Uppdelning av befogenheter inom EU

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Artikel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt– EU:s befogenhetskategorier och befogenhetsområden

Europeiska unionen (EU) har endast de befogenheter (den makt) som man fått tilldelade enligt fördragen (principen om tilldelade befogenheter). Enligt denna princip får EU endast agera inom gränserna för de befogenheter som man fått tilldelade av EU:s medlemsstater i fördragen för att nå de mål som anges där. Befogenheter som inte tilldelats EU i fördragen förblir hos medlemsstaterna.

I Lissabonfördraget klargörs uppdelningen av befogenheter mellan EU och dess medlemsstater. Dessa befogenheter är uppdelade i följande tre huvudkategorier:

• EU:s exklusiva befogenheter.
• Delade befogenheter.
• Stödjande befogenheter.

Tre huvudtyper av befogenheter

EU har exklusiv befogenhet att ingå internationella avtal på vissa villkor.

• 1.
  EU:s exklusiva befogenheter (artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – EUF-fördraget). Områden där endast EU kan lagstifta och anta bindande rättsakter. Medlemsstaterna får göra detta själva endast om de fått befogenhet av EU att genomföra dessa rättsakter. EU har exklusiv befogenhet på följande områden:

  • Tullunionen.
  • Fastställande av regler för konkurrens som är nödvändiga för den inre marknadens funktion.
  • Den monetära politiken för länder i euroområdet.
  • Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.
  • Den gemensamma handelspolitiken.
• 2.
  Delade befogenheter (artikel 4 i EUF-fördraget). EU och dess medlemsstater kan lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna utövar egen befogenhet när EU inte utövar, eller har beslutat att inte utöva, sin egen befogenhet. Delad befogenhet mellan EU och dess medlemsstater gäller på följande områden:

  • Inre marknaden.
  • Socialpolitiken (men bara i fråga om aspekter som särskilt anges i fördraget).
  • Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (regionalpolitiken).
  • Jordbruk och fiske (med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser).
  • Miljö.
  • Konsumentskydd.
  • Transport.
  • Transeuropeiska nät.
  • Energi.
  • Ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa.
  • Gemensamma säkerhetsangelägenheter i fråga om folkhälsa (dock endast sådana aspekter som definieras i EUF-fördraget).
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden.
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd.
• 3.
  Stödjande befogenheter (artikel 6 i EUF-fördraget). EU kan endast ingripa för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder. Juridiskt bindande EU-rättsakter får inte kräva att medlemsstaternas lagar eller förordningar harmoniseras. Stödjande befogenheter gäller följande politikområden:

  • Skydd för och förbättring av människors hälsa.
  • Industri.
  • Kultur.
  • Turism.
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott.
  • Civilskydd.
  • Administrativt samarbete.

Särskilda befogenheter

EU kan vidta åtgärder för att säkerställa att medlemsstaterna samordnar sin ekonomiska politik, socialpolitik samt arbetsmarknadspolitik på EU-nivå.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av särskilda institutionella funktioner, såsom att Europeiska kommissionen och Europaparlamentet är begränsat delaktiga i beslutsfattandeförfarandet och att alla lagstiftningsverksamheter är uteslutna. Denna politik definieras och genomförs av Europeiska rådet (som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer) och av Europeiska unionens råd (som består av en representant för varje medlemsstat på ministernivå). Europeiska rådets ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik representerar EU i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Utövande av befogenhet

Utövandet av EU:s befogenheter är underställt två grundläggande principer som fastställs i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen.

• Proportionalitet. Innehållet i och omfattningen av EU:s åtgärder får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördragen.
• Subsidiaritet. På de områden där EU inte har exklusiv befogenhet får EU vidta en åtgärd endast om – och i den mån som – målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför bättre kan uppnås på EU-nivå.

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Första delen – Principerna – Avdelning I – Unionens befogenhetskategorier och befogenhetsområden – Artikel 2 (EUT C 202, 7.6.2016, s. 50).

Senast ändrat 24.02.2022