1.

Under vilka (om några) omständigheter kan en dom om underhållsskyldighet meddelad av en nationell domstol före det landets anslutning till Europeiska unionen erkännas med stöd av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet? ( 2 ) Det är i huvudsak denna fråga som aktualiseras i förevarande begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal in Northern Ireland (Appellationsdomstolen i Nordirland, Förenade kungariket).

2.

Denna begäran om förhandsavgörande avser således erkännande och verkställighet i Förenade kungariket av domar om underhållsskyldighet vilka meddelats i Polen före Polens anslutning till Europeiska unionen den 1 maj 2004 och vilka meddelats före den dag då förordning nr 4/2009 började tillämpas, det vill säga den 18 juni 2011. Innan jag undersöker de faktiska omständigheter som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande, ska det först erinras om de tillämpliga bestämmelserna.

3.

I rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 3 ) föreskrivs följande:

”1.   Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts och på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller registrerats efter förordningens ikraftträdande.

2.   Om förfarandena i ursprungsmedlemsstaten inleddes innan förordningen trädde i kraft skall dock domar som meddelas efter denna tidpunkt erkännas och verkställas enligt kapitel III,

4.

Skälen 31, 44 och 47 i förordning nr 4/2009 har följande lydelse:

…

…

5.

I artikel 2.1.1 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med:

6.

Kapitel IV i förordning nr 4/2009 har rubriken ”Erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar” och består av tre avsnitt. Enligt artikel 16 i den förordningen är avsnitt 1, som består av artiklarna 17–22 i förordningen, tillämpligt på domar som har meddelats i en medlemsstat som är bunden av Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (nedan kallat Haagprotokollet). Avsnitt 2, som omfattar artiklarna 23–38 i nämnda förordning, är tillämpligt på domar som har meddelats i en medlemsstat som inte är bunden av Haagprotokollet, medan avsnitt 3, som omfattar artiklarna 39–43 i förordningen, innehåller bestämmelser som är gemensamma för alla domar.

7.

I artiklarna 49–63 i förordning nr 4/2009, som finns i kapitel VII i förordningen, anges bestämmelser om samarbete mellan centralmyndigheter.

8.

Artikel 75 i förordning nr 4/2009, som har rubriken ”Övergångsbestämmelser”, har följande lydelse:

”1.   Om inte annat följer av punkterna 2 och 3 ska bestämmelserna i denna förordning endast tillämpas på förfaranden som har inletts, förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts och på officiella handlingar som fastställts från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas.

2.   Kapitel IV avsnitt 2 och 3 ska tillämpas

i den utsträckning som dessa domar i fråga om erkännande och verkställighet omfattas av tillämpningsområdet för [förordning nr 44/2001].

[Förordning nr 44/2001] ska vara fortsatt tillämplig på förfaranden för erkännande och verkställighet som pågår den dag denna förordning börjar tillämpas.

Första och andra stycket ska även tillämpas på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts och på officiella handlingar som fastställts i medlemsstaterna.

3.   Kapitel VII om samarbete mellan centralmyndigheter ska tillämpas på framställningar och ansökningar som centralmyndigheten tar emot från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas.”

9.

Enligt artikel 76 i förordning nr 4/2009 ska förordningen, med undantag för artiklarna 2.2, 47.3, 71, 72 och 73 tillämpas från och med den 18 juni 2011, under förutsättning att Haagprotokollet tillämpas i unionen senast detta datum.

10.

I enlighet med artikel 2 i kommissionens beslut 2009/451/EG av den 8 juni 2009 om Förenade kungarikets avsikt att godta förordning (EG) nr 4/2009 ( 4 ) trädde denna förordning i kraft i Förenade kungariket den 1 juli 2009.

11.

I enlighet med artikel 4 i rådets beslut 2009/941/EG av den 30 november 2009 om Europeiska gemenskapens ingående av [Haagprotokollet] ( 5 ) har reglerna i detta protokoll tillämpats provisoriskt i unionen från och med den 18 juni 2011.

12.

I artikel 4(1A) i Magistrates’ Courts (Civil Jurisdiction and Judgments Act 1982) Rules (Northern Ireland) 1986 (1982 års lag om behörighet och privaträttsliga avgöranden i Nordirland)) föreskrivs följande:

”Om justitiesekreteraren vid en förstainstansdomstol mottar en ansökan enligt artikel 26 i [förordning nr 4/2009] om registrering för verkställighet av ett avgörande om underhållsskyldighet som meddelats i en annan stat som omfattas av förordningen än Förenade kungariket ska justitiesekreteraren, med förbehåll för artikel 24 i [förordning nr 4/2009] och tredje och fjärde stycket i denna artikel, registrera avgörandet vid den berörda domstolen genom att föra in och underteckna en notering om detta i registret över avgöranden.”

13.

TKF och AKF, som båda är polska medborgare, gifte sig i Polen år 1991. De har två söner. Den 1 april 1999 meddelade en polsk domstol en dom om underhållsskyldighet i vilken TKF ålades att betala underhåll till AKF. Ett förfarande om underhåll inleddes vid polska domstolar mellan december 2002 och februari 2003. Detta senare förfarande ledde till vad den hänskjutande domstolen har betecknat som ett ”uppdaterat beslut om underhåll” av den 14 februari 2003, eftersom dessa beslut utgjorde ”ändringar i de ursprungliga beslut som meddelades den 1 april 1999” av samma domstol. ( 6 )

14.

TKF och AKF skilde sig år 2004. Två år senare, i augusti 2006, kom TKF till Nordirland, där han sedan dess har varit bosatt.

15.

Genom beslut av den 24 oktober 2013 och den 15 augusti 2014 (nedan kallade besluten om registrering), registrerade en justitiesekreterare vid Magistrates’ Court for the Petty Sessions District of Belfast and Newtownabbey (Förstainstansdomstolen vid distriktet Belfast och Newtownabbey) två domar om underhållsskyldighet som meddelats av den polska domstolen den 14 februari 2003 och förklarade dem verkställbara. Registreringsbesluten fattades i enlighet med artikel 75 i förordning nr 4/2009. De angav även att de registrerade domarna var verkställbara inom ramen för bestämmelserna i avsnitt 2 i kapitel IV i samma förordning.

16.

TFK överklagade registreringsbesluten till High Court of Justice in Northern Ireland, Queen’s Bench Division (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench, Nordirland) och anförde att avsnitt 2 i kapitel 4 i förordning nr 4/2009 inte var tillämpligt, eftersom Polen inte var en medlemsstat när de aktuella domarna från de polska domstolarna meddelades. Han gjorde även gällande att artiklarna 23 och 26 inte var tillämpliga på polska domstolars domar och att dessa domar under alla omständigheter inte var förenliga med artikel 24 i förordning nr 4/2009, eftersom det inte fanns något bevis för att TFK kände till, deltog eller företräddes i förfarandena i fråga.

17.

Hans talan ogillades dock av High Court of Justice in Northern Ireland, Queen’s Bench Division (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench, Nordirland) på den grunden att förordning nr 4/2009 inte innehåller någon bestämmelse som begränsar dess tillämpning i tiden till endast sådana domar om underhåll som meddelats i Polen efter dagen för Polens anslutning till EU. Om artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 inte var tillämplig, eftersom Polen är en stat som är part i Haagprotokollet, var dock kapitel VII i förordning nr 4/2009 tillämplig på omständigheterna i det aktuella målet enligt artikel 75.3. High Court of Justice in Northern Ireland, Queen’s Bench Division (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench, Nordirland) fann således att den polska domstolens domar hade registrerats och verkställts korrekt enligt detta kapitel. TFK överklagade denna dom till Court of Appeal in Northern Ireland (Appellationsdomstolen i Nordirland) (nedan kallad den hänskjutande domstolen).

18.

Den fråga den hänskjutande domstolen hade att hantera avsåg således hur förordning nr 4/2009 ska tillämpas i tiden när domar avseende underhållsbidrag registreras och förklaras verkställbara, och huruvida artikel 75.2 är tillämplig på domar som meddelats i stater som är parter i Haagprotokollet. I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel avseende huruvida förordning nr 4/2009 är tillämplig på domar om underhåll som meddelats i Polen före Polens anslutning till EU och huruvida Magistrates’ Court for the Petty Sessions District of Belfast and Newtownabbey (Förstainstansdomstolen vid distriktet Belfast och Newtownabbey) var behörig att registrera de aktuella domarna med stöd av någon del av artikel 75 i förordning nr 4/2009.

19.

Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal in Northern Ireland (Appellationsdomstolen i Nordirland), genom beslut av den 2 september 2019 som inkom till EU-domstolen den 2 oktober 2019, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

20.

Skriftliga yttranden har inkommit från TKF och Europeiska kommissionen. TKF, Department of Justice for Northern Ireland (Justitiedepartementet i Nordirland), den polska regeringen och Europeiska kommissionen yttrade sig dessutom muntligen vid förhandlingen den 14 oktober 2020.

21.

Såsom påpekades vid förhandlingen är det beklagligt att förevarande begäran om förhandsavgörande mycket väl kan vara det sista målet från Nordirland som EU-domstolen har tillfälle att direkt behandla. Förenade kungariket lämnade Europeiska unionen vid midnatt (CET) den 31 januari 2020. Det ska emellertid påpekas att enligt bestämmelserna i artikel 86.2 och artikel 89.1 i Avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen ( 7 ) kommer domstolens dom att fortsätta att vara till alla delar bindande för och i Förenade kungariket (inklusive Nordirland) oberoende av vilken dag EU-domstolens dom meddelas.

22.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida det undantag från tillämpningen i tiden av förordning nr 4/2009 som föreskrivs i artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att det endast är tillämpligt på ”avgöranden” som meddelats av nationella domstolar i stater som redan var medlemmar i unionen när dessa domar meddelades.

23.

Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. ( 8 )

24.

Med tillämpning av dessa principer i förevarande fall ska det först påpekas att enligt definitionen i artikel 2.1.1 i förordning nr 4/2009 är en ”dom” ett avgörande om underhållsskyldighet som har meddelats av en domstol i en medlemsstat. Utgångspunkten är således att förordning nr 4/2009 utgår från antagandet att domen ska ha meddelats av en domstol i en medlemsstat. Detta var naturligtvis inte fallet för Polen före maj 2004.

25.

Artikel 75 i förordning nr 4/2009 är en övergångsbestämmelse som syftar till att reglera situationen för domar som meddelats innan denna förordning trädde i kraft. Det ska visserligen erinras om att förordning nr 4/2009, såsom framgår av skäl 44 i denna förordning, i huvudsak ersätter de allmänna bestämmelser om domstols behörighet och om verkställighet av beslut om underhåll vilka tidigare fanns i förordning nr 44/2001. Förordning nr 4/2009 utgör med andra ord lex specialis i fråga om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar inom det specifika området underhållsskyldighet. ( 9 )

26.

Eftersom dessa två förordningar i huvudsak liknar varandra, var det att vänta att förordning nr 4/2009 skulle innehålla en bestämmelse för domar om underhåll meddelade i medlemsstaterna före det att denna förordning började tillämpas den 18 juni 2011. ( 10 ) Detta återspeglas, vilket vi nu ska se, i övergångsbestämmelserna i artikel 75 i förordning nr 4/2009. Den väsentliga frågan kvarstår emellertid, avseende huruvida dessa bestämmelser kan tolkas på så sätt att de går bakåt i tiden och är tillämpliga på domar som de nationella domstolarna har meddelat före anslutningen i egenskap av medlemsstater i Europeiska unionen. Det är denna avgörande fråga som jag nu kan behandla.

27.

I artikel 75.1 föreskrivs att bestämmelserna i denna förordning, om inte annat följer av punkterna 2 och 3 i denna artikel, endast ska tillämpas på förfaranden som har inletts, förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts och på officiella handlingar som fastställts från och med den dag då förordningen började tillämpas. Artikel 75.3 behandlar övergångsordningen för samarbete mellan centralmyndigheterna och är inte relevant för den första frågan, även om jag föreslår att denna bestämmelses eventuella inverkan ska beaktas inom ramen för behandlingen av den andra frågan.

28.

Artikel 75.2 i förordning nr 4/2009, och särskilt artikel 75.2 a, är emellertid av central betydelse och behandlar två något olika situationer. För det första föreskrivs i artikel 75.2 a i förordning nr 4/2009 att avsnitt 2 (som omfattar artiklarna 23–38 i förordningen och som är tillämplig på domar som meddelats i en medlemsstat som inte är bunden av Haagprotokollet) och 3 (som omfattar artiklarna 39–43 i denna förordning och som innehåller gemensamma bestämmelser för alla domar) ska tillämpas på ”domar som meddelats i medlemsstaterna före den dag då denna förordning börjar tillämpas, när erkännande och verkställighetsförklaring begärs från och med den dagen”. ( 11 )

29.

Den formulering som jag har tagit mig friheten att understryka – ”i medlemsstaterna” – ska naturligtvis läsas tillsammans med själva definitionen av begreppet dom i artikel 2.1.1 i förordning nr 4/2009. Allt detta ger tydliga upplysningar om att den nationella domstolens dom måste ha meddelats vid en tidpunkt då även staten själv var en medlemsstat i unionen. Detta var naturligtvis inte fallet beträffande Polen före maj 2004.

30.

För det andra föreskrivs såväl i artikel 75.2 a som i artikel 75.2 b i förordning nr 4/2009 att avsnitt 2 och avsnitt 3 ska tillämpas på domar som meddelats före den dag då denna förordning började tillämpas eller därefter, men till följd av förfaranden som inletts före den dagen i den utsträckning som dessa domar i fråga om erkännande och verkställighet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. I denna bestämmelse anges således tydligt att endast domar som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 kan omfattas av övergångsbestämmelserna i artikel 75.2 a respektive artikel 75.2 b.

31.

Det är således nödvändigt att undersöka artikel 66 i förordning nr 44/2001 som behandlar tillämpningen i tiden av den förordningen.

32.

Såsom den polska regeringen har gjort gällande vid den muntliga förhandlingen den 14 oktober 2020, är det riktigt att det i artikel 66.2 a i förordning nr 44/2001 föreskrivs att domar som meddelas efter förordningens ikraftträdande ska erkännas och verkställas i enlighet med kapitel III i förordningen, ”om förfarandena i ursprungsmedlemsstaten inleddes efter Bryssel- eller Luganokonventionens ikraftträdande både i ursprungsmedlemsstaten och i den medlemsstat där verkställighet begärs”.

33.

Såsom domstolen särskilt har slagit fast i sin dom av den 21 juni 2012, Wolf Naturprodukte (C‑514/10, EU:C:2012:367, punkt 34), är det emellertid, för att denna särskilda förordning ska vara tillämplig för erkännande och verkställighet av en dom, nödvändigt att förordning nr 44/2001, vid den tidpunkt då domen meddelades, hade trätt i kraft såväl i ursprungsmedlemsstaten som i den medlemsstat till vilken ansökan om erkännande och verkställighet riktar sig.

34.

Vad gäller det nu aktuella målet ska det med andra ord påpekas att förfarandet inleddes vid en tid då Luganokonventionen inte var tillämplig i förhållande till Polen, eftersom underhållsdomen är daterad den 1 april 1999. ( 12 ) Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om tillämpningarna som syftade till att uppdatera denna första dom faktiskt gjordes i samma förfarande – såsom antyds genom begreppet uppdatera – är den omständigheten att Luganokonventionen blev tillämplig i Polen när dessa tillämpningar gjordes i vilket fall inte relevant, eftersom de sista domarna meddelades den 14 februari 2003, det vill säga, vid en tid då Polen ännu inte var en medlemsstat i Europeiska unionen.

35.

Det följer av denna tolkning av övergångsbestämmelserna i förordning nr 44/2001 att när de aktuella domarna har meddelats av en domstol i en stat som vid denna tidpunkt ännu inte var medlem i Europeiska unionen, omfattas dessa domar under alla omständigheter inte av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 – eftersom den ännu inte var tillämplig – och följaktligen inte heller av tillämpningsområdet för övergångsbestämmelserna i artikel 75.2 i förordning nr 4/2009.

36.

Även om en noggrann läsning av artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 otvetydigt bekräftar att domar meddelade före anslutningen inte omfattas av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser om erkännande och verkställighet, betonas och bekräftas denna slutsats under alla omständigheter av varje ändamålsenlig eller teleologisk tolkning av artikel 75.2 i förordning nr 4/2009. Det framgår nämligen av skäl 44 i förordning nr 4/2009 att övergångsbestämmelserna i nämnda artikel 75 syftar till att säkerställa övergången från det allmänna system som föreskrivs i förordning nr 44/2001 till den särskilda ordning för underhållsskyldighet som föreskrivs i förordning nr 4/2009, vilket gör det möjligt att erkänna och verkställa domar som meddelats inom ramen för den förstnämnda förordningen. Eftersom domar som meddelats i stater som vid den tidpunkten inte var medlemmar i Europeiska unionen inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, finns det således ingen anledning att låta dessa övergångsbestämmelser även omfatta sådana domar.

37.

Domstolen har hela tiden understrukit inom ramen för hela systemet med Brysselkonventionen och förordningarna att systemet för erkännande och verkställighet bygger på ett ömsesidigt förtroende, inte minst det förtroendet att domstolarna i samtliga medlemsstater medvetet (vid behov ex officio) kommer att tillämpa de behörighetsregler och processuella garantier som föreskrivs i Brysselkonventionen och de förordningar som har följt efter denna, vilket innebär att erkännandet av domar som meddelats före en stats anslutning till Europeiska unionen är beroende av huruvida domstolen som meddelar domen själv anser sig vara behörig enligt behörighetsreglerna som var förenliga med dem som föreskrevs i den relevanta konventionen eller förordningen. ( 13 )

38.

Härav följer att tillämpningen av förenklade regler om erkännande och verkställighet, som skyddar käranden särskilt genom att göra det möjligt för honom eller henne att få till stånd en snabb, säker och effektiv verkställighet av den dom som meddelats till hans eller hennes fördel i ursprungsmedlemsstaten, endast är motiverad i den mån den dom som ska erkännas eller ska verkställas har meddelats i enlighet med behörighetsregler som kan skydda svarandens intressen. Ett sådant skydd kan emellertid troligen inte säkerställas när domen har meddelats i en stat där förordning nr 44/2001 inte var tillämplig vid den tidpunkt då det förfarande som gav upphov till den aktuella domen inleddes, just därför att denna domstol vid den tidpunkten inte var skyldig att se till att själva behörighetsbestämmelserna för domstolen grundade sig på behörighetsreglerna i artikel 3 och i kapitel II, avsnitten 2–7, i förordningen.

39.

EU-domstolen argumenterade nyligen på detta sätt i dom av den 21 juni 2012, Wolf Naturprodukte (C‑514/10, EU:C:2012:367), i vilken domstolen slog fast att en österrikisk dom från år 2003 inte var möjlig att verkställa i Tjeckien år 2007 med tillämpning av bestämmelserna i förordning nr 44/2001, eftersom denna förordning inte var i kraft i Tjeckien när de österrikiska domstolarna meddelade domen. ( 14 )

40.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag således att det undantag från tillämpningen i tiden av förordning nr 4/2009 som föreskrivs i artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att det endast är tillämpligt på ”domar” som meddelats av en domstol i stater som redan var medlemmar i Europeiska unionen när dessa domar meddelades.

41.

Denna tolkning är förenlig med lydelsen, sammanhanget och syftet med artikel 75 i förordning nr 4/2009. Den är även förenlig med principen att undantag ska tolkas restriktivt så att allmänna bestämmelser inte urholkas. ( 15 )

42.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det är möjligt att i en annan medlemsstat erkänna och verkställa en dom som en domstol i en stat har meddelat före sin anslutning till unionen på grundval av någon del av förordning nr 4/2009.

43.

Det kan inledningsvis påpekas att enligt artikel 76 i förordning nr 4/2009 är förordningen tillämplig med verkan från den 18 juni 2011, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artiklarna 2.2, 47.3, 71, 72 och 73. De enda undantagen till denna regel har uttryckligen reglerats av unionslagstiftaren i artikel 75.2 och 75.3 i förordning nr 4/2009. Under dessa omständigheter anser jag att dessa bestämmelser är de enda som är relevanta för att besvara den andra tolkningsfrågan.

44.

Det framgår emellertid av mitt svar på den hänskjutande domstolens första fråga att artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 inte kan tillämpas på domar som meddelats i stater som ännu inte var medlemmar i unionen när dessa domar meddelades. Om denna tolkning av artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 är korrekt, skulle det kunna anses vara något osannolikt att de kompletterande bestämmelserna i artikel 75.3 i förordning nr 4/2009 indirekt skulle underlätta erkännande och verkställighet av en dom som meddelats av en domstol i en stat före dess anslutning till unionen. Jag drar härav slutsatsen att denna bestämmelse inte heller kan tolkas på detta sätt. Skälen för mitt ställningstagande är följande.

45.

För det första framgår det av lydelsen i artikel 75.3 i förordning nr 4/2009 att bestämmelserna i kapitel VII i denna förordning, som rör samarbete mellan centralmyndigheter, ska tillämpas på ansökningar som tas emot av centralmyndigheten från och med dagen då förordning nr 4/2009 börjar tillämpas, utan ytterligare begränsningar. Enligt definitionen i artikel 2.1.1 i förordning nr 4/2009 omfattar begreppet dom emellertid även domar om underhållsskyldighet som meddelats i ett tredjeland enligt kapitel VII.

46.

Dessa bestämmelser gör det emellertid inte möjligt att på ett realistiskt sätt dra slutsatsen att en dom som meddelats i ett tredjeland före tredjelandets anslutning till Europeiska unionen erkänns och verkställs i en medlemsstat med tillämpning av de förenklade bestämmelserna i förordning nr 4/2009 enbart på grund av att fordringsägaren skulle kunna vända sig till en centralmyndighet.

47.

Detta skulle för det första strida mot strävandet mot balans mellan kärande och svarande vilket ligger till grund för tolkningen av undantaget som föreskrivs i artikel 75.2 i förordning nr 4/2009. ( 16 ) För det andra skulle det innebära en diskriminerande åtskillnad mellan borgenärer som väljer att vända sig till centralmyndigheterna och borgenärer som handlar på egen hand, även om EU‑domstolen uttryckligen har slagit fast att en person har möjlighet men inte är tvungen att göra en ansökan till centralmyndigheterna om hjälp enligt bestämmelserna i kapitel VII i förordning nr 4/2009. ( 17 ) Det kan därför knappast anföras att erkännande och verkställighet av en dom som meddelats före en stats anslutning till Europeiska unionen kan vara beroende av huruvida borgenären i domen om underhåll faktiskt använt sig av valmöjligheterna som ges i kapitel VII. Såsom TKF:s ombud påpekade vid förhandlingen finns det inte heller något som tyder på att bestämmelserna i detta kapitel, i skarp kontrast till bestämmelserna i kapitel IV, kännetecknas av något som är avsett att göra en domstol behörig.

48.

För att artikel 75.3 i förordning nr 4/2009 inte ska förlora sin betydelse ska det preciseras att den restriktiva tolkning som föreslås inte gäller för sådana ansökningar som avses i artiklarna 51 och 56 i förordning nr 4/2009 och som inte direkt rör erkännande och verkställighet av domar som meddelats av en domstol i en stat före dess anslutning till Europeiska unionen. Det är till exempel fullt möjligt att en sådan borgenär begär hjälp från centralmyndigheten för att hjälpa till att lokalisera en gäldenär ( 18 ) eller underlätta sökandet efter relevanta uppgifter om gäldenärens inkomster och, i förekommande fall, andra ekonomiska omständigheter, ( 19 ) eller rentav att erhålla en dom när det inte är möjligt att erkänna och förklara verkställbar en dom som har meddelats i en annan medlemsstat än den anmodade medlemsstaten. ( 20 )

49.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag således att det inte är möjligt att, med stöd av artikel 75 i förordning nr 4/2009 eller någon annan bestämmelse i denna förordning, erhålla erkännande och verkställighet av en dom som meddelats av en domstol i en stat före den statens anslutning till Europeiska unionen enligt de bestämmelser som föreskrivs i förordning nr 4/2009. Härav följer att domar som polska domstolar meddelat före Polens anslutning till Europeiska unionen inte kan erkännas och verkställas på den grunden.

50.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Court of Appeal in Northern Ireland (Appellationsdomstolen i Nordirland, Förenade kungariket), på följande sätt: