Grundläggande rättigheter och icke-diskriminering

INLEDNING

De grundläggande rättigheterna behandlas inte i några specifika bestämmelser i grundfördragen. Därför har det varit Europeiska gemenskapernas domstol som gradvis utarbetat ett effektivt system för att garantera de grundläggande rättigheterna inom Europeiska unionen.

Domstolens verksamhet har byggt på två huvudfaktorer:

Amsterdamfördragets författare har haft som målsättning att formellt bekräfta respekten för de mänskliga rättigheterna genom att ge dem en särskild plats i fördraget. I det nya fördraget fastställs särskilt följande:

TILLBAKABLICK

De grundläggande rättigheternas ställning i gemenskapsfördragen har förstärkts avsevärt under loppet av den europeiska uppbyggnaden. Till att börja med behandlades de inte som en central fråga av författarna till Paris- eller Romfördragen. Det kan delvis förklaras av att grundfördragen i första hand rörde vissa sektorer. Parisfördraget, genom vilket Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) inrättas, rör relativt avgränsade områden, nämligen stål- och kolindustrin. När försöket att skapa Europeiska försvarsgemenskapen och den vidhängande politiska unionen misslyckades 1954 fortsatte man samarbetet inom vissa sektorer. Romfördragen som inrättade Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) respektive Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) är uttryck för detta. Även om EEG har ett vidare syfte, rör alla tre fördragen klart definierade ekonomiska områden.

En grundlag av konstitutionellt slag med en högtidlig förklaring om de grundläggande rättigheterna hade ingen plats i dessa sektorsfördrag. Det var inte lämpligt att införa några sådana bestämmelser i dem, och dessutom fanns redan Europarådets konventionen om mänskliga rättigheter från 1950, som avsågs effektivt garantera de mänskliga rättigheterna i Europa.

Synen utvecklades med tiden genom att Europeiska gemenskapernas domstol genom sin rättspraxis införde en kontroll av respekten för de grundläggande rättigheterna. Domstolens syfte var att säkerställa denna respekt genom gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna inom gemenskapsrättens område. Domstolens praxis har sålunda erkänt sådana rättigheter som äganderätten och det fria utövandet av näringsverksamhet, vilka är väsentliga för en väl fungerande inre marknad. Domstolen har uttalat att de grundläggande rättigheterna omfattas av gemenskapsrättens allmänna principer och att de grundas på två källor:

Europaparlamentet, kommissionen och rådet avgav 1977 en gemensam förklaring där de bekräftade sin vilja att fortsätta respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de följer av de källor domstolen fastställt. Ett nytt steg togs 1986 i ingressen till Europeiska enhetsakten, där främjandet av demokratin genom dessa grundläggande rättigheter omnämns.

I Fördraget om Europeiska unionen fastställs i artikel 6.2 (f.d. artikel F) följande: "Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner."

Parallellt väcktes tanken på att ansluta gemenskapen till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Rådet beslöt att begära domstolens yttrande om huruvida fördragen var förenliga med ett förslag till anslutning till konventionen. I sitt yttrande av den 28 mars 1996 ansåg domstolen att gemenskapen inte i gemenskapsrättens dåvarande skede hade behörighet att ansluta sig till den.

Efter hand som den europeiska uppbyggnaden har gått vidare har Europeiska unionens verksamhetsområden gradvis utvidgats. Det är ett uttryck för medlemsstaternas vilja att gemensamt vidta åtgärder inom områden som hittills varit strikt nationella (exempelvis inre säkerhet eller kampen mot rasism och främlingsfientlighet). Utvecklingen går utöver de områden som uppbyggnaden inleddes med och berör medborgarnas dagliga liv. Det finns därför ett behov av att ge ett tydligt uttryck för att respekten för de grundläggande rättigheterna utgör en grundprincip för Europeiska unionen. Amsterdamfördraget svarar mot detta behov.

PRINCIPER

Genom Amsterdamfördraget förtydligas artikel 6 (f.d. artikel F) i Fördraget om Europeiska unionen. Det fastställs att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna.

Ingressen till Fördraget om Europeiska unionen att ändras genom tillägg av ett stycke där medlemsstaterna bekräftar den vikt som de fäster vid de grundläggande sociala rättigheterna såsom dessa fastställs i den europeiska sociala stadgan från 1961 och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter.

Före Amsterdamfördragets ikraftträdande framhölls i artikel F.2 i Fördraget om Europeiska unionen respekten för de rättigheter som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Verkan av artikel F.2 begränsades emellertid av f.d. artikel L (artikel 46 efter omnumrering), där det angavs att Europeiska gemenskapernas domstols behörighet inte omfattade artikel F.2. Eftersom domstolens uppgift är att säkerställa respekten för lag och rätt vid tolkning och tillämpning av fördraget, var ställningen för de grundläggande rättigheterna svag.

Genom Amsterdamfördraget garanteras tillämpningen av artikel 6.2, eftersom artikel 46 i fördraget ändras. Sålunda är domstolen behörig om gemenskapsinstitutionerna brister vid tillämpningen av de grundläggande rättigheterna.

EN MEDLEMSSTATS ÅSIDOSÄTTANDE AV DE PRINCIPER SOM UNIONEN GRUNDAS PÅ

Amsterdamfördraget förklarar att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna. Samtidigt anges bestämmelser för hur unionen skall agera mot en medlemsstat som åsidosätter dessa principer.

Att konstatera åsidosättandet

På förslag av kommissionen eller av en tredjedel av medlemsstaterna konstaterar rådet, som sammanträder på stats- eller regeringschefsnivå, att en medlemsstat "allvarligt och ihållande" åsidosätter grundläggande principer. Europaparlamentets skall ge sitt samtycke genom beslut med två tredjedelar av de avgivna rösterna, vilka skall representera en majoritet av parlamentets ledamöter. Vidare skall den ifrågavarande medlemsstatens regering uppmanas att framföra sina synpunkter i frågan.

Att en medlemsstat avstår från att rösta hindrar inte enhällighetsbeslut då rådet konstaterar ett åsidosättande.

Att tillfälligt upphäva medlemsstatens rättigheter

Efter att ett allvarligt och upprepat åsidosättande konstaterats får rådet (men är inte skyldigt att göra det) tillfälligt upphäva vissa av de rättigheter som medlemsstaten har till följd av fördraget. Denna medlemsstats skyldigheter fortsätter dock att vara bindande.

Det tillfälliga upphävandet av rättigheter kan exempelvis innebära ett förbud att rösta i rådet för företrädaren för den medlemsstat som åsyftas.

Under denna andra fas beslutar rådet med kvalificerad majoritet utan att beakta rösterna från den ifrågavarande medlemsstaten.

Att ändra eller återkalla det tillfälliga upphävandet

När den situation som lett till det tillfälliga upphävandet har förändrats, beslutar rådet om att återkalla eller ändra åtgärderna.

Rådet beslutar då med kvalificerad majoritet utan att beakta rösterna från den ifrågavarande medlemsstaten.

KAMP MOT DISKRIMINERING

I Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställs i artikel 12 (f.d. artikel 6) att all diskriminering på grund av nationalitet skall vara förbjuden. Dessutom nämns i artikel 141 (f.d. artikel 119) principen om icke-diskriminering mellan män och kvinnor, men endast beträffande lika lön.

Genom Amsterdamfördraget förstärks principen om icke-diskriminering genom tillägg av två bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen när det nya fördraget ratificerats.

Den nya artikel 13

Denna artikel kompletterar artikel 12 som redan nämner diskriminering grundad på nationalitet. Enligt den nya artikeln kan rådet vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

När rådet fattar beslut enligt artikel 13 skall det ske med enhällighet på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet.

Förklaringen om personer med funktionshinder

I den nya artikel 13 nämns kampen mot diskriminering på grund av funktionshinder. Den regeringskonferens som utarbetat Amsterdamfördraget har velat stärka denna garanti genom en förklaring som infogats i slutakten. Enligt förklaringen skall gemenskapens institutioner beakta funktionshindrade personers behov när de beslutar om åtgärder rörande tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning.

JÄMSTÄLLDHET MELLAN MÄN OCH KVINNOR

I Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen anges i artikel 2 att gemenskapen har till uppgift att främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet, en tillväxt som tar hänsyn till miljön, en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna. I artikel 3 görs en uppräkning av de olika åtgärder som gemenskapens verksamhet omfattar för att uppnå de mål som anges i artikel 2.

I Amsterdamfördraget kompletteras dessa två bestämmelser med frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor, som för närvarande endast behandlas i artikel 141 (f.d. artikel 119) i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (som har mer begränsad räckvidd eftersom den bara rör lika lön). Konkret har två tillägg gjorts:

Ändring av artikel 2

Jämställdhet mellan män och kvinnor införs i uppräkningen av gemenskapens målsättningar.

Ändring av artikel 3

En ny punkt med följande lydelse läggs till:

"I all verksamhet som avses i denna artikel skall gemenskapen syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och att främja jämställdhet mellan dem."

BEHANDLING AV PERSONUPPGIFTER

Gemenskapens viktigaste åtgärd inom detta område är direktivet från 1995 om fysiska personers skydd i fråga om behandling av personuppgifter och om fri rörlighet för sådana uppgifter. I brist på specifik rättslig grund grundar detta direktiv sig på artikel 95 (f.d. artikel 100a) i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen om tillnärmning av lagstiftning inom ramen för den inre marknaden (artikel 95 efter omnumreringen).

Den fria rörligheten för personer skapar ett behov av informationssystem på europeisk nivå. Inför denna utveckling, och för att stärka skyddet för personer genom att utvidga det till gemenskapsinstitutionerna, införs genom Amsterdamfördraget en ny artikel i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Ny artikel 286

Denna artikel delas upp i två stycken som stadgar att: