslutsamma åtaganden om att påskynda framstegen mot uppnåendet av millennieutvecklingsmålen genom mer och bättre stöd, ökad konsekvens i utvecklingspolitiken och extra insatser för att stödja Afrika.

- Ett nytt utvecklingspolitiskt trepartsuttalande , kallat ”Europeiskt samförstånd om utveckling”, godkändes av Europaparlamentet, rådet och kommissionen och kompletterades med en EU- strategi för Afrika . Afrikas specifika problem, särskilt i området söder om Sahara, kräver adekvata lösningar. Denna målinriktade strategi kommer att hjälpa EU att ta ett stort steg framåt, både kvantitativt och kvalitativt, när det gäller ansträngningarna att stödja Afrika.

- EU vidareutvecklade sin partnerskapsstrategi. Länderna erbjuds en ram för sina förbindelser med EU som är både samarbetsfrämjande och anpassad till deras situation. Viktiga steg togs mot en förstärkning av dessa partnerskap med länderna på västra Balkan, Ryssland, Latinamerika och AVS-länderna under 2005, som också var ett avgörande år för den europeiska grannskapspolitiken.

- Utvecklingsbiståndets och det externa biståndets politiska dimension har varit av grundläggande betydelse, vare sig det inneburit att biståndet använts som drivkraft för politisk dialog eller för att finansiera specifika åtgärder avsedda att förstärka rättsstaten och respekten för mänskliga rättigheter.

- Gemenskapen har under 2005 stått fast vid sitt krav på snabbare och bättre genomförande av bistånd. Parisförklaringen, som undertecknades av EU:s medlemsstater och gemenskapen 2005, var ett mycket viktigt bidrag till detta och fördelarna med denna förklaring kommer snart att märkas.

1. PÅ VÄG MOT UPPNÅENDET AV MILLENIEUTVECKLINGSMÅLEN

1.1. EU stödjer FN-toppmötet ”Millennium + 5” och fastställer sina mål

En rad viktiga steg för bekämpning av fattigdomen togs av det internationella samfundet 2005 genom en aktiv nylansering av millennieutvecklingsmålen. EU spelade en ledande roll vid FN:s världstoppmöte i september 2005, när det gäller både politiska och ekonomiska åtaganden.

I samband med förberedelserna inför toppmötet enades Europeiska unionens medlemsstater, på grundval av förslag från kommissionen, om en rad åtgärder för att påskynda framstegen mot uppnåendet av de millennieutvecklingsmål som tar sikte på att minska den absoluta fattigdomen i alla dess väsentliga dimensioner. Dessa utgjorde grunden för EU:s bidrag till FN-toppmötet och hade följande tre huvudkomponenter:

En betydande ökning av EU-biståndets omfattning och kvalitet

De 25 medlemsstaternas offentliga utvecklingsbistånd uppgick 2005 till sammanlagt 43 miljarder euro. EU har gått med på att fortsätta att öka sina anslag till offentligt utvecklingsbistånd utöver de utfästelser som gjordes i Monterrey – 0,39 % av BNI år 2006 – och har gjort utfästelser om ett nytt preliminärt minimimål för varje medlemsstat till år 2010 på 0,51 % av BNI (0,17 % för de nya medlemsstaterna) i syfte att uppnå det mål på 0,7 % som fastställts för 2015 av FN. Detta åtaganden skulle innebära en samlad insats från unionens sida på 0,56 % av BNI år 2010. I absoluta tal innebär detta åtagande att ytterligare 20 miljarder euro i offentligt utvecklingsbistånd blir tillgängliga årligen senast år 2010.

Politiken på andra områden bör också bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen

Enbart utvecklingssamarbete är inte nog för att uppnå millennieutvecklingsmålen. EU:s politik på andra områden spelar en avgörande roll när det gäller att hjälpa utvecklingsländerna att uppnå millennieutvecklingsmålen, därav begreppet ”konsekvens i utvecklingspolitiken[2]. EU har beslutat att knyta samman 12 politikområden[3] med millennieutvecklingsmålen och tidsramen för genomförandet av dessa och har, i syfte att skapa överensstämmelse med de utvecklingspolitiska målen, godkänt vissa åtaganden på dessa 12 områden.

Afrika: Ett prioriterat område

Kommissionen önskar koncentrera sina ansträngningar på Afrika för att hjälpa de afrikanska folken att bli huvudaktörer i sin egen utveckling och fungera som en katalysator för ytterligare utvecklingsbistånd. EU strävar efter att etablera ett verkligt partnerskap baserat på solida handelsförbindelser och politiska förbindelser. Vid sidan av den allmänna strävan efter social sammanhållning och hållbar utveckling främjar EU sådana nätverk som är nödvändiga för en regional integration mellan de afrikanska länderna och handeln syd-syd. Ett partnerskap har också inrättats med Afrikanska unionen vars institutioner utför sådana åtgärder som refinansiering av den fredsbevarande resursen.

1.2. En europeisk syn på utveckling

Den 20 december 2005 godkände ordförandena för kommissionen, rådet och Europaparlamentet EU:s nya utvecklingspolitiska förklaring ” Europeiskt samförstånd om utveckling ” [4] som utgör en milstolpe i EU:s utvecklingssamarbete. För första gången på femtio år har gemensamma värderingar, principer, mål och medel för att utrota fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen fastställts på EU-nivå.

EU:s strategi för Afrika[5], som antogs i december, är den första konkreta tillämpningen av det europeiska samförståndet om utveckling. Den fastställer en ram för medlemsstaternas och Europeiska kommissionens åtgärder för att stödja Afrika i dess ansträngningar att uppnå millennieutvecklingsmålen, och fastställer ökat stöd för fred och säkerhet, ett gott styre, infrastruktur och handel.

Ökad omsorg om barnen

I såväl EU:s nya utvecklingspolitiska förklaring som EU:s nya strategi för Afrika uppmärksammas barns behov och rättigheter (utbildning, hälsa, barnarbete, föräldralöshet, etc.), eftersom EU har förpliktat sig att göra framsteg när det gäller de internationellt överenskomna målen i konventionen om barnets rättigheter. Riktlinjer för barns rättigheter har utarbetats med tanke på den politiska dialogen på delegationsnivå. Gruppen av kommissionsledamöter med ansvar för grundläggande rättigheter beslutade i april 2005 under President José Manuel Barrosos ordförandeskap att verka för en ”pakt för barnen" i syfte att göra framsteg när det gäller att främja barns rättigheter inom ramen för såväl EU:s interna som dess externa politik.

2. en partnerskapsstrategi

2.1. Samarbete med länderna på västra Balkan

Under 2005 har länderna på västra Balkan gjort betydande framsteg i stabiliserings- och försoningsprocessen och när det gäller interna reformer och regionalt samarbete. De kommer nu, i och med att de närmat sig EU, att fortsätta att dra nytta av Cardsprogrammet för ekonomiskt stöd till dess att det samlade instrumentet för stöd inför anslutningen har införts 2007[6]. I juni 2005 bekräftade Europeiska rådet att man är fast besluten att genomföra Thessaloniki-agendan. Betydande steg har tagits 2005: anslutningsförhandlingar har inletts med Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har beviljats status som kandidatland, ett stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien är nära förestående och förhandlingar om ett sådant avtal har inletts med Serbien och Montenegro och med Bosnien och Hercegovina. Den politiska processen för ett beslut om Kosovos framtida ställning har börjat. Det europeiska perspektivet ger kraftiga incitament till politiska och ekonomiska reformer och har uppmuntrat till försoning mellan folken i området.

2.2 EU :s grannskapspolitik

Syftet med EU:s grannskapspolitik[7] är att utveckla ett område med delat välstånd och stabilitet mellan EU och dess grannar på grundval av gemensamt överenskomna åtaganden och i överensstämmelse med principerna om gemensamt ansvar. Denna politik ger dem tillgång till den inre marknaden och stöd till strävanden att uppfylla EU:s normer samt bistånd till reformer som stimulerar den ekonomiska och sociala utvecklingen. Partnerna, å sin sida, gör exakta åtaganden, som är möjliga att övervaka, om att stärka rättstaten, demokratin och respekten för mänskliga rättigheter, främja ekonomiska reformer, stimulera sysselsättning och social sammanhållning samt samarbeta när det gäller viktiga utrikespolitiska mål (åtgärder mot terrorism och icke-spridning av massförstörelsevapen). Avsikten med partnerskapet är att belöna framsteg med ökade incitament som är helt fristående från eventuella utsikter till anslutning. EU:s grannskapspolitik bidrar också till att tackla problem inom EU som har anknytning till olaglig migration, gränsförvaltning och organiserad brottslighet.

År 2005 har ytterligare framsteg gjorts när det gäller att lägga sista handen vid handlingsplanerna med de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, framför allt i fråga om marknadsekonomisk status, viseringsförfaranden och energidialogen med Ukraina, inrättandet av ett gränsövervakningsuppdrag vid gränsen mellan Moldavien och Ukraina och en förstärkning och utvidgning av den politiska dialogen med flera Medelhavsländer. Nya handlingsplaner är på väg att genomföras med Jordanien, Israel, den palestinska myndigheten, Moldavien och Ukraina. Slutligen har förhandlingar inletts med Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. I Medelhavsområdet har ökad vikt lagts vid stödjandet av ekonomiska reformer initierade av partnerländerna, vid finansiering av sektorspolitiken (framför allt utbildning och hälsovård) och vid främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och gott styre.

2.3 De ”gemensamma samarbetsområdena” med Ryssland

Ett samlat paket med så kallade färdplaner antogs i maj 2005 i syfte att inrätta fyra ”gemensamma samarbetsområden”[8] mellan EU och Ryssland . I dessa färdplaner fastställs de gemensamma målen för förbindelserna mellan EU och Ryssland och de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå dessa mål. Dessutom bedriver EU sitt samarbete med Ryssland inom ramen för det strategiska partnerskap som inrättats parterna emellan.

2.4. Det äldsta partnerskapet: Afrika, Västindien och Stillahavsområdet

År 2005 var också det år då Cotonouavtalet reviderades. Cotonouavtalet, som utgör ramen för förbindelser med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) , är det äldsta av EU:s partnerskap och dess syfte är att främja utvecklingen av en gemensam strategi för fattigdomsbekämpning genom en sann partnerskapsstrategi.

Gemensamma institutioner, däribland den gemensamma parlamentariska församlingen och AVS–EG-ministerrådet, har spelat en avgörande roll för partnerskapet ända från början, och det civila samhällets och andra viktiga aktörers deltagande har bidragit till att öka effektiviteten i samarbetet mellan AVS-staterna och EU.

De sociala, ekonomiska, politiska, kulturella och miljömässiga aspekterna av hållbar utveckling har integrerats i avtalet och avspeglar de viktiga internationella åtaganden som EU och dess AVS-partner har gjort när det gäller dessa aspekter.

Dessutom görs stadiga framsteg mot inrättandet av en innovativ ram för ekonomiskt samarbete och handelssamarbete i syfte att främja utveckling genom förstärkt regional ekonomisk integration, avskaffande av handelshindren och främjande av AVS-ländernas gradvisa integration i världsekonomin.

I syfte att leverera resultat när det gäller partnerskapet med AVS-länderna har man enats om att inrätta en ny europeisk utvecklingsfond från vilken 22 682 miljarder euro kommer att ställas till förfogande för AVS-länderna under perioden 2007–2013.

2.5 Ett stärkt partnerskap med Latinamerika

I maj 2005 träffade Europeiska unionens utrikesministrar sina motsvarigheter från Riogruppen. Diskussionerna inriktades på de regionala integrationsprocesserna i Latinamerika, sociala orättvisor och social uteslutning. Ministrarna diskuterade också förberedelserna inför FN-toppmötet i september 2005.

I december 2005 beslutade Europeiska kommissionen att ge ny fart åt det strategiska partnerskapet med Latinamerika och antog i det syftet ett meddelande kallat ”Ett stärkt partnerskap mellan Europeiska unionen och Latinamerika”.

Förhandlingarna har fortsatt om ett associerings- och frihandelsavtal mellan EU och Mercosur, och förberedande steg har tagits för avtal med Centralamerika och Andinska gemenskapen.

