Help Print this page 
Title and reference
Sjätte Meddelande från kommissionen till Rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EEG "Television utan gränser", i dess ändrade lydelse enligt direktiv 97/36/EG, för åren 2001-2002 {SEC(2004) 1016} (Text av betydelse för EES)

/* KOM/2004/0524 slutlig */
Languages and formats available
Multilingual display
Text

52004DC0524

Sjätte Meddelande från kommissionen till Rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EEG "Television utan gränser", i dess ändrade lydelse enligt direktiv 97/36/EG, för åren 2001-2002 {SEC(2004) 1016} (Text av betydelse för EES) /* KOM/2004/0524 slutlig */


SJÄTTE MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EEG "Television utan gränser", i dess ändrade lydelse enligt direktiv 97/36/EG, för åren 2001-2002 {SEC(2004) 1016} (Text av betydelse för EES)

1. INLEDNING

Detta meddelande har sammanställts i enlighet med artikel 4.3 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television [1], i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 [2]. Det är kommissionens sjätte rapport om genomförandet av artiklarna 4 och 5 i direktivet [3]. Det innehåller kommissionens yttrande om medlemsstaternas statistik över de andelar som avses i artiklarna 4 och 5 för de TV-program som medlemsstaterna utövar tillsyn över. Enligt artikel 4.3 i direktivet får kommissionen i sitt yttrande särskilt beakta framsteg som uppnåtts i förhållande till tidigare år, andelen premiärproduktioner i programplaneringen, de särskilda omständigheterna för nya TV-programföretag och den speciella situationen i länder med låg audiovisuell produktionskapacitet eller begränsat språkområde [4].

[1] EGT L 298, 17.10.1989.

[2] EGT L 202, 30.7.1997.

[3] Benämns nedan "direktivet om television utan gränser" eller "direktivet".

[4] Kriterierna är inte uttömmande.

Syftet med denna rapport är att lägga fram medlemsstaternas statistik och kommissionens yttrande för de andra medlemsstaterna, Europaparlamentet och rådet. Rapportperioden (2001-2002) avser EU-15. De tio nya medlemsstater som gick med i EU den 1 maj 2004 omfattas inte av rapporten. De kommer dock att tas med för första gången i den nästa rapporten för åren 2003-2004. Kommissionen kommer att lägga särskild vikt vid att se till att de nya medlemsstaterna kan delta i denna komplicerade verksamhet och i överensstämmelse med principen om gradvisa förbättringar nå målen i direktivet om TV utan gränser, särskilt vad gäller de andelar som avses i artiklarna 4 och 5.

Rapporterna från de länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bedöms i en särskild rapport från Eftas sekretariat [5]. I bilaga 5 till det kompletterande arbetsdokumentet från kommissionen [6] sammanfattas och bedöms dock rapporterna kortfattat.

[5] I bilagahttp://www.eftasurv.int/ ?1=1&showLinkID=3018& X till EES-avtalet regleras, med vissa ändringar, hur direktivet skall tillämpas på de Efta-länder som är med i EES.

[6] SEK (2004) 1016, nedan benämnd "kommissionens arbetsdokument".

Denna rapport består av två delar:

* Del I - Kommissionens yttrande om tillämpningen av artiklarna 4 och 5.

* Del II - Slutsatser från yttrandet och medlemsstaternas rapporter.

Mer information finns i de åtta bilagorna till kommissionens arbetsdokument.

2. KOMMISSIONENS YTTRANDE OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKLARNA 4 OCH 5

2.1. Allmänt om tillämpningen av artiklarna 4 och 5

2.1.1. Artiklarna 4 och 5 mot bakgrund av en dynamisk europeisk audiovisuell miljö

Den första allmänna observationen rör antalet TV-kanaler i Europa. Inledningsvis kan nämnas att det totala antalet kanaler i EU-15 som var relevanta [7] för artiklarna 4 och 5 i direktivet om TV utan gränser var omkring 880 per den 1 januari 2003. Motsvarande antal kanaler föregående år (januari 2002) var omkring 780 [8]. Detta innebär alltså att antalet kanaler ökade med över 12 % på ett enda år, ett tecken på dynamiken i det europeiska TV-utbudet.

[7] Rapportkravet enligt artikel 4.3 gäller alla sändningar från ett företag inom en medlemsstats jurisdiktion, med följande undantag: artiklarna 4 och 5 gäller inte "nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och köp-TV". Enligt artikel 9 gäller inte artiklarna 4 och 5 "lokala TV-sändningar som inte ingår i ett nationellt nät". Enligt skäl 29 i direktiv 97/36/EG skall "[b]estämmelserna i artiklarna 4 och 5 [...] inte vara tillämpliga på kanaler som endast sänder på ett annat språk än medlemsstaternas språk". Enligt artikel 2.6 omfattar direktivet inte sändningar som är avsedda uteslutande för mottagning i tredje land och som inte tas emot direkt eller indirekt av allmänheten i en eller flera medlemsstater.

[8] Uppgifterna bygger på dem som Europeiska audiovisuella observationsorganet publicerat i sina årsböcker för 2001, 2002 och 2003. Här ingår nationella public service-kanaler och privata kanaler med tillstånd för analog markbunden sändning, samt kabel-, satellit- och digitala marksända kanaler. Här ingår inte icke-europeiska kanaler inriktade på EU:s medlemsstater, kanaler inriktade på tredje land, regionala eller lokala kanaler eller lokala sändningstider på nationella kanaler.

Denna utveckling återspeglas också i medlemsstaternas rapporter för den aktuella perioden. Det totala antalet rapporterade kanaler som omfattades av artiklarna 4 och 5 [9] ökade från 472 år 2001 till 503 år 2002.

[9] Detta antal beräknades genom att man från det totala antalet rapporterade kanaler drog antalet kanaler som var undantagna på grund av programminnehållet (hela programmet bestod av nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster eller köp-TV) och antalet icke operativa kanaler. Kanaler för vilka medlemsstaterna underlät att lämna uppgifter enligt artikel 4 eller 5 räknades med.

2.1.2. Medlemsstaternas genomförande och övervakning

Den andra allmänna observationen rör medlemsstaternas metoder för att fullgöra sin rapporteringsskyldighet enligt direktivet. Några medlemsstater har fortfarande inte lämnat fullständiga, heltäckande uppgifter om framför allt satellit- och kabelkanaler som ofta saknades i de nationella rapporterna. Exempelvis underlät Nederländerna och Tyskland att rapportera om ett avsevärt antal kanaler, och Italien utelämnade systematiskt satellitkanaler från sin statistik enligt artikel 5 [10]. Däremot täckte medlemsstaterna den markbundna TV:n ordentligt i sina rapporter. Kommissionen vill påpeka att rapportkravet enligt artikel 4.3 i direktivet gäller alla TV-program inom den aktuella medlemsstatens jurisdiktion [11].

[10] I rapporten "undantogs" satellitkanaler från rapportkravet enligt artikel 5 genom hänvisning till nationell lagstiftning. Kommissionen utreder f.n. om detta är förenligt med gemenskapsrätten.

[11] I artikel 4.3 andra stycket sägs följande: "Rapporten skall innefatta en statistisk uppgift om den uppnådda andelen som anges i [artikel 4] och i artikel 5 för vart och ett av de TV-program som faller inom den berörda medlemsstatens jurisdiktion, skälen i varje enskilt fall till att man inte uppnått denna andel och de åtgärder som vidtagits eller förutses för att uppnå målet".

Det måste också framhållas att kontrollernas typ och intensitet ofta varierar avsevärt mellan medlemsstaterna: daglig övervakning av programmen, statistiska rapporter, undersökningar, urval och uppskattningar i några fall. Övervakningen kan utföras av en oberoende tillsynsmyndighet, eller ibland direkt av det behöriga regeringsdepartementet.

De olika metoderna för tillämpning och tolkning av direktivet gör det svårare att ta fram uppgifter som visar exakt hur artiklarna 4 och 5 tillämpas. Trots dessa skillnader kan man med ledning av resultaten i detta meddelande se tendenserna på området och bedöma hur effektiva de olika insatserna har varit [12].

[12] Här bör nämnas den oberoende undersökningen "Impact Study of Measures Concerning the Promotion of Distribution and Production of TV Programmes Provided for Under Article 25(a) of the "Television without Frontiers" Directive" som pågår f.n. och torde lägga fram sina resultat före slutet av 2004.

