52003DC0571

KOMMISSIONENS RAPPORT TILL RÅDET om humlesektorns utveckling (med tillämpning av bestämmelserna i artikel 18.2 i rådets förordning (EEG) nr 1696/71 om den gemensamma organisationen av marknaden för humle)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning

1. Disposition av förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för humle

1.1 Produktionsstöd

1.2 Producentgrupper

1.3 Särskilda åtgärder

1.4 System för certifiering av produkten

1.5 System för handel med tredjeländer

1.6 Budgetfrågor

2. Allmän översikt av sektorn

2.1 Världsproduktionen av humle

2.2 Humleproduktionen inom Europeiska unionen

2.2.1 Arealer

2.2.2 Produktion

2.2.3 Avkastning

2.2.4 Produktionsstruktur

2.2.5 Produktionens kostnader och intäkter

2.2.6 Odlade sortgrupper

3. Marknadsläge

3.1 Saluföring

3.2 Priser

3.3 Producenternas lager

3.4 Handelns utveckling

4. Framtidsutsikter knutna till anslutningen

5. Bedömningar

5.1 Marknadens funktion

5.2 Funktionen hos den gemensamma organisationen av marknaden för humle

6. Slutsatser

Bilaga I - Historik för den gemensamma organisationen av marknaden för humle (1971-1997)

1. De första 20 åren av den gemensamma organisationen av marknaden

1.1 Produktionsstöd

1.2 Stöd till sortomställning

1.3 Certifiering

1.4 Producentgrupper

1.5 Bestämmelser om handel med tredjeländer

2. Anpassningar år 1992.

Bilaga II - Humle: Faktablad

Bilaga III - Statistiska tabeller

INLEDNING

I artikel 18 i grundförordningen (EEG) nr 1696/71 [1] om den gemensamma organisationen av marknaden för humle föreskrivs att kommissionen före den 31 december 2003 skall skicka en rapport med en bedömning av sektorn till rådet, vid behov åtföljd av förslag. Bedömningen presenteras i denna rapport. Den historiska utvecklingen av den gemensamma organisationen av marknaden för humle framgår av bilaga I, och ett faktablad om humle finns i bilaga II.

[1] EGT L 175, 4.8.1971, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1514/2001 (EGT L 201, 26.7.2001, s. 8).

1. Disposition av förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för humle

Den gemensamma organisation av marknaden för humle som för närvarande är i kraft härstammar från reformen 1997 [2].

[2] Rådets förordning (EG) nr 1554/97 (EGT L 208, 2.8.1997, s. 1).

De prioriterade målen för denna reform var att göra bestämmelserna mera sammanhängande och flexibla i överensstämmelse med marknadens dynamik och de funktionella kraven från förädlingsindustrin, och att förenkla förvaltningen.

1.1 Produktionsstöd

Hörnstenen i den gemensamma organisationen av marknaden för humle är produktionsstödet, som har fastställts för fem år och är sortrelaterat. År 2001 förlängdes systemet för produktionsstöd med en treårsperiod (2003 års skörd inräknad).

Detta schablonstöd fastställdes till 480 euro/ha och har tillämpats utan ändring från och med 1996 års skörd. För närvarande motsvarar det omkring 8 % av producentens genomsnittliga bruttointäkt.

För att kunna utnyttja stödsystemet måste humleproducenterna deklarera planterade arealer senast den 31 maj skördeåret (undantag för Storbritannien: 30 juni) och lämna in ansökan om stöd genom producentgruppen senast den 31 oktober skördeåret.

Kontroller skall genomföras inom det integrerade systemet för administration och kontroll.

Vid störningar på marknaden kan stödet efter beslut av rådet på förslag av kommissionen ändras eller beviljas endast för en del av de odlade arealerna.

1.2 Producentgrupper

Med reformen 1997 förstärktes producentgruppernas roll, särskilt i strävan mot målet att främja en kvalitativ anpassning av produktionen till marknadens utveckling.

Producentgruppernas roll kretsar kring två huvudområden:

1. Saluföring av produkten sköts av producentgrupperna. Dessa har dock viss flexibilitet och kan tillåta att medlemmarna själva saluför en del av sin produktion. I så fall har gruppen insynsrätt i försäljningsprisnivån. Vid oenighet om de föreslagna priserna är producentgruppen skyldig att ändra erbjudandet till en högre nivå och att finna en ny köpare.

Det kan vara av intresse att nämna det nationella system för förvaltning av kontrakt som de tyska producentgrupperna infört och som syftar till att främja kvalitetsproduktion.

Köparen betalar till gruppen ett fast belopp av det pris han har avtalat med producenten. På grundval av en kvalitetsanalys som ett oberoende organ genomför för gruppens räkning betalas en del av detta belopp till producenten enligt ett bonus/malussystem. Kvalitetskriterier har införts som bygger på vattenhalten, andelen blad, stjälkar och spill, andelen täckblad på kottarna och alfasyrahalten.

2. Ett strukturellt åtgärdspaket finansieras från innehållet produktionsstöd och kan uppgå till högst 20 % [3]. Dessa medel förvaltas av gruppen.

[3] Det är obligatoriskt 20 % i Tyskland eftersom producentgrupperna inte avsätter medlemmarnas totala produktion. I övriga medlemsstater med undantag av Frankrike är detta innehållna stöd mindre än 20 % och varierar från år till år alltefter behovet. Frankrike innehåller inte något stöd, vilket alltså i sin helhet betalas ut till producenterna.

Åtgärderna är främst stöd till sortomställning, rationalisering och mekanisering av odlingen och särskilt skördearbetet, införande av gemensamma odlingsåtgärder (odlingsteknik, växtnäring, sorter etc.), saluföring och kompletterande åtgärder på marknaden, kvalitetsförbättring, forskning och försöksverksamhet. Denna del av stödet kan också användas för att förstärka stödet till uttag av mark och röjning.

1.3 Särskilda åtgärder

År 1998 drabbades humlesektorn av en kraftig obalans mellan produktionen och marknadens faktiska behov med avseende på såväl kvantitet som produktkvalitet. Det blev nödvändigt att anpassa produktionen genom en selektiv minskning av produktionsarealerna inom Europeiska unionen.

Särskilda tillfälliga åtgärder infördes för femårsperioden 1998-2002 [4] och förlängdes senare till och med 2003 års skörd.

[4] Rådets förordning (EG) nr 1098/98 (EGT L 157, 30.5.1998, s. 7).

De avser tillfälligt uttag av mark och röjning av odlingar. Dessa åtgärder syftar alltså till att minska produktionen genom att minska den odlade arealen. De är frivilliga för medlemsstaten, producentgruppen och enskilda producenter.

Uttag av mark görs på årsbasis, varvid beslut tas om att antingen ta ut mark eller återuppta humleodlingen, beroende på läget och marknadsutsikterna. Genom denna åtgärd kan man också anpassa kvaliteten på utbudet i den mån uttaget av mark kan göras selektivt med hänsyn till sorten.

Röjning innebär ett åtagande att inte återplantera den stödberättigande arealen med humle fram till slutet av år 2003.

Enligt dessa två åtgärder betalas en ersättning på 480 euro/ha, alltså samma belopp som produktionsstödet, för de arealer som tas ut eller röjs. Vissa villkor för god lantbrukspraxis skall iakttas, särskilt när det gäller bevarande av uttagna humleodlingar.

1.4 System för certifiering av produkten

Den gemensamma organisationen av marknaden för humle föreskriver att humlen innan den kan saluföras skall genomgå ett certifieringsförfarande som visar att den uppfyller miniminormerna för kvalitet.

Kvalitetscertifieringen ger också information om produktens ursprung och produktionsåret. Certifieringen skall göras före bearbetningen och före den 31 mars året efter skördeåret. Intyget skall åtfölja humlen och produkter av denna under hela kedjan för produktion och saluföring fram till slutskedet i bryggeriet.

Certifieringskravet gäller också produkter som importeras enligt likvärdighetsregler.

1.5 System för handel med tredjeländer

Importen av humle från tredjeländer omfattas av värdetullar och skyddsåtgärder vid marknadsstörningar.

Exporten berörs inte av några åtgärder.

Det bör observeras att humle och humleprodukter kan importeras eller exporteras endast som dess kvalitetsegenskaper minst motsvarar dem som fastställts för humle och humleprodukter som skördas och bearbetas i gemenskapen och som certifieras. Kvalitetsgaranti för importerad humle lämnas genom ett likvärdigt intyg utfärdat av behörig myndighet i tredjeland.

1.6 Budgetfrågor

Budgetutgifterna för den gemensamma organisationen av marknaden för humle har utvecklats på följande sätt:

>Plats för tabell>

Budgeten för humle är alltså stabil på utgiftssidan sedan reformen 1997, även om arealerna minskar. Detta beror på att samma ersättning betalas för de arealer som är föremål för de särskilda åtgärderna uttag av mark och/eller röjning som för skördade arealer.

2. Allmän översikt av sektorn

2.1 Världsproduktionen av humle

Den genomsnittliga världsproduktionen av humlekottar uppgick till 97 125 ton under perioden 2000-2002. Jämfört med perioden 1995-1997 minskade den med 25 467 ton, dvs. 21 %, se tabell 1 B.

Humlearealerna i världen minskade med 26 % mellan samma perioder, se tabell 1 A.

EU-15 är den största producenten i världen och svarar för 40 % av världsproduktionen. Med den kommande utvidgningen kommer produktionen i Europeiska unionen att motsvara mer än hälften av världsproduktionen.

Förenta staterna kommer som nummer två i världen med 27 % av produktionen. Arealerna i Förenta staterna minskade med 22 % mellan perioderna 1995-1997 och 2000-2002 (EU: -17 %). Produktionen av humlekottar i USA minskade med 16 % mellan samma perioder (EU: -15 %).

I Förenta staterna prioriteras odling av sorter med mycket hög alfasyrahalt, och vissa sorter producerar upp till 15 % alfasyra.

Kina kommer som nummer tre bland världens producenter, och för närvarande är produktionen 14 % av världsproduktionen. Enligt tillgänglig statistik verkar det som om genomsnittsproduktionen i Kina under perioden 2000-2002 minskade med 9 % jämfört med perioden 1995-1997. Landet öppnar sig mer och mer mot världsmarknaden och har stor potential för att utvidga sin produktion.

Figur 2.1 a: Fördelningen av världsproduktionen av humle 2002

>Hänvisning till>

Källa: Utarbetad av GD Jordbruk efter data från International Hop Growers Convention (IHGC)

Figur 2.1 b: Humleproduktionen i världen

>Hänvisning till>

Källa: Utarbetad av GD Jordbruk efter data från International Hop Growers Convention (IHGC)

2.2 Humleproduktionen inom Europeiska unionen

2.2.1 Arealer

Humlearealen i Europeiska unionen minskade mellan perioderna 1995-1997 och 2000-2002 med 4 576 ha, dvs. 17 %.

Humleodlingen minskar i alla producentmedlemsstater med undantag av Frankrike. Denna minskning av odlingen är särskilt markant i Irland, Portugal och framförallt Storbritannien (-43 %), se tabell 1 A.

Inom ramen för särskilda tillfälliga åtgärder har fem medlemsstater tillämpat åtgärder för både uttag av mark och röjning, nämligen Belgien, Tyskland, Österrike, Portugal och Storbritannien.

Beträffande röjning tycks det vid slutet av programmets femte år (utgången av år 2002) som om 2 879 ha har röjts. Om man räknar in prognoserna för år 2003 uppgår den totala arealen till 3 224 ha (dvs. en minskning med 12 %) jämfört med 1997. Man bör också ta hänsyn till de arealer som röjts utanför programmet och som uppgår till ca 1 454 ha.

När det gäller uttag av mark kan man notera stora växlingar från år till år, vilket gör produktionspotentialen mycket flexibel. De arealer som berörs är dock ganska marginella. Under det första året systemet tillämpades 1998 uppgick de uttagna arealerna till 1 393 ha, dvs. 5 % av den odlade arealen. Därefter har de legat mellan 400 och 700 ha.

Figur 2.2.1 a: Skördade och röjda arealer som är föremål för särskilda tillfälliga åtgärder // Figur 2.2.1 b: Uttagna arealer som är föremål för särskilda tillfälliga åtgärder

>Hänvisning till>

//

>Hänvisning till>

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna

2.2.2 Produktion

År 2002 uppgick produktionen i Europeiska unionen till 38 380 ton humlekottar. Produktionen av alfasyra under samma år var 3 466 ton, dvs. alfasyrahalten var 9 %, se tabell 1 C.

Tyskland svarar med en humleproduktion på 32 271 ton för 84 % av produktionen i Europeiska unionen. Återstoden produceras i 7 andra medlemsstater, varav de tre viktigaste är Storbritannien (6 %), Spanien (4 %) och Frankrike (3 %).

En minskning av produktionen i Europeiska unionen har konstaterats de senaste åren, men den är mindre utpräglad än minskningen på global nivå. Den genomsnittliga produktionen under de tre senaste åren (2000-2002) motsvarar endast 86 % av genomsnittsproduktionen under perioden 1995-1997. Produktionsbortfallet av alfasyra var emellertid betydligt mindre. Under de senaste sex åren var det endast 5 %, från 3 663 till 3 466 ton. En stabilisering av produktionen från och med år 2000 beror på en viss optimism om marknadsutsikterna, vilken höll i sig under 2001 och 2002. Marknaden har under de tre senaste åren visat tecken på en tillfällig återhämtning, särskilt tack vare exportmöjligheter till följd av en förmånlig växelkurs mellan euro och dollar.

Figur 2.2.2: Humleproduktionens utveckling i Europeiska unionen

>Hänvisning till>

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna

2.2.3 Avkastning

En jämförelse mellan åren 1995-1997 och 2000-2002 visar att avkastningen av humlekottar i Europeiska unionen steg från 1,61 till 1,65 ton/ha, dvs. med 2 %. Det bör observeras att skördarna i Förenta staterna under samma tid steg från 1,96 till 2,14 ton/ha, dvs. med 9 %.

För övrigt visar en jämförelse att avkastningen av alfasyra ökat med 22 % i Europeiska unionen och 28 % i USA mellan samma perioder. Det bör dock framhållas att den genomsnittliga avkastningen av alfasyra är klart högre i USA än i Europeiska unionen (156 kg/ha i EU 2002 mot 267 kg/ha i USA), se tabell 1 D.

Figur 2.2.3: Alfasyraavkastningens ökning i Europeiska unionen

>Hänvisning till>

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna

2.2.4 Produktionsstruktur

Även om antalet företag som odlar humle ständigt minskar (4 123 företag år 1997 och 2 846 år 2002, dvs. -31 %), ökade genomsnittsarealen per företag från 6,5 ha år 1997 till 7,8 ha år 2002, dvs. med 20 %.

Siffrorna varierar mycket starkt mellan medlemsstaterna. Sålunda finns de största humleodlande företagen i Storbritannien (genomsnittsareal 11,62 ha år 2002), följt av Tyskland (genomsnittsareal 9,45 ha) och Frankrike (genomsnittsareal 7,49 ha), se tabell 2.

Det rör sig i huvudsak om starkt specialiserade familjeföretag, där två tredjedelar av arbetet utförs av familjemedlemmar och en tredjedel av anställd arbetskraft.

Producenternas medelålder tenderar att öka. Den var 47 år 1990 och 52 år 2000 enligt siffror från RICA för Bayern, som är det viktigaste produktionsområdet i Europeiska unionen.

2.2.5 Produktionens kostnader och intäkter

Enligt redovisningsuppgifter från RICA [5] för åren 1998-2000 var produktionskostnaderna i Bayern, den region som är mest representativ för produktionen i gemenskapen, i medeltal 4 805 euro/ha. I samma region var intäkterna 5 537 euro/ha, se tabell 3.

[5] Siffrorna beräknas på grundval av jordbruksräkenskaperna som samlas in av RICA från ett visst antal företag i Bayern, där humle svarar för mer än 40 % av intäkterna.

2.2.6 Odlade sortgrupper

Mer än hälften av den odlade arealen i Europeiska unionen (12 000 ha, dvs. 55 % av den totala humlearealen) är aromatiska sorter.

När det gäller arealer av bittra sorter kan läget under de senaste åren betraktas som stabilt (ca 10 000 ha). Parallellt med att vissa sorter (i de flesta fall små, utom en mera betydande sort i Spanien) försvunnit totalt, har högalfasorter gått fram starkt.

Figur 2.2.6 a: Produktion av aromatiska och bittra sorter i Europeiska unionen år 2002

>Plats för tabell>

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna

Vid sortomställningen har åtgärder inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för humle i syfte att stimulera spridningen av bittra högalfasorter spelat en avgörande roll. Därmed har man framförallt kunnat ersätta de traditionella bittra sorterna Brewer's Gold och Northern Brewer, som fått allt svårare att konkurrera med de amerikanska högalfasorterna på världsmarknaden. Tyskland har också genomfört röjning av den aromatiska sorten Hersbrucker, som marknaden inte längre efterfrågar.

Den omställning som stöddes under perioden 1986-1997 berörde 3 241 ha, vilket var 12,4 % av gemenskapens totalareal 1987. Omställning skedde främst till alfa- och högalfasorter (ca 71 % av den totala).

Tabell 4 i bilagan ger en översikt av de sortomställningar som skett åren 1997-2002.

Figur 2.2.6 b: Aromatiska och bittra sorter i Europeiska unionen

>Hänvisning till>

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna

3. Marknadsläge

3.1 Saluföring

Saluföring av humle sker antingen på förhandskontrakt med en varaktighet av normalt 3-5 år eller på den fria marknaden.

I Europeiska unionen minskade den andel av humleproduktionen som saluförs på kontrakt från 72 % år 1997 till 61 % år 2002. Kontraktsmarknaden har en tendens att minska beroende på att förädlingsindustrin föredrar att vända sig till den fria marknaden, där det finns ett rikligt utbud till lägre priser än de som gäller vid försäljning på kontrakt. Producenterna föredrar dock fortfarande att saluföra på kontrakt, särskilt med hänsyn till att de kontrakterade priserna är stabila under längre perioder.

Efterfrågan är beroende av de allt större bryggeriernas inköpspolitik, som växlar alltefter konsumenternas smak. Dessutom har de ofta lager från tidigare skördar som producenterna inte har någon information om.

3.2 Priser

Analysen avser prisutvecklingen på de humlesorter som saluförts på kontrakt och på den fria marknaden under perioden 1993-2002, se figur 3.2 och tabell 5.

Kontraktspriserna på aromatiska sorter steg fram till 1999 då kontraktsförsäljningarna började minska, vilket fortsatte fram till år 2002. För bittra sorter på kontrakt återhämtade sig dock priserna i viss mån 2001 och 2002 till följd av att dessa sorter uppskattas mera och att tillgången på världsmarknaden är mera begränsad [6].

[6] En del av de lager som hållits av poolerna i USA har förstörts av brand.

Priserna för produkter som salufördes på den fria marknaden växlade mera för alla sorter och mer än fördubblades från 1993 till 2002. Som nämnts ovan var den fria marknaden mera aktiv eftersom industrin, vars beroende av produkten minskar, visar ett större intresse av att köpa på spotmarknaden.

Det är också viktigt att framhålla att priserna på den fria marknaden i hög grad närmat sig kontraktspriserna. Sålunda steg kvoten mellan genomsnittspriserna på den fria marknaden och de genomsnittliga kontraktspriserna från 41 % år 1993 till 79 % år 2002.

Aromatiska sorter, som har en lägre produktion och är mera svårodlade, betalas traditionellt högre än bittra sorter. Man bör dock observera att prisskillnaden mellan aromatiska och bittra sorter har en tendens att krympa, beroende på att efterfrågan på aromatiska sorter minskar och att de nya högalfasorterna dessutom har en högre alfasyrahalt och därmed ett högre värde i handeln.

Figur 3.2: Priser för olika humlesorter i gemenskapen

>Hänvisning till>

Källa: Uppgifter från medlemsstaterna

3.3 Producenternas lager

Uppgifter om lagerhållningen från medlemsstaterna visar en kraftig ökning åren 2001 och 2002, medan kvantiteterna tidigare varit mer eller mindre försumbara (tabell 6).

Ökningen är ännu tydligare år 2002 och motsvarar 36,1 % av produktionen, som är relativt stabil. Lagren består till lika delar av aromatiska och bittra sorter.

Det bör observeras att uppgifterna om lagerhållningen avser läget i mars månad varje år. Enligt vissa nyare uppgifter från branschen [7] verkar det som om dessa kvantiteter till slut funnit avsättning på marknaden. Situationen under 2001 och 2002 är dock ny och är utan tvivel ett uttryck för vissa problem med avsättningen av humle de senaste åren. Enligt branschen har bryggerierna för närvarande stora lager.

[7] Upplysningar som lämnats av producenterna vid Ständiga kommitténs sammanträde den 12.6.2003.

3.4 Handelns utveckling

Sedan 1993 har exporten av humle omräknat till kottar från Europeiska unionen stigit från 20 000 till 24 000 ton [8]. Mer än hälften av humleexporten från gemenskapen består av pellets eller extrakt.

[8] Kvantiteterna pellets och humleextrakt har räknats om till motsvarande mängd humlekottar för att siffrorna skall bli jämförbara, särskilt med producerade kvantiteter.

Importen däremot har minskat stadigt och har sedan år 2000 stabiliserats kring 11 500 ton omräknat till kottar, se tabellerna 7 och 8.

Europeiska unionen är alltså traditionellt nettoexportör, men den är framförallt centrum för världshandeln för humle. Överskott uppstod åren 1998 och 1999 och har sedan dess nått storleksordningen 10 000 ton.

USA är Europeiska unionens viktigaste handelspartner och därmed den näst största aktören på världsmarknaden. Landet är ursprunget för 45 % av vår import (5 049 ton år 2002) och tar emot 17 % av vår export (3 673 ton år 2002). Cirka 50 % av exporten från Europeiska unionen består av små kvantiteter som exporteras till ett stort antal tredjeländer, medan vår import i huvudsak kommer från 4 tredjeländer.

De två andra stora köparna av humle från gemenskapen är Ryssland (export 3 733 ton år 2002) och Japan (export 2 732 ton år 2002).

Tjeckien, Australien och Slovenien med 2 000, 1 100 respektive 1 000 ton omräknat till kottar är viktiga leverantörer till Europeiska unionen.

Figur 3.4 a: Import av humle till gemenskapen

>Hänvisning till>

Källa: EUROSTAT

Figur 3.4.b: Export av humle från gemenskapen

>Hänvisning till>

Källa: EUROSTAT

4. Framtidsutsikter knutna till anslutningen

Med anslutningen av 10 nya medlemsstater, och särskilt fyra producentländer (Tjeckien, Polen, Slovenien och Slovakien), kommer humlearealerna i Europeiska unionen att öka med omkring 50 % (ca 10 000 ha) och produktionen med omkring 29 % (ca 11 000 ton).

Produktionen i de nya medlemsstaterna består i huvudsak av aromatiska sorter, även om det finns en tendens till utvidgning av odlingen av högalfasorter. I Polen dominerar till och med dessa.

Från 1997 till 2002 minskade arealen i de fyra berörda länderna med 18 %, vilket motsvarar den minskning som noterats i EU-15. Under samma period minskade alltså produktionen med 32 %. Produktionen av alfasorter ökade från 5,4 % till 13 % av den totala.

5. Bedömningar

5.1 Marknadens funktion

Kärnan i problemen på humlemarknaden ryms i två framträdande drag som har kännetecknat tendensen på marknaden under det senaste årtiondet och som har förstärkts de senaste åren.

1 Konsumenternas smak har utvecklats mot öl med mindre humletillsats. Efterfrågan på humle har därför minskat.

2 Omställningen mot högalfasorter har skapat ett rikligt utbud av produkten på en marknad där efterfrågan minskar påtagligt. Produktionssektorn har därför försvagats genom införandet av nya högalfasorter som har inneburit marginella fördelar för producenten, medan industrin dragit nytta av en högre halt av alfasyra i humlen utan att behöva betala ett motsvarande högre pris.

Det har därför blivit nödvändigt att minska humlearealerna.

Under åren 2001 och 2002 visade producenterna (och producentgrupperna) dock en viss tveksamhet mot att genomföra denna minskning. Detta ledde direkt till svårigheter att avsätta produkten på marknaden, och lager byggdes upp.

Prisnivån fortsätter att gå åt olika håll på kontraktsmarknaden, som svarar för omkring 60 %, och den fria marknaden, som har ökat till 40 %. Resultatet är en jämvikt mellan de två formerna av saluföring som samtidigt ger producenterna lönsamma priser för kontrakterade kvantiteter och en tillförsel på den fria marknaden till priser som är attraktiva för förädlingsindustrin. Denna fortsätter att fylla en stor del av sitt behov på kontraktsbas.

Aktörernas positioner har förändrats, och särskilt har köparnas (industrins) position stärkts. Minskade behov och ett bestående rikligt utbud har i själva verket gjort att förädlingsindustrin minskat sitt engagemang på marknaden och inte visat något intresse av att skapa mera långsiktiga relationer med producenterna i form av kontrakt.

Marknaden i Europeiska unionen fortsätter dock att visa en sammanhållande dynamik, i den mån utbudet anpassar sig till en progressiv minskning av användningen av produkten. Det verkar som om en ny jämvikt skulle kunna nås till följd av sortomställningen och utvecklingen av industrins behov.

Marknaden i Europeiska unionen kommer inte att förlora sin betydelse som centrum för världshandeln, och den kommer att utvecklas som en följd av utvidgningen. Kraven på omställning kommer dock att skärpas i de nya humleproducerande medlemsstaterna. Integrationen på gemenskapsmarknaden kommer att ge producenterna i de nya medlemsstaterna påtagliga fördelar.

5.2 Funktionen hos den gemensamma organisationen av marknaden för humle

Produktionsstödet har utan tvekan varit ett mycket uppskattat instrument för stöd till producenterna. Dess betydelse är knuten till möjligheten att garantera att odlingen är lönsam på en nivå som är attraktiv med hänsyn till de investeringar i såväl struktur som förvaltning odlingen medför. Det faktum att en lönsamhetströskel kunnat upprätthållas som är godtagbar för producenten har bromsat nedläggningen och bevarat lönsamheten i branschen.

Sammanfattningsvis måste man också understryka att stödet på ett avgörande sätt medverkat till

* överlevnaden av en odling som är ett karakteristiskt inslag i landskapet i vissa regioner,

* bevarandet av en blomstrande lokal ekonomi, och särskilt av sysselsättningen i familjeföretag, med en avkastning som är godtagbar från budgetsynpunkt (förhållande stöd/intäkter ca 8 %) och gynnsam från ekonomisk och social synpunkt.

Producentgrupper är en stöttepelare för funktionen hos den gemensamma organisationen av marknaden för humle.

De spelar en avgörande roll för tekniskt stöd till och utveckling av produktionen och för saluföring av humle från gemenskapen. De är ett forum för dialog mellan produktion och utnyttjande och är i denna egenskap huvudaktörer på marknaden.

Den möjlighet producenterna har att själva saluföra en del av eller hela sin produktion innebär en flexibilitet som uppskattats mycket och som har medverkat till att bekräfta huvudscenariot på marknaden.

Beträffande innehållande av stödbelopp och förvaltning av dessa resurser har medlemsstaterna tillämpat olika metoder, vilket ger anledning att ifrågasätta om en sådan åtgärd bör behållas. Producentgruppernas möjlighet att innehålla och styra en del av stödet har i praktiken tillämpats regelmässigt endast i en medlemsstat. Även om åtgärden kan ses som positiv, finns det tvivel rörande dess mervärde för gemenskapen. Anmärkningar har framförts i följande avseenden:

* Av öppenhets- och förenklingsskäl vore det önskvärt att hela stödbeloppet betalas ut till producenten.

* Samma mål och samma resultat skulle kunna eftersträvas och nås genom ett system som bygger på frivillighet. Vid behov skulle producentgrupperna på grundval av interna regler inom gruppen och enligt nationell civilrätt kunna besluta att tillämpa detta innehållande av belopp som skall betalas till producenterna. Denna valmöjlighet skulle innebära en betydande administrativ förenkling, särskilt när det gäller att genomföra kontroller.

Bestämmelsen att stödet skall betalas ut genom producentgrupper förblir ett oeftergivligt villkor för att få utnyttja det. Bestämmelsen kommer att vara tillräcklig för att garantera producenternas intresse av att vara medlemmar av en grupp.

Certifiering är ett instrument som trädde i kraft med den gemensamma organisationen av marknaden för humle år 1971. Förbättring av humlens kvalitet är ett av målen för den gemensamma organisationen av marknaden för humle som syftar till att säkerställa miniminormer för kvalitet.

Certifieringsförfarandet gör det alltså möjligt att säkerställa den saluförda produktens kvalitet och medverkar till marknadens öppenhet. Detta instrument spelar en viktig roll för producenten, eftersom det pris som kan uppnås på marknaden även beror på produktens kvalitet, men det är också av stort intresse för avnämarna.

De särskilda åtgärderna har otvivelaktigt spelat en roll med hänsyn till behovet av

- att svara mot en lättrörlig efterfrågan på marknaden

- att strukturellt och kontinuerligt anpassa humleproduktionen till marknadens krav.

Dessutom kan producenternas inkomstbortfall och omställningskostnader delvis täckas genom att samma stöd beviljas till dessa åtgärder som till effektiv produktion.

Röjning var en åtgärd som helt byggde på en oundgänglig anpassning av humleproduktionens struktur till efterfrågan, såväl kvantitativt som med avseende på efterfrågade sorter. Detta absoluta krav på att söka en jämvikt förklarar utan tvekan att kompletterande röjning genomförts i vissa producentmedlemsstater även utan stödet till särskilda röjningsåtgärder.

I detta sammanhang kan man verkligen fråga sig om odlarna hade lagt ner produktionen i samma omfattning även utan denna åtgärd. Intrycket är att en produktionsomställning mot exempelvis åkergrödor skulle ha varit möjlig, eftersom humleproducenten med hjälp av röjningsbidraget kunnat utnyttja ett stöd som varit något högre än det direktstöd som betalats för åkergrödorna.

Den största svårigheten för producenten vid en omställning är att söka ett alternativ som ger en jämförbar sysselsättning. Omställning till åkergrödor är sålunda attraktiv eftersom den inte medför några stora investeringar eller tekniska svårigheter, men den för med sig en betydande minskning av sysselsättningen och därmed av producentens intäkter.

Uttag av mark har utnyttjats mera punktvis och sporadiskt. Det har dock varit bra för att lösa de konjunkturbetingade problemen med avsättningen på marknaden. Uttag av mark har svarat mot de kortsiktiga svårigheterna med saluföring, eftersom det även påverkat utbudet selektivt. Åtgärdens lockelse för producenten har dock varit begränsad, eftersom tillfällig nedläggning av humleproduktionen å ena sidan medfört ett tvång att underhålla odlingen och å andra sidan skapat problem med alternativ sysselsättning och påtagligt minskat intäkterna.

På det hela taget har kombinationen av dessa två särskilda åtgärder, var och en med sitt syfte, skapat goda möjligheter att etablera en jämvikt i humlesektorn.

Är de fortfarande aktuella i sin nuvarande utformning? Svaret är troligen att åtgärderna i sin nuvarande utformning är föråldrade, men de kan komma tillbaka i en annan form som bättre svarar mot sektorns krav i framtiden.

6. Slutsatser

Humlemarknaden är huvudsakligen underställd kraven från bryggeriindustrin, som tenderar att minska sina behov. Utvecklingen på sikt är starkt beroende av detta faktum som har dominerat under de senaste årtiondena och som troligtvis kommer att hålla i sig i framtiden.

Produktionen, som är starkt beroende av marknadsintäkterna, bör nödvändigtvis anpassa sig och löpande sträva efter att uppnå ny jämvikt på marknaden.

Den gemensamma organisationen av marknaden har spelat en roll som överensstämmer med marknades dynamik. Produktionsstödet har fastställts på en nivå som är bra balanserad i förhållande till huvudsyftet som är att ge stöd till producenterna utan att skapa en situation där de blir beroende av stödet.

De särskilda åtgärderna har bidragit till att underlätta konjunkturanpassningen genom tillfälligt uttag av mark och strukturanpassningarna genom röjning, anpassningar som är nödvändiga för att skapa jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Producentgrupperna har spelat en stor roll vid saluföringen och utvecklingen av produktionen.

Certifieringen och kvalitetsnormerna har gjort det möjligt att bevara den EU-producerade humlens goda kvalitet och löpande kontrollera de produkter som släpps ut på EU-marknaden.

Den gemensamma organisationen av marknaden för humle är av berättigat intresse i samband med EU:s utvidgning och sektorns växande betydelse, både vad gäller produktionen och handeln på världsmarknaden.

Med beaktande av den avtagande efterfrågan på marknaden är helhetsbedömningen av tillämpningen av bestämmelserna för humlesektorn och marknadens funktion positiv.

Frågan är således huvudsakligen hur man kan ge den gemensamma organisationen av marknade för humle ett nytt innehåll på medellång och lång sikt.

Den framtida ordningen bör uppfylla följande tre viktiga krav:

1. Bevara produktionens lönsamhet

Produktionens lönsamhet bör bevaras både när det gäller kvalitet och kritisk saluföringsmassa. För att uppfylla detta mål bör följande behållas:

a) Bestämmelserna om produktcertifiering, som utgör en referens för såväl EU-marknaden som världsmarknaden.

b) Producentgruppernas centrala roll, särskilt i samband med saluföring och produktionsutveckling. Denna värdering bör dock inte utesluta en viss flexibilitet för de medlemmar i producentgrupper som själv önskar saluföra en del av sin produktion.

2. Säkra ekonomiska villkor som är gynnsamma för produktionen

De nuvarande ekonomiska villkoren för humleproduktion och i synnerhet humleodlingens lönsamhet bör behållas, så att produktionen förblir ekonomiskt intressant. Detta mål är dessutom av stor vikt för en hållbar utveckling av landområden, särskilt när det gäller att bevara landskapet och upprätthålla sysselsättningen. Det verkar därför vara nödvändigt att säkra humleproduktionens framtid på medellång och lång sikt genom att garantera stabiliteten i de nuvarande intäkterna genom ett stöd som motsvarar det nuvarande stödet och en mer effektiv och direkt utbetalning av stödet. En sådan strategi borde sporra producenterna att fortsätta investera i humleodlingar och övergå till andra sorter.

3. Säkra flexibiliteten i förhållande till marknadsutvecklingen

Det bör finnas alternativ för producenterna, eftersom de också är viktiga när det gäller att hantera kriser på marknaden av konjunkturmässig eller strukturell art. Producenterna bör ha möjlighet att både tillfälligt upphöra med produktionen och dra sig ur den för gott för att inrikta sig på andra produktionsalternativ.

Den framtida ordningen bör samla dessa olika faktorer i en ordning, som är enkel, smidig och hållbar för producenterna.

1. Integrering av produktionsstödet för humle i systemet med enhetsstöd

Integreringen av produktionsstödsordningen i systemet med enhetsstöd som planeras i samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken skulle göra det möjligt att uppnå detta mål. Helt frikopplat stöd till humleodling borde garantera producenten ett stabilt stöd. Om marknadssituationen skulle utveckla sig negativt av struktur- eller konjunkturmässiga orsaker, skulle producenten fritt kunna välja att tillfälligt upphöra med produktionen eller röja humlearealen och försöka sig på andra grödor.

Medlemsstaterna kommer dock att ha möjlighet att behålla ett kopplat stöd som kan uppgå till 25 % av stödet till produktion för att, i förekommande fall, ta hänsyn till särskilda produktionsvillkor eller regionala särdrag. För att uppmuntra producenterna att organisera sig kan medlemsstaterna besluta att villkora tilldelningen av hela eller delar av ett kopplat stöd till medlemskap i en producentgrupp.

2. Ändring av den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden

Reglerna för certifiering och förbindelser med tredjeland kan behållas. Det bör fastställas enkla regler för producentgruppernas roll.

BILAGA I

Historik för den gemensamma organisationen av marknaden för humle (1971-1997)

1. De första 20 åren av den gemensamma organisationen av marknaden

Den gemensamma organisationen av marknaden för humle infördes år 1971 i syfte att förbättra produktens kvalitet och att tillförsäkra producenterna en skälig levnadsstandard.

De väsentliga inslagen i grundförordningen, som senare fastställdes i särskilda förordningar från rådet eller kommissionen, är produktionsstöd, stöd till sortomställning, certifiering, producentgrupper och bestämmelser om handeln med tredjeländer.

1.1 Produktionsstöd

Varje år har rådet fastställt ett direktstöd (hektarstöd), som differentierats efter sortgrupperna aromatiska, bittra och övriga. Stödbeloppet har fastställts med hänsyn till marknadsläget, förutsebara tendenser, prisutvecklingen på marknaderna utanför gemenskapen och kostnadsutvecklingen. Stödet har betalats ut året efter skördeåret.

1.2 Stöd till sortomställning

För att stimulera producenterna till att odla sorter som bättre svarar mot marknadens behov infördes ett stöd till sortomställning i slutet av år 1987. Det särskilda stödet [9] till sortomställning uppgick till 2 500 ecu/ha och begränsades till högst 1 000 ha per medlemsstat. Tillämpningsperioden utsträcktes till slutet av år 1996.

[9] Rådets förordning (EEG) nr 2997/87 (EGT L 284, 7.10.1987, s. 20). Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 423/95 (EGT L 45, 1.3.1995, s. 1).

1.3 Certifiering

Alltsedan början och inom ramen för kvalitetspolitiken har den gemensamma organisationen av marknaden haft ett certifieringsförfarande. Certifieringen skall bevisa att all saluförd humle uppfyller vissa miniminormer för kvalitet.

1.4 Producentgrupper

Producentgrupper spelar en central roll i saluföringen av humle. Under en period av högst 10 år (fram till augusti 1981) beviljades ett startstöd till nya producentgrupper, medfinansierat från nationella bugetresurser. Spanien och Portugal fick vid anslutningen rätt att utnyttja detta under en period på 5 år, vilket också gällde de återförenade tyska territorierna och Österrike. Stödet tillämpades alltså fram till den 31 december 1999.

1.5 Bestämmelser om handel med tredjeländer

Vid import tillämpas värdetullar. I handeln med tredjeländer kan tillfälliga skyddsåtgärder tillämpas om gemenskapsmarknaden drabbas av svåra störningar vid import eller export. Exporten har inte varit föremål för någon åtgärd.

2. Anpassningar år 1992

När producentgrupperna godkänns, krävs bland annat att de skall saluföra medlemmarnas totala produktion.

I verkligheten har det visat sig att en stor andel av producenterna haft svårt för att följa denna bestämmelse. I detta läge antogs år 1992 en smidigare metod, som knöts till ett straff i form av en successiv minskning av stödet i stället för att dra in godkännandet av de producentgrupper som överträtt reglerna.

Sålunda föreskrevs i grundförordningen, med ändring år 1992 [10], att om stödet beviljades till en godkänd producentgrupp och denna grupp inte saluförde medlemmarnas totala produktion, skulle stödet minskas med 4 % för 1992 års skörd, 8 % för 1993 års skörd, 12 % för 1994 års skörd, 15 % för 1995 års skörd och 15 % för 1996 års skörd. Grupperna skulle saluföra medlemmarnas totala produktion senast den 1 januari 1997.

[10] Rådets förordning (EEG) nr 3124/92 (EGT L 313, 30.10.1992, s. 1).

Enligt övergångsbestämmelserna skulle minst 15 % av det beviljade stödet användas till åtgärder för att stabilisera marknaden samt till marknadsanpassning och förbättring av produktionen.

BILAGA II

Humle: Faktablad

1. Produktbeskrivning

Från botanisk synpunkt tillhör humle (Humulus lupulus) hampsläktet (Cannabaceae) och ordningen Urticales. Arten är tvåbyggare, dvs. den har han- och honblommor på skilda plantor. Endast honplantorna ger frukter, som kallas kottar. Dessa innehåller lupulin som är ett gult ämne som syns väl om man pressar sönder den mogna kotten mellan fingrarna.

Rotsystemet lever mycket länge, i allmänhet omkring 20 år, och växtens ovanjordiska delar klipps ner varje år vid skörden. Humle är en klängväxt som kan bli sju meter hög och måste odlas med stöd (störar, tråd, spaljéer). Under de senaste åren har man förädlat fram dvärgsorter, som blir upp till 2,50 m höga.

Humlen har vissa krav på klimat och jordart, varför den främst odlas mellan 35:e och 55:e breddgraden på norra och södra halvklotet.

Den färska humlens kvalitet försämras snabbt genom oxidation, och den kan förlora upp till 30 % av sin bitterhet de första sex månaderna efter skörden. Därför torkas den omedelbart efter skörden och konditioneras (dvs. pressas och förpackas) eller bearbetas till pellets (granuler) eller humleextrakt. Sistnämnda typ av produkt är lätt att lagra och hantera, då den tar lite plats och håller stabil kvalitet, varför alltfler bryggare väljer denna lösning.

2. Humlesorter

Humlesorterna indelas i tre grupper efter kommersiell användning:

- aromatiska sorter (med ganska låg genomsnittlig halt av alfasyra),

- bittra sorter (med medelhög till mycket hög genomsnittlig halt av alfasyra),

- övriga sorter, inklusive sorter som odlas i försöksodlingar. Dessa omfattar endast 0,25 % av gemenskapens humleareal.

För närvarande finns 25 aromatiska och 18 bittra sorter på gemenskapens sortlista. Nya sorter framställs efter många års forskning och urval. Det tar mer än 12 år att framställa en ny sort och ytterligare tre år fram till fältmässig odling i full skala, alltså totalt 15 år.

Urvalskriterierna är avkastning per hektar (som bestämmer odlarens inkomst) och förbättrad sjukdomsresistens (som bidrar till att höja skörden och minska produktionskostnaderna). Vid nyplantering använder odlarna alltmer virusfritt plantmaterial och tar hänsyn till odlingstekniska egenskaper (exempelvis skillnader i mognadstid, som skapar möjlighet att sprida skördetiderna), goda växtegenskaper (klätterförmåga och styrmöjlighet) samt halt av aromatiska och bittra ämnen.

3. Produktanvändning

Humle används främst vid framställning av öl och i viss mån kosmetiska produkter (tvål, schampo), terapeutiska produkter (örtteer) och hushållsprodukter (stoppning av kuddar). Användningen av humle i öl uttrycks i konsumtion av alfasyra (som är en bitter komponent i lupulin) och humletillsats (gram alfasyra som krävs per hektoliter öl). Sortegenskaperna är också mycket viktiga för att framställa öl med speciell smak och arom.

Även om humle har stor betydelse för ölets bitterhet, smak och hållbarhet, behövs endast mycket små kvantiteter på mellan 40 och 200 gram per hektoliter öl, givetvis beroende på humlens alfasyrahalt, vilken kan uppgå till 14 % för högalfasorter, samt på humletillsatsen.

Tekniska framsteg gör att tillsatsen av humle minskar från år till år, och den uppgick exempelvis år 2002 till 5,3 g alfasyra/hektoliter. För världsproduktionen av öl, som uppskattas till 1 455 millioner hektoliter år 2003, behövs alltså ca 7 566 ton alfasyra. Ölkonsumtionen har stigit något varje år, särskilt i Asien och Latinamerika. Den minskar dock något i Västeuropa.

Konsumenterna verkar alltmer föredra mindre bittra ölsorter som kräver allt mindre humle. Det är intressant att notera att humlen svarar för cirka 0,3 % av ölets produktionskostnader exklusive skatt (källa: HOPS USA, juni 2003).

BILAGA III

Statistiska tabeller

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sida

Table 1 A - Hop areas in the European Community and in the rest of the world (1993-2002)

Table 1 B - Hop production in the European Community and in the rest of the world (1993-2002).

Table 1 C - Alpha production in the European Community and in the rest of the world (1993-2002)

Table 1 D - Alpha yields in the European Community and in the rest of the world (1993-2002).

Table 2 - Structure of production in different hop regions of production (1997-2002).

Table 3 - Changes in returns and production costs in Bavaria (1997-2000)

Table 4 - Changes in varieties (1997-2002)

Table 5 - Hops average contract and spot market prices (1993-2002)

Table 6 - Evolution of hops production & unsold quantities (1990-2002)

Table 7 - Development of EU hops imports (1993-2002)

Table 8 - Development of EU hops exports (1993-2002).

Table 9 - Special temporary measures (STM) 1997-2003.

Table 10 - EU hops consumption (1993-2002)... 36

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>