52001PC0447

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat

Enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 bör ett gemensamt europeiskt asylsystem på kort sikt omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken stat som är ansvarig för prövning av en asylansökan, gemensamma normer för ett rättvist och effektivt asylförfarande, gemensamma minimivillkor för mottagande av asylsökande samt tillnärmning av reglerna för erkännande och innebörd av flyktingstatus. Det bör också kompletteras med åtgärder för andra former av skydd genom att erbjuda en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd. För att uppnå detta mål har kommissionen lagt fram följande dokument: ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer (KOM(2000) 303 slutlig, 24.5.2000), ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus (KOM(2000) 578 slutlig, 20.9.2000) samt ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (KOM(2001) 181 slutlig, 3.4.2001).

Med detta förslag till förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land bidrar kommissionen till inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem, i enlighet med resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, ett dokument som lades fram inför rådet den 27 mars 2000.

Detta förslag till förordning har utarbetats efter en omfattande remiss:

* Diskussionen inleddes med utgångspunkt i kommissionens arbetsdokument "Översyn av Dublinkonventionen: förslag till en gemenskapsrättsakt om vilken medlemsstat som ansvarar för att pröva en asylansökan som framställts i en av medlemsstaterna" (SEK(2000) 522 slutlig). Dokumentet innehåller en analys av vissa av svårigheterna med att genomföra konventionen och en jämförelse mellan de konkreta resultaten och målen i dess ingress samt andra eventuella mål för ett system för att fastställa vilken medlemsstat som har prövningsansvaret. Där anges också vilka möjligheter som finns att ersätta konventionen. Arbetsdokumentet har diskuterats i rådet och flera organisationer har också inkommit med synpunkter, bland andra UNHCR, ILPA/MPG, Amnesty International, Commission des Eglises pour les migrants en Europe och ECRE.

* På rådets begäran åtog sig kommissionen att göra en utvärdering av hur Dublinkonventionen genomförts. Utvärderingen gjordes under hösten 2000. Tack vare analysen av medlemsstaternas svar på ett detaljerat frågeformulär och diskussion med experter från de myndigheter som svarar för den dagliga tillämpningen av konventionen i medlemsstaterna har kommissionen kunnat bedöma de praktiska och rättsliga svårigheterna vid tillämpningen och sammanställa exakta statistiska uppgifter. De konstateranden som gjordes vid detta tillfälle presenteras i kommissionens arbetsdokument "Utvärdering av Dublinkonventionen" (SEK(2001) 756 slutlig, 13.6.2001).

2 Förslagets mål och räckvidd

2.1. Mål

Kommissionens avsikt med detta förslag är inte bara att genomföra artikel 63.1 i EG-fördraget, utan också att tillmötesgå Europeiska rådets önskan vid mötet i Tammerfors om att kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan fastställs på ett "tydligt och praktiskt genomförbart sätt" i samband med ett "rättvist och effektivt" asylförfarande.

Syftet med förslaget till förordning är följande:

* Att garantera de asylsökande tillgång i praktiken till ett förfarande för att avgöra flyktingstatus. Förordningen är därför kopplad till förslaget till direktiv om miniminormer för förfarandena. Den innehåller också bestämmelser om följderna av att tidsfristerna överskrids.

* Att förebygga det missbruk av asylförfarandet som består i att en och samma person lämnar in flera asylansökningar samtidigt eller efter varandra i flera olika medlemsstater i ett enda syfte: att förlänga vistelsen i Europeiska unionen.

* Att åtgärda bristerna och korrigera oklarheterna i Dublinkonventionen.

* Att anpassa bestämmelserna till den utveckling som skett i upprättandet av ett område utan inre gränser, särskilt genom rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

* Att så fort som möjligt kunna avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan, dels genom att fastställa rimliga tidsfrister för de olika etapperna i förfarandet, dels genom att precisera vilken bevisning som krävs för att kunna fastställa att en medlemsstat är ansvarig.

* Att förbättra bestämmelsernas effektivitet genom att ge medlemsstaterna en mer realistisk tidsfrist för att genomföra beslut om överföring av asylsökande och genom att ge de medlemsstater som tillsammans skall handlägga en mängd ärenden om fastställande av ansvarig medlemsstat möjlighet att ingå överenskommelser.

2.2. Räckvidd

Det arbetsdokument som nämns ovan, "Översyn av Dublinkonventionen", innehåller en genomgång av vilka möjligheter som finns att ersätta konventionen. Enligt slutsatserna i dokumentet finns det inte så många genomförbara alternativ till det aktuella systemet.

Den lämpligaste lösningen, det vill säga att ansvaret helt beror på var ansökan lämnats in, skulle troligtvis göra det möjligt att inrätta ett tydligt och praktiskt genomförbart system som uppfyller vissa mål: snabbhet och förutsebarhet, undvikande av "flyktingar i kretsgång" (dvs. flyktingar som skickas från medlemsstat till medlemsstat utan att någon tar på sig ansvaret för att pröva deras asylansökan), lösning av problemet med flera asylansökningar från samma person och garanti för familjesammanhållning. Som kommissionen har påpekat skulle en sådan lösning dock kräva en tillnärmning på andra områden, till exempel i fråga om asylförfaranden, mottagningsvillkor, begreppet "flykting" och subsidiärt skydd. Detta för att minska risken för att de asylsökande väljer mellan medlemsstaterna när de lämnar in sin ansökan.

På detta stadium av utformandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem finns det emellertid skillnader som kan påverka vilken riktning strömmen av asylsökande tar. Det gäller bland annat skillnader i förfarandet för att erhålla flyktingstatus, mottagningsvillkoren för de asylsökande och utformningen av kompletterande former av skydd. Skillnaderna kommer att kvarstå, om än i mindre grad, efter det att de direktiv som kommissionen föreslagit på detta område har trätt i kraft.

Det är därför inte realistiskt att tänka sig bestämmelser om vilken stat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan som i grunden skiljer sig från Dublinkonventionen. Såsom kommissionen påpekade i sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet om ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela unionen för dem som beviljas asyl (KOM(2000) 755 slutlig, 22.11.2000) kan ett system som baseras på andra principer troligen bara inrättas om man inför ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status, det vill säga i en senare fas.

Detta förslag till förordning bygger följaktligen på samma principer som i Dublinkonventionen och har samma tillämpningsområde. Det innebär följande:

* Grundprincipen är att ansvaret för prövning av en asylansökan åligger den medlemsstat som har tagit störst del i den sökandes inresa eller vistelse på medlemsstaternas territorium. Principen är försedd med undantag för att skydda familjesammanhållningen.

* Bestämmelserna om vilken medlemsstat som är ansvarig är bara tillämpliga på personer som önskar bli erkända som flyktingar enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning - som alla medlemsstater är anslutna till - och omfattar inte de former av subsidiärt skydd som ännu inte harmoniserats.

Tack vare tidigare erfarenheter innehåller emellertid förslaget till förordning följande nyheter:

* Nya bestämmelser som tar fasta på det ansvar som varje medlemsstat tar på sig gentemot de andra medlemsstaterna om den inte ingriper mot fall av vistelse utan tillstånd på dess territorium.

* Mycket kortare tidsfrister som överensstämmer med de tidsfrister som föreslås för förfarandena för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, i syfte att uppnå målet om en snabb handläggning av asylansökningarna.

* Längre tidsfrister för att genomföra överföringarna till den ansvariga staten för att ta hänsyn till de praktiska problemen vid sådana överföringar.

* Nya bestämmelser för att hålla samman de asylsökandes familjer i den utsträckning det är förenligt med de andra målen för asyl- och invandringspolitiken, det vill säga dels att handlägga asylansökningarna så snabbt som möjligt i ett rättvist och effektivt asylförfarande, dels att inte tillåta att dessa bestämmelser kan användas för att kringgå reglerna om familjeåterförening i kommissionens förslag till rådets direktiv (KOM(1999) 638 slutlig - 1999/0258 (CNS)) som behandlas för närvarande.

Detta förslag till förordning är ämnat att ersätta Dublinkonventionen. I förslaget fastställs huvudsakligen de förpliktelser som medlemsstaterna har gentemot varandra och som skall gälla för alla på samma villkor. Här finns bara bestämmelser om medlemsstaternas förpliktelser gentemot asylsökande vars ansökan är föremål för ett avgörande om vilken stat som är ansvarig, om förpliktelserna påverkar förfarandet mellan medlemsstaterna eller är nödvändiga för att garantera överensstämmelsen med förslaget till direktiv om förfarandena för att bevilja eller återkalla flyktingstatus.

3 Förslagets huvudsakliga innehåll

3.1. Ansvarskriterier

Detta förslag till förordning bygger på samma principer som Dublinkonventionen, det vill säga tanken att varje medlemsstat i ett område där det råder fri rörlighet för personer i enlighet med fördraget, är ansvarig gentemot de övriga medlemsstaterna för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse och skall ta konsekvenserna av den i en anda av solidaritet och lojalt samarbete.

De viktigaste kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig och deras inbördes rangordning återspeglar denna bakomliggande princip genom att ansvaret läggs på den medlemsstat som har tagit störst del i att asylsökanden inrest eller vistas i medlemsstaten, antingen genom att utfärda uppehållstillstånd eller visering, brista i övervakningen av sina gränser eller tillåta inresa utan visering.

Följande nya kriterier har dock lagts till:

Den första gruppen kriterier syftar till att skydda familjesammanhållningen. Dublinkonventionen innehåller redan bestämmelser om att ansvaret skall läggas på den stat där en medlem av den asylsökandes familj vistas som flykting, oavsett om det finns ett annat ansvarskriterium.

* I förslaget tillförs ett kriterium som syftar till att under alla förhållanden sammanföra en underårig utan medföljande vuxen och en vuxen familjemedlem som redan finns i en av medlemsstaterna och som kan förväntas ta hand om den underårige.

* Enligt förslaget skall ansvaret för prövningen av asylansökan läggas på den medlemsstat som enligt ett ordinarie förfarande (enligt förslaget till direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus) prövar ansökan från en familjemedlem som anlänt tidigare och vars ärende ännu inte avgjorts i första instans.

* För att slutligen undvika att en bokstavlig tillämpning av ansvarskriterierna leder till att familjemedlemmar som lämnat in en ansökan i samma medlemsstat skiljs åt, införs regler för när man kan avvika från den normala tillämpningen av kriterierna för att hålla samman familjen i en medlemsstat.

Den andra gruppen kriterier syftar till att reglera fall då en medlemsstat brister i kampen mot olaglig invandring. Enligt Dublinkonventionen kan den medlemsstat, där en asylsökande har vistats olovligen i minst sex månader innan ansökan lämnats in, inte åberopa kriteriet om olaglig inresa för att begära att den medlemsstat via vilken den asylsökande anlänt till Europeiska unionen skall ta ansvar för prövningen av ansökan. Genom denna bestämmelse fastslås att den medlemsstat som inte effektivt bekämpar tredjelandsmedborgares olovliga vistelse på sitt territorium har, gentemot de andra medlemsstaterna, ett ansvar som kan jämföras med ansvaret hos en medlemsstat med bristande gränsövervakning. I det här förslaget omfattar denna bestämmelse ännu fler situationer.

Om ansvaret inte kan fastställas på grundval av de högre rangordnade kriterier som nämns ovan gäller följande:

* Den medlemsstat som i mer än två månader har känt till och tolererat att en tredjelandsmedborgare vistats olovligen på dess territorium (utan att vidta åtgärder för att utvisa vederbörande eller legalisera situationen) skall ta konsekvenserna av det ansvar den tagit på sig gentemot övriga medlemsstater genom att inte ingripa.

* Den medlemsstat som låtit en tredjelandsmedborgare vistas olovligen på sitt territorium i över sex månader skall ta konsekvenserna av att inte ha bekämpat olaglig invandring tillräckligt effektivt.

3.2. Förfarandet vid övertagande och återtagande

Bestämmelserna om framställningar om övertagande och återtagande är utformade på samma sätt som i Dublinkonventionen.

De största skillnaderna jämfört med konventionen är följande:

* Tidsfristen för att lämna in en framställan om övertagande har minskats från sex månader till sextiofem arbetsdagar.

* En möjlighet att begära ett brådskande svar har införts.

* Förtydliganden angående vilken bevisning som krävs för att fastställa ansvarig stat har införts.

* Tidsfristen för överföring har förlängts till sex månader. Om fristen överskrids, återgår ansvaret till den medlemsstat där ansökan om asyl gjordes.

