61995J0074

1 Begäran om förhandsavgörande - Anhängiggörande vid domstolen - Nationell domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget - Begrepp - "Procura della Repubblica" i ärenden om väckande av åtal - Omfattas inte

(EG-fördraget, artikel 177)

2 Institutionernas rättsakter - Direktiv - Medlemsstaternas genomförande - Behov av att säkerställa direktivens effektivitet - Nationella domstolars skyldigheter - Begränsningar - Den straffrättsliga legalitetsprincipen

(EG-fördraget, artikel 189 tredje stycket)

3 Socialpolitik - Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa - Direktiv 90/270/EEG om arbete vid bildskärm - Arbetstagare som regelbundet använder sådan utrustning som ett betydande inslag i sitt normala arbete - Begrepp som inte definieras i direktivet - Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets direktiv 90/270, artikel 2 c)

4 Socialpolitik - Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa - Direktiv 90/270/EEG om arbete vid bildskärm - Skydd för arbetstagares ögon och syn - Periodiskt återkommande synundersökning - Mottagare av förmån

(Rådets direktiv 90/270, artikel 9.1 och 9.2)

5 Socialpolitik - Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa - Direktiv 90/270/EEG om arbete vid bildskärm - Arbetsgivares skyldigheter - Räckvidd

(Rådets direktiv 90/270, artiklarna 2 b, 2 c, 4 och 5)

6 Ett mål kan enligt artikel 177 i fördraget endast anhängiggöras vid domstolen av ett organ eller en myndighet som har att under fullständig oavhängighet fälla avgörande inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett domstolsavgörande eller liknande.

"Procura della Repubblica" kan i detta hänseende inte anses som en domstol i den mening som avses i nämnda artikel 177, eftersom den inte har till uppgift att under fullständig oavhängighet avgöra en tvist utan att i förekommande fall - då den i egenskap av part i rättegången väcker åtal - föra tvisten vidare till den behöriga domstolen.

7 Den nationella domstolens skyldighet att i största möjliga mån tolka och tillämpa de relevanta bestämmelserna i den nationella rätten mot bakgrund av direktivets lydelse och syfte för att uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet och att således följa artikel 189 tredje stycket i fördraget har emellertid sina begränsningar, särskilt då en sådan tolkning, på grundval av direktivet och oberoende av en lag som har antagits för dess genomförande, leder till att det straffrättsliga ansvaret för dem som överträder direktivets bestämmelser fastställs eller skärps.

När det rör sig om att fastställa omfattningen av det straffrättsliga ansvar som följer av en lag som särskilt har antagits för att genomföra ett direktiv, utgör principen enligt vilken det påbjuds att en strafflag inte får tillämpas extensivt till nackdel för den åtalade - vilken är en följd av den straffrättsliga legalitetsprincipen och, mer allmänt, av principen om rättssäkerhet - hinder för att väcka åtal med anledning av en handling vars åtalsgrundande karaktär inte klart framgår av lagen. Denna princip, vilken är en av de allmänna rättsprinciper som utgör grunden för medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, behandlas även i olika internationella fördrag, bland annat i artikel 7 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Det ankommer därför på den nationella domstolen att säkerställa att denna princip iakttas då den nationella rätten, vilken har antagits för att genomföra direktivet, tolkas mot bakgrund av direktivets lydelse och syfte.

8 Uttrycket regelbunden användning av bildskärm som ett betydande inslag i det normala arbetet, vilket återges i direktiv 90/270 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm, skall, vid angivande av vilka arbetstagare som har rätt till de skyddsåtgärder som där föreskrivs, då detta inte klargörs i direktivet, klargöras av medlemsstaterna, vilka för det ändamålet förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning då de antar bestämmelser om införlivande, som åligger dem att göra.

9 Artikel 9.1 i direktiv 90/270 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm skall tolkas så, att den periodiskt återkommande ögonundersökning som där föreskrivs skall genomgås av alla arbetstagare som omfattas av direktivets tillämpningsområde, och artikel 9.2 i direktiv 90/270 skall tolkas så, att arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning i alla de fall då en sådan ögon- eller synundersökning som har utförts i enlighet med punkt 1 visar att det är nödvändigt.

10 Artiklarna 4 och 5 i direktiv 90/270 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm skall tolkas så, att arbetsgivarnas skyldighet att vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att arbetsplatserna uppfyller de minimikrav som anges i bilagan gäller för alla arbetsplatser, såsom de definieras i artikel 2 b, även om de inte har besatts av arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 c, och att arbetsplatserna skall anpassas till samtliga minimikrav som återges i bilagan.

