52002DC0430

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN EUROPEISKA KOMMISSIONENS RAPPORT OM TILLÄMPNINGEN AV RÅDETS DIREKTIV 93/83/EEG OM SAMORDNING AV VISSA BESTÄMMELSER OM UPPHOVSRÄTT OCH NÄRSTÅENDE RÄTTIGHETER AVSEENDE SATELLITSÄNDNINGAR OCH VIDARESÄNDNING VIA KABEL

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning

2. Införlivande av direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning

2.1. Tidpunkt för införlivandet

2.2. Framträdande drag beträffande införlivandet

2.2.1. Bestämmelser om programutsändning via satellit

2.2.2. Bestämmelser om vidaresändning via kabel

3. Den konkreta tillämpningen av direktivets bestämmelser

3.1. Vissa grundläggande principer

3.1.1. Mottagningsområde som parameter för förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med satellitsändning

3.1.2. Särskilda aspekter beträffande avtal om vidaresändning via kabel

3.1.3. En mer långtgående ram för medlingsprocessen

3.2. Kommentarer inför en förbättring av vissa mekanismer

3.2.1. Underlättande av förhandlingar i samband med vidaresändning via kabel

3.2.2. Införande av en enda kontaktpunkt för frågor som gäller vidaresändning via kabel

3.2.3. Förenkling av förvaltning av rättigheter knutna till installation av kollektiva antenner

4. Direktivets framtid i den nya mediesituationen

4.1. Diversifiering av de nationella sändningssätten

4.2. Diversifiering av sätten att genomföra gränsöverskridande vidaresändning

5. Slutsats

1. Inledning

Såväl genomförandet av den inre marknaden som den tekniska utveckling som har möjliggjort sändning av TV-program utanför de nationella gränserna har lett till utveckling av begreppet europeiskt audiovisuellt område. Detta begrepp har tagit form i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television [1], ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 [2] (nedan kallat direktivet om television utan gränser).

[1] EGT L 298, 17.10.1989, s. 23.

[2] EGT L 202, 30.7.1997, s. 60.

I detta direktiv fastställs den rättsliga ramen för det fria tillhandahållandet av TV-tjänster i Europeiska unionen i syfte att gynna framväxten av en EU-marknad (principen om fri mottagning och vidaresändning av TV-program). Därför samordnas på gemenskapsnivå vissa av medlemsstaternas bestämmelser om utförandet av sändningsverksamhet för television t.ex. när det gäller fastställande av vilken lagstiftning som är tillämplig på programföretagen, främjande av distribution och produktion av europeiska produktioner, tillgång till evenemang av särskild vikt, TV-reklam, sponsring, köp-TV, skydd av underåriga och allmän ordning samt rätt till genmäle.

Trots denna bestämmelse hindrades gränsöverskridande TV-sändningar i form av satellitsändning och vidaresändning via kabel från andra medlemsstater dock fortfarande av en viss rättsosäkerhet som hängde samman med skillnaderna i upphovsrätt i de olika nationella bestämmelserna. Den rättsliga ramen måste därför kompletteras i fråga om upphovsrätt.

Ett audiovisuellt gemenskapsområde kan nämligen inte bli verklighet utan effektivt skydd av upphovsrätt och närstående rättigheter. Ett sådant skydd bidrar också till att verk skapas inom Europeiska unionen eftersom rättsinnehavarna och användarna därmed kan dra full nytta av möjligheterna att sända verken över hela Europa. Genom att detta skydd ibland tar formen av ensamrätt bidrar det dessutom till att förhindra att rättsinnehavarna automatiskt motsätter sig utsändning eller återutsändning av program utanför de nationella gränserna och förhindrar därmed en fragmentering av den inre marknaden.

Skydd för rättsinnehavarna har säkerställts i internationella konventioner genom Bernkonventionen (ändrad genom Pariskonventionen) om skydd av litterära och konstnärliga verk och Romkonventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram och radioföretag. Men eftersom dessa konventioner inte syftar till att undanröja de hinder för gränsöverskridande sändning som skillnader i lagstiftning mellan de deltagande staterna leder till syftar rådets direktiv 1993/83/EEG av den 27 september 1993 [3] om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (hädanefter kallat direktivet) till att baserat på avtal säkerställa större rättslig säkerhet för två överföringssätt som medger gränsöverskridande sändning, dvs. satellitsändning och vidaresändning via kabel.

[3] EGT L 248, 6.10.1993.

Direktivets bestämmelser skulle senast den 1 januari 1995 vara införlivade i medlemsstaternas nationella lagstiftning och därför kan en bedömning av dess räckvidd i enlighet med bestämmelserna i artikel 14.3 göras baserat på en viss tillämpningstid. En studie som genomförts för kommissionens räkning under 2000 [4] samt ett stort antal kontakter som tagits under år 2001 med företrädare för de olika parter som berörs av tillämpningen av detta direktiv har bidragit vid utarbetandet av denna rapport.

[4] Utförd av AIDAA (Association Internationale des Auteurs de l'Audiovisuel) www.europa.eu/int/comm/internal_market

Under de senaste åren har media och teknik genomgått en snabb utveckling som samtidigt har bekräftat den stora betydelse som kommunikationssätt som satellit och kabel har när det gäller sändning av TV-program. Enligt en uppskattning för år 2000 hade drygt 50 % av hushållen i Europeiska unionen kabel (30,6 % innehade abonnemang) och 20 % av hushållen hade utrustning för direkt mottagning från satellit eller för mottagning likställd med direkt mottagning. Det är också intressant att notera att om antalet hushåll med kabelabonnemang läggs till antalet hushåll som förfogar över antenn för direktmottagning kan man uppskatta att cirka 50 % av hushållen i Europeiska unionen kan välja mellan flera kanaler [5].