* Den ansvariga statens ansvar upphör när den asylsökande har vistats i minst sex månader i en medlemsstat utan tillstånd.

* En skyldighet att delge den asylsökande ett motiverat beslut som kan överklagas införs. Eftersom en överföring till en annan medlemsstat inte kan anses orsaka allvarlig och irreparabel skada, slopas dock möjligheten att ge överklagandet uppskjutande verkan. Åtgärden syftar till att göra bestämmelserna effektivare och snabbare samt undvika att överklaganden endast används för att förhala ärendet.

3.3. Samarbete mellan medlemsstaterna

Mekanismen för att avgöra ansvarig medlemsstat kan bara fungera om medlemsstaterna samarbetar lojalt för att samla in nödvändig bevisning, handlägger framställningar inom tidsfristerna och organiserar överföringarna så bra som möjligt. Den viktigaste samarbetsåtgärden är utbyte av uppgifter för att avgöra vilken stat som är ansvarig, inklusive personuppgifter i enlighet med direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. När informationsutbytet syftar till att inhämta de upplysningar som krävs för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, bör man fastställa en tidsfrist för den anmodade statens svar som är förenlig med målet om ett snabbt avgörande (tidsfristen ingick inte i Dublinkonventionen). Den föreslagna tidsfristen är en månad.

Medlemsstaterna är skyldiga att ge de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av bestämmelserna nödvändiga resurser.

Medlemsstaterna tillåts att sinsemellan ingå bilaterala administrativa överenskommelser för att underlätta genomförandet av bestämmelserna i förslaget och göra dem mer effektiva. Överenskommelserna kan gälla utbyte av sambandspersoner, förenklade förfaranden, kortare tidsfrister för att svara eller metoder för att rationalisera överföringarna i syfte att begränsa antalet fall då asylsökande skickas fram och tillbaka mellan två medlemsstater.

3.4. Slutbestämmelser och övergångsbestämmelser

De flesta av dessa bestämmelser är "standardbestämmelser" om förbud mot diskriminering, om påföljder och ikraftträdande.

Följande bör dock noteras:

* Bestämmelser införs som garanterar en smidig övergång från Dublinkonventionen till förordningen, bland annat en bestämmelse om en övergångsperiod mellan förordningens ikraftträdande och dess tillämpning i praktiken.

* En föreskrivande kommitté som skall bistå kommissionen vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifter för förordningen, framförallt bestämmelser om bevisfrågor, överföringar samt standardformulär för framställningar om övertagande eller återtagande.

Detta kapitel skulle även kunna innehålla kompletterande övergångsbestämmelser om förordningen börjar tillämpas före direktivet om asylförfaranden.

4 rättslig grund

I artikel 63.1 a i EG-fördraget föreskrivs uttryckligen antagandet av kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

Avdelning IV i EG-fördraget är inte tillämplig på Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa medlemsstater beslutar annorlunda i enlighet med förfarandet i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen. Avdelning IV är inte heller tillämpligt på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till fördragen.

5 Subsidiaritet och proportionalitet

Subsidiaritetsprincipen

Detta förslag syftar till att i gemenskapsrätten fastställa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan och att skapa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan medlemsstaterna. Sådana rättigheter och skyldigheter kan naturligtvis inte, på grund av sin karaktär, införas av medlemsstaterna på egen hand. På grund av den planerade åtgärdens omfattning och verkningar kan den endast genomföras på gemenskapsnivå.

Proportionalitetsprincipen

Förordningen skall ersätta ett folkrättsligt instrument. Syftet är att skapa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter på samma villkor mellan medlemsstaterna. Det enda instrument i gemenskapsrätten som kan uppnå detta syfte är en förordning.

Kommentarer till de enskilda artiklarna

Kapitel I : Syfte och definitioner

Artikel 1

I artikeln anges förordningens syfte. Det är att fastställa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnats in i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land.

Artikel 2

Artikeln innehåller definitioner av olika begrepp och termer som används i förslaget.

a) En "tredjelandsmedborgare" är varje person som inte är unionsmedborgare. Även statslösa personer omfattas följaktligen av definitionen.

b) Med "Genèvekonventionen" avses konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, såsom den ändrats genom New York-protokollet av den 31 januari 1967. Samtliga medlemsstater är parter i båda dessa avtal utan tidsmässiga eller territoriella begränsningar.

c) "Asylansökan" definieras med hänvisning till Genèvekonventionens definition av flykting. Varje begäran från en tredjelandsmedborgare om skydd vid gränsen till eller inom medlemsstaternas territorium skall anses falla inom Genèvekonventionens tillämpningsområde, såvida inte personen uttryckligen begär en annan form av skydd och medlemsstaten har ett särskilt förfarande för sådant skydd.

d) "Asylsökande" definieras med hänvisning till förfarandet för att nå ett slutligt beslut om flyktingstatus.

e) "Prövning av asylansökan" omfattar alla de prövningsåtgärder som föreskrivs i rådets direktiv .../.../EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, med undantag av förfarandena för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva asylansökan enligt bestämmelserna i den här förordningen.

f) "Återkallande av asylansökan" anses föreligga i de fall som anges i rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] och enligt den här förordningen om den asylsökande utan tillstånd beger sig till en annan medlemsstat medan ansökan handläggs.

g) "Flykting" definieras som en person med flyktingstatus som lagligen vistas på en av medlemsstaternas territorium.

h) "Underårig utan medföljande vuxen" definieras på samma sätt som i rådets resolution av den 26 juli 1997 om underåriga medborgare i tredje land utan medföljande vuxen.

i) "Familjemedlem" omfattar inte bara en medlem av den kärnfamilj som redan bildats i ursprungslandet, utan också en person med vilken asylsökanden är släkt och som bodde i samma hem i ursprungslandet, om en av personerna i fråga är beroende av den andra.

j) "Uppehållstillstånd" omfattar alla former av tillstånd som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat och som tillåter en tredjelandsmedborgare att vistas där, inklusive handlingar som utfärdats till personer som åtnjuter tillfälligt skydd eller personer som tillfälligtvis inte kan utvisas (på grund av hinder mot att utvisningen genomförs) utan att vederbörande för den skull får tillåtelse att vistas i landet. Undantagna är viseringar och tillstånd att vistas som utfärdas under handläggningen av en ansökan om uppehållstillstånd eller asyl.

k) Definitionen av "visering" bygger på definitionen i rådets förordning (EG) nr 539/2001 (viseringar). Den delas upp i fyra underdefinitioner som återspeglar de olika sorters viseringar som används i medlemsstaterna:

i. "Visering för längre vistelse" utfärdas för en vistelse som överskrider tre månader.

ii. "Visering för kortare vistelse" utfärdas för en vistelse som underskrider tre månader i enlighet med definitionen i viseringsförordningen.

iii. "Transitvisering" utfärdas för transitering till ett tredje land.

iv. "Visering för flygplatstransitering" utfärdas för att personen skall kunna passera genom transitområdet på en flygplats under en mellanlandning i en medlemsstat, men tillåter inte inresa till den berörda medlemsstatens territorium.

KAPITEL II: Allmänna principer

Artikel 3

1. Den grundläggande principen bakom fastställandet av kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig är följande: asylansökan skall normalt sett prövas av en enda medlemsstat som fastställs på grundval av objektiva kriterier.

2. Den ansvariga medlemsstaten skall pröva ansökan enligt de förfaranden som har införts i enlighet med rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus].

3. En medlemsstat får dock själv besluta, utifrån politiska, humanitära eller praktiska överväganden, att acceptera att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare även om landet inte är ansvarigt enligt förordningens kriterier. Kravet på den asylsökandes samtycke som fanns i Dublinkonventionen finns inte med i detta förslag, eftersom det är den asylsökande som tar initiativ till att rikta en ansökan till den berörda medlemsstaten: den asylsökande samtycker alltså automatiskt till att denna stat prövar ansökan. Den medlemsstat som fattar ett sådant beslut blir alltså ansvarig i enlighet med förordningen och måste uppfylla alla skyldigheter som är knutna till detta ansvar. För att undvika att samma ansökan handläggs samtidigt i två medlemsstater, skall den medlemsstat som använder sig av denna möjlighet informera andra berörda medlemsstater.

För att i praktiken kunna hålla de tidsfrister som fastställts i rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] skall den asylsökande skriftligen underrättas om det datum då ansökan mottogs i förfarandet för att fastställa flyktingstatus.

Artikel 4

1. Fastställandet av vilken medlemsstat som har ansvar för att pröva en asylansökan är ett "förfarande för att fastställa om prövning skall ske" enligt rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus]. Det föregår ansökans prövning i sak och skall inledas så fort ansökan lämnats in.

2. En asylansökan skall anses ha getts in så fort som den asylsökandes avsikt har bekräftats vid en behörig myndighet, antingen genom en skriftlig handling från den asylsökande eller genom ett protokoll som upprättats av en behörig myndighet. Mottagandet av denna skriftliga bekräftelse är utgångspunkten för beräkningen av tidsfristerna. Bestämmelsen har hämtats från beslut nr 1/97 fattat av den kommitté som inrättats genom artikel 18 i Dublinkonventionen.

3. Eftersom definitionen och innebörden av tillfälligt skydd fortfarande skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, ingår inte andra skyddsformer än flyktingstatus enligt Genèvekonventionen i förordningens tillämpningsområde. Men om en asylsökande, i de medlemsstater där så är möjligt genom särskilda förfaranden, under förfarandets gång ändrar skyddsansökans art, framförallt i syfte att undgå att omfattas av tillämpningen av bestämmelserna om avgörandet av ansvarig medlemsstat, bör den asylsökandes val i princip inte utgöra något hinder för det fortsatta förfarandet. Den asylsökande ansåg sig ju ursprungligen kunna göra anspråk på den mest fördelaktiga ställningen, dvs. flyktingstatus, som vederbörande även kan ansöka om i den ansvariga staten. Denna lösning missgynnar inte på något sätt de berörda personerna eftersom alla medlemsstater har åtagit sig att uppfylla samma skyldigheter när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna, skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling samt skydd mot att återsändas till ett land där det finns risk för förföljelse. Lösningen gör det möjligt att likställa de medlemsstater som har skilda förfaranden för kompletterande former av skydd med de medlemsstater i vilka det bara finns ett enda förfarande och där fastställandet av lämplig typ av skydd därför inte kan lämnas till den sökande.

4. Lagstiftningen i de olika medlemsstaterna skiljer sig också åt när det gäller de formaliteter som skall uppfyllas för att en underårig som medföljer en vuxen, som har ansvaret för den underårige, själv skall betraktas som asylsökande. I vissa medlemsstater medför den vuxnes asylansökan automatiskt en ansökan om erkännande av flyktingstatus för barnet. I andra medlemsstater måste ansökan göras av den vuxne på barnets vägnar. I en tredje grupp medlemsstater måste den underårige göra en egen, särskild ansökan från och med en viss ålder. Förordningens princip är att den underåriges situation inte kan skiljas från situationen för den vuxne. Tack vare denna regel kan man undvika att skillnader i lagstiftningen leder till olika tillämpning av reglerna för att fastställa ansvarig medlemsstat. Man kan också se till att familjen hålls samman samtidigt som det sker en överföring till den stat som har ansvaret för prövningen av ansökan, även om den underårige inte formellt är asylsökande enligt lagstiftningen i den medlemsstat där asylansökan har lämnats in.

5. Fastställandet av ansvarig medlemsstat skall göras av den medlemsstat där den asylsökande befinner sig, också om vederbörande vänder sig till myndigheterna i en annan medlemsstat, till exempel på en ambassad eller ett konsulat eller vid gränsen. Den regel som införs i denna punkt gör det möjligt att överlämna asylansökan till den stat där den asylsökande befinner sig.

6. Den medlemsstat där ansökan först lämnades in skall avgöra ansvarig stat. Denna medlemsstat är följaktligen skyldig att återta den asylsökande om denne beger sig till en annan medlemsstat under förfarandets gång.

Denna skyldighet upphör dock i följande fall :

- Om den asylsökande lämnar EU i mer än tre månader. Om tredjelandsmedborgaren kommer tillbaka och lämnar in en asylansökan, skall den anses som en ny ansökan.

