EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52014JC0009
JOINT COMMUNICATION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL For an open and secure global maritime domain: elements for a European Union maritime security strategy
GEMENSAMT MEDDELANDE TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET För ett öppet och säkert globalt sjöbevakningsområde – inslag i en EU-strategi för sjöfartsskydd
GEMENSAMT MEDDELANDE TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET För ett öppet och säkert globalt sjöbevakningsområde – inslag i en EU-strategi för sjöfartsskydd
/* JOIN/2014/09 final */
GEMENSAMT MEDDELANDE TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET För ett öppet och säkert globalt sjöbevakningsområde – inslag i en EU-strategi för sjöfartsskydd /* JOIN/2014/09 final */
GEMENSAMT MEDDELANDE TILL
EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET För ett öppet och säkert globalt
sjöbevakningsområde –
inslag i en EU-strategi för sjöfartsskydd I Introduktion Europas sjöfartsintressen är starkt kopplade
till dess medborgares och samhällens välfärd, välstånd och säkerhet. Cirka 90 %
av EU:s utrikeshandel och 40 % av dess internhandeln transporteras
sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största
producenten av fiske och vattenbruk. Över 400 miljoner passagerare passerar
EU:s hamnar varje år. EU är beroende av öppna och säkra hav och oceaner för fri
handel, transport, turism, ekologisk mångfald och för den ekonomiska
utvecklingen. Om EU inte skyddar sig mot ett brett spektrum av hot och risker
inom sjöfartsområdet kan det leda till att haven och oceanerna blir arenor för
internationella konflikter, terrorism eller organiserad brottslighet. Det är mot denna bakgrund som Europeiska
unionen befinner sig under press att göra mer, att agera snabbare och med
mindre resurser, genom att stärka samarbetet mellan olika sektorer och
nationella myndigheter. Eftersom de interna och externa dimensionerna av
sjöfartsskyddet sammanlänkas allt mer är det nödvändigt att alla berörda parter
har ett gemensamt syfte och en gemensam strävan för att uppnå samstämmighet
mellan sektorspecifika och nationella strategier och för att möjliggöra för
civila och militära myndigheter att reagera effektivt tillsammans. EU:s marina
insats Operation Atalanta utanför Somalias kust i kombination med EU:s omfattande
samarbetsstöd har visat hur effektiv en helhetsstrategi är. I december 2013 betonade EU-rådet vikten av
att skydda EU:s strategiska sjöfartsskyddsintressen mot ett brett spektrum av
risker och hot. När det gäller specifika mål betonar EU:s Limassoldeklaration (ej översatt) från 2012 ”importance of
improved maritime governance including increased cooperation”. [1]En EU-strategi för
sjöfartsskydd skulle kunna lägga grunden för att EU kan bidra till regelbaserad
god förvaltning till havs, både i territorialvatten och på öppet hav. En EU-strategi för sjöfartsskydd skulle
underlätta en strategisk, sektorsövergripande strategi för sjöfartsskydd[2]. EU-samordning och
utvecklingen av ytterligare synergier med och mellan medlemsstaterna och
samarbete med internationella partner bör vara utgångspunkten i enlighet med
befintliga fördrag och befintlig lagstiftning. FN:s havsrättskonvention
(Unclos) bör vara en hörnsten i denna strategi. En sådan strategi skulle inte syfta till att
skapa nya strukturer, nya program eller ny lagstiftning, utan till att bygga
vidare på och förstärka befintliga framsteg. Överensstämmelse med befintlig
EU-politik bör säkerställas.[3] Samarbete med befintliga mellanstatliga och
internationella initiativ bör stärkas. [4]Slutligen
skulle utvecklingen av en samordnad strategi för sjöfartsskydd också öka
tillväxt- och sysselsättningspotentialen i våra hav i enlighet med EU:s
tillväxtstrategi – Europa 2020.[5] II Sjöfartsskyddsintressen EU:s viktigaste strategiska
sjöfartsskyddsintressen är: ·
Att förebygga konflikter, bevara freden och stärka
den internationella säkerheten genom kontakter med internationella partner.
Detta främjar internationellt sjöfartssamarbete och rättstillämpning,
underlättar sjöfartshandel och bidrar till en hållbar utveckling. ·
Att skydda EU mot hot mot sjöfartsskyddet inklusive
skydd av kritisk infrastruktur för sjöfarten, t.ex. hamnar och terminaler,
offshoreanläggningar, undervattensledningar, telekablar, vetenskaplig
forskning, innovationsprojekt och annan ekonomisk verksamhet till sjöss. ·
Effektiv kontroll av unionens yttre gränser för att
förhindra olaglig verksamhet. ·
Att skydda EU:s internationella leveranskedja, fri
sjöfart, rätt till säker genomfart för fartyg som seglar under EU:s
medlemsstaters flagg och säkerheten och tryggheten för fartygens sjöfolk och
passagerare. ·
Att förebygga olagligt, oreglerat och orapporterat
fiske (IUU). III Hot mot sjöfartsskyddet Hoten mot sjöfartsskyddet är mångfacetterade,
utgör en risk för de europeiska medborgarna och skadar EU:s strategiska intressen.
Dessa hot får också en rad konsekvenser inom flera politikområden. Sociala
fenomen, ekonomiska fenomen och miljöfenomen som klimatförändringar,
nedbrytning av marina ekosystem och utarmning av naturresurser som inverkar på
EU-medlemsstaters och andra länders kustområden, haven och oceanerna får
direkta och indirekta konsekvenser för sjöfartsskyddet. Följande hot mot
sjöfartsskyddet har identifierats: ·
Territoriella tvister, aggressionshandlingar och
väpnade konflikter mellan stater. ·
Spridningen av massförstörelsevapen, inklusive
kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot. ·
Piratdåd och väpnade rån till havs. ·
Terrorism och andra avsiktliga olagliga handlingar
riktade mot fartyg, last och passagerare, hamnar och hamnanläggningar och
kritisk infrastruktur för sjöfarten, inklusive cyberattacker mot
informationssystem. ·
Gränsöverskridande och organiserad brottslighet,
inklusive sjöburen handel med vapen, narkotika och människor samt IUU-fiske. ·
Potentiella miljökonsekvenser av olagliga utsläpp
eller oavsiktlig förorening av havet. ·
Potentiella effekter av naturkatastrofer, extrema
händelser och klimatförändringar på sjötransportsystemet och i synnerhet på den
maritima infrastrukturen. ·
Förhållanden till havs och i kustzonen som
försvagar potentialen för tillväxt och sysselsättning inom havs- och
sjöfartssektorn. IV Syftet med den här strategin Med tanke på hur komplexa de befintliga
politiska instrumenten är och de myriader aktörer och lagar som är inblandade
på nationell och EU-nivå, bör denna strategi vara inkluderande, heltäckande och
bygga vidare på befintliga framsteg. Ett bra exempel är EU:s övergripande strategi
för att motverka piratdåd utanför Somalias kust. Denna strategi kräver
multilaterala åtgärder som integrerar civilt samarbete och försvarssamarbete,
kapacitetsuppbyggnad och utveckling av partnerskap, ekonomiska och rättsliga
utredningar, lokala, regionala och internationella diplomatiska insatser och
politiska åtaganden samt forskning och innovation och samarbete med industrin. Syftet med denna strategi är att främja en
sektorsövergripande strategi för sjöfartsskydd. Detta kan åstadkommas genom att
uppnå följande fyra strategiska mål: a. På bästa sätt utnyttja den befintliga
kapaciteten på nationell och europeisk nivå De enskilda medlemsstaterna har med tiden
utvecklat egna system, strukturer och förhållningssätt till sjöfartsskyddet,
utan att enas om någon enhetlig metod för att lyckas. Dessa insatser stöds av
EU-organ, t.ex. Europeiska försvarsbyrån (EDA), Europeiska unionens satellitcentrum
(EUSC), Europeiska sjösäkerhetsbyrån (Emsa), Europeiska byrån för förvaltningen
av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) och
Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA), som har utvecklat sektorspecifika
system och kapacitet för övervakning till havs. För att säkerställa en optimal
reaktion på hot bör denna strategi stödja berörda myndigheter och organ på alla
