52013DC0271

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om tillämpningen 2012 av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna

1.           Inledning

I sin strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) tillkännagav kommissionen att den varje år skulle lägga fram en rapport om de konkreta åtgärder som vidtagits för den faktiska tillämpningen av stadgan[1]. Genom dessa rapporter uppfyller kommissionen de legitima förväntningar som sedan länge finns på att grundläggande rättigheter ska placeras i centrum för EU:s politik, något som framför allt Europaparlamentet framfört[2]. En systematisk tillämpning av stadgan kräver inte bara en rigorös rättslig granskning utan även politisk granskning av vilka konsekvenser alla EU-initiativ får för de grundläggande rättigheterna.

Denna årliga rapport utgör grunden för den nödvändiga dialogen mellan alla EU-institutioner och medlemsstater om tillämpningen av stadgan. Den är därför ett led i den politiska dialogen och granskningen för att se till att stadgan fortsätter att vara en referenspunkt, så att grundläggande rättigheter införlivas i alla EU:s rättsakter och vid medlemsstaternas tillämpning av EU-lagstiftningen. I rapporten beskrivs också hur ett medvetande om grundläggande rättigheter håller på att växa fram i EU genom att ny lagstiftning införs där EU har behörighet, och genom rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Eftersom medlemsstaternas domstolar spelar en nyckelroll när det gäller att granska respekten för stadgan när medlemsstaternas tillämpar EU-lagstiftningen innehåller rapporten även för första gången en översikt över nationella domstolars rättspraxis i fråga om stadgan.

Det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som bifogas rapporten ger närmare information om tillämpningen av stadgan och belyser konkreta problem som enskilda ställts inför (se bilaga I). Framstegen med tillämpningen av strategin för jämställdhet (2010–2015) behandlas i ett annat arbetsdokument från kommissionens avdelningar (se bilaga II).

2.           EU-insatser för att främja den faktiska tillämpningen av stadgan

Stadgan vänder sig först och främst till EU-institutionerna. Det är därför i första hand EU-institutionernas ansvar att säkra respekt för grundläggande rättigheter som ett rättsligt krav baserat på den bindande stadgan.

Kommissionens strategi syftar till att ge faktisk verkan åt den rättsligt bindande stadgan[3]. De konkreta åtgärderna för att tillämpa stadgan har bidragit till att grundläggande rättigheter nu systematiskt tas i beaktande när kommissionen utarbetar förslag till ny lagstiftning och politik. Detta är grundläggande genom hela EU:s beslutsprocess, även när Europaparlamentet och rådet gör ändringar i förslag som lagts fram av kommissionen. Alla EU-rättsakter granskas dessutom av Europeiska unionens domstol. Det utgör den definitiva garantin för att grundläggande rättigheter respekteras i EU:s lagstiftningsarbete och i alla EU:s övriga akter.

Grundläggande rättigheter främjas genom all EU-politik. Kommissionens policy att ge unionsmedborgarskapet ett konkret innehåll kompletterar främjandet av grundläggande rättigheter i EU. De flesta grundläggande rättigheter som nämns i stadgan gäller inte bara EU-medborgare utan har stor betydelse för skyddet av alla människor som bor i EU, oavsett om de är unionsmedborgare eller inte.

2.1.        Stärka skyddet av grundläggande rättigheter genom EU-lagstiftning

För ett verkligt medvetande om grundläggande rättigheter krävs inte bara att lagstiftningen är förenlig med stadgan. När EU har behörighet kan kommissionen också föreslå EU-lagstiftning som ger faktisk verkan åt rättigheterna och principerna i stadgan. Det är ett viktigt steg för att medborgarna ska kunna utöva sina rättigheter enligt stadgan.

För att ge full verkan åt stadgan i den digitala tidsåldern har kommissionen föreslagit en genomgripande reform av EU:s regler om skydd av personuppgifter[4]. Europas historiska erfarenhet har lett fram till en gemensam förståelse för att personlig integritet ingår i mänsklig värdighet och personlig frihet. I stadgan erkänns därför både rätten till privatliv (artikel 7) och rätten till skydd av personuppgifter (artikel 8). I fördraget (artikel 16 i EUF-fördraget) ges EU kompletterande lagstiftningsbehörighet att införa harmoniserad dataskyddslagstiftning på EU-nivå.

Genom kommissionens förslag uppdateras och moderniseras principerna i direktivet från 1995 för att garantera rätten till skydd av personuppgifter i framtiden[5]. Denna reform innebär ökat ansvar och ökad ansvarsskyldighet för de som behandlar personuppgifter och stärker oberoende nationella dataskyddsmyndigheter. Genom att ”rätten att bli glömd” införs blir det lättare att hantera dataskyddsrisker på nätet. Reformen innebär att allmänna principer och regler för dataskydd utvidgas till att även gälla nationella polisiära och straffrättsliga myndigheter. De nya reglerna har utformats för att säkra en noggrann balans med alla grundläggande rättigheter som kan komma att påverkas, t.ex. yttrandefriheten. Ett talande exempel på detta är att särskilda skyddsåtgärder har införts i förslaget för uppgifter som behandlas uteslutande för journalistiska ändamål.

Under 2012 intog kommissionen en proaktiv hållning till att påskynda framstegen mot en jämnare könsfördelning i styrelserna för europeiska börsnoterade företag[6]. Kommissionens lagstiftningsförslag är en milstolpe i EU:s jämställdhetslagstiftning. Det förenar å ena sidan kravet på jämställdhet och å andra sidan möjligheten till positiv särbehandling – genom att gynna det underrepresenterade könet – i syfte att uppnå faktisk jämställdhet.

I förslaget fastställs ett mål på minst 40 % för det underrepresenterade könet bland icke verkställande styrelseledamöter i sådana företag till 2020 (2018 för börsnoterade företag som är offentliga företag). För att målet på 40 % ska kunna nås krävs att börsnoterade företag med lägre andel av det underrepresenterade könet bland icke verkställande styrelseledamöter ska rekrytera med hjälp av en jämförande analys av de sökandes meriter. Det ska åstadkommas genom tillämpning av i förhand fastställda kriterier som är klara och tydliga, neutralt utformade och otvetydiga; om de sökande är lika meriterade ska sökande av det underrepresenterade könet ges företräde.

Skyddet av processuella rättigheter prioriteras fortfarande av EU. Enligt direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, som antogs den 22 maj 2012, ska personer som anhållits få information om sina rättigheter på ett språk som de förstår[7]. Det nya direktivet om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem, som antogs den 25 oktober 2012, säkrar dessutom att brottsoffer ges icke-diskriminerande minimirättigheter i hela EU, oavsett nationalitet eller bosättningsland[8]. Det garanterar att brottsoffer erkänns och behandlas respektfullt vid kontakter med polis, åklagare och rättsväsende. Det ger dem också processuella rättigheter till information, stöd och skydd och säkrar att de kan medverka aktivt i straffrättsliga förfaranden. Direktivet fokuserar på stöd till och skydd av offer som är sårbara för sekundär eller upprepad viktimisering eller hot i samband med straffrättsliga förfaranden. Dessa utsatta grupper inbegriper barn och offer för könsrelaterat våld, våld i nära relationer, sexuellt våld eller sexuell exploatering och hatbrott samt offer med funktionsnedsättning.

EU:s politik och lagstiftning måste baseras på objektiva, tillförlitliga och jämförbara uppgifter om respekten för grundläggande rättigheter i EU. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (nedan kallad byrån) har inrättats för att tillhandahålla sådana uppgifter. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande bör den kunna utföra sina uppgifter på alla EU:s behörighetsområden där grundläggande rättigheter berörs. För att åstadkomma detta föreslog kommissionen att byråns verksamhet skulle kunna innefatta polissamarbete och straffrättsligt samarbete[9]. Rådet stödde inte detta utan beslutade att undanta dessa två viktiga delar av unionens behörighet från byråns fleråriga ramprogram, där temaområdena för byråns verksamhet fastställs för perioden 2013–2017. Det försenade antagandet av det nya fleråriga programmet gjorde också att en väl fungerande verksamhet vid byrån äventyrades. Byrån kunde därför inte utföra sina uppgifter under normala förhållanden och fick bedriva sin verksamhet på grundval av en ad hoc-förfrågan som antogs av rådet i slutet av 2012. Rådet antog sedan det nya fleråriga programmet den 11 mars 2013, sedan Förenade kungariket hade hävt sin parlamentsreservation[10].

2.2.        Grundläggande rättigheter i EU:s yttre åtgärder

Stadgan är tillämplig på alla EU:s åtgärder, även inom ramen för de yttre förbindelserna.

Med utgångspunkt i ett gemensamt meddelande från kommissionen och utrikestjänsten har rådet antagit en strategisk ram för mänskliga rättigheter och demokrati och en handlingsplan för att förbättra effektivitet och konsekvensen i EU:s människorättspolitik som helhet under kommande år[11]. Som en av de första åtgärderna inom EU:s nya strategiska ram och handlingsplan utsåg rådet Stavros Lambrinidis till EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter[12].

I ett mål som gällde frysning av tillgångar hos ett företag och dess majoritetsaktieägare, genom ett beslut av rådet inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ogiltigförklarade tribunalen de åtgärder som vidtagits med motiveringen att rådet inte lagt fram någon upplysning eller bevisning. Därmed vidhöll tribunalen att principen om effektivt domstolsskydd (artikel 47 i stadgan) innebär att skälet till en restriktiv åtgärd måste meddelas den person eller enhet som berörs[13]. Detta är nödvändigt både för att de berörda ska kunna ta till vara sina rättigheter och för att Europeiska unionens domstol ska kunna pröva den aktuella åtgärdens lagenlighet. Denna domstolsprövning omfattar även bedömningen av de fakta och omständigheter som har åberopats som grund för åtgärden och den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för den bedömningen.

Den 4 juli 2012 avvisade Europaparlamentet handelsavtalet om åtgärder mot immaterialrättsintrång (Acta-avtalet), som syftade till att förbättra de globala standarderna för säkerställande av skyddet av immateriella rättigheter för en effektivare kamp mot varumärkesförfalskade och piratkopierade varor. I det sammanhanget använde sig Europaparlamentet av stadgan vid utövandet av sina nya befogenheter när det gäller internationella handelsavtal[14]. Europaparlamentet hänvisade särskilt till behovet av en lämplig balans mellan yttrande- och informationsfrihet och äganderätt när utkastet till handelsavtal utarbetas. Kommissionen var också uppmärksam på dessa frågor och hade bett Europeiska unionens domstol avgöra om Acta-avtalet var förenligt med stadgan. Kommissionen drog tillbaka sin begäran om ett yttrande sedan Europaparlamentet klargjort att man inte kunde godta avtalsutkastet.

2.3.        Europeiska unionens domstols prövning av om EU-rättsakter är förenliga med stadgan

Europeiska unionens domstols avgöranden under 2012 om EU-rättsakters förenlighet med stadgan gav vägledning för hur mänskliga rättigheter ska beaktas i EU:s lagstiftningsarbete och EU:s alla övriga akter med rättslig verkan.

Europeiska unionens domstol klargjorde att stadgan måste beaktas när lagstiftaren beslutar att delegera befogenheter till rådet eller kommissionen. Europeiska unionens domstol ogiltigförklarade rådets genomförandebeslut om övervakning av de yttre sjögränserna med motiveringen att antagande av regler om att bevilja gränskontrolltjänstemän befogenhet att vidta tvångsåtgärder kräver politiska ställningstaganden som omfattas av EU-lagstiftarens eget ansvar och att dessa regler sannolikt skulle påverka den personliga friheten och de grundläggande rättigheterna i så hög grad att det är nödvändigt för unionslagstiftaren att ingripa [15].

Europeiska unionens domstol undersökte också om EU-institutionerna i praktiken respekterar principen om icke-diskriminering i sin anställningspolitik. Europeiska unionens domstol ogiltigförklarade flera meddelanden om allmänna uttagningsprov för tjänster som handläggare vid EU-institutioner som offentliggjorts i fulltext på bara tre officiella språk[16]. Europeiska unionens domstol konstaterade att en potentiell sökande vars modersmål inte var något av de språk på vilka de omtvistade meddelandena om uttagningsprov offentliggjorts i fulltext missgynnades i förhållande till en sökande vars modersmål var ett av de tre språken. Den nackdelen berodde på en oproportionerlig skillnad i behandling på grund av språk, som är förbjuden enligt artikel 21 i stadgan.

Europeiska unionens domstol prövade även tillämpningen av principen om god förvaltning vid EU-institutionerna (artikel 41 i stadgan). Den ogiltigförklarade kommissionens beslut att avvisa ett anbud i samband med en anbudsinfordran som avsåg upphandling av allmännyttiga tjänster, eftersom kommissionen inte lämnat en tillräcklig motivering för beslutet[17]. Europeiska unionens domstol gjorde en koppling mellan artikel 41 (god förvaltning) och artikel 47 (möjlighet till rättslig prövning) i stadgan, eftersom den berörda personen behöver känna till förvaltningens skäl för att kunna avgöra om beslutet ska överklagas vid behörig domstol.

Flera avgöranden från Europeiska unionens domstol de senaste åren har lett till anpassningar av EU-lagstiftningen. Europaparlamentet, rådet och kommissionen införlivade därför Europeiska unionens domstols rättspraxis vid förhandlingarna om den nya ”Dublinförordningen” om villkoren för överföring av asylsökande i EU[18]. De nya reglerna innebär att asylsökande inte får sändas tillbaka till en medlemsstat där det finns allvarlig risk för att deras grundläggande rättigheter kränks. Ansvaret för att ge snabb tillgång till asylförfarandet bör i stället ligga hos en annan medlemsstat.

Kommissionen införlivade också Europeiska unionens domstols rättspraxis vid utarbetandet av det ändrade förslaget om offentliggörande av de stödmottagare som får stöd från EU:s jordbruksfonder[19]. De föreslagna nya reglerna bygger på en ny detaljerad uppgiftsredovisning, som fokuserar på behovet av offentlig kontroll av hur medlen från jordbruksfonderna används i syfte att skydda unionens ekonomiska intressen. De innehåller krav på att det ska beskrivas ingående vilken typ av åtgärd det är fråga om och hur den utformats. Under en tröskel för försumbart stöd kommer stödmottagarens namn dock inte att offentliggöras. Bestämmelsen är en följd av proportionalitetsöverväganden mellan å ena sidan målet med offentlig kontroll av hur medlen från offentliga fonder används och å andra sidan stödmottagarnas rätt till skydd av privatlivet i allmänhet och till skydd av personuppgifter.

3.           Tillämpningen av stadgan i medlemsstaterna

I EU säkras skyddet av grundläggande rättigheter genom ett system med två nivåer: det nationella systemet som baseras på medlemsstaternas författningar och internationella rättsliga förpliktelser, t.ex. den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och EU-systemet som baseras på stadgan, som endast gäller åtgärder som vidtas av EU-institutionerna eller när medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen. Stadgan kompletterar befintliga system för skydd av mänskliga rättigheter – den ersätter dem inte.

Gränserna för stadgans tillämpningsområde har betonats av Europeiska unionens domstol. Den avvisade en begäran om förhandsavgörande från en bulgarisk förvaltningsdomstol gällande rätten att överklaga beslut om straffrättsliga påföljder för vissa brott mot vägtrafiklagstiftningen, med hänvisning till fast rättspraxis som säger att de krav som följer av skyddet för de grundläggande rättigheterna binder medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten[20].

Bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten, och varken stadgan eller fördraget utökar EU:s befogenheter på något sätt när det gäller grundläggande rättigheter. När den nationella lagstiftningen i fråga inte utgör en åtgärd för att tillämpa unionsrätten eller inte på annat sätt anknyter till unionsrätten saknar Europeiska unionens domstol behörighet[21].

De viktiga följderna av stadgan visar sig i det allt större antalet fall där Europeiska unionens domstol mottar en begäran om förhandsavgörande från nationella domstolar. På exempelvis asylområdet har Europeiska unionens domstol slagit fast att en medlemsstat som mottagit en asylansökan vid sin gräns eller på sitt territorium är skyldig att bevilja de minimivillkor för mottagande av asylsökande som fastställs i EU-lagstiftningen, oavsett om en medlemsstat är ansvarig för att pröva asylansökan enligt EU-lagstiftningen[22]. Framför allt innebär behovet av att upprätthålla grundläggande principer om människans värdighet (artikel 1) och rätt till asyl (artikel 18) att skyldigheten enligt EU-lagstiftningen[23] att förse en asylsökande med inkvartering, mat, kläder och dagpenning, och den finansiella börda det medför, ska ligga på den anmodande medlemsstaten till dess att asylsökanden överförs till den medlemsstat som ansvarar för att pröva ansökan.

3.1.        Åtgärder som vidtagits av kommissionen för att säkra medlemsstaternas respekt för stadgan

Det ingår även i kommissionens roll som fördragens väktare att se till att stadgan respekteras, och kommissionen är fast besluten att vid behov ingripa i det avseendet när den har befogenhet att göra det. Under 2012 uppmanades kommissionen för första gången att hänskjuta överträdelser till Europeiska unionens domstol; det gällde en medlemsstats bristande efterlevnad av centrala bestämmelser i stadgan.

De senaste åren har Ungern antagit flera lagar – vissa av dem så kallade kardinallagar som antas direkt under den nya författningen – som gett upphov till viktiga frågor om grundläggande rättigheter och granskats av Europarådet. Kommissionen gjorde sin rättsliga analys på de punkter där det fanns en koppling till EU-lagstiftningen, i enlighet med stadgans tillämpningsområde (artikel 51) och kommissionens roll som fördragens väktare. Efter de första skriftliga varningarna i slutet av 2011 beslutade kommissionen den 7 juni 2012 att inleda överträdelseförfaranden vid Europeiska unionens domstol. Kommissionen invände till att börja med mot ingrepp i den ungerska dataskyddsmyndighetens oberoende, med motiveringen att nationella dataskyddsmyndigheters ”fullständiga oberoende” är ett krav enligt 1995 års dataskyddsdirektiv och uttryckligen erkänns i artikel 16 i EUF-fördraget och i artikel 8 i stadgan. I ett andra överträdelseförfarande invände kommissionen mot den förtida pensioneringen av omkring 274 domare och allmänna åklagare i Ungern till följd av en plötslig sänkning av den obligatoriska pensionsåldern för dessa yrken från 70 till 62 år. Grunden för kommissionens åtgärd var direktiv 2000/78/EG om likabehandling i arbetslivet, som förbjuder åldersdiskriminering på arbetsplatsen. Detta innefattar även avskedande av åldersskäl utan objektiv motivering. Detta ärende bidrar därmed till genomförandet av det allmänna förbudet mot diskriminering, även på grund av ålder, enligt artikel 21 i stadgan. I Europeiska unionens domstols avgörande av den 6 november 2012 vidhölls kommissionens bedömning att sänkningen av den obligatoriska pensionsåldern för domare, åklagare och notarier med en mycket kort övergångsperiod är oförenlig med EU-lagstiftningen om likabehandling. Ungern måste ändra dessa regler för att rätta sig efter EU-lagstiftningen[24].

Mediernas frihet och mångfald var också utgångspunkten för diskussioner mellan kommissionen och de ungerska myndigheterna om den nya medielagstiftningen; det gällde kravet på en balanserad täckning och bestämmelserna om kränkande innehåll. Kommissionen och de ungerska myndigheterna enades också om vissa ändringar av andra bestämmelser som annars skulle kunna utgöra en överträdelse av direktivet om audiovisuella medietjänster och/eller bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster samt om etableringsfrihet.

När det gäller frågan om rättsväsendets oberoende i Ungern mer generellt uttryckte kommissionen oro i ett antal skrivelser under 2012, framför allt för befogenheterna för det ungerska domarämbetets ordförande att flytta mål från en domstol till en annan och att förflytta en domare mot hans eller hennes vilja. Kommissionen påpekade att dessa åtgärder skulle kunna påverka den faktiska tillämpningen av unionsrätten i Ungern och medborgarnas och företagens grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel inför en opartisk domstol i mål som baseras på unionsrätten, enligt artikel 47 i stadgan. Diskussioner har även ägt rum mellan Europarådet (framför allt Venedigkommissionen) och de ungerska myndigheterna. Kommissionen håller frågan under noggrann uppsikt, framför allt för att se till att rätten till ett effektivt rättsmedel garanteras.

Sedan kommissionen i augusti 2012 uppmärksammats på utvecklingen i Frankrike när det gäller avveckling av romska bosättningar och återsändande av romer till deras hemland skrev man omedelbart till de franska myndigheterna, och diskussioner hölls för att få klarhet i omständigheterna och den rättsliga ramen. Situationen har förändrats avsevärt de senaste åren. Till följd av kommissionens åtgärd 2010 för att se till att samtliga medlemsstater tillämpar direktivet om fri rörlighet och för att införa en EU-ram för nationella strategier för integrering av romer ändrade Frankrike sin lagstiftning för att säkra fullständig efterlevnad av direktivet om fri rörlighet, i synnerhet när det gäller rättssäkerhetsgarantier i anslutning till utvisning av EU-medborgare, och antog sin nationella strategi för integrering av romer. På grundval av denna nya strategi sker ett nära samarbete och förstärkta insatser för integrering av romer med aktiv medverkan av Frankrike.

Under 2012 inledde kommissionen också överträdelseförfaranden mot Malta på grund av dess underlåtenhet att tillämpa EU:s bestämmelser om fri rörlighet på rätt sätt, i synnerhet rätten för makar eller registrerade partner av samma kön att ansluta sig till EU-medborgare på Malta och bosätta sig där med dem. Som en följd av kommissionens åtgärd ändrades den maltesiska lagstiftningen och är nu förenlig med EU-reglerna om EU-medborgares rätt till fri rörlighet och icke-diskriminering.

3.2.        Utveckling av nationell rättspraxis i fråga om medlemsstaternas tillämpning av stadgan

Den juridiska gemenskap som unionen baseras på är beroende av nationella domstolar. Endast om de nationella domarna utövar sina befogenheter till fullo kan de rättigheter som unionsrätten ger medborgarna verkligen garanteras. De nationella författningsdomstolarna och högsta domstolarna har ett särskilt ansvar för att samarbeta med Europeiska unionens domstol så att en ändamålsenlig tillämpning av stadgan kan säkras.

Uppgifter som inhämtats av sammanslutningen av de högsta förvaltningsdomstolarna visar att det nu har hänvisats till stadgan i ett antal domar som avkunnats av förvaltningsdomstolar i EU:s medlemsstater[25]. De bestämmelser i stadgan som oftast nämns i rapporterna är respekt för privatlivet och familjelivet (artikel 7), yttrandefrihet och informationsfrihet (artikel 11), rätt till egendom (artikel 17), rätt till asyl (artikel 18), förbud mot kollektiva utvisningar och ”non-refoulement” (artikel 19), barnets rättigheter (artikel 24), rätt till god förvaltning (artikel 41) och rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol (artikel 47).

Det rättsområde där det hittills oftast har hänvisats till stadgan är invandring och asyl[26]. Den analys som Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter gjort av de uppgifter som en del medlemsstater lämnat om rättspraxis i fråga om stadgan visar också att stadgan får konsekvenser som sträcker sig långt utanför det området och rör mycket olikartade frågor som finansmarknadsregler, arbetsrätt, konsumentskydd, miljölagstiftning och vårdnad av barn[27].

Analysen av domstolsavgöranden där det hänvisas till stadgan tyder också på att nationella domare använder stadgan som stöd för sitt resonemang, även när det inte nödvändigtvis finns en koppling till EU-lagstiftningen. Det finns även vissa belägg för att stadgan införlivats i de nationella systemen för skydd av grundläggande rättigheter. Den österrikiska författningsdomstolen har fattat ett viktigt avgörande om tillämpningen av stadgan inom ramen för inhemsk rättslig prövning av författningsenlighet[28]. Den erkände stadgans mycket speciella roll inom EU:s rättssystem och dess olikartade karaktär jämfört med den samling rättigheter och principer som Europeiska unionens domstol har utvecklat genom åren. Den ansåg att stadgan är verkställbar när talan väcks om rättslig prövning av nationell lagstiftning, och att enskilda därför kan åberopa de rättigheter och principer som erkänns i stadgan när lagenligheten hos inhemsk lagstiftning ifrågasätts. Den österrikiska författningsdomstolen såg stora likheter mellan den roll som stadgan spelar i EU:s rättssystem och den roll som Europakonventionen spelar enligt den österrikiska författningen, där det anges att Europakonventionen gäller som författningsrätt.

4.           EU:s anslutning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Genom Lissabonfördraget infördes ett tydligt krav på EU:s anslutning till Europakonventionen. Samtliga medlemsstater samtyckte till detta när Lissabonfördraget ratificerades.

Förhandlingarna om anslutningsavtalet avstannade under första halvåret eftersom vissa medlemsstater uttryckt tvivel och väckt frågor om det avtalsutkast som upprättats på teknisk nivå i juni 2011. Slutligen nåddes en överenskommelse i rådet i april 2012 så att förhandlingarna kunde återupptas i juni 2012 i formatet 47 + 1 (47 medlemmar i Europarådet och kommissionen på EU:s vägnar).

Samtidigt har arbetet inletts med de centrala inslagen i de interna regler som ska reglera EU:s och medlemsstaternas medverkan i förfaranden inför Europeiska unionens domstol i situationer där unionsrätten ifrågasätts.

Mot denna bakgrund bör inte den enhällighet som krävs för att ingå avtalet om anslutning till Europakonventionen och dess följdåtgärder användas som ursäkt för att försena processen, som är ett tydligt och tvingande mål enligt fördraget.

5.           Slutsats

Stadgan har varit gällande primärrätt i bara tre år, och det kan ses som ett positivt tecken att den åberopas av nationella domstolar när det handlar om EU-lagstiftning. De allt fler hänvisningarna till stadgan ger en första indikation på en ändamålsenlig, decentraliserad tillämpning av stadgan inom de nationella konstitutionella ordningarna. Detta är ett viktigt steg på vägen mot ett mer sammanhängande system för skydd av grundläggande rättigheter, som garanterar likvärdiga nivåer för rättigheter och skydd i samtliga medlemsstater vid tillämpning av EU-lagstiftningen.

I sitt tal om tillståndet i unionen 2012 betonade ordförande José Manuel Barroso att grundvalarna för vår union – respekten för grundläggande rättigheter, rättsstatsprincipen och demokratin – ständigt måste skyddas och stärkas[29]. Kommissionen måste därför föregå med gott exempel och se till att alla EU-rättsakter är förenliga med stadgan. Kommissionen behåller sin fasta föresats att vidta bestämda åtgärder för att ge faktisk verkan åt stadgan när den är behörig att göra det. Kommissionen måste också vid behov ingripa när medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen för att säkra en ändamålsenlig tillämpning av stadgan, som i den talan som väckts vid Europeiska unionens domstol mot den förtida pensioneringen av domare och allmänna åklagare i Ungern.

Kommissionen kommer att hålla noggrann uppsikt över utvecklingen för skyddet av grundläggande rättigheter i EU, inklusive utvecklingen av rättspraxis rörande tillämpningen av stadgan på både unionsnivå och nationell nivå[30], och uppmanar Europaparlamentet och ministerrådet att diskutera denna rapport ingående.

[1]               Kommissionens meddelande av den 19 oktober 2010 – Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna – KOM(2010) 573 slutlig.

[2]               Europaparlamentets Voggenhuberbetänkande – dokument A6-0034/2007.

[3]               Se fotnot 1.

[4]               a) Meddelande om skydd av den personliga integriteten i en uppkopplad värld – En europeisk ram för personuppgiftsskydd för tjugohundratalet, COM(2012) 9 final. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:52012DC0009:sv:NOT b) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, COM(2012) 11 final. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2012:0011:FIN:SV:DOC c) Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för enskilda personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter, COM(2012) 10 final. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2012:0010:FIN:SV:DOC

[5]               Direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

[6]               Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om en jämnare könsfördelning bland icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag och därmed sammanhängande åtgärder, COM(2012) 614 final. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2012:0614:FIN:sv:PDF.

[7]               Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1).

[8]               Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 14.11.2012, s. 57).

[9]               Förslag till rådets beslut om inrättande av ett flerårigt ramprogram för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter 2013–2017, KOM(2011) 880 slutlig. Se http://eurlex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2011:0880:FIN:SV:HTML.

[10]             Rådets beslut om inrättande av ett flerårigt ramprogram 2013–2017 för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, antaget den 11 mars. Se http://register.consilium.europa.eu/pdf/sv/12/st10/st10449.sv12.pdf

[11]             Gemensamt meddelande om mänskliga rättigheter och demokrati i centrum för EU:s yttre åtgärder – effektivare metoder, KOM(2011) 886 slutlig. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2011:0886:FIN:SV:PDF. Strategisk ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati, rådets dokument 11417/12 EXT 1, 28.6.2012. Finns på http://register.consilium.europa.eu/pdf/sv/12/st11/st11417-ex01.sv12.pdf

[12]             Rådets beslut 2012/440/Gusp av den 25 juli 2012 om utnämning av Europeiska unionens särskilda representant för mänskliga rättigheter (EUT L 200, 27.7.2012, s. 21).

[13]             Tribunalens dom av den 21 mars 2012 i de förenade målen Fulmen (T-439/10) och Fereydoun Mahmoudian (T-440/10) mot Europeiska unionens råd.

[14]             Europaparlamentets rekommendation, dokument A7-0204/2012, 22.6.2012.

[15]             Domstolens dom av den 5 september 2012 i mål C-355/10, Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd.

[16]             Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 november 2012 i mål C-566/10 P, Republiken Italien mot Europeiska kommissionen.

[17]             Tribunalens dom av den 10 oktober 2012 i mål T-183/10, Sviluppo Globale GEIE mot Europeiska kommissionen.

[18]             Domstolens dom av den 21 december 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, N.S. mot Secretary of State for the Home Department och M.E. m.fl. mot Refugee Applications Commissioner och Minister for Justice, Equality and Law Reform. Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat, KOM(2008) 820 slutlig. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2008:0820:FIN:SV:PDF

[19]             Domstolens dom av den 10 november 2010 i de förenade målen C-92/09 och C-93/09, Volker und Markus Schecke GbR och Hartmut Eifert mot Land Hessen & Bundesanstalt für Landwirtschaft und Ernährung. Ändring av kommissionens förslag COM(2011) 628 final/2 till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken, COM(2012) 551 final. Se http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2012:0551:FIN:SV:PDF

[20]             Domstolens dom av den 7 juni 2012 i mål C-27/11, Anton Vinkov mot Nachalnik Administrativno-nakazatelna deynost.

[21]             Se även domstolens dom (plenum) av den 27 november 2012 i mål C-370/12, Thomas Pringle mot Governement of Ireland, Ireland och The Attorney General.

[22]             Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 27 september 2012 i mål C-179/11, Cimade och Groupe d’information et de soutien des immigrés (GISTI) mot Ministre de l’Intérieur, de l’Outre-mer, des Collectivités territoriales et de l’Immigration.

[23]             Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 6.2.2003, s. 18).

[24]             Domstolens dom (första avdelningen) av den 6 november 2012 i mål C-286/12, Europeiska kommissionen mot Ungern.

[25]             Närmare uppgifter finns i rapporterna till sammanslutningen. Se http://www.aca-europe.eu/en/colloquiums/colloq_en_23.html

[26]             Inom detta rättsområde har det hänvisats till stadgan i alla länder utom Spanien, Ungern och Österrike.

[27]             Se särskilt The Protection of Fundamental Rights Post Lisbon: the Interaction between the Charter of Fundamental Rights of the European Union, the European Convention on Human Rights and National Constitutions Vol I, red. Julia Laffranque, Reports of the FIDE Congress Tallinn 2012, universitetet i Tartu.

[28]             Österrikes författningsdomstol, målen U 466/11 och U 1836/11, 14.3.2012

[29]             Se http://europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-12-596_sv.htm

[30]             Tal av vice ordförande Viviane Reding vid FIDE:s (Fédération Internationale pour le Droit Européen) XXV:e kongress i Tallinn den 31 maj 2012. Se http://europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-12-403_en.htm?locale=en