- Om en annan medlemsstat beviljar den asylsökande uppehållstillstånd enligt definitionen i artikel 2. Till skillnad mot Dublinkonventionen finns det inga krav på att uppehållstillståndet skall ha en giltighetstid på mer än tre månader. Enligt artikel 5.1 i konventionen (artikel 9.1 i förordningen) är den medlemsstat som utfärdat ett uppehållstillstånd (oavsett giltighetstid) ansvarig för prövningen av asylansökan. Det är mer konsekvent att tillämpa samma princip i alla de fall där en medlemsstat utfärdar ett uppehållstillstånd såsom det definieras i artikel 2.

Kapitel III : Kriteriernas rangordning

Artikel 5

1. Kriterierna skall tillämpas enligt den angivna rangordningen.

2. Denna bestämmelse, som är utformad på samma sätt som i Dublinkonventionen, utgör den tidsmässiga referenspunkten för att fastställa ansvarig medlemsstat.

Artikel 6

Kriteriet i artikeln är ett tillägg till kriterierna i Dublinkonventionen. Syftet är att undvika att den underårige blir kvar i en medlemsstat utan sällskap av en vuxen samtidigt som en familjemedlem som kan ta ansvar för barnet befinner sig i en annan medlemsstat. Bestämmelsen motsvarar ett av de fall som åsyftas i beslut nr 1/2000 av artikel 18-kommittén.

Artikel 7

Detta kriterium fanns redan i Dublinkonventionen. Det syftar till att hålla samman flyktingarnas familjer och bygger på tanken att även flyktingens familjemedlemmar kan vara hotade i ursprungslandet. Den medlemsstat som garanterar flyktingen skydd är den som bäst kan bedöma om det finns någon grund för familjemedlemmarnas rädsla för förföljelse.

Artikel 8

Kriteriet i artikel 8 är ett tillägg till Dublinkonventionen. Det syftar till att genom ett självständigt och tvingande kriterium lösa vissa av de fall som åsyftas i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/2000. Genom att en och samma medlemsstat handlägger asylansökningarna från olika medlemmar av samma familj kan man göra en fördjupad granskning av ansökningarna och se till att besluten om dem stämmer överens. Denna bestämmelse skall dock tillämpas endast om den inte påverkar andra viktiga mål för gemenskapens asylpolitik negativt, bland annat målet om en snabb handläggning av ansökningarna, i synnerhet av ansökningar som uppenbart saknar grund.

1. I första punkten föreskrivs därför att man endast skall sammanföra den asylsökande och en familjemedlem som anlänt först och också ansökt om asyl, om den sistnämndes ansökan är under handläggning hos den myndighet som har ansvar för att fastställa flyktingstatus vid ett ordinarie förfarande i enlighet med rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus]. Det skulle vara orimligt och innebära oacceptabla förseningar av prövningen av asylansökningarna om ansökan från den familjemedlem som anlänt först är föremål för ett förfarande om upptagande till prövning som kan leda till en överföring till en annan medlemsstat, utvisning till tredje land, ett påskyndat förfarande (med stor risk för ett negativt beslut) eller om ansökan har avslagits i första instans.

2. Eftersom förfarandet om upptagande till prövning kan leda till ett godkännande av ansökan vid ett ordinarie förfarande, föreskrivs att den medlemsstat som får en framställan om övertagande först skall informera den begärande medlemsstaten om hur långt förfarandet kommit och därefter dess resultat så att familjemedlemmarna kan sammanföras om villkoren i punkt 1 är uppfyllda.

Artikel 9

Ansvaret för prövningen av asylansökan åligger den medlemsstat som genom att utfärda visering eller uppehållstillstånd har tagit störst del i en tredjelandsmedborgares inresa eller vistelse på en av medlemsstaternas territorium. Detta återspeglar följande bakomliggande princip i bestämmelserna: i ett område med fri rörlighet är varje medlemsstat ansvarig gentemot samtliga andra medlemsstater för sina åtgärder i fråga om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse. Till följd av införandet av gemensamma viseringsbestämmelser i förordning (EG) nr 539/2001 (viseringar) kan vissa av de situationer som avses i Dublinkonventionen inte längre uppstå. På grund av denna utveckling har man i detta förslag tagit bort alla bestämmelser som bara gällde fall då en tredjelandsmedborgare var tvungen att inneha viseringar från flera olika medlemsstater.

Det bör noteras att fall av innehav av flera viseringar fortfarande kan förekomma på grund av förekomsten av viseringar som utfärdas för transit till ett tredje land, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för längre vistelse vars utfärdandevillkor inte täcks av viseringsförordningen.

För att förebygga eventuella skillnader i tolkningen klargörs i punkt 5 att ett olagligt erhållande av visering eller uppehållstillstånd inte befriar den berörda medlemsstaten från dess skyldigheter, såvida det inte kan fastställas att vilseledande förekommit, t.ex. att handlingen bytts ut eller ändrats efter det att den utfärdats.

Artikel 10

Bestämmelsen har hämtats från Dublinkonventionen och bygger på samma bakomliggande princip om medlemsstaternas ansvar gentemot alla de övriga staterna för åtgärder i fråga om kontroll av tredjelandsmedborgares inresa och vistelse.

Den medlemsstat via vars gräns den asylsökande rest in i Europeiska unionen upphör att vara ansvarig om personen i fråga har vistats i minst sex månader i den medlemsstat där asylansökan lämnades in. Termen "bevisa" som fanns i Dublinkonventionen har ersatts av "visa" för att ange att beviskraven inte bör vara orimligt höga.

Artikel 11

Genom bestämmelserna i artikeln anpassas artikel 7 i Dublinkonventionen till dagens situation som dels är ett resultat av genomförandet av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, dels av viseringsförordningen.

1. I punkt 1 fastslås principen att ansvaret ligger på den medlemsstat i vilken en tredjelandsmedborgare utan skyldighet att inneha visering har lämnat in sin ansökan. När tredjelandsmedborgaren är befriad från viseringskrav kan man inte hävda att den medlemsstat via vilken vederbörande rest in i det gemensamma området har brustit gentemot de andra medlemsstaterna, eftersom alla medlemsstater skulle ha tillåtit inresa under samma förhållanden. Dessutom bestäms ofta platsen för inresa av vilka flyglinjer som finns. Under dessa förhållanden får den medlemsstat via vilken inresa sker inte "bestraffas".

2. Om asylansökan läggs fram vid en transitering av en resenär vars slutdestination är ett tredje land, är transiteringslandet ansvarig för prövningen av ansökan. Ansvaret hindrar inte denna medlemsstat från att tillämpa begreppet säkert tredjeland.

Artikel 12

Kriteriet i artikeln är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen. Det syftar till att lägga ansvaret för prövningen av asylansökan på den medlemsstat som i över två månader med full kännedom har tolererat att en tredjelandsmedborgare vistas olovligen på dess territorium. Det gäller fall då medlemsstatens myndigheter känner till personens olovliga vistelse och inte har vidtagit någon åtgärd för att utvisa vederbörande. Den stat som accepterar en sådan situation har genom sin passivitet främjat tredjelandsmedborgarens planer. Denne har nämligen kunnat vänta på ett lägligt tillfälle för att olagligen bege sig till en annan medlemsstat för att där förklara sin avsikt att begära flyktingstatus. Hotet om utvisning skulle däremot ha fått vederbörande (om personen bedömer att det finns risk för förföljelse i ursprungslandet) att lämna in en asylansökan som skulle ha gjort det möjligt att snabbare inleda förfarandet för att avgöra ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förordning.

Artikel 13

Kriteriet i artikeln är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen. Det utvidgar räckvidden av principen som ligger till grund för artikel 10.2 om att den medlemsstat som i sex månader eller mer inte har upptäckt att en tredjelandsmedborgare olovligen vistas i landet på sätt och vis har brustit i genomförandet av medlemsstaternas gemensamma mål om kontroll av olaglig invandring och skall ta konsekvenserna av detta gentemot de övriga medlemsstaterna.

Artikel 14

Kriteriet i artikeln är utformat på samma sätt som i Dublinkonventionen. Syftet är att undvika luckor i bestämmelserna genom att automatiskt lägga ansvaret på den första medlemsstat där asylansökan gjorts när ansvaret inte kan fastställas på grundval av något av de ovanstående kriterierna.

Artikel 15

Artikel 15 är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen. Den syftar till att införa en klar och tvingande regel för att hålla samman familjen när en strikt tillämpning av kriterierna skulle medföra att olika medlemsstater skulle bli ansvariga för prövningen av familjemedlemmarnas olika ansökningar. De valda kriterierna - att ansvaret läggs på den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökningarna från flest familjemedlemmar eller på den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan från den äldsta medlemmen av familjen - är enkla att tillämpa och neutrala när det gäller inverkan på medlemsstaterna. De gör det möjligt att ge bindande föreskrifter för vissa av de situationer som anges i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/2000 i form av riktlinjer för bedömning från fall till fall.

KAPITEL IV: Humanitära skäl

Artikel 16

1. Artikel 16.1 är utformad som artikel 9 i Dublinkonventionen. Denna så kallade humanitärklausul har framförallt använts för att förhindra eller avhjälpa att familjemedlemmar skingras som en följd av en strikt tillämpning av ansvarskriterierna. Trots att förordningen innehåller flera tvingande bestämmelser i syfta att föra samman familjemedlemmar eller hålla samman asylsökande från samma familj, är de situationer som kan uppstå så skiftande att de inte alla kan regleras genom särskilda bestämmelser. En klausul som gör det möjligt att ta humanitära hänsyn efter en skälighetsprövning är därför nödvändig för att skydda både medlemsstaternas och de asylsökandes intressen. Den andra meningen bygger på de rekommendationer som medlemsstaterna enades om i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/2000. Syftet är att tydliggöra de principer som de bör beakta vid undantag från ansvarskriterierna för att förena en asylsökande med en familjemedlem som befinner sig på en av medlemsstaternas territorium.

2. Närmare föreskrifter om villkoren och förfarandena för att genomföra humanitärklausulen i punkt 1, bland annat för att reglera fall där medlemsstaterna gjort olika bedömningar av behovet att föra samman familjemedlemmar eller var detta skall ske, kan eventuellt antas senare enligt kommittéförfarandet i artikel 29.

Kapitel V : Övertagande och återtagande

Artikel 17

I denna artikel räknas skyldigheterna för den ansvariga medlemsstaten upp. Vidare anges under vilka omständigheter dessa skyldigheter upphör att gälla. Den är hämtad från Dublinkonventionen, med några redaktionella ändringar.

1. Punkterna a, b och d) handlar om skyldigheten att överta asylsökanden, slutföra prövningen av asylansökan respektive återta en asylsökande som lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat efter att ha återkallat sin ansökan i den ansvariga staten. I punkterna c och e ersätts ordet "olovligen" med uttrycket "utan tillstånd". Skälet till denna ändring är att en asylsökande som är befriad från viseringstvång eller har en giltig visering och som själv har behållit sitt pass, formellt sett inte befinner sig olovligen i den ansvariga medlemsstaten, vilket gör att bestämmelsen i Dublinkonventionen i vissa fall inte är tillämplig.

2. Uppehållstillståndets giltighetstid saknar betydelse för tillämpningen av denna punkt. Detta ligger i linje med övriga bestämmelser och motiveras av samma skäl som artikel 4.6.

3. Även här gäller principen att den medlemsstat där en tredjelandsmedborgare har uppehållit sig under mer än sex månader bör bära ansvaret för detta.

4. I Dublinkonventionen begränsades denna undantagsklausul till att omfatta punkt 1 a-d. Här gäller den även punkt 1 e, vilket gör att skyldigheten till återtagande - som åligger den ansvariga medlemsstaten när en tredjelandsmedborgare, vars asylansökan medlemsstaten har avvisat, söker asyl i en annan medlemsstat - upphör om personen i fråga under tiden har lämnat medlemsstaternas territorium under mer än tre månader. En ansökan som lämnas in efter en sådan frånvaro skall betraktas som en ny ansökan och det måste återigen fastställas vilken stat som är ansvarig.

5. I punkt 5 föreskrivs en omedelbar befrielse från de skyldigheter för återtagande som räknas upp i punkt 1 d och 1 e om den ansvariga staten har utvisat en tredjelandsmedborgare som inte längre är asylsökande därför att han har återkallat sin ansökan eller för att den har avslagits. Det saknar betydelse om utvisningen har skett genom tvång eller genom att personen i fråga har följt uppmaningen att lämna landet. Härav följer, som i föregående punkt, att en asylansökan som lämnas in av samma person efter en verkställd utvisning, är en ny ansökan och att det återigen måste fastställas vilken stat som är ansvarig.

Artikel 18

Artikel 11 i Dublinkonventionen har delats upp på tre skilda artiklar för att de bättre skall återspegla i vilken ordning händelserna sker och för att man skall kunna skilja mellan åtgärder som åligger den medlemsstat där ansökan har lämnats in och de som åligger den medlemsstat som anmodas att överta ansökan.

1. I punkt 1 minskas tidsfristen för att anmoda en annan medlemsstat att överta prövningen från sex månader till 65 arbetsdagar (dvs. tretton veckor, alltså ungefär tre månader). Denna tidsfrist ligger i linje med den som föreskrivs i rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] för förfaranden om upptagande till sakprövning och med medlemsstaternas önskemål att fastställa ansvarig stat inom tidsgränser som är förenliga med den allmänna målsättningen att handlägga asylansökningar snabbt.

2. I punkt 2 byts ordet "avgöra" ut mot "kontrollera". På så sätt markeras, i enlighet med de principer som överenskommits av medlemsstaterna i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97, att det inte räcker att den anmodade staten bedömer de uppgifter som översänds av den begärande staten i framställningen om övertagande utan att den också skall göra egna efterforskningar.

I ett nytt stycke föreskrivs möjligheten att, i enlighet med kommittéförfarandet i artikel 29, ge föreskrifter om hur framställningar om övertagande skall vara utformade och göras, till exempel genom ett standardformulär som innehåller de rubriker som är nödvändiga för att handlägga framställningarna eller, i ett senare skede, bestämmelser om användande av e-post.

3. Genom punkt 3 införs bestämmelser om det skyndsamma förfarande som medlemsstaterna kommit överens om i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. Avsikten är att så snabbt som möjligt få ett avgörande i fall där en asylansökan lämnas in vid vägrad inresa eller vistelse, anhållande på grund av olovlig vistelse eller delgivning eller verkställighet av beslut om utvisning och där asylsökanden tagits i förvar.

4. Punkt 4 motsvarar en bestämmelse i rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] och inför skyldigheten att underrätta asylsökanden om att en annan medlemsstat har anmodats att överta prövningen och om de tidsfrister som är tillämpliga.

Artikel 19

1. Punkt 1 innehåller flera ändringar jämfört med motsvarande bestämmelser i Dublinkonventionen:

* För det första, och i överensstämmelse med punkt 2 i föregående artikel, fastställs det att den medlemsstat som anmodas till ett övertagande inte får begränsa sig till att undersöka bevisen i framställan utan också aktivt skall kontrollera i sina egna akter och register huruvida den kan vara ansvarig. Medlemsstaterna har kommit överens om detta tillvägagångssätt genom artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97.

* För det andra minskas tidsfristen för att svara på en framställning om övertagande till en månad, som medlemsstaterna önskade i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97.

* För det tredje läggs förtydliganden till vad gäller den bevisnivå som krävs: om ett eller flera av de formella bevismedlen inte är tillgängliga skall den anmodade medlemsstaten godta sitt ansvar så snart som en uppsättning indicier gör det möjligt att fastställa detta med en rimlig grad av sannolikhet. Artikel 18-kommittén noterade i sitt beslut: "Bestämmandet av ansvaret för genomförandet av asylförfarandet bör avgöras utifrån så låga krav på bevisning som möjligt. (...) Om kraven på bevisning ställs alltför högt kommer förfarandet för att bestämma ansvarsfrågan till slut att kräva längre tid än prövningen av själva asylansökan. I så fall skulle syftet med konventionen gå förlorat och ett av målen skulle till och med äventyras, eftersom väntetiderna skulle ge upphov till en ny kategori av 'flyktingar på väg', dvs. asylsökanden vars ansökan inte prövas så länge som det förfarande som föreskrivs i konventionen inte är avslutat. (...) Inom ramen för ett alltför strängt bevissystem skulle medlemsstaterna inte acceptera att ta sitt ansvar och konventionen skulle endast sällan tillämpas. Dessutom skulle de medlemsstater som har mer utbyggda nationella register än övriga parter bli förfördelade, eftersom det skulle vara lättare att fastställa deras ansvar. (...) Medlemsstaterna bör acceptera att ta ansvar för att pröva en asylansökan även på grundval av indicier, om det framgår av en övergripande prövning av den asylsökandes situation att den aktuella medlemsstaten med all sannolikhet är ansvarig." Beviskraven bör emellertid även fortsättningsvis ligga på en rimlig nivå. Flexibiliteten får inte drivas därhän att ansvar grundas bara på ett antagande.

* Bestämmelser om bevis och indicier och tolkningen av dem skall antas i enlighet med kommittéförfarandet i artikel 29.

2. I punkt 2 anges vilka skyldigheterna är för den anmodade medlemsstaten om den begärande staten har påkallat det skyndsamma förfarande som avses i artikel 17.3.

3. I punkt 3 anges vad som blir följden om ett svar inte lämnas inom den tidsfrist på en månad som fastställs i punkt 1: det ses som ett underförstått godtagande av ansvar.

Artikel 20

1. Denna bestämmelse är ett tillägg till Dublinkonventionen. Den återger principerna i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97. Artikeln innebär ett förtydligande av tidsfristen för medlemsstaten att meddela asylsökanden, då den anmodade medlemsstaten har godtagit sitt ansvar, att hans ansökan inte kan prövas i den medlemsstat där den har lämnats in och att han skall bege sig till den ansvariga medlemsstaten. Detta tillkännagivande skall lämnas a) inom femton arbetsdagar, vilket är tillräckligt länge för att fatta beslutet och stämmer med önskemålet att inte förlänga förfarandena för mycket, b) genom ett enda beslut dels om att ansökan inte kan prövas dels, om skyldigheten att lämna medlemsstatens territorium och bege sig till den ansvariga staten. Eftersom dessa två delar av beslutet är intimt förknippade med varandra är ett enda beslut en rationell metod för att se till att de prövas i ett och samma förfarande.

2. I punkt 2 fastställs vad beslutet enligt punkt 1 skall innehålla och att det kan överklagas. Eftersom en överföring till en annan medlemsstat inte bör kunna orsaka den berörda personen allvarlig irreparabel skada är det inte nödvändigt att verkställandet av överföringen uppskjuts i väntan på resultatet av ett eventuellt överklagande.

3. Punkt 3 innehåller bestämmelser om överföringen av asylsökanden till den ansvariga staten. Den skall göras så fort som det är praktiskt möjligt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna och inom högst sex månader. Förlängningen av tidsfristen från en månad till sex månader för överföringen görs på grund av de praktiska svårigheter medlemsstaterna har ställts inför i detta avseende vid tillämpningen av Dublinkonventionen.

4. Om det är nödvändigt skall asylsökanden erhålla en passersedel som upprättats för detta ändamål och i enlighet med en modell som antas enligt förfarandet i artikel 29.

Den ansvariga staten skall meddela den begärande staten antingen att den asylsökande har anlänt eller att han inte har inställt sig inom de fastställda tidsfristerna.

5. Om överföringen inte har skett inom de sex månader som fastställs i punkt 3 förlorar den anmodade statens godtagande av ansvaret sin verkan och ansvaret åligger den medlemsstat där ansökan har lämnats in. Denna bestämmelse är ny jämfört med Dublinkonventionen, i vilken ingen sådan konsekvens förutsågs om överföringen misslyckades. Bestämmelsen bygger på de överväganden som ligger bakom artikel 10 andra stycket och ansvarskriteriet i artikel 13, nämligen att den medlemsstat som brustit i genomförandet av medlemsstaternas gemensamma mål att få bukt med olaglig invandring, skall bära konsekvenserna för detta. Dessutom syftar bestämmelsen till att undvika att det skapas en kategori av "flyktingar i kretsgång", asylsökande vars ansökan inte prövas i någon medlemsstat.

6. Om nödvändigt skall bestämmelser om genomförandet av överföringarna antas i enlighet med förfarandet i artikel 29.

Artikel 21

Denna artikel innehåller bestämmelserna om den ansvariga statens återtagande av en asylsökande som har begett sig till en annan medlemsstat.

1. Punkterna a och b i punkt 1 ändras jämfört med Dublinkonventionen. Ändringarna är av samma slag som de ändringar som gjorts i artikel 18.2 och artikel 19.1 och som syftar till att klart visa att den anmodade staten aktivt skall kontrollera sina register och arkiv.

I punkt c införs möjligheten för den anmodade staten att lämna ett preliminärt svar om de kontroller den skall göra hotar att ta längre tid än den tvingande tidsfristen på åtta dagar. Denna möjlighet, som tillåter den anmodade staten att, i undantagsfall, förfoga över ytterligare två veckor, har medlemsstaterna kommit överens om i artikel 18-kommitténs beslut nr 1/97.

I punkt d anges följden av uteblivet svar inom tidsfristerna i punkterna b och c, dvs. ett underförstått samtycke till återtagande.

Punkt e innehåller bestämmelser om återtagande som är desamma som gäller för överföringar enligt artikel 20.3, nämligen en tidsfrist på sex månader, samråd mellan berörda medlemsstater, eventuellt utfärdande av en passersedel, information om den överförda asylsökandens ankomst eller att han inte har anlänt.

Genom punkt f görs samma formbestämmelser tillämpliga på beslut om återtagande som de som gäller för besluten om att prövning inte kan ske och överföring till ansvarig stat.

2. I punkt 2 fastställs konsekvenserna av att den begärande staten inte kan genomföra överföringen till den ansvariga staten: godtagandet av återtagandet blir ogiltigt och den begärande medlemsstaten skall ta på sig ansvaret för den asylsökande.

3. På samma sätt som gäller för framställningarna om övertagande, är det nödvändigt att fastställa bestämmelser om hur framställningar om återtagande skall utformas och göras. Även om man kan förvänta sig att de bevismedel som kan utgöra grunden för ett återtagande i allmänhet hämtas från Eurodac, är det dock nödvändigt att fastställa bestämmelser om bedömningen av andra bevismedel, särskilt vad gäller bestämmelserna om överföring av ansvar och om när ansvar upphör enligt artikel 17.2-5.

4. Bestämmelser angående genomförandet av överföringarna får antas enligt förfarandet i artikel 29.

KAPITEL VI: Administrativt samarbete

Artikel 22

Uppgiftsutbyte mellan medlemsstaterna är oundgängligt för genomförandet av denna förordning, särskilt om de upplysningar en medlemsstat förfogar över angående en annan medlemsstats eventuella ansvar är fragmentariska och det är nödvändigt att komplettera dem eller söka bekräftelse på dem. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter skall tillämpas fullt ut på behandling av personuppgifter vid tillämpning av denna förordning, och särskilt det utbyte som avses i denna artikel. Det är nödvändigt att precisera tillämpningen av dem, eftersom det åligger de nationella tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna att utöva sin uppgift.

1. I punkt 1 fastställs de enda syften för vilka information får utbytas, nämligen för att

a) avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan,

b) pröva asylansökan och

c) genomföra alla skyldigheter som följer av denna förordning, till exempel återtagande av en asylsökande som har begivit sig till en annan medlemsstat utan tillstånd.

2. I punkt 2 anges vilka typer av upplysningar som får utbytas:

a) Personuppgifter rörande sökanden och, i förekommande fall, medlemmar av hans familj.

b) Uppgifter om den sökandes identitets- och resehandlingar.

c) Alla andra uppgifter som är nödvändiga för att fastställa eller bekräfta sökandens identitet, inklusive fingeravtryck bland annat för att göra de kontroller som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen. Behandling av fingeravtryck skall göras i enlighet med bestämmelserna i den förordningen.

d) Upplysningar om orter där asylsökanden eller, i förekommande fall en familjemedlem som befinner sig på medlemsstatens territorium, har uppehållit sig och asylsökandens resvägar, så att man kan tillämpa de ansvarskriterier som bygger på dessa upplysningar.

e) Uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en medlemsstat, eftersom dessa kan vara avgörande för fastställande av ansvaret.

f) Platsen där ansökan gjorts.

g) Datum för en eventuell tidigare asylansökan eller för den aktuella ansökan, hur långt handläggningen framskridit och eventuellt innebörden av det beslut som har fattats samt alla övriga nödvändiga upplysningar, antingen för att fastställa ansvarig stat, för att besluta om återtagande eller för att pröva en asylansökan.

3. Det kan hända att en asylansökan prövas av flera medlemsstater, antingen genom tillämpning av suveränitetsbestämmelsen i artikel 3.3 eller därför att tidsfrister löper ut som gör att den ansvariga statens ansvar upphör eller att ansvaret faller på den medlemsstat där den asylsökande befinner sig. Denna situation kan också uppstå om en tredjelandsmedborgare har lämnat medlemsstaternas territorium under mer än tre månader och lämnat in en ny asylansökan som skall prövas av en annan medlemsstat än den som har prövat den första ansökan. I sådana fall är det lämpligt att den medlemsstat som prövar en ny ansökan från samma person informeras om innehållet i den första ansökan och, i förekommande fall, om skälen för det beslut som fattats tidigare. Eftersom uppgifterna i en asylansökan kan vara känsliga, är det emellertid den medlemsstat från vilken uppgifter begärs som skall avgöra om den kan tillmötesgå förfrågningen utan att kränka väsentliga intressen eller skyddet för fri- och rättigheter för den berörda personen eller en annan person. Det är också denna stat som skall försäkra sig om att asylsökanden samtycker till detta.

4. Denna bestämmelse och den följande är ett tillägg till Dublinkonventionen. Punkt 1 är tvingande och ålägger medlemsstaterna en skyldighet att svara på alla förfrågningar om uppgifter, vilket kan innebära en tung administrativ börda för de behöriga förvaltningarna och ta i anspråk deras resurser till förfång för framställningar om övertagande eller återtagande. Därför är det nödvändigt att ge föreskrifter om att en framställan om lämnande av uppgifter måste motiveras och ange på vilket indicium eller vilka kontroller den grundas, för att underlätta undersökningarna i den medlemsstat som tillfrågas.

5. I gengäld gäller en tidsfrist på en månad för den medlemsstat som tillfrågas. Om särskilda svårigheter uppstår, får emellertid den medlemsstat som tillfrågas, inom två veckor från det att framställan har inkommit, lämna ett preliminärt svar med angivande av den tidsfrist inom vilken den kan lämna ett slutgiltigt svar. Denna extra tidsfrist får inte överstiga sex veckor, vilket gör att maximala tidsfristen blir åtta veckor. Ingen påföljd föreskrivs för eventuella förseningar, men den stat som gör gällande möjligheten att förlänga svarsfristen får inte hänvisa till tidsfristen på 65 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 18.1 för att avslå en framställan om övertagande om dess ansvar blir aktuellt.

6. Punkt 6 innehåller en behörighetsbestämmelse i vilken anges att utbyte av uppgifter bara får äga rum mellan de myndigheter som har utsetts av varje medlemsstat för detta ändamål.

7. I punkt 7 fastställs syftet med de utväxlade uppgifterna och vilka myndigheter som kan få information: det får bara gälla ändamål som anges i punkt 1 och uppgifterna får endast vidarebefordras till myndigheter och domstolar som har att tillämpa denna förordning enligt vad som anges i samma punkt. Dessutom får varje myndighet bara motta sådana uppgifter som är nödvändiga för att den skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Härav följer att, om den myndighet vars uppdrag det är att avgöra ansvarig stat för prövningen av asylansökan inte är densamma som prövar asylansökan, får följaktligen endast den sistnämnda ta emot uppgifter om innehållet i asylansökan och skälen för eventuella beslut som fattats i fråga om ansökan.

8. I punkt 8 anges att de uppgifter som meddelas skall vara korrekta och rättsenliga.

9. I punkt 9 påminns om den asylsökandes rätt att ta del av och, i förekommande fall, begära rättelse eller radering när det gäller uppgifter som rör honom. I punkten används begreppet blockering i den mening som avses i direktiv 95/46/ EG, vilket är ett tillägg jämfört med Dublinkonventionen.

10. I punkt 10 föreskrivs skyldigheten att registrera översändande och mottagande av uppgifter.

11. I punkt 11 fastställs en allmän princip för hur länge dessa uppgifter skall bevaras, nämligen under en period som inte är längre än nödvändigt för de ändamål för vilka de har översänts. En bestämmelse om en enhetlig period vore olämplig eftersom, även om de uppgifter som utbyts för fastställandet av ansvarig stat kan raderas när beslut i frågan har fattats och inte längre kan överklagas, blir de uppgifter som utväxlats för prövningen av själva asylansökan en del av asylsökandens dossier och arkiveras som sådana.

12. I punkt 12 föreskrivs skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva kontrollmetoder garantera att denna artikel följs.

Artikel 15.10 och 15.12 i Dublinkonventionen har inte tagits med: den första därför att den underförstått tillåter olika skyddsnivåer för uppgifter vilket numera är förbjudet enligt direktiv 95/46/EG; den andra därför att den inte längre behövs, då nödvändiga bestämmelser finns i direktivet.

Artikel 23

Det är nödvändigt att medlemsstaternas behöriga myndigheter förfogar över tillräckliga resurser för att kunna fullfölja sitt uppdrag, bland annat för att kunna respektera de tidsfrister som anges i denna förordning.

Artikel 24

I förordningen fastställs allmänna bestämmelser som är tillämpliga i alla medlemsstater och hänsyn tas inte till särskilda situationer. Hur ofta utbyte mellan medlemsstaterna sker för fastställande av ansvarig stat kan dock variera beroende på bland annat den geografiska situationen. Erfarenheten visar att en del medlemsstater oftare övertar eller återtar asylsökande från en viss medlemsstat än från andra. I sådana fall kan bilaterala instrument som är förenliga med förordningens bestämmelser vara en effektiv lösning för att underlätta tillämpningen av denna.

1. Punkt 1 ger medlemsstaterna möjlighet att upprätta överenskommelser som, beroende på antalet ärenden som handläggs och andra omständigheter, kan handla om följande:

a) Utbyte av sambandspersoner. Denna lösning förbättrar kontakterna mellan förvaltningar vars organisation och metoder skiljer sig åt.

b) En förenkling av förfarandena och en minskning av de tidsfrister som är tillämpliga i förfarandena mellan de berörda medlemsstaterna. Sådana överenskommelser har slutits mellan vissa medlemsstater för genomförandet av Dublinkonventionen och har visat sig vara effektiva, framförallt för att snabbt, genom direkta kontakter mellan de myndigheter som har utsetts för detta syfte, avgöra klara fall som uppkommer vid gränsen mellan två grannländer.

c) Ett system för att minska antalet överföringar. Det kan tänkas att två medlemsstater ofta övertar och återtar asylsökande sinsemellan - genom frivilliga överföringar och överföringar under eskort - i ett slags "skytteltrafik". En tänkbar lösning, som är tillåten enligt förordningen, vore att de båda medlemsstaterna kommer överens om att bara överföra ett så stort antal personer (utsedda utifrån lämpliga kriterier) som motsvarar differensen mellan antalet asylsökande som respektive land godtagit att ta emot. En sådan åtgärd minskar arbetsbördan och kostnaderna för de myndigheter som ansvarar för överföringarna. För att uppnå förordningens syften bör två villkor uppfyllas: Dels att perioden vid vars slut en sammanräkning av antalet överföringar skall göras, begränsas till en månad, dels att de överföringar enligt förordningen som har som syfte att främja familjesammanföring under alla omständigheter görs.

2. Kommissionen skall underrättas om överenskommelser som ingås av medlemsstaterna. För att garantera att dessa är förenliga med förordningen skall överenskommelser enligt punkterna b och c, som på grund av sitt syfte kan innehålla bestämmelser som skiljer sig från förordningens godkännas av kommissionen.

Kapitel VII: Övergångsbestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 25

1. Denna förordning ersätter Dublinkonventionen.

2. Det är emellertid nödvändigt att säkerställa kontinuiteten i regelverket om fastställande av ansvarig stat, vilket är en stödåtgärd för den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen. Därför föreskrivs att de omständigheter som utlöser en medlemsstats ansvar, med andra ord ansvarskriterierna, skall beaktas även om de hänför sig till tiden före förordningens ikraftträdande i enlighet med artikel 31 andra stycket.

Den lösning som föreslås för att säkerställa kontinuiteten är densamma som de avtalsslutande parterna till Schengenavtalets tillämpningskonvention har antagit för att säkerställa övergången mellan den konventionen och Dublinkonventionen.

3. Det är också nödvändigt att säkerställa överensstämmelse med förordning (EG) nr 2725/2000 för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (Eurodac-förordningen). De hänvisningar som görs i den förordningen till Dublinkonventionen skall läsas som hänvisningar till den här förordningen.

Artikel 26

Eftersom den här förordningen är ett instrument som efterträder Dublinkonventionen, har den samma territoriella tillämpningsområde som konventionen.

Artikel 27

En standardbestämmelse om förbud mot diskriminering införs. Artikelns lydelse grundas på artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Artikel 28

Artikeln är en gemenskapsrättslig standardbestämmelse, i vilken föreskrivs effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. Medlemsstaterna får själva fastställa påföljder för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning.

Artikel 29

Kommissionen skall biträdas av en kommitté som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha kommissionens företrädare som ordförande. Kommitténs uppgift är att anta bestämmelser i frågor där kommittén enligt förordningen är behörig och kontrollera att bestämmelserna är förenliga med eventuella bilaterala överenskommelser mellan medlemsstater. Det gäller bland annat att utifrån det tidigare arbetet i artikel 18-kommittén anta en modell för passersedeln, ett standardformulär för framställan och dessutom förteckningar över bevis och indicier på en medlemsstats ansvar. Dessa handlingar bifogas inte denna förordning eftersom det kan visa sig nödvändigt att aktualisera dem hastigt i ljuset av kommande erfarenheter. De bestämmelser som skall antas är åtgärder med allmän räckvidd i den mening som avses i artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter. Därför skall en föreskrivande kommitté inrättas.

Artikel 30

Kommissionen skall upprätta en rapport om tillämpningen av denna förordning, i linje med dess uppgift att se till att bestämmelser antagna av gemenskapsinstitutionerna tillämpas i enlighet med fördraget. Kommissionen skall också föreslå eventuella ändringar. En första rapport skall läggas fram högst tre år efter det att förordningen har trätt i kraft. Efter denna första rapport skall kommissionen utarbeta en rapport om tillämpningen av förordningen samtidigt med den övergripande utvärderingen av Eurodac som föreskrivs i artikel 24.5 i förordning (EG) nr 2725/2000, dvs. minst vart sjätte år.

För att utarbeta dessa rapporter krävs naturligtvis detaljerade statistiska uppgifter. Kommissionen föreslår att frågan om statistik rörande genomförandet av mekanismen för att fastställa ansvarig medlemsstat skall behandlas inom ramen för senare förslag om insamling av statistiska uppgifter rörande asyl och invandring.

Artikel 31

I artikeln anges den tidpunkt då förordningen träder i kraft. I andra stycket anges den dag från vilken förordningen skall tillämpas på asylansökningar. Tidsintervallet mellan det datum då förordningen träder i kraft och tillämpningsdatum gör att de nödvändiga tillämpningsföreskrifterna i enlighet med förfarandet i artikel 29 hinner antas. Inom detta intervall sker fastställandet av ansvarig stat i enlighet med kriterierna i Dublinkonventionen.

2001/0182(CNS)

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 63.1 a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [1],

[1] EGT C [...], [...], s.

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [2],

[2] EGT C [...], [...], s.

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [3], och

[3] EGT C [...], [...], s.

av följande skäl:

(1) En gemensam asylpolitik, som omfattar ett gemensamt europeiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för alla som av olika omständigheter tvingas söka skydd inom gemenskapen på laglig väg.

(2) Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att ett gemensamt europeiskt asylsystem skapas, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt garantera att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse, det vill säga att principen om "non-refoulement" bevaras.

(3) I slutsatserna från Tammerfors angavs även att ett sådant system på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken stat som har ansvaret för att pröva en asylansökan.

(4) En sådan metod måste grundas på kriterier som är objektiva och rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den måste framför allt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för fastställande av flyktingstatus och inte inkräkta på den målsättning om snabb behandling av asylansökningar som ligger till grund för rådets direktiv .../.../EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus [4].

[4] EGT L [...], [...], s.

(5) Det stegvisa genomförandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem kan på sikt leda till ett gemensamt förfarande och en gemensam status i hela unionen för personer som har rätt till asyl. Det är nu dags att, samtidigt som man tillför de förbättringar som erfarenheten visat nödvändiga, bekräfta de principer som ligger till grund för konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de Europeiska gemenskaperna, som undertecknades Dublin den 15 juni [5] (nedan kallad Dublinkonventionen). Genomförandet av konventionen har underlättat harmoniseringen av flyktingpolitiken och gjort det möjligt att mildra de problem som uppstått till följd av den ojämnt fördelade tillströmningen av asylsökande.

[5] EGT C 254, 19.8.1997, s. 1.

(6) Familjer bör hållas samman när detta är förenligt med de mål man vill uppnå genom att införa kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan.

(7) Om en och samma medlemsstat gör en samlad prövning av asylsökningar från medlemmar i samma familj, ges det utrymme för en noggrannare prövning av ansökningarna och större enhetlighet i de beslut som fattas i dessa ärenden. Denna princip får dock inte strida mot målsättningen att ha en snabb prövning av asylansökningar. Dess tillämpning bör således begränsas till de fall där prövningen av ansökan från den familjemedlem som anlänt först handläggs enligt ett normalt förfarande hos myndigheten ansvarig för fastställande av flyktingstatus, med undantag för förfaranden om upptagande till sakprövning, påskyndade förfaranden vid uppenbart ogrundade ansökningar eller överklaganden. Medlemsstaterna måste dock ha möjlighet att frångå kriterierna om prövningsansvar om allvarliga skäl, särskilt humanitära sådana, påkallar att en familj förs samman.

(8) Ett gradvis upprättande av ett område utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras i enlighet med bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, innebär att varje medlemsstat skall ansvara inför de övriga för sina insatser när det gäller tredjelandsmedborgares inresa och vistelse och, i en anda av solidaritet och ansvar, ta konsekvenserna av detta i asylärenden. Kriterierna för ansvarets fördelning måste återspegla denna princip.

(9) Europaparlamentets och rådet direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [6] är tillämpligt i detta sammanhang. För att möjliggöra utbyte av de personuppgifter som behövs för att genomföra bestämmelserna om övertagande och återtagande av asylsökande och andra skyldigheter som följer av denna förordning är det nödvändigt att precisera hur vissa av bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas.

[6] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(10) Det går att förenkla genomförandet av förordningen och öka dess effektivitet genom bilaterala överenskommelser mellan medlemsstaterna för att förbättra kommunikationen mellan behöriga myndigheter, korta ner förfarandena eller förenkla handläggningen av framställningar om övertagande eller återtagande och fastställa former för hur överföringar av asylsökande skall verkställas.

(11) En bestämmelse som syftar till att begränsa antalet överföringar av asylsökande mellan två medlemsstater kan vara en rationell åtgärd som gynnar både de berörda medlemsstaterna och de asylsökande.

(12) Det är nödvändigt att säkra överensstämmelse mellan Dublinkonventionens bestämmelser om ansvarig medlemsstat och motsvarande bestämmelser i denna förordning. Man bör även se till att det finns överensstämmelse mellan denna förordning och rådets förordning EG nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen [7].

[7] EGT L 316, 15.12.2000, s. 1.

(13) Det saknas skäl att ge denna förordning ett annat territoriellt tillämpningsområde än Dublinkonventionen, som förordningen är tänkt att ersätta, i synnerhet eftersom de berörda personerna skulle drabbas hårt av eventuella överföringar från avlägsna områden.

(14) Denna förordning bör tillämpas lika för alla asylsökande, utan diskriminering.

(15) Medlemsstaterna bör föreskriva ett system av påföljder för överträdelser av förordningen.

(16) De åtgärder som behövs för genomförandet av denna förordning utgör åtgärder med allmän räckvidd enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [8] och de bör därför antas enligt det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i nämnda beslut.

[8] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(17) Genomförandet av förordningen bör utvärderas regelbundet.

(18) Denna rättsakt respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [9]. Den syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den rätt till asyl som fastställs i artikel 18 i stadgan.

[9] EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

(19) Denna förordning överensstämmer med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i EG-fördraget. Målet med den planerade åtgärden, nämligen att fastställa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna. På grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar kan målet bättre uppnås på gemenskapsnivå. Direktivet går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Föremål och definitioner

Artikel 1

I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

Artikel 2

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) tredjelandsmedborgare: personer som inte är unionsmedborgare enligt artikel 17 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

b) Genèvekonventionen: konventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.

c) asylansökan: En ansökan genom vilken en person begär skydd av en medlemsstat och som kan antas ha lämnats in på den grunden att han eller hon är en flykting i den mening som avses i artikel 1.A i Genèvekonventionen. En ansökan om skydd antas vara en asylansökan, om inte personen i fråga uttryckligen begär en annan typ av skydd, som det kan ansökas om särskilt.

d) sökande eller asylsökande: En person som har ansökt om asyl och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut. Ett slutligt beslut innebär att samtliga rättsmedel som anges i direktiv .../.../EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus har uttömts.

e) prövning av asylansökan: alla de prövningsåtgärder, beslut eller bedömningar som ankommer på de behöriga myndigheterna i ett asylärende enligt rådets direktiv .../.../EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, med undantag för förfarandena för att bestämma vilken medlemsstat som skall ansvara för asylprövningen i kraft av bestämmelserna i denna förordning.

f) återkallande av asylansökan: åtgärd varigenom den asylsökande avbryter det förfarande som inleddes i och med att han eller hon lämnade in sin asylansökan. Denna åtgärd kan vara antingen uttrycklig om den sökande skriftligen tillkännager sin vilja för den behöriga myndigheten, eller underförstådd om villkoren i relevanta bestämmelser i rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] är uppfyllda eller om den sökande vistas utan tillstånd på en annan medlemsstats territorium under förfarandet för att fastställa ansvarig stat eller under prövningen av asylansökan.

g) flykting: varje tredjelandsmedborgare som åtnjuter sådan ställning som anges i Genèvekonventionen och i kraft av denna ställning beviljas rätt till inresa och vistelse i en medlemsstat.

h) underårig utan medföljande vuxen: En tredjelandsmedborgare som är yngre än arton år och som anländer till medlemsstaternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller sedvana ansvarar för henne eller honom, så länge den underårige inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen.

i) familjemedlem: den asylsökandes make eller maka, ogifta partner i ett varaktigt förhållande om den mottagande medlemsstatens lagstiftning jämställer ogifta par med gifta par och på villkor att paret inlett sitt förhållande i ursprungslandet, den asylsökandes ogifta barn under 18 år, oavsett relation till föräldern, eller hans eller hennes myndling, den asylsökandes far, mor eller vårdnadshavare, om den asylsökande själv är underårig, ogift och inte har fyllt 18 år samt i förekommande fall andra personer med vilka det finns ett familjeband och vilka levde tillsammans med den sökande i ursprungslandet, om en av de berörda personerna är beroende av den andra.

j) uppehållstillstånd: alla tillstånd som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelandsmedborgare att vistas på dess territorium, inklusive de handlingar som utgör det konkreta beviset på rätt att vistas på territoriet inom ramen för tillfälligt skydd eller i väntan på att den situation som hindrar att ett utvisningsbeslut går i verkställelse skall upphöra, med undantag för viseringar och andra tillfälliga tillståndshandlingar som utfärdas under handläggningen av en ansökan om uppehållstillstånd eller en asylansökan.

k) visering: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat eller ett beslut som fattas av en medlemsstat och som är en förutsättning för inresa för vistelse i denna medlemsstat eller flera medlemsstater. Inom ramen för denna definition finns följande typer av viseringar:

i) visering för längre vistelse: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat eller ett beslut som fattas av en medlemsstat och som är en förutsättning för inresa i syfte att vistas där under längre tid än tre månader.

ii) visering för kortare vistelse: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat eller ett beslut som fattas av en medlemsstat och som är en förutsättning för inresa i syfte att vistas där under kortare tid än tre månader.

iii) transitvisering: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat eller ett beslut som fattas av en medlemsstat och som är en förutsättning för transitering eller inresa för en planerad vistelse i denna medlemsstat eller flera medlemsstater.

iv) visering för flygplatstransitering: ett tillstånd eller ett beslut som gör det möjligt för tredjelandsmedborgare som särskilt omfattas av detta krav att passera genom transitområdet på en flygplats, dock utan att överträda gränsen till den berörda medlemsstatens territorium, vid en mellanlandning eller ett byte mellan olika sträckor under en internationell flygning.

Kapitel II

Allmänna principer

Artikel 3

1. En asylansökan skall prövas av en enda medlemsstat. Prövningen skall göras av den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III utpekas som ansvarig.

2. Den ansvariga medlemsstaten skall pröva asylansökan i enlighet med rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus].

3. Genom undantag från punkt 1, får varje medlemsstat pröva en asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt kriterierna i denna förordning. I så fall blir denna stat ansvarig i förordningens mening och övertar de skyldigheter som följer av detta ansvar. I förekommande fall skall denna medlemsstat underrätta den tidigare ansvariga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett förfarande för att fastställa ansvarig medlemsstat eller den medlemsstat som har erhållit en framställan om övertagande eller återtagande.

Den asylsökande skall underrättas skriftligen om när prövningen av hans eller hennes asylansökan inleds.

Artikel 4

1. Förfarandet för att avgöra vilken stat som är ansvarig enligt denna förordning skall inledas när en asylansökan lämnas in i en medlemsstat första gången.

2. En asylansökan skall anses som inlämnad vid den tidpunkt då en formell ansökan från den asylsökande eller ett protokoll från myndigheterna, beroende på omständigheterna, inkom till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten. Om ansökan inte är skriftlig, bör tiden mellan avsiktsförklaringen och upprättandet av protokollet vara så kort som möjligt.

3. Om en korrekt inlämnad asylansökan byts ut mot en ansökan om skydd på en annan grund än Genèvekonventionen, skall detta inte hindra genomförandet av förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som har ansvaret.

4. Vid tillämpningen av denna förordning skall situationen för underåriga barn som medföljer den asylsökande och som uppfyller definitionen av familjemedlemmar i artikel 2 i), vara oupplösligt förknippad med situationen för deras föräldrar eller vårdnadshavare och vara en fråga för den medlemsstat som har ansvaret för att pröva förälderns eller vårdnadshavarens asylansökan, även om den underåriga personen inte har lämnat in en självständig asylansökan.

5. Om en asylansökan lämnas in till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat av en sökande som befinner sig på en annan medlemsstats territorium, åligger det den medlemsstat där sökanden befinner sig att avgöra vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av asylansökan. Denna medlemsstat skall utan dröjsmål underrättas av den medlemsstat som mottagit asylansökan och därmed enligt denna förordning anses som den stat där ansökan lämnats in.

Den sökande skall underrättas skriftligen om detta överlämnande och vilken dag den ägde rum.

6. Enligt villkoren i artikel 21 är den medlemsstat i vilken asylansökan har lämnats in skyldig att, som ett led i förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av asylansökan, återta en asylsökande som befinner sig i en annan medlemsstat och som har formulerat en ny ansökan där efter att ha dragit tillbaka sin ansökan under förfarandet för att fastställa ansvarig stat.

Denna skyldighet skall upphöra om den asylsökande under tiden har lämnat medlemsstaternas territorium under en period på minst tre månader eller har erhållit uppehållstillstånd i en medlemsstat.

Kapitel III

Kriteriernas rangordning

Artikel 5

1. De kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat som fastställs i detta kapitel skall tillämpas i den ordning de anges.

2. Ansvarig stat skall fastställas utifrån dessa kriterier mot bakgrund av situationen vid den tidpunkt då den asylsökande först lämnade in sin ansökan i en medlemsstat.

Artikel 6

Om den asylsökande är en underårig utan medföljande vuxen, skall ansvaret ligga hos den medlemsstat där det redan finns en familjemedlem som kan ta vårdnaden om barnet, förutsatt att det ligger i barnets intresse.

Artikel 7

Om en familjemedlem till den asylsökande har beviljats rätt att i egenskap av flykting bosätta sig i en medlemsstat, skall denna medlemsstat ansvara för prövningen av ansökan, om de berörda personerna så önskar.

Artikel 8

1. Om den asylsökande har en familjemedlem vars asylansökan är under prövning i en medlemsstat inom ramen för ett normalt förfarande enligt rådets direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] och ännu inte har varit föremål för ett beslut av den myndighet som ansvarar för fastställandet enligt det direktivet, skall denna medlemsstat ansvara för prövningen av asylansökan om de berörda personerna så önskar.

2. Om familjemedlemmens asylansökan undergår ett förfarande för att fastställa om ansökan kan upptas till sakprövning enligt direktiv .../.../EG [om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus] vid den tidpunkt då den medlemsstat på vars territorium denne befinner sig kontaktas av den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som skall pröva asylansökan, skall den anmodade medlemsstaten underrätta den begärande medlemsstaten genom att lämna ett preliminärt svar inom högst två veckor. Den stat där familjemedlemmen befinner sig skall utan dröjsmål underrätta den begärande staten om att förfarandet för att fastställa om ansökan kan upptas till sakprövning har inletts. Om familjemedlemmens ansökan upptas till prövning enligt det normala förfarandet, skall punkt 1 vara tillämplig.

Artikel 9

1. Om den asylsökande har ett giltigt uppehållstillstånd, skall den medlemsstat som beviljade detta tillstånd ansvara för prövningen av asylansökan.

2. Om den asylsökande har en giltig visering, skall den medlemsstat som beviljade viseringen ansvara för prövningen av asylansökan, med undantag för om viseringen har utfärdats av en annan medlemsstats diplomatiska beskickning eller efter skriftligt bemyndigande av en annan medlemsstat. I så fall skall den staten ansvara för prövningen av asylansökan. Om en medlemsstat, till exempel av säkerhetsskäl, först samråder med den centrala myndigheten i en annan medlemsstat, anses den senares svar inte som ett skriftligt bemyndigande i den mening som avses i denna bestämmelse.

3. Om den asylsökande har flera giltiga uppehållstillstånd eller viseringar, utfärdade av olika medlemsstater, skall ansvarig medlemsstat för prövningen av asylansökan fastställas enligt följande:

a) Den stat som har utfärdat uppehållstillstånd med längst giltighetstid eller, om tillstånden gäller för lika lång tid, den stat som har utfärdat det uppehållstillstånd som löper ut sist.

b) Den stat som har utfärdat den visering som löper ut sist, om de olika viseringarna i övrigt är av samma beskaffenhet,

c) Om viseringarna är av olika beskaffenhet, den stat som har utfärdat den visering som har den längsta giltighetstiden eller, om viseringarna gäller lika länge, den stat som har utfärdat den visering som löper ut sist.

4. Om den asylsökande endast har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden, eller en eller flera viseringar som löpt ut inom den senaste sexmånadersperioden och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats territorium, skall punkterna 1, 2 och 3 vara tillämpliga under den tid som den asylsökande inte har lämnat medlemsstaternas territorium.

Om den asylsökande har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut för mer än två år sedan eller en eller flera viseringar som löpt ut för mer än sex månader sedan och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in i en medlemsstat och om han eller hon inte har lämnat medlemsstaternas territorium, skall ansvaret åvila den medlemsstat i vilken ansökan lämnas in.

5. Om ett uppehållstillstånd eller en visering har utfärdats på grundval av en påhittad eller lånad identitet eller på grundval av förfalskade, efterbildade eller ogiltiga handlingar, skall detta inte hindra att den medlemsstat som utfärdat handlingarna tilldelas prövningsansvaret. Den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet eller viseringen skall dock inte vara ansvarig om den staten kan fastställa att vilseledande har förekommit efter det att handlingen utfärdades.

Artikel 10

Om det kan visas att en asylsökande utan tillstånd passerat gränsen till en medlemsstat, landvägen, sjövägen eller luftvägen, via en stat som inte är medlem i Europeiska unionen, skall den medlemsstat i vilken inresan ägt rum ansvara för prövningen av asylansökan.

Denna stats ansvar skall dock upphöra, om det kan visas att sökanden har vistats i den medlemsstat där asylansökan lämnades in i minst sex månader innan ansökan lämnades in. I detta fall är det den senare medlemsstaten som skall ansvara för prövningen av asylansökan.

Artikel 11

1. Ansvaret för att pröva asylansökan från en tredjelandsmedborgare utan viseringsplikt åligger den medlemsstat där ansökan lämnas in.

2. Om en asylansökan lämnades in vid transitering på en flygplats i en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare vars slutdestination är ett tredje land, skall ansvaret för prövningen åligga denna medlemsstat.

Artikel 12

En medlemsstat som avsiktligt tillåter att en tredjelandsmedborgare vistas olovligen inom dess territorium under längre tid än två år, skall ha ansvaret för prövningen av asylansökan.

Artikel 13

Om det kan visas att tredjelandsmedborgaren har vistats olovligen i en medlemsstat i minst sex månader, skall ansvaret för att pröva asylansökan åligga denna medlemsstat.

Detta ansvar skall upphöra om den sökande senare har vistats olovligen i minst sex månader i en annan medlemsstat eller har lämnat medlemsstaternas territorium under en period som överstiger tre månader.

Artikel 14

Om det inte kan fastställas vilken medlemsstat som ansvarar för prövningen av asylansökan på grundval av kriterierna i denna förordning, skall den medlemsstat i vilken asylansökan först lämnades in ansvara för prövningen.

Artikel 15

Om flera medlemmar av samma familj samtidigt lämnar in en asylansökan i en medlemsstat, eller vid olika tidpunkter som ligger så nära varandra att förfarandena för att fastställa vilken stat som skall tilldelas ansvaret för prövningen kan genomföras samlat, och tillämpningen av kriterierna i denna förordning skulle leda till att familjemedlemmarna separeras, skall följande bestämmelser ligga till grund för fastställandet av ansvarig stat:

a) Den medlemsstat som genom kriterierna utpekas som ansvarig för prövningen av flertalet familjemedlemmars asylansökningar skall ansvara för prövningen av samtliga familjemedlemmars asylansökningar.

b) I annat fall skall den medlemsstat som genom kriterierna utpekas som ansvarig för prövningen av den äldste familjemedlemmens asylansökan ansvara för prövningen.

KAPITEL IV

Humanitära skäl

Artikel 16

1. En medlemsstat får, även om den inte är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning, på begäran av en annan medlemsstat pröva en asylansökan av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturellt betingade faktorer, förutsatt att den asylsökande går med på detta. Medlemsstaterna skall anse situationer där en av de berörda personerna är beroende av den andres stöd på grund av graviditet, barnafödande, hälsotillstånd eller hög ålder som skäl för att sammanföra en asylsökande med en familjemedlem som befinner i någon av medlemsstaterna på villkor som inte täcks av denna förordning.

Om den tillfrågade medlemsstaten bifaller denna framställan, skall ansvaret för prövningen av ansökan överföras till den staten.

2. Villkoren och förfarandena för genomförandet av denna artikel, inklusive samrådsmekanismer om medlemsstaterna skulle bli oeniga om behovet av att sammanföra personerna i fråga och, om det anses finnas ett sådant behov, var det i så fall bör ske, skall antas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 29.2.

Kapitel V

Övertagande och återtagande

Artikel 17

1. Den medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan enligt kriterierna i denna förordning är skyldig att

a) på de villkor som anges i artiklarna 18-20 överta en asylsökande som har gjort en ansökan i en annan medlemsstat,

b) slutföra prövningen av asylansökan,

c) på de villkor som anges i artikel 21 återta en asylsökande vars ansökan är under prövning och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat,

d) på de villkor som anges i artikel 21 återta en asylsökande som har återkallat en ansökan under prövning och lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat,

e) på de villkor som anges i artikel 21 återta en tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avslagits och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat.

2. Om en medlemsstat beviljar den asylsökande uppehållstillstånd, skall de skyldigheter som avses i punkt 1 överföras till den medlemsstaten.

3. Om det kan visas att den asylsökande har vistats minst sex månader i en medlemsstat, skall de skyldigheter som avses i punkt 1 överföras på denna medlemsstat.

4. De skyldigheter som anges punkt 1 skall upphöra om tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium under en period på minst tre månader, om han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av den ansvariga medlemsstaten.

5. De skyldigheter som anges i punkterna 1 d och 1 e skall upphöra om den stat som är ansvarig för prövningen av asylansökan, som en följd av att ansökan återkallats eller avslagits, har genomfört de åtgärder som krävs för att tredjelandsmedborgaren skall kunna återvända till sitt ursprungsland eller till ett annat land dit han eller hon lagligen kan bege sig.

Artikel 18

1. Om en medlemsstat som har mottagit en asylansökan bedömer att en annan medlemsstat skall ansvara för prövningen av denna, får den förstnämnda staten anmoda den senare att överta ansvaret för den asylsökande, förutsatt att framställan om övertagande görs så snabbt som möjligt och i vart fall inom sextiofem arbetsdagar från det att asylansökan lämnades in, i den mening som avses i artikel 4.2.

Om framställan om övertagande inte görs inom sextiofem arbetsdagar, skall ansvaret för prövningen av asylansökan åvila den stat där asylansökan lämnades in.

2. En framställan om övertagande skall innehålla det faktaunderlag som krävs för att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten skall kunna kontrollera om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Bestämmelser om hur framställningar skall vara utformade och göras skall antas enligt det förfarande som avses i artikel 29.2.

3. Den begärande medlemsstaten får begära ett snabbt svar om asylansökan har lämnats in till följd av vägrad inresa eller vistelse, anhållande på grund av olovlig vistelse eller till följd av delgivning eller verkställighet av beslut om utvisning och den asylsökande hålls i förvar. En sådan framställan skall innehålla de faktiska och rättsliga grunderna för varför ett snabbt svar är nödvändigt och en svarsfrist.

4. Om en begäran om övertagande har riktats till en annan medlemsstat skall den sökande underrättas utan dröjsmål om detta och om vilka tidsfrister som gäller, på ett språk som han eller hon förstår.

Artikel 19

1. Den anmodade medlemsstaten skall utföra de kontroller som behövs, särskilt i sina register, och fatta beslut om framställan om övertagande inom en månad från det att framställan gjordes. Om det saknas formell bevisning, skall den anmodade staten påta sig ansvaret om det finns kedja av samstämmiga indicier som med en skälig sannolikhetsgrad visar på ett sådant ansvar.

Förteckningen över bevisning och indicier och bestämmelserna om hur den skall tolkas skall antas enligt det förfarande som avses i artikel 29.2.

2. Om den begärande staten har begärt ett snabbt svar, skall den anmodade staten göra allt för att svara inom den angivna fristen. Om svar inte kan lämnas inom den angivna fristen, skall den anmodade staten före utgången av tidsfristen meddela den begärande staten när det är möjligt att tillhandahålla ett slutligt svar.

3. Om inget svar har lämnats vid utgången av den tidsfrist på en månad som anges i punkt 1, skall begäran om övertagande anses godtagen.

Artikel 20

1. Om den anmodade staten har godkänt övertagandet, skall den stat där asylansökan lämnades in meddela den asylsökande ett samlat beslut om att ansökan inte kan godtas och att överföring skall ske till den ansvariga staten inom högst femton arbetsdagar från mottagandet av svaret från den ansvariga staten.

2. Beslutet som avses i punkt 1 skall vara motiverat. Det skall innehålla uppgifter om fristerna för överföringen och om nödvändigt innefatta information om vilken dag och på vilken plats den asylsökande skall infinna sig om han eller hon gör förflyttningen på egen hand. Beslutet skall kunna överklagas. Ett eventuellt överklagande skall inte ha någon suspensiv verkan för överföringen.

3. Överföringen av den sökande från den medlemsstat där asylansökan lämnades in till den ansvariga medlemsstaten skall verkställas i enlighet med medlemsstatens nationella lagstiftning, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, om det är praktiskt möjligt och inom högst sex månader från det att framställan om övertagande av ansvaret godtogs.

Om nödvändigt skall den begärande staten förse den asylsökande med en passersedel, utformat efter en modell som antagits enligt förfarandet i artikel 29.2.

Den ansvariga medlemsstaten skall underrätta den begärande medlemsstaten om huruvida den asylsökande kommit fram i god ordning eller inte har infunnit sig inom den fastställda tidsfristen.

4. Om överföringen inte verkställs inom sex månader, skall ansvaret åvila den medlemsstat där ansökan lämnades in.

5. Kompletterande bestämmelser om hur överföringen skall verkställas får antas enligt förfarandet i artikel 29.2.

Artikel 21

1. Återtagande av en asylsökande enligt artikel 4.6 och artikel 17 c-e skall verkställas enligt följande bestämmelser:

a) Framställan om återtagande måste innefatta de uppgifter som krävs för att den anmodade staten skall kunna fastställa sitt ansvar.

b) Den anmodade staten skall utföra nödvändiga kontroller och besvara framställan om återtagande inom åtta dagar räknat från det att den gjordes.

c) I undantagsfall får medlemsstaterna inom dessa åtta dagar lämna ett preliminärt svar, med uppgift om hur lång tid som krävs för att lämna ett slutligt svar. Tidsfristen för att lämna ett slutligt svar bör vara så kort som möjligt och får under inga omständigheter vara längre än fjorton dagar räknat från den tidpunkt när det preliminära svaret avsändes.

d) Om den anmodade medlemsstaten inte låter meddela sitt beslut inom den frist på åtta dagar som anges i punkt b, eller inom den frist på fjorton dagar som anges i punkt c, skall den anses ha gått med på att återta den asylsökande.

e) En medlemsstat som går med på ett återtagande är skyldig att åter släppa in den asylsökande på sitt territorium. Överföringen verkställs enligt den begärande medlemsstatens lagstiftning, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna när så är möjligt och senast inom sex månader från det att framställan om återtagande godkändes.

f) Den begärande staten skall delge den asylsökande återtagandebeslutet inom högst femton arbetsdagar från mottagandet av den ansvariga medlemsstatens svar. Beslutet skall vara motiverat. Det skall innehålla uppgifter om fristerna för överföringen och om nödvändigt innefatta information om vilken dag och på vilken plats den asylsökande skall infinna sig, om han eller hon gör förflyttningen på egen hand. Beslutet skall kunna överklagas. Ett eventuellt överklagande skall inte ha någon suspensiv verkan för överföringen.

Om nödvändigt skall den begärande staten förse den asylsökande med en passersedel, utformad efter en modell som antagits enligt förfarandet i artikel 29.2.

Den ansvariga medlemsstaten skall underrätta den begärande medlemsstaten om huruvida den asylsökande kommit fram i god ordning eller inte har infunnit sig inom den fastställda tidsfristen.

2. Om överföringen inte verkställs inom sex månader, skall ansvaret åvila den medlemsstat där ansökan lämnades in.

3. Bestämmelserna om bevis och indicier och deras tolkning samt om formerna för hur framställan skall göras, skall antas enligt förfarandet i artikel 29.2.

4. Kompletterande bestämmelser om hur överföringen skall verkställas får antas enligt förfarandet i artikel 29.2.

Kapitel VI

Administrativt samarbete

Artikel 22

1. Varje medlemsstat skall meddela alla andra medlemsstater som begär det de personuppgifter om den asylsökande som är adekvata, relevanta och inte mer omfattande än vad som krävs, för att

a) avgöra vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av asylansökan,

b) pröva asylansökan,

c) uppfylla alla övriga skyldigheter som följer av denna förordning.

2. Uppgifter som avses i punkt 1 får endast avse

a) personuppgifter rörande sökanden och, i förekommande fall, medlemmar av hans familj (fullständigt namn, i förekommande fall tidigare namn, smeknamn och pseudonymer, nuvarande och tidigare nationalitet samt födelsedatum och födelseort),

b) identitets- och resehandlingar (passnummer och dyl., giltighetstid, datum för utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdande och liknande uppgifter),

c) andra upplysningar som behövs för att fastställa sökandens identitet, inklusive fingeravtryck enligt bestämmelserna i förordning (EG) nr 2725/2000,

d) orter där sökanden uppehållit sig och resvägar,

e) uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en medlemsstat,

f) platsen där ansökan lämnades in,

g) datum för en eventuell tidigare asylansökan, datum för den aktuella ansökan, hur långt handläggningen framskridit och innehållet i ett eventuellt beslut.

3. Vidare får den ansvariga medlemsstaten, om det skulle krävas i samband med prövningen av ansökan, anmoda en annan medlemsstat att lämna ut de uppgifter som den asylsökande åberopat till stöd för sin ansökan och skälen för eventuella beslut som fattats rörande den asylsökande. Den tillfrågade medlemsstaten får vägra att tillmötesgå denna förfrågan om lämnandet av uppgifterna skulle kunna äventyra väsentliga intressen för den staten eller skyddet av den berörda personens eller någon annans grundläggande fri- och rättigheter. Uppgifterna får endast utlämnas om den asylsökande skriftligen givit sitt samtycke till detta.

4. Varje framställan om uppgifter skall motiveras och, om den har till syfte att kontrollera uppfyllelsen av ett kriterium som kan medföra ansvar för den tillfrågade staten, ange vilket indicium eller vilken detaljerad och kontrollerbar upplysning i sökandens förklaringar den grundar sig på.

5. Den tillfrågade medlemsstaten är skyldig att svara inom en månad. Om särskilda svårigheter uppstår, får emellertid den tillfrågade medlemsstaten, innan tidsfristen på en månad har löpt ut, lämna ett preliminärt svar med angivande av hur lång tid som krävs för att lämna ett slutligt svar. Den senare tidsfristen skall vara så kort som möjligt och får under inga omständigheter överskrida sex månader. Om det vid efterforskningar av en medlemsstat som utnyttjat möjligheten att ge ett preliminärt svar framkommer uppgifter som kan medföra att den åläggs ansvaret, får denna stat inte åberopa ett överskridande av den frist som föreskrivs i artikel 18.1 som grund för att vägra att efterkomma en framställan om återtagande.

6. Utbyte av uppgifter skall ske på framställan från en medlemsstat och får bara äga rum mellan de myndigheter som har utsetts av respektive medlemsstat; varje medlemsstat skall meddela kommissionen vilken myndighet som utsetts och kommissionen underrättar övriga medlemsstater.

7. De utväxlade uppgifterna får bara användas för de ändamål som anges i punkt 1. I varje medlemsstat får uppgifterna endast vidarebefordras till myndigheter och domstolar som ansvarar för att

a) avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan,

b) pröva asylansökan,

c) uppfylla alla övriga skyldigheter som följer av denna förordning.

8. Den medlemsstat som överför uppgifter ansvarar för att de är riktiga och aktuella. Om det framgår att denna medlemsstat har överfört uppgifter som är felaktiga eller som inte borde ha överförts, skall de mottagande medlemsstaterna underrättas om det utan dröjsmål. De skall rätta eller utplåna dessa uppgifter.

9. Den asylsökande har rätt att på begäran ta del av de uppgifter rörande honom eller henne som behandlats.

Om han eller hon konstaterar att uppgifterna har behandlats på ett sätt som strider mot bestämmelserna i denna förordning eller i direktiv 95/46/EG, har den asylsökande rätt att få uppgifterna rättade, utplånade eller blockerade, särskilt om de skulle vara ofullständiga eller felaktiga.

Den myndighet som låter rätta, utplåna eller blockera uppgifterna skall antingen underrätta den stat som lämnat eller den stat som mottagit uppgifterna.

10. I varje berörd medlemsstat skall överföringen och mottagandet av utväxlade uppgifterna noteras antingen i den berörda personens personliga akt eller i ett register.

11. Uppgifterna skall bevaras under en period som inte är längre än nödvändigt för de ändamål för vilka de har utväxlats.

12. Om uppgifterna inte behandlats på automatisk väg eller inte ingår i eller kommer att ingå i ett register, skall varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiv tillsyn säkerställa att denna artikel följs.

Artikel 23

Medlemsstaterna skall se till att de enheter som ansvarar för att uppfylla skyldigheterna enligt denna förordning har de resurser som krävs för att utföra sitt arbete och, i synnerhet, att inom utsatt tid besvara framställningar om uppgifter och framställningar om övertagande och återtagande.

Artikel 24

1. Medlemsstaterna får sinsemellan ingå bilaterala administrativa överenskommelser om hur förordningen skall tillämpas i praktiken och därmed underlätta dess genomförande och öka dess effektivitet. Dessa överenskommelser får avse

a) utbyte av sambandspersoner,

b) åtgärder för enklare förfaranden och kortare frister vad gäller översändande och prövning av framställningar om övertagande och återtagande,

c) inrättande av en mekanism för rationalisering av överföringarna som, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 6, 7, 8, 15 och 16, gör det möjligt att efter en avtalad tidsperiod på högst en månad, endast verkställa de överföringar som kvarstår som balans för en medlemsstat sedan övriga möjliga överföringar efter avräkning tagit ut varandra. Varje överenskommelse om rationalisering av överföringarna skall ange de kriterier som ligger till grund för beslut om att genomföra eller avstå från att genomföra överföringen av de asylsökande i fråga.

2. De överenskommelser som avses i punkt 1 skall anmälas till kommissionen. Kommissionen skall godkänna överenskommelserna som avses i punkt 1.b och 1.c efter att ha kontrollerat att de inte strider mot bestämmelserna i denna förordning.

Kapitel VII

Övergångsbestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 25

1. Denna förordning ersätter konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna, undertecknad i Dublin den 15 juli 1990.

2. För att säkerställa att bestämmelserna om fastställande av vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan, om asylansökan lämnats in efter det datum som anges i artikel 31 andra stycket, skall omständigheter som kan göra en stat ansvarig enligt bestämmelserna i denna förordning beaktas även om de förelåg före detta datum.

3. När det i rådets förordning (EG) nr 2725/2000 hänvisas till Dublinkonventionen, skall denna hänvisning förstås som en hänvisning till denna förordning.

Artikel 26

Bestämmelserna i denna förordning skall vad beträffar Frankrike endast tillämpas på dess europeiska territorium.

Artikel 27

Medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna i denna förordning utan diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Artikel 28

Medlemsstaterna skall föreskriva påföljder för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och skall vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 29

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. När hänvisning sker till denna punkt skall det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artikel 7 i det beslutet skall iakttas.

3. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall fastställas till tre månader.

Artikel 30

Kommissionen skall senast tre år efter den dag som anges i artikel 31 första stycket rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning och föreslå eventuella nödvändiga ändringar. Medlemsstaterna skall minst sex månader före denna dag lämna alla upplysningar som behövs för att utarbeta rapporten till kommissionen.

Efter att ha lagt fram den rapport som nämns i första stycket, skall kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning, samtidigt som rapporterna om genomförandet av Eurodac-systemet enligt artikel 24.5 i förordning nr 2725/2000 översänds.

Artikel 31

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Förordningen är tillämplig på asylansökningar som lämnats in från och med den första dagen i den sjätte månaden som följer på förordningens ikraftträdande. Vilken medlemsstat som har ansvar att pröva en asylansökning som lämnats in före detta datum skall avgöras enligt Dublinkonventionens kriterier.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

Finansieringsöversikt

1. ÅTGÄRDENS BETECKNING

Rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

2. BERÖRD BUDGETPOST

A - 7031

3. RÄTTSLIG GRUND:

Artikel 63.1 a i EG-fördraget.

4. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN

4.1 Allmänt mål

Att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som getts in i någon av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land.

4.2 Period som omfattas av åtgärden och bestämmelser om förnyelse eller förlängning

Tills vidare.

5. KLASSIFICERING AV UTGIFTER OCH INKOMSTER

5.1 Icke-obligatoriska utgifter

5.2 Icke-differentierade anslag

5.3 Typ av inkomster som avses

Ej tillämplig.

6. TYP AV UTGIFTER ELLER INKOMSTER

Ej tillämplig.

7. BUDGETKONSEKVENSER

Administrativa åtgärder till följd av inrättandet av den föreskrivande kommittén.

8. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

Ej tillämplig.

9. ANALYS AV KOSTNADSEFFEKTIVITET

9.1 Särskilda och kvantifierbara mål: målgrupp

Ej tillämplig.

9.2 Skäl för åtgärden

Ej tillämplig.

9.3 Uppföljning och utvärdering av åtgärden

Ej tillämplig.

10. ADMINISTRATIVA UTGIFTER (DEL A I AVSNITT III I ALLMÄNNA BUDGETEN)

Den faktiska avsättningen av nödvändiga administrativa medel kommer att baseras på kommissionens årliga beslut om fördelning av medel, med hänsyn till vilket antal tjänster och vilka ytterligare medel som beviljas av budgetmyndigheten.

10.1 Påverkan på antalet anställda

Ingen.

10.2 Total budgetkonsekvens av ytterligare personal

Ingen.

10.3 Ökning av andra driftskostnader i samband med åtgärden, framförallt utgifter för kommitté- och expertmöten

(I euro)

>Plats för tabell>

Utgifterna som omfattas av rubrik A7 i punkt 10.3 kommer att täckas av det totala anslaget till generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor.