Industripolitiken i ett utvidgat Europa

1) SYFTE

Att inleda en debatt om hur industripolitiken kan bidra till att förbättra industrins konkurrenskraft och öka integrationen mellan de olika politiska instrument som är av betydelse för industrins konkurrenskraft.

2) RÄTTSAKT

Kommissionens meddelande av den 11 december 2002 om industripolitiken i ett utvidgat Europa [KOM (2002) 714 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning].

3) SAMMANFATTNING

Bakgrund

Meddelandet tillkom mot bakgrund av de mål som uppsattes av Europeiska rådet i Lissabon 2000 och i Göteborg 2001. I ett tidigare meddelande varnade kommissionen för att den rådande ekonomiska recessionen kunde äventyra Lissabon-målet att Europeiska unionen (EU) år 2010 skulle "vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med förmåga att skapa en varaktig tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och större social sammanhållning". Därtill underströk Europeiska rådet i Göteborg behovet att främja det mål om hållbar utveckling som skall uppnås samtidigt inom den ekonomiska, den sociala och den ekologiska pelaren.

Industripolitiken spelar en viktig roll i Europeiska unionens strävan att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen.

I meddelandet lämnas en kortfattad överblick över industrin i EU med dess starka och svaga sidor och de effekter granskas som den framtida utvidgningen av unionen kommer att medföra. En allmän översikt lämnas över de utmaningar som den europeiska industrin kommer att stå inför och ett antal åtgärder föreslås för att göra industrin mer konkurrenskraftig.

Överblick över den europeiska industrin

Ställda inför en växande global konkurrens har de flesta industrisektorer i Europa gjort stora ansträngningar att förbättra sin produktionsinfrastruktur och införa nya organisationsformer.

Som en följd av vissa betydelsefulla nya faktorer som den inre marknadens växande betydelse och införandet av euron, förekom det en betydande fusions- och förvärvsaktivitet i synnerhet inom tjänstesektorn inom EU under andra hälften av 1990-talet.

Den europeiska industrin är en viktig aktör inom världshandeln. EU:s minskade andel av världshandeln är relativ då EU:s andel sjönk från i genomsnitt 19,3 % under perioden 1991-1995 till 18,4 % 2002 medan dess främsta konkurrenter noterade större förändringar. Under samma period sjönk nämligen Förenta staternas andel av världshandeln från 15,1 % till 12,1 % och Japans andel från 12,2 % till 8,2 %. EU:s handelsbalans har därtill visat ett överskott under nio av de tio senaste åren.

Trots företagens efterfrågan på mer kvalificerad arbetskraft är utbildningsnivåerna inte tillräckligt höga. Den genomsnittliga utbildningslängden för den arbetande befolkningen inom Europeiska unionen ökar förvisso men läget är trots detta sämre än i Förenta staterna och Japan. Den genomsnittliga utbildningslängden i Europeiska unionen uppgår till 87 % respektive 90 % av genomsnitten i Förenta staterna och Japan. De offentliga utgifterna på utbildningsområdet uttryckta som procentuell andel av BNP har också minskat från 5,7 % 1990 till 5 % 2001.

Arbetsproduktivitetstillväxten (tillväxten av BNP dividerad med antalet anställda) i EU mellan 1995 och 2001 låg under (1,2 %) den tillväxt som noterades i Förenta staterna (1,9 %) under samma period medan jämförelsen fortfarande föll ut till EU:s fördel under perioden 1985-1990. Två viktiga orsaker till denna negativa utveckling undersöks: för det första att investeringar på området för informations- och kommunikationsteknik (IKT) inte har lett till tillräckliga produktivitetshöjningar och för det andra en bristande innovationsanda som visar sig i en låg andel av patent samt av forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) jämfört med Förenta staterna och Japan. Inom vissa industrisektorer som elektronik, bioteknik eller nanoteknik ligger EU efter sina konkurrenter.

Trots att de små och medelstora företagen svarar för ca två tredjedelar av sysselsättningen och 60 % av det totala mervärdet, blir få av dem tillräckligt stora för att verkligen kunna konkurrera med de stora och dominerande aktörerna på hemmamarknaden eller träda in på utländska marknader.

Utvidgning

Det finns stora skillnader i tillverkningsindustrins struktur mellan nuvarande och blivande medlemsstater. Detta beror både på att industrin i de blivande medlemsstaterna inte är lika specialiserad som i de nuvarande och på att den fortfarande är mer inriktad på lågtekniska sektorer som livsmedel och drycker, textilier, basmetallindustrier och förädling av trävaror. Under de senaste åren har emellertid stora framsteg gjorts när det gällt att öka arbetsproduktiviteten, även om den i samtliga fall fortfarande bara uppgår till högst 50 % av genomsnittet i EU.

Företag i alla sektorer kommer att ställas inför ett svårare kostnadsklimat när det gäller att följa gemenskapens regelverk, inte minst miljölagstiftningen, problemen att få tillgång till finansiering, otillräckliga stödinstitut osv. Samtidigt kan små och medelstora företag i de nuvarande medlemsstaterna, främst i gränsregionerna, komma att möta ny konkurrens.

EU:s utvidgning ger företagen nya möjligheter att omorganisera för att bli mer konkurrenskraftiga. Mot bakgrund av skillnaderna i lönestruktur och tekniska kvalifikationer har kandidatländerna tenderat att specialisera sig på lågkostnadsproduktion vilket avspeglas i begränsade omflyttningar av produktionen från de nuvarande medlemsstaterna till kandidatländerna. Många företag i EU har förvärvat företag från kandidatländerna för att dra nytta av lokala tekniska insatstjänster och yrkeskunskaper.

De industripolitiska utmaningarna

I meddelandet anges följande faktorer som de främsta industripolitiska utmaningar som Europeiska unionen står inför:

• Globaliseringen: geografiskt läge är fortfarande en avgörande faktor för forskning och innovation. Det är därför viktigt att göra EU mer attraktivt som produktionsplats.
• Den tekniska utvecklingen: Det erfordras att kombinera informations- och kommunikationsteknik, nya företagslednings- och organisationsmetoder och uppbyggnad av välutbildad arbetskraft för att uppnå väsentliga förbättringar av konkurrenskraften.
• Innovationens och entreprenörskapets roll: Företagens konkurrenskraft är bl. a. beroende av att det ständigt etableras nya företag och att befintliga företag växer, särskilt i tider med snabb teknisk utveckling. Den europeiska industrin måste också baseras på utveckling och ekonomiskt utnyttjande av nya eller förbättrade produkter och tjänster och på optimering av tillverkningsprocesserna. Europa måste öka satsningarna på FoU-verksamhet i förhållande till BNP eftersom Europeiska unionen ligger efter sina viktigaste konkurrenter på detta område.
• Hållbar utveckling och nya samhällskrav: En ytterligare utmaning är de ökade krav på säkerhet, hälso- och konsumentskydd samt socialt skydd som delvis beror på allmänhetens oro över att viss ny teknik får konsekvenser som påverkar miljön och folkhälsan eller är av etisk karaktär. Det är därför viktigt att skapa lämplig balans mellan Lissabon- och Göteborgsmålen.

Framtidsutsikter

En stor del av meddelandet ägnas åt den framtida industripolitiken och möjligheterna att förbättra industrins konkurrenskraft.

Ramvillkoren: Ramvillkoren är avgörande för företagens konkurrenskraft. Trots valutaunionen, den inre marknaden och avregleringen av vissa sektorer som telekommunikations-, energi- och transportsektorerna, är insatserna fortfarande otillräckliga för att införa ett företagsvänligare klimat. Följande faktorer är särskilt skadliga i detta sammanhang då de begränsar företagens möjligheter att utveckla sin verksamhet:

• Lagstiftningshinder.
• Tekniska hinder.
• Bristfällig finansiell omgivning.
• Brist på skydd för immateriell äganderätt då det inte finns något gemenskapspatent.
• Skillnader i indirekt beskattning av och nationella skattesystem för företag.
• Bristfälliga regler för företagsstyrning.

En mer systematisk strategi för industripolitiken: Europeiska unionen har utvecklat flera strategier för att förbättra företagsklimatet:

• På EU-nivå har syftet varit att begränsa regleringen till de grundläggande krav som gäller produktsäkerhet eller driftskompatibilitet, att ge tillverkare möjlighet att lämna en egen försäkran om att grundläggande krav är uppfyllda, att stimulera standardiseringsorganisationerna att utforma harmoniserade europeiska standarder och att införa en konsekvensanalys av juridiska och politiska åtgärder för att mäta de sannolika effekterna av alternativa åtgärder på olika kategorier av berörda i linje med kommissionens handlingsplan 2002 [pdf] (FR) .
• På områden där medlemsstaterna främst har behörighet bör den nya öppna samordningsmetoden användas. Denna metod bygger på resultattavlor, jämförelser mellan enskilda medlemsstaters resultat, utbyte av goda metoder och uppsättande av kvantitativa mål.

Att förbättra integreringen av EU:s politik på olika områden: Företagens konkurrenskraft påverkas av politik på en rad olika områden. I artikel 157 i EG-fördraget fastslås att Europeiska gemenskapen skall bidra till att förverkliga industripolitikens mål genom politik på andra områden. Det är därför viktigt att säkerställa en lämplig integrering av EU:s politik på olika områden som kan bidra till att uppnå dessa mål. Det gäller handelspolitik, politiken för den inre marknaden, transport- och energipolitik, forsknings- och utvecklingspolitik, konkurrenspolitik, regionalpolitik och makroekonomisk politik. För att förena de mål som uppsattes av Europeiska rådet i Lissabon med dem som fastställdes av Europeiska rådet i Göteborg och för att samtidigt eftersträva målen inom den ekonomiska, sociala och den ekologiska pelaren inom ramen för hållbarhetsstrategin måste också andra politikområden beaktas. Till dessa hör social- och sysselsättningspolitik, yrkesutbildningspolitik, konsumentskydds-, folkhälso- och miljöskyddspolitik och politiken för företagens sociala ansvar.

Utvidgning, global samhällsstyrning och övergripande strategi: Vissa av de industripolitiska instrumenten bör anpassas till kandidatländernas särskilda behov såsom åtgärder för att skapa en miljö som gynnar fortbildning och utveckling av små och medelstora företag.

Europeiska unionen hyser stort intresse för att fortsätta arbetet att utarbeta globalt accepterade principer på områdena för miljöskydd, konsumentsäkerhet samt sociala och arbetsrättsliga standarder så att de europeiska företagen inte missgynnas jämfört med sina internationella konkurrenter.

Industripolitiken kommer även fortsättningsvis att vara av övergripande karaktär. Detta avspeglas t. ex. i de politiska insatserna för att främja entreprenörskap eller innovation. En sektorsinriktad strategi kommer emellertid också att krävas för att ta hänsyn till särdragen inom vissa industrisektorer: stålsektorns behov av forskning och utveckling, miljöskydd och konsumentskydd inom kemi- och biotekniksektorerna, den ännu ofullbordade inre marknaden inom flyg- och rymdindustrin liksom överkapaciteten inom telekommunikationssektorn.

Särskilda uppgifter för Europeiska unionen: Följande insatser bör fortsätta:

• Främjande av innovation, kunskaper och forskning genom:

- att förverkliga det mål som sattes upp vid Europeiska rådets möte i Barcelona att öka investeringarna i FoU inom EU så att de motsvarar 3 % av BNP 2010,

- att utveckla tekniska plattformar för att främja samarbete mellan de berörda och utforma en långsiktig strategi för FoU och innovation. Detta skulle garantera synergi mellan myndigheter, användare, lagstiftare, industri, konsumenter och centra för högteknologi,

- att investera i immateriella tillgångar och humankapital så att befintliga kunskaper kan utnyttjas så effektivt som möjligt och få maximal spridning,

- att genomföra ett närmare studium av försvarsindustrin som utmärker sig genom att den är beroende av statliga order och att den ligger långt framme inom forskning och innovation.

• Stimulans av entreprenörskap genom:

- att öka entreprenörskapet genom att förbättra företagsklimatet,

- att underlätta företagens tillgång till finansiering i början och mitten av deras livscykel,

- att förbättra yrkeskunskaperna,

- att minska byråkrati och sänka skatter.

• Marknadsföring av miljövänligare produkter som lagstiftare och konsumenter i allt högre grad efterfrågar genom:

- att främja en kommersiellt bärkraftig återvinningssektor,

- att införa frivilliga avtal,

- att sprida ren teknik,

- att utveckla användningen av miljöstyrning.

Senast ändrat den 23.06.2006