nivåer i deras ansträngningar för att förbättra sjöfartsskyddets effektivitet
och underlätta sektorsövergripande och gränsöverskridande samarbete mellan
berörda parter inom sjöfartsskyddet. b. Främja effektiva och trovärdiga
partnerskap inom det globala sjöbevakningsområdet Med tanke på den genuint internationella
karaktär som sjövägar, globala försörjningskedjor och sjöfart har tillvaratas
EU:s strategiska sjöfartsintressen bäst genom partnerskap med andra
intressenter eller internationella organisationer. Unionens förmåga att
samarbeta med internationella partner har en direkt inverkan på dess förmåga
att tillvarata sina intressen. Strategin bör positionera EU som en trovärdig,
pålitlig och effektiv partner inom det globala sjöbevakningsområdet, redo och
beredd att ta sitt internationella ansvar. c. Främja kostnadseffektivitet I en tid när de offentliga utgifterna pressas
och resurserna är begränsade bör denna strategi leda till en kostnadseffektiv
metod för sjöfartsskydd. EU:s sjöfartsskydd är till stor del uppbyggt kring
nationella system och sektorsspecifika strategier, vilket kan göra att insatser
blir dyrare och mindre effektiva. Sjöfartsverksamheten bör effektiviseras genom
att man förbättrar sektorsövergripande samarbete, möjliggör bättre
kommunikation mellan nationella system och EU-system, skapar effektiva
civil-militära samarbetsområden och omvandlar resultat från forskning och
teknisk utveckling till politik. d. Öka solidariteten mellan medlemsstaterna En enda sjöburen terroristattack eller ett
avbrott i en eller flera av de stora farlederna skulle kunna få katastrofala
konsekvenser för flera medlemsstater, EU som helhet och tredjeländer. För att
förebygga, upptäcka och reagera på incidenter krävs ett samarbete mellan alla
berörda parter inom sjöfartsskydd. Bristen på enighet om maritima zoner,
exempelvis avgränsningen av exklusiva ekonomiska zoner, kan innebära
ytterligare ett hot i vissa områden, till exempel i Medelhavet. Denna strategi bör syfta till att främja ett
ömsesidigt stöd mellan medlemsstaterna och att möjliggöra gemensam
beredskapsplanering, riskhantering, konfliktförebyggande och krishantering. V Organisera EU:s insatser: bygga
vidare på och förbättra befintliga framsteg En strategi som syftar till att uppnå en
bättre havsförvaltning bör ha fyra hörnstensprinciper: ·
En sektorsövergripande strategi: Alla partner från civila och militära myndigheter (brottsbekämpning,
gränskontroll, tull- och fiskerikontroll, miljömyndigheter,
sjöfartsövervakning, forskning och innovation, flottor) till industrin (frakt,
privata säkerhetstjänster, kommunikationsteknik, kapacitetsstöd,
arbetsmarknadens parter) måste samarbeta bättre. ·
Funktionell integritet:
Ingen förändring av mandat, ansvar eller befogenheter bör göras för någondera
part. Fokus bör i stället ligga på vilka specifika funktioner eller uppgifter
som kan utföras bättre genom att arbeta tillsammans med andra parter. ·
Multilateralt samarbete inom sjöfart: En viktig princip när det handlar om komplexa frågor som kräver
internationell respons och internationellt samarbete inom sjöbevakningsområdet
är multilateralt samarbete. EU är starkare och dess intressen skyddas bäst när
man talar med en röst med internationella partner. ·
Respekt för regler och principer: EU verkar för respekt för internationell rätt, mänskliga rättigheter
och demokrati samt fullständig efterlevnad av havsrättskonventionen och de mål
som fastställs i konventionen som de viktigaste faktorerna för regelbaserad god
förvaltning till havs. Dessa fyra principer tillämpas inom fem
områden för bättre samarbete. a. Externa åtgärder EU:s externa åtgärder till stöd för
sjöfartsskydd och havsförvaltning varierar från politiska dialoger med
internationella partner till att stödja kapacitetsuppbyggnaden inom sjöfarten
och militära operationer för att förhindra piratdåd och väpnade rån till havs.
