52010DC0286

[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 2.6.2010

KOM(2010) 286 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Rapport om EU:s medlemsstaters tillämpning av kommissionens rekommendation 2009/384/EG om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn

{KOM(2010) 284 slutlig}{KOM(2010) 285 slutlig}{SEK(2010) 671}

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Rapport om EU:s medlemsstaters tillämpning av kommissionens rekommendation 2009/384/EG om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn (Text av betydelse för EES)

RAPPORTENS SYFTE

Ersättningsnivån inom finanstjänstesektorn har varit en omdebatterad fråga under en tid, men fram till nyligen har liten uppmärksamhet ägnats åt det kortsiktiga perspektivet och avsaknaden av riskjustering av årliga bonusar och rörliga ersättningar inom finanstjänstesektorn.[1]

I dag råder dock bred enighet om att den filosofi som ligger bakom årliga bonusar uppmuntrar överdriven risktagning eftersom mottagarna, i avsaknad av bestämmelser om straffpremier eller återbetalning, bara kan kvittera ut delar av vinster som de genererar utan att bära konsekvenserna för eventuella förluster om riskerna materialiseras.

Dessa problem med ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn begränsar sig inte till ledande befattningshavares ersättning utan gäller även ersättningssystem på andra nivåer, särskilt för personer vars arbete innefattar risktagning (t.ex. handlare) och för vilka en rörlig del av ersättningen baseras på resultat.

I sitt meddelande av den 4 mars med titeln Främja återhämtning i Europa [2], angav Europeiska kommissionen att den skulle stärka sin rekommendation från 2004 om ersättningen till ledande befattningshavare i börsnoterade bolag och lägga fram en ny rekommendation om ersättning inom finanstjänstesektorn för att åtgärda orimliga incitament i företagen som helhet.

I enlighet med slutsatserna från G20-toppmötet i London[3] antogs kommissionens rekommendation om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn den 30 april 2009[4]. Kommissionen blev den första G20-deltagaren som genomförde G20:s slutsatser om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn. Den nya rekommendationen syftar främst till att se till att finansinstitutens ersättningspolicyer inte uppmuntrar överdriven risktagning och ligger i linje med finansinstitutens långsiktiga intressen. I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder på fyra huvudområden: i) ersättningspolicyns struktur, ii) styrning, iii) uppgiftslämning om ersättningspolicy och iv) tillsyn.[5]

Kommissionen ville agera snabbt och sända en tydlig och omedelbar politisk signal till medlemsstaterna och marknadsaktörerna om att utformningen och genomförandet av ersättningspolicyer måste förändras i grunden.

Kommissionen ansåg dessutom att rekommendationen skulle gälla hela finanstjänstesektorn, oavsett finansinstitutets rättsliga ställning. Kommissionen ansåg att en begränsad tillämpning av de nya principerna (t.ex. endast på banker och investeringsföretag) skulle ha inneburit att finansinstituten, som också kan vara av betydelse för upprätthållandet av finansiell stabilitet, lämnades utanför. Felaktiga incitament som stimulerar till överdriven risktagning i dessa institut skulle kunna få samma konsekvenser som i banker och investeringsföretag. Om principer om sund ersättningspraxis endast tillämpas i en begränsad del av finanstjänstesektorn skulle det dessutom kunna leda till snedvridning av konkurrensen mellan olika sektorer som konkurrerar om att dra till sig kompetens av samma slag på samma arbetsmarknad.

Syftet med denna rapport, som kommissionen förbundit sig att lägga fram ett år efter antagandet av rekommendationen, är att utvärdera i vilken utsträckning medlemsstaterna har infört de nödvändiga ramarna för att genomföra huvudprinciperna i 2009 års rekommendation om ersättningspolicy i finanstjänstesektorn. Medlemsstaterna uppmanades att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att främja tillämpningen av kommissionens rekommendation senast den 31 december 2009.

Denna rapport baseras på medlemsstaternas svar på kommissionens frågeformulär. Rapporten kompletteras med ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar som bifogas. Det innehåller tabeller med uppgifter om i vilken utsträckning medlemsstaterna har rättat sig efter rekommendationens krav.

HUVUDSAKLIGA SLUTSATSER AV UTVÄRDERINGEN

Sexton medlemsstater (BE, BG, CY, DE, ES, FR, HU, IT, LT, LV, LU, MT, NL, RO, SE, UK) har antagit nationella åtgärder i överensstämmelse med kommissionens rekommendation. Av de övriga elva medlemsstaterna (AT, CZ, DK, EE, EL, FI, IE PL, PT, SI, SK) uppgav sex att de höll på att utarbeta eller anta relevanta nationella åtgärder på området.