[5] Statistisk årsbok 2001 för biograffilm, television och video samt nya media i Europa från Europeiska byrån för audiovisuella verk. (Statistical Yearbook 2001 - Film, Television, Video and New Media in Europe).

Utöver en bedömning av hur direktivets bestämmelser har införlivats i medlemsstaternas nationella lagstiftning är det viktigt att granska hur dessa bestämmelser har tillämpats i praktiken för att avgöra om nya riktlinjer krävs i framtiden. Framtiden för detta instrument bör också bedömas med hänsyn till den nya mediemiljö där programutbudet kommer att utgöra en dominerande konkurrensfaktor. Mer än någonsin förr gäller det att sörja för ett skäligt skydd av upphovsrätten utan att göra avkall på de fördelar som en verklig gemensam audiovisuell marknad innebär, både för de ekonomiska aktörer som är verksamma inom denna sektor och för allmänheten som i allt högre grad är inriktad på en gränsöverskridande marknad.

2. Införlivande av direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning

Granskningen avser tidpunkt för införlivande av direktivets bestämmelser samt innehållet i de nationella bestämmelserna.

2.1. Tidpunkt för införlivandet

Direktivets bestämmelser skulle vara införlivade i nationell lagstiftning före den första januari 1995. Belgien är den enda medlemsstat som har uppfyllt detta krav. I de flesta medlemsstater införlivades direktivet mellan 1995 och 1998 förutom i Irland och Luxemburg där åtgärder för att införliva direktivets bestämmelser vidtogs mycket försenat och bestämmelserna trädde i kraft först den 1 januari 2001 respektive den 19 juli 2001.

Mot bakgrund av detta har bestämmelserna i artikel 7 i direktivet om övergång från de gamla nationella systemen för skydd av upphovsrätt och närstående rättigheter och tillämpning av ursprungslandsprincipen för radiosändning via satellit inte alltid införlivats i de nationella bestämmelserna med en maximal tidsfrist på fem år.

2.2. Framträdande drag beträffande införlivandet

2.2.1. Bestämmelser om programutsändning via satellit

Bestämmelserna i artiklarna 2 och 3 i direktivet om överlåtelse av skydd av upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar har införlivats på ett riktigt sätt i samtliga medlemsstaters lagstiftning. Mindre positivt är emellertid att de berörda parternas tillämpning av bestämmelserna inte följer principen om ursprungsland i direktivet (se punkt 3.1.1.).

Det bör noteras att den möjlighet att utsträcka ett kollektivt avtal angående en viss kategori av verk till rättsinnehavare inom samma område som anges i artikel 3 i direktivet endast har medtagits i den nationella lagstiftningen i de medlemsstater där man redan använde sig av denna metod.

2.2.2. Bestämmelser om vidaresändning via kabel

- Artiklarna 8, 9 och 10

I direktivet fastställs principen om avtal mellan upphovsrättsinnehavare, innehavare av närstående rättigheter och kabeloperatörer (artikel 8). Upphovsrättsinnehavare kan endast utöva sin rätt genom en kollektiv organisation, och denna förvaltning skall också omfatta rättigheter för rättsinnehavare i samma kategori som inte är medlemmar (artikel 9).

Det är uppenbart att obligatorisk kollektiv förvaltning innebär en begränsning av rättighetsinnehavarens frihet eftersom överlåtelse av hans rätt regleras. Då direktivet antogs tillgodosåg denna kollektiva förvaltning behovet av jämvikt mellan utövandet av ensamrätten och kabeloperatörens säkerställande av att samtliga upphovsrätter och närstående rättigheter förvärvades för de program som vidaresändes. Det är i synnerhet tack vare utsträckandet av den kollektiva förvaltningen till rättighetsinnehavare som inte är medlemmar som kabeldistributören kunde vara säker på att samtliga inslag som förvaltades kollektivt företräddes.

Sändarföretagets särskilda situation beaktas genom bestämmelserna i artikel 10. Sändarföretaget är både innehavare av ensamrätt till egna program och köpare av rättigheter till primärsändning av de program som han har köpt. I detta sammanhang har sändarföretaget fått handlingsfrihet att förhandla om förvärv av rättigheter avseende vidaresändning av program utan att rättsinnehavarna obligatoriskt måste företrädas av en kollektiv organisation.

Följden av detta alternativ är att sändarföretaget kan förvärva samtliga rättigheter avseende vidaresändning via kabel och därmed vara kabeloperatörens enda motpart. Om upphovsmännen behåller rätten att överlåta rätt till vidaresändning till ett sändarföretag, skall överlåtandet av denna rätt, inom ramen för nationell lagstiftning, ge det logiska resultatet av en försäljning, dvs. att avtalets andra part erhåller en ersättning. I detta fall skall sändarföretaget betala en viss summa antingen till rättsinnehavarna själva eller till deras ombud i form av en kollektiv organisation, utan att de berörda kollektiva organisationerna har rätt att kräva samma ersättning från kabeldistributörerna.

Av granskningen av den nationella lagstiftningen framgår att direktivets bestämmelser om förvärv av rättigheter avseende vidaresändning via kabel har införlivats på ett riktigt sätt i samtliga medlemsstaters lagstiftning.

Förutsättningen för att bestämmelserna i artikel 10 skall ha ändamålsenlig verkan, dvs. att de kan utgöra ett alternativ till den princip om förhandlingar mellan förvaltningsorganisationerna och kabeldistributörerna som anges i artikel 9, är emellertid mycket försvagad i den tyska lagstiftningen. Införandet av en bestämmelse om rätt till skälig ersättning till upphovsmän som kabeloperatörerna endast kan betala genom en kollektiv förvaltningsorganisation, gör att ett enda avtal inte kan ingås mellan sändarföretaget och kabeloperatören, vilket kan leda till att förhandlingarna i samband med vidaresändning via kabel blir svårare i Tyskland än i övriga medlemsstater.

- Artiklarna 11 och 12

Rent generellt har principerna om medling och allvarligt menade avsikter överförts till nationell lagstiftning på ett korrekt sätt. I vissa medlemsstater har hänsyn tagits till instrument som redan fanns i bruk.

I somliga medlemsstater avses med medlare en instans eller ett tvistlösningsorgan som består av flera ledamöter. Denna språkliga skillnad har i de flesta fall ingen inverkan på hur medlingen genomförs eftersom lösningen läggs fram som ett förslag och som inte är bindande. I andra medlemsstater avses med medlare en tredje part som väljs i samförstånd av parterna utan att någon lista har upprättats i förväg. Ett ännu mer flexibelt system består enbart av skyldigheten att förhandla vilket inte förhindrar att parterna till sist anlitar en medlare.

Eftersom principen om allvarligt menade avsikter är en rättsprincip i flera medlemsstater har införlivandet av denna bestämmelse inte utgjort några svårigheter och har kompletterats med möjligheter att använda organ med behörighet i fall där rätten att vidaresända ett program via kabel har vägrats utan rimliga skäl när dessa organ fanns redan innan direktivets bestämmelser trädde i kraft.

Granskningen av medlemsstaternas införlivande av direktivets bestämmelser i den nationella lagstiftningen gav totalt sett ett tillfredsställande resultat men det konstaterades att vissa svårigheter har direkt anknytning till den konkreta tillämpningen av direktivet.

3. Den konkreta tillämpningen av direktivets bestämmelser

Rent allmänt förefaller de mekanismer som införts genom direktivet bidra till att TV-program sprids över gränserna. Det förefaller dock lämpligt att upprepa vissa principer och lägga fram några tankegångar i syfte att förbättra vissa mekanismer.

3.1. Vissa grundläggande principer

3.1.1. Mottagningsområde som parameter för förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med satellitsändning

Avsikten med direktivet är att eliminera rättsosäkerheten beträffande vilka rättigheter som skall förvärvas genom att definiera överföring till allmänheten via satellit på gemenskapsnivå, fastställa var sändningen äger rum samt ange vilken lagstiftning om upphovsrätt som skall tillämpas för avtal om överföring av rättigheter. Det är lagstiftningen i den medlemsstat där de programbärande signalerna sänds ut som skall tillämpas och tillämpning av denna lag sträcker sig utöver nationsgränserna och omfattar de medlemsstater där signalerna tas emot (även om det rent tekniskt är så att mottagningsområdet även täcker andra territorier än medlemsstaternas, syftar termen "mottagningsområde" i denna rapport enbart på medlemsstaternas territorier). Genom denna princip undviks samtidig tillämpning av flera nationella lagar i de olika medlemsstater som utgör mottagningsområdet på en enda sändning (skäl 14 och 15 i ingressen [6]).

[6] (14) Den osäkerhet beträffande vilka rättigheter som skall förvärvas vilken hindrar gränsöverskridande satellitsändningar bör elimineras genom att man definierar överföring till allmänheten via satellit på gemenskapsnivå. Denna definition bör på samma gång specificera var sändningen äger rum. En sådan definition är nödvändig för att undvika en samtidig tillämpning av flera nationella lagar på en enda sändning. Överföring till allmänheten via satellit inträffar bara när och i en medlemsstat där programbärande signaler sänds under en sändarorganisations ansvar och kontroll i en oavbruten överföringskedja till satelliten och sedan ner till jorden. Normala tekniska förfaranden som rör programbärande signaler bör inte anses vara avbrott i sändningskedjan. (15) Förvärv genom avtal om ensamrätt till sändningar bör ske i enlighet med lagstiftningen om upphovsrätt och närstående rättigheter i den medlemsstat där överföring till allmänheten via satellit sker.

Under de senaste åren har antalet TV-kanaler mångdubblats och eftersom många av dessa nya kanaler använder kodade signaler måste tittare som vill se dessa program först lösa ett abonnemang. Men även om en tittare som befinner sig utanför den medlemsstat där sändningen sker är villig att erlägga den avgift som krävs avvisar sändarföretaget ofta hans begäran eftersom det inte innehar upphovsrätterna för sändning i den aktuella medlemsstaten. Att rättigheter inte överlåts kan bero på att sändarföretagen saknar ekonomiska incitament att sända sina program utanför den egna nationella marknaden (där tittarna är färre) eller på rättsinnehavarnas bristande vilja att överlåta rättigheterna.

Detta är ett problem som påverkar de europeiska medborgarnas bild av hur den inre marknaden fungerar i vardagen och som får avsevärda negativa effekter när det gäller möjligheter till kulturell, språklig, social och ekonomisk korsbefruktning mellan medlemsstaterna.

Här bör noteras att tittarnas svårigheter att få tillgång till program som sänds via satellit inte enbart rör sändningar i betalkanaler utan också öppna kanaler där det förutom privata sändarföretag också finns offentliga organ. Kommissionen har mottagit ett antal klagomål från privatpersoner och frågor från Europaparlamentets ledamöter i denna fråga.

Tendensen är alltså att producenterna säljer sina program till sändarföretag på villkor att de programbärande signaler som satellitsänds kodas utanför nationsgränserna. Genom denna kodning kan producenterna sälja samma program till sändarföretag i andra medlemsstater.

Den princip som anges i direktivet ligger i linje med principerna för den inre marknaden och bygger på att rättigheter för hela mottagningsområdet förvärvas i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där de programbärande signalerna förs in. Överlåtelse på nationell bas medför i praktiken en splittring av marknaden och strider därför mot direktivets princip.

Det faktum att sändning av programbärande signaler i kodad form nämns i direktivet (artikel 1.2 c) underminerar inte principen om överlåtelse av rättigheter i det land varifrån sändningarna härrör för hela mottagningsområdet. Oavsett om sändningen sker i öppen eller kodad form skall mottagningsområdet vara utgångspunkt för utnyttjandet av rättigheterna.

Det är särskilt intressant att notera att kodning av program gynnar en mer skälig ersättning till rättsinnehavarna eftersom utrustning för avkodning måste ställas till TV-tittarens förfogande (gratis eller mot betalning av abonnemang), vilket gör det möjligt att mer exakt ange den faktiska publikstorleken.

Kommissionen är angelägen att understryka hela den räckvidd som skall gälla för lagstiftningen inom området för programutsändning via satellit. Överlåtelse av rättigheter för ett program gäller för hela mottagningsområdet och endast avtal som avser hela mottagningsområdet och som sluts mellan rättsinnehavare eller kollektiva organisationer som företräder dem och sändarföretag är förenliga med principerna för den inre marknaden.

Beaktande av direktivets principer, utveckling av system med öppet tillträde eller driftskompatibilitet liksom en tendens till ökande utbredning av system för direktmottagning till överkomliga kostnader (som exempelvis parabolantenner) är faktorer som kan underlätta de europeiska medborgarnas tillträde till TV-program som sänds via satellit. Dessutom skulle kampen mot piratkopiering stödjas eftersom vissa olagliga tillvägagångssätt (som tillverkning av falska smartkort eller spridning av lösenord på Internet) inte längre skulle vara det enda sättet att få tillträde till vissa program.

En fullständig tillämpning av direktivets princip som ser längre än till rent nationella tillvägagångssätt bör således uppmuntras för att den inre marknaden skall bli en verklig marknad utan inre gränser för såväl rättsinnehavare och operatörer som publik. Kommissionen kommer därför att genomföra studier och samråd inom olika berörda sektorer för att fastställa hur olika inblandade intressen skall kunna sammanjämkas med principen om fri rörlighet för TV-tjänster.

3.1.2. Särskilda aspekter beträffande avtal om vidaresändning via kabel

- Direktivet syftar till att säkerställa sändning av audiovisuella program samtidigt som innehavarna av upphovsrätter och närstående rättigheter garanteras en ersättning baserad på ett system för kollektiv förvaltning med utsträckt verkan.

Vissa rättsinnehavare anser att den obligatoriska kollektiva förvaltningen delvis är till deras nackdel eftersom de förlorar inkomster och inte kan försvara sina egna intressen lika väl som om de hade fört individuella förhandlingar. Inom ramen för sitt mandat får en kollektiv organisation inte försöka differentiera utfallet eller uppnå större fördelar för vissa av de rättighetsinnehavare som den företräder.

Den kollektiva obligatoriska förvaltningen säkerställer emellertid rättstrygghet när det gäller reglering av rättigheter för samtliga rättsinnehavare och förblir en viktig princip i samband med vidaresändning via kabel.

- När det gäller det alternativ som anges i artikel 10, medför det en flexibilitet som bör kunna tillgodose olika behov hos de parter som berörs av vidaresändning via kabel. Under alla omständigheter vilar det på sändarföretaget att besluta om det skall ingripa för att överlåta de rättigheter som är knutna till vidaresändning via kabel som det inte innehar och som det åligger kabelföretaget att förvärva direkt för en speciell vidaresändning.

Enligt de uppgifter som kommissionen förfogar över förefaller detta alternativ användas maximalt av ett inte försumbart antal sändarföretag. Dessa företag förvärvar samtliga rättigheter som hör till alla program såväl för primärsändning som för vidaresändning via kabel och är därmed kabeldistributörernas enda motpart.

Mot denna bakgrund kan vissa rättsinnehavares ställning förefalla mer sårbar eftersom de inte obligatoriskt företräds av en kollektiv organisation. Denna risk bör uppvägas av principen enligt vilken överlåtelse av en rätt inte kan äga rum utan motprestation i form av en skälig ersättning [7], i enlighet med de avtalsmöjligheter som införts genom direktiv 93/83/EEG.

[7] Artikel 11a i Bernkonventionen.

En rätt till ersättning som endast kan förvaltas av en kollektiv organisation skulle medföra att räckvidden för de instrument som inrättats genom direktivet begränsas avsevärt. Dessutom får det otvivelaktigt negativa följder på den inre marknaden eftersom rättsinnehavarna inte är jämställda enligt den medlemsstat där vidaresändningen äger rum.

Obligatoriskt ingripande av en kollektiv förvaltningsorganisation skulle dessutom utgöra en begränsning som skulle kunna verka avskräckande när det gäller vidaresändning av program från andra medlemsstater. Rättsinnehavaren borde kunna erhålla skälig ersättning inom ramen för sina avtal med sändarföretaget genom att de nationella myndigheterna helt enkelt upprättade och offentliggjorde en lista över avgifter.

Kommissionen önskar sålunda understryka att artikel 10 bara kan få fullständig räckvidd och uppnå ändamålsenlig verkan om samtliga inslag i rätten till vidaresändning via kabel följer såväl de förvaltningsprinciper som anges i artikel 9 som de som återfinns i artikel 10 i direktivet.

3.1.3. En mer långtgående ram för medlingsprocessen

Sedan kabelsändningar infördes har frågan om betalning för rätt till vidaresändning ibland givit upphov till allvarliga konflikter.

Mot bakgrund av detta och som en motvikt till principen om kollektiv förvaltning av rätt till vidaresändning via kabel har medlingsinstrumentet inkluderats i direktivets bestämmelser. Härigenom erbjuds möjligheter för en neutral person att ingripa och lösa eventuella meningsskiljaktigheter så att parterna kan komma ur de tillfälliga låsta situationer som kan bli resultatet av sådan oenighet.

Denna princip ligger i linje med avtalsfriheten men den har dock i praktiken faktiska svagheter, varav följande kan nämnas:

- Genomförande av medling förutsätter att parterna kan enas om val av medlare och om vilket uppdrag denne skall få och dessa frågor måste bli föremål för en första förhandling. Enligt de uppgifter som kommissionen förfogar över, är vissa tvister fortfarande efter flera år olösta utan att något medlingsförfarande har kunnat inledas.

Det är uppenbart att avsaknad av skyldighet att använda ett medlingssystem innebär att uppmaning till medling riskerar att endast bli tomma ord.

- Inom ramen för medlingsprocessen är parternas goda vilja att lösa tvisten avgörande för att denna process skall förflyta på ett tillfredsställande sätt och inom en rimlig tidsfrist resultera i en lösning som godtas av båda parter.

I vissa tvister kan flera år förflyta från det att ett avtal sägs upp av en part och tills dess medlingsprocessen inleds. Under denna tid kan mer eller mindre regelbundna förhandlingar äga rum mellan parterna, varvid den part som inte har sagt upp avtalet inte alltid vinnlägger sig om att skyndsamt finna någon lösning på tvisten.

Det kan då vara lämpligt att, som redan är fallet i vissa medlemsstater, fastställa vilka följder uppsägning av ett avtal skall få, med rimliga men maximala tidsfrister för varje etapp innan medling i ordets verkliga innebörd skall inledas. Om förhandlingar inte har utmynnat i något resultat när den fastställda tidsfristen har löpt ut och ingen betalning till rättsinnehavarna har verkställts, skulle det kunna resultera i frysning av den del av kabeldistributörens intäkter som motsvarar upphovsrätter och närstående rättigheter i det uppsagda avtalet. Syftet med en sådan åtgärd skulle vara att upprätthålla jämvikt mellan de två berörda parterna.

Möjligheten till direkt förhandling utan inblandning av en tredje part skulle därmed stå öppen under ett år. Om parterna efter denna tid inte har nått någon lösning skulle de därefter ges sex månader för att ingå en överenskommelse om medling.

En annan bestämmelse till förmån för snabbt genomförande av processen skulle vara att de nationella myndigheterna ålades att upprätta och offentliggöra en lista över medlare.

Eftersom kommissionen är skyldig att genomföra en undersökning för att finna nya juridiska sätt att lösa tvister, och däribland medling [8], kommer denna mekanism att granskas på ett mer allmänt sätt samtidigt som hänsyn tas till de erfarenheter som vunnits inom området för vidaresändning via kabel.

[8] Se skäl nr 46 i ingressen till direktiv 2001/29/EEG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10).

3.2. Kommentarer inför en förbättring av vissa mekanismer

3.2.1. Underlättande av förhandlingar i samband med vidaresändning via kabel

Av de möten som kommissionen har hållit med de olika parter som berörs av vidaresändning via kabel har framgått att vissa svårigheter i samband med förhandlingar i enlighet med artikel 9 i direktiv 93/83/EEG hänger samman med det stora antal förhandlare som kan vara närvarande på ömse sidor om bordet i vissa medlemsstater.

I detta sammanhang är det intressant att notera att vissa medlemsstater redan har infört mekanismer för att underlätta dessa förhandlingar.

- Heltäckande förhandlingar

I detta fall sitter alla berörda parter runt samma bord för att förhandla om samtliga vidaresändningar. Kollektiva organisationer som företräder upphovsmän, utövande konstnärer och produktionsföretag av audiovisuella verk sitter på den ena sidan och kabeldistributörerna på den andra.

Detta system har fördelen att parterna delas in i två grupper och gör det möjligt att fastställa en enda ersättning för en prestation. Förhandlingarna kan dock bli utdragna och om en part säger upp avtalet faller det hela som ett korthus.

- Förhandlingar med varje kategori rättsinnehavare

Enligt detta system genomförs en förhandling mellan å ena sidan kabeldistributörerna och å andra sidan en enda kategori rättsinnehavare (antingen den kollektiva förvaltningsorganisation som företräder upphovsmännen eller konstnärerna eller fonogramproducenter eller företag som producerar audiovisuella verk, eller sändarföretaget i egenskap av företrädare för en särskild kanal).

Detta alternativ har omvända fördelar och nackdelar jämfört med ett heltäckande avtal. Om en av parterna häver avtalet innebär inte detta att en ny förhandling måste inledas med samtliga rättsinnehavare, men å andra sidan kan den ersättning som fastställs skilja sig åt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare.

