Help Print this page 
Title and reference
Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén - Framtiden för Europeisk lagstiftning på det audiovisuella området

/* KOM/2003/0784 slutlig */
Languages and formats available
Multilingual display
Text

52003DC0784

Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala Kommittén och regionkommittén - Framtiden för Europeisk lagstiftning på det audiovisuella området /* KOM/2003/0784 slutlig */


KOMMISSIONENS MEDDELANDE TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN - FRAMTIDEN FÖR EUROPEISK LAGSTIFTNING PÅ DET AUDIOVISUELLA OMRÅDET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning

1.1. Beskrivning av det audiovisuella landskapet i Europa

1.2. Den senaste utvecklingen av teknik och marknad i den audiovisuella sektorn

1.3. Kommissionens, parlamentets och rådets huvudsakliga åtgärder på det audiovisuella området

2. audiovisuell politik i ett EU-sammanhang

3. Mot en ny styrelseform för europeiska audiovisuella media

3.1. Definitioner och grundläggande begrepp

3.2. Allmänna regler

3.3. Rätt till information

3.4. Främjandet av produktion , kronologi

3.5. Kommersiella meddelanden

3.6. Skydd av minderåriga och den allmänna ordningen

3.7. Rätt till genmäle

3.8. Institutionella aspekter

3.9. Rekommendationen om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten

3.10. Sam- och självreglering

4. Slutsatser och tidsschema

1. inledning

Audiovisuella medier spelar en central roll för att det moderna demokratiska samhället ska fungera och för utvecklingen och överföringen av sociala värden. Audiovisuella medier påverkar i hög grad vad medborgarna vet, tror och känner. För denna betydelsefulla kulturindustri är det av största vikt att de som är verksamma i sektorn får klara och förutsägbara politiska regler så att de kan planera sina investeringar och utveckla sina affärsstrategier.

Avsikten med detta meddelande är att bidra till denna förutsägbarhet genom att fastställa prioriteringar för EU:s regleringspolitik inom denna sektor på medellång sikt i en utvidgad union.

EU:s politik inom den audiovisuella sektorn syftar till att främja utvecklingen av en audiovisuell sektor i unionen, särskilt genom att den inre marknaden fullbordas samtidigt som stöd ges åt viktiga mål av allmänt intresse, som till exempel kulturell och språklig mångfald, skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten samt konsumentskydd. För att uppnå dessa mål använder sig EU sedan man började med denna politik av två kategorier kompletterande och sammanhängande åtgärder, nämligen regleringsåtgärder och stödmekanismer. Under 2003 har lagstiftningen och stödinstrumenten, nämligen Media-programmen, varit föremål för en översyn och ett omfattande offentligt samråd. Detta meddelande innehåller kommissionens slutsatser om regelverket. Under det första kvartalet 2004 kommer kommissionen i ett särskilt dokument att föreslå en ny generation program som ska ta över efter de nuvarande Media-programmen.

1.1. Beskrivning av det audiovisuella landskapet i Europa

Enligt nya undersökningar [1] omsatte hela den europeiska audiovisuella marknaden, dvs. inbegripet alla audiovisuella aktiviteter och medier, under år 2001 nära 95 miljarder euro, vilket är en ökning i förhållande till år 2000 med 5,2 %. Denna ökning visar på en konstant positiv trend (+35 % i nuvarande priser sedan 1997).

[1] Källa: Europeiska audiovisuella observationsorganet - Årsbok 2003, band 1

Av de två huvudsakliga verksamhetsområdena, TV och bio, utgjorde den första ungefär två tredjedelar av marknaden under 2001, medan bio och video, utgjorde ungefär 15 % av marknaden och återstoden utgjordes av inspelad musik och underhållningsmjukvara. Försäljning och uthyrning av DVD mjukvara var den mest dynamiska sektorn och den kom före utsläppandet av biograffilm. DVD-sektorn bekräftade år 2002 hur viktig den är när dess omsättning i detaljhandeln uppgick till lika mycket som traditionella VHS-kassetter, vilket ska ses mot bakgrund av en genomgående ökning av försäljningen av inspelade audiovisuella produkter.

Utvecklingen av TV-marknaden avstannade under 2001 (+4 % jämfört med 2000, +40 % jämfört med 1997), huvudsakligen beroende på otillfredställande resultat (-2,1% under 2001 jämfört med 2000) för traditionella, kommersiella, avgiftsfria TV-utsändningar som blivit offer för en allmän kris på reklammarknaden. Betal-TV-sektorn (leverantörer av innehållspaket, temakanaler, attraktiva TV-utsändningar och TV-shoppingföretag) bekräftade sin dynamism med en årlig ökning på ungefär 13 % (+100 % jämfört med 1997). Public service-utsändningar (inklusive radio) noterade en total omsättning på 27 miljarder euro (28 % av den totala marknaden, +4 % jämfört med 2000; +20 % jämfört med 1997).

Preliminära indikationer på de övergripande trenderna för 2002 i EU bekräftar en tillbakagång för aviftsfria radio- och TV-sändningar (uppskattningsvis -3.5 % jämfört med 2001) och visar på en minskad utvecklingstakt för betal-TV (+6 % jämfört med 2001).

Betalningsbalansen i den audiovisuella sektorn, särskilt när det gäller radio- och TV-sändningar, biograffilm och rättigheter till videodistribution, är ständigt negativ beroende på ett underskott i handeln med USA som uppgick till mer än åtta miljarder USD år 2000 (enligt uppskattningar av Europeiska audiovisuella observationsorganet [2]).

[2] Källa: Europeiska audiovisuella observationsorganet- Årsbok 2003, band 1

Den audiovisuella sektorn fortsatte med en diversifiering av utbudet av audiovisuella tjänster under de första åren av det nya milleniet. Enligt vissa uppskattningar [3] omfattade den traditionella, analoga och markbundna radio- och TV-sektorn i EU 40 public service-kanaler och 47 kommersiella, nationella kanaler i början av 2003.

[3] Källa: Europeiska audiovisuella observationsorganet- Årsbok 2002, band 5.

Samtidigt fanns det 35 leverantörer av innehållspaket, 69 public service-kanaler och 584 kanaler från privata operatörer som distribuerades på nationell nivå på andra sätt än via traditionell, analog och markbunden utsändning. Ungefär 100 regionala kanaler , både public service och privata, hade regelbundna sändningar, medan antalet lokala stationer uppgick till 2 000.

Nästan alla hushåll inom EU har en TV-apparat [4] och många har två apparater eller fler. Hur utbrett det är med kabel- och satellitutsändningar varierar mycket från land till land, och det gör också industrins struktur (fler än 6 000 operatörer). Under 2002 hade i genomsnitt över hälften av EU:s hushåll tillgång till kabelnät, men bara 31 % av hushållen med TV abonnerar på kabeltjänster. Ökningen jämfört med 2000 är ganska liten, cirka 2,5 %. Enligt uppgifter från företagen som är verksamma inom satellitutsändningar, kan man uppskatta att totalt 38 miljoner hushåll kunde ta emot satellitsändningar under 2002, en ganska dynamisk ökning på 14 % jämfört med 2001.

[4] Källa: Europeiska audiovisuella observationsorganet- Årsbok 2003, band 2.

Digitala utsändningar nådde nära 18 % av EU:s hushåll (27.4 miljoner) i slutet av 2002, en ökning på ungefär 15 %. Detta betyder i huvudsak satellitutsändningar. Över 22 miljoner hushåll använde sig av detta sändningssätt i slutet av 2002, medan det bara var i några enstaka länder som digitala sändningar via kabel blev populära (3.5 miljoner hushåll i hela EU i slutet av 2002). Digital, markbunden television finns bara i några få medlemsstater (Storbritannien, Tyskland, Spanien, Sverige och Finland). Tillhandahållandet av televisionstjänster via DSL är tekniskt möjligt, men dessa tjänster är ännu inte färdiga för fullt operationellt utnyttjande. Genom återupptagandet av digital, markbunden utsändning i Storbritannien och avskaffandet av analog utsändning i en del områden i Tyskland täckte detta sändningssätt i mitten av 2003 2,1 miljoner hushåll i EU.

Den genomsnittliga dagliga tittartiden var 2002 fortfarande ansenlig i alla medlemsstater, med bara marginella förändringar i förhållande till 2001. Österrike är fortfarande det land där man ser minst på TV (153 minuter), medan TV-tittandet är mest populärt i Spanien (262 minuter). De anslutande länderna har liknande mönster för tittartid, alltifrån 165 minuter i Slovenien till 256 minuter i Ungern.

EU bekräftade sin ledande roll när det gäller produktionen av långfilm, med 630 produktioner 2002 (nästan oförändrade siffror jämfört med 2001 och +13 % jämfört med 1997). Motsvarande siffra för USA är 450. Det ska emellertid påpekas att en ansenlig del av den europeiska filmproduktionen inte lockar särskilt många åskådare (dvs. antalet biobesökare som ser filmen är färre än 100 000). I detta sammanhang bör man notera att när det gäller de ekonomiska investeringarna, är budgeten för de amerikanska filmproduktionerna flera gånger större än budgeten för europeiska filmproduktioner. Den senaste vågen av europeiska samproduktioner, där flera av de största medlemsstaterna medverkat, kan kanske vara lösningen på denna obalans. Under 2002 släpptes det ut fler än 250 filmer som var europeiska samproduktioner.

I de anslutande länderna producerade man 86 långfilmer under 2002. Samproduktioner är fortfarande ovanliga, både tillsammans med medlemsstater och med andra anslutande länder. Flera anslutande länder har trots detta utvecklat en betydande infrastruktur för produktion.

1.2. Den senaste utvecklingen av teknik och marknad i den audiovisuella sektorn

De huvudsakliga mönstren i den audiovisuella sektorn: affärsmodeller, sändningssätt, konsumenternas beteende, konsumenternas tillgång till elektroniska varor, osv. har i stort sett förblivit konstant under senare år efter att ha genomgått stora förändringar under 1990-talet. Bortsett från händelser som påverkar de som är verksamma i sektorn, förutser man inga dramatiska förändringar till följd av en utveckling av det nuvarande landskapet. En viktigare utveckling kan komma att bli resultatet av det kommersiella utnyttjandet av ny teknik som redan finns tillgänglig, men som i stort sett inte används på grund av att den saknar ett klart mervärde för konsumenterna eller på grund av oklarheter kring de stödjande affärsmodellerna.

Utöver digital television, är det i huvudsak följande tekniska innovationer som skulle kunna bidra positivt till utvecklingen av den audiovisuella sektorn:

- Platta TV-skärmar.

- TV med hög upplösning (HDTV) [5].

[5] I ett kommande arbetsdokument från kommissionens avdelningar kommer man att undersöka vilken roll skärmformatet spelar - stor skärm med hög upplösning - när det gäller att stimulera konsumenternas intresse för digital-TV.

- Interaktiv television.

Slutligen har Internet, med utvecklingen av grafiska webbläsare på nätet, dramatiskt förändrat hur människor kommunicerar och ökat tillgången till audiovisuellt innehåll. Det är dock fortfarande betydligt färre människor som använder Internet än som ser på TV, men så har också dessa medier olika användningsområden [6]. Branschen håller också på att utforska användningen av Internet-protokollet för digital sändning. Internet-protokollet (IP) underlättar en gruppering av olika typer av tjänster, inklusive informationssamhällets tjänster, och kommer enligt teknologerna att inleda en ny konvergensfas när det gäller tjänster.

[6] För att kunna se audiovisuellt innehåll via Internet måste man ha en bredbandsuppkoppling (via kabel eller digital abonnentledning (DSL)). Enligt Screen Digest hade år 2002 färre än 20 miljoner hushåll bredbandsuppkoppling till Internet.

1.3. Kommissionens, parlamentets och rådets huvudsakliga åtgärder på det audiovisuella området

Kommissionens meddelande om "Principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran" från 1999 [7] innehöll fem principer för regleringar inom sektorn. Enligt dessa principer ska regleringarna begränsas till det minimum som krävs för att uppnå ett klart definierat, politiskt mål, som garanterar rättssäkerhet och teknisk neutralitet och de ska i största möjliga utsträckning genomföras tillsammans med de verksamma inom sektorn själva.

[7] KOM(1999) 657 slutlig.

Direktivet "Television utan gränser" [8] antogs 1989 och ändrades 1997 för att återspegla förändringar när det gäller tekniken och marknaden. Såsom bekräftas i översynen från 2003 [9] har direktivet ända sedan dess varit ett stabilt och säkert rättsligt ramverk för sändningstjänster i EU. I den fjärde rapporten om tillämpningen av direktivet som antogs av kommissionen den 6 januari 2003 [10], drar man slutsatsen att direktivet i allmänhet tillämpas tillfredställande och att den fria rörligheten för TV-sändningstjänster i allt väsentligt är tryggad. I Europaparlamentets betänkande om television utan gränser [11] gör man samma bedömning och det gör man också i yttrandet från Regionkommittén av den 3 juli 2003 om den fjärde tillämpningsrapporten. Rådets slutsatser av den 19 december 2002 [12] om direktivet visar på följderna av de nya sätten att leverera audiovisuellt innehåll, till exempel via interaktiva medier.

[8] Rådets direktiv 89/552/EEG ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG.

[9] Närmare upplysningar finns i kapitel 3 i detta meddelande.

[10] KOM(2003) 778 slutlig. Se också punkt 5 i tillämpningsrapporten, som hänvisar till det tidigare arbete som utförts av Europaparlamentet och rådet.

[11] A5-0251/2003.

[12] EUT C 13, 18.1. 2003, s. 1.

Rådets rekommendation om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten [13] av den 24 september 1998 är det första rättsliga instrumentet - på EU-nivå - som rör innehållet i audiovisuella tjänster och informationstjänster på Internet. Rapporten om tillämpningen av denna rekommendation [14], som publicerades 2001, visade att tillämpningen i allmänhet redan var ganska tillfredställande. Telejourer öppnades och upplysningskampanjer anordnades i nästan alla medlemsstater, och uppförandekoder fastställdes. Industrin har arbetat på att utveckla pålitliga Internetfilter och kommissionen har intensifierat det internationella samarbetet inom detta område, eftersom mycket olagligt och skadligt innehåll har sitt ursprung utanför Europeiska unionen.

[13] Rådets rekommendation av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (EGT L 270, 7.10.1998, s.48).

[14] KOM(2001) 106 slutlig.

Kommissionens meddelande om vissa rättsliga aspekter på biofilm och annan audiovisuell produktion [15] klargjorde under vilka förhållanden som statsstöd till audiovisuell produktion är förenligt med EG-fördraget. I meddelandet undersökte man också rättslig deponering av audiovisuella verk som ett av flera möjliga sätt att bevara och skydda det europeiska audiovisuella arvet. I rådets resolution om deponering av filmverk i Europeiska unionen [16] uppmanas medlemsstaterna att inrätta effektiva system för deponering och bevarande av cinematografiska verk.

[15] KOM(2001) 534 slutlig av den 26.9.2001, EGT C 43, 26.9.2002, s. 6. Kommissionen planerar att följa upp rådets resolution med ett förslag till rådets rekommendation om filmarvet.

[16] Antagen den 24 november 2003.

2. audiovisuell politik i ett EU-sammanhang

Den europeiska audiovisuella sektorn påverkas inte bara av EU:s regleringar av innehållet och stödmekanismer. Många av EU:s åtgärder har haft ett avsevärt inflytande på medieföretagen, och detta har gjort ett enhetligt tillvägagångssätt alltmer nödvändigt.

Konkurrens

Kommissionen vakar över att konkurrensreglerna följs och i den audiovisuella sektorn spelar dessa en stor roll. Konkurrenslagstiftningen bidrar till två grundläggande målsättningar för EU. För det första bidrar den till att öppna marknaderna inom varje sektor, inklusive audiovisuella tjänster, genom att förhindra olagliga begränsningar av konkurrensen. Om så krävs, hjälper kommissionen till att öppna upp marknader som kännetecknas av obefintlig, illojal eller snedvriden konkurrens. För det andra kan kommissionen med hjälp av dessa instrument uppfylla en av EU:s målsättningar genom att inrätta en gemensam marknad enligt artikel 2 i fördraget och se till att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids (artikel 3g) Syftet med de regler som tillämpas vid kontrollen av företagssammanslagningar är att kommissionen ska kunna försäkra sig om att sammanslagningarna inte strider mot de viktigaste konkurrensreglerna på den inre marknaden. I samband med detta undersökte kommissionen till exempel planerna på att den australiensiska mediegruppen Newscorp skulle köpa upp det italienska företaget för betal-TV Telepiù [17]. De gemenskapsrättsliga reglerna för karteller har också fått viktiga följder för den audiovisuella sektorn.

[17] På detta sätt blev det möjligt för Telepiù att gå samman med Stream, som är det andra företaget på den italienska marknaden som tillhandahåller betal-TV och som ägdes till lika delar av Newscorp och Telecom Italia. Newscorp har nu kontrollen över det nya företaget och Telecom Italia äger en mindre del. Trots att sammanslagningen medförde ett nästan fullständigt monopol på den italienska marknaden inom betal-TV, bedömde kommissionen ändå att det, på vissa särskilda villkor, var lämpligt att tillåta sammanslagningen med tanke på de nackdelar det skulle ha inneburit för konsumenterna med de marknadstörningar som skulle blivit följden av Streams nedläggning.

Statsstöd som snedvrider konkurrensen genom att vissa företag eller viss produktion favoriseras är i princip förbjudna i fördraget. Vid tillämpningen av fördragsbestämmelserna om statsstöd till radiosändningar i allmänhetens tjänst måste emellertid hänsyn tas också till artikel 86.2 i fördraget, liksom till det meddelande som klargör tillämpningen av reglerna om statligt stöd på radio och TV i allmänhetens tjänst [18]. Kommissionen har tillämpat dessa regler i flera individuella fall under år 2003 [19].

[18] EGT 2001 C 320, s. 4.

[19] Kommissionen meddelade Danmark i en skrivelse av den 21 januari 2003 om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 i fördraget angående statsfinansiering av det danska radio- och TV-företaget TV2 med licensmedel och andra åtgärder. Kommissionen anser på detta stadium av förfarandet att de danska myndigheterna, mer än som var strikt nödvändigt, kompenserade de nettokostnader för program i allmänhetens tjänst som TV2 hade, vilket riskerade att medföra en korsfinansiering av TV2:s kommersiella verksamhet och därmed en snedvridning av konkurrensen. Vidare har kommissionen beslutat att avsluta undersökningsförfarandena mot Italien och Portugal rörande finansieringen av de offentliga radioföretagen RAI och RTP.

När kommissionen i september 2001 antog sitt meddelande om biograffilm [20], angav den kriterier för när statsstöd till film- och TV-produktioner är förenligt med fördraget, enligt artikel 87.3 d. Detta meddelande var ett avgörande steg för att uppnå rättssäkerhet för biograffilmsektorn och garantera kontinuitet i stödsystemen, samtidigt som reglerna för den inre marknaden respekteras. De tydliga regler som anges i meddelandet har möjliggjort en entydig bedömning av de system för statsstöd som anmäls till kommissionen [21]. Kommissionens avdelningar arbetar nu på en nytt meddelande om biograffilm som kommer att antas senast i juni 2004, för att man under en längre period ska kunna garantera rättssäkerhet som är i linje med reglerna om statsstöd.

[20] EGT C 43, 16.2.2002.

[21] De senaste målen: N 410/02 (belgisk "tax-shelter"), N 261/03 (tyska FFG). För närmare upplysningar se: http://europa.eu.int/comm/ secretariat_general/sgb/droit_com/index_en.htm

aides

Mediepluralism

De åtgärder som ska trygga mediepluralism begränsar vanligtvis ägarinflytandet i medieföretagen och förhindrar kumulativ kontroll eller verksamhet i flera medieföretag samtidigt. Utöver sådana regler finns det många andra åtgärder - alltifrån konkurrenspolitik till åtgärder för att främja ett innehåll med kulturell och språklig mångfald - som kan bidra till mediepluralism. Syftet med alla åtgärder för mediepluralism är att skydda yttrandefriheten och säkerställa att medierna återspeglar ett brett spektrum av synpunkter och åsikter, på ett sätt som kännetecknar ett demokratiskt samhälle. I kommissionens grönbok om tjänster i allmänhetens intresse [22] från den 21 maj 2003 står det att skyddet av mediepluralism i huvudsak är en uppgift för medlemsstaterna. För närvarande innehåller EU:s sekundärlagstiftning inte några bestämmelser som särskilt syftar till att säkerställa mediepluralismen. Men gemenskapslagstiftningen tillåter användningen av nationella säkerhetsåtgärder för att upprätthålla mediepluralismen. Ett antal befintliga gemenskapsrättsliga instrument bidrar emellertid direkt eller indirekt till att bevara mediepluralismen. Medan det främsta syftet med EU:s konkurrenslagstiftning är ekonomiskt, dvs. man vill säkerställa en smidig konkurrens mellan marknadens operatörer, kan lagstiftningen också bidra till att minska sådan kumulativ kontroll eller sådant deltagande i medieföretag som skulle kunna äventyra ett brett spektrum av synpunkter och åsikter på mediemarknaderna [23]. Direktivet "television utan gränser" bidrar till att säkerställa mediepluralismen genom en rad bestämmelser om innehåll, särskilt dess bestämmelser om främjandet av europeiska verk och av verk av oberoende producenter.

[22] KOM(2003) 270 slutlig.

[23] Se också det särskilda protokollet om systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna som är fogat till Amsterdamfördraget.

Upphovsrätt

Det upphovsrättsliga skyddet spelar en viktig roll för utvecklingen av den audiovisuella sektorn. Det rättsliga ramverket för dessa rättigheter återfinns i direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället [24]. Den 30 januari 2003 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om åtgärder och förfaranden för skydd av immateriella rättigheter [25]. Syftet med förslaget är att åstadkomma en harmonisering av verkställandet av lagarna om immateriella rättigheter och att upprätta en allmän ram för utbyte av information mellan ansvariga nationella myndigheter. Det föreslagna direktivet skulle säkerställa lika spelregler för rättsinnehavarna i EU, stärka insatserna mot lagöverträdarna och därmed ha en avskräckande verkan på dem som ägnar sig åt varumärkesförfalskning och piratkopiering.

[24] EGT L 167, 22.6.2001.

[25] Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder och förfaranden för skydd av immateriella rättigheter, KOM(2003) 46 slutlig.

Elektroniska kommunikationsnätverk och tjänster och informationssamhällets tjänster

Kommissionen påbörjade 1999 en genomgripande översyn av EU:s nuvarande lagstiftning på området för telekommunikationer, vilket 2002 resulterade i antagandet av ett nytt regelverk för elektroniska kommunikationer, avsett att börja tillämpas i juli 2003. Det nya regelverket är tillämpligt på all sändningsinfrastruktur, medan regleringen av innehållet i sändningarna via elektroniska kommunikationsnätverk inte ingår i tillämpningsområdet. Det nya regelverket omfattar särskilda bestämmelser om tillträde till spektrum, tillståndsgivning för tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnätverk och kommunikationstjänster, inklusive sådana som används för sändning av program, bestämmelser om sändningsplikt (must-carry), tillträdesregler för nätverk, system för villkorad tillgång och tillhörande utrustning. Det huvudsakliga syftet med översynen var att skapa ett antal regler som skulle vara enkla och syfta till en avreglering, vara tekniskt neutrala och tillräckligt flexibla för att kunna täcka in snabbt ändrade marknadsförhållanden i sektorn för elektroniska kommunikationer. Målet med det nya regelverket är att uppmuntra till konkurrens på marknaden för elektroniska kommunikationer, förbättra den inre marknadens funktion samt tillvarata grundläggande användarintressen som inte marknadskrafterna skulle tillvarata [26].

[26] Telekompaketet innehåller följande delar:

Direktivet om elektronisk handel [27] ger ett smidigt och flexibelt rättsligt regelverk för e-handeln och tar bara upp det som är mest nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl när det gäller e-handel. Det har utarbetats på ett tekniskt neutralt sätt så att man inte ständigt ska behöva anpassa det rättsliga regelverket till ny utveckling [28]. Det täcker ett stort antal Internet-tjänster (s.k. "informationssamhällets tjänster") som rör allt ifrån dagstidningar på Internet och specialiserade nyhetstjänster (som handels- eller ekonomiinformation), försäljning på distans av olika produkter (böcker, datorer och dataprogram, läkemedel, osv.) till finansiella tjänster på Internet (uträttandet av bankärenden, investeringar via Internet). De sistnämnda tjänsterna är särskilt viktiga eftersom de är särskilt lämpade för leverans över gränserna, vilket kommissionen konstaterade i sitt meddelande om elektronisk handel och finansiella tjänster [29]. Direktivet gäller övergripande för alla områden av lagstiftningen som rör tillhandahållande av informationssamhällets tjänster, oavsett om det rör sig om offentligrättsliga, privaträttsliga eller straffrättsliga aspekter.

[27] EGT L 178, 17.7. 2000.

[28] Till exempel utgör de tekniska tillämpningar (WAP eller PDA) som möjliggör tillgång till innehållet genom en särskilt verktyg inte någon "ändring av information" i den betydelse som avses i artikel 12 utan är bara en "teknisk specifikation av innehållet".

[29] KOM(2001) 66 slutlig, 7.2.2001.

Kommissionens meddelande om hinder för utbredd tillgång till informationssamhällets nya tjänster och tillämpningar genom öppna plattformar inom digital-tv och tredje generationens system för mobil kommunikation [30] gäller driftskompatibiliteten för informationssamhällets tjänster. Det allmänna syftet med meddelandet är att ta reda på vilka hinder det finns för en bättre tillgång till ny teknik och man tar upp frågan om att främja öppna tekniska plattformar för tredje generationens mobila kommunikationer (3G) och digital television. Denna teknik skulle i framtiden kunna bli ett komplement till persondatorn när det gäller tillhandahållandet av en förbättrad tillgång till Internet och till interaktiva tjänster. I meddelandet kartläggs olika uppföljningsåtgärder för medlemsstaterna. Man förutser vidare att det på lång sikt kommer att uppstå en "multiplattformsmiljö" som kommer att leverera avancerade tjänster i informationssamhället på ett kompletterande sätt.

[30] KOM(2003) 410, slutlig.

Kommissionens meddelande om övergången från analoga till digitala sändningar (från digital "övergång" till analog "nedsläckning") [31] ger medlemsstaterna vägledning när det gäller den svåra uppgiften att övergå till digital radio- och TV-utsändning för att så småningom helt släcka ner analog utsändning på ett konsumentvänligt sätt. I meddelandet startar man också en politisk debatt om hur man ska använda det radiospektrum som blir tillgängligt efter det att analog utsändning släckts ner. I handlingsplanen eEurope 2005 kräver man att medlemsstaterna offentliggör sina planer för övergången, inklusive ett möjligt datum för nedsläckning av analog television i slutet av 2003. På detta sätt vill man säkerställa att konsumenterna får tillräckligt med information och en lämplig förvarning om fördelarna med digital-TV och att de bör uppgradera sin utrustning. I meddelandet får medlemsstaterna råd om vilka politiska fallgropar de bör undvika och vilka inslag som bör ingå i de nationella övergångsplanerna. Nationella åtgärder bör vara klara och tydliga, proportionerliga, genomföras i god tid och vara tekniskt neutrala så att man undviker diskriminering av vissa aktörer och en snedvridning av konkurrensen på marknaden.

[31] Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om övergången från analoga till digitala sändningar. (från digital "övergång" till analog "nedsläckning"), KOM(2003) 541 slutlig.

Tillgång till TV för personer med funktionshinder

Även om frågan om tillgång till television för personer med funktionshinder inte faller inom tillämpningsområdet för direktivet om television utan gränser, vill kommissionen tillsammans med medlemsstaterna främja frågor som rör tillgänglighet för att genom kontaktkommittén som inrättades i samband med direktivet samordna och komplettera nationella åtgärder. Man kommer särskilt att diskutera hur man kan berika innehållet med ljudbeskrivning, textremsor och teckenspråk.

Konsumentskydd

Alla EU:s konsumentskyddsregler ska tillämpas på den audiovisuella sektorn på samma sätt som på andra sektorer. Reglerna omfattar allmänna bestämmelser om reklam, som ska tillämpas på alla sektorer som anges i direktivet om vilseledande reklam, samt det nya förslaget om ett ramdirektiv om företags otillbörliga affärsmetoder gentemot konsumenter. Ramdirektivet förhåller sig tekniskt neutralt och grundar sig på principen om ursprungsland, vilket gör det förenligt med direktivet om television utan gränser. Förslaget gör det klart att om det uppstår en konflikt med sektorsspecifika EU-regler, som också ska tillämpas på detta område, är det de sektorsspecifika reglerna som gäller.

Kommissionens förslag till förordning om samarbete inom konsumentskydd av den 17 juli 2003 [32] syftar till att upprätta ett nätverk av nationella tillsynsmyndigheter på konsumentskyddsområdet. Genom förordningen inrättas bland annat en ständig kommitté för konsumentskyddssamarbete. Det betyder emellertid att frågor som regleras i direktivet om television utan gränser även fortsättningsvis kommer att behandlas enbart av den kommitté som inrättades genom detta direktiv.

[32] KOM(2003) 443 slutlig.

Lag som ska tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser

Kommissionens förslag till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) av den 22 juli 2003 [33] fastställer att "på en utomobligatorisk förpliktelse tillämpas lagen i det land där skadan uppkom eller kan uppkomma, oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket land eller vilka länder följdskador uppkom". Rätten till genmäle regleras emellertid i en särskild bestämmelse i artikel 6: "På replikrätt och liknande frågor tillämpas lagen i det land där programföretaget eller tidningsutgivaren har sin vanliga vistelseort".

[33] KOM(2003) 427 slutlig.

Handelspolitik

När det gäller audiovisuella tjänster har Europeiska unionen och dess medlemsstater inte gjort några åtaganden och har i den senaste multilaterala förhandlingsrundan (Uruguayrundan) medgetts undantag enligt klausulen om "mest gynnad nation". Genom detta har EU fått handlingsfrihet i den audiovisuella sektorn, vilket gör att man kan behålla befintliga nationella och europeiska åtgärder i sektorn och samtidigt ytterligare utveckla nationella och europeiska handlingsprogram och instrument som ett svar på utvecklingen inom sektorn.

Denna handlingsfrihet är själva kärnan i slutsatserna från Europeiska rådets möte den 26 oktober 1999 rörande förhandlingarna om det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) och den kommande rundan inom Världshandelsorganisationen (WTO), som nu är på väg och som är känt under namnet DDA-rundan (Doha Development Agenda). Det sägs i slutsatserna att "när det gäller audiovisuella tjänster ska förhandlingarna syfta till att gemenskapen och dess medlemsstater ska behålla möjligheten att bevara och utveckla sina befogenheter att slå fast och föra kulturpolitik och audiovisuell politik i syfte att bevara sin kulturella mångfald..". Europeiska unionens ståndpunkt i DDA-förhandlingarna är helt i linje med dessa slutsatser.

Främjandet av kulturell mångfald i externa relationer

Europeiska unionen är öppen för handel och samarbete inom audiovisuella tjänster, eftersom främjandet av utbyten av sådana tjänster är en nödvändig komponent när det gäller målet att bevara den kulturella mångfalden. Man söker uppnå dessa mål genom att utveckla den kulturella och audiovisuella dimensionen av de befintliga partnerskapen mellan EU och tredje länder, till exempel inom ramen för Cotonou-avtalet med länder i Afrika, Västindien och Stilla havet eller inom Euro-Medelhavs-partnerskapet.

Vidare antog kommissionen i augusti 2003 ett meddelande med rubriken "Ett internationellt instrument för kulturell mångfald", i vilket man stödde möjligheten att utveckla ett nytt internationellt instrument för kulturell mångfald inom ramen för Unesco. Unesco:s generalkonferens (29 september-17 oktober 2003) beslöt att börja arbeta på en konvention om kulturell mångfald och på ett utkast till konvention som ska ha färdigställts till nästa generalkonferens 2005.

3. Mot en ny styrelseform för europeiska audiovisuella media

Direktivet om television utan gränser [34] är det viktigaste lagstiftningsinstrumentet på EU-nivå när det gäller audiovisuella tjänster. Direktivet har kompletterats med Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) [35] och med rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel [36] ("kabel- och satellitdirektivet"). I förhållande till direktivet om television utan gränser klargör e-handelsdirektivet en del rättsliga begrepp och förenar vissa aspekter som gör det möjligt för tjänster inom informationssamhället att fullt ut dra nytta av den inre marknaden, medan kabel- och satellitdirektivet syftar till att underlätta utsändning av audiovisuella program över gränserna via satellit och återutsändning via kabel.

[34] Rådets direktiv 89/552/EEG, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG.

[35] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000.

[36] EGT L 248 , 6.10. 1993, s. 15-21.

Bilagan till den fjärde rapporten om tillämpningen av direktivet om television utan gränser [37] innehåller arbetsprogrammet för 2003 för översynen av direktivet. Arbetsprogrammet föreskriver ett offentligt samråd i syfte att förse kommissionen med den information som krävs för att den ska kunna bedöma om direktivet behöver anpassas eller uppdateras.

[37] KOM(2002) 778 slutlig.

Samrådet baserades på diskussionsinlägg som publicerats på kommissionens webbplats [38]. Två omgångar offentliga samråd organiserades i Bryssel den 2-4 april och den 23-25 juni 2003. Berörda parter uppmanades också att lämna in sina skriftliga bidrag före den 15 juli 2003. Kommissionen fick mer än 150 svar (cirka 1 350 sidor). Alla relevanta parter (privata och offentliga radio- och TV-företag, producenter, rättsinnehavare, artister) och de flesta medlemsstater bidrog med inlägg. I de flesta bidragen anser man att direktivet har varit en flexibel och adekvat ram för medlemsstaternas lagstiftning och man stöder kommissionens pragmatiska hållning. Direktivet har överlag bidragit positivt till den fria rörligheten för radio- och TV-sändningar inom EU. Men bidragen visade också på vilka områden det krävs ytterligare överväganden.

[38] http://europa.eu.int/comm/avpolicy/regul/ review-twf2003/consult_en.htm

Resultaten av detta offentliga samråd (skriftliga synpunkter och offentliga utfrågningar) diskuterades också med ledamöterna i den kontaktkommitté som inrättades genom direktivet om television utan gränser och med de nationella tillsynsmyndigheterna.

3.1. Definitioner och grundläggande begrepp

I direktivet om television utan gränser fastställs minimistandarder, som medlemsstaternas reglering av innehållet i TV-sändningarna måste tillgodose. TV-sändningar från företag som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat och som uppfyller de rättsliga kraven i denna medlemsstat får fritt mottas och återutsändas i hela EU. Enligt den ursprungliga inriktningen på betydelsen av medier och kommunikationer i ett fritt, demokratiskt och socialt samhälle, innebär dessa standarder huvudsakligen en skyldighet att vidta åtgärder

- för att se till att viktiga evenemang inte sänds med exklusiva sändningsrättigheter på ett sådant sätt att stora delar av allmänheten i den medlemsstaten hindras från att se evenemanget via en allmänt tillgänglig utsändning,

- för att främja produktion och spridning av europeiska TV-program,

- för att skydda konsumenterna från otillbörliga affärsmetoder när det gäller reklam, sponsring och TV-shopping,

- för att skydda minderåriga och den allmänna ordningen, och

- för att skydda rätten till genmäle.

Direktivet innehåller grundläggande principer som kan ses som politiska mål för alla sorters tillhandahållande av audiovisuella tjänster (regler för skydd av minderåriga, åtskillnad mellan innehåll och reklaminslag, tydlig påannonsering av reklam, förbud för reklam för vissa produkter). En del av de detaljerade reglerna i direktivet om television utan gränser är särskilt avsedda för traditionell, lineär TV-programmering (till exempel bestämmelser för på vilket sätt och hur länge inslagen ska pågå när det gäller reklam- och TV-shopping).

Gemenskapslagstiftningen gör för närvarande åtskillnad mellan "radio- och televisionssändningar", som omfattas av direktivet om television utan gränser, och "informationssamhällets tjänster", som omfattas av direktivet om e-handel. Regleringarna i "television utan gränser"-direktivet är mer detaljerade än de är i direktivet om "e-handel". Detta beror i huvudsak på den helt avgörande betydelse och det mycket stora inflytande som TV-sändningarna har i våra samhällen därför att de påverkar människors åsikter.

Informationssamhällets tjänster har ännu inte fått samma betydelse och inflytande som TV-sändningarna. Utbyggnaden av bredbandstjänster har gått långsammare än man från början trott och det verkar som om utvecklingen är svår att förutspå i en radikalt förändrad ekonomisk miljö. Resultaten från samrådsförfarandet bekräftar detta antagande. I en del inlägg (särskilt från medlemsstaterna) har man begärt att direktivets tillämpningsområde ska utökas. Förslagen skiljer sig åt när det gäller omfattningen (från enbart icke-traditionella TV-sändningar till alla sorters audiovisuellt innehåll). Andra åter anser att det är för tidigt att horisontellt börja reglera innehåll, eftersom man ännu inte uppnått full mediakonvergens.

På medellång sikt anser kommissionen ändå att en grundlig översyn av direktivet kan bli nödvändig för att hänsyn ska kunna tas till den tekniska utvecklingen och förändringar i den audiovisuella marknadens struktur. Kommissionen kommer därför med hjälp av experter (i fokusgrupper) att överväga om det på EU-nivå blir nödvändigt att ändra regleringarna när det gäller de olika distributionskanalernas audiovisuella innehåll så att hänsyn kan tas till mediakonvergens på teknisk nivå och till alla avvikelser i nationell lagstiftning som påverkar den inre marknadens funktion. Gruppens mandat ska baseras på de nuvarande ramarna. Alla ingrepp måste göras så att man säkerställer en proportionerlig tillämpning av innehållsreglerna och en enhetlig tillämpning av relevant politik med nära anknytning till denna sektor, som till exempel konkurrensregler, kommersiella kommunikationer, konsumentskydd och den inre marknadens strategi för tjänstesektorn.

3.2. Allmänna regler

Direktivet om television utan gränser innehåller en grundläggande princip för den inre marknaden, nämligen den om att ursprungslandets lagstiftning ska tillämpas nästan undantagslöst. I samband med detta fastställs det i direktivet ett antal kriterier för hur man avgör vilken stat som är behörig, så att man undviker att ett visst program faller under flera olika staters behörighet. När direktivet ändrades 1997, lade man till vissa kriterier för att man på ett otvetydigt sätt ska kunna avgöra vilken medlemsstat som är behörig när det gäller en viss organisations radio- och TV-sändningar. Direktivet föreskriver att om behörigheten inte kan fastställas med hjälp av kriterierna i artikel 2.3, ska man fastställa vilken medlemsstat som är behörig utifrån fördragets artikel 52 (nuvarande artikel 43) och följande. Det offentliga samrådet behandlade också bestämmelserna i direktivets artikel 2.

Även om de flesta medlemsstater och personer i sina inlägg anser att reglerna är väl anpassade, har en del stater och vissa konsumentorganisationer uttryckt sin oro över skillnaderna i de nationella lagstiftningarna och den därmed sammanhängande risken att radio- och TV-företagen etablerar sig i det land som har den mest liberala lagstiftningen. Problemet med områdesinriktad reklam har också uppmärksammats av några medlemsstater. Denna tillgår så att radio- och TV-företagen, använder sig av en kanal avsedd för allmänheten i det egna landet för att nå ut till särskilda målgrupper - oftast i grannländerna. Kanalen är densamma, men de ursprungliga reklaminslagen har bytts ut mot reklaminslag som riktar sig direkt till de utvalda målgrupperna i grannländerna. Enligt debattinläggen riskerar detta tillvägagångssätt att inverka menligt på radio- och TV-företagens ekonomi och den audiovisuella industrin i grannländerna. Det måste emellertid påpekas att detta tillvägagångssätt står i överensstämmelse med principerna för fritt tillhandahållande av tjänster [39] och den fria etableringsrätten [40] såsom EG-domstolen har tolkat dem.

[39] EG-domstolen, 26 april 1988, mål. 325/85, Rec. I-02085

[40] När det gäller denna princip, se vägledningen till EG-domstolens rättspraxis rörande artikel 43 och följande i EG-fördraget: Etableringsrätten,1.1.2001. http://europa.eu.int/comm/internal_market/ en/services/establ/art43_fr.pdf

Däremot har det uppstått vissa problem med tillämpningen av direktivets regler, vilket framgår av det överträdelseförfarande angående programmen RTL4 och RTL5 som har lämnats in mot Nederländerna. Kommissionen kunde emellertid avskriva detta ärende efter det att den nederländska högsta domstolen avkunnat dom i målet [41].

[41] Kommissionen hade inlett ett överträdelseförfarande mot de nederländska myndigheterna, till följd av ett beslut från Commissariaat voor de media i vilket denna anser sig behörig när det gäller programmen RTL 4 och RTL 5 som sänds av ett radioföretag som faller under de luxemburgska myndigheternas behörighet. Utan att ifrågasätta den grundliga analys som gjorts av Commissariat voor de Medi, , annulerades detta beslut ändå i en dom från den högsta domstolen. Denna ansåg sig inte behörig, eftersom det skulle orsaka en situation med dubbel behörighet, som skulle strida mot direktivet om television utan gränser. Mot bakgrund av denna dom har de nederländska myndigheterna intagit samma ståndpunkt som kommissionen i detta ärende, nämligen att direktivet förbjuder alla situationer där ett radio- eller TV-företag faller under flera medlemsstaters behörighet. Kommissionen har därför beslutat att lägga ned ärendet.

Kommissionen kommer liksom tidigare att vid behov undersöka eventuella frågor som rör dessa principer inom ramen för kontaktkommittén och, om så krävs, med deltagande av de nationella lagstiftarna.

3.3. Rätt till information

Under samrådsförfarandet diskuterades rätten till information ur två aspekter. I det första debattinlägget ställdes det frågor om relevansen och lämpligheten av de nuvarande bestämmelserna i direktivets artikel 3a (evenemang av särskild vikt för samhället). Debattinlägg nummer sex tog upp behovet av att i framtiden införa rätten till korta sammandrag av evenemang som är föremål för exklusiva rättigheter samt rätten att få tillgång till dessa evenemang.

I de flesta inläggen ses direktivets artikel 3a som användbar, nödvändig, effektiv och proportionerlig. En del inlägg, särskilt de från tyska radio- och TV-företag, är mer kritiska i detta avseende. När det gäller en möjlig utvidgning av dessa bestämmelser, föreslog vissa radio- och TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst att man skulle göra upp en lista på evenemang av särskild vikt för (det europeiska) samhället, mest i syfte att få bort den praxis som består i att man marknadsför vissa rättigheter i vissa geografiska områden. Detta förslag möttes emellertid av en allmän skepsis. Trots de olika förbättringar som föreslogs i inläggen, kunde man inte enas om huruvida man på europeisk nivå bör definiera begreppet "en betydande del av allmänheten" eller om det är nödvändigt att ändra direktivet när det gäller referensdatum. En del medlemsstater och andra berörda skulle välkomna införandet av ett godkännande från kommissionen av de föreslagna åtgärdernas (listor) förenlighet med gemenskapsrätten. Detta skulle ge en bättre rättssäkerhet jämfört med nuvarande situation, som innebär att kommissionen måste inleda ett överträdelseförfarande när den anser att de nationella åtgärderna inte står i proportion till det avsedda syftet.

Samråden visade att det inte föreligger något omedelbart behov av en översyn av denna bestämmelse i direktivet. Såsom påpekades i några av inläggen, kan den kommande domen från förstainstansrätten [42] om artikel 3a komma att medföra nya faktorer som kan göra det nödvändigt med en fördjupad diskussion om de "vägledande principerna" eller kommissionens roll. Kommissionen kommer att diskutera dessa frågor i kontaktkommittén under andra hälften av 2004. Eventuella riktlinjer skulle förse medlemsstaterna med särskild information när det gäller val av nationella åtgärder och genomförandet av dessa. Kommissionen anser att tanken på en europeisk lista inte skulle ha något mervärde, eftersom direktivet i sin nuvarande utformning överlåter till medlemsstaterna att avgöra vad som är evenemang av särskild vikt utifrån nationella, regionala, kulturella och samhälleliga särdrag. En radikal förändring av medlemsstaternas ansvar när det gäller att avgöra vad som är evenemang av särskild vikt för samhället kan inte ses som förenligt med subsidiaritetsprincipen. Förslagen skulle heller inte bidra till att motverka den praxis som består i att man marknadsför vissa rättigheter i vissa geografiska områden. Radio- och TV-företag som verkar i allmänhetens tjänst och en del medlemsstater anser att man på europeisk nivå bör införa en lagstadgad, harmoniserad rätt till tillgång till evenemang med stort nyhetsintresse. Nuvarande skillnader i de nationella lagstiftningarna när det gäller denna fråga skapar en snedvridning. Andra medlemsstater är mer skeptiska och privata radio- och TV-företag och rättsinnehavare anser att frågan bör göras upp på frivillig väg och de avvisar bestämt tanken på någon rätt till "tillgång" till sådant innehåll.

[42] Kirch Media, T-33/01 CFI.

Kommissionen anser att frågan om rätt till tillgång till evenemang med stort nyhetsvärde bör undersökas närmare [43] och man kommer att bjuda in experter för att ytterligare diskutera denna fråga (i en fokusgrupp). De frågor som det gäller måste ses ur ett upphovsrättsligt perspektiv. Tre huvudsakliga frågor måste besvaras: I vilken utsträckning har upphovsrättsdirektivet en tillfredställande lösning i sin bestämmelse om "rättvis behandling"? Kan de allmänna politiska målsättningar som berörs (pluralism när det gäller informationskällor, osv.) göra det nödvändigt med en lagstadgad "rätt till tillgång" för medieföretag och nyhetsbyråer? Vilken typ av ingripande är lämpligast?

[43] Se också framställning nr. 1358/2002 till Europaparlamentet.

3.4. Främjandet av produktion , kronologi

En övervägande del av sändningstiden ska bestå av europeiska produktioner (artiklarna 4 och 6 i direktivet om television utan gränser)

Artikel 4 i direktivet har bestämmelser om åtgärder för att främja "europeiska verk". Dessa "europeiska verk" definieras i artikel 6.

De flesta berörda parter är positiva till de nuvarande bestämmelserna. Några krävde att kraven skulle skärpas, medan andra föreslog att man skulle ersätta de nuvarande kraven med andra instrument som till exempel investeringskrav eller särskilda stödprogram för europeisk produktion. En minoritet av parterna fortsätter att ifrågasätta behovet av och proportionaliteten i sådana krav.

Bland förslagen att skärpa de nuvarande kraven återfanns följande:

Man bör införa ett uttryckligt kvantitativt mål istället för uttrycket "en övervägande del av sin sändningstid". Den föreslagna minimitiden varierade mellan 51 och 75%.

Man bör tydliggöra skyldigheten genom att stryka orden "där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt". Detta förslag stöddes av ett stort antal producenter, manusförfattare och distributörer.

Bara i ett fåtal inlägg krävde man nya delmål eller kvoteringar för nationella produktioner, icke nationella europeiska verk, filmer och "regionala" program med särskilda språkupplagor. Införandet av ett investeringskrav föreslogs också, som ett komplement till kvantitativ sändningstid.

En del begärde en förbättring av Europeiska kommissionens övervakningssystem när det gäller denna artikel, till exempel genom nya riktlinjer för insamling och validering av uppgifter eller genom att övervakningen organiseras på gemenskapsnivå.

Parterna hade mycket avvikande åsikter om behovet av ytterligare harmonisering av den definition av europeiska produktioner som återfinns i artikel 6. De som förordade en harmonisering föreslog att man skulle använda den definition som finns i konventionen om europeisk samproduktion av film (European Convention on Cinematographic Co-production).

Europeiska produktioner av oberoende producenter (artikel 5 i direktivet om television utan gränser)

I artikel 5 fastställs det att 10 % av sändningstiden eller programbudgeten ska ägnas europeiska produktioner av oberoende producenter. De flesta berörda är positiva till nuvarande bestämmelser. Det fanns också förslag på att öka denna siffra till 25 % och att stryka meningen "där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt". En del röster höjdes också för att de nuvarande kraven skulle tas bort eller ersättas av andra mekanismer.

Majoriteten ansåg att frånvaron av en definition av begreppet "oberoende producent" inte är ett hinder för rörligheten för verk inom EU: Med andra ord, finns det ett stort stöd för de nuvarande bestämmelserna. Många parter förordar emellertid införandet av en harmoniserad definition. Dessa parter hade gjort upp en lång lista på viktiga kriterier på oberoende produktioner som skulle kunna användas i direktivet. Ett möjligt sätt vore att göra en sådan lista på kriterier tillgänglig för medlemsstaterna i form av riktlinjer.

Bestämmelser som är gemensamma för artiklarna 4, 5 och 6 i direktivet om television utan gränser

En minoritet ansåg att man från åtgärderna för att främja europeiska verk borde utesluta tematiska kanaler, TV-shopping, länder med liten kapacitet för audiovisuell produktion eller med ett begränsat språkområde, små och medelstora sändningsföretag och kanaler med liten publik ("de minimis-kriteriet"). En del begärde särskilda bestämmelser för "nya" sändningsföretag och nya former av program och tillgång till program, som till exempel pay per view eller video on demand. Alla undantag som görs från tillämpningen av åtgärderna för främjande av europeiska verk bör emellertid noggrant definieras och beskrivas i direktivet.

Mediekronologi (artikel 7 i direktiv om television utan gränser)

En stor majoritet av de berörda parterna var positiva till nuvarande bestämmelser när det gäller mediekronologin i artikel 7. De offentliga samråden och inläggen i samband med översynsförfarandet visade att kapitel III i direktivet ses som en välbalanserad kompromiss när det gäller att främja ett mångsidigt europeiskt audiovisuellt landskap. Kommissionen har därför inte för avsikt att på detta stadium föreslå några ändringar av bestämmelserna i fråga. Kommissionen kommer vidare att övervaka tillämpningen i ljuset av den studie som föreskrivs i artikel 25 i direktivet om television utan gränser.

3.5. Kommersiella meddelanden

I direktivets kapitel IV finns en rad regler för reklam, sponsring och TV-shopping, inklusive regler för reklam som riktas till minderåriga. Det fastställs där regler för hur mycket TV-reklam som ska tillåtas (maximum per dag och sändningstider, artikel 18), hur många gånger man får avbryta för reklaminslag och på vilket sätt (artikel 11), liksom regler som ska tillämpas på innehåll och presentation av reklaminslagen (artiklarna 10, 12, 13, 14, 15 och 16). Särskilda regler (artikel 17) finns för sponsring.

Syftet med direktivet är att tillvarata TV-tittarnas intressen, till exempel genom att föreskriva att tydlig åtskillnad görs mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag, att man skyddar de audiovisuella verkens integritet och värde och rättsinnehavarna, till exempel genom att undvika alltför många avbrott. Inom ramen för det offentliga samrådet uppmanade kommissionen de berörda parterna att lämna sina synpunkter på bestämmelsernas relevans, med hänsyn till marknadernas utveckling och tekniska framsteg. Man ville särskilt veta om reglerna för kvantitativ begränsning av reklam kan mjukas upp med hänsyn till tittarnas möjligheter till val och kontroll samt om den nya tekniken för reklam är förenlig med bestämmelserna i direktivet.

De synpunkter som framkom på de undersökta områdena kan sammanfattas på följande sätt:

När det gäller begrepp och definitioner i artikel 1 i direktivet, var man i de flesta inläggen positiv till att behålla de nuvarande definitionerna. Det är inte många inlägg som förespråkar ändringar. Man anser också i allmänhet att det är för tidigt att i direktivet definiera den nya reklamtekniken.

De flesta inlägg är positiva till de nuvarande bestämmelserna om skydd av minderåriga (artikel 16) och den mänskliga värdigheten (artikel 12), som de anser vara tillräckliga. De organisationer som representerar konsumenter och familjer var ändå positiva till en viss förstärkning av bestämmelserna till skydd av minderåriga. Detta är ett område som kommissionen redan har tagit sig an i sitt förslag om otillbörliga affärsmetoder.

De flesta inläggen som kommit in till kommissionen är positiva till att behålla de nuvarande bestämmelserna om reklamens form och hur den presenteras (artikel 10). Trots att de är positiva till principen om åtskillnad mellan redaktionellt innehåll och reklam, vill vissa operatörer, särskilt påannonsörer, se en viss uppmjukning av tillämpningen, särskilt när det gäller enstaka reklaminslags exceptionella karaktär eller förbudet mot dold reklam.

Bestämmelserna om reklaminslag och TV-shopping anses i allmänhet vara tillfredställande. Trots att man i princip tycker att det är riktigt att reklaminslagen infogas mellan programmen och att reklam under programmen inte får kompromettera värdet och integriteten i de berörda programmen, är det många debattinlägg som förordar en förenkling av reglerna, särskilt när det gäller sportprogrammen och de föreskrivna 20 minuterna som ska förflyta mellan reklaminslagen.

TV-reklam för tobaksprodukter och receptbelagda läkemedel är inte tillåten. Reklamen för alkoholhaltiga drycker är föremål för vissa restriktioner. Dessa bestämmelser understöds i allmänhet av de berörda parterna. En medlemsstat och vissa organisationer som verkar för skydd av minderåriga respektive folkhälsa är dock positiva till en skärpning av reglerna för alkoholreklam.

Bestämmelserna om varaktighet understöds av de flesta medlemsstater. En viss uppmjukning krävs dock av en del medlemsstater, de flesta privata radio- och TV-företag och några reklambyråer. Man vill i allmänhet inte ha en differentiering av reglerna beroende på typ av program eller publik. Flera privata radio- och TV-företag samt reklambyråer förespråkar en mer utbredd användning av självreglering eller samreglering. I andra inlägg hävdar man att sådana mekanismer är ineffektiva när det gäller bestämmelserna om varaktighet.

Reglerna för sponsring ses i många inlägg som tillfredställande. I en del inlägg kräver man dock ett förtydligande när det gäller frågan om huruvida reglerna tillåter en presentation av produkterna.

När det gäller den nya reklamtekniken, verkar en majoritet anse att, om vissa villkor uppfylls, är delad TV-skärm, interaktiv reklam och virtuell reklam förenliga med direktivet. Av rättssäkerhetsskäl och för att åstadkomma en harmonisering av lagstiftningen i EU:s medlemsstater, önskar emellertid ett stort antal parter att kommissionen i ett tolkningsmeddelande förtydligar hur direktivets regler ska tillämpas på denna nya teknik.

Kommissionen har således beslutat att inom kort anta ett tolkningsmeddelande om hur bestämmelserna i direktivets kapitel IV ska tillämpas på den nya reklamtekniken. Vidare kommer kommissionen, efter samråd med experter (inom ramen för reflektionsgruppen), att se på hur reglerna för avbrott och varaktighet skulle kunna utvecklas mot bakgrund av vilken grad av kontroll som TV-tittarna har och vilket programutbud som erbjuds. Vid denna granskning kommer hänsyn också att tas till resultaten från den oberoende studie som kommissionen har beställt och som undersöker regleringsåtgärdernas påverkan på reklammarknaden [44] samt förslaget till direktiv om illojala affärsmetoder.

[44] Se EGT S107-95378.

3.6. Skydd av minderåriga och den allmänna ordningen

Kommentarerna i det offentliga samrådet visar att de berörda parterna är överens om att bestämmelserna i direktivet om skydd av minderåriga är tillfredställande och adekvata. En del parter ansåg att tillämpningen av bestämmelserna borde utsträckas till att även gälla Internet.

Artikel 22 i direktivet gör en åtskillnad mellan program som allvarligt kan skada utvecklingen hos minderåriga och program som bedöms kunna skada utvecklingen hos minderåriga. Många parter anser att bestämmelsen bör behållas som den är och att det inte har varit några problem med tillämpning en av denna artikel. En del är emellertid positiva till ett försök till klargörande av bestämmelserna i artikel 22.1 och 22.2.

De flesta parter som kommenterade det ämne som gäller förbud för sändningar som uppmuntrar till diskriminering på grund av ras, kön eller nationalitet är nöjda med bestämmelserna i deras nuvarande skick och anser inte att det finns några problem. En del av parterna menade att samreglering eller självreglering skulle vara olämpligt på detta område. Många parter ansåg att det krävdes närmare utredningar om lämpliga åtgärder mot diskriminering på grund av ras, kön eller nationalitet, medan andra underströk behovet av att noggrant väga den grundläggande yttrandefriheten mot åtgärder i detta hänseende.

Inläggen visade att samreglerande modeller fungerar utmärkt i en del medlemsstater, men en del parter menade att bara enkla uppförandekoder utan någon kontroll från myndigheternas sida inte var tillräckligt.

Den allmänna meningen var att även om reglerna är ganska tydliga, kommer det faktiska genomförandet av bestämmelserna att bli allt svårare, särskilt i en digital miljö och på Internet. Mot bakgrund av detta underströks det särskilt att det finns fördelar med själv- och samreglerande modeller. Stort intresse uttrycktes för ett utökat utbyte av bästa metoder och ett nätverkssamarbete mellan olika instanser.

Artikel 2a i direktivet medger undantag från skyldigheten att "säkerställa fri mottagning" när det gäller innehåll som kan skada utvecklingen hos minderåriga. De flesta av de parter som kommenterade detta ämne anser att bestämmelsen i artikel 2a är adekvat och proportionerlig när det gäller att skydda det berörda allmänintresset. En del anser emellertid att förfarandet kan förenklas eller att en eventuell tillämpning av bestämmelsen måste förtydligas, till exempel i ett tolkningsmeddelande.

Som ett resultat av samrådet och med hänsyn till att många parter är tveksamma till om det går att uppnå ett effektivt verkställande av bestämmelserna, kommer kommissionen till att börja med att föreslå en uppdatering av rekommendationen om skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten med en inriktning på själv- och samreglerande modeller (se kapitel 3.10). Särskild vikt kommer att fästas vid Internet, så att man kan bidra till ett faktiskt iakttagande av de principer om skydd av minderåriga och allmän ordning som har erkänts vara av generell betydelse oavsett tjänstens natur eller leveranssätt.

3.7. Rätt till genmäle

De flesta av de parter som kommenterade rätten till genmäle när det gäller TV-tjänster anser att bestämmelsen är bra som den är och att inga ytterligare bestämmelser krävs. En del parter anser att man ska utveckla en rätt till genmäle som ska tillämpas på alla elektroniska medier.

Som tidigare nämnts är kommissionen av den åsikten att den lagstiftning som ska tillämpas på genmäle eller motsvarande åtgärder ska vara lagstiftningen i det land där programföretaget är etablerat.

Såsom föreslagits i samrådsförfarandet, kommer kommissionen att föreslå att rätten till genmäle ska tillämpas på alla medier. Man kommer till att börja med införliva rätten till genmäle i rekommendationen om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten. Kommissionen kommer också att aktivt engagera sig i Europarådets arbete för rätten till genmäle i Internet-miljö.

3.8. Institutionella aspekter

Samrådet tog upp hur kontaktkommittén fungerar och hur de nationella tillsynsmyndigheterna bättre kan integreras på europeisk nivå. En annan idé som framkom i diskussionsinläggen var hur man ska övervinna svårigheterna med samreglerande modeller (uppsplittring av marknaden, osv.) genom olika former av samarbete mellan samreglerande organ.

Synen på kontaktkommittén är generellt positiv och man ser den som en vettig och nyttig institution. Det råder mindre samstämmighet kring hur nationella tillsynsmyndigheter bättre ska kunna engageras på europeisk nivå. De flesta myndigheter och en del medlemsstater är positiva till inrättandet av en regleringskommitté på europeisk nivå, medan andra medlemsstater är emot en dubblering av kommittéerna.

I några inlägg föreslog man också att kontaktkommitténs överläggningar ska offentliggöras för att öka insynen i dess arbete. Privata programföretag ville få observatörsstatus i kontaktkommittén.

Av bidragen till samrådsförfarandet drar kommissionen slutsatsen att kontaktkommitténs sammansättning och uppgifter inte bör ändras. Som ett svar på begäran om ökad insyn, kommer kommissionen vid kontaktkommitténs första möte 2004 att föreslå en ändring av artikel 7 i kontaktkommitténs arbetsordning, som för närvarande föreskriver att kontaktkommitténs överläggningar ska vara konfidentiella. Kommissionen kommer att föreslå att man i enlighet med förordning (EG) 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar [45] ändrar arbetsordningen så att den tillåter offentliggörande av dagordning, handlingar och protokoll, med de undantag som anges i förordningen. Dessa handlingar ska publiceras på kommissionens webbplats.

[45] EGT L 145/43, 31.5.2001.

Kommissionen kommer liksom tidigare att med jämna mellanrum bjuda in företrädare från branschen när punkterna på dagordningen kräver deras närvaro, men kommissionen anser inte att det är ändamålsenligt att radio- och TV-företagen ständigt är företrädda.

Kommissionen kommer även fortsättningsvis att i vissa fall bjuda in ordförande och direktörer för nationella tillsynsmyndigheter till mötena. Två sådana möten ägde rum under 2003. Om erfarenheterna av dessa möten fortsätter att vara lika tillfredställande i framtiden, kommer kommissionen under andra hälften av 2004 att tillsätta en permanent europeisk grupp av reglerande myndigheter för audiovisuella tjänster. Ett eventuellt kommissionsbeslut om detta skulle klargöra att regleringskommitténs uppgifter är begränsade till ett utbyte av åsikter om operationella och tekniska frågor, medan kontaktkommittén förblir den kommitté som är ansvarig enligt bestämmelserna i direktivet.

3.9. Rekommendationen om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten

Rådets rekommendation om skyddet för minderåriga och för den mänskliga värdigheten [46] som antogs 1998 är det första rättsinstrumentet - på EU-nivå - som gäller audiovisuella tjänster och informationstjänster på Internet. I rekommendationen ges riktlinjer för nationell självreglering rörande skyddet för minderåriga och för den mänskliga värdigheten. Bland annat uppmanas leverantörer av Internettjänster att utarbeta uppförandekoder för bättre och tydligare tillämpning av gällande lagstiftning.

[46] Rådets rekommendation av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (offentliggjord i EGT L 270, 7.10.1998, s. 48).

I den andra rapporten om tillämpningen av rekommendationen drar man slutsatsen att tillämpningen av rekommendationen i medlemsstaterna (liksom i de anslutande staterna och andra stater som svarade på enkäten) fortfarande är heterogen. Antalet telefonjourer och uppförandekoder har ökat anmärkningsvärt och det faktum att två av de anslutande stater som svarade på enkäten har inrättat telefonjourer är ett också ett positivt tecken.

Gradering eller klassificering av audiovisuellt innehåll spelar en viktig roll vid skyddet av minderåriga. I ett antal inlägg ansåg man att klassificeringssystemen bör ta hänsyn till kulturella och sociala skillnader mellan medlemsstaterna. Trots det skulle man kunna ha ett EU-system av gemensamma, beskrivande symboler för att hjälpa tittarna att bedöma innehållet i programmen. Detta kan man uppnå i en botten-upp-strategi genom samarbete mellan samreglerande instanser i medlemsstaterna och utbyte av bästa metoder. Med tanke på rekommendationens tvärmediala angreppssätt, tänker kommissionen föreslå en uppdatering av rådets rekommendation om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten så att den också omfattar en anmodan om harmonisering av sådana beskrivande symboler.

Det föränderliga medielandskapet, som uppstår till följd av ny teknik och medieinnovation gör det nödvändigt att lära barnen (och föräldrarna) att använda medierna på ett effektivt sätt. Att veta hur man söker information och hur man ska tolka denna är i våra dagar en mycket väsentlig kunskap. Ett antal parter som deltog i det offentliga samrådet om direktivet om television utan gränser föreslog också - utöver de frågor som nämnts tidigare - att man ska tillfoga mediekunskap till ämnena i rekommendationen. Detta är en fråga som kommissionen noggrant kommer att överväga i ljuset av det planerade förslaget till en uppdatering av rådets rekommendation.

Kommissionen har för avsikt att följa upp kommentarerna till skyddet av minderåriga genom att föreslå en uppdatering av rekommendationen. Denna kan omfatta frågor som rör mediekunskap, rätten till genmäle eller åtgärder mot diskriminering eller hets mot folkgrupp på grundval av ras, kön eller nationalitet i alla medier på Internet. Förslaget kommer att bygga på slutsatserna i den andra rapporten om tillämpningen av rekommendationen.

3.10. Sam- och självreglering

I meddelandet från 1999 om audiovisuell politik [47] betonades vikten av sam- och självreglerande instrument. Utifrån Europeiska kommissionens vitbok om styrelseformerna i EU [48] och handlingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning [49] i den fjärde rapporten om tillämpningen av direktivet om television utan gränser [50], påminde kommissionen om de grundläggande principerna för reglering, nämligen att direktiven måste återgå till att vara instrument som anger de rättsliga ramarna och vilka mål som ska uppnås. Samreglering gör det möjligt att genomföra de mål som EU ställt upp genom att åtgärder vidtas av aktörerna inom ett givet område. Lagstiftaren bestämmer i vilken utsträckning utformningen och tillämpningen av åtgärderna kan anförtros åt aktörerna på området på grundval av deras erkända erfarenhet av ämnet. Om denna mekanism inte leder till de förväntade resultaten, reserverar sig lagstiftaren rätten att direkt ta till lagstiftningsåtgärder.

[47] Principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran - KOM(1999) 657 slutlig.

[48] KOM(2001) 428 slutlig, 25.7.2001.

[49] KOM(2002) 278 slutlig.

[50] KOM(2002) 778 slutlig, 6.1.2003, bilaga punkt 2.1.2.

Inläggen under samrådsförfarandet visar tydligt att begrepp som självreglering, självkontroll och samreglering används på olika sätt i olika medlemsstater. Reglerande modeller som kallas "självreglering" i en medlemsstat skulle klart betecknas som "samreglerande" i andra. Ett stort antal exempel visar att samreglerande modeller redan används i stor utsträckning inom de nuvarande ramarna. De verkar vara särskilt framgångsrika när det gäller tillämpningen av reglerna för reklam och skyddet av minderåriga.

På grund av de terminologiska problem som många av de berörda parterna har med dessa begrepp, behöver begreppen klargöras. Kommissionen anser att vitboken om styrelseformerna i EU och handlingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning redan innehåller grunderna för den nuvarande diskussionen. För att uppnå en bättre och snabbare reglering, sammanfattar man i vitboken de viktigaste faktorerna som leder till förbättringar och anger villkoren för användningen av samreglering. Inläggen under samrådsförfarandet visar att samreglerande modeller har införts i ett flertal medlemsstater utan att detta har lett till någon konflikt med direktivet. Men de visar också att många parter anser att självreglering inte är en lämplig lösning för att garantera att alla politiska mål i direktivet uppfylls.

I detta sammanhang måste man också undersöka hur man bäst ser till att utvecklingen av nationella sam- och självreglerande modeller inte stör den inre marknadens funktion genom en uppsplittring av marknaderna.

Kommissionen tänker genomföra en studie av de samreglerande modellerna i mediasektorn. Analysen ska ge en fullständig bild av de samreglerande åtgärder som medlemsstaterna och de anslutande länderna vidtagit till dags dato samt av den forskning som redan gjorts. Studien ska ange inom vilka områden åtgärderna huvudsakligen tillämpas, vilken effekt de har och hur de överensstämmer med de mål som gäller allmänintresset.

4. Slutsatser och tidsschema

Även om effekterna av de tekniska förändringarna på utvecklingen av den audiovisuella marknaden har varit långsammare än vad man trodde för bara några år sedan, kommer digital teknik och konvergens i allt större utsträckning att medföra nytt innehåll, nya sätt att framställa det och nya affärsmodeller för att finansiera det. Regleringspolitiken i sektorn måste säkerställa vissa allmänna intressen, som kulturell mångfald, rätt till information, skydd av minderåriga och konsumentskydd nu och i framtiden. Det omfattande samrådet bekräftade att dessa mål inte ifrågasätts vid utvecklingen av tekniken eller marknaden. Vad som ifrågasätts är hur dessa mål ska kunna uppnås i en förändrad miljö.

När det gäller reglering kommer kommissionen att gå vidare med en strategi i två steg. I det korta perspektivet kan man få bättre rättssäkerhet genom att kommissionen utarbetar ett tolkningsmeddelande om TV-reklam, eftersom det inte behövs någon översyn av själva direktivet. Detta tolkningsmeddelande kommer särskilt att klargöra i vilken utsträckning det nuvarande direktivet kan tillämpas på de nya reklammetoderna. Kommissionen kommer också att föreslå en uppdatering av rekommendationen om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten.

På medellång sikt är det några frågor som kräver ytterligare övervägande och diskussion, vilket skulle kunna leda till ändringar av direktivet om television utan gränser på ett senare stadium. Dessa frågor kommer antingen att analyseras av kommissionen med hjälp av expertråd (fokusgrupper) eller så kommer kommissionen att beställa eller har redan beställt oberoende studier om respektive ämnen.

Möten i de särskilda grupperna kommer att anordnas under 2004 på följande teman:

Reglering av audiovisuellt innehåll.

Hur detaljerad ska regleringen av reklam vara?

Rätten till information och rätten till korta rapporter.

Studier kommer att genomföras inom följande ämnesområden:

Jämförande studie av följderna av kontrollåtgärder på TV-reklammarknaderna i Europeiska unionens medlemsstater och vissa andra länder.

Studie av följderna av de åtgärder för främjandet av distribution och produktion av TV-program (på europeisk nivå och nationellt) som föreskrivs i artikel 25a i direktivet om television utan gränser

Studie av samreglerande åtgärder i mediasektorn.

Studie av regleringarna av interaktiv television.

Handlingsplanen återfinns i bilagan.

Bilaga

Åtgärd // Datum för slutförande

Kommissionens tolkningsmeddelande om reklam // Första kvartalet 2004

Förslag till uppdatering av rådets rekommendation om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten // Första kvartalet 2004

Förslag till en rådets rekommendation om det europeiska filmarvet // Första kvartalet 2004

Förslag till uppdatering av kommissionens meddelande om biograffilm // Första kvartalet 2004

Rapport om tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i direktivet "Television utan gränser". // Första hälften av 2004

Möten i fokusgrupperna (reglering av audiovisuellt innehåll, graden av detaljreglering av reklamen, rätten till information) // 2004

Eventuellt kommissionsbeslut om audiovisuella regleringsgruppen // Andra hälften av 2004

Presentation av studien av följderna av de åtgärder för främjandet av distribution och produktion av TV-program (på europeisk nivå och nationellt) som föreskrivs i artikel 25a i direktivet om television utan gränser. // I slutet av 2004

Presentation av den jämförande studien om följderna av kontrollåtgärder på TV-reklammarknaderna i Europeiska unionens medlemsstater och vissa andra länder. // I slutet av 2004

Kommissionens femte rapport om tillämpningen av direktivet om television utan gränser. // 2005

Tredje europeiska audiovisuella konferensen // 2005

Presentation av studien av samreglerande åtgärder i mediasektorn // 2005

Top