I sex medlemsstater (DE, FR, IT, MT, NL, UK) tillämpas redan principer om sund ersättningspolicy på 2009 års bonusar. I andra medlemsstater ska dessa principer tillämpas av relevanta finansinstitut under loppet av 2010.

Bara sju medlemsstater (BE, FR, HU, LT, LV, NL, SE) har antagit nationella åtgärder som gäller finansföretag i hela finanstjänstesektorn. I de nio återstående medlemsstaterna varierar tillämpningsområdet för de nationella åtgärderna avsevärt, men samtliga omfattar kreditinstitut.

Alla sexton medlemsstater har antagit nationella åtgärder för att riskjustera ersättningspolicyer och anpassa dem till finansinstitutens långsiktiga intressen. Det finns dock betydande skillnader i fråga om innehåll och detaljnivå i de nationella bestämmelser som rör ersättningspolicyns struktur.

Ett begränsat antal medlemsstater har till fullo genomfört viktiga rekommendationer om styrning som t.ex. rör rollen för styrelser eller kvalifikationer och expertkunskaper hos ledamöter av ersättningskommittéer.

Kraven i fråga om uppgiftslämning varierar mellan medlemsstaterna. Kommande lagstiftning för att stärka kraven på uppgiftslämning har tillkännagetts i flera medlemsstater.

BEDÖMNING AV GENOMFÖRANDET AV REKOMMENDATIONEN

Tillämpningsområde och allmänna frågor

Sexton medlemsstater (BE, BG, CY, DE, ES, FR, HU, IT, LT, LV, LU, MT, NL, RO, SE, UK) har antagit nationella åtgärder i överensstämmelse med kommissionens rekommendation. Elva medlemsstater (AT, CZ, DK, EE, EL, FI, IE PL, PT, SI, SK ) hade ännu inte antagit några specifika nationella åtgärder vid tiden för utarbetandet av denna rapport. Av dessa elva medlemsstater var det dock sex (CZ, DK, EE, FI, IE och PT ) som uppgav att de höll på att utarbeta eller anta relevanta nationella åtgärder[6], särskilt inför den kommande översynen av kapitalkravsdirektivet[7].

Bland de medlemsstater som ännu inte antagit några specifika åtgärder och inte håller på att göra det hävdade Österrike och Grekland att de redan har ett flertal nationella bestämmelser om ersättning. Dessa bestämmelser avser dock allmän bolagsrätt eller företagsstyrning och behandlar inte specifikt de frågor som tas upp i kommissionens rekommendation om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn.

Slovakien ansåg att det inte var nödvändigt att reglera ersättningar, med tanke på den låga nivån på ersättningarna till ledande befattningshavare i slovakiska finansinstitut, deras begränsade inverkan på stabiliteten samt den låga expansionen inom investmentbank- och investeringstjänstesektorn.

Polen ansåg inte att det var motiverat att ingripa i privata företags ersättningssystem i det här skedet utan låter de relevanta företagsorganens omdöme och ansvar styra införandet av rekommendationens principer i företagens regler om företagsstyrning och bästa affärsmetoder. Polen planerar dock att införa nationella principer för ersättningspolicy i kreditinstitut och investeringsföretag efter översynen av kapitalkravsdirektivet.

Med undantag för sex medlemsstater (DE, FR, IT, MT, NL, UK) där principer om sund ersättningspolicy redan tillämpas på bonusar för 2009 ska principer om sund ersättningspolicy i de flesta medlemsstater tillämpas av relevanta finansinstitut under loppet av 2010.

I alla sexton medlemsstater som antagit specifika nationella åtgärder i överensstämmelse med kommissionens rekommendation omfattas kreditinstitut, men bara sju medlemsstater (BE, FR, HU, LT, LV, NL, SE) har antagit nationella åtgärder som gäller finansföretag i hela finanstjänstesektorn. I de nio återstående medlemsstaterna varierar tillämpningsområdet för de nationella åtgärderna avsevärt:

- I sex medlemsstater (BU, CY, ES, IT[8], MT, RO) omfattas endast kreditinstitut.

- I en medlemsstat (UK) omfattas även investeringsföretag.

- I en medlemsstat (DE) omfattas även försäkringssektorn och investeringsföretag.

- I en medlemsstat (LU) omfattas alla finansföretag utom försäkringssektorn.

I flera medlemsstater finns en tröskel eller ett storleksvillkor som utlöser tillämpning av alla eller vissa strängare regler. I Italien identifierades i centralbankens bestämmelser från oktober 2009 de sex största bankkoncerner som, vid sidan av de regler som gäller alla banker, måste följa FSB:s genomförandestandarder från september 2009. I Storbritannien gäller FSA:s ersättningskod som ingår i FSA:s handbok omkring 26 av de större bankerna samt hypoteksinstitut och börsmäklare med säte i Storbritannien.

