4.8.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 207/1

(1)

Vid klimatkonferensen i Doha i december 2012 antog parterna i Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallat Kyotoprotokollet) Dohaändringen, varigenom en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet infördes för perioden som inleddes den 1 januari 2013 och avslutas den 31 december 2020 (nedan kallad Dohaändringen). Dohaändringen innebär att bilaga B till Kyotoprotokollet ändras på ett sådant sätt att ytterligare rättsligt bindande begränsningsåtaganden föreskrivs för de parter som förtecknas i den bilagan för den andra åtagandeperioden, och att bestämmelserna om genomförandet av parternas begränsningsåtaganden under den andra åtagandeperioden ändras och kompletteras.

(2)

Unionen och dess medlemsstater godtog Dohaändringen som en del av ett paket varigenom parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallad konventionen) enades om att före utgången av 2015 anta ett protokoll, ett annat rättsligt instrument eller ett överenskommet utfall med rättslig verkan enligt konventionen som ska tillämpas på alla parter och bör träda i kraft och genomföras från 2020. Förhandlingar om detta rättsligt bindande instrument pågår inom ad hoc-gruppen för Durbanplattformen för förstärkta insatser.

(3)

Dohaändringen måste godtas av parterna i Kyotoprotokollet, och för de parter som har godtagit ändringen träder den i kraft den nittionde dagen efter den dag då konventionens depositarie har mottagit ett godtagandeinstrument från minst tre fjärdedelar av parterna i Kyotoprotokollet. Totalt 144 godtagandeinstrument krävs för att Dohaändringen ska träda i kraft.

(4)

Rådet enades i sina slutsatser av den 9 mars 2012 om att föreslå ett gemensamt kvantifierat åtagande om en utsläppsminskning på 20 % för unionen och dess medlemsstater för Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Det åtagandet fastställdes på grundval av de samlade tillåtna utsläppen av växthusgaser under perioden 2013–2020 enligt klimat- och energipaketet (2).

(5)

Rådet enades vidare i linje med denna metod om att enskilda medlemsstaters skyldigheter att minska utsläppen inte kommer att överskrida deras skyldighet enligt unionslagstiftningen, och att åtagandet kommer att grundas på summan av medlemsstaternas basårsutsläpp i enlighet med Kyotoprotokollet. Vid klimatkonferensen i Doha godkände unionen och dess medlemsstater i enlighet med detta ett kvantifierat åtagande om utsläppsminskning som begränsar deras genomsnittliga årliga utsläpp av växthusgaser under den andra åtagandeperioden till 80 % av summan av deras basårsutsläpp. Detta återspeglas i Dohaändringen.

(6)

I linje med rådets slutsatser av den 9 mars 2012 har unionen och dess medlemsstater också erbjudit sig att, som en del av en global och övergripande överenskommelse för perioden efter 2012, minska utsläppen med 30 % fram till 2020 jämfört med 1990 års nivåer, förutsatt att andra industriländer gör jämförbara utsläppsminskningar, och ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer i rimlig utsträckning bidrar alltefter ansvar och förmåga. Detta erbjudande återspeglas även i Dohaändringen.

(7)

Målen för unionen och dess medlemsstater förtecknas i Dohaändringen i en fotnot, där det anges att dessa mål bygger på förutsättningen att de kommer att uppfyllas gemensamt av Europeiska unionen och dess medlemsstater, i enlighet med artikel 4 i Kyotoprotokollet. När Dohaändringen antogs gjorde unionen, dess medlemsstater, Kroatien och Island även ett gemensamt uttalande där man uttryckte sin avsikt att gemensamt fullgöra sina åtaganden under den andra åtagandeperioden. Detta uttalande återspeglas i rapporten från konferensen och upprepades i rådets slutsatser av den 17 december 2012.

(8)

Beslutet att gemensamt fullgöra sina åtaganden i enlighet med artikel 4 i Kyotoprotokollet innebär att unionen och dess medlemsstater enligt punkt 6 i den artikeln och artikel 24.2 i Kyotoprotokollet är gemensamt ansvariga för att fullgöra sina kvantifierade åtaganden om minskning av utsläpp enligt artikel 3.1a i Kyotoprotokollet. Följaktligen, och i överensstämmelse med artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen, är medlemsstaterna individuellt och kollektivt skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av åtgärder som vidtas av unionens institutioner, för att underlätta uppnåendet av detta åtagande och att avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av detta åtagande.

(9)

I samma uttalande framförde unionen, dess medlemsstater samt Kroatien och Island också, i linje med artikel 4.1 i Kyotoprotokollet, enligt vilken parterna får fullgöra sina åtaganden enligt artikel 3 i Kyotoprotokollet gemensamt, att artikel 3.7b i Kyotoprotokollet kommer att tillämpas på den gemensamma tilldelade mängden i enlighet med överenskommelsen om gemensamt fullgörande mellan unionen, dess medlemsstater, Kroatien och Island, och inte på medlemsstaterna, Kroatien eller Island var för sig. Rådet välkomnade vid sitt möte den 15 december 2009 en begäran från Island om att fullgöra sina åtaganden under en andra åtagandeperiod gemensamt med unionen och dess medlemsstater, och uppmanade kommissionen att lägga fram en rekommendation för att inleda nödvändiga förhandlingar om ett avtal med Island som ligger i linje med de principer och kriterier som fastställs i unionens klimat- och energipaket. Villkoren för deltagandet fastställs genom avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan och Island, å andra sidan, rörande Islands deltagande i det gemensamma fullgörandet av Europeiska unionens, dess medlemsstaters och Islands åtaganden under den andra åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallat avtalet med Island) (3).

(10)

Enligt artikel 4 i Kyotoprotokollet ska parter som träffat överenskommelse om att gemensamt fullgöra sina åtaganden enligt artikel 3 i Kyotoprotokollet i den relevanta överenskommelsen om gemensamt fullgörande ange den utsläppsnivå som tilldelats var och en av parterna. Enligt Kyotoprotokollet ska de parter som träffat en överenskommelse om gemensamt fullgörande anmäla bestämmelserna i den överenskommelsen till konventionens sekretariat den dag som de deponerar sina ratifikations- eller godkännandeinstrument.

(11)

Enligt konventionen och Kyotoprotokollet är det medlemsstaterna som har det primära ansvaret för sina utsläpp. För att underlätta redovisning och efterlevnad under den andra åtagandeperioden är de beslutna att anförtro unionen förvaltningen av en del av sina tilldelade utsläppsenheter genom att skapa en tilldelad mängd för unionen.

(12)

I linje med gällande unionslagstiftning omfattar den utsläppsnivå som tilldelats unionen utsläpp av växthusgaser i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (4), i den mån som dessa växthusgasutsläpp omfattas av bilaga A till Kyotoprotokollet.

(13)

Medlemsstaternas och Islands respektive utsläppsnivåer omfattar utsläppen av växthusgaser från källor och upptag i sänkor på deras territorier, om dessa källor och sänkor inte omfattas av direktiv 2003/87/EG, men omfattas av Kyotoprotokollet. Detta inbegriper alla utsläpp från källor och upptag i sänkor som härrör från direkt antropogen verksamhet inom markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) enligt artikel 3.3 och 3.4 i Kyotoprotokollet, som redovisas av de respektive medlemsstaterna och Island, liksom alla utsläpp av kvävetrifluorid (NF3).

(14)

Alla nettoutsläpp från LULUCF och NF3 i en medlemsstat kan kompenseras genom den medlemsstatens överprestation i andra sektorer som inte täcks av unionens utsläppshandelssystem eller genom användning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. En medlemsstat kan även utnyttja överskottet av utsläppsrätter som flyttats över från den första åtagandeperioden och som finns i dess reserv för överskott från föregående period för att täcka utsläpp från LULUCF och NF3, i den mån som dess utsläpp överstiger dess tilldelade mängd. Om det skulle visa sig att en medlemsstat alltjämt ställs inför betydande oförutsedda nettoutsläpp från LULUCF och NF3, trots kraftfulla insatser för att begränsa dem, bör kommissionen överväga ytterligare alternativ för att bistå denna medlemsstat.

(15)

I linje med rådets slutsatser av den 9 mars 2012 och unionens och dess medlemsstaters erbjudande att åta sig ett mål på 80 % under den andra åtagandeperioden motsvarar medlemsstaternas utsläppsnivåer summan av de årliga utsläppstilldelningarna för perioden 2013–2020 enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (5). Denna mängd, som baseras på global uppvärmningspotential i den fjärde utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar, fastställdes enligt bilaga II till kommissionens beslut 2013/162/EU (6) och anpassades genom kommissionens genomförandebeslut 2013/634/EU (7). Islands utsläppsnivå fastställdes i avtalet med Island.

(16)

I linje med skäl 11 bör tilldelade utsläppsenheter tillgängliga i unionsregistret vid slutet av den andra åtagandeperioden återföras till medlemsstaternas register efter det att unionen har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (8) och utan att det påverkar artikel 10.7 i den förordningen. Fördelning av återförda tilldelade utsläppsenheter är en lösning som tillämpas i de exceptionella omständigheterna vid ratificeringen av Dohaändringen och är inte tillämplig på och föregriper inte fördelningen av insatser mellan medlemsstater i andra sammanhang, varken på internationell nivå eller unionsnivå.

(17)

Medlemsstaterna är enligt förordning (EU) nr 525/2013 skyldiga att rapportera faktisk eller uppskattad fördelning av de verifierade utsläpp som rapporteras av anläggningar och verksamhetsutövare enligt direktiv 2003/87/EG till källkategorierna i den nationella växthusgasinventeringen, när så är möjligt, och förhållandet mellan de verifierade utsläppen och de totala rapporterade utsläppen av växthusgaser i dessa källkategorier. Medlemsstaterna kan därmed rapportera separat om de utsläpp som omfattas av deras egna utsläppsnivåer. I avsnittet om unionens tilldelade mängd i unionens rapport bör det anges vilken mängd utsläpp av unionens tilldelade mängd som skett i varje medlemsstat.

(18)

Partskonferensen i dess funktion som Kyotoprotokollets partsmöte har beslutat att varje part med ett åtagande som anges för den andra åtagandeperioden senast den 15 april 2015 till konventionens sekretariat bör lämna en rapport för att underlätta beräkningen av dess tilldelade mängd. Kommissionen bör utarbeta en rapport för att underlätta beräkningen av unionens tilldelade mängd och en rapport för att underlätta beräkningen av unionens, dess medlemsstaters och Islands gemensamt tilldelade mängd. Kommissionen, medlemsstaterna och Island bör lämna in sina rapporter senast den 15 april 2015, vilka kommer att avgöra deras tilldelade mängder, motsvarande deras utsläppsnivåer enligt bilaga I till detta beslut.

(19)

För att betona unionens och dess medlemsstaters engagemang för att Dohaändringen ska träda i kraft enligt tidsplanen bör unionen, dess medlemsstater och Island sträva efter att ratificera den senast det tredje kvartalet 2015.

(20)

Dohaändringen bör godkännas på unionens vägnar.

a)

En sjättedel av unionsöverskottet till medlemsstater som minskat sina sammanlagda genomsnittliga årliga utsläpp med mer än 20 % i förhållande till deras individuella basår eller basperiod enligt Kyotoprotokollet i slutet av den andra åtagandeperioden i proportion till hur mycket de överträffat målen i ton.

b)

En tredjedel av unionsöverskottet till medlemsstater som fått en överföring enligt led a och som har en BNP per capita (BNP under 2013 anges i euro och till marknadspris) som understiger 60 % av unionsgenomsnittet i proportion till hur mycket de överträffat målen i ton.

c)

En tredjedel av unionsöverskottet till alla medlemsstater i proportion till deras totala utsläppsnivåer som anges i tabell 1 i bilaga I till detta beslut.

d)

En sjättedel av unionsöverskottet till medlemsstater som har en BNP per capita (BNP under 2013 anges i euro och till marknadspris) som understiger 90 % av unionsgenomsnittet i proportion till deras totala utsläppsnivåer som anges i tabell 1 i bilaga I till detta beslut.