3. en VÄXANDE POLITISK DIMENSION

3.1. Instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter

Denna prioritering avspeglas i alla ingångna avtal och kommer till uttryck i den politiska dialog som förs på lands- och regionnivå samt i de geografiska samarbetsprogrammen. Det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter [9] är i huvudsak inriktat på länder som har det största behovet av stöd på dessa områden: dess viktigaste mottagare är organisationer inom det civila samhället som är engagerade på dessa områden. År 2005 betalades det ut 126,7 miljoner euro, i de flesta fall för att fortsätta att finansiera projekt som påbörjats under de två föregående åren. Projekten inkluderade stöd till det arbete som utförs av kontoret för FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, Europarådet, de särskilda domstolarna för f.d. Jugoslavien, Sierra Leone och Kambodja samt projekt för att främja demokrati i Vitryssland[10] och andra initiativ för att stödja ursprungsbefolkningars rättigheter. Totalt 10 miljoner euro avsåg Irak 2005, som därmed gavs särskild prioritet. Inom ramen för FN:s förvaltningsfonder valdes sådana projekt ut som särskilt rör författningsprocessen, utbildning av nationella valövervakare och organisationer inom det civila samhället.

EU:s roll i samband med valövervakningsuppdrag framstår som allt viktigare. Innan ett valövervakningsuppdrag inleds gör kommissionen, Europaparlamentet och rådet i nära samarbete en bedömning av i vilken utsträckning valen är ”fria och rättvisa”. Antalet valövervakningsuppdrag ökade 2005, och denna ökning kommer att fortsätta under 2006. Cirka 1 000 observatörer skickades ut 2005, jämfört med 632 under 2004.

Valövervakningsuppdrag utfördes i samband med presidentval, parlamentsval och folkomröstningar i Afghanistan, Burundi, Guinea-Bissau, Libanon, Liberia, Etiopien, Demokratiska republiken Kongo, Venezuela och Sri Lanka. EU:s synlighet har ökat genom alla dessa uppdrag samtidigt som EU blivit en allt viktigare aktör när det gäller stärkandet av demokratiseringsprocessen. Uppdrag förbereddes även vid slutet av 2005 för genomförande under 2006 (Västbanken och Gazaremsan, Uganda samt Haiti).

Utöver själva valövervakningsuppdragen lämnades också ekonomiskt stöd till valprocesser genom olika projekt i asiatiska länder och AVS-länder.

3.2. Att skapa en ram för politisk dialog

När det gäller AVS-länderna erbjöd revideringen av Cotonouavtalet, som undertecknades i juni 2005[11], en möjlighet att öka partnerskapets politiska dimension genom en mera systematisk, formell, effektiv och resultatinriktad politisk dialog baserad på de väl etablerade principerna om partnerskap och ägarskap.

AVS-EU–partnerna införde också en hänvisning till att samarbetet måste inriktas på att motverka spridning av massförstörelsevapen. Detta är ett verkligt genombrott när det gäller internationella förbindelser. En hänvisning till Internationella brottmålsdomstolen och Romstadgan infördes också i avtalet, vilket visar partnernas gemensamma beslutsamhet att stödja institutioner för global styrning. Det reviderade avtalet innehåller också en klausul som bekräftar att AVS-länderna och EU samarbetar internationellt för att bekämpa terrorism . En förstärkning av partnerländernas förmåga att motverka terrorism måste finansieras med andra medel än de som är avsedda för finansiering av utvecklingssamarbetet mellan AVS-länderna och EU[12].

3.3. Frågor om migration och asyl inom ramen för utvecklingspolitiken

Dessa mycket debatterade frågor kräver en strategi och ett bistånd som tar hänsyn till både de möjligheter och de svårigheter de ger upphov till. Europeiska rådet har därför vid upprepade tillfällen understrukit behovet av en allomfattande strategi för migration.

