Mål C‑256/15

Drago Nemec

mot

Republika Slovenija

(begäran om förhandsavgörande från Vrhovno sodišče)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2000/35/EG – Bekämpande av sena betalningar – Domstolens behörighet – Transaktion som utfördes före Republiken Sloveniens anslutning till Europeiska unionen – Tillämpningsområde – Begreppet handelstransaktion – Begreppet företag – Övre gräns för dröjsmålsränta”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 15 december 2016

1. Begäran om förhandsavgörande–Domstolens behörighet–Gränser–Tolkning a v ett direktiv inom ramen för en tvist som uppstod före medlemsstatens anslutning till Europeiska unionen och som fortsatt att ha verkningar även efter anslutningen–Omfattas

   (Artikel 267 FEUF)

2. Tillnärmning av lagstiftning–Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner–Direktiv 2000/35–Tillämpningsområde–Transaktion som genomförts av en organisation som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet–Begrepp–Krav på att utöva nämnda verksamhet på ett strukturerat och stabilt sätt–Bedömningskriterier

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35, artikel 2.1)

3. Tillnärmning av lagstiftning–Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner–Direktiv 2000/35–Ränta vid sen betalning–Nationella bestämmelser som begränsar det högsta belopp som dröjsmålsräntan kan uppgå till–Tillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35, artikel 3.1 a–c)

1.  Se domen.

   (se punkterna 25–27)

2.  Artikel 2.1 i direktiv 2000/35 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner ska tolkas på så sätt att en fysisk person som innehar en licens för utövande av verksamhet i egenskap av oberoende hantverkare ska betraktas som ett ”företag” i den mening som avses i denna bestämmelse, och att en transaktion som vederbörande genomför ska betraktas som en ”handelstransaktion” i samma bestämmelses mening om denna transaktion – trots att den inte hänför sig till den verksamhet som licensen avser – ingår i utövandet av en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet som är strukturerad och stabil. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

   Det räcker nämligen inte att en person genomför en transaktion som hänför sig till en ekonomisk verksamhet, såsom uthyrning av egendom, för att den ska falla under begreppet företag, och för att transaktionen ska kvalificeras som ”handelstransaktion” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/35. Det krävs dessutom att personen i fråga agerar i egenskap av organisation inom ramen för en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet. Detta krav innebär att den personen, oavsett dess form och rättsliga ställning enligt nationell rätt, ska utöva nämnda verksamhet på ett strukturerat och stabilt sätt – verksamheten kan sålunda inte endast utgöras av ett punktvis och isolerat tillhandahållande – och att den berörda transaktionen ingår i denna verksamhet. Däremot, för det första, följer inte av artikel 2.1 i direktiv 2000/35 att verksamheten i fråga nödvändigtvis måste utgöra den berörda personens huvudsakliga ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, eller vara knuten till denna. För det andra ska kvalificeringen av en person såsom ”företag” i den mening som avses i denna bestämmelse inte vara beroende av huruvida de behöriga nationella myndigheterna har utfärdat en licens för utövandet av den berörda verksamheten.

   Även om den omständigheten, att den berörda personen har genomfört en transaktion inom ramen för den verksamhet för vilken han eller hon har erhållit en licens kan beaktas – tillsammans med andra uppgifter – för att pröva huruvida personen har agerat i egenskap av ”företag” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/35, kan denna omständighet inte betraktas som ensamt avgörande. En sådan omständighet kan exempelvis vara att personen i fråga använder sig av sitt firmanamn eller sitt yrkesmässiga namn, eller att transaktionen leder till utställandet av en faktura.

   (se punkterna 33–36, 40, 42 och 44 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Direktiv 2000/35,om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner ska tolkas på så sätt att det inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att dröjsmålsränta ska upphöra att löpa när den upplupna ränta som inte har betalats uppgår till samma belopp som kapitalbeloppet (regeln ne ultra alterum tantum).

   Eftersom direktiv 2000/35 inte innehåller några regler om under vilken tid dröjsmålsräntan ska löpa eller om vilket som är det högsta belopp som dröjsmålsräntan kan uppgå till, är medlemsstaterna fria att lagstifta om denna fråga, dock med förbehåll för att de inte får åsidosätta de syften som eftersträvas med detta direktiv och inte får frånta dess ändamålsenliga verkan. En sådan regel kan i detta avseende, genom att förskriva att dröjsmålsräntan inte kan överstiga kapitalbeloppet, komma att begränsa dröjsmålsräntans avskräckande effekt. En sådan övre gräns äventyrar dock inte det syfte att skydda borgenärerna som eftersträvas genom direktiv 2000/35 och fråntar inte heller direktivet dess ändamålsenliga verkan. Regeln ne ultra alterum tantum medför nämligen inte en sådan begränsning av dröjsmålsräntan att den urholkar den rätt att kräva dröjsmålsränta vid sen betalning som borgenären har enligt artikel 3.1 a–c i direktivet, och den är heller inte sådan att dröjsmålsräntan helt förlorar sin avskräckande verkan för gäldenären. Dessutom påverkar denna regel inte den tillämpliga räntenivån för dröjsmålsräntan, vilken ska vara den räntenivå som föreskrivs i artikel 3.1 d i direktivet. Vidare har den nationella lagstiftaren, med åberopande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, rätt att göra bedömningen att det krävdes en avvägning mellan syftet att skydda borgenärerna och behovet av att undvika en orimlig skuldbörda för gäldenären. Inom ramen för detta utrymme för skönsmässig bedömning har lagstiftaren möjlighet att konstatera att en viss regel, såsom regeln ne ultra alterum tantum, utgör ett lämpligt verktyg för detta ändamål.

   (se punkterna 48, 49, 52–55 och 59 samt punkt 2 i domslutet)