(1)

Kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2020 syftade till att skapa den starka unionsram som krävs för att säkerställa att den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätter att vara en gemensam politik med lika villkor, samtidigt som medlemsstaterna också ges ett större ansvar för hur de uppfyller de fastställda målen. Medlemsstaterna ska därför utarbeta strategiska GJP-planer som de ska genomföra efter att de har godkänts av kommissionen.

(2)

Lagstiftningsförfarandet för kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 avslutades inte i tid för att medlemsstaterna och kommissionen skulle kunna förbereda alla delar som är nödvändiga för att tillämpa den nya rättsliga ramen och de strategiska GJP-planerna från och med den 1 januari 2021, såsom inledningsvis föreslagits av kommissionen. Denna försening har skapat osäkerhet och risker för unionens jordbrukare och hela unionens jordbrukssektor. För att minska osäkerheten och bevara landsbygdsområdenas och landsbygdsregionernas livskraft samt bidra till miljöhållbarhet, bör denna förordning föreskriva att reglerna i den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, som täcker perioden 2014–2020, fortsätter att tillämpas och att betalningar till jordbrukare och andra bidragsmottagare upprätthålls utan avbrott, och därmed skapa förutsägbarhet och stabilitet under övergångsperioden 2021–2022 (övergångsperioden) fram till den dag då den nya rättsliga ramen, som täcker perioden från och med den 1 januari 2023, (den nya rättsliga ramen) börjar tillämpas.

(3)

Eftersom lagstiftningsförfarandet för kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 ännu inte har avslutats, medlemsstaterna ännu inte har utarbetat de strategiska GJP-planerna och intressenterna måste höras, bör den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätta att gälla i ytterligare en period om två år. Syftet med övergångsperioden är att underlätta en smidig övergång för bidragsmottagarna till en ny programperiod och att göra det möjligt att beakta kommissionens meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given (den europeiska gröna given).

(4)

För att säkerställa att jordbrukare och andra bidragsmottagare kan beviljas stöd från Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) under åren 2021 och 2022 bör unionen fortsätta att bevilja sådant stöd under övergångsperioden enligt villkoren i den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fastställdes särskilt i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1303/2013 (4), (EU) nr 1305/2013 (5), (EU) nr 1306/2013 (6), (EU) nr 1307/2013 (7) och (EU) nr 1308/2013 (8).

(5)

Denna förordning bör ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att förbereda sina respektive strategiska GJP-planer samt underlätta inrättandet av de administrativa strukturer som krävs för ett framgångsrikt införande av den nya rättsliga ramen, särskilt genom möjligheten till ökat tekniskt stöd. Alla strategiska GJP-planer bör vara klara att träda i kraft så snart övergångsperioden är slut för att skapa välbehövlig stabilitet och säkerhet för jordbrukssektorn.

(6)

Mot bakgrund av det faktum att unionen bör fortsätta att stödja landsbygdsutveckling under hela övergångsperioden bör medlemsstaterna ha möjlighet att finansiera sina förlängda landsbygdsprogram från motsvarande budgetanslag för åren 2021 och 2022. De förlängda programmen bör säkerställa att minst samma totala andel av Ejflu-bidraget avsätts för de åtgärder som avses i artikel 59.6 i förordning (EU) nr 1305/2013 i överensstämmelse med de nya ambitionerna i den europeiska gröna given.

(7)

I förordning (EU) nr 1303/2013 fastställs gemensamma regler som är tillämpliga på Ejflu och andra fonder som verkar inom en gemensam ram. Den förordningen bör fortsätta att gälla för program som får stöd från Ejflu för programperioden 2014–2020 och för programåren 2021 och 2022.

(8)

De tidsfrister som fastställs i förordning (EU) nr 1303/2013 avseende genomföranderapporter, årliga översynsmöten, efterhandsutvärderingar och sammanfattande rapporter, utgifternas stödberättigande och återtagande samt budgetåtaganden är begränsade till programperioden 2014–2020. Dessa tidsfrister bör anpassas så att de beaktar förlängningen av den period under vilken programmen för stöd från Ejflu bör genomföras.