2.1.3. Verktyg för analys och bedömning

Enligt artikel 4.3 i direktivet om television utan gränser skall kommissionen övervaka att artiklarna 4 och 5 tillämpas i enlighet med fördraget. Kontaktkommittén tagit fram riktlinjer [13] i syfte att hjälpa medlemsstaterna med deras övervakning av genomförandet av artiklarna 4 och 5. Riktlinjerna är avsedda att ge medlemsstaterna vägledning när de fullgör sin rapportskyldighet enligt artikel 4.3 i form av tydliga definitioner så att skiljaktiga tolkningar undviks.

[13] http://europa.eu.int/comm/avpolicy/regul/ twf/art45/controle45_en.pdf

För att medlemsstaternas statistik skall kunna bedömas bättre och mer objektivt har en rad indikatorer [14] utvecklats. Indikatorerna är till hjälp vid bedömningen av de framsteg som gjorts när det gäller artiklarna 4 och 5, både på gemenskapsnivå och nationell nivå. Medlemsstaterna har visserligen enligt artikel 3.1 i direktivet möjlighet att införa mer detaljerade eller striktare regler inom direktivets tillämpningsområde [15], men indikatorerna bidrar ändå till att ge en översikt av införlivandet och tillämpningen av artiklarna 4 och 5.

[14] Jfr bilaga 1 till kommissionens arbetsdokument.

[15] De flesta medlemsstaterna har också utnyttjat möjligheten (t.ex. i form av undantag för studioproduktioner i Italien eller positiv definition av vilka verk som ingår i Tyskland). Sex medlemsstater (E, F, I, NL, FIN, UK) har högre andelskrav än direktivet för några eller alla TV-företag (t.ex. krav på 60 % sändningar av Europeiska verk i Frankrike eller 25 % avsatt för verk av oberoende producenter i Storbritannien och Nederländerna).

Detta är bakgrunden till föreliggande yttrande. Här kartläggs allmänna tendenser inom de åtgärder för främjande av distribution och produktion av Europeiska TV-program på gemenskapsnivå och i de berörda medlemsstaterna åren 2001-2002.

2.2. Tillämpningen av artikel 4

Här bedöms i vad mån man uppnått den andel som avses i artikel 4 i direktivet [16].

[16] I artikel 4.1 sägs följande: "Medlemsstaterna skall, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och köp-TV för europeiska produktioner definierade i artikel 6."

Den genomsnittliga sändningstiden för europeiska program i kanalerna med de högsta tittarsiffrorna [17] i alla medlemsstater var 66,95 % under 2001 och 66,10 % under 2002, dvs. en minskning med 0,85 procentenheter. Denna lilla minskning måste dock ses mot bakgrund av en generell ökning under halva tiden av andelen programmerade europeiska verk. Jämfört med föregående referensperiod (60,68 % under 1999 och 62,18 % under 2000) skedde en ökning med 5,42 procentenheter på fyra år. Tendensen på medellång sikt var alltså stigande [18]. Beroende på medlemsstat varierade den genomsnittliga sändningstiden mellan 46,98 % (Portugal) och 87 % (Nederländerna) under 2001 och mellan 48,67 % (Irland) och 80 % (Luxemburg) under 2002. Tendensen för tillväxten hos den genomsnittliga sändningstiden för europeiska verk under referensperioden (2001-2002) var positiv i åtta medlemsstater, oförändrad i en och negativ i sex. Tendensen var alltså stigande under referensperioden.

[17] Uppgiften om andel av den genomsnittliga sändningstiden avser kanaler med mer än 3 % av publiken.

[18] Jfr tabellen nedan med indikatorer för EU-15 under fyra år (1999-2002).

När det gäller det totala antalet kanaler som uppnådde eller överskred andelen enligt artikel 4 (Europeiska verk) under referensperioden var den genomsnittliga efterlevnaden för alla kanaler i alla medlemsstater 69,93 % under 2001 och 74,53 % under 2002, dvs. en ökning med 4,60 procentenheter under referensperioden. Jämfört med föregående referensperiod (68,58 % under 1999 och 72,50 % under 2000) skedde en ökning med 5,95 procentenheter på fyra år (1999-2002). Detta är en remarkabel utveckling med tanke på det ökade antalet kanaler, särskilt specialiserade kanaler, under samma tid. Efterlevnaden för alla typer av kanaler varierade mellan 38 % (Sverige) och 100 % (Finland) under 2001 och mellan 43 % (Sverige) och 100 % (Finland) under 2002. Efterlevnaden, uttryckt som antal kanaler av alla typer, ökade i nio medlemsstater, var oförändrad i fem och sjönk i en.

Dessa överlag positiva resultat när det gäller tillämpningen av artikel 4 på gemenskapsnivå - indikatorerna uppvisar med få undantag en ökning under referensperioden (2001-2002) och ännu mer jämfört med föregående referensperiod (1999-2001) - tyder på att målet om visning av europeiska verk i direktivet om television utan gränser uppnås på gemenskapsnivå. I en tabell [19] sammanfattas läget med avseende på tillämpningen av artikel 4 i gemenskapen under referensperioden (2001-2002).

[19] Se tabell 1 i bilaga 2 till kommissionens arbetsdokument.

2.3. Tillämpningen av artikel 5

Här bedöms i vad mån man uppnått den andel som avses i artikel 5 i direktivet [20].

[20] I artikel 5 sägs följande: "Medlemsstaterna skall där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt säkerställa att programföretagen reserverar minst 10 % av sin sändningstid, med undantag för tid reserverad för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och köp-TV, eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst 10 % av sin programbudget, för europeiska produktioner, skapade av producenter som är oberoende av programföretagen".

Som redan nämnts lämnade några medlemsstater inte fullständiga uppgifter, särskilt beträffande satellitkanaler med avseende på artikel 5. Vissa medlemsstater utelämnade helt de relevanta uppgifterna i sina rapporter genom att t.ex. "undanta" kanalerna i fråga [21]. Vidare lämnades för några kanaler inga uppgifter om adekvat andel nya europeiska verk.

[21] Italien är det mest slående exemplet på detta.

Därför vill kommissionen erinra om att skyldigheterna i artikel 4.3 gäller vart och ett av de TV-program som omfattas av den aktuella medlemsstatens jurisdiktion. Det är varje medlemsstats skyldighet att lämna en fullständig förteckning över alla kanaler som omfattas av artikel 5 i direktivet och lämna fullständiga uppgifter om dem. Medlemsstaterna har inte behörighet att införa generella "undantag" från direktivets krav utom i de fall som anges i direktivet.

För de resultat som presenteras nedan gäller att de kanaler för vilka inga uppgifter lämnats inte togs med i beräkningen av de olika indikatorerna, t.ex. (genomsnittlig) sändningstid för europeiska verk eller efterlevnad [22].

[22] Jfr indikatorerna 1 och 2 i bilaga 1 till kommissionens arbetsdokument.

Det första resultatet som framgår av medlemsstaternas rapporter om kravet på en andel om minst 10 % enligt artikel 5 rör genomsnittlig sändningstid eller, om medlemsstaten valt det när den genomförde direktivet, genomsnittlig programbudget [23] för europeiska verk av oberoende producenter [24]: den genomsnittliga andelen verk av oberoende producenter som sändes i alla europeiska kanaler i alla medlemsstater uppgick till 37,75 % under 2001 och 34,03 % under 2002, dvs. en minskning med 3,72 procentenheter under referensperioden. Jämfört med föregående referensperiod (37,51 % under 1999 och 40,47 % under 2001) skedde en minskning på 3,48 procentenheter på fyra år. Den genomsnittliga andelen för detta slags verk varierade i medlemsstaterna mellan 21,33 % (Italien) och 68,92 % (Nederländerna) under 2001 och mellan 18,78 % (Italien) och 61,42 % (Österrike) under 2002. Under referensperioden ökade den genomsnittliga andelen europeiska verk av oberoende producenter i sex medlemsstater, och den minskade i nio.

[23] I praktiken har bara markbundna kanaler och fyra kabel- och satellitkanaler under fransk jurisdiktion utnyttjat denna möjlighet.

[24] Skäl 31 i direktiv 97/36/EG (icke uttömmande kriterier): "Vid fastställandet av begreppet "oberoende producent" bör medlemsstaterna ta lämplig hänsyn till kriterier som ägandet av produktionsföretag, antalet program som levereras till samma programföretag och äganderätten till andrahands rättigheterna".