EU skulle kunna förbättra sättet på och i vilken utsträckning man drar nytta av
bästa praxis för intern politik när det gäller aspekter av sjöfartsskydd, för
att främja en bättre förvaltning av haven. Detta skulle kunna användas till
exempel när man stöttar partnerländer för att få dem att förbättra standarden på
sina hamnar, hamnanläggningar och fartygsskydd i syfte att uppfylla kraven i
IMO:s (Internationella sjöfartsorganisationen) kod för sjöfartsskydd på fartyg
och i hamnanläggningar (ISPS-koden) och ILO:s (Internationella
arbetsorganisationen) sjöarbetskonvention och konvention om
identitetshandlingar för sjöfolk för att garantera sjöfolks säkerhet och
trygghet. Framgångarna med EU:s marina insats Operation
Atalanta i arbetet med att avskräcka piratdåd utanför Somalias kust i
kombination med det omfattande samarbetsstödet från EU, både på land och till
sjöss, har bidragit till att minska de bakomliggande orsakerna till otryggheten
till sjöss. Detta bör analyseras för att identifiera vilka lärdomar som kan
tillämpas på annat håll. En annan modell som har gett positiva resultat i
kampen mot piratdåd i Sydostasien – och där enskilda EU-medlemsstater har
medverkat – är det regionala samarbetsavtalet om att bekämpa piratdåd och
väpnade rån mot fartyg i Asien (ReCAAP). Dessa exempel visar värdet av
samarbete på sjöfartsskyddsområdet. Regionala aspekter Vissa maritima zoner eller områden inom det
globala sjöbevakningsområdet är, på grund av deras strategiska värde eller på
grund av att det finns risk för kris eller instabilitet i området, av särskild
betydelse för EU och dess medlemsstater. Medelhavet, Atlanten och det globala nätverket
med farleder till och från Asien, Afrika och Amerika är av avgörande betydelse. De vatten som omger den afrikanska
kontinenten, bland annat Guineabukten, måste få ökad uppmärksamhet och en
internationellt samordnad strategi. [6]Ökade
nivåer av piratdåd och väpnade rån till havs i Guineabukten understryker
behovet av samordnade EU-åtgärder, inklusive sammankoppling av befintliga och
framtida EU-stöd till kapacitetsuppbyggnad med de åtgärder som vidtagits av
länderna i regionen. Adenviken har blivit ett viktigt område för
samarbete, på grund av närvaron av internationella partner som skyddar utsatta
fartyg och bekämpar piratdåd. EU:s närvaro i Adenviken genom EU:s marina insats
Operation Atalanta i kombination med det omfattande stödet från andra
samarbetsinstrument i EU har en positiv effekt på andra politikområden och
främjar en bättre civil-militär samverkan. Framgångarna med Operation Atalanta
i kombination med samarbetsåtgärderna på längre sikt bör bevaras för att
säkerställa att piratdåden inte upprepas. EU stöder utvecklingen av den integrerade
sjöfartsstrategin för Afrika 2050 och är redo att samarbeta med Afrikanska
unionen och dess medlemsstater om sjöfartsfrågor. Öst- och Sydostasiens havsområden innehåller
en mängd utmaningar. En stark men ojämnt fördelad ekonomisk utveckling, en
växande befolkning och konkurrerande anspråk på territorier och maritima
resurser skapar en kraftfull kombination av konflikter, instabilitet och
kriser. Öppnandet av möjliga transportvägar genom
Arktis och utvinning av regionens natur- och mineraltillgångar kommer att
medföra särskilda miljömässiga utmaningar som måste hanteras med största
omsorg, och samarbete med partner kommer att vara av största vikt.[7] Områden för bättre samarbete Unionen ·
bör säkerställa en samordnad strategi för
sjöfartsskyddsfrågor i internationella forum som G8, FN, IMO, ILO, Nato,
Afrikanska unionen och dess subregionala organisationer, unionen för
Medelhavsområdet, Sydostasiatiska nationers förbund (Asean), Interpol och med
tredjeländer. ·
bör planera in, regelbundna, ”EU-flaggade”
sjöfartsövningar med tredjeländer inom ramen för en GSFP-operation (GSFP =
gemensam säkerhets- och försvarspolitik) eller en EU-övning, i syfte att
förbättra EU:s synlighet i det globala sjöbevakningsområdet. ·
bör sträva efter att stärka och stödja EU:s
regionala åtgärder i andra piratdådsdrabbade områden runt om i världen,
särskilt genom att på bästa sätt använda initiativen inom den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) samt stärka förberedelsen för framtida
oförutsedda händelser inom sjöfartsområdet genom mer omfattande externa
