9.6.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 152/47

(1)

Under 2011 beviljades företaget Finnfjord AS (nedan kallat Finnfjord) 175 miljoner norska kronor i statligt stöd från Energifonden (se nedan) för byggandet av ett energiåtervinningssystem på sin anläggning för tillverkning av ferrokisel. Beviljandet av stödet godkändes av myndigheten genom beslut nr 39/11/KOL (1).

(2)

Efter diskussioner före anmälan som inleddes i november 2012 anmälde de norska myndigheterna, genom en skrivelse av den 26 juni 2013, kompletterande stöd från Innovasjon Norge (nedan kallat IN) till Finnfjord, i enlighet med artikel 1.3 i del I av protokoll 3 (2). Det är denna åtgärd som är föremål för detta beslut.

(3)

Genom en skrivelse av den 5 juli 2013 (3) begärde myndigheten kompletterande upplysningar från de norska myndigheterna. De norska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 19 augusti 2013 (4). Genom en skrivelse av den 28 augusti 2013 (5) begärde myndigheten ytterligare upplysningar. De norska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 18 september 2013 (6). Genom en skrivelse av den 13 november 2013 (7) underrättade myndigheten de norska myndigheterna om att den hade antagit beslut nr 445/13/KOL om att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende den anmälda åtgärden.

(4)

Genom e-post av den 21 februari 2014 (8) inkom de norska myndigheterna med sina synpunkter på beslutet. Den 10 april 2014, efter långvariga diskussioner mellan de norska myndigheterna och Finnfjord om konfidentiell information, offentliggjordes beslutet i Europeiska unionens officiella tidning och EES-supplementet till denna (9). Finnfjord var den enda tredje part som inkom med synpunkter (10). Genom en skrivelse av den 13 maj 2014 (11) översändes dessa synpunkter till de norska myndigheterna. De norska myndigheterna inkom med synpunkter på synpunkterna från tredje part genom en skrivelse av den 6 juni 2014 (12). Genom e-post av den 25 september 2014 (13) inkom Finnfjord med ytterligare synpunkter. Genom e-post av den 8 oktober 2014 (14) begärde myndigheten ytterligare upplysningar från Finnfjord. Finnfjord svarade genom e-post av den 24 och 27 oktober 2014 (15). Genom en skrivelse av den 27 oktober 2014 (16) vidarebefordrades de kompletterande synpunkterna och upplysningarna till de norska myndigheterna. De norska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 12 november 2014 (17). Mellan november 2014 och januari 2015 hade myndigheten informella kontakter via e-post och telefon med de norska myndigheterna och Finnfjord.

(5)

Den anmälda föreslagna åtgärden är ett direkt bidrag på 16 miljoner norska kronor från IN till Finnfjord. Det är avsett att delvis täcka kostnadsökningarna från [680–720] miljoner norska kronor till [cirka 800] miljoner norska kronor för projektet.

(6)

IN informerade Finnfjord om sitt beslut att bevilja den anmälda åtgärden genom en skrivelse av den 10 december 2012.

(7)

IN har förklarat att Finnfjord behövde ytterligare [80–95] miljoner norska kronor för att slutföra energiåtervinningsprojektet. De 16 miljoner norska kronorna täckte därför endast en del av kostnadsökningarna.

(8)

IN beviljade Finnfjord samtidigt med det direkta bidraget på 16 miljoner norska kronor även ett lån på 18 miljoner norska kronor. Vid tidpunkten för detta hade Finnfjord redan lånat 100 miljoner norska kronor från IN i samband med samma projekt. Inget av lånen har anmälts till myndigheten. IN anser att lånen har beviljats på marknadsmässiga villkor och att de därför inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

(9)

Samtidigt med lånet på 18 miljoner norska kronor från IN säkrade Finnfjord ett lån på [45–60] miljoner norska kronor från finansinstitutet SpareBank 1 Nord-Norge (nedan kallat SNN). Finnfjords befintliga lån från SNN i samband med projektet uppgick till [300–325] miljoner norska kronor.

(10)

Det direkta bidraget på 16 miljoner norska kronor och de två lånen på 18 miljoner norska kronor respektive [45–60] miljoner norska kronor täckte tillsammans kostnadsökningen på [80–95] miljoner norska kronor.

(11)

IN är ett offentligt organ som inrättats genom lagen om Innovasjon Norge (18). Det ägs av norska staten genom Kommunal- og regionaldepartementet (51 %) och av samtliga 19 norska länsmyndigheter (49 %). IN finansieras med offentliga medel.

(12)

Enova (nedan kallat Enova) är ett statligt affärsverk (19) som ägs helt av norska staten genom Olje- og energidepartementet. Enova ansvarar för förvaltningen av Energifonden, en statlig stödordning för främjande av miljöskydd, som godkändes av myndigheten genom beslut nr 125/06/KOL (20) och beslut nr 248/11/KOL (21). Enova finansieras med offentliga medel.

(13)

Inom ramen för Energifonden arrangerar Enova tävlingar om stöd där de vinnande projekten är de med de bästa energiresultaten per norsk krona erhållet stöd (22).

(14)

Enova betalar ut de sista 20 % av en enskild stödåtgärd först efter att ha godkänt en slutlig projektrapport (23). Enligt ett pressmeddelande från Finnfjord (24) startade energiåtervinningsprojektetet den 30 oktober 2012. Den 22 november 2012 godkände Enova den slutliga rapporten från Finnfjord, och den 23 november 2012 betalade Enova ut det sista stödbeloppet på 35 miljoner norska kronor (20 % av det totala stödbeloppet på 175 miljoner norska kronor).

(15)

Finnfjord är ett familjeägt aktiebolag. Den anläggning som det föreslagna stödet ges för ligger i Finnsnes i Troms fylke, det näst nordligaste länet i Norge.

(16)

I den anmälan som ledde till myndighetens beslut nr 39/11/KOL av den 9 februari 2011 om att godkänna stödet på 175 miljoner norska kronor från Enova till Finnfjord uppskattades budgeten för Finnfjords energiåtervinningsprojekt uppgå till 511,66 miljoner norska kronor. Stödet beviljades för ett byte av det befintliga kylsystemet mot en energiåtervinningsenhet. Avsikten var att Finnfjord årligen skulle generera 224 GWh elkraft och återvinna 125 GWh processånga. Den årliga energiproduktionen beräknades därmed uppgå till 349 GWh.

(17)

Enligt den aktuella anmälan hade den beräknade budgeten redan i februari 2011 ökat med 190 miljoner norska kronor, från 511,66 miljoner norska kronor till 700 miljoner norska kronor. Trots denna kraftiga ökning beslutade Finnfjords styrelse den 7 februari 2011 att gå vidare med projektet. Finnfjord ansökte vid denna tidpunkt inte om mer stöd. Det anmälda stödet är inte avsett att täcka de kostnadsökningar som ledde till att kostnaderna beräknades uppgå till 700 miljoner norska kronor.

(18)

Kostnadsökningen berodde främst på Finnfjords beslut att enbart inrikta projektet på elproduktion från ånga (och att inte återvinna processånga) genom att förvärva en mer kraftfull ångturbin. Turbinen beställdes den 7 januari 2011. Ett juridiskt bindande avtal avseende turbinen ingicks den 23 februari 2011. Genom en skrivelse av den 16 februari 2011 upplyste Finnfjord Enova om att man hade beställt en mer kraftfull turbin som skulle ge en årsproduktion på 344,5 GWh elenergi. Denna högre elproduktion var nästan lika hög som den beräknade totala produktionen el och ånga på 349 GWh. På grundval av detta begärde Finnfjord att ångproduktionen skulle uteslutas från det understödda projektet. Enova godkände denna förändring av projektet genom en skrivelse av den 17 februari 2011.

(19)

Under projektets gång försåg Finnfjord Enova med lägesrapporter. I sin rapport av den 30 april 2012 angav Finnfjord att ytterligare kostnader hade uppstått för turbinbyggnaden, ång- och kondenseringsrören och dikena. Dessa merkostnader uppgick till cirka 5 miljoner norska kronor. Finnfjord strävade fortfarande efter att de totala projektkostnaderna inte skulle överstiga de 700 miljoner norska kronor som beräknats för projektet.

(20)

I Finnfjords lägesrapport av den 29 juni 2012 uppgick de totala beräknade kostnaderna fortfarande till 700 miljoner norska kronor. Vid den här tidpunkten räknade man emellertid med att projektet skulle medföra merkostnader på [5–10] miljoner norska kronor. Denna kostnadsökning diskuterades av Finnfjords styrelse vid ett möte den 19 juni 2012. De norska myndigheterna har inte förklarat varför den totala kostnadsökningen på [10–15] miljoner norska kronor ([…]) inte ledde till att de totala beräknade kostnaderna på 700 miljoner norska kronor justerades i lägesrapporten av den 29 juni 2012.

(21)

De norska myndigheterna har förklarat att Finnfjord vid ett tillfälle under våren 2012 fört informella samtal med Enova om att få kompletterande stöd för att täcka merkostnaderna för projektet. Den 5 juli 2012, efter de informella kontakterna med Enova, lämnade Finnfjord in en formell ansökan om kompletterande stöd från Enova. Vid den tidpunkten hade Finnfjord reviderat sina beräkningar av de totala kostnaderna till [730–760] miljoner norska kronor.

(22)

De upplysningar som lämnats till myndigheten pekar på att Finnfjord, på grundval av en översyn av projektets budget som slutfördes den 31 juli 2012, hade kommit fram till att projektet skulle medföra merkostnader och att de totala kostnaderna beräknades öka till mellan [740] miljoner norska kronor och [cirka 800] miljoner norska kronor. De ökade kostnaderna rörde anpassningar av befintliga maskiner, av tre befintliga ugnar och av rökgångar samt på installationer i turbinanläggningen och andra byggnader, längre produktionsbortfall än väntat och slutförandet av arbetet och installationerna. Finnfjord begärde kompletterande stöd från Enova för att projektet skulle uppfylla de interna kraven på lönsamhet. I sin lägesrapport av den 12 september 2012 lämnade Finnfjord närmare upplysningar om orsakerna till kostnadsökningarna.

(23)

I början av augusti 2012 förde Finnfjord informella samtal med Enova om möjligheten att senarelägga arbetena på den tredje ugnen och klassificera dessa arbeten som ett separat projekt för att det skulle gå att ansöka om mer stöd från Enova med motiveringen att det var ett nytt projekt.

(24)

Genom en skrivelse av den 20 augusti 2012 avslog Enova stödansökan.

(25)

När Finnfjord styrelse sammanträdde den 25 september 2012 uppgick de totala beräknade kostnaderna till [cirka 800] miljoner norska kronor. Under mötet diskuterade Finnfjords styrelse följande tre handlingsalternativ:

(26)

Styrelsen beslutade sig för det tredje alternativet.

(27)

IN har försett myndigheten med ett utdrag ur styrelsemötesprotokollet rörande det tredje alternativet. När det gäller ansökningarna till Enova och IN om mer stöd anges följande i utdraget:

”Eventuella bidrag/lån från Enova och [IN] kommer att användas direkt för att minska det likviditetslån [från SNN] som [Finnfjord] har ansökt om” (25).

(28)

Enligt IN konstaterade styrelsen att det första alternativet i stort sett skulle innebära att projektet skulle finansieras på bekostnad av Finnfjords borgenärer, vilket inte skulle vara juridiskt lämpligt och inte heller någon hållbar lösning på lång sikt. IN menade också att styrelsen även ansåg det andra alternativet vara ogenomförbart eftersom en senareläggning av arbetena på den tredje ugnen skulle resultera i oacceptabelt höga kostnader.

(29)

I sina synpunkter på myndighetens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet har de norska myndigheterna angett att den slutliga totala kostnaden uppgick till [cirka 800] miljoner norska kronor. De norska myndigheterna har inte angett när detta slutligen fastställdes.

(30)

Den 28 augusti 2012 inledde Finnfjord en informell dialog med IN och SNN i syfte att erhålla de [80–95] miljoner norska kronor som behövdes för att finansiera slutförandet av projektet.

(31)

Genom en skrivelse av den 1 oktober 2012 ansökte Finnfjord formellt om ytterligare lån från SNN. Finnfjord ansökte om ytterligare lån och bidrag från IN den 11 oktober 2012, dock utan att ange något stödbelopp.

(32)

Det förefaller som om SNN före mitten av oktober 2012 hade erbjudit Finnfjord ett lån på [80–95] miljoner norska kronor. SNN angav dock som villkor för lånet att säkerheter ställdes på bekostnad av de säkerheter som ställts för ett befintligt lån från IN (26). IN godtog inte denna lösning. Finnfjord, SNN och IN förhandlade i stället fram följande finansieringspaket på [80–95] miljoner norska kronor:

(33)

Finansieringspaketet på [80–95] miljoner norska kronor formaliserades och godkändes av Finnfjord genom ett kompletterande samordningsavtal som undertecknades av SNN, IN och Finnfjord den 12 december 2012. Avtalet, som syftar till att reglera förhållandet mellan de tre parterna, omfattade låneavtalet mellan Finnfjord och SNN av den 12 december 2012 och låneavtalet mellan Finnfjord och IN av den 10 december 2012.

(34)

Medan lånen från IN och SNN redan har betalats ut, kommer stödet på 16 miljoner norska kronor till Finnfjord att betalas ut först efter det att myndigheten har godkänt stödet.

(35)

IN understryker att man vid tidpunkten för beslutet att villkorligt bevilja stödet på 16 miljoner norska kronor inte övervägde att låna ut pengarna till Finnfjord, eftersom företaget inte hade tillräckliga säkerheter för att täcka nya lån på upp till [80–95] miljoner norska kronor.

(36)

När det gäller varför Finnfjord inte ansökte om mer stöd från Enova i februari 2011 förklarar IN att Enova ensidigt hade minskat beloppet från 200 miljoner norska kronor och betonat att 175 miljoner norska kronor var en exceptionellt hög stödnivå och att inget annat projekt kunde räkna med att erhålla så stort stöd. Finnfjord ansåg därför att det inte var någon mening med att ansöka om mer stöd. Företaget ändrade emellertid inställning när det fick kännedom om att Enova hade beslutat att bevilja ett stöd på 350 miljoner norska kronor till ett nästan identiskt projekt som genomförs av Elkem AS (28).

(37)

IN har lämnat in en reviderad kalkyl där hänsyn tas till myndighetens kommentarer i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet. Med hänsyn till den slutliga projektkostnaden på [cirka 800] miljoner norska kronor, projektets längd på 15 år och en fastställd gradvis ökning av elproduktionen under de första tre åren till en årlig maxkapacitet på 344,5 GWh beräknas avkastningsgraden enligt Enovas modell ligga på [cirka 9] % om stödet på 16 miljoner norska kronor inte genomförs. Om stödet genomförs skulle avkastningsgraden vara [cirka 11] %. IN hävdar att projektet därför inte är lönsamt med tanke på Finnfjords allmänna investeringspolicy enligt vilken en avkastningsgrad på [10–20] % krävs för investeringar utanför företagets kärnverksamhet.

(38)

IN betonar att Finnfjord hade baserat sitt beslut att gå vidare med projektet på sina egna interna beräkningar, som skiljer sig från de beräkningar som angetts ovan (som är baserade på Enovas modell). IN konstaterar att man inte har fått ta del av Finnfjords interna beräkningar och att IN:s och Enovas till synes motstridiga åsikter troligen beror på skillnaden mellan Enovas och IN:s interna regler och rutiner.

(39)

Finnfjord hänvisar till vad den anser vara en uppenbar motsägelse i myndighetens beslut, nämligen att myndigheten å ena sidan inte utesluter att stödet skulle kunna ha en stimulanseffekt i det aktuella fallet, å andra sidan tar upp frågan om Finnfjord övervägde att stoppa, minska omfattningen på eller skjuta upp projektet. Finnfjord betonar att även om dess styrelse fram till styrelsemötet den 25 september 2012 hade för avsikt att slutföra projektet, bör detta inte anses vara ett uttryck för en önskan eller förmåga att slutföra projektet till varje pris. Enligt företaget framgår det tydligt av de fakta och siffror som gjorts tillgängliga för myndigheten att Finnfjord inte skulle kunna betala för slutförandet av projektet utan ytterligare finansiering. Finnfjord hade inte några ytterligare säkerheter att ställa och skulle alltså inte ha kunnat säkra ytterligare lånefinansiering. Finnfjord avvisar därför preliminärt myndighetens åsikt att stödet kunde anses vara ett välkommet men inte absolut nödvändigt inslag i finansieringspaketet.

(40)

Liksom IN understryker Finnfjord att beslutet att minska stödet från Enova från 200 miljoner norska kronor till 175 miljoner norska kronor var ett ensidigt policybeslut fattat av Enovas styrelse. Finnfjord pekar på vad företaget anser vara ett antal inkonsekvenser i Enovas uttalanden om stimulanseffekten av kompletterande stöd till projektet och betonar att Enovas och IN:s till synes motstridiga åsikter om stödets stimulanseffekt saknar betydelse eftersom Enovas policy är mer restriktiv än vad miljöskyddsriktlinjerna medger (29).

(41)

När det gäller bedömningen av om stöd är ett lämpligt instrument verkar Finnfjord avvisa åsikten att denna bedömning bör göras på grundval av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet och hänvisar i stället till beslut nr 39/11/KOL, där myndigheten ansåg att det första beviljandet av 175 miljoner norska kronor i stöd var ett lämpligt instrument för att stimulera till investeringar i projektet innan det genomfördes.

(42)

När det gäller frågan om stödets proportionalitet betonar företaget att kostnaderna för projektet har blivit mer än dubbelt så höga som man ursprungligen hade räknat med. Avkastningsgraden på 12,35 % befinner sig i den nedre delen av det lönsamhetsintervall som Finnfjord kräver. Den reviderade avkastningsgraden på [cirka 9] % om stödet på 16 miljoner norska kronor inte skulle genomföras förklaras vara en betydligt lägre avkastningsgrad än vad Finnfjord skulle ha accepterat ”om man hade kunnat handla utifrån sin egna fria vilja”. Även avkastningsgraden på [cirka 11] % om stödet på 16 miljoner norska kronor skulle genomföras anses vara en relativ låg avkastningsgrad. Finnfjord anser beviljandet av stödet vara ett rimligt sätt att fördela bördan mellan IN och SNN och understryker att projektets lånekapital har ökat markant. Kreditrisken bärs av företaget ensamt. Finnfjord anser således att stödet uppenbarligen inte leder till överkompensation.

(43)

Kompletterande stöd från IN kommer enligt Finnfjord inte att undergräva Energifondens konkurrensmekanism. Finnfjord betonar att Energifondens konkurrensmekanism endast förhindrar att de minst effektiva projekten erhåller stöd då de ansökta beloppen överskrider ordningens budget. Företaget uppmanar myndigheten att överväga om inte en preferens för Energifondens konkurrensmekanism kan inkräkta på de norska myndigheternas rätt att organisera sin förvaltning av offentliga medel. I detta sammanhang anger Finnfjord att man tvivlar på att myndigheten, bortsett från bestämmelserna om kumulering, har en giltig rättslig grund som förhindrar att enskilda beviljanden av stöd inkräktar på en stödordnings funktion. Finnfjord förklarar att det anmälda stödet fördelas på ett öppet och transparent sätt.

(44)

Under den formella granskningens gång erhöll myndigheten en andra omgång synpunkter från Finnfjord, i egenskap av tredje part, där företaget förtydligar hur dess bristande likviditet under hösten 2012 skulle ha lett till att projektet stoppades om man inte hade erhållit det kompletterande finansieringspaketet, som i sin tur hade beviljats till följd av beviljandet av stöd från IN. Finnfjord hänvisar till myndighetens beslut i ärendet Helguvík Aluminium Smelter  (30) som underbyggande argument för varför det anmälda stödet till Finnfjord har en stimulanseffekt.

(45)

Företaget anger uttalanden från SNN, Finnfjords revisor och Finnfjords ordförande som bevis på att stödet är nödvändigt. Vidare inkommer företaget med en kalkyl med en uppdaterad beräkning av projektets nuvärde (som verifierats av IN), som pekar på en [marginellt negativ avkastning] % om stödet genomförs. Finnfjord hänvisar till myndighetens och kommissionens praxis (31) i fall som rör oförutsebara kostnader i innovativa projekt, där det befunnits vara förenligt med reglerna för statligt stöd att stöd beviljas som en procentandel av en okänd total kostnad snarare än som ett fast belopp.

(46)

På begäran av myndigheten tillhandahöll Finnfjord kopior av de två finansieringsavtal som ingåtts av SNN, IN och Finnfjord den 14 juni 2011 respektive den 12 december 2012, samt handlingar som rör avsaknaden av icke-pantsatta säkerheter.

(47)

De norska myndigheterna har inkommit med synpunkter på de två omgångarna synpunkter som Finnfjord inkommit med i egenskap av tredje part. De norska myndigheterna håller med Finnfjord och har förtydligat mindre sakfrågor rörande finansieringskällan för det föreslagna bidraget på 16 miljoner norska kronor. Eftersom medlen från respektive källor betalas ut på ett enhetligt sätt, har dessa förtydliganden inte visat sig vara avgörande för myndighetens bedömning av den anmälda åtgärden.

(48)

Artikel 61.1 i EES-avtalet har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemsstater, Eftastater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna.”

(49)

Detta innebär att en åtgärd utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet om följande villkor är kumulativt uppfyllda: åtgärden i) beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel ii) ger mottagaren en selektiv ekonomisk fördel iii) kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna och snedvrida konkurrensen.

(50)

Stödåtgärderna måste beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel. I detta sammanhang bör man komma ihåg att IN är ett offentligt organ. Dess bidrag finansieras av norska staten. Den anmälda åtgärden finansieras därför med statliga medel och överförs till Finnfjord under tillsyn av ett offentligt organ som kontrolleras av staten. Således anser myndigheten att det rör sig om statliga medel.

(51)

För att utgöra statligt stöd måste den anmälda åtgärden ge Finnfjord fördelar som innebär att företaget slipper kostnader som det normalt skulle behövt bära. Åtgärden måste dessutom vara selektiv såtillvida att den gynnar ”vissa företag eller viss produktion”. Det direkta bidraget på 16 miljoner norska kronor är en överföring av likvida medel som Finnfjord inte skulle ha erhållit i samband med sin normala verksamhet. Det föreslagna bidraget är avsett endast för Finnfjord. Därför drar myndigheten slutsatsen att detta direkta bidrag ger Finnfjord en selektiv ekonomisk fördel.

(52)

Åtgärden måste hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna i EES-avtalet för att betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1. Enligt fast rättspraxis anses det vara tillräckligt att en åtgärd stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom EES för att åtgärden ska anses hota att påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna och snedvrida konkurrensen mellan företag som är etablerade i olika EES-stater (32). Finnfjord producerar ferrokisel och mikrosilika, som företaget säljer på den europeiska marknaden (33). Således drar myndigheten slutsatsen att stödet påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna i EES-avtalet och snedvrider konkurrensen inom EES eftersom stödmottagaren är verksam inom en sektor där handel mellan avtalsslutande parter äger rum.

(53)

På grundval av ovanstående drar myndigheten slutsatsen att den anmälda åtgärden i form av ett direkt bidrag på 16 miljoner norska kronor från IN till Finnfjord utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

(54)

I artikel 1.3 i del I av protokoll 3 fastställs följande:”Eftas övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder […]. Staten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut”.

(55)

Genom en skrivelse av den 26 juni 2013 anmälde de norska myndigheterna stödåtgärden på 16 miljoner norska kronor. Stödet har beviljats på villkor att myndigheten godkänner stödet och har därför inte betalats ut.

(56)

Med tanke på de upplysningar som lämnats tycks stödet ha beviljats på grundval av en stödordning som inte anmälts till myndigheten eftersom de norska myndigheterna ansåg att stödordningen omfattades av den vid den tidpunkten gällande allmänna gruppundantagsförordningen (34). Bidragen från Enova och IN utgörs av investeringsstöd till ett och samma företag för ett och samma investeringsprojekt. De norska myndigheterna ansåg därför att stödet till Finnfjord måste anmälas separat eftersom det annars, om det anmäldes tillsammans med stödet från Enova, skulle överskrida tröskelvärdet för om beviljandet av individuellt stöd omfattas av anmälningsskyldigheten (35).

(57)

På grundval av ovanstående konstaterar myndigheten att de norska myndigheterna har uppfyllt sina skyldigheter i enlighet med artikel 1.3 i del I av protokoll 3.

(58)

IN hävdar att stödet till Finnfjord är förenligt med artikel 61.3 c i EES-avtalet i egenskap av stöd till miljöskydd. IN understryker att stödet inte utgör en form av undsättningsstöd.

(59)

På grundval av artikel 61.3 c i EES-avtalet kan ”stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner” anses vara förenligt med EES-avtalet när det inte påverkar handeln inom EES-området i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(60)

Genom beslut nr 39/11/ KOL godkände myndigheten det första stödet från Energifonden till Finnfjords energiåtervinningsprojekt efter att ha gjort en detaljerad bedömning av detta stöd i enlighet med kapitel 5 i miljöskyddsriktlinjerna. Myndigheten drog slutsatsen att det anmälda stödet från Enova bidrog till skyddet av miljön genom att uppmuntra Finnfjord att vidta en energisparande åtgärd som företaget inte skulle ha vidtagit utan stöd.

(61)

Den 16 juli 2014, efter att ha inlett det formella granskningsförfarandet, antog myndigheten en ny uppsättning riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020 (36) som ersätter miljöskyddsriktlinjerna (37). Myndigheten tillämpar riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi från och med dagen för deras antagande (38), även när det gäller beviljande av individuella stöd som anmälts före antagandet av dessa riktlinjer om den uppmanas att fatta beslut efter dagen för antagandet (39).

(62)

Myndigheten godkände stödet från Enova som en energibesparande åtgärd. Riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi innehåller inte något kapitel om energibesparingar, utan i stället har ett kapitel om energieffektivitet införts (40). Myndigheten bedömer det anmälda stödets förenlighet på grundval av detta kapitel om energieffektivitet i riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi.

(63)

Myndigheten noterar att dess bedömning i det aktuella fallet av huruvida den anmälda åtgärden är förenlig med EES-avtalet inte skulle ha avvikit nämnvärt om den i stället hade tillämpat miljöskyddsriktlinjerna. För att påvisa detta kommer hänvisningar att göras nedan till relevanta principer i såväl riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi som miljöskyddsriktlinjerna.

(64)

I samband med beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, och beslutet att den anmälda åtgärden skulle bedömas enligt de då gällande miljöskyddsriktlinjerna, betonade myndigheten att man med tanke på den förenlighetsbedömning som myndigheten redan hade gjort av stödet från Enova till Finnfjords energiåtervinningsprojekt inte tvivlade på att det kompletterande stödet syftar till att korrigera ett marknadsmisslyckande, eftersom dess belopp var relativt litet jämfört med det ursprungliga stödet. Dessutom, under förutsättning att stödet skulle ha en stimulanseffekt och vara nödvändigt, tvivlade myndigheten inte på att snedvridningen av konkurrensen och påverkan på handeln skulle vara begränsad så att det slutliga resultatet skulle bli positivt. Dessa frågor kommer därför inte att behandlas i det följande.

(65)

Föremålet för följande bedömning är huruvida det anmälda stödet har en stimulanseffekt och är nödvändigt.

(66)

Enligt riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi (41) måste stöd ha en stimulanseffekt för att vara förenligt med EES-avtalet. En avgörande faktor i förenlighetsbedömningen är huruvida det anmälda stödet är nödvändigt för att skapa ett verkligt incitament till investeringar som annars inte skulle genomföras. Det måste kontrolleras om stödet är nödvändigt för att skapa en stimulanseffekt avseende investeringen, det vill säga om stödet faktiskt bidrar till att förändra mottagarens beteende så att miljöskyddet förbättras (42).

(67)

I regel kommer myndigheten anse att ingen stimulanseffekt föreligger om projektet har inletts innan mottagaren har lämnat in sin ansökan om stöd (43). Eftersom ifrågavarande ärende rör kompletterande stöd som är avsett att täcka merkostnaderna för ett pågående projekt, kan myndigheten inte lita på presumtionen när det gäller en stimulanseffekt för stödansökningar som lämnats in innan arbetena påbörjats. I februari 2011 inledde Finnfjord projektet, vars kostnader uppgår till 700 miljoner norska kronor, på grundval av att 175 miljoner norska kronor hade beviljats i stöd.

(68)

Myndigheten utesluter emellertid inte att stöd till ett projekt som har påbörjats kan ha en stimulanseffekt när beviljandet av stöd entydigt garanterar slutförandet av ett projekt som annars inte skulle ha slutförts eller medför miljöskydd som annars inte skulle komma till stånd (44). Vid bedömningen av stödets stimulanseffekt mot bakgrund av detta måste den kontrafaktiska situationen undersökas noggrant, det vill säga man måste undersöka vad företaget skulle göra om inget stöd betalas ut.

(69)

Företaget slutförde projektet i oktober 2012 utan att stödet hade betalats ut. Mot bakgrund av de uppgifter och bevis som lagts fram anser myndigheten att Finnfjord inte verkligen övervägde att stoppa, minska omfattningen av eller skjuta upp projektet efter februari 2011 fram till projektets slutförande i oktober 2012. Närmare bestämt framgår det av de slutsatser som dragits vid styrelsemötet den 25 september 2012 att företaget inte verkligen övervägde att stoppa eller skjuta upp projektet, i sin helhet eller delvist, eller att minska dess omfattning eftersom detta skulle ha lett till orimligt höga kostnader. I protokollet från styrelsemötet den 25 september 2012 anges det att Finnfjord avsåg att ansöka om ytterligare lånefinansiering från SNN och ytterligare stöd från Enova och IN och att eventuellt stöd skulle användas direkt för att minska de lån som Finnfjord ansökte om hos SNN.

(70)

Denna slutsats har utan tvekan understötts av bolagets synpunkter på myndighetens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet. Företaget pekar visserligen på sitt behov av ytterligare [80–95] miljoner norska kronor i finansiering och verkar anse att själva situationen som företaget befann sig i tyder på att man övervägde att överge projektet, men samtidigt motsägs detta av andra uttalanden som företaget gjort där det hänvisas till avsaknaden av ”fri vilja” (se skäl 42) och, framför allt, av det faktum att Finnfjord slutförde projektet utan att stödet hade betalats ut.

(71)

Om bolaget inte ansåg sig ha något annat alternativ än att fortsätta projektet, skulle stödet inte ha gett företaget något incitament, eftersom företaget skulle ha slutfört projektet oavsett om stödet betalades ut eller inte. Med andra ord är det kontrafaktiska scenariot att Finnfjord skulle ha slutfört projektet utan förseningar och utan att minska dess omfattning även om stödet inte hade betalats ut.

(72)

Myndigheten är inte övertygad om att stödet verkligen var den utlösande faktorn för finansieringspaketet på [80–95] miljoner norska kronor och att det var nödvändigt för, i synnerhet, lånet på [45–60] miljoner norska kronor från SNN. Även om villkoret för lånet från SNN var att IN beviljade stödet på 16 miljoner norska kronor, betalades medlen (både från SNN och IN) ut utan att myndigheten först hade godkänt det kompletterande stödet. Detta visar att lånen var oberoende av bidraget. En borgenär som anger som villkor för ytterligare finansiering att stödet faktiskt betalas ut, skulle ha väntat på myndighetens godkännande innan ytterligare lånekapital betalades ut, om det är detta som avgör finansieringspaketets existens. Dessutom tyder de uppgifter som myndigheten erhållit inte på att Finnfjord skulle vara tvunget återbetala lånen omedelbart om myndigheten inte skulle godkänna stödet.

(73)

För att vara förenligt med EES-avtalet måste stödet vara nödvändigt. Stödet får inte subventionera kostnader för en verksamhet som företaget i alla händelser skulle ådra sig och får inte kompensera för den normala affärsrisken vid ekonomisk verksamhet (45). Men stöd för merkostnader på grund av oförutsebara yttre omständigheter som inte kan ses som en del av den normala affärsrisken i samband med den ekonomiska verksamheten i fråga skulle kunna anses vara förenligt med EES-avtalet (46).

(74)

Myndigheten konstaterar att Finnfjord i februari 2011, då företaget fick reda på att kostnaderna för projektet skulle öka från 511,66 miljoner norska kronor till 700 miljoner norska kronor, bestämde sig för att gå vidare med projektet utan att ansöka om ytterligare stöd. De kostnader som är relevanta för föreliggande undersökning är således ökningen på [80–95] miljoner norska kronor från 700 miljoner norska kronor till [cirka 800] miljoner norska kronor. Detta motsvarar en ökning med cirka […] %.

(75)

Baserat på den information som lämnats, och som framgår av skäl 22, berodde de ökade kostnaderna på anpassningar av befintliga maskiner, av tre befintliga ugnar och av rökgångar samt på installationer i turbinanläggningen och andra byggnader, längre produktionsbortfall än väntat och slutförandet av arbetet och installationerna. Detta är kostnadsökningar som företaget kan förväntas ta hänsyn till när det planerar för denna typ av projekt, och utgör en normal affärsrisk i samband med den ekonomiska verksamheten i fråga. De kan inte anses vara orsakade av yttre omständigheter och tycks inte vara av oförutsebar karaktär. Det aktuella fallet skiljer sig därför åt från fallet Helguvík Aluminium Smelter  (47) som Finnfjord hänvisar till. I ovanstående fall hade stödmottagaren svårigheter att få finansiering under den exceptionella finanskrisen på Island 2008, en omständighet som med rätta kan betecknas som en oförutsebar yttre omständighet. Mot bakgrund av ovanstående anser myndigheten att den anmälda stödåtgärden innebär att de norska myndigheterna föreslår att Finnfjord kompenseras för en normal affärsrisk i samband med det projekt som företaget genomfört.

(76)

Myndigheten medger att resultatet av dess bedömning eventuellt hade blivit annorlunda om de norska myndigheterna, i stället för att föreslå två utbetalningar av ett fast stödbelopp (från Enova och senare från IN), hade beviljat stöd för att täcka en viss procentandel av de stödberättigande kostnaderna för projektet. Detta skulle framför allt vara fallet om omfattningen av de oförutsebara merkostnaderna är betydande och kopplade till det faktum att projektet är nyskapande och att kostnaderna därmed till sin natur är svåra att beräkna i förväg. Detta påstående är dock inte relevant för de faktiska omständigheter som myndigheten har att ta ställning till i det aktuella fallet.

(77)

Myndigheten understryker att det är upp till de norska myndigheterna att påvisa att villkoren för undantaget från artikel 61.1 i EES-avtalet är uppfyllda (48). De fakta och argument som de norska myndigheterna (och Finnfjord) har tillhandahållit har inte övertygat myndigheten vare sig om att det anmälda stödet från IN har en stimulanseffekt eller om att det är nödvändigt.

(78)

På grundval av ovanstående har myndigheten dragit slutsatsen att det anmälda stödet till Finnfjord från IN saknar stimulanseffekt och att det inte är nödvändigt. Eftersom dessa skäl i sig är tillräckliga för att stödet inte ska vara förenligt med EES-avtalet, kommer myndigheten inte att bedöma vare sig stödets lämplighet eller dess proportionalitet.

(79)

Utifrån de uppgifter som lämnats av de norska myndigheterna har myndigheten dragit slutsatsen att det föreslagna kontantbidraget på 16 miljoner norska kronor från IN till Finnfjord utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

(80)

Myndigheten har dragit slutsatsen att detta stöd inte är förenligt med EES-avtalet. Följaktligen har de norska myndigheterna inte rätt att genomföra stödet.

(81)

Myndigheten uppmanar de norska myndigheterna att omedelbart översända en kopia av detta beslut till Finnfjord.