Det andra resultatet rör det totala antalet kanaler av alla typer som uppnår eller överskrider minimiandelen 10 % europeiska verk av oberoende producenter: den genomsnittliga efterlevnaden för kanalerna i alla medlemsstater var 90,67 % under 2001 och 89,13 % under 2002, dvs. en liten minskning på 1,54 procentenheter under referensperioden. Jämfört med föregående referensperiod (85,02 % under 1999 och 84,81 % under 2000) skedde en ökning med 4,11 procentenheter på fyra år. Den genomsnittliga efterlevnaden för kanalerna efter medlemsstat varierade från 72 % (Grekland) till 100 % (Irland, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige) under 2001 och från 71 % (Sverige) till 100 % (Danmark, Frankrike, Irland, Österrike och Finland) under 2002. Efterlevnaden ökade i sex medlemsstater, låg oförändrad i fyra (varav tre på 100 %) och sjönk i fem.

Det tredje resultatet handlar om genomsnittlig andel nya europeiska verk av oberoende producenter på gemenskapsnivå Här är det fråga om verk som sänds inom fem år efter det att de har producerats: den genomsnittliga andelen i kanaler i alla medlemsstater för nya europeiska verk av oberoende producenter uppgick till 61,78 % under 2001 och 61,96 % under 2002, dvs. en liten ökning med 0,18 procentenheter under referensperioden. Andelen är beräknad med avseende på alla (nya och övriga) europeiska verk av oberoende producenter. Jämfört med föregående referensperiod (53,80 % under 1999 och 55,71 % under 2000) ökade andelen med 8,16 procentenheter på fyra år. Avsevärda framsteg har alltså gjorts när det gäller att främja verk av oberoende producenter. Den genomsnittliga andelen i medlemsstaterna varierade mellan 22,72 % (Spanien) och 98,75 % (Irland) under 2001 och mellan 23,75 % (Spanien) och 98,75 % (Irland) under 2002. I sju medlemsstater ökade andelen, i en låg den oförändrad och i sju minskade den. Sett till den totala relevanta sändningstiden låg nya verk av oberoende producenter konstant över 20 % med en liten ökning om 0,92 procentenheter på fyra år.

I en tabell [25] sammanfattas tillämpningen av artikel 5 på gemenskapsnivå för den aktuella perioden (2001-2002).

[25] Se tabell 2 i bilaga 2 till kommissionens arbetsdokument.

3. SLUTSATSER

De slutsatser som kan dras från medlemsstaternas rapporter om tillämpningen av artiklarna 4 och 5 åren 2001-2002 presenteras nedan. En utförlig bedömning av tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i varje medlemsstat återfinns i bilaga 3 i kommissionens arbetsdokument, och medlemsstaternas rapporter sammanfattas i bilaga 4.

Uppgifterna om genomsnittlig sändningstid i EU-15 tyder på att det för första gången inte har skett några framsteg på gemenskapsnivå i fråga om sändning av europeiska verk (artikel 4). Trots en liten minskning (-0,85 procentenheter) under den aktuella referensperioden (2001-2002) skedde dock en tydlig ökning om 5,42 procentenheter på fyra år (1999-2002), vilket tyder på att sändningstiden för europeiska verk har stabiliserats och ligger nu på nästan 2/3 av den totala relevanta sändningstiden. Således kan man i ett mer långsiktigt perspektiv säga att artikel 4 i direktivet har tillämpats tillfredsställande.

När det gäller tillämpningen av artikel 5 är tendensen mindre positiv. För första gången konstaterades - sett till genomsnittet för hela EU - en minskning både under den aktuella referensperioden (-3,70 procentenheter) och jämfört med föregående period (-3,46 procent enheter). Genomsnittet i EU för sändningar av europeiska verk av oberoende producenter låg dock stadigt på nivåer gott och väl över direktivets minimiandel på 10 %. Dessutom sändes en förhållandevis hög andel nya europeiska verk av oberoende producenter [26]. När det gäller europeiska verk av oberoende producenter överlag (nya och övriga) ökade de nya verken till och med. Den positiva utvecklingen under referensperioden byggde vidare på den positiva trenden under föregående period (1999-2001). Sammanfattningsvis kan alltså sägas att målen i artikel 5 i direktivet om television utan gränser har i stort uppnåtts. Tillämpningen av artikel 5 med avseende på sändningar av nya europeiska verk av oberoende producenter var mestadels tillfredsställande.

[26] Nya europeiska verk av oberoende producenter har i fyra år konstant legat på över 1/5 av den totala relevanta sändningstiden, motsvarande omkring 2/3 av verk av oberoende producenter.