- Kollektiv licens med utsträckt verkan

Detta system bygger på att en kollektiv förvaltningsorganisation som företräder en betydande del av innehavarna av rättigheter i samma kategori förhandlar för samtliga rättsinnehavares räkning med en sammanslutning som företräder kabeldistributörerna. Fördelen med detta system är att den kollektiva organisation som är ombud kan ges en starkt förhandlingsmandat.

Tanken att samtliga kollektiva förvaltningsorganisationer ger en förvaltningsorganisation fullmakt att förhandla med en motsvarande typ av sammanslutning som företräder distributörerna förutsätter att en viss inriktning när det gäller förhandlingarna har fastställts när de respektive förhandlingsmandaten har utformats, vilket underlättar diskussionerna mellan de två ombuden. Detta system skulle kunna kompletteras med rambestämmelser om villkor för hävande av avtal, något som bara skulle kunna ske om majoriteten av medlemmarna i en av sammanslutningarna beslutar häva avtalet.

Man kan också fråga sig om det vore lämpligt att använda ingripande av ett sådant befullmäktigat organ som mekanism om de direkta ombuden för rättsinnehavarna inledningsvis inte har kunnat sluta ett heltäckande avtal med kabeldistributörerna eller om avtalet har hävts.

För att inte ifrågasätta principen om avtalsfrihet är det inte kommissionens uppgift att ange förhandlingsvillkor, men kommissionen är medveten om de svårigheter som finns och uppmuntrar initiativ för att förbättra förhandlingsförutsättningarna.

3.2.2. Införande av en enda kontaktpunkt för frågor som gäller vidaresändning via kabel

Som redan påpekats handhar vissa sändarföretag förvärv av samtliga rättigheter avseende vidaresändning via kabel för den kabeldistributörs räkning som är juridiskt ansvarig för förvärv av sådana rättigheter.

Ur sändarföretagets synpunkt förutsätter detta förfarande att förhandlingarna äger rum i enlighet med lagstiftningen om upphovsrätt i den medlemsstat där vidaresändningen sker. När rättigheterna för den första sändningen överlåts kan alltså sändarföretaget samtidigt förvärva rättigheter avseende vidaresändningar via kabel, men då måste avtalsförhandlingar inledas på nationell nivå i enlighet med lagstiftningen i varje medlemsstat där vidaresändningen äger rum.

Denna möjliga flerdubbling av antalet avtal har lett till att ett förslag har framlagts till kommissionen om att sändarföretaget skulle fungera som en "enda kontaktpunkt".

Sändarföretaget skulle då bli skyldigt att förhandla med de kollektiva förvaltningsorganisationerna i en enda medlemsstat (i enlighet med gällande lagstiftning om upphovsrätt i denna medlemsstat) och sluta ett avtal om "förvärv av samtliga rättigheter". I detta avtal skulle ersättningen för den primära sändningen fastställas liksom principiell betalning av en viss procentsats av den omsättning som vidaresändning via kabel till övriga medlemsstater ger, varvid denna ersättning utbetalas först när vidaresändningen äger rum. När ett avtal undertecknas mellan en kabeloperatör och sändarföretaget, skall sändarföretaget informera om och ordna utbetalningar till de kollektiva organisationer som det har slutit ramavtalet med, medan de kollektiva organisationerna är skyldiga att vidarebefordra informationen till berörda systerorganisationer liksom det belopp som vidaresändningen ger med de upplysningar som krävs för en fördelning mellan rättsinnehavarna.

Hur lockande idén med en enda kontaktpunkt inom ramen för den inre marknaden än är, kan den inte genomföras praktiskt genom en mekanism som vilar på sändarföretaget eftersom det juridiska ansvar och ekonomiska åtagande som är förknippat med förvärv av rätt till vidaresändning och som i första hand vilar på kabeldistributören skulle kunna bli alltför betungande för vissa sändarföretag. Det finns alltså en risk att systemet med en enda kontaktpunkt endast blir ett tomt skal med tanke på de konkreta svårigheter med genomförandet som vissa sändarföretag stött på när det gäller att fastställa ersättningen.

När det gäller överlåtelse av rättigheter avseende vidaresändning via kabel är en enda kontaktpunkt en viktig fråga och ligger i linje med utvecklingen inom den inre marknaden. Den bör sålunda bli föremål för fördjupade analyser särskilt i ett mer övergripande sammanhang i samband med den utveckling som framväxten av informationssamhället framkallar och där de principer som antagits för överlåtelse av rättigheter måste utvecklas.

3.2.3. Förenkling av förvaltning av rättigheter knutna till installation av kollektiva antenner

I takt med att boendet i flerfamiljshus ökar installeras parabolantenner på byggnaderna vilka kompletteras med en intern installation av utrustning (kabel, differentiatorboxar/omkopplare) som gör det möjligt för de boende att ta emot programmen [9].

[9] I detta sammanhang kan erinras om att kommissionen den 17 juni 2001 antog ett meddelande om tillämpningen av de allmänna principerna om fri rörlighet för varor och tjänster på parabolantenner. I detta meddelande förs "antennrätt" fram, en rätt som varje enskild bör kunna åtnjuta inom den inre marknaden (dokument KOM(2001) 351).

I vissa medlemsstater måste installatörerna av parabolantenner erlägga avgifter när de installerar en kollektiv antenn, eftersom en sådan installation betraktas som en ny överföring till allmänheten.

Rättspraxis i medlemsstaterna är inte enhetlig i denna fråga. Även om en installation i ett hotell i allmänhet betraktas som en ny överföring till allmänheten (eftersom det rör sig om en installation som utförts för den berörda verksamhetens utövande och för att fylla dess behov), är denna slutsats dock inte systematisk och enligt nationell rättspraxis i vissa medlemsstater kan installation inom ramen för en samägd fastighet för privat bruk inte likställas med en överföring till allmänheten och är därför inte underställd betalning av upphovsrätt och närstående rättigheter.