åtgärder. ·
bör, genom att bygga vidare på det befintliga
EU-samarbetet, bedriva verksamhet för att bygga upp den maritima
säkerhetskapaciteten med tredjeländer och regionala organisationer i syfte att
fortsätta att förbättra 1) havsförvaltningen och rättstillämpningen, inklusive
straffrätt och brottsbekämpning på sjöfartsområdet, 2) hamn- och
sjöfartsskyddet i enlighet med internationellt överenskomna standarder, 3)
förmågan att hantera egna gränser och 4) för att bekämpa IUU-fiske. ·
bör stödja tredjeländer i upprättandet och
uppgraderingen av deras sjöräddningskapacitet i enlighet med internationella
åtaganden. ·
bör sträva efter att förbättra
informationsdelningen med internationella partner, inklusive grannländer, som
EU förordar i det bredare området runt Indiska oceanen. b. Maritim medvetenhet, övervakning
och informationsdelning Tillgång till aktuell och korrekt information
och aktuella och korrekta underrättelser är av avgörande betydelse för att
skapa en gemensam maritim medvetenhet som i sin tur leder till en bättre
verksamhet och en mer effektiv användning av knappa resurser. Framsteg har
redan gjorts via ett antal EU-system som betjänar olika politikområden och som
i vissa fall går utöver en sektor. Dessa system omfattar: SafeSeaNet, unionens
system för sjötrafikövervakning och informationsutbyte för EU-vattnen som
hanteras av Emsa för att säkerställa genomförandet av EU:s lagstiftning, det gemensamma kommunikations- och
informationssystemet för olyckor (Cecis) som underlättar
kommunikationen vid incidenter och katastrofer till sjöss och som hanteras av
Generaldirektoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo), fartygsövervakningssystemet
som hanteras av EFCA och medlemsstater och som stöder den gemensamma
fiskeripolitiken, nätverket för sjöövervakning (Marsur) som hanteras av EDA och
som stöder den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och det europeiska gränsövervakningssystemet
(Eurosur)[8]
som förbättrar situationsmedvetenheten och reaktionsförmågan i medlemsstaterna
och i EU:s gränsbyrå Frontex vid de yttre gränserna. Dessutom kommer den
gemensamma miljön för informationsutbyte för EU:s sjöbevakningsområde (Cise)
som för närvarande utvecklas gemensamt av EU och EU/EES-länderna att
ytterligare stärka och skapa ett ramverk för interoperabilitet mellan
nationella system och EU-system med hjälp av bland annat en gemensam
datamodell. Sjöövervakning är fortfarande till stor del
organiserad utifrån sektorer och ländernas gränser. Detta kan leda till en
suboptimal användning av tillgängliga övervakningsfunktioner.
EU-medlemsstaternas myndigheter får stöd av EU:s sektorssystem och strategier.
Förebildliga lösningar för att förbättra civil-militär samverkan på nationell
och europeisk nivå har utvecklats inom ramen för Eurosur. Civila och militära
myndigheter är skyldiga att utbyta information om incidenter och patruller via
de nationella samordningscentralerna för gränsövervakning och
underrättelse via nationella situationsbilder samt att samordna sina
aktiviteter när de bemöter hot vid de yttre gränserna. I linje med målen för
EU:s strategi för sjöfartsskydd utvecklar det europeiska jordobservationsprogrammet
Copernicus redan en övergripande strategi för en mer
samordnad användning av rymdsystem och fjärranalysteknik och deras
tillämpningar för sektorsövergripande tjänster vid övervakning till sjöss. Rymd- och luftbaserad övervakningsteknik
möjliggör observation av områden som är svåra att komma åt och bidrar till
förbättrad upptäckt och spårning av små fartyg som används för
narkotikasmuggling, piratdåd och migration. Sedan 2013 håller Frontex, Emsa och
EU:s satellitcentrum (EUSC) på att upprätta en tjänst för en kombinerad
användning av övervakningsverktyg, bland annat fartygsrapporteringssystem,
satellitbilder och bemannade övervakningsflygplan. Jordobservationskomponenter
i denna tjänst kommer att få stöd inom ramen för Copernicus från och med 2014. Maritim medvetenhet, övervakning och
informationsdelning bör kompletteras med forskning och innovation för att
förbättra och öka dess effektivitet. Områden för bättre samarbete ·
Medlemsstaterna bör uppmanas att säkerställa att
samtliga civila och militära myndigheter med ansvar för maritim
gränsövervakning i slutet av 2014 regelbundet delar information via Eurorsurs
nationella situationsbilder och samarbetar via Eurosurs nationella
samordningscentraler. ·
Kommissionen och den höga representanten bör, i
samarbete med medlemsstaterna, fortsätta att förbättra civil-militär samverkan,
gränsöverskridande samarbete och interoperabilitet mellan system för
sjöövervakning och sjöfartsskydd, i syfte att skapa övergripande ”maritim
medvetenhet” för att förbättra tidiga varningar och underlätta en snabb
reaktion. ·
Kommissionen och den höga representanten bör
säkerställa en konsekvent strategi i det pågående arbetet av EDA, EFCA, Emsa,
ESA, EUSC, Frontex samt jordobservationsprogrammet Copernicus och EU:s
satellitnavigeringsprogram Galileo/Egnos, i syfte att stödja sjöövervakningen i
EU och det globala sjöbevakningsområdet och genomförandet av GSFP-uppdrag. c. Kapacitetsutveckling och
kapacitetsuppbyggnad En konsekvent strategi krävs för att utveckla
nödvändiga och kostnadseffektiva kapaciteter. Detta bör omfatta ytterligare
insatser från offentliga och privata aktörer, inklusive arbetsmarknadens
parter, och bygga vidare på tidigare framsteg. Den europeiska
gränsförvaltningsbyrån Frontex samordnar användningen av resurser och personal
från olika medlemsstaters gränsmyndigheter i gemensamma insatser. Den
förbättrade kapaciteten att bemöta terroristattacker mot fartyg i EU-vatten och
utbyte av bästa praxis som utvecklats av Atlasnätverket för särskilda
insatsgrupper från medlemsstater utgör andra exempel på kapacitetsuppbyggnad. Initiativet ”sammanslagning och gemensamt
utnyttjande”, som förespråkas av EDA, har som mål att slå samman och gemensamt
utnyttja en högre militär kapacitetsnivå inom EU:s medlemsstater och bidrar
till ett bättre utnyttjande av begränsade (militära) kapaciteter. Detta
förbättrar effektiviteten, hållbarheten, interoperabiliteten och
kostnadseffektiviteten för dessa kapaciteter. Områden för bättre samarbete ·
Kommissionen och den höga representanten bör
identifiera kapacitetsområden och tekniker som kan dra nytta av en
harmonisering för förbättrad interoperabilitet och utveckla tekniska färdplaner
samt kartlägga processen och milstolparna för att uppnå detta. ·
Kommissionen bör, i samarbete med den höga
representanten, utforska mervärdet av att EU äger, förvaltar eller upplåter
kapaciteter med dubbla användningsområden inom ett område med kritisk
kapacitet, t.ex. sjöövervakning till gagn för medlemsstaterna.[9] ·
Kommissionen bör undersöka hur ett närmare
samarbete mellan och med nationella myndigheter som genomför
sjöövervakningsaktiviteter kan bidra till att stärka gränskontrollen, maritim
brottsbekämpning och sjöräddningen inom det befintliga konceptet med integrerad
gränsförvaltning. ·
Befintlig lagstiftning om säkerheten i hamnar,
hamnanläggningar och fartyg inom EU/under EU-flagg bör tillämpas fullt ut och,
när det är tillämpligt, uppgraderas eller vidareutvecklas. Kommissionen och
medlemsstaterna bör främja ett större utbyte av bästa praxis, riskanalys och
information om hot, vid behov i samarbete med arbetsmarknadens parter som
verkar i hamnarna och sjöfartssektorerna. ·
Kommissionen bör, i samarbete med medlemsstaterna,
samordna sina forskningsinsatser för att utveckla sina kunskaper, tekniker och
andra medel i syfte att öka sin kapacitet för prognoser, övervakning och
riskminimering. d. Riskhantering,
skydd av kritisk maritim infrastruktur och krishantering Även om de viktigaste målen förblir
riskminimering och förebyggande av olyckor, är skyddet av EU:s havsmiljöstatus,
dess kritiska maritima infrastruktur och dess förmåga till krishantering
beroende av en hög grad av förberedelse, planering och reaktionsförmåga. En rad
inbördes samverkande åtgärder har redan införts, men EU kan förbättra sin
reaktionsförmåga. Detta kan uppnås genom att man bygger vidare på befintliga
kapaciteter och överenskommelser, t.ex. lagstiftning om säkerhet på fartyg och
hamnanläggningar som fastställer minimikraven för fartyg, hamnar och
myndigheter. Den privata sektorns engagemang är också en viktig faktor för
framgång i detta sammanhang. EU:s tullmyndigheter genomför riskbedömningar
av inkommande gods innan godset lastas på ett fartyg i en främmande stat.
Kommissionens meddelande om riskhantering och säkerheten i leveranskedjan
betonar vikten av ytterligare sektorsövergripande samarbete. [10]I meddelandet
efterlyses ökad riskhanteringsförmåga för att övervaka riskerna med
lastförflyttningar genom att stärka EU:s ramverk för riskhantering, bland annat
de omfattande lastinformationssystemen och beroendet av godkända ekonomiska
aktörer för att säkerställa oavbruten handel. Ett annat exempel är den gemensamma
integrerade modellen för riskanalys som utvecklats av Frontex, vilken möjliggör
snabbare identifiering och svar på utmaningar vid de yttre havsgränserna. Som en del av skyddet av fartyg till sjöss har
användningen av beväpnad säkerhetspersonal (Privately Contracted Armed Security
Personnel, PCASP:er) ökat. Flera nationer har fastställt nationella regler om
användningen av beväpnad säkerhetspersonal och deras agerande. Det är önskvärt
att sträva efter en gemensam, bindande standard för beväpnad säkerhetspersonal
ombord på EU-flaggade fartyg. Områden för bättre samarbete ·
Kommissionen och den höga representanten bör, i en
samordnad strategi med medlemsstaterna, tillämpa en gemensam och övergripande
strategi för hantering av säkerhetsrisker till sjöss, i syfte att uppnå en
gemensam riskanalys. Detta skulle bidra till att identifiera områden av
sjöfartsskyddsintresse i det globala sjöbevakningsområdet och underlätta
övergången från en patrullstyrd strategi till en underrättelsestyrd strategi. ·
Kommissionen och den höga representanten bör ta
initiativ till bättre civil-militär samverkan och gränsöverskridande samarbete
för maritim krishantering och beredskapsplanering i förhållande till
definierade säkerhetshot. ·
Medlemsstater och berörda parter bör göra en
bedömning av sjöfartens motståndskraft mot naturkatastrofer och
klimatförändringar och vidta lämpliga åtgärder och utbyta bästa praxis i syfte
att minska de relaterade riskerna. ·
Kommissionen bör överväga att föreslå EU-krav som
styr användningen av beväpnad säkerhetspersonal för att säkerställa en gemensam
standard för säkerhetsföretag i medlemsstaterna och ombord på EU-flaggade
fartyg. EU bör sträva efter obligatoriska standarder för beväpnad
säkerhetspersonal på internationell nivå via IMO. ·
Kommissionen åtar sig att garantera
komplementaritet och konsekvens i lagstiftningen samt åtgärder för att
förbättra sjöskyddet och säkerheten i leveranskedjan. e. Maritim säkerhetsforskning och
innovation, utbildning och yrkesutbildning Innovativa tekniker och processer bidrar till
ökad effektivitet, hållbarhet och effektivitet i verksamheten. Socioekonomisk
forskning och innovation kan bidra till att minska situationer som leder till
sociala konflikter eller maritim brottslighet. Maritim säkerhetsforskning
skulle kunna dra nytta av en tydlig vision om sektorsövergripande behov och
kapaciteter med dubbla användningsområden. Forskning, innovativ kunskapsutveckling och
utbildning kan bidra till att man uppnår målen i blå tillväxt-strategin. [11]EU:s sjunde ramprogram
för utveckling inom forskning och teknik (FP7), och i synnerhet forskningstemat
säkerhet, har redan gett omfattande resultat. Dessa resultat bör utnyttjas
bättre i policyutveckling och för att uppnå marknadspenetration, och här bör
man även utnyttja synergier med programmen i medlemsstaterna och de europeiska
struktur- och investeringsfonderna. Kommissionen kommer att fortsätta att
stödja forsknings- och utvecklingsverksamheten (FoU) med anknytning till
sjöfartsskydd. En strategi för sjöfartsskydd behöver globala
forsknings- och utvecklingspartner. Horisont 2020 är öppen för internationella
partner. Kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC) har etablerat samarbetskontakter
med internationella FoU-partner för specifika forskningsaktiviteter som är
relaterade till sjöövervakning. Områden för bättre samarbete ·
Kommissionen, den höga representanten och
medlemsstater bör sammanföra tillgängliga utbildningar som rör sjöfartsskydd i
en gemensam maritim utbildningskalender och överväga att öppna upp dessa
utbildningar till tredjeländer i syfte att enas om gemensamma minimistandarder
för utbildning. ·
Kommissionen och den höga representanten bör
etablera en gemensam civil-militär agenda för forskning som rör sjöfartsskydd
(inklusive kapaciteter med dubbla användningsområden) för att undvika
duplicering och öka effektiviteten i forskningen, i samordning med
medlemsstaterna. ·
Kommissionen och den höga representanten bör
etablera, i nära samarbete med berörda parter inom industrin, inklusive
arbetsmarknadens parter, ett nätverk för kunskaps- och kompetensutveckling inom
sjöfartsskyddsområdet som omfattar forskningsinstitut och centra för utbildning
på forskarnivå samt ge stöd till ILO:s Maritime Labour Academy. ·
Kommissionen bör, i nära samarbete med
medlemsstaterna och andra berörda aktörer, fortsätta sina ansträngningar för
att förbättra unionens och de nationella myndigheternas operativa och tekniska
förmåga att bättre upptäcka och spåra små fartyg. VI Slutsatser och uppföljning Att förbättra EU-samarbetet om sjöfartsskydd
är ett oerhört omfattande men också mycket viktigt åtagande. EU behöver ett
tvärsektoriellt samarbete för att förbättra reaktionsförmågan vid hot mot
sjöfartsskyddet. Detta rör många och olika samarbetspartner på nationell nivå,
EU-nivå och internationell nivå. Detta är en långsiktig process som bygger
vidare på befintliga arbetsmetoder och resultat och som kommer att likna mer en
evolution än en revolution. EU:s sjöfartsskydd kommer att förstärkas i
grunden om skyldigheten att lojalt samarbeta används som en vägledande princip.
Det kommer att stärkas ytterligare genom partnerskap mellan alla aktörer inom
sjöfartsskydd, på EU-nivån och mellan och inom medlemsstater. Detta bör även
omfatta industrin, arbetsmarknadens parter och det civila samhället. EU:s allt större säkerhetsroll bör vara i
linje med utvecklingen i hela världen. Det behövs också ett starkt stöd och
engagemang från den privata sektorn och forskningsinstitutioner som är viktiga
aktörer för att stärka sjöfartsskyddet och skydda EU:s strategiska
sjöfartsintressen. Särskilda handlingsplaner för bättre samarbete bör upprättas
för varje område som identifieras. Kommissionen och den höga representanten kommer
att samarbeta med rådet när det gäller de områden som identifierats för att
utarbeta en mer detaljerad färdplan. Integrering av sjöfartsskyddet i
EU-politiken är i detta sammanhang avgörande för att omvandla de politiska
målen till resultat. * * * [1] Av EU-ministrar som ansvarar för en integrerad
sjöfartspolitik. [2] ”Sektorsövergripande” avser åtgärder eller samarbete
mellan olika havs- eller sjöfartsfunktioner (t.ex. sjösäkerhet, skydd av
havsmiljön, fiskerikontroll, tull, gränskontroll, brottsbekämpning och
försvar). [3] Exempel: Förordning (EG) nr 725/2004 om förbättrat
sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar, direktiv 2005/65/EG om ökat
hamnskydd och förordning (EG) nr 324/2008 om fastställande av reviderade
förfaranden för kommissionens inspektioner på området för sjöfartsskydd. [4] Till exempel kustbevakningssamarbetet ECGFF (European
Union Coast Guard Functions Forum), Internationella sjöfartsorganisationen och
forumet Chen (Chiefs of European Navies). [5] KOM(2010) 2020 final. [6] Se ”Inslag i EU:s strategi som svar på de utmaningar som
finns i Guineabukten”, JOIN (2013)31 final, 18.12.2013. [7] Att upprätthålla ett bra internationellt samarbete i den
arktiska regionen och att stödja stabilitet i regionen har identifierats som
ett strategiskt intresse för EU. Se det gemensamma meddelandet om utvecklingen
av Europeiska unionens politik för den arktiska regionen, av den 26 juni 2012,
JOIN(2012) 19 final. [8] Förordning (EU) nr 1052/2013 av den 22 oktober 2013 om
inrättandet av ett europeiskt gränsövervakningssystem (Eurosur), OJ L295/11,
6.11.2013. [9] I nära överensstämmelse
med den strategi som anges i kommissionens meddelande om försvar,
COM(2013) 542final. [10] Rådet har begärt att kommissionen ska utveckla meddelandet
om riskhantering, COM(2012) 793 final, till en strategi och handlingsplan under
2014. [11] COM(2012) 494 final.