52001DC0615

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN - Miljösamarbete i Donau- och Svartahavsregionen

INNEHÅLL

1. Inledning

2. Miljöutmaningar i området

2.1. Donau

2.2. Svarta havet

3. Befintligt miljösamarbete i området

4. Centrala miljömål

5. Föreslagna åtgärder

6. Slutsats

Bilaga 1 Akronymer

Bilaga 2 Miljösamarbete i regionen

Bilaga 2.1 Internationella kommissionen för skydd av Donau

Bilaga 2.2 Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar

Bilaga 2.3 Andra aktörer

Bilaga 3 Befolkningen i Donau- och Svartahavsregionen

SAMMANFATTNING

Donau- och Svartahavsregionen innefattar Europas största vattenansamlingar som inte är ett hav. Från Donaus 2 miljoner kvadratkilometer stora avrinningsområde, som utgör omkring en tredjedel av den europeiska kontinenten, tömmer floden varje år omkring 350 kubikkilometer vatten i Svarta havet. Mer än 160 miljoner människor bor i detta område. Donaus avrinningsområde är världens mest internationella, vilket gör samordningen än viktigare, men också till en större utmaning.

Regionens strategiska betydelse ökar i samband med utvidgningen av Europa. Donau har hittills varit en viktig förbindelselänk i Centraleuropa och en gräns mellan EU och Balkan och Svartahavsregionen. I och med utvidgningen av EU kommer flera av Donauländerna att bli medlemmar i EU, Donau blir en av Europas centralaxlar och Svarta havet blir en av unionens kuster.

När det gäller miljö- och hälsofrågor råder mycket akuta problem i Donau- och Svartahavsregionen. Donau utsätts för allt större påfrestningar som påverkar dricksvattenförsörjning, bevattningsanläggningar, industri, fiske, turism, kraftförsörjning och transporter. Floden är också i alltför många fall slutstationen för avloppsvattenshantering. Det intensiva utnyttjandet av Donau har lett till allvarliga problem i fråga om vattnets kvalitet och kvantitet, och den biologiska mångfalden har minskat i hela avrinningsområdet. Ett annat allvarligt problem gäller Svarta havets biologiska mångfald. I Svarta havet är det största miljöproblemet eutrofiering, dvs. övergödning, som beror på den stora tillförseln av näringsämnen från floderna och direkt från kustländerna. Eutrofieringen har lett till radikala förändringar i ekosystemet sedan 1960-talet och den har haft en omfattande gränsöverskridande inverkan på den biologiska mångfalden och människornas utnyttjande av havet.

Under de senaste tio åren har flera nationella och internationella miljöinitiativ tagits för att försöka avhjälpa miljöförstöringen i Donau och Svarta havet. Olika instrument för miljösamarbete har upprättats i regionen, bland annat Donauskyddskonventionen och Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar (Svartahavskonventionen). Under de två konventionerna har miljöprogram upprättats för att fastställa strategier och identifiera problemområden där det krävs investeringsstöd för att ta itu med gränsöverskridande frågor. Hittills har dock investeringarna i de projekt som identifierats som prioriterade inom de två programmen varit begränsade. Sedan 1990 har kommissionen även givit stöd till miljöarbetet i regionen genom de olika finansieringsmekanismerna, särskilt genom Phare och Tacis. Flera av EU:s medlemsstater är också engagerade i bilateralt miljösamarbete. Förenta nationerna och dess globala miljöfond (GEF) har också tillhandahållit finansiellt stöd till miljöprojekt och stora ansträngningar har gjorts för att samordna verksamheterna och undvika dubblering av arbetet.

De åtgärder och initiativ som hittills vidtagits har dock än så länge inte räckt till för att avhjälpa miljöförstöringen och hälsoproblemen i Donau- och Svartahavsregionen och det krävs därför förstärkta åtgärder för att återställa miljön i området i tillräckligt gott skick för att människor skall kunna leva där.

I detta meddelande ges en överblick över den nuvarande miljösituationen i Donau- och Svartahavsregionen och det pågående miljösamarbetet. Särskilt framhålls de prioriterade åtgärder som krävs för att förbättra miljön och vidare skisseras en strategi för att uppnå de miljöskyddsmål som regionen bör sträva efter. Meddelandet uppmanar till en ökad involvering från EU:s och medlemsstaternas sida vad gäller miljösamarbetet inom regionen, inbegripet samordning mellan alla finansieringsinstrument som är verksamma där. Detta är en nyckelfaktor för utvecklingen av ett brett samarbete mellan länderna och för fred och stabilitet i Donau- och Svartahavsregionen.

1. Inledning

Donau- och Svartahavsregionen innefattar Europas största vattenansamlingar som inte är ett hav. Från Donaus 2 miljoner kvadratkilometer stora avrinningsområde, som utgör omkring en tredjedel av den europeiska kontinenten, tömmer floden varje år omkring 350 kubikkilometer vatten i Svarta havet. Donau är den största av de floder som rinner till Svarta havet. Den är Europas näst största flod (efter Volga), som sträcker sig 2 857 kilometer från källan i tyska Schwarzwald till utloppet i Svarta havet. Förutom Donau rinner Europas tredje och fjärde största floder, Dnepr och Don, ut i Svarta havet. Befolkningen i hela Svarta havets avrinningsområde uppgår till över 160 miljoner människor.

Donau

17 procent av Donaus avrinningsområde ligger inom EU, 57 procent ligger i länder som ansökt om medlemskap i EU och 25 procent i länder som inte söker EU-medlemskap. Svarta havet omges av tre av EU:s kandidatländer, nämligen Rumänien, Bulgarien och Turkiet, samt av Ukraina, Ryssland och Georgien. 99 procent av avrinningsområdet delas av tretton länder, nämligen Tyskland (7 %), Österrike (10 %), Tjeckien (3 %), Slovakien (6 %), Ungern (11 %), Slovenien (2 %), Kroatien (4 %), Bosnien (7 %), Jugoslavien (9 %), Bulgarien (6 %), Rumänien (29 %), Moldova (1 %) och Ukraina (4 %). Resterande en procent av avrinningsområdet delas av så skilda länder som Polen, Italien och Schweiz.

Den blå Donau, som floden ofta kallas, sammanlänkar åttio miljoner människor, en mångfald traditioner, kulturer och historiska erfarenheter. Donau, och särskilt dess våtmarker, utgör livsmiljön för många växter och djur, och här finns flera sällsynta och hotade arter. Floden utnyttjas för drickvattenförsörjning, jordbruk och industri, fiske, turism och rekreation, kraftförsörjning och transporter, och allt för ofta som slutstation för avloppsvatten. Det intensiva utnyttjandet av floden har skapat problem vad gäller såväl vattnets kvalitet som dess kvantitet, påverkat människors hälsa och minskat den biologiska mångfalden i avrinningsområdet.

Svarta havet

Svarta havet är ett av världens förnärmsta innanhav. Trots att det är nästan helt avskuret från resten av världens hav finns här djup på upp till 2 212 meter. Eutrofieringen av Svarta havet till följd av den stora tillförseln av näringsämnen från floderna och direkt från kustländerna har lett till radikala förändringar i ekosystemet sedan 1960-talet. Detta har fått omfattande gränsöverskridande effekter på den biologiska mångfalden och människornas utnyttjande av havet, bland annat i fråga om fiske och rekreation.

Den enda förbindelsen mellan Svarta havet och Egeiska havet/Medelhavet är Bosporen, en 35 kilometer lång naturlig kanal som på sina håll bara är 40 meter djup. Vattnet flyter genom Bosporen i två skikt. I det nedre strömmar saltvatten från Medelhavet in i Svarta havet och i det övre strömmar dubbelt så mycket bräckvatten tillbaka åt andra hållet.

De ansträngningar som gjorts för att avhjälpa situationen har hittills varit otillräckliga och det krävs handling för att återställa miljön till en nivå som är godtagbar för människorna i regionen och för att skydda och återuppbygga Svarta havets ekosystem.

Ekosystemen i Svarta havet har global betydelse både i fråga om ekologi och den biologiska mångfalden.

Regionalt samarbete

Länderna kring Donau och Svarta havet är starkt sammanlänkande genom sitt gemensamma politiska och kulturella arv, även miljömässigt sett, eftersom flodens avrinningsområde sträcker sig över de nationella gränserna. Historiskt sett har länderna i Donau- och Svartahavsregionen samarbetat mycket genom tiderna. I framtiden måste detta samarbete bli ännu starkare om länderna skall kunna lyckas hantera de utmaningar som är förknippade med återställandet av vattnets ekosystem.

Det gemensamma ansvaret att förvalta regionens floder och innanhav kan bli en värdefull tillgång för länderna, eftersom det kan leda till att ett fruktbart samarbete utvecklas. Å andra sidan har tidigare erfarenheter visat att ett sådant gemensamt ansvar indirekt kan leda till spänningar mellan länder, vilket har skett när föroreningar spridit sig från ett land till ett annat via floderna. Den regionala prägeln på samarbetet i Donau- och Svartahavsregionen kommer på lång sikt att vara ett sätt att säkerställa en fredlig samexistens i ett återförenat Europa.

Samarbetet mellan länderna kring Donau och Svarta havet kommer att bli en viktig katalysator för regionens tekniska och ekonomiska utveckling. Samarbetet kommer att ge länderna möjlighet att utnyttja Donau som inre vattenväg, vilket innebär billigare och mer miljövänliga transporter och möjliggör en snabbare ekonomisk utveckling i hela regionen. Ett exempel på denna effekt är floden Rhen, som utgjort centrum för Europas främsta ekonomiska utvecklingsbälte och som nu förbinder London med Milano och omges av mer än en tredjedel av Europas välstånd.

Relationer med EU

Europeiska unionen och dess medlemsstater har många skäl att etablera och bibehålla ett nära samarbete inom länderna i Donau- och Svartahavsregionen. I och med utvidgningen av EU kommer flera av Donauländerna att bli medlemmar i unionen, och floden kommer att bli en centralaxel i det utvidgade Europa medan Svarta havet blir en av unionens kuster.

Delar av Donaus avrinningsområde ligger i Tyskland och Österrike, och dessa länders behov av att samarbeta med de övriga länderna i regionen är uppenbart. Italien har också nära anknytning till regionen, dels eftersom det har en liten andel i Donaus avrinningsområde, dels på grund av Adriatiska havet som landet delar med Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Slovenien och Jugoslavien. Miljösituationen i Svarta havet är också viktig för Grekland, eftersom vattnet från Svarta havet påverkar Egeiska havet och de grekiska kusterna. Det kommer att krävas ett nära samarbete mellan aktörerna i regionen och EU för att skapa politiskt stöd för de gemensamma åtgärder som måste vidtas.

För närvarande är det många aktiviteter som pågår eller planeras i Donau- och Svartahavsregionen. Dessa händelser i kombination med det faktum att Svartahavskommissionen nyligen beviljat Europeiska kommissionen observatörsstatus kräver att EU intar en mer aktiv hållning och blir mer involverad i miljösamarbetet i denna region.

2. Miljöutmaningar i området

Eutrofiering innebär att vattnet har ett överskott av organiska ämnen, särskilt växtplankton. Växtplankton växer på alla vattenytor där det finns tillräckligt med ljus och näringsämnen, särskilt kväve och fosfor.

En för hög näringsnivå leder till en alltför hög tillväxt av plankton, som sedan dör och förruttnar vilket leder till ökad syreförbrukning. Den försämring av vattenkvaliteten som blir följden kan leda till att vissa arter utrotas.

Detta har redan hänt i Svarta havet och näringskedjan är allvarligt störd.

Ett av de största miljöproblemen när det gäller vattnet i Donau- och Svartahavsregionen har sin grund i den stora mängd näringsämnen som förs ut i Svarta havet, såväl via floderna som direkt från källor på land. Detta leder till eutrofiering av floderna och havet, vilket allmänt erkänns som den främsta orsaken till försämringen av vattnet. Eutrofieringen påverkar den biologiska mångfalden i vattnet och i omgivande våtmarker och skogar, men också de kringboende människornas hälsa.

2.1. Donau

Donau är med stor marginal den största enskilda källan till förorening av Svarta havet genom näringsämnen.

Donaus avrinningsområde kan delas in i tre underregioner: övre, mellersta och nedre flodbäckenet, som också innefattar Donaus delta. Övre bäckenet sträcker sig från källan i Tyskland till Bratislava i Slovakien. Mellersta bäckenet är den största delen och omfattar floden från Bratislava till dammarna vid Järnporten i Jugoslavien/Rumänien. De rumänsk-bulgariska lågländerna, högplatåerna och bergen utgör flodens nedre bäcken. Slutligen delas floden upp i tre armar som bildar Donaus delta, vilket omfattar ett område på omkring 6 000 km2.

Donaus bifloder

Donaus viktigaste bifloder är Inn (Schweiz, Österrike, Tyskland), Drava (Österrike, Slovenien, Kroatien och Ungern), Tisza (Slovakien, Rumänien, Ukraina, Ungern och Jugoslavien), Sava (Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Jugoslavien), Morava (Jugoslavien) och Prut (Ukraina, Moldova, Rumänien).

Donaus avrinningsområde

>Hänvisning till>

1997 inrättades en tillfällig teknisk arbetsgrupp av Internationella kommissionen för skydd av Svarta havet (ICPBS) och Internationella kommissionen för skydd av Donau (ICPDR). Beskrivningen i detta meddelande av tillståndet för miljön i Donau och Svarta havet grundas på det arbete som gjorts av denna grupp. I de fall uppgifterna kommer från andra källor, anges det.

De uppgifter som samlats in är de senaste omfattande uppgifterna som finns för Donau- och Svarta Havet. Sedan den insamlingen har det inte publicerats några offentliga uppgifter som omfattar hela Donau- och Svarta havs-området.

De allvarligaste problemen som påverkar Donau är följande:

Hög tillförsel av näringsämnen (kväve och fosfor)

Omkring hälften av de näringsämnen som förs ut i floden kommer från jordbruket, en fjärdedel från industrin och lika mycket från hushållen. De största föroreningskällorna är avfall från städer och industrier, kemiska gödningsämnen och gödsel från intensiv och storskalig djuruppfödning samt petrokemisk industri, järn- och metallindustri, träindustri, pappers- och pappersmassatillverkning och kommunal sophantering.

Konkurrens om det tillgängliga vattnet

Detta är ett allvarligt problem i hela avrinningsområdet på grund av att det saknas en helhetssyn på planering och vattenhushållning. Bevattning och industri svarar för den största delen av vattenförbrukningen

Överexploatering av ytvatten och grundvatten

Förändringar i flodens lopp, exempelvis sedimenttransport

Förorening genom farliga ämnen

Förorening med farliga ämnen som tungmetaller, olja, syreförbrukande substanser och mikrobiologiska föroreningar

Förorening genom olyckshändelser

Miljöförstöring och dränering av våtmarker

En analys har visat att kvävehalten i flodvattnet ökar gradvis från Donaus källa till mellersta Donau, där den ökar mycket kraftigt på grund av tillflödet från bifloderna Drava, Tisza och Sava. Den gradvisa ökningen fortsätter sedan ända fram till utloppet. Ländernas bidrag till föroreningen visar på en gradvis eller språngvis ackumulering som motsvarar tillflödet från deras avrinningsområden. Nedströms minskar ländernas bidrag till kvävetillförseln gradvis på grund av att en del kväve avlägsnas från vattnet och omvandlas till gasformigt kväve genom denitrifikation.

Den totala tillförseln av kväve till Donau uppskattas till mellan 537 000 och 551 000 ton per år, beroende på hur man beräknar avlägsnandet av kväve genom denitrifikation. Uppgifterna gäller perioden 1992-1996 och har beräknats med hjälp av en statisk jämviktsmodell. De tar inte full hänsyn till risken för översvämningar och andra oförutsedda händelser. Uppgifterna bör enbart ses som en indikation på omfattningen av kvävetillförseln.

>Hänvisning till>

En liknande bild finns i fråga om fosfor. Till skillnad från vad som är fallet med kväve, avlägsnas dock inte fosfor längs hela floden, utan bara i området kring sjöarna vid Järnporten, nedströms Dravas, Tiszas och Savas tillflöden. Det är därför fosforhalten i floden minskar kraftigt strax nedströms den branta ökning som sker vid tillflödet av dessa tre bifloder.

Den totala tillförseln av fosfor till Donau är 48 900 ton per år. Uppgifterna gäller perioden 1992-1996 och har beräknats med hjälp av en statisk jämviktsmodell. De tar inte full hänsyn till risken för översvämningar och andra oförutsedda händelser. Uppgifterna bör endast ses som en indikation på omfattningen av fosfortillförseln.

>Hänvisning till>

Höga halter av näringsämnen

Halterna kväve och fosfor i Donau är stora också om man jämför med andra stora europeiska floders tillförsel av dessa ämnen till havet. Kvävetillförseln från Rhen är till exempel omkring 50 000 ton per år och kvävetillförseln från Seine är 149 000 ton jämfört med de 537 000-551 000 ton som kommer från Donau.

I tabellen nedan visas hur den sammanlagda tillförseln av kväve och fosfor till Donau fördelas mellan länderna i regionen (beräknat vid källan):

>Plats för tabell>

Som tabellen visar är Tyskland, Österrike, Jugoslavien och Rumänien de länder som släpper ut mest kväve, med över 10 procent vardera. När det gäller fosfor kommer de största mängderna från Jugoslavien och Rumänien. Det kan vara värt att notera att det inte alltid finns ett samband mellan andelen av befolkningen och andelen kvävebelastning. Alla insatser för att åtgärda övergödningsproblemen i floden måste därför vara noga målinriktade och de måste vidtas mot bakgrund av både det relativa och absoluta bidraget från ett land till föroreningen av Donau och Svarta havet.

När det gäller övriga större källor till förorening av Donau och Svarta havet finns inte lika noggrant kvantifierade uppgifter.

Våtmarkskonventionen, som undertecknades i Ramsar i Iran 1971, är ett internationellt fördrag som utgör ramen för nationella åtgärder och internationellt samarbete för bevarande och sund förvaltning av våtmarker och våtmarkernas resurser.

För närvarande finns 124 anslutna parter till konventionen, och 1073 våtmarksområden som tillsammans utgör 81,76 miljoner hektar har anmälts för att uppföras på konventionens lista över våtmarker av internationell betydelse.

Trots föroreningar och dammbyggen finns en del skyddade naturområden i Donaus avrinningsområde. Den rumänska delen av Donaus delta registrerades under Ramsarkonventionen och utsågs 1992 till biosfärreservat inom ramen för Unescos program Man and Biosphere Heritage. Våtmarkerna i Karst vid nedre Donau i Rumänien och Bulgarien är ett annat unikt ekosystem.

2.2. Svarta havet

Sex länder har kust mot Svarta havet: Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Georgien, Ryssland och Ukraina.

>Hänvisning till>

Eutrofieringen har lett till stora förändringar i Svarta havets ekosystem sedan 1960-talet, vilken fått avsevärda gränsöverskridande effekter på den biologiska mångfalden och på människornas utnyttjande av havet, bland annat för fiske och rekreation.

De kväve- och fosforföreningar som orsakar eutrofieringen kommer från hela Svarta havets avrinningsområde. En analys från 1996 (The Black Sea Transboundary Diagnostic Analysis) visar att 1992 kom 70 procent av näringsämnena från de sex länderna kring Svarta havet. Tre av dessa länder, nämligen Rumänien, Bulgarien och Ukraina, släpper ut mycket av sina näringsämnen genom Donau. De återstående 30 procenten kommer från länder som inte gränsar till Svarta havet.

Floden Dnepr för med sig omkring 20 000 ton kväve per år till Svarta havet, vilket ytterligare bidrar till övergödningen i havet.

I tabellen nedan visas hur den sammanlagda tillförseln av kväve och fosfor till Svarta havet fördelas mellan de enskilda länderna (uppgifterna kommer från "Bedömning av förorening av Svarta havet, 1998):

>Plats för tabell>

Av tabellen framgår att det inte alltid finns ett samband mellan andelen av befolkningen och andelen övergödning i Svarta havs-området. Alla insatser för att åtgärda övergödningsproblemen måste därför vara noga målinriktade och de måste vidtas mot bakgrund av både det relativa och absoluta bidraget till föroreningen.

Senaste utvecklingen

Den aktuella näringstillförseln till Svarta havet från Donau har minskat under de senaste åren. Detta beror på de ekonomiska kriserna i de före detta Sovjetstaterna kring nedre Donau, på de åtgärder som vidtagits i de övre Donauländerna för att minska utsläppen av näringsämnen samt på att vissa länder förbjudit polyfosfathaltiga tvätt- och rengöringsmedel. De sammanlagda kvävenivåerna är dock fortfarande minst fyra gånger så höga som de som uppmättes under 1960-talet (från 1980 har i princip ingen minskning i fråga om totala oorganiska kvävehalter observerats), medan de nuvarande fosfathalterna tycks vara ungefär desamma som på 1960-talet.

Silikat-nivåerna har minskat till ungefär 30 % av nivån på 1960-talet. (Causes and Effects of Eutrophication in the Black Sea; Summary Report; June 1999. Danube Pollution Reduction Program).

Vattnet i Svarta havet är också kraftigt förorenat av avloppsvatten, något som har förvärrats på grund av kuststaternas svaga ekonomi, då de knappast har råd med de stora investeringar det innebär att bygga de reningsanläggningar som krävs för att undvika förorening av vattnet. Vissa länder (t.ex. Bulgarien och Rumänien) investerar nu i nya reningsverk, men allmänt sett är vattenreningen obefintlig eller bristfällig kring hela Svarta havet. Stora problem finns också i fråga om hanteringen av fast avfall.

Oljeföroreningar verkar inte allmänt förekommande i Svarta havet, men har påverkat vissa kustområden kring flodmynningar, avloppskanaler, industrianläggningar och hamnar. Nu ökar dock trycket på miljön, som en följd av den snabba ökningen av nyttjandet av Svarta havet som sjöfartsled, särskilt för transporter av olja från de nyöppnade oljefälten i Kaspiska havet. Denna utveckling medför en hög risk för tankerolyckor, särskilt i de turkiska sunden.

Det finns i dag inget som visar på någon omfattande förorening genom tungmetaller, pesticider eller andra svårnedbrytbara organiska ämnen (som PCB) i Svarta havet.

Ett annat allvarligt problem gäller Svarta havets förlust av biologisk mångfald. Ursprungligen fanns här en mycket rik biologisk mångfald, särskild på Svarta havets nordvästra kontinentalsockel, där det fanns ett unikt ekosystem med röda alger. Området har nu förvandlats till en tidvis anoxisk "död zon". Den sammanlagda areal som drabbats av detta har ökat tusenfalt under de senaste 30 åren, vilket har påverkat hela Svarta havet och rubbat balansen mellan olika arter och därmed destabiliserat hela ekosystemet. Ett annat problem är överexploateringen av havets fiskebestånd. Sedan 1960-talet har industrin expanderat och högteknologiska metoder för att hitta fisk har börjat användas. Ytterligare problem har orsakats av införseln av en ny art, kammaneten Mnemiopsis leidyi, som inte har några naturliga predatorer i Svarta havet. Den har därför förökat sig och dess totala biomassa lär nu uppgå till en miljard ton i Svarta havet, vilket är mer än den sammanlagda fångsten av fisk i hela världen under toppåren 1989-90. Detta har fått en enorm inverkan på Svarta havets ekosystem och bestånden av kommersiella fiskarter.

Sedan slutet av 1970-talet har dessa problem, i kombination med föroreningen av vattnet, främst genom näringsämnen, samt en ökad turbiditet (grumlighet), lett till en minskning av mångfalden kommersiellt användbara fiskarter från omkring 26 arter till bara sex.

3. Befintligt miljösamarbete i området

Avtalsslutande parter i Donauskyddskonventionen är följande:

Bulgarien, Kroatien, Moldova, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Österrike och Europeiska gemenskapen.

Ukraina har undertecknat men inte ratificerat konventionen och Bosnien och Hercegovina och Förbundsrepubliken Jugoslavien är observatörer.

Staterna kring Donau har undertecknat konventionen om samarbete om skydd för och hållbart utnyttjande av Donau (Donauskyddskonventionen) vilken gäller miljösamarbete i flodens avrinningsområde. Europeiska gemenskapen är också part i konventionen och finansierar en del av konventionens verksamhet. Den internationella kommissionen för skydd av Donau (ICPDR) har till uppgift att genomföra konventionen.

Avtalsslutande parter i Svartahavskonventionen är följande:

Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Georgien, Ryssland och Ukraina.

Europeiska kommissionen har på Europeiska gemenskapens vägnar fått observatörsstatus.

Samarbetet för skydd av Svarta havets miljö sker inom ramen för konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar (Svartahavskonventionen). Dessa två konventioner bör utgöra basen för det regionala samarbetet och ansträngningarna för att stödja regionen. Man bör därför inrikta sig på att förstärka dessa konventioner i stället för att skapa nya, vilket då och då föreslås.

Gemenskapsstöd

Sedan 1990 har Europeiska gemenskapen givit stöd till Donau-regionen genom programmet Phare [1] i form av bidrag till nationella program och flerstatligt stöd till länderna i regionen. Miljöprogrammet för Donau (the Danube Environment programme) var ett av de första flerstatliga program som godkändes och är också ett av de största programmen som har inletts. Samtidigt har också FN och dess globala miljöfond (GEF) varit aktiva i regionen och stora ansträngningar har gjorts för att samordna EU:s och FN:s verksamheter för att undvika dubblering av program.

[1] Från och med den 1 januari 2000 måste allt stöd inför anslutningen styras mot att förbereda kandidatländerna för anslutningen, dvs. de prioriteringar som nämns i partnerskapen för anslutning.

I detta sammanhang godkände rådet i juli 2000 ett förslag från kommissionen att betala till en internationell fond för röjning av Donau (rådets beslut 2000/474/EG av den 17 juli 2000). Sedan januari 2001 har den Budapestbaserade Donaukommissionen börjat genomföra projektet för röjning av delar av Donau.

Stöd från Phare och Tacis har också lämnats till miljöprojekt i Svarta havs-regionen sedan BSEP (The Black Sea Environmental Programme) inrättades 1993 med stöd från GEF och FN. Det övergripande syftet har varit att hjälpa Bulgarien, Rumänien, Ryssland, Ukraina och Georgien att stärka sin förmåga att var för sig och gemensamt ta itu med miljöproblemen i Svarta havet. Ytterligare stöd har givits via Tacis till Georgien, Ryssland och Ukraina för att dessa skall kunna ansluta sig till och genomföra Svartahavskonventionen och den strategiska handlingsplanen för Svarta havet, i synnerhet för att förbättra kunskaperna och den allmänna medvetenheten om problemen i Svarta havet, samt som stöd till lokala grupper och för kunskapsöverföring.

Strategiska åtgärdsprogram

Programmen för Donau och Svarta Havet har sedan de inleddes varit inriktade på att fastställa strategier och att identifiera så kallade "hot spot" investeringar där åtgärder är nödvändiga för att man skall kunna ta itu med gränsöverskridande problem.Ett av de främsta mål som hittills uppnåtts för båda programmen är utvecklingen av strategiska handlingsplaner. Dessa handlingsplaner utgör grunden för de verksamheter som skall inledas i framtiden.

Begränsade investeringar

Hittills har dock investeringarna i de projekt som identifierats som prioriterade inom de två programmen varit begränsade. Det största hindret tycks vara att problemområdena i Svarta havet och Donau ännu inte fått en framträdande roll bland de nationella investeringsprioriteringarna, och att de inte heller är föremål för övergripande och sunda strategier på nationell nivå.

En rad harmoniserade mål för vattenkvalitet i Svarta havet har föreslagits i enlighet med 1996 års strategiska handlingsplan för Svarta havet, men det övergripande genomförandet av denna plan ligger fortfarande långt efter tidsplanerna.

Som en del av den strukturella uppbyggnaden enligt BSEP inrättades ett verksamhetscenter i vart och ett av länderna kring Svarta havet. Varje center tilldelades ett eget ansvarsområde, som fiske, biologisk mångfald, övervakning osv., där man hade en samordnande roll på regional nivå. Samtidigt utsågs nationella kontaktställen för dessa verksamheter i alla länderna. Detta nätverk av verksamhetscenter befinner sig för tillfället i en svår situation på grund av bristande finansiering och stöd från de nationella regeringarna.

I bilaga 2.3 finns en förteckning över de EU-projekt som genomförts i regionen under de senaste tio åren. För Donauregionen inbegriper detta både studier och investeringar i vatten- och avloppsprojekt, vilka direkt påverkat vattenkvaliteten i Donau och Svarta havet.

EU har nyligen inlett en annan åtgärd för regionalt miljösamarbete, inom ramen för det regionala programmet för återuppbyggnad av miljön i Balkan (REReP).

Detta program erbjuder en grund för samordning av miljöverksamheterna inom det bredare internationella biståndet till Balkanområdet, och inriktas särskilt på institutionsuppbyggnad, men omfattar också en del brådskande investeringar. En liknande modell finns i EAP-arbetsgruppen.

http://www.oecd.org/env/eap/eaptf/12taskforce/index.htm

4. Centrala miljömål

Övergripande miljömål för Donau- och Svartahavsregionen fastställdes av den gemensamma arbetsgruppen för Donau och Svarta havet 1998. Europeiska gemenskapen delar dessa mål och arbetar för att de skall uppnås.

Målet på lång sikt är att minska halterna av näringsämnen och andra farliga ämnen för att göra det möjligt för områdets ekosystem att återhämta sig.

De flesta länder i regionen har antagit nationella miljöstrategier som omfattar Donau och Svarta havet, men den behövliga ekonomiska utvecklingen måste planeras på ett sätt som säkerställer att man inför lämpliga åtgärder och praxis för att begränsa utsläppen av näringsämnen från punktkällor (kommunala, industriella och punktkällor inom jordbruket) och diffusa källor (jordbruk).

Den nuvarande halten av näringsämnen som släpps ut i Svarta havet avspeglar en unik situation som uppstått genom den svåra ekonomiska depressionen i de flesta av kuststaterna under de senaste tio åren. Det är nu dock av yttersta vikt att tillförseln av näringsämnen förblir låg oavsett den ekonomiska situationen och därför måste alla nationella utvecklingsplaner omfatta kontroll av utsläppen av näringsämnen och toxiska substanser.

Mot bakgrund av ovanstående bör ett delmål vara att alla länder i Donaus och Svarta havets avrinningsområde snarast upprättar och genomför kontrollåtgärder för att förhindra utsläpp av kväve och fosfor i Svarta havet (inbegripet via Donau) som överstiger de nivåer som uppmättes 1997.

Den gemensamma tekniska arbetsgruppen för Donau och Svarta havet har föreslagit att 1997 skall användas som referensår, eftersom en analys av gruppen visade på oförändrade förhållanden, eller till och med en svag förbättring av ekosystemen i Svarta havet.

Andra viktiga mål bör enligt Europeiska kommissionen överensstämma med följande principer i EG:s ramdirektiv om vatten:

* att hindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem, samt hos terrestra ekosystem och våtmarker som är direkt beroende av akvatiska ekosystem,

* att främja en hållbar vattenanvändning baserad på ett långsiktigt skydd av tillgängliga vattenresurser,

* att eftersträva ökat skydd och förbättring av vattenmiljön bland annat genom särskilda åtgärder i fråga om prioriterade ämnen samt genom avskaffande eller stegvis eliminering av prioriterade farliga ämnen,

* att säkerställa en gradvis minskning av förorening av grundvattnet och förhindra ytterligare förorening, och

* att bidra till att mildra effekterna av översvämningar och torka.

Integrerad förvaltning av kustområden

År 2000 antog Europeiska kommissionen ett meddelande om integrerad förvaltning av kustområden: en gemenskapsstrategi (KOM/2000/547 av den 27 september 2000). I meddelandet fastställs de principer man bör följa för att främja en hållbar planering och förvaltning av kustområden. Dokumentet innehåller vidare de åtgärder som kommer att vidtas på gemenskapsnivå som stöd för dessa principer, men man betonar också vikten av åtgärder på nationell, regional och lokal nivå.

Med tanke på det ökade trycket på Svarta havets kustområden bör principerna för den integrerade förvaltningen av kustområden införas i planeringen och förvaltningen av regionen.

I den integrerade förvaltningen av kustområden betonas följande:

Behovet av samordning mellan de många ekonomiska och politiska sektorer som är aktiva i kustområdet.

Kopplingarna mellan åtgärder i inlandet och kustområdets status.

Vikten av samordnad planering och förvaltning av de frågor om kustområdet som rör land och vatten.

Behovet av samarbete mellan grannländer vid planering och förvaltning av regionala vattenområden.

5. Föreslagna Åtgärder

För att man skall kunna åtgärda problemen med eutrofiering av ekosystemen i Donau och Svarta havet och för att uppnå målen i avsnitt 4 ovan krävs det samordnade åtgärder från de länder som berörs samt från de internationella organisationer som är verksamma i regionen

Det är allmänt erkänt att den bästa modellen för ett enhetligt system för vattenförvaltning bör omfatta hela avrinningsområdet, vilket är den naturliga geografiska och hydrologiska enheten, snarare än att det delas upp i administrativa eller politiska områden.

Detta är det tillvägagångssätt som nu utvecklas inom EU genom genomförandet av ramdirektivet om vatten och det är också den metod som föreslås för ett utökat miljösamarbete i Donau-Svarta havs-regionen.

Även om de länder runt Donau som inte är EU-medlemmar inte kan genomföra ramdirektivet om vatten i bokstavlig mening, har alla avtalsslutande parter till konventionen om skydd av Donau beslutat att förvalta floderna i enlighet med principerna i ramdirektivet om vatten.

Genomförandet samordnas under en expertgrupp under ICPDR med en representant från Europeiska kommissionen som ordförande. Tidsplanen för genomförandet följer det som fastställts i direktivet för nuvarande EU-medlemsstater.

De skyldigheter i EU:s ramdirektiv om vatten som är relevanta för Donaus och Svarta havets avrinningsområde omfattar följande:

Att utvidga omfattningen av vattenskydd till alla typer av vatten.

Att uppnå god status för alla typer av vatten inom en viss tidsgräns.

Vattenförvaltning baserad på avrinningsområden.

Kombinerat tillvägagångssätt av utsläppsgränsvärden och kvalitetsstandarder.

Rätt prissättning

Ökat engagemang från medborgarna

Anpassa lagstiftningen.

För varje avrinningsområde måste man inrätta en "förvaltningsplan för avrinningsområdet". Planen skall innehålla en analys av avrinningsområdets egenskaper, en översikt av hur människan påverkar vattnets status samt en ekonomisk analys av vattenanvändningen i området.

När alla Donaustater genomför ramdirektivet för vatten kommer vissa av Svarta havets kustområden höra till Donaus avrinningsdistrikt, vilket kan ge en ny drivkraft för ett övergripande tillvägagångssätt som inbegriper hela avrinningsområdet till Donau och Svarta havet.

När de gäller de andra tilloppen till Svarta havet pågår också ansträngningar för att utveckla handlingsplaner, som är de första stegen mot förvaltning av avrinningsområden, som kan utgöra grunden för integrerade tillvägagångssätt för att skydda Svarta havet [2].

[2] För floden Dnepr (Ryssland, Vitryssland och Ukraina) utvecklas inom ett program som får stöd från GEF en gränsöverskridande diagnostisk analys ett strategiskt åtgärdsprogram för Dneprs avrinningsområde. Projektet kommer att vara en hjälp för länderna i det avrinningsområdet när de skall identifiera, prioritera och ta itu med både punkt- och icke-punkt-utsläpp av näringsämnen och gifter till Dnepr och Svarta havet. Åtgärdsplaner har också tagits fram för floden Prut med stöd från Europeiska gemenskapen via Tacis, för den nedre delen av floden Don med stöd från världsbanken, i Azov-havet med stöd främst från Nederländerna och floden Dniester (med stöd från olika bidragsgivare).

Också de miljöutmaningar i och kring Svarta havet som inte direkt hänger samman med att näringsämnen och andra föroreningar förs med floderna ut till havet måste behandlas inom en nära framtid. Det gäller arbetet med att fastställa kriterier för hållbart fiske, föroreningar genom olja och andra farliga ämnen, luftburna föroreningar, dumpning, förorening från fartyg och förebyggande av olyckor.

Åtgärder för genomförande av strategin

1) Inrättande av en operativ ram för samarbete i hela regionen

2) Ökad integrering av prioriteringarna för Donau och Svarta havet i EU:s politiska ram för samarbete, även sektorsvis integrering

3) Effektivare finansiellt stöd.

Operativ ram för samarbete i hela regionen

Den institutionella ramen för regionalt miljösamarbete i Donau- och Svartahavsregionen finns redan (se avsnitt 3 och bilaga 2), men genomförandet och samordningen av de olika pågående initiativen släpar efter, vilket gör att man inte uppnår önskade synergieffekter.

Det finns därför ett starkt behov av förbättrat samordnat stöd till de befintliga regionala miljöstrukturerna (ICPDR och Svartahavskommissionen) och till de enskilda länderna i regionen. Det är också mycket viktigt att främja ytterligare utveckling av det regionala samarbetet mellan länderna i avrinningsområdet.

Europeiska gemenskapen, som redan ger tekniskt och finansiellt stöd till regionen, bör anta en aktivare roll och bli en drivande kraft för detta välbehövliga samordnade bistånd.

* Som ett första steg måste ICPDR förstärkas för att kunna ta itu med uppgiften att samordna genomförandet av EG:s ramdirektiv om vatten. Parallellt med detta måste man se till att Svartahavssekretariatet och övriga verksamhetscentra i varje land blir livskraftiga, så att länderna kring Svarta havet kan överta det direkta politiska och ekonomiska ansvaret för driften av dem.

ICPDR och Svartahavskommissionen har redan gemensamt förklarat sin politik och sin vilja att samarbeta för att uppnå gemensamma strategiska mål. De två parterna håller på att utarbeta en gemensam avsiktsförklaring om minskning av utsläpp av näringsämnen till Donau och Svarta havet.

* Europeiska kommissionen kommer att sträva efter att göra den övergripande strategin i den gemensamma avsiktsförklaringen mellan Donau- och Svartahavskommissionerna till en gemensam plattform för samarbete med konkreta etapper för genomförande. Detta innebär för det första att de avtalsslutande parterna till konventionen undertecknar avsiktsförklaringen. För att inrätta denna gemensamma plattform kommer kommissionen att föreslå att det inrättas en informell arbetsgrupp inom den samarbetsram som redan finns mellan de två konventionerna. Gruppens första uppgift kommer att vara att det förberedande arbete som ligger till grund för undertecknandet av avsiktförklaringen och därefter skall man utarbeta en miljöstrategi med bl.a. en förteckning över projekt som skall bidra till restaureringen, klassade i prioriteringsordning.

Den informella gruppen bör bestå av representanter från länderna i regionen, Donau- och Svartahavskommissionen, intresserade EU-medlemsstater, internationella finansinstitut samt bilaterala givare.

* På ett mer tekniskt plan kommer Europeiska kommissionen att stödja att den gemensamma arbetsgruppen för Donau och Svarta havet återupptar sitt arbete, vilket kommer att utgöra basen för en förbättrad teknisk bedömning av miljöproblemen i regionen.

Både den informella arbetsgruppen och den gemensamma arbetsgruppen för Donau och Svarta havet bör inleda sitt arbete under hösten 2001.

* Europeiska kommissionen kommer att arbeta för att underlätta samarbetet mellan Donau- och Svartahavskonventionerna och Europeiska miljöbyrån (EEA), för att se till att övervakning och datahantering harmoniseras i hela regionen och överensstämmer med praxis inom EU. Under 2001 och 2002 kommer EEA att arbeta med utveckla åtgäder som är relevanta för Donau- och Svartahavsområdet, vilket kommer att utgöra underlaget för framtida arbete.

Många länder i regionen förväntas bli medlemmar i EEA senast under 2002 [3]. Detta kommer troligen att leda till att EEA utvecklar nya teman som gäller Donau och Svarta havet med möjlighet att utföra specialprojekt av intresse för medlemsländer i regionen.

[3] Rådets beslut 2001/582/EEG - 2001/594/EEG av den 18 juni 2001 om ingående av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Tjeckiska republiken, Polen, Rumänien, Slovenien, Ungern, Lettland, Litauen, Bulgarien, Slovakiska republiken, Estland, Cypern, Malta och Turkiet om ländernas deltagande i Europeiska miljöbyrån och Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning.

* Europeiska kommissionen kommer att bidra vid fastställandet av de operativa arrangemangen mellan den framtida utvidgade miljöbyrån och de andra länderna i regionen som inte är EEA-medlemmar.

* Det regionala miljöcentret i Szentendre [4], som inom en snar framtid kommer att utvidgas så att det även omfattar Turkiet tillsammans med resten av kandidatländerna, bör bjudas in att delta vid utvecklingen av projekt och åtgärder som är inriktade på Donau och Svarta havet.

[4] http://www.rec.org/

* Dessutom spelar det kaukasiska regionala miljöcentret [5] en viktig roll i miljöarbetet i de östra Svartahavsländerna och bör därför bjudas in för att associeras med de nya föreslagna regionala initiativen.

[5] http://rec.caucasus.net.

* En tydlig koppling mellan verksamheterna i Donau- och Svartahavsregionen och dem som genomförs i samband med processen "Environment for Europe" bör upprättas och man bör utnyttja de erfarenheter EAP-arbetsgruppen gjort i samband med vattenfrågor. EAP-arbetsgruppen kommer därför att inbjudas att delta i den informella arbetsgrupp som skall inrättas.

Svartahavskommissionen har nyligen formellt beviljat Europeiska gemenskapen observatörsstatus inom konventionen. På medellång sikt - kopplat till anslutningsprocessen till EU för vissa Svartahavsstater - kommer gemenskapen att försöka bli part i Svartahavskonventionen.

Integrering av prioriteringarna för Donau och Svarta havet med EU:s politiska ram för samarbete

* Kommissionen kommer att bidra till genomförandet av huvudpunkterna i EGs ramdirektivet för vatten, i hela Donaus avrinningsområde och i Svarta havets kustländer, med början i kandidatländerna. Tidsramen för detta är en tioårsperiod med konkreta delmål som länderna skall uppnå.

* På längre sikt kommer kommissionen att försöka bidra till att upprätta samarbetsavtal liknande Donausamarbetet (se avsnitt 2.1 ovan) för andra floder som rinner till Svarta havet [6]. Det första delmålet utgörs av en genomgång av den nuvarande miljöhandlingsplanen för dessa floder och framtagandet av en strategi för deras utveckling. Dessa åtgärder kommer att inledas under 2001 och en plan kommer att utarbetas för att involvera samtliga länder i Svartahavs-regionen för att lösa problemen där.

[6] Svartahavskonventionen kan visa sig vara ett hinder för ett tillvägagångssätt som tar hela avrinningsområdet i beaktande och det problemet måste undersökas med sikte på att hitta en lösning.

* Europeiska kommissionen kommer därför att uppmuntra länderna i regionen, i de fall det är relevant och i enlighet med berörda gemenskapsinstrument [7] (Life, Phare, Ispa, Tacis, Sapard osv.) att i sina nationella program och strategier för gemenskapsstöd inkludera projekt som gynnar miljön i och kring Donau och Svarta havet, i linje med bestämmelserna i EG:s ramdirektiv om vatten och annan relevant EG-vattenlagstiftning.

[7] ISPA är gemenskapens instrument för stöd projekt som rör miljöinvesteringar. Phares roll kommer att begränsas till stöd i de tio centrala och östra kandidatländerna för att bygga upp institutionerna och investeringar, vilket utgör en oundgänglig del av programmen för integrerad industriell återuppbyggnad eller regional utveckling.

* Kommissionen kommer att uppmuntra länderna i regionen och de givare som finansierar projekt att se till att alla nya reningsverk omfattar utrustning för biologisk rening som till rimliga kostnader kan uppgraderas till kemisk rening (med avlägsnande av näringsämnen).

* Det finns ett grundläggande behov av mer forskning för att man skall kunna få fram tillförlitliga vetenskapliga fakta för att beslutsfattare skall kunna anpassa de investeringar som syftar till att förbättra miljön i Donaus avrinningsområde och i det mottagande området av Svarta havet. Den forskning som utförs under gemenskapens forskningsprogram kommer att bidra till detta mål.

* Kommissionen kommer att sträva efter att se till att man vid nästa översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken tar upp dess roll för skydd och förbättring av miljön i regionen, särskilt när det gäller att minska utsläppen av näringsämnen och att skydda naturreservat och biologisk mångfald i Donau- och Svartahavsregionen.

* Rumänien har en särskilt stor del i tillförseln av näringsämnen till Svarta havet. Hela landet är avrinningsområde till Svarta havet, främst genom Donau. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att stödja Rumäniens ansträngningar att minska föroreningarna.

* Kommissionen kommer att uppmuntra länderna i regionen att underteckna och ratificera de relevanta FN/EG-konventionerna, särskilt konventionen om skydd för och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar och konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor. EU kommer att framhålla vikten av att länderna i Donau- och Svartahavsregionen införlivar miljö- och hälsodimensionen i sin politik för olika sektorer som transport, energi, jordbruk, fiske, handel osv., i linje med Europeiska unionens strategier för integrering inom ramen för Cardiffprocessen.

Effektivare finansiellt stöd till regionen

Det nuvarande finansiella stödet från gemenskapen till regionen omfattar bland annat tre miljoner euro under det regionala samarbetsprogrammet Tacis (2000 års budget) i tekniskt bistånd till de tre regionala verksamhetscentren i Odessa, Krasnodar och Batumi för att öka deras kapacitet i fråga om råd och stöd till effektiv miljöförvaltning.

Genom programmet för miljö och hållbar utveckling, som ingår i ramprogrammet för forskning, ges stöd till flera forskningsprojekt i området Donau-Svarta havet. De viktigaste projekten är följande: DANUBS-projektet, som är ett stort forskningsprojekt om Donaus avrinningsområde i syfte att ta fram tillförlitliga vetenskapliga fakta och att ge beslutsfattare ett underlag när de skall välja metoder för att minska eutrofieringen av Svarta havet. Ett annat projekt är TISZA-projektet vars mål är en integrerad modellering, som skall stödjas och valideras via fältundersökningar, och som skall ge beslutsfattare det underlag de behöver för att planera och förvalta denna viktiga del av Donaus avrinningsområde.

* I framtiden måste alla EG-finansierade projekt i Donau- och Svartahavsregionen ta hänsyn till de prioriteringar som fastställs i de strategiska handlingsplanerna för miljön i Donau och Svarta havet. Så har hittills inte alltid skett, eftersom länderna inte tagit upp dessa prioriteringar i sina ansökningar om finansiellt stöd.

* Kommissionen kommer att undersöka olika vägar för att förbättra enhetligheten i och samordningen av gemenskapens finansiella stöd till regionala miljöprojekt, inklusive infrastrukturprojekt. Undersökningen kommer att behandla olika sätt att förbättra samordningen mellan olika finansieringsinstrument för regionen Donau-Svarta havet, exempelvis Ispa, Phare för Rumänien och Bulgarien samt Tacis-programmet och finansieringsinstrumentet för Turkiet. Andra möjligheter omfattar projekt under Interreg IIIB, där även kandidatländerna kan vara inblandade.

* Kommissionen kommer att undersöka möjligheterna och sträva efter att utvidga LIFE för tredje land så att instrumentet kan omfatta alla länder i regionen.

* Kommissionen kommer att arbeta aktivt för att öka investeringarna från internationella finansieringsinstitutioner (IFI) och bilaterala givare i regionen, och kommer att undersöka alla möjligheter till att öka gemenskapens samfinansiering av investeringar från IFI och till ökad samordning mellan medlemsstaternas bilaterala program. Man räknar med att samfinansiera en investering i Svarta havet som rör vattenförvaltning och -tillgångar i södra Ukraina (2001 års budget).

* Särskilt viktigt blir på kort sikt anslaget på 70 miljoner dollar från GEF:s och Världsbankens "Partnership Investment Facility" till investeringar i regionen. Den globala miljöfonden, GEF, planerar att under de kommande åren finansiera ett gemensamt projekt för tekniskt bistånd till Donau- och Svartahavsregionen. Den del av projektet som ägnas kapacitetsuppbyggnad kommer att uppgå till 24 miljoner dollar. Den första delen av detta belopp frigjordes i maj 2001. Genom sitt deltagande i ICPDR och Svartahavs-kommissionen, kommer Europeiska kommissionen att stödja genomförandet av detta initiativ.

* Genom dess delta gande i ICPDRs och Svarta Havs Kommissionens arbete, kommer EU Kommission att stödja tillämpningen av detta initiativ.

* Kommissionen kommer att uppmana EU:s medlemsstater att införliva Donau- och Svartahavsregionen i sina prioriteringar vad gäller bilateralt stöd inom området för miljö och hållbar utveckling.

6. Slutsats

Donau- och Svartahavsregionen utgör en axel som i samband med en utvidgad union får en allt större geopolitisk betydelse.

Miljöförstöringen i området Donau-Svarta havet kräver omedelbara åtgärder och kan bara åtgärdas genom en gemensam ansträngning för miljörehabilitering på regional nivå. Denna nödvändiga ansträngning kommer att bli det viktigaste verktyget för att gynna och vidmakthålla en hållbar utveckling i regionen.

EU:s strategi för hållbar utveckling betonar den nyckelroll EU spelar för att skapa en hållbar utveckling i Europa och även på den globala arenan. I strategin understryks att EU:s inre och yttre politik aktivt måste stödja de ansträngningar som görs i andra länder för att åstadkomma en hållbarare utveckling.

* I enlighet med detta uppmanar kommissionen rådet och Europaparlamentet att överväga ett samordnat EU-initiativ i området Donau-Svarta havet. Kommissionen kommer att under 2003 rapportera om resultaten från de förnyade ansträngningarna och initiativ som kommissionen har för avsikt att vidta.

Bilagor

Bilaga 1 Akronymer

PHARE // Föranslutningsstöd till länder i Central- och Östeuropa

ISPA // Instrument för strukturpolitiskt stöd inför anslutningen

TACIS // Stödprogram för nya oberoende stater

SAPARD // Strukturellt föranslutningsstöd till länder i Central- och Östeuropa

CARDS // Gemenskapsstöd för återuppbyggnad, demokratisering och stabilisering

MEDA // Stöd- och utvecklingsprogram för Medelhavsländerna

UNESCO // FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur

ICPDR // Internationella kommissionen för skydd av Donau

DRPC // Konvention för stöd till Donau

BSC // Svartahavskommissionen

ICPBR // Internationella kommissionen för skydd av Svarta havet

REReP // Regionalt program för återuppbyggnad av miljön

REC // Regionalt miljöcentrum

GEF // FN:s globala miljöfond

EEA // Europeiska miljöbyrån

BSEP // Miljöprogram för Svarta havet

PCB // Polyklorerade bifenyler

Bilaga 2 Miljösamarbete i regionen

Bilaga 2.1 Internationella kommissionen för skydd av Donau

Konventionen om samarbete om skydd för och hållbart utnyttjande av Donau (Donauskyddskonventionen) undertecknades den 29 juni 1994 av elva av Donaus strandstater och av Europeiska gemenskapen. Den trädde i kraft den 22 oktober 1998 efter att nio stater ratificerat den.

Konventionen är grundad på Bukarestdeklarationen om skydd för Donau och på konventionen mellan FN och EU om skydd för och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar (Helsingfors 1992) [8].

[8] Konventionen godkändes av Europeiska gemenskapen i rådets beslut (97/825/EG) den 24 november 1997, offentliggjord i EGT L 342, sidan 18.

Konventionen är tillämplig på ytvattnet och grundvattnet i Donaus avrinningsområde i den mån de avtalsslutande parterna har andel i det.

Donauskyddskonventionen syftar till att uppnå en hållbar och rättvis vattenförsörjning i Donaubäckenet, bland annat genom att bevara, förbättra och rationellt utnyttja ytvattnet och grundvattnet i Donaus avrinningsområde. De avtalsslutande parterna skall också göra ansträngningar för att bekämpa de risker som uppkommer vid olyckshändelser som omfattar ämnen som är farliga för Donaus vatten och vid översvämningar och islossning. Parterna skall också sträva efter att bidra till att minska mängden föroreningar till Svarta havet från föroreningskällor i avrinningsområdet.

Dessutom skall de avtalsslutande parterna samarbeta för att åtminstone bevara och förbättra det nuvarande tillståndet vad gäller miljö- och vattenkvaliteten i Donau och i vattendragen i dess avrinningsområde.

Parterna skall vidta åtgärder som syftar till en hållbar utveckling och skydd av Donaus miljö. Detta mål skall särskilt inriktas på att säkerställa en hållbar användning av vattenresurserna för kommunalt och industriellt bruk och för jordbruket, liksom på att bevara och restaurera ekosystemen samt på att tillmötesgå även andra krav som gäller folkhälsan.

Följande verksamheter och åtgärder omfattas särskilt av konventionen i den mån de har eller kan få gränsöverskridande påverkan:

* Utsläpp av avloppsvatten, tillförsel av näringsämnen och farliga ämnen både från punktkällor och diffusa källor samt värmeutsläpp.

* Planerade verksamheter och åtgärder för vattenbyggnadsarbeten, särskilt reglering och kontroll av avrinningen och uppdämningen av vattendragen, och kontroll av översvämningar och islossning.

* Andra planerade verksamheter och åtgärder för vattenanvändning, t.ex. utnyttjande av vattenkraft, avledning av vatten och vattentäkt.

* Drift av befintliga vattenbyggnadstekniska anläggningar.

* Hantering av ämnen som är farliga för vattnet och förebyggande åtgärder vad gäller olyckor.

Konventionen är tillämplig på fisket och sjöfarten på inre vattenvägar i den mån dessa verksamheter medför problem när det gäller att skydda vattnet från föroreningar.

För att uppnå de mål som fastställs i konventionen skall former för bilateralt och multilateralt samarbete utarbetas och genomföras särskilt i fråga om

* redovisning av tillståndet för de naturliga vattenresurserna i Donaus avrinningsområde enligt de parametrar för kvantitet och kvalitet som man enats om,

* antagande av rättsliga föreskrifter om utsläpp av avloppsvatten,

* antagande av rättsliga föreskrifter om hantering av ämnen som är farliga för vattnet,

* antagande av rättsliga bestämmelser för minskning av tillflödet av näringsämnen och farliga ämnen från diffusa källor,

* harmonisering av dessa bestämmelser på en hög skyddsnivå, och,

* antagande av åtgärder för att undvika gränsöverskridande påverkan av avfall och farliga ämnen, särskilt från transporter.

Lämpliga åtgärder skall vidtas för att undvika eller minska gränsöverskridande påverkan av föroreningar och för att säkerställa ett hållbart och rättvist utnyttjande av vattenresurserna samt bevara de ekologiska resurserna.

För att främja konventionens syften skall de avtalsslutande parterna inrätta kompletterande eller gemensamma vetenskapliga eller tekniska forskningsprogram och upprätta samordnade eller gemensamma system för kommunikation, varning och alarm för hela Donaus avrinningsområde.

Fem bilagor utgör en integrerad del av konventionen. I bilaga I definieras begreppen bästa tillgängliga teknik och största möjliga hänsynstagande till miljön. Bilaga II innehåller en förteckning över de industrigrenar och farliga ämnen som omfattas av konventionen. Bilaga III innehåller allmänna riktlinjer rörande mål och kriterier för vattenkvalitet. Bilaga IV utgörs av stadgan för den internationella kommissionen för skydd av Donau och i bilaga V fastställs förfarandet för skiljedom.

Bilaga 2.2 Konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar

Detta samarbete mellan länderna kring Svarta havet formaliserades för första gången genom 1992 års konvention om skydd av Svarta havet mot föroreningar (Bukarestkonventionen) och de tre tillhörande protokollen. Protokollen utgör en integrerad del av konventionen och omfattar följande: Skydd av Svarta havets marina miljö mot föroreningar från landbaserade källor. Samarbetet för skydd av Svarta havets miljö sker inom ramen för konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar (Svartahavskonventionen).

Svartahavskonventionen är tillämplig på Svarta havet som sådant och är således en kuststatskonvention mellan de länder som ligger kring Svarta havet. Det är dock möjligt även för stater som inte gränsar till Svarta havet att ansluta sig till konventionen om de delar intresset att uppnå konventionens mål.

Enligt konventionen skall de anslutande parterna var för sig eller gemensamt vidta alla åtgärder som krävs för att förhindra, minska och kontrollera förorening av Svarta havet. Konventionen skapar också möjlighet för de anslutande parterna att utarbeta tilläggsprotokoll inom de områden de finner att detta krävs.

Följande verksamheter och åtgärder omfattas av konventionen:

* Förhindrande av förorening av miljön i havet genom de substanser och ämnen som anges i bilagan till konventionen. Denna omfattar bland annat tungmetaller, svårnedbrytbara ämnen och radioaktiva ämnen.

* Förhindrande, minskning och kontroll av förorening från landbaserade källor.

* Förhindrande, minskning och kontroll av förorening från fartyg.

* Samarbete om bekämpning av föroreningar vid krissituationer.

* Förhindrande, minskning och kontroll av förorening genom dumpning.

* Förhindrande, minskning och kontroll av förorening genom verksamheter på kontinentalsockeln, som exploatering av naturtillgångar.

* Enskilda eller överenskomna åtgärder för att förhindra, minska och kontrollera luftburna föroreningar.

* Skydd av de levande resurserna i havet.

* Förhindrande av förorening genom transport av farligt avfall.

* Samarbete inom vetenskaplig forskning.

* Kompletterande eller gemensamma övervakningsprogram.

Bukarestkonventionen föreskriver att Istanbulkommissionen skall säkerställa samordningen av arbetet under konventionen. I september 2000 inrättade Svartahavsländerna Svartahavskommissionens sekretariat. Det är nu sekretariatet som samordnar genomförandet av Bukarestkonventionen.

Bilaga 2.3 Andra aktörer

Europeiska kommissionen

Europeiska kommissionens Phare- och Tacisprojekt inom miljöprogrammet för Donaus avrinningsområde

>Plats för tabell>

Under sitt första verksamhetsår har ISPA 2000 inriktat sitt finansiella miljöstöd på projekt som rör genomförandet av EU-vattenlagstiftning i kandidatländerna i Central- och Östeuropa. Under de kommande åren kommer detta att vara en prioritering för ISPA:s verksamhet, vilket kommer att gynna kvaliteten på och den sunda förvaltningen av vattenresurser i området Donau-Svarta havet.

De viktigaste forskningsprojekten som har rört eller rör Donau och Svarta havet är följande:

EROS-2000/EROS-21 ("Påverkan mellan Donau och nordvästra delarna av Svarta havet"). EROS-2000 är pilotfasen av EROS 21.

ERMAS ("Europeiska flodstränder: Den biologiska mångfaldens roll när det gäller hur strandsystemen fungerar"). Detta projekt rör bland annat undersökningen av våtmarkerna i Donau-deltat som genomfördes av universitetet i Bukarest.

DANUBS-projektet, som startade i februari 2001 (och som skall slutföras i slutet av januari 2005). Projektet rör hela avrinningsområdet för Donau när det gäller näringsämnen och vissa andra föroreningar, inklusive vad som händer med dem när de när västra delarna av Svarta havet.

TISZA-projektet. Man har nyligen slutfört finansieringsförhandlingarna och ett kontrakt kommer att bli klart före årets slut.

Projekt i Svartahavsområdet EU har givit stöd till Svarta havet genom miljöprogrammet för Svarta havet (The Black Sea Environment Programme, BSEP) med det övergripande syftet att hjälpa Bulgarien, Rumänien, Ryssland, Ukraina och Georgien att stärka sin egen och sin gemensamma förmåga att ta itu med miljöproblemen i Svarta havet. Det sammanlagda kontraktsbeloppet var på 1,5 miljoner euro från 1995 års budget för Phare och Tacis.

Projektet bestod av följande fem delar:

(1) Miljöutbildning och information till allmänheten

(2) Hållbar ekonomisk utveckling

(3) Bedömning och kontroll av föroreningar

(4) Förvaltning av kustområden

(5) Omstrukturering av Centrum för Svarta havets biologiska mångfald

Dessutom har Tacis givit stöd till Svartahavssekretariatet.

Internationella arbetsgruppen för Donau

En internationell arbetsgrupp inrättades den 25 februari 2000 på Europeiska kommissionens initiativ efter cyanidutsläppet i Baia Mare. Den internationella arbetsgruppen för bedömning av Baia Mare-incidenten (Baia Mare-arbetsgruppen) har ett nära samarbete med internationella kommissionen för skydd av Donau, men är helt fristående från den kommissionen.

Arbetsgruppens huvuduppgifter var att bedöma skadorna, undersöka vad som orsakat olyckan, föreslå åtgärder som borde vidtas, säkerställa att en sådan olycka aldrig skulle kunna hända igen och slutligen kartlägga vilka åtgärder som krävs för att återvinna lokalbefolkningens förtroende.

Arbetsgruppen gjorde en bedömning av olyckans orsaker och lade fram en rad rekommendationer om förstärkning av den rättsliga ramen och om förbättrade driftsmetoder.

FN:s globala miljöfond (Global Environment Facility, GEF)

Den globala miljöfonden inrättades för att svetsa samman det internationella samarbetet och finansiera åtgärder som kunde motverka fyra allvarliga hot mot den globala miljön, nämligen den minskande biologiska mångfalden, klimatförändringen, miljöförstöringen i internationellt vatten och nedbrytningen av ozonlagret. GEF bildades 1991 som en experimentell lånefacilitet och omstrukturerades efter världsmiljökonferensen i Rio de Janeiro. Den fond som blev resultatet av omstruktureringen var mer strategisk, effektiv, öppen och demokratisk. Under 1994 ställde 34 nationer två miljarder dollar som säkerhet för GEF:s uppdrag och under 1998 uppgick summan till 2,75 miljarder dollar som skydd för den globala miljön och för att gynna en hållbar utveckling.

Om GEF skall lyckas i sitt globala miljöuppdrag måste den vara en del av en världsomfattande strävan mot en hållbar utveckling. Medlemmar i GEF är 166 regeringar, ledande utvecklingsinstitutioner, det vetenskapliga samfundet och ett brett spektrum av privata branschorganisationer och ickestatliga organisationer som alla arbetar inom en gemensam global miljöagenda.

När det gäller internationella vatten har GEF sedan 1993 givit länderna i Donaus avrinningsområde och kring Svarta havet stöd för att öka förståelsen för de prioriterade vattenrelaterade problem de står inför och för att bygga upp de statliga förvaltningarnas förmåga att gemensamt ta itu med prioriteringarna enligt Donaukonventionen och Svartahavskonventionen.

GEF har givit stöd till en rad projekt som syftar till att åstadkomma detta genom gemensamma processer för genomförande av en gränsöverskridande analys som skall leda till att varje land fastställer prioriteringar och sedan formulerar en strategisk handlingsplan över de regionala och landspecifika åtgärder som krävs för att ta itu med de grundläggande orsakerna till gränsöverskridande problem.

Inom ramen för GEF:s program för mindre bidrag, som administreras av FN:s utvecklingsprogram UNDP, har GEF finansierat Donaus bidragsprogram för icke-statliga organisationer. Programmet genomfördes 1998-99 av det regionala miljöcentret (REC) för Central- och Östeuropa. Huvudsyftet var att öka allmänhetens medvetenhet och stärka de icke-statliga organisationernas deltagande i gemenskapsbaserade åtgärder för att minska föroreningar och i projekt för att öka medvetenheten.

Under ungefär samma period har GEF finansierat programmet för minskning av föroreningar i Donau (Danube Pollution Reduction programme, PRP). Detta program syftar till att förbättra ytvattnets och grundvattnets kvalitet och omfattar en grupp projekt och åtgärder som motsvarar identifierade gränsöverskridande föroreningseffekter i Donaus avrinningsområde och i Svarta havet. Det stöder de strategier och den politik som fastställs i den strategiska handlingsplanen liksom genomförandet av Donauskyddskonventionen.

Flera aktiviteter har genomförts inom ramen för PRP:

* Den gränsöverskridande analysen, inbegripet en förteckning över huvudsakliga föroreningskällor och problemområden.

* Utveckling av en modell för beräkning av flödet av föroreningar genom Donau till Svarta havet (Danube Water Quality Model).

* Upprättande av tematiska kartor för förvaltning av avrinningsområdet, utkast till flera studier rörande finansieringsmekanismer, rehabilitering av våtmarker och skapande av en databas över pågående och planerade projekt (421 projekt omfattande 246 problemområden).

Programmets resultat kommer att ge stöd åt arbetet inom den internationella kommissionen för skydd av Donau genom utvecklingen av ett handlingsprogram för genomförande av Donauskyddskonventionen.

Organisationen för ekonomiskt samarbete kring Svarta havet

Organisationen för ekonomiskt samarbete kring Svarta havet (Black Sea Economic Co-operation, BSEC) är en organisatorisk struktur med mellanstatliga, interparlamentariska, branschövergripande och finansiella inslag. Syftet är att samordna och synkronisera de deltagande staternas ståndpunkter och inställningar i fråga om ekonomiskt samarbete kring Svarta havet.

Det mellanstatliga inslaget består i utrikesministrarnas råd, som är den beslutsfattande instansen, samt de högre tjänstemännens råd och expertarbetsgruppen som är hjälporgan som inrättats av utrikesministrarnas råd och som hanterar de konkreta delarna av organisationens arbete.

Enligt ett beslut av utrikesministrarnas råd inrättades BSEC:s ständiga internationella sekretariat med huvudkontor i Istanbul i Turkiet. Sekretariatet som arbetar under ledning av BSEC:s mötesordförande inledde sitt arbete 1994.

Det interparlamentariska inslaget inrättades 1993 när företrädarna för Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldova, Rumänien, Ryssland, Turkiet och Ukraina beslutade att inrätta BSEC:s parlamentariska församling (PABSEC). Syftet är att skapa lämpliga betingelser i de deltagande staterna, däribland rättsligt stöd för förverkligandet av målen och principerna i den deklaration som gjordes vid BSEC:s toppmöte. Inom ramen för dess syften har den parlamentariska församlingen inrättats också för att stärka den pluralistiska demokratiska strukturen och den politiska stabiliteten i Svartahavsområdet.

Inom PABSEC finns tre utskott, och miljöfrågor hanteras av utskottet för frågor om ekonomi, handel, teknik och miljö.

Svarta havets handels- och utvecklingsbank (Black Sea Trade and Development Bank), med huvudkontor i Thessaloniki, utgör den finansiella delen av BSEC:s struktur. Banken är BSEC:s huvudsakliga mekanism för utarbetande, finansiering och genomförande av gemensamma regionala projekt och för att förse de deltagande staterna med de ekonomiska medel som krävs.

Donaus miljöforum

Donaus miljöforum (Danube Environment Forum, DEF) är ett nätverk bestående av 13 icke-statliga organisationer som företräder alla länder i avrinningsområdet utom Ungern och Moldova. I oktober 1999 fullföljdes den officiella registreringen av DEF som internationell organisation enligt slovakisk lag. Organisationen beviljades observatörsstatus vid internationella kommissionen för skydd av Donau i november 1999. DEF har nationella kontaktställen i sex länder (Österrike, Tjeckien, Slovakien, Jugoslavien, Rumänien och Ukraina).

Donaukommissionen

I juli 2000 godkände rådet ett förslag från EU-kommissionen om att bidra till en internationell fond ("Den internationella fonden för röjning av Donaus flodbädder") för röjning av avfall som beror på krigsskador och för att göra området kring Novi Sad farbart. Fonden förvaltas av Donaukommissionen, som har sitt säte i Budapest.

Sedan januari 2001 har Donaukommissionen inlett genomförandet av projekt, och röjningsarbetena i Donau kommer att börja under sommaren 2001.

Bilaga 3 Befolkningen i Donau- och Svartahavsregionen

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>