I diagrammet i slutet av denna rapport visas hur de huvudsakliga indikatorerna utvecklats i EU-15 (EU-genomsnitt för sändningar av europeiska verk, av europeiska verk av oberoende producenter och av nya europeiska verk av oberoende producenter) under fyra år (1999-2002).

Av de nationella rapporterna framgår det - med några undantag - att artikel 4 (europeiska verk) generellt har tillämpas väl av medlemsstaterna under referensperioden (2001-2002). Åtta medlemsstater ökade den genomsnittliga andelen europeiska verk under referensperioden. På medellång sikt har de flesta medlemsstaterna jämfört med föregående referensperiod (1999-2000) gjort stadiga framsteg på nationell nivå, i enlighet med principen om gradvisa förbättringar. Nio medlemsstater ökade den genomsnittliga andelen jämfört med 1999.

När det gäller artikel 5 (europeiska verk av oberoende producenter) är resultaten för de flesta medlemsstaterna mindre positiva. Bara sex medlemsstater ökade minimiandelen under referensperioden, medan nio medlemsstater uppvisade en negativ utveckling. Den nationella situationen förbättrades inte heller jämfört med föregående referensperiod. Även om läget förbättrades i sju medlemsstater, minskade andelarna i de åtta andra jämfört med 1999. Denna tendens uppvägs dock av två saker. För det första var minskningarna med avseende på artikel 5 rätt måttliga uttryckta som procentenheter [27]. För det andra, och som sagts ovan, stabiliserades den genomsnittliga sändningen av europeiska verk av oberoende producenter under fyra år på över 1/3 av den totala relevanta sändningstiden [28]. Även om det i artikel 5 bara anges en minimitröskel är detta ändå en remarkabel andel.

[27] Förutom Nederländerna och Portugal låg alla minskningar under 3 % för den aktuella referensperioden.

[28] Detta motsvarar över hälften av europeiska verk totalt (av oberoende producenter eller ej).

Följaktligen framgår det av medlemsstaternas rapporter att det mot bakgrund av en allmän ökning av antalet kanaler råder stabilitet i fråga om sändning av europeiska verk, även - om än i mindre omfattning - verk av oberoende producenter, och då särskilt nya verk.

Denna positiva lägesbild bör dock nyanseras, eftersom vissa medlemsstater inte lämnade uppgifter om ett avsevärt antal kanaler som omfattas av artiklarna 4 och 5. Här vill kommissionen påminna medlemsstaterna om behovet av ökad kontroll och övervakning av kanalerna och vikten av att av omsorg om den lojala konkurrensen se till att de följer sina skyldigheter enligt nationell lag att överlämna de begärda uppgifterna precis som de andra kanalerna. Vidare bör medlemsstaterna se till att kanalerna där så är möjligt och lämpligt uppnår de andelar av sändningstiden som anges i artiklarna 4 och 5 i direktivet om television utan gränser, i enlighet med principen om gradvisa förbättringar.

I praktiken uppgav medlemsstaterna ofta en kombination av olika skäl för uteblivna uppgifter [29] i sina rapporter. Skälen skilde sig inte heller nämnvärt mellan medlemsstaterna eller jämfört med de skäl som uppgavs under tidigare referensperioder. De aktuella kanalerna är ofta desamma i de olika medlemsstaterna.

[29] De vanligaste skälen var följande: grupper av kanaler tillhörande samma företag uppfyller kravet tillsammans med inte enskilt, kanalen har en särskild programprofil och har gjort framsteg, kanalen är ny, kanalen är ett dotterbolag till ett företag utanför EU.

Sammanfattningsvis framgår det av resultaten ovan att målen för artiklarna 4 och 5 i direktivet om television utan gränser har uppnåtts under referensperioden (2001-2002), även jämfört med föregående referensperiod (1999-2000).

>Hänvisning till>

EV Europeiska verk (i förhållande till total relevant sändningstid)

OP Europeiska verk av oberoende producenter (i förhållande till total relevant sändningstid [30])

[30] Eller om medlemsstaten utnyttjade den möjligheten när den genomförde direktivet, genomsnittlig programbudget avsatt för europeiska verk av oberoende producenter.

NV (% av OP) Nya europeiska verk av oberoende producenter (i förhållande till europeiska verk av oberoende producenter)

NV Nya europeiska verk av oberoende producenter (i förhållande till total relevant sändningstid).

Top