I de förenade målen C-74/95 och C-129/95,

angående begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Procura della Repubblica presso la Pretura circondariale di Torino, Italien, och från Pretura circondariale di Torino, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

X,

angående tolkningen av rådets direktiv 90/270/EEG av den 29 maj 1990 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm (femte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT nr L 156, s. 14),

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida (referent) samt domarna L. Sevón, D.A.O. Edward, P. Jann och M. Wathelet,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Österrikes regering, genom Wolf Okresek, Ministerialrat, Bundeskanzleramt, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Laura Pignataro och Isabel Martinez del Peral, rättstjänsten, och nationelle tjänstemannen Horstpeter Kreppel, samma avdelning, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 juni 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Procura della Repubblica presso la Pretura circondariale di Torino [allmän åklagarmyndighet] (nedan kallad Procura della Repubblica) (C-74/95) och Pretura circondariale di Torino (C-129/95) har genom beslut av den 10 mars respektive den 18 april 1995, som inkom till domstolen den 14 mars och den 21 april samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande angående flera frågor om tolkningen av rådets direktiv 90/270/EEG av den 29 maj 1990 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm (femte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT nr L 156, s. 14, nedan kallat direktivet).

2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för brottmålsförfaranden som har inletts mot okända som antas ha överträtt decreto legislativo nr 626 av den 19 september 1994 (GURI nr 265 av den 12 november 1994, nedan kallat dekretet), särskilt dess avsnitt VI ("Användning av utrustning som är försedd med bildskärm"), som innehåller bestämmelser om införlivande av direktivets bestämmelser med italiensk rätt.

3 Inspektörer vid Unità Sanitaria Locale di Torino hade inom ramen för dessa förfaranden, på begäran av Procura della Repubblica, återupprättat användningsplanen för bildskärmar vid bolaget Telecom Italias säte i Turin. Det framkom då att vissa arbetstagare under ett antal dagar som understeg en hel arbetsvecka använde en sådan bildskärm mer än fyra timmar per dag, medan andra under en hel arbetsvecka använde en bildskärm mindre än fyra timmar per dag.

4 Procura della Repubblica har i sitt beslut om hänskjutande konstaterat att den för att i detta fall besluta om det är lämpligt att vidta åtgärder som faller under dess behörighet, såsom att utfärda en kallelse till inställelse eller förordna om kvarstad i förebyggande syfte för att förhindra att följderna av eventuella brott förvärras eller förlängs, måste pröva om förutsättningarna för att ett brott skall anses ha begåtts är uppfyllda och, särskilt, om artikel 50-59 i dekretet har överträtts.

5 I artikel 51 i dekretet definieras arbetstagare, med avseende på avsnitt VI, såsom den "som under en hel arbetsvecka systematiskt och regelbundet använder en bildskärmsutrustning under minst fyra timmar i följd per dag, med avdrag för de pauser som avses i artikel 54". De övriga bestämmelserna i avsnitt VI avser arbetsgivarens skyldigheter, arbetets organisation, daglig arbetsrutin, bestämmelser om läkarundersökning, information till arbetstagarna och utbildning av dem samt samråd med och medverkan av arbetstagare. Genom avsnitt IX i dekretet införs ett system med straffrättsliga sanktioner.

6 Procura della Repubblica bedömer att det för att tolka de relevanta bestämmelserna i dekretet först är nödvändigt att precisera innebörden av begreppet "arbetstagare" i den mening som avses i direktivet, vilket begrepp anges i artikel 2 c i detta. Enligt denna bestämmelse avses i samband med direktivet med

"c) arbetstagare, varje arbetstagare enligt definitionen i artikel 3 a i direktiv 89/391/EEG som regelbundet använder bildskärm som ett betydande inslag i sitt normala arbete".

7 Procura della Repubblica undrar särskilt om denna definition utesluter den arbetstagare som använder bildskärm alla dagar i veckan utan att nödvändigtvis alla dagar använda den under fyra timmar i följd, samt den arbetstagare som använder bildskärm under minst fyra timmar i följd alla dagar i arbetsveckan utom en.

8 Procura della Repubblica har i detta hänseende påmint om att arbetstagare i artikel 51 i dekretet genom vilket direktivet införlivas definieras såsom den "som under en hel arbetsvecka systematiskt och regelbundet använder bildskärmsutrustning under minst fyra timmar i följd per dag, med avdrag för de pauser som avses i artikel 54", och att det i artiklarna 54 och 55 i dekretet påbjuds avbrott i bildskärmsarbetet i form av pauser eller omväxling i uppgifterna, och en läkarundersökning då den berörde "arbetar under minst fyra timmar i följd".

9 Vidare önskar Procura della Repubblica få klarhet i räckvidden av artikel 9.1 och 9.2 i direktivet, i vilken det stadgas följande:

"1. Arbetstagarna skall ha rätt att få genomgå en lämplig ögon- och synundersökning som utförs av en person med tillräckliga kvalifikationer

- före bildskärmsarbetets början,

- med jämna mellanrum därefter, och

- i fall då de känner av synbesvär som kan vara förorsakade av bildskärmsarbete.

2. Arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning hos en ögonläkare om resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 visar att det är nödvändigt".

10 Procura della Repubblica har särskilt frågat sig om det i punkt 1 i denna bestämmelse föreskrivs en periodiskt återkommande ögon- och synundersökning för samtliga arbetstagare eller om undersökningen enligt denna skall begränsas till särskilda grupper av arbetstagare. Procura della Repubblica önskar dessutom få veta om det enligt punkt 2 i samma bestämmelse föreskrivs en synundersökning, förutom inom ramen för det förebyggande läkarbesöket, även efter de periodiskt återkommande läkarbesöken. Procura della Repubblica har i detta sammanhang noterat att de periodiskt återkommande läkarundersökningarna, enligt artikel 55 i dekretet, endast avser de arbetstagare som under vissa förutsättningar har bedömts vara lämpliga och de som är äldre än 45 år. Det förefaller för övrigt som om det enligt artikeln inte påbjuds specialistundersökningar förrän efter det förebyggande läkarbesöket, och synundersökning påbjuds enligt artikeln endast på arbetstagarens begäran, då denne misstänker att hans syn har försämrats, vilket också bekräftats av läkare.

11 Slutligen förhör sig Procura della Repubblica om omfattningen av arbetsgivarens skyldighet att anpassa arbetsplatsen till de minimikrav som anges i bilagan till direktivet, eftersom den omtvistade inspektionen har uppenbarat eventuella åsidosättanden av kraven i punkt 2 (Omgivande miljö) i denna bilaga. Dessa frågor rör artiklarna 4 och 5 i direktivet.

12 I artikel 4 föreskrivs att "[a]rbetsgivarna skall vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att de arbetsplatser som första gången tas i bruk efter den 31 december 1992 uppfyller de minimikrav som anges i bilagan", medan det i artikel 5 föreskrivs att "[a]rbetsgivarna skall vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att de arbetsplatser, som tagits i bruk den 31 december 1992 eller tidigare, anpassas så att de senast fyra år efter detta datum uppfyller minimikraven i bilagan".

13 Procura della Repubblica vill för det första veta om de ovan nämnda bestämmelserna endast skall tillämpas när "arbetsplatsen", i den mening som avses i artikel 2 i direktivet, faktiskt besätts med en "arbetstagare", i den mening som avses i samma bestämmelse. Vidare har den frågat sig om det enligt artiklarna 4 och 5 i direktivet krävs att arbetsplatserna endast skall vara anpassade till de minimikrav som fastställs i punkt 1 i bilagan (Utrustning) eller om de även skall uppfylla de krav som följer av punkterna 2 (Omgivande miljö) och 3 (Samspel dator/operatör) i bilagan. Procura della Repubblica har i detta hänseende understrukit att arbetsplatserna enligt artikel 58 i dekretet skall motsvara de minimikrav som anges i bilaga VII till dekretet, i vilken endast utrustning avses.

14 Det är under de här förutsättningarna som Procura della Repubblica genom beslut av den 10 mars 1995 har beslutat att underställa domstolen dessa frågor.

15 Pretura circondariale di Torino har genom beslut av den 18 april 1995 underställt domstolen samma tolkningsfrågor för det fall domstolen inte skulle medge en rätt för åklagarmyndigheten att inkomma med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget.

16 Enligt Pretura circondariale di Torino rör ovannämnda begäran frågor vars svar förefaller den vara nödvändiga för att bedöma om den ansökan som åklagarmyndigheten har ingivit till den nationella domstolen är grundad, vilken syftar till att låta förordna ett sakkunnigutlåtande för att avgöra om de pauser som har beviljats de ifrågavarande arbetstagarna är tillräckliga, om läkarundersökningarna har anpassats och om arbetsplatserna överensstämmer med minimikraven. Den nationella domstolen har påpekat att den innan den kan förordna om nämnda åtgärd måste uttala sig särskilt om det, såsom har antagits, har förekommit åsidosättanden av bestämmelserna i dekretet. Tolkningen av dekretet, genom vilket direktivet genomförs, är emellertid beroende av svaret på frågorna i begäran om förhandsavgörande.

Mål C-74/95

17 Kommissionen anser att domstolen skall förklara att denna begäran inte kan prövas, eftersom Procura della Repubblica inte är en domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget.

18 Det finns i detta hänseende anledning att påpeka att ett mål, i enlighet med domstolens rättspraxis, enligt artikel 177 endast kan anhängiggöras vid domstolen av ett organ eller en myndighet som har att under fullständig oavhängighet fälla avgörande inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett domstolsavgörande eller liknande (se till exempel dom av den 11 juni 1987, Pretore di Salò, 14/86, s. 2545, punkt 7, och av den 27 april 1994, Almelo m.fl., C-393/92, Rec. s. I-1477, punkt 21, och beslut av den 18 juni 1980, Borker, 138/80, Rec. s. 1975, punkt 4, och av den 5 mars 1986, Greis Unterweger, 318/85, s. 955, punkt 4).

19 Det är emellertid inte fråga om det i detta fall. Procura della Repubblica har nämligen i målet vid den nationella domstolen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 6-9 i förslaget till avgörande, inte till uppgift att under fullständig oavhängighet avgöra en tvist utan att i förekommande fall - då den i egenskap av part i rättegången väcker åtal - föra tvisten vidare till den behöriga domstolen.

20 Procura della Repubblica kan under dessa förutsättningar inte anses som en domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget och dess frågor kan inte tas upp till prövning.

Mål C-129/95

21 Det finns anledning att inledningsvis påpeka att domstolen inom ramen för artikel 177 i fördraget inte kan avgöra om en nationell åtgärd är giltig i förhållande till gemenskapsrätten, såsom den skulle kunna göra inom ramen för artikel 169 i fördraget (se till exempel dom av den 15 juli 1964, Costa, 6/64, Rec. s. 1141). Domstolen är däremot behörig att tillhandahålla den nationella domstolen all tolkning avseende gemenskapsrätten på grundval av vilken den senare kan bedöma förenligheten inför avgörandet av det mål som har anhängiggjorts vid den (se till exempel dom av den 12 juli 1979, Grosoli, 223/78, Rec. s. 2621, punkt 3).

22 Av beslutet om hänskjutande framgår att den nationella domstolen i detta fall inte utesluter att ett beaktande av bestämmelserna i direktivet kan leda till den direkta följden att det straffrättsliga ansvaret för dem som överträder dessa bestämmelser fastställs eller skärps, medan ett sådant ansvar inte skulle följa av en tolkning av de bestämmelser som särskilt har antagits för att genomföra direktivet.

23 Det finns anledning att i detta hänseende påminna om att det av fast rättspraxis (se till exempel dom av den 26 september 1996, Arcaro, C-168/95, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 36) följer att ett direktiv i sig inte kan skapa några skyldigheter för en enskild och att en bestämmelse i ett direktiv i det syftet inte kan åberopas gentemot en sådan person.

24 Den nationella domstolen är visserligen skyldig att i största möjliga mån tillämpa den nationella rätten mot bakgrund av direktivets lydelse och syfte för att uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet och att således följa artikel 189 tredje stycket i fördraget (se till exempel dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori, C-91/92, Rec. s. I-3325, punkt 26). Denna skyldighet för den nationella domstolen att vid tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i den nationella rätten stödja sig på innehållet i ett direktiv har emellertid sina begränsningar, särskilt då en sådan tolkning, på grundval av direktivet och oberoende av en lag som har antagits för dess genomförande, leder till att det straffrättsliga ansvaret för dem som överträder direktivets bestämmelser fastställs eller skärps (se bland annat dom av den 8 oktober 1987, Kolpinghuis Nijmegen, 80/86, Rec. s. 3969, punkt 13),

25 Eftersom det närmare bestämt rör sig om ett sådant fall som det i målet vid den nationella domstolen, vilket rör omfattningen av det straffrättsliga ansvar som följer av en lag som särskilt har antagits för att genomföra ett direktiv, finns det anledning att klargöra att principen enligt vilken det påbjuds att en strafflag inte får tillämpas extensivt till nackdel för den åtalade - vilken är en följd av den straffrättsliga legalitetsprincipen och, mer allmänt, av principen om rättssäkerhet - utgör hinder för att väcka åtal med anledning av en handling vars åtalsgrundande karaktär inte klart framgår av lagen. Denna princip, vilken är en av de allmänna rättsprinciper som utgör grunden för medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, behandlas även i olika internationella fördrag, bland annat i artikel 7 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se bland annat dom från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna av den 25 maj 1993, Kokkinakis, serie A, nr 260-A, § 52, och av den 22 november 1995, S.W. mot Förenade kungariket, serie A, nr 335-B, § 35, och nr 335-C, § 33).

26 Det ankommer därför på den nationella domstolen att säkerställa att denna princip iakttas då den nationella rätten, vilken har antagits för att genomföra direktivet, tolkas mot bakgrund av direktivets lydelse och syfte.

27 Med beaktande av dessa konstateranden skall de frågor som den nationella domstolen har ställt besvaras.

Tolkningen av artikel 2 c i direktivet

28 Den nationella domstolen undrar om uttrycket "arbetstagare ... som regelbundet använder bildskärm som ett betydande inslag i sitt normala arbete", vilket anges i artikel 2 c i direktivet, skall tolkas så, att det avser dels de arbetstagare som regelbundet använder en sådan bildskärm under fyra timmar i följd alla dagar i veckan, utom en dag, dels de arbetstagare som använder en bildskärm alla dagar i veckan under mindre än fyra timmar i följd.

29 Det finns anledning att i detta hänseende först konstatera att det i direktivet inte alls klargörs vad som skall förstås med "regelbundet använder bildskärm som ett betydande inslag i sitt normala arbete" enligt artikel 2 c.

30 Det följer redan av lydelsen i den omtvistade bestämmelsen att den betydande tid som en arbetstagare regelbundet tillbringar framför en bildskärm skall bedömas i förhållande till arbetstagarens normala arbete. Detta uttryck kan inte anges abstrakt och det ankommer på medlemsstaterna att klargöra innebörden då nationella bestämmelser antas för att införliva direktivet.

31 Det finns anledning, med hänsyn till det ifrågavarande uttryckets vaga karaktär, att vid antagandet av dessa bestämmelser genom vilka införlivande sker tillerkänna medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket, med hänsyn till legalitetsprincipen som har nämnts i punkt 25 i denna dom, under alla omständigheter hindrar de behöriga nationella myndigheterna att åberopa de tillämpliga bestämmelserna i direktivet då de avser att väcka åtal inom det område som omfattas av direktivet.

32 Det finns under dessa omständigheter inget skäl att svara på frågan, och detta utan att det är nödvändigt att pröva om det finns grund för den österrikiska regeringens och kommissionens påstående, enligt vilket en period om fyra timmar i följd som regelbundet tillbringas framför en bildskärm varje dag i veckan utom en, för den ifrågavarande arbetstagaren klart utgör ett betydande inslag i dennes arbete i den mening som avses i artikel 2 i direktivet.

Tolkningen av artikel 9 punkterna 1 och 2 i direktivet

33 Den nationella domstolen har vidare frågat domstolen om artikel 9.1 i direktivet skall tolkas så, att det där föreskrivs en periodiskt återkommande ögon- och synundersökning till förmån för alla arbetstagare som omfattas av direktivets tillämpningsområde eller om denna skyldighet endast rör vissa grupper av arbetstagare. Den nationella domstolen har dessutom frågat om punkt 2 i samma artikel skall tolkas så, att arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning i alla de fall där resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 visar att det är nödvändigt.

34 Det är beträffande artikel 9.1 i direktivet tillräckligt att konstatera att det inte finns något i lydelsen av denna bestämmelse, vilken utan åtskillnad åsyftar alla "arbetstagare" i den mening som avses i direktivet, som kan stödja påståendet enligt vilket inte alla arbetstagare, såsom de definieras i artikel 2 c i direktivet, ges rätt att få genomgå en lämplig ögon- och synundersökning enligt nämnda bestämmelse.

35 Vad beträffar artikel 9.2 i direktivet föreskrivs där uttryckligen att arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning om "resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 visar att det är nödvändigt" utan att det i detta hänseende införs någon begränsning. I enlighet med artikel 9.1, till vilken det hänvisas i punkt 2, kan det följaktligen röra sig om antingen den undersökning som föregår bildskärmsarbetets början, eller den undersökning som därefter äger rum med jämna mellanrum, eller slutligen den undersökning som utförs i fall då arbetstagarna känner av synbesvär som kan vara förorsakade av bildskärmsarbetet.

36 Under dessa omständigheter skall den nationella domstolens fråga besvaras med att artikel 9.1 i direktivet skall tolkas så, att den periodiskt återkommande ögonundersökning som föreskrivs i direktivet skall genomgås av alla arbetstagare som omfattas av direktivets tillämpningsområde och att artikel 9.2 i direktivet skall tolkas så, att arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning i alla de fall då en sådan ögon- eller synundersökning som har utförts i enlighet med punkt 1 visar att det är nödvändigt.

Tolkningen av artiklarna 4 och 5 i direktivet

37 Den nationella domstolen har slutligen frågat om artiklarna 4 och 5 i direktivet skall tolkas så, att den skyldighet som anges i dem gäller för alla de arbetsplatser, såsom de definieras i artikel 2 b i direktivet, som skulle kunna besättas av arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet, även om de rent faktiskt inte har besatts av sådana arbetstagare. Den nationella domstolen önskar dessutom veta om artiklarna 4 och 5 i direktivet skall tolkas så, att arbetsplatserna skall vara anpassade till alla de minimikrav som anges i bilagan eller om det är tillräckligt att de endast överensstämmer med kraven avseende utrustning.

38 Det finns anledning att först notera att artiklarna 4 och 5 i direktivet, i vilka det föreskrivs en skyldighet för arbetsgivarna att vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att arbetsplatserna uppfyller de "minimikrav som anges i bilagan", utan åtskillnad avser alla krav som anges i de tre avsnitten i nämnda bilaga, vilka har rubrikerna Utrustning, Omgivande miljö och Samspel dator/operatör. Nämnda skyldigheter är för övrigt kompletterande, såsom kommissionen med fog har noterat, och de är avsedda att säkerställa att det på en viss arbetsplats tryggas en miniminivå i fråga om säkerhet och skydd.

39 Vidare framgår av lydelsen av artiklarna 4 och 5 att dessa bestämmelser avser samtliga "arbetsplatser" i den mening som avses i direktivet, oavsett om de har besatts av arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet.

40 Denna tolkning stöds bland annat av det fjärde övervägandet i ingressen till direktivet, där det föreskrivs att en förutsättning för att "arbetstagarnas" säkerhet och hälsa tryggas är att minimikraven för att säkra en högre skyddsnivå på "arbetsplatser" där det förekommer bildskärmar efterlevs, och av det sjunde övervägandet i ingressen, enligt vilket de ergonomiska aspekterna är av särskild betydelse för "arbetsplatser" där det förekommer bildskärmar.

41 Det finns under dessa omständigheter anledning att svara den nationella domstolen att artiklarna 4 och 5 i direktivet skall tolkas så, att den skyldighet som anges i artiklarna gäller för alla arbetsplatser, såsom de definieras i artikel 2 b, även om de inte har besatts av arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 c, och att arbetsplatserna skall anpassas till samtliga minimikrav som anges i bilagan.

Rättegångskostnader

42 De kostnader som har förorsakats den österrikiska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

De frågor som har ställts av Procura della Repubblica presso la Pretura circondariale di Torino avvisas.

De frågor som - genom beslut av den 18 april 1995 - har förts vidare av Pretura circondariale di Torino besvaras enligt följande:

43 Artikel 9.1 i rådets direktiv 90/270/EEG av den 29 maj 1990 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm (femte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) skall tolkas så, att den periodiskt återkommande ögonundersökning som där föreskrivs skall genomgås av alla arbetstagare som omfattas av direktivets tillämpningsområde, och artikel 9.2 i direktiv 90/270 skall tolkas så, att arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning i alla de fall då en sådan ögon- eller synundersökning som har utförts i enlighet med punkt 1 visar att det är nödvändigt.

44 Artiklarna 4 och 5 i direktiv 90/270 skall tolkas så, att den skyldighet som anges i artiklarna gäller för alla arbetsplatser, såsom de definieras i artikel 2 b, även om de inte har besatts av arbetstagare i den mening som avses i artikel 2 c, och att arbetsplatserna skall anpassas till samtliga minimikrav som återges i bilagan.