På policyplanet har EU i sin uppföljning av ” Haagprogrammet från 2004” vidareutvecklat sin migrationspolitik gentemot tredjeländer. Nationella och regionala program, såsom Meda och Tacis, är de viktigaste finansieringsramarna för projekt som rör migration och asyl. Det tematiska programmet Aeneas, som inrättades 2004[13], utgör ett komplement till de geografiska programmen. Genom det får tredjeländer ekonomiskt och tekniskt bistånd till stöd för sina ansträngningar att sörja för en effektivare hantering av alla aspekter av migrationsströmmarna. Den första projektomgången valdes ut 2005 och omfattade totalt 30 miljoner euro, av vilka närmare 16 miljoner euro öronmärktes för Medelhavsregionen. Den andra ansökningsomgången offentliggjordes i december 2005 och hade en sammanlagd budget på 40,3 miljoner euro. Den geografiska tyngdpunkten kommer att ligga på länderna i Oberoende staters samvälde (OSS), Medelhavsområdet och länderna i Afrika söder om Sahara.

När det gäller asylfrågan antog kommissionen den 1 september 2005[14] ett meddelande om regionala skyddsprogram . De första pilotprogrammen kommer att genomföras i Tanzania och i de västliga nya oberoende staterna i nära partnerskap med de berörda tredjeländerna och med UNHCR, så att flyktingar som behöver skydd snabbt kan få det och på ett sätt som bäst svarar till deras behov.

4. MER, BÄTTRE OCH SNABBARE BISTÅND – EUROPA LEVERERAR

4.1. Frågan om biståndets effektivitet

Att öka biståndets effektivitet är en process som är inriktad på enkla men praktiska sätt att harmonisera utarbetandet av landstrategier, genomförandet av biståndet och det sätt på vilket man rapporterar hur biståndet använts, tillämpningen av mera tillförlitliga system och förfaranden i mottagarländerna och ökad samordning mellan givarna. Det är partnerländerna som har den viktigaste uppgiften, nämligen att åta sig att förbättra sina operativa utvecklingsstrategier, stärka förvaltningen av sina offentliga finanser och nationella upphandlingssystem och förbättra metoderna för övervakning och revision. Därigenom kan givarna samordna sina insatser bättre och kanalisera mera bistånd över den nationella budgeten samt minska rapporteringskraven till ett minimum. Partnerländernas transaktionskostnader minskas och den otillräckliga lokala förvaltningsförmågan och administrativa förmågan frigörs för nationella prioriteringar. En viktig aspekt när det gäller detta initiativ är övergången till bistånd i form av direkt budgetstöd, så att biståndet administreras helt inom ramen för partnerlandets egna system.

Kommissionens ansträngningar för att öka samordningen med medlemsstaterna (det europeiska samförståndet om utveckling) och andra givare belyses genom det nära samarbetet med regeringar, det civila samhället i de drabbade länderna, internationella icke-statliga organisationer och finansieringsinstitut efter tsunamikatastrofen. Genom att hjälpa regeringar och det internationella samfundet att utforma mekanismer för tillhandahållande, såsom förvaltningsfonderna för återbyggnad, sörjde EU för att drabbade samhällen till fullo kunde delta i utformningen av återuppbyggnadsprojekt.

Parisförklaringen av den 2 mars 2005 om biståndets effektivitet[15] är en överenskommelse mellan närmare 100 länder – som företräder mottagare och givare av bistånd, inbegripet de 25 medlemsstaterna och kommissionen – och mer än 25 utvecklingsorgan om att tillhandahålla bistånd på ett sätt som bäst bidrar till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen till år 2015. Parisförklaringen fastställde ett åtagande om att uppställa och följa upp mål med hjälp av 12 resultatindikatorer[16]. Målen och indikatorerna är utformade på ett sådant sätt att de stater som har undertecknat förklaringen kan övervaka framstegen på global nivå.

De 12 indikatorerna mäter framstegen på grundval av de fem partnerskapsåtagandena i Parisförklaringen: partnerlandets egenansvar ; givarnas anpassning till ländernas nationella utvecklingsram; harmonisering av givarnas insatser; resultatorienterad förvaltning och givarnas och partnernas ömsesidiga ansvar för resultaten. EU har förbundit sig att i tid genomföra förklaringen. Kommissionen förväntas rapportera om de framsteg som har gjorts när det gäller frågan om biståndets effektivitet på EU-nivå och inge en rapport till rådet om genomförandet i enskilda länder 2005. Den har för detta ändamål utarbetat ett enkelt interaktivt verktyg för rapportering om framstegen i fråga om anpassning och harmonisering.

4.2. Utvärdering

Syftet med utvärderingen är att öka biståndets effekter, och 2005 avslutades programmet för förbättring av utvärderingsmetoderna. Elva nya utvärderingar gjordes 2005; flera andra är på gång, bland annat två större gemensamma utvärderingar, en om det allmänna budgetstödet och ytterligare en om samordning, komplementaritet och sammanhållning. De viktigaste utvärderingsresultaten 2005 rörde två länder (Benin och Ghana), två regioner (Västindien och Latinamerika) samt en sektor (utveckling av den privata sektorn). Det kan nämnas att utvärderingen av kommissionens stöd till Ghana visade att det framför allt har gett resultat i form av ökad tillgång till rent dricksvatten och godtagbara sanitära förhållanden samt grundläggande utbildnings- och hälsotjänster för den fattigaste befolkningen. Rent allmänt visar emellertid utvärderingarna att det är långa förseningar i genomförandet och att kommissionens förfaranden är stelbenta och långsamma. Två utvärderingsrapporter om det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter och en undersökning om huruvida dess indikatorer är ändamålsenliga avslutades 2005 med allmänt positiva slutsatser.

4.3. Förvaltningsfrågor

Kommissionen fortsatte under 2005 att i ökad utsträckning snarare inrikta sig på resultat och effekter än på resursinsatser, eftersom dessa frågor har betydelse för hur biståndet genomförs. Inriktningen på kvalitet innebär en fortsättning på de reformer av förvaltningen av det externa biståndet som genomfördes under den föregående fyraårsperioden (2001–2004).

Resultatet av genomförandet av dessa reformer återgavs i en offentlig rapport med titeln Kvalitativ bedömning av reformerna i fråga om förvaltningen av det externa biståndet[17] som offentliggjordes i juli 2005. I denna rapport granskas de operativa, organisatoriska och metodiska reformerna i samband med tillhandahållande av bistånd samtidigt som det görs en bedömning av effekterna och resultaten.

Effekterna av reformerna har varit en konstant förbättring av takten för biståndets tillhandahållande, med högre betalningsnivåer varje år och i genomsnitt kortare tid för genomförande av biståndet.

Som en följd av att decentraliseringsprocessen avslutats – och att förvaltningsansvaret för de flesta av utvecklingsprogrammen därmed lagts ut på kommissionens delegationer i respektive land – ändrades den centrala strukturen för EuropeAids samarbetskontor i mars 2005 i syfte att ge mera hjälp och stöd åt delegationerna och avspegla att länderna på västra Balkan överförts till GD Utvidgning med tanke på deras eventuella framtida medlemskap i EU.

4.4. Resultat

År 2005 agerade kommissionen snabbare och effektivare än någonsin när det gäller genomförandet av program, så att pengarna snabbt kunde nå ut till dem som behöver dem . Detta visar värdet av de reformer som infördes 2000 i syfte att förbättra utbetalningen av kommissionens bistånd till tredjeländer.

År 2005 ökade anslagen till 8 miljarder euro, vilket är drygt 16 % mer än 2004. Anslagen till länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet ökade med över 1 miljard euro och nådde i det närmaste den rekordhöga nivån från 2003. Anslagen till Asien visade också på en kraftig ökning (närmare 50 %) 2004. Det utbetalade utvecklingsbiståndet uppgick till 6,2 miljarder euro, vilket innebar en ökning från de 5,7 miljarder euro som betalades ut året före.

[pic]

Tack vare reformerna kan kommissionen förvalta utlovade medel mera effektivt, både inom ramen för sina egna interna förfaranden och vid genomförandet av själva programmen. En jämförelse mellan 2001 och 2005 visar att åtagandena ökat med 44 % och betalningarna med 50 %. Dessa siffror betyder att genomförandet i allmänhet tar 3,32 år, en minskning i förhållande till siffran 3,55 år 2004 och nästan fem år 2000.

[pic]

Det offentliga utvecklingsbistånd som förvaltas av kommissionen och är avsett för låginkomstländer, inbegripet de minst utvecklade länderna, ökade åter betydligt. Det har ökat från cirka 1,5 miljarder euro år 2000 till mer än det dubbla – cirka 3,2 miljarder år 2005. Dess procentuella andel ökade från 32 % år 2000 till 45,8 % år 2005. Denna tendens kommer antagligen att fortsätta, eftersom mer än hälften av de nya åtagandebemyndigandena 2005 avsåg dessa länder.

[pic]

Snabbhet och effektivitet är viktiga, men de resultat som uppnås när man hjälper de behövande är vad som räknas. Undersökningsresultaten från kommissionens resultatinriktade övervakningssystem, som baseras på bedömningar på plats som görs regelbundet av oberoende sakkunniga, visar en klar tendens till stadig kvalitetsförbättring. Resultaten när det gäller projektens och programmens effektivitet och hållbarhet har förbättrats väsentligt sedan 2001.

[pic]

Kommissionen är fast besluten att ytterligare förbättra sin förvaltning av de medel som den är ansvarig för och har föreslagit en förenkling av såväl den rättsliga grunden för det externa biståndet (instrumenten) som av sina egna interna förfaranden.

Under 2005 arbetade man intensivt med att utarbeta nästa generations biståndsprogram som kommer att genomföras inom ramen för budgetplanen 2007–2013. Kommissionen har i samarbete med de behöriga myndigheterna och de relevanta aktörerna i mottagarländerna samt med medlemsstaterna och andra givare börjat att utarbeta strategidokument som kommer att vara vägledande under programplaneringsprocessen för de olika länderna och regionerna. Denna process kommer att slutföras 2006, så att de planerade åtgärderna kan genomföras från och med januari 2007.

De mål och principer som fastställdes i den utvecklingspolitiska förklaringen från december 2005 och i det europeiska samförståndet om utveckling har fungerat som en inspirationskälla vid utarbetandet av dessa landstrategidokument och regionala strategidokument. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt att förbättra biståndets effektivitet genom att i programplaneringsprocessen ge konkret uttryck åt relevanta åtaganden som EU och dess medlemsstater har gjort.

[1] KOM(2004) 133 slutlig.

[2] KOM(2005) 134 - april 2005.

[3] Handel, miljö, klimatförändring, säkerhet, jordbruk, fiske, globaliseringens sociala dimension, migration, forskning och innovation, informationssamhället, transport och energi.

[4] Kommissionen och rådet antog dokumentet vid rådets möte (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 22 november 2005 (dokument nr 14820/05), medan Europaparlamentet antog det vid plenarmötet den 15 december 2005 (resolution nr P6-TA-PROV (2005) 0528.

[5] KOM(2005) 132.

[6] Med undantag av Kroatien som redan har beviljats status som kandidatland och omfattas av alla de tre ekonomiska instrumenten inför anslutning liksom av Cards regionala program.

[7] KOM(2004) 373 slutlig.

[8] Ett gemensamt ekonomiskt område, ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa, ett gemensamt område med yttre säkerhet och ett gemensamt område för forskning, utbildning och kultur.

[9] KOM(2001) 252 slutlig.

[10] Inbegripet European Humanities University i Vilnius som tillhandahåller högre utbildning om demokrati och mänskliga rättigheter på vitryska.

[11] Ratificeringarna måste fortsätta. Avtalet bör träda i kraft den 1 januari 2008.

[12] Det reviderade partnerskapsavtalet: rådets och kommissionens gemensamma förklaring om finansiellt och tekniskt bistånd till samarbetet för att bekämpa terrorism samt artikel 11.a har införts i det reviderade partnerskapsavtalet från Cotonou.

[13] Förordning (EG) nr 491/2004.

[14] KOM(2005) 388 slutlig.

[15] http://www.oecd.org/DATAOECD/11/41/34428351.pdf

[16] DAC. CHAIR (2005) 12 /REV.1.

[17] SEK(2005) 963.

Top