20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/42

(1)

Enligt kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (nedan kallad Europa 2020) bör invånarna i unionen ges förutsättningar att delta fullt ut i den inre marknaden, vilket kräver att man förstärker deras möjligheter och förtroende när det gäller att köpa varor och tjänster över gränserna, särskilt via internet.

(2)

Unionen bidrar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och till att sätta konsumenten i centrum på den inre marknaden genom att stödja och komplettera medlemsstaternas politik för att se till att medborgarna kan dra full nytta av fördelarna med den inre marknaden och att det vidtas konkreta åtgärder för att skydda deras säkerhet och rättsliga och ekonomiska intresse i samband med detta.

(3)

Det fleråriga konsumentprogrammet för åren 2014–2020 (nedan kallat programmet) bör bidra till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och fullt ut stödja Europa 2020:s ambitioner när det gäller tillväxt och konkurrenskraft, genom att beakta specifika farhågor som konstaterats i Europa 2020 som rör den digitala agendan för Europa och se till att digitaliseringen verkligen resulterar i att konsumenternas intressen tas bättre tillvara, hållbar tillväxt, genom en utveckling mot i högre grad hållbara konsumtionsmönster, social delaktighet, genom beaktande av utsatta konsumenters situation och de behov som uppstår när befolkningen blir allt äldre, och smart lagstiftning, bland annat genom övervakning av konsumentmarknaden i syfte att utarbeta smarta och målinriktade bestämmelser.

(4)

I kommissionens meddelande av den 22 maj 2012 med titeln En strategi för konsumentpolitiken i EU – Att öka förtroendet och tillväxten (nedan kallad strategin för konsumentpolitiken), fastställs en strategisk ram för unionens konsumentpolitik för de kommande åren, varigenom stöd ges till konsumenternas intressen inom all den politik som förs av unionen. Syftet med strategin för konsumentpolitiken är att skapa en strategi där de politiska åtgärderna på ett mer effektivt och verkningsfullt sätt kommer att stödja konsumenterna under hela deras liv genom tillhandahållande av säkra varor och tjänster, genom konsumentinformation och konsumentutbildning, genom stöd till organisationer som företräder konsumenterna, genom en förstärkning av konsumenternas rättigheter, tillgång till rättvisa och rättelse och genom att säkerställa att konsumentlagstiftningen efterlevs.

(5)

Den senaste konjunkturnedgången har synliggjort en rad brister och inkonsekvenser på den inre marknaden som har bidragit till att undergräva konsumenternas och medborgarnas förtroende. Samtidigt som det är viktigt att kännas vid de budgetbegränsningar inom vilka unionen bedriver sin verksamhet för närvarande, bör unionen icke desto mindre tillhandahålla de finansiella medel som krävs för att nå programmets mål och bör därför stödja Europa 2020.

(6)

Åtgärder för att undanröja de återstående omotiverade och oproportionella hindren för den inre marknadens funktion och stärka medborgarnas tillit till och förtroende för systemet, framför allt vid gränsöverskridande köp, är av avgörande betydelse när det gäller att fullborda den inre marknaden. Unionen bör sträva efter att skapa ändamålsenliga villkor som stärker konsumenterna genom att ge dem de verktyg, kunskaper och kompetenser som krävs för att de ska kunna fatta välavvägda och välgrundade beslut och genom att öka deras medvetenhet.

(7)

I denna förordning beaktas den ekonomiska, sociala och tekniska miljön och de nya utmaningar som följer av den. De åtgärder som finansieras genom programmet kommer att särskilt fokusera på frågor med anknytning till globalisering, digitalisering, de alltmer komplicerade beslut som konsumenter måste fatta, behovet av i högre grad hållbara konsumtionsmönster, en åldrande befolkning, social utestängning och utsatta konsumenter. Att konsumenternas intresse beaktas på unionens alla politikområden, i enlighet med artikel 12 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), är en viktig prioritering. Samordningen med unionens övriga politikområden och program är därför viktig för att konsumenternas intressen ska beaktas fullt ut inom andra politikområden. För att främja synergieffekter och undvika dubblering av arbetet bör unionens andra fonder och program tillhandahålla finansiering för integrering av konsumentfrågor på sina respektive områden.

(8)

Programmet bör säkerställa att alla konsumenter, särskilt utsatta konsumenter, åtnjuter en hög skyddsnivå i syfte att beakta deras specifika behov och stärka de medel som står till buds för dem, i enlighet med uppmaningen i Europaparlamentets resolution av den 22 maj 2012 om en strategi för att stärka sårbara konsumenters rättigheter (4). Programmet bör särskilt säkerställa att utsatta konsumenter har tillgång till information om varor och tjänster så att de ges lika möjlighet att fatta fria och välgrundade beslut, inte minst eftersom utsatta konsumenter kan ha svårt att få tillgång till och förstå konsumentinformation och därför riskerar att vilseledas.

(9)

Programmet bör framför allt ta hänsyn till barn, bland annat genom samarbete med intressenter för att säkerställa deras engagemang för ansvarsfull reklam som riktar sig till barn, särskilt vad gäller bekämpandet av vilseledande reklam på nätet.

(10)

Åtgärder bör fastställas i programmet, som utgör en unionsram för deras finansiering. I enlighet med artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (5) kommer den här förordningen att utgöra rättslig grund för programmets åtgärder och genomförande. Den här förordningen bygger vidare på de åtgärder som finansierats genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1926/2006/EG (6).

(11)

Det är viktigt att förbättra konsumentskyddet. För att detta allmänna mål ska kunna nås bör det fastställas specifika mål för säkerhet, konsumentinformation, konsumentutbildning och stöd till konsumentorganisationer på unionsnivå, rättigheter och rättelse samt tillsyn när det gäller konsumenträttigheterna. Värdet och effekten av de åtgärder som vidtas inom ramen för programmet bör regelbundet övervakas och utvärderas för att bidra till en smartare utformning av politiken i konsumenternas intresse. Indikatorer, vilkas värde dock bör ses i ett vidare sammanhang, bör tas fram för utvärdering av konsumentpolitiken och framför allt för att utvärdera exakt vilka effekter åtgärderna har.

(12)

Det är viktigt att öka konsumenternas förtroende. För att det målet ska kunna uppnås bör handlingsutrymmet stärkas, särskilt genom ett lämpligt ekonomiskt stöd till konsumentorganisationer på unionsnivå och europeiska konsumentcentrum, med hänsyn till deras viktiga roll när det gäller att ge konsumenterna information och bistånd med avseende på deras rättigheter, stödja konsumenterna vid konsumenttvister, särskilt i fråga om tillgång till lämpliga tvistlösningsmekanismer, och främja konsumenternas intresse av att den inre marknaden fungerar väl. Dessa organisationer och centrum bör kunna förbättra konsumentskyddet och öka konsumenternas förtroende genom åtgärder på plats och individanpassad hjälp, upplysning och utbildning.

(13)

Det bör fastställas vilka åtgärder som är bidragsberättigande och som kan vidtas för att uppnå målen.

(14)

Det bör fastställas vilka de potentiella bidragsmottagarna är.

(15)

Ett finansiellt referensbelopp för programmet i enlighet med punkt 17 i det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europarlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning (7) ingår i denna förordning, utan att Europaparlamentets och rådets budgetbefogenheter enligt EUF-fördraget härigenom påverkas.

(16)

Enligt principerna för sund ekonomisk förvaltning, öppenhet och flexibilitet vid programmets genomförande bör genomförandeorganet kunna få vara kvar, förutsatt att samtliga krav är uppfyllda enligt rådets förordning (EG) nr 58/2003 (8).

(17)

Unionens och medlemsstaternas utgifter när det gäller konsumenternas säkerhet, utbildning och rättigheter samt tillsynen bör samordnas bättre för att säkerställa komplementaritet, bättre effektivitet och synlighet samt för att förbättra budgetsynergieffekterna.

(18)

I avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet föreskrivs att unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och de stater inom Europeiska frihandelssammanslutningen som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, å andra sidan, ska samarbeta kring konsumentskyddsfrågor. Även andra länder bör ges möjlighet att delta i programmet, särskilt unionens grannländer och länder som ansökt om medlemskap i unionen eller som är kandidater eller anslutande länder.

(19)

I samband med programmets genomförande och med tanke på produktionskedjans globalisering och marknadernas ökande ömsesidiga beroende bör samarbete med tredjeländer som inte deltar i programmet uppmuntras, med beaktande av relevanta avtal mellan de berörda länderna och unionen.

(20)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen med avseende på anpassningen av de indikatorer som fastställs i bilaga II för att beakta ändringar av lagstiftningsramen för konsumentskydd och med avseende på att ändra bilaga I genom att avlägsna vissa berörda åtgärder för att beakta resultaten i en utvärderingsrapport från kommissionen. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(21)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller antagandet av årliga arbetsprogram. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9). Eftersom det inte fastställs några kriterier för produkters säkerhet i programmet, utan syftet är att tillhandahålla ekonomiskt stöd för verktyg som behövs vid genomförandet av produktsäkerhetsåtgärder, och eftersom det rör sig om förhållandevis små belopp bör det rådgivande förfarandet tillämpas.

(22)

Under hela utgiftscykeln bör unionens ekonomiska intressen skyddas med hjälp av proportionella åtgärder som ska göra det möjligt att förebygga, spåra och utreda oriktigheter, att återkräva sådana medel som förlorats eller som utbetalats eller använts felaktigt och att vid behov fastställa administrativa och ekonomiska sanktioner, i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 966/2012.

(23)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av frågornas gränsöverskridande karaktär utan snarare, på grund av att unionens åtgärder kan vara mer effektiva, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(24)

Beslut nr 1926/2006/EG bör upphöra att gälla.

(25)

Det bör finnas en övergång mellan programmet för gemenskapsåtgärder på området konsumentpolitik (2007–2013), inrättat genom beslut nr 1926/2006/EG, och det här programmet, särskilt i fråga om kontinuiteten hos fleråriga åtgärder och utvärdering av framstegen inom det tidigare programmet och av vilka områden som behöver uppmärksammas mer. Dessutom bör programmet vara sjuårigt för att det ska löpa parallellt med den fleråriga budgetram som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 (10). Därför bör det här programmet tillämpas från och med den 1 januari 2014. Från och med den 1 januari 2021 bör anslagen för tekniskt och administrativt stöd, om det är nödvändigt, täcka utgifter för förvaltningen av åtgärder som inte har slutförts före utgången av 2020.

a)

Mål I – Säkerhet: Att befästa och förbättra produktsäkerheten genom effektiv marknadsövervakning i unionen.

Detta mål kommer att mätas framför allt genom verksamheten inom EU:s system för snabbt informationsutbyte om farliga produkter (Rapex) och dess ändamålsenlighet.

b)

Mål II – Konsumentinformation och konsumentutbildning samt stöd till konsumentorganisationer: Att förbättra konsumenternas utbildning, den information som tillhandahålls dem samt göra dem mer medvetna om sina rättigheter, ta fram ett faktaunderlag som kan användas inom konsumentpolitiken och stödja konsumentorganisationer, inbegripet med beaktande av utsatta konsumenters särskilda behov.

c)

Mål III – Rättigheter och rättelse: Att utveckla och stärka konsumenternas rättigheter, särskilt genom smart reglering och bättre möjligheter att få enkel, effektiv, snabb och billig rättelse, bland annat genom alternativ tvistlösning.

Detta mål kommer att mätas genom utnyttjandet av alternativ tvistlösning vid gränsöverskridande tvister och genom verksamheten inom ett unionsomfattande onlinesystem för tvistlösning samt genom den andel konsumenter som vidtar en åtgärd i samband med ett uppkommet problem.

d)

Mål IV – Tillsyn: Att arbeta för att konsumenternas rättigheter genomförs i praktiken, genom att stärka samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter och erbjuda rådgivning till konsumenter.

Detta mål kommer att mätas framför allt genom informationsflödet och ändamålsenligheten av samarbetet inom nätverket för konsumentskyddssamarbete och verksamheten inom nätverket av europeiska konsumentcentrum samt konsumenternas kännedom om dessa.

Konsumentinformation av hög kvalitet och konsumentdeltagande är en sektorsövergripande prioritet och ska därför uttryckligen föreskrivas, där så är möjligt, i alla sektorsmål och åtgärder som finansieras genom programmet.

a)

Mål I – Säkerhet:

b)

Mål II – Konsumentinformation och konsumentutbildning samt stöd till konsumentorganisationer:

c)

Mål III – Rättigheter och rättelse:

d)

Mål IV – Tillsyn:

a)

De är icke-statliga, ideella organisationer som är oberoende av industri, handel och näringsliv eller andra motstridiga intressen och deras huvudsakliga mål och verksamhet består i att främja och skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt deras ekonomiska och rättsliga intressen i unionen.

b)

De har i uppdrag att företräda konsumenternas intressen på unionsnivå av sådana organisationer i minst hälften av medlemsstaterna som enligt nationella bestämmelser eller nationell praxis företräder konsumenter och är verksamma på regional eller nationell nivå.

a)

De är icke-statliga, ideella organisationer som är oberoende av industri, handel och näringsliv eller andra motstridiga intressen och deras huvudsakliga mål och verksamhet består i att främja och skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt deras ekonomiska och rättsliga intressen i unionen.

b)

De utför samtliga följande uppgifter: De fungerar som en formell mekanism genom vilken företrädare för konsumenter från såväl unionen som tredjeländer kan bidra till den politiska diskussionen och politikens innehåll, anordnar möten med tjänstemän och beslutsfattare i syfte att främja och försvara konsumenternas intressen hos offentliga myndigheter, kartlägger gemensamma problem och utmaningar för konsumenterna, lyfter fram konsumenternas synpunkter i unionens bilaterala relationer med tredjeländer, bidrar till utbytet och spridningen av sakkunskaper och fakta om konsumentfrågor både i unionen och i tredjeländer samt utarbetar gemensamma konsumentpolitiska rekommendationer.

a)

De är icke-statliga, ideella organisationer som är oberoende av industri, handel och näringsliv eller andra motstridiga intressen och deras huvudsakliga mål och verksamhet består i att främja och skydda konsumenternas intressen.

b)

De verkar i minst hälften av medlemsstaterna.

a)

De länder inom Europeiska frihandelssammanslutningen som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, i enlighet med villkoren i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

b)

Tredjeländer, särskilt anslutande länder, kandidatländer och potentiella kandidater, samt länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, i enlighet med de villkor som fastställs i ramavtal, associeringsrådets beslut eller liknande avtal om de allmänna principerna för deras deltagande i unionens program.

a)

Bidrag enligt artikel 5.1 för administrationskostnader inom konsumentorganisationer på unionsnivå får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

b)

Bidrag enligt artikel 5.2 för administrationskostnader inom internationella organ som främjar sådana principer och politiska riktlinjer som bidrar till programmets mål får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

c)

Bidrag enligt artikel 5.3 för administrationskostnader inom organ på unionsnivå som har inrättats för samordning av tillsynsåtgärder när det gäller produktsäkerhet och som erkänns för detta syfte genom unionslagstiftning får inte överstiga 95 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

d)

Bidrag enligt artikel 5.4 till unionsomfattande organ för åtgärder i syfte att utarbeta uppförandekoder, bästa praxis, riktlinjer för jämförelser av pris, kvalitet och hållbarhet får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

e)

Bidrag för anordnande av ordförandeskapsevenemang om unionens konsumentpolitik till nationella myndigheter i den medlemsstat som innehar ordförandeskapet för andra rådskonstellationer än utrikes frågor eller till organ som utsetts av den medlemsstaten får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

f)

Bidrag enligt artikel 5.6 för åtgärder som vidtas av myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för konsumentfrågor och motsvarande myndigheter i tredjeländer som deltar enligt artikel 7 får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna, utom när det gäller åtgärder som har exceptionellt stort nyttovärde, varvid unionens bidrag till de bidragsberättigande kostnaderna kan uppgå till högst 70 %.

g)

Bidrag enligt artikel 5.7 för utbyte mellan tillsynstjänstemän från medlemsstaterna eller tredjeländer som deltar enligt artikel 7 får täcka resekostnader och traktamenten.

h)

Bidrag enligt artikel 5.8 för åtgärder som vidtas av organ som utsetts av en medlemsstat eller ett tredjeland som avses i artikel 7 får inte överstiga 70 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

i)

Bidrag enligt artikel 5.9 för åtgärder som vidtas av nationella organ som handlägger konsumentklagomål får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

a)

som tilldelas myndigheterna och anmäls till kommissionen enligt förordning (EG) nr 2006/2004, omfattar minst sex medlemsstater eller avser överträdelser som vållar eller riskerar att vålla skada i minst två medlemsstater,

b)

till de myndigheter som ansvarar för konsumentprodukters säkerhet, omfattar minst tio medlemsstater som deltar i det europeiska nätverk mellan de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för produktsäkerhet som avses i artikel 10 i direktiv 2001/95/EG eller bidrar till genomförandet av marknadsövervakning på området för konsumentprodukters säkerhet enligt bestämmelser i en unionsrättsakt.

a)

åtgärdernas genomförande, i enlighet med artikel 4 och bilaga I till denna förordning, och den vägledande fördelningen av finansiella medel,

b)

tidsplanen för planerade erbjudanden att lämna anbud och förslag.

a)

senast den 30 september 2017

b)

senast den 31 december 2017 om lämpligt lägga fram ett lagstiftningsförslag eller, om inte annat följer av punkt 3, anta en delegerad akt.