(9)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 (9) och kommissionens delegerade förordning (EU) nr 807/2014 (10) föreskrivs att utgifter för vissa långsiktiga åtaganden, som gjorts i enlighet med vissa förordningar genom vilka stöd för landsbygdsutveckling beviljats innan förordning (EU) nr 1305/2013 började tillämpas, på vissa villkor bör fortsätta att betalas av Ejflu under programperioden 2014–2020. De utgifterna bör även fortsättningsvis vara stödberättigande under respektive rättsliga åtagandes löptid på samma villkor under programåren 2021 och 2022. För att skapa rättslig klarhet och säkerhet bör det också klargöras att de rättsliga åtaganden som gjorts i enlighet med tidigare åtgärder som motsvarar de åtgärder i förordning (EU) nr 1305/2013 på vilka det integrerade administrations- och kontrollsystemet är tillämpligt bör omfattas av det integrerade administrations- och kontrollsystemet samt att betalningar som avser dessa rättsliga åtaganden bör göras under perioden från och med den 1 december till och med den 30 juni påföljande kalenderår.

(10)

Ejflu bör kunna finansiera kostnaderna för kapacitetsbyggande och förberedande åtgärder som stöder utformningen och det framtida genomförandet av de lokalt ledda utvecklingsstrategierna enligt det nya rättsliga ramverket.

(11)

Vid tilldelningen av stödrätter eller omräkningen av stödrätter för medlemsstater som behöll befintliga stödrätter enligt förordning (EU) nr 1307/2013 gjorde vissa medlemsstater under 2015 fel vid fastställandet av stödrätternas antal eller värde. Många av dessa fel, även om de bara gäller en enskild jordbrukare, påverkar värdet på stödrätterna för alla jordbrukare och för alla år. Vissa medlemsstater gjorde också fel efter 2015 vid tilldelningen av stödrätter från reserven, till exempel vid beräkningen av genomsnittsvärdet. Sådan bristande efterlevnad omfattas vanligen av finansiella korrigeringar till dess att den berörda medlemsstaten vidtar korrigerande åtgärder. Mot bakgrund av den tid som har förflutit sedan den första tilldelningen, de ansträngningar medlemsstaterna har gjort för att fastställa och, i förekommande fall, korrigera stödrätter samt av rättssäkerhetsskäl bör stödrätternas antal och värde betraktas som lagliga och korrekta från och med ett visst datum.

(12)

I enlighet med artikel 24.6 i förordning (EU) nr 1307/2013 gavs medlemsstaterna möjlighet att vid tilldelningen av stödrätter tillämpa en nedsättningskoefficient på de stödberättigande hektar som utgörs av permanent gräsmark belägen i områden med svåra klimatförhållanden. Alpin betesmark förvaltas ofta gemensamt och därför tilldelas områden på årsbasis, vilket skapar en stor osäkerhet bland jordbrukarna i de berörda medlemsstaterna. Genomförandet av detta system har visat sig vara särskilt komplicerat, inte minst när det gäller exakt hur de berörda områdena ska definieras. Eftersom stödrätternas värde i områden där nedsättningskoefficienten inte tillämpas beror på summan av stödrätterna i de utsedda områdena, påverkar denna osäkerhet senare alla jordbrukare i de berörda medlemsstaterna. För att stabilisera det system som för närvarande tillämpas i dessa medlemsstater, och för att säkerställa rättssäkerheten för alla jordbrukare i de berörda medlemsstaterna så snart som möjligt, bör de berörda medlemsstaterna kunna betrakta värdet på samtliga stödrätter som tilldelats alla jordbrukare före den 1 januari 2020 och deras antal som lagligt och korrekt. Värdet på dessa stödrätter bör vara det värde för kalenderåret 2019 som gäller den 31 december 2019 och påverkar inte de rättsmedel som finns tillgängliga för enskilda bidragsmottagare.

(13)

Bekräftelsen av stödrätter innebär inte att medlemsstaterna slipper sitt ansvar inom ramen för den delade förvaltningen av EGFJ att säkerställa att unionens budget skyddas från oriktiga utgifter. Därför bör bekräftelsen av de stödrätter som tilldelats jordbrukare före den 1 januari 2021, eller, genom undantag, före den 1 januari 2020, inte påverka kommissionens befogenhet att fatta sådana beslut som avses i artikel 52 i förordning (EU) nr 1306/2013 när det gäller oriktiga betalningar som beviljats under något kalenderår till och med år 2020, eller, genom undantag till och med år 2019, till följd av fel i dessa stödrätters antal eller värde.

(14)

Mot bakgrund av att den nya rättsliga ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken ännu inte har antagits bör det klargöras att övergångsåtgärder bör fastställas för att reglera övergången från befintliga stödordningar som beviljas på flerårig basis till den nya rättsliga ramen.

(15)

För att begränsa en betydande överföring av åtaganden från den nuvarande programperioden för landsbygdsutveckling till de strategiska GJP-planerna bör löptiden för nya fleråriga åtaganden avseende miljö- och klimatvänligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och djurs välbefinnande, generellt sett, begränsas till högst tre år. Från och med 2022 bör förlängningen av befintliga åtaganden begränsas till ett år.

(16)

I artikel 31.5 i förordning (EU) nr 1305/2013 föreskrevs övergångsåtgärder för att underlätta utfasningen av stöd i områden som på grund av tillämpningen av de nya kriterierna för avgränsning inte längre skulle betraktas som områden med naturliga begränsningar. Sådant stöd skulle betalas ut till och med 2020 och under en period på högst fyra år. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 (11) förlängdes den ursprungliga tidsfristen för den nya avgränsningen av sådana områden till 2019. För jordbrukarna i de medlemsstater som fastställde avgränsningen under 2018 och 2019 kunde utfasningen av stödet under högst fyra år inte uppnås. För att fortsätta utfasningen av stödet bör medlemsstaterna i förekommande fall få fortsätta att betala ut stödet under åren 2021 och 2022. För att säkerställa en lämplig stödnivå per hektar i enlighet med artikel 31.5 i förordning (EU) nr 1305/2013 bör stödnivån under 2021 och 2022 fastställas till 25 EUR per hektar.

(17)

Eftersom jordbrukare utsätts för ökande ekonomiska och miljömässiga risker till följd av klimatförändringar och ökad prisvolatilitet föreskrivs i förordning (EU) nr 1305/2013 en riskhanteringsåtgärd för att hjälpa jordbrukarna att hantera dessa risker. Den åtgärden omfattar ekonomiska bidrag till gemensamma fonder och ett inkomststabiliseringsverktyg. Särskilda villkor föreskrevs för beviljandet av stöd inom ramen för den åtgärden för att säkerställa att jordbrukarna inom hela unionen likabehandlas, att konkurrensen inte snedvrids och att unionens internationella åtaganden iakttas. För att ytterligare främja tillämpningen av den åtgärden på jordbrukare inom alla sektorer bör medlemsstaterna ha möjlighet att sänka det tröskelvärde på 30 % som är tillämpligt på respektive verktyg och utlöser ersättningen till jordbrukare för en produktions- eller inkomstminskning, dock inte till under 20 %.

(18)

Jordbrukare och företag på landsbygden har drabbats av konsekvenserna av covid-19-utbrottet på ett sätt som saknar motstycke. Förlängningen av de omfattande begränsningar av rörelsefriheten som införts i medlemsstaterna samt den obligatoriska stängningen av butiker, torghandel, restauranger och andra serveringsställen har orsakat ekonomiska störningar i jordbrukssektorn och på landsbygden samt lett till likviditetsproblem för jordbrukare och småföretag som är verksamma inom bearbetning, marknadsföring eller utveckling av jordbruksprodukter. För att hantera effekterna av den kris som förorsakats av covid-19-utbrottet, bör varaktigheten av den åtgärd som avses i artikel 39b i förordning (EU) nr 1305/2013 förlängas för att avhjälpa de fortgående likviditetsproblem som hotar kontinuiteten i jordbruksverksamheten och de små företag som är verksamma inom bearbetning, marknadsföring eller utveckling av jordbruksprodukter. Stödet till denna åtgärd bör finansieras med upp till 2 % av de Ejflu-medel som tilldelats medlemsstaterna under programperioden 2014–2020.

(19)

För att undvika en situation där medel för lokalt ledd utveckling under programåren 2021 och 2022 inte utnyttjas bör de medlemsstater som utnyttjar möjligheten att överföra belopp från direktstöd till landsbygdsutveckling ha möjlighet att tillämpa minimiavsättningen på 5 %, och för Kroatiens vidkommande 2,5 %, för lokalt ledd utveckling på enbart Ejflu-bidrag till landsbygdsutveckling som förlängs till och med den 31 december 2022, beräknat innan överföringen av belopp från direktstöd till landsbygdsutveckling har gjorts.

(20)

I enlighet med rådets förordning (EU) 2020/2094 (12) om inrättande av Europeiska unionens återhämtningsinstrument (återhämtningsinstrumentet) för att stödja återhämtningen efter covid-19-krisen (förordningen om Europeiska unionens återhämtningsinstrument) bör ytterligare medel göras tillgängliga för åren 2021 och 2022 för att hantera covid-19-krisen och dess följdverkningar för unionens jordbrukssektor och landsbygdsområden.

(21)

Med tanke på att unionens jordbrukssektor och landsbygdsområden står inför utmaningar som saknar motstycke på grund av covid-19-krisen bör de ytterligare medel som tillhandahålls genom återhämtningsinstrumentet användas för att finansiera åtgärder i enlighet med förordning (EU) nr 1305/2013 och därmed bana väg för en motståndskraftig, hållbar och digital ekonomisk återhämtning i linje med målen för unionens miljö- och klimatåtaganden och med de nya ambitionerna i den europeiska gröna given.

(22)

Medlemsstaterna bör därför inte sänka miljöambitionen i sina befintliga landsbygdsutvecklingsprogram. De bör säkerställa att samma totala andel för de ytterligare medlen som den andel som de avsatte i sina landsbygdsutvecklingsprogram för åtgärder som är särskilt gynnsamma för miljön och klimatet inom ramen för Ejflu-bidraget (principen om upprätthållande av skyddsnivån). Dessutom bör minst 37 % av de ytterligare medel som tillhandahålls genom återhämtningsinstrumentet avsättas till åtgärder som är särskilt gynnsamma för miljön och klimatet samt för djurskydd och Leader. Dessutom bör minst 55 % av dessa ytterligare medel avsättas till åtgärder som främjar ekonomisk och social utveckling i landsbygdsområden, nämligen till investeringar i fysiska tillgångar, jordbruks- och affärsutveckling, stöd till grundläggande tjänster och förnyelse av samhällen på landsbygden samt samarbete.

(23)

Om medlemsstaterna annars inte kan efterleva principen om upprätthållande av skyddsnivån bör de ha möjlighet att avvika från skyldigheten att anslå minst 55 % av de ytterligare medlen från återhämtningsinstrumentet till åtgärder som främjar ekonomisk och social utveckling i landsbygdsområden, och bör helst ge stöd till åtgärder som är särskilt gynnsamma för miljön och klimatet. För att medlemsstaterna ska ges tillräcklig flexibilitet bör de emellertid också ha möjlighet att avvika från principen om upprätthållande av skyddsnivån när det gäller dessa ytterligare medel i den utsträckning som krävs för att fullgöra skyldigheten avseende 55 %.

(24)

De ytterligare medlen från återhämtningsinstrumentet omfattas av särskilda villkor. Dessa ytterligare medel bör därför programplaneras och övervakas separat från unionens stöd till landsbygdsutveckling, samtidigt som man som generell regel tillämpar de regler som fastställs i förordning (EU) nr 1305/2013. De ytterligare medlen bör därför genomföras genom förordning (EU) nr 1305/2013 och inom ramen för den förordningen betraktas som belopp som finansierar åtgärder inom ramen för Ejflu. Följaktligen bör de regler som fastställs i förordning (EU) nr 1305/2013, inbegripet reglerna om ändring av landsbygdsutvecklingsprogram, i förordning (EU) nr 1306/2013, inbegripet reglerna om automatiskt återtagande, och i förordning (EU) nr 1307/2013 i princip tillämpas om inte annat föreskrivs i den här förordningen.

(25)

En särskild högsta medfinansieringssats för unionen samt en höjd stödnivå för investeringar som bidrar till en motståndskraftig, hållbar och digital ekonomisk återhämtning samt stöd till unga jordbrukare bör fastställas för att säkerställa en lämplig hävstångseffekt för de ytterligare medel som tillhandahålls genom återhämtningsinstrumentet.

(26)

För att säkerställa kontinuitet under övergångsperioden bör reserven för kriser inom jordbrukssektorn bibehållas under 2021 och 2022. Det berörda beloppet för 2021 och 2022 års reserv bör ingå i den reserven.

(27)

Vad gäller bestämmelser om förskott från Ejflu bör det klargöras att varken förlängningen till och med den 31 december 2022 av de program som får stöd från Ejflu i enlighet med denna förordning eller de ytterligare medel som görs tillgängliga på grundval av förordningen om Europeiska unionens återhämtningsinstrument bör leda till att ytterligare förskott beviljas för de berörda programmen.

(28)

I artikel 11 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs för närvarande endast en anmälningsskyldighet för medlemsstater vad gäller de beslut som de fattat i enlighet med den artikeln och det beräknade resultatet av minskningen av den del av direktstödet som ska beviljas en viss jordbrukare för ett visst kalenderår som överstiger 150 000 EUR för åren 2015–2020. I syfte att säkerställa en fortsättning av det befintliga systemet bör medlemsstaterna även anmäla de beslut som de fattat i enlighet med den artikeln och det beräknade resultatet av minskningen för kalenderåren 2021 och 2022.

(29)

Enligt artikel 14 i förordning (EU) nr 1307/2013 får medlemsstaterna överföra medel mellan direktstöd och landsbygdsutveckling när det gäller kalenderåren 2014–2020. För att säkerställa att medlemsstaterna kan följa sina egna strategier, bör flexibiliteten mellan pelarna göras tillgänglig även för kalenderåret 2021 (budgetåret 2022) och kalenderåret 2022 (budgetåret 2023).

(30)

För att kommissionen ska kunna fastställa budgettaken i enlighet med artiklarna 22.1, 36.4, 42.2, 49.2, 51.4 och 53.7 i förordning (EU) nr 1307/2013 är det nödvändigt att medlemsstaterna senast den 19 februari 2021 för kalenderåret 2021 och senast den 1 augusti 2021 för kalenderåret 2022 anmäler sina beslut om anslag per ordning.

(31)

I artikel 22.5 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs en linjär justering av stödrätternas värde vid en ändring av taket för ordningen för grundstöd från ett år till följande år på grund av vissa beslut som fattats av medlemsstaterna och som påverkar taket för ordningen för grundstöd. Förlängningen av bilaga II till den förordningen om nationella tak till efter kalenderåret 2020 och eventuella årliga ändringar från och med det datumet kan påverka taket för ordningen för grundstöd. För att medlemsstaterna ska kunna uppfylla det krav på att det sammanlagda värdet av alla stödrätter och reserverna ska vara lika med taket för ordningen för grundstöd som fastställs i artikel 22.4 i den förordningen är det därför lämpligt att föreskriva en linjär justering för anpassning till förlängningen eller ändringarna av bilaga II till den förordningen under övergångsperioden. För att ge medlemsstaterna större flexibilitet förefaller det dessutom vara lämpligt att ge dem möjlighet att anpassa värdet på stödrätterna eller reserven, möjligen med olika justeringsgrader.

(32)

I enlighet med den nuvarande rättsliga ramen anmälde medlemsstaterna 2014 sina beslut om hur det årliga nationella taket för ordningen för grundstöd till och med kalenderåret 2020 skulle fördelas mellan regionerna och eventuella årliga successiva ändringar för den period som omfattas av förordning (EU) nr 1307/2013. Det är nödvändigt att medlemsstaterna också anmäler sådana beslut för kalenderåren 2021 och 2022.

(33)

Den interna konvergensmekanismen är central för en rättvisare fördelning av direkt inkomststöd bland jordbrukarna. Det blir allt svårare att motivera stora individuella skillnader som grundar sig på gamla historiska referenser. I förordning (EU) nr 1307/2013 innebär den grundläggande modellen för intern konvergens att medlemsstaterna från och med 2015 tillämpar en enhetlig schablonsats för alla stödrätter på nationell eller regional nivå. För att säkerställa en smidigare övergång till ett enhetligt värde infördes emellertid ett undantag som gjorde det möjligt för medlemsstaterna att differentiera värdet på stödrätterna genom att tillämpa partiell konvergens, även kallat tunnelmodellen, under perioden 2015–2019. Vissa medlemsstater utnyttjade det undantaget. För att fortsätta processen mot en rättvisare fördelning av direktstödet bör medlemsstaterna kunna fortsätta att närma sig ett nationellt eller regionalt genomsnitt efter 2019 i stället för att ha en enhetlig schablonsats eller behålla värdet på stödrätterna på 2019 års nivå. Denna möjlighet för medlemsstaterna bör därför vara tillämplig från och med den 1 januari 2021. Medlemsstaterna bör årligen anmäla sitt beslut för påföljande år till kommissionen.

(34)

Bestämmelserna i förordning (EU) nr 1307/2013 om justering av alla stödrätter som ändras genom den här förordningen bör tillämpas retroaktivt från och med den 1 januari 2020, så att det görs klart att medlemsstaterna kunde konvergera efter 2019.

(35)

I artikel 30 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs att de årliga successiva ändringarna av värdet på stödrätter som tilldelats från reserven grundas på de årliga etapper i det nationella taket som anges i bilaga II till den förordningen, vilket återspeglar en flerårig förvaltning av reserven. De reglerna bör anpassas så att de avspeglar att det är möjligt att ändra både värdet på alla tilldelade stödrätter och på reserven för att ta hänsyn till en ändring av beloppet i bilaga II till den förordningen mellan två år. I de medlemsstater som beslutar att fortsätta med intern konvergens, tillämpas den interna konvergensen på årsbasis. För kalenderåren 2020, 2021 och 2022 behöver endast värdet på stödrätten för det innevarande året fastställas under tilldelningsåret. Enhetsvärdet på de stödrätter som ska tilldelas från reserven under ett visst år bör beräknas efter eventuella justeringar av reserven i enlighet med artikel 22.5 i den förordningen. Under efterföljande år bör värdet på de stödrätter som tilldelats från reserven anpassas i enlighet med artikel 22.5 i den förordningen.

(36)

I artikel 36 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs tillämpning av systemet för enhetlig arealersättning till och med den 31 december 2020. Det är lämpligt att tillåta en förlängning av systemet för enhetlig arealersättning under åren 2021 och 2022.

(37)

Eftersom den ändring, som fastställs i den här förordningen, av bilaga II till förordning (EU) nr 1307/2013 kommer att träda i kraft för sent för att medlemsstaterna ska kunna efterleva den ursprungliga tidsfristen för vissa anmälningsskyldigheter under 2020, är det nödvändigt att senarelägga tidsfristen för medlemsstaternas beslut om att för första gången införa omfördelningsstöd från och med 2021 eller 2022 och anmälan av det beslutet till kommissionen. Det är lämpligt att fastställa den tidsfristen så att den sammanfaller med datumet för besluten om flexibilitet mellan pelare.

(38)

Enligt artikel 37 i förordning (EU) nr 1307/2013 får de medlemsstater som tillämpar systemet för enhetlig arealersättning besluta att bevilja nationellt övergångsstöd under perioden 2015–2020 för att undvika en plötslig och avsevärd minskning av stödet i de sektorer som till och med 2014 omfattades av nationellt övergångsstöd. För att säkerställa att detta stöd under övergångsperioden fortsätter att spela sin roll i fråga om inkomststöd för jordbrukare inom dessa särskilda sektorer bör det föreskrivas att detta stöd ska fortsätta enligt samma villkor och begränsningar som under perioden 2015–2020.

(39)

Av rättssäkerhetsskäl bör det tydliggöras att artiklarna 41 och 42 i förordning (EU) nr 1307/2013 ger medlemsstaterna möjlighet att årligen se över sina beslut om omfördelningsstöd. Den tidsfrist för översynen som ska tillämpas under 2021 och 2022 bör fastställas så att den sammanfaller med tidsfristen för besluten om flexibilitet mellan pelare.

(40)

Genom artikel 52.10 i förordning (EU) nr 1307/2013 ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter som tillåter att medlemsstaterna beslutar att frivilligt kopplat stöd kan fortsätta att betalas fram till och med 2020 på grundval av de produktionsenheter för vilka sådant stöd beviljats under en tidigare referensperiod. Syftet med den befogenheten är att säkerställa största möjliga samstämmighet mellan unionsordningar som är inriktade på sektorer som kan präglas av strukturella obalanser på marknaden. Det är därför lämpligt att förlänga denna befogenhet så att den även omfattar 2021 och 2022.

(41)

Eftersom den ändring, som fastställs i den här förordningen, av bilaga II till förordning (EU) nr 1307/2013 kommer träda i kraft för sent för att medlemsstaterna ska kunna efterleva den ursprungliga tidsfristen för vissa anmälningsskyldigheter under 2020, är det nödvändigt att senarelägga tidsfristen för medlemsstaternas beslut om att för första gången införa det frivilligt kopplade stödet från och med 2021 eller 2022 och anmälan av det beslutet till kommissionen. Det är lämpligt att fastställa den tidsfristen så att den sammanfaller med tidsfristen för besluten om flexibilitet mellan pelare. Likaså bör tidsfristen för ett beslut av medlemsstaterna om att fortsätta eller upphöra att bevilja frivilligt kopplat stöd under åren 2021 och 2022 och anmälan av det beslutet till kommissionen senareläggas så att datumet blir detsamma.

(42)

I artikel 54 i förordning (EU) nr 1307/2013 fastställs vad som ska ingå i medlemsstaternas anmälningar om frivilligt kopplat stöd. Det är lämpligt att klargöra att dessa anmälningar för kalenderåren 2021 och 2022 bör innehålla den procentandel av det nationella taket som används för att finansiera detta stöd under 2021 och 2022.

(43)

Förordning (EU) nr 1308/2013 fastställer regler för en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och innehåller vissa stödordningar. Enligt kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 ska dessa stödordningar införlivas i medlemsstaternas framtida strategiska GJP-planer. För att säkerställa ett smidigt införlivande av dessa stödordningar i den framtida gemensamma jordbrukspolitiken bör regler fastställas om var och en av dessa stödordningars varaktighet när dessa ska förlängas under övergångsperioden. Vad gäller stödordningen för sektorn för olivolja och bordsoliver bör därför de befintliga arbetsprogrammen för perioden 1 april 2018–31 mars 2021 följas av nya arbetsprogram för perioden 1 april 2021–31 december 2022. Befintliga verksamhetsprogram inom sektorn för frukt och grönsaker som inte har uppnått den högsta längden på fem år får bara förlängas till och med den 31 december 2022. Nya verksamhetsprogram inom sektorn för frukt och grönsaker bör bara godkännas för en högsta längd på tre år. De befintliga nationella programmen för biodlingssektorn för perioden 1 augusti 2019–31 juli 2022 bör förlängas till och med den 31 december 2022.

(44)

På grund av den kris som orsakats av covid-19-pandemin har vinodlare som innehar planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som löper ut 2020 i stor utsträckning varit förhindrade att använda dessa tillstånd som planerat under det sista året av deras giltighet. För att undvika förlust av tillstånden och minska risken för försämring av de förhållanden under vilka planteringen skulle behöva göras, är det nödvändigt att förlänga giltigheten för de planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som löper ut 2020. Alla planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som löper ut 2020 bör därför förlängas till och med den 31 december 2021. Med hänsyn till de förändrade marknadsutsikterna bör innehavare av planteringstillstånd som löper ut 2020 dessutom kunna låta bli att använda sina tillstånd utan att bli föremål för administrativa sanktioner.

(45)

Bestämmelsen i förordning (EU) nr 1308/2013 om planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som skulle upphöra att gälla 2020, vilken ändras genom den här förordningen, bör på grund av de störningar som covid-19-pandemin gett upphov till och de svårigheter den orsakade när det gäller utnyttjandet av de planteringstillstånden tillämpas retroaktivt från och med den 1 januari 2020.

(46)

År 2013 fastställdes övergångsbestämmelser för att säkerställa en smidig övergång från det tidigare systemet för planteringsrätter för druvor för vinframställning till den nya ordningen för planteringstillstånd, i synnerhet för att undvika överdriven plantering innan den nya ordningen börjar gälla. Sista inlämningsdag för ansökan om omvandling av planeringsrätter till tillstånd är den 31 december 2020. Tillstånden måste emellertid användas av den sökande och är till skillnad från de tidigare planteringsrätterna inte omsättningsbara. Dessutom kan det krävas att de som ansöker om tillstånd har en motsvarande vinodlingsareal, vilket kan leda till situationer där innehavare av planteringsrätter ännu inte har kunnat förvärva motsvarande vinodlingsareal för att använda de tillstånd som blir följden av omvandlingen av deras planteringsrätter. Covid-19-pandemins allvarliga ekonomiska konsekvenser för vinsektorn har lett till likviditetsproblem för vinodlarna och osäkerhet i fråga om den framtida efterfrågan på vin. Vinodlare som fortfarande innehar planteringsrätter bör inte tvingas besluta om de vill omvandla sina planteringsrätter till tillstånd samtidigt som de står inför exceptionella svårigheter på grund av den kris som orsakats av covid-19-pandemin, särskilt som de skulle bli föremål för administrativa sanktioner om de inte använder sina planteringstillstånd efter omvandlingen. De medlemsstater som har tillåtit vinodlare att lämna in sin ansökan om omvandling av planteringsrätter till och med den 31 december 2020 bör därför kunna förlänga tidsfristen för inlämning av sådana ansökningar till och med den 31 december 2022. Den sista giltighetsdagen för sådana omvandlade tillstånd bör därför anpassas och fastställas till den 31 december 2025.

(47)

I artikel 214a i förordning (EU) nr 1308/2013 fastställs att Finland under vissa förutsättningar kan bevilja nationellt stöd i Södra Finland till och med 2020 om kommissionen lämnar sitt tillstånd. För att säkerställa kontinuitet i utbetalningen av detta stöd under övergångsperioden måste beviljandet av detta nationella stöd även fortsättningsvis tillåtas på samma villkor och med samma belopp som under 2020.

(48)

För att förbättra olivoljemarknadens funktion bör medlemsstaterna kunna besluta att genomföra saluföringsregler för att reglera utbudet. Sådana beslut bör dock inte omfatta metoder som skulle kunna snedvrida konkurrensen.

(49)

Den senaste tidens händelser har visat att jordbrukare hotas allt mer av inkomstvolatilitet, delvis på grund av marknadsexponering, delvis på grund av extrema väderhändelser och regelbundna sanitära och fytosanitära kriser som påverkar unionens djurbesättningar och jordbrukstillgångar. I syfte att minska effekterna av inkomstfluktuationer genom att uppmuntra jordbrukarna att spara under goda år för att ha något att ta av under dåliga år bör nationella skatteåtgärder, enligt vilka beskattningsunderlaget för jordbrukares inkomstskatt beräknas på grundval av en flerårig period, undantas från tillämpningen av reglerna om statligt stöd.

(50)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att föreskriva att reglerna i den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätter att tillämpas och att betalningar till jordbrukare och andra bidragsmottagare upprätthålls utan avbrott, och därmed skapa förutsägbarhet och stabilitet under övergångsperioden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(51)

Övergripande finansiella regler som antas av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är tillämpliga på denna förordning. Dessa regler fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (13) och styr särskilt förfarandet för fastställande och genomförande av budgeten genom bidrag, upphandling, priser och indirekt genomförande samt föreskriver kontroller av finansiella aktörers ansvar. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget avser även en generell villkorlighetsordning för att skydda unionsbudgeten.

(52)

Förordningarna (EU) nr 1305/2013, (EU) nr 1306/2013, (EU) nr 1307/2013 och (EU) nr 1308/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(53)

För att säkerställa att de ytterligare medel som görs tillgängliga på grundval av förordningen om Europeiska unionens återhämtningsinstrument är tillgängliga från och med den 1 januari 2021 bör bestämmelserna om stöd genom återhämtningsinstrumentet i den här förordningen tillämpas retroaktivt från och med den dagen.

(54)

Med beaktande av det överordnade behovet att omedelbart säkerställa rättssäkerhet för jordbrukssektorn under rådande omständigheter bör denna förordning av brådskande skäl träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.