När domstolen förelades en begäran om förhandsavgörande [10] beträffande en sådan installation i ett hotell ansåg den inte att denna fråga omfattas av räckvidden för direktiv 93/83/EEG utan förklarade att ärendet borde bedömas enligt nationell rätt.

[10] Dom av den 3 februari 2000 i mål C-293/98.

Inom ramen för detta mål hänvisar domstolen till artikel 3.1 i kommissionens förslag som har blivit samma artikel i direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. Denna bestämmelse, som syftar till att i gemenskapsrätten införliva artikel 8 ur WIPO:s fördrag om upphovsrätt, har följande lydelse: "Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer".

Inom ramen för direktiv 93/83/EEG skall hänsyn bland annat tas till den faktiska publiken och den potentiella publiken när rättigheter avseende satellitsändning förvärvas. En av parametrarna för att uppskatta storleken på denna publik borde sålunda vara antalet installationer för mottagning av signaler på marken, som parabolantenner, kompletterade med interna installationer vilket gör det möjligt att ange antalet hushåll per fastighet.

Men eftersom begreppet "allmänhet" inte har fastställts varken på internationell nivå eller gemenskapsnivå, bestäms ersättningen för rättigheter avseende satellitsändning enligt nationell lagstiftning som i vissa men inte samtliga fall innefattar de rättigheter som kan knytas till installationer i flerfamiljshus.

I detta sammanhang kan konstateras att betalning av rättigheter i den medlemsstat där den kollektiva installationen äger rum utgör ett hinder för fri rörlighet för sändningstjänster [11] både för mottagarna av dessa tjänster, dvs. tittarna, eftersom betalning av rättigheter tenderar att göra både utnyttjande av parabolantenner och tillträde till program som sprids över gränserna dyrare, och för tjänsteleverantörerna som riskerar att satellitmottagning blir mindre lockande. Även om skydd av immateriella rättigheter är ett mål av allmänt intresse som erkänns av domstolen inställer sig frågan om åtgärderna för att säkerställa detta skydd står i proportion till målet.

[11] Se dom av den 29 november 2001 i mål C-17/00, De Coster.

Kommissionen anser att skyddet av upphovsrätten och närstående rättigheter när det gäller enbart satellitsändning är förenlig med den inre marknaden eftersom ersättning för dessa rättigheter skall fastställas med hänsyn i synnerhet till publiken. Kommissionen uppmuntrar därför medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder så att fullständigt skydd av rättsinnehavarna kan ske inom ramen för fastställande av rättigheter avseende satellitutsändning baserat på mycket exakta kriterier när det gäller publiken.

4. Direktivets framtid i den nya mediesituationen

Otvivelaktigt har den miljö inom vilken medierna utvecklas förändrats enormt mycket sedan direktivet trädde i kraft med ett allt större antal sändarföretag, medium och format, vilket lett till en mångdubbling och ökande mångfald hos de program som erbjuds.

Många analyser av denna utveckling inriktas främst på framväxten av digital television som redan finns i satellit- och marksändning och som i en nära framtid kommer att utsträckas till överföring via kabel.

De tekniska framstegen behandlas inte i den här rapporten eftersom de inte påverkar direktivets principer vilka gäller oberoende av om sändningen sker analogt eller digitalt. Däremot bör en analys göras av utsträckande av direktivet till andra sändningssätt än de som redan täcks.

4.1. Diversifiering av de nationella sändningssätten

Först kan noteras att sändningssätten på medlemsstatsnivå inte längre främst består av markbundna kommunikationsmedel utan också av kommunikation via satellitsändning.

Enligt artikel 3.2 i direktivet kan dock medlemsstaterna föreskriva att ett kollektivt avtal mellan en kollektiv organisation och ett sändarföretag kan utsträckas till rättsinnehavare inom samma område som inte företräds av den kollektiva organisationen om programöverföring via satellit sker samtidigt med marksändning. Numera används ibland uteslutande satellitsändning varför en ändring av direktivet i detta avseende skulle kunna föreslås om det skulle bli föremål för större ändringar.

4.2. Diversifiering av sätten att genomföra gränsöverskridande vidaresändning

Utöver programutsändning via satellit har utvecklingen nått mer eller mindre långt när det gäller marksändningar av digitala program, vidaresändning av program via Internet samt vidaresändning via satellit.

Man har därför frågat sig om det inte skulle vara lämpligt att med nödvändiga ändringar överföra förvaltningsprinciperna för upphovsrätt och närstående rättigheter avseende vidaresändning via kabel till andra sätt att genomföra samtidig och oförändrad gränsöverskridande vidaresändning, enligt principen om teknisk neutralitet.

I detta sammanhang anges i direktiv 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området [12] samt i direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället [13] att upphovsmän, utövande konstnärer, fonogramframställare samt sändarföretag har ensamrätt eller rätt till ersättning för de olika samtidiga vidaresändningarna.

[12] EGT L 346, 27.11.1992, s. 61.

[13] EGT L 167, 22.6.2001, s. 10.

- Tekniskt sett uppvisar förutsättningarna för digitala marksändningar vissa likheter med vidaresändning via kabel. Detta sändningssätt är dock endast i sin linda, och kommissionen anser därför att man måste se till de allmännare utvecklingsförutsättningarna innan man överväger en eventuell utbyggnad av det nuvarande systemet för förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter för kabelsändningar.

- Eftersom vissa principer och villkor fastställts för vidaresändning via Internet genom direktiv 2000/31/EG [14] och 2001/29/EG, anser kommissionen att det är lämpligare att placera förvaltningen av upphovsrätt och närstående rättigheter av detta slags vidaresändning inom den ram som redan ställts upp genom de båda direktiven, i synnerhet som dessa håller på att införlivas i medlemsstaternas lagstiftning.

[14] Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden. EGT L 170, 17.7.2000, s. 1.

- För vidaresändning via satellit förutsätts att en satellitdistributör (som varken är ett sändarföretag eller den satellitoperatör som säkerställer transporten) samlar ett visst antal programkanaler som redan har varit föremål för en första sändning, hyr ett sändningsnät hos en satellitoperatör och ställer detta programpaket till tittarnas förfogande mot erläggande av en abonnemangsavgift.

Införlivandet av principen om kollektiv obligatorisk förvaltning skulle i detta sammanhang medföra att likabehandlingen bara skulle bli skenbar eftersom den skulle leda till att skilda situationer skulle behandlas på samma sätt. Vidaresändning via kabel har en relativt begränsad geografisk (nationell eller lokal) räckvidd inom sina gränser, och har ingenting gemensamt med räckvidden när det gäller vidaresändning via en satellit som når utanför Europa.

Om principen med kollektiv förvaltning skulle införas för dessa vidaresändningsverksamheter skulle det innebära att rättsinnehavarnas rätt skulle begränsas avsevärt eftersom de inte längre skulle ha möjlighet att invända mot vidaresändningarna i fråga. Vissa av de program som ingår i dessa vidaresändningar är emellertid inte enbart föremål för en överföring inom ramen för en sändning utan kan presenteras i andra medier enligt en tidsföljd som fastställs för att maximera möjligheterna till betalning för verket i fråga. Det bör noteras att tidsföljden för de olika sändningarna av ett verk bestäms på nationell bas, enligt den framgång som verket har haft i den medlemsstat där det producerades.

Men vidaresändning av program inom satellitsända programpaket ingår i medias kronologiska turordning, och om de tekniska hjälpmedel som används ger de berörda vidaresändningsmedlen en mycket bred räckvidd, skulle en begränsning av utövandet av ensamrätten äventyra denna kronologiska kedja och därmed i viss utsträckning möjligheterna till ersättning för ett verk.

Kommissionen anser sålunda att det i detta skede vore orealistiskt att utsträcka systemet med obligatorisk kollektiv förvaltning till andra kategorier av vidaresändning.

5. Slutsats

Utvecklingen av utbudet av TV-tjänster har inte bara medfört att räckvidden för de mekanismer som har införts genom direktivet i syfte att underlätta vissa gränsöverskridande sändningssätt inte har förändrats, utan tvärtom har den till och med förstärkt dem. Dessutom visar erfarenheten att de åtgärder i direktivet om television utan gränser som syftar till att garantera fri mottagning och sändning av TV-program från andra medlemsstater får mindre genomslag om man inte lyckas komma till rätta med svårigheterna med överlåtelse av upphovsrätt och närstående rättigheter.

Det förefaller dock som om vissa av direktivets principer bör bli föremål för en fördjupad granskning. Kommissionen är särskilt oroad över medborgarnas svårigheter att få tillträde till satellitkanaler som sänds utanför den medlemsstat där de bor. Detta strider inte enbart mot en grundläggande princip i direktiv 93/83/EEG, utan medför också att den fria rörligheten för personer och tjänster inte kan utövas helt och fullt, att TV-tittarnas förväntningar inte kan uppfyllas samt att de kulturella och ekonomiska möjligheter som den inre marknaden erbjuder inte heller kan tillvaratas. Med beaktande av skyddet för rättsinnehavarna kommer kommissionen att studera på vilket sätt man kan uppfylla denna förväntan hos medborgarna som i takt med större rörlighet och utveckling av ny teknik som ligger inom räckhåll för den breda allmänheten inom unionen blir allt större. Kommissionen har således för avsikt att omgående, och i nära samarbete med berörda parter och företrädare för de behöriga nationella myndigheterna, vidta åtgärder för att underlätta en ingående, konstruktiv och nödvändig dialog för att ställa upp ett tydligt mål, som otvivelaktigt kommer att blir svårt att genomföra i praktiken.

Utvecklingen av TV-tjänster i informationssamhället föranleder kommissionen att ifrågasätta om vissa av de mekanismer som för närvarande bidrar till skyddet av upphovsrätten och närstående rättigheter (tvistlösning, kollektiva organisationers roll) måste anpassas. Det är således mot denna allmänna bakgrund av medieutvecklingen i informationssamhället som en granskning av förvaltningen av rätten till vidaresändning via kabel samt av medlingen kommer att göras innan man bedömer behovet av en översyn av direktiv 93/83/EEG. Rent allmänt kommer avslutningsvis den pågående tekniska utvecklingen (av bl.a. digital television och Internet) att mångfaldiga möjligheterna och sätten att genomföra gränsöverskridande överföringar av audiovisuella tjänster. De audiovisuella tjänster som snart kommer att kunna erbjudas TV-tittarna kommer att möjliggöra ett mer individanpassat tillträde till dessa tjänster och leda till att de förändrar sina vanor. Det är emellertid alltför tidigt att nu bedöma vilket uttryck dessa förändringar kommer att ta, liksom vilken omfattning de får, och därmed också alltför tidigt att bedöma om tillämpningsområdet för direktiv 93/83/EEG bör utvidgas.