I två medlemsstater (DE, ES) uppmanas de berörda finansinstituten att själva avgöra i vilken utsträckning de ska omfattas (egenbedömning). I Tyskland ska alla finansinstitut som omfattas uppfylla allmänna krav på samband mellan ersättningspolicy och sund riskhantering och långsiktiga mål. Finansinstitutet i fråga ska dock på egen hand, på grundval av en riskanalys, avgöra om särskilda krav ska gälla. Tyskland uppger att ”analysen måste vara trovärdig och heltäckande samt medge insyn för tredje parter”.

Samtliga sexton medlemsstater tillämpar principerna på de personalkategorier vars yrkesverksamhet konkret påverkar finansföretagets riskprofil. Flera medlemsstater (BG, CY, HU, IT, MT, NL, RO, SE, UK) har dock i enlighet med riktlinjerna från kommittén för europeiska banktillsynsmyndigheter gått längre och har inkluderat alla personalkategorier med särskild tonvikt på överordnad personal och övriga risktagare. Några medlemsstater (BE, DE, IT[9], SE) har uppmanat finansinstituten att själva upprätta en förteckning över personalkategorier som konkret påverkar institutets riskprofil. Vid sidan av de exempel som getts (t.ex. företagsledning eller kontrollfunktioner) har ingen medlemsstat definierat de personalkategorier som konkret påverkar företagets riskprofil[10],[11].

De flesta medlemsstater (utom FR) har antagit nationella bestämmelser om ersättning i finanstjänstesektorn genom en tillsynsregel. Det kan handla om en rekommendation eller en bindande rättsakt där tillsynsmyndigheten fått befogenhet att utfärda obligatoriska regler och principer. I Frankrike har en förordning (arrêté) antagits av finansministeriet. Flera medlemsstater har uppgett att nationella tillsynsmyndigheter har rätt att vidta tillsynsåtgärder om ett finansinstitut inte uppfyller kraven. De kan t.ex. kräva korrigeringar av ersättningssystemen (”kvalitativa åtgärder”) eller be om kapitaltillägg (”kvantitativa åtgärder”). Rekommendationer gällande tillsyn har i en del medlemsstater genomförts genom lagstiftning, eftersom de ingår i de behöriga myndigheternas allmänna befogenheter eller privilegier. Krav på uppgiftslämning har ibland införts i en kod för företagsstyrning (särskilt när de gäller ledande befattningshavare i börsnoterade finansinstitut).

Flera medlemsstater (BG, DE, ES, UK) har uppgett att de gällande tillsynsåtgärderna inte påverkar tillämpningen av kommande nationell lagstiftning. I tre medlemsstater (DE, FR och NL) har de nationella åtgärderna kompletterats med ytterligare åtaganden från sektorn i en företagskod.

Där nationella åtgärder antagits uppger samtliga medlemsstater att de gäller enskilda finansinstitut och koncerner.[12] I överensstämmelse med EU-kraven omfattas inte filialer till EES-institut som är verksamma på en EU-medlemsstats territorium

Alla medlemsstater som antagit nationella åtgärder har inkluderat ett ”proportionalitetstest” för att ta hänsyn till finansinstitutets karaktär, storlek och specifika verksamhetsområde. Samtliga sexton medlemsstater har dessutom undantagit avgifter och provisioner från tillämpningsområdet för de nationella åtgärderna, i enlighet med kommissionens rekommendation.

Ersättningspolicyns struktur

Alla sexton medlemsstater har infört de allmänna kraven i rekommendationerna 3.1 och 3.2 i kommissionens rekommendation. Rekommendation 3.1 innehåller det allmänna kravet att ersättningspolicyn ska kopplas till en sund riskhantering, och rekommendation 3.2 syftar till att anpassa ersättningspolicyn till finansinstitutets långsiktiga intressen. Spanien har dock begränsat tillämpningsområdet för rekommendation 3.2 till styrelseledamöter.[13] Storbritannien uppgav att man ”underförstått” genomfört rekommendation 3.2 (genom den generella koden).

Samtliga sexton medlemsstater har visserligen genomfört rekommendation 4.1 om behovet av en lämplig balans mellan fast och rörlig ersättning (med undantag av Spanien som infört samma begränsning som beskrivs ovan), men bara fyra medlemsstater (BE, LU, MT, NL) har inkluderat ett krav på att finansinstituten ska införa en begränsning av den rörliga delen.

Femton medlemsstater (inte RO) har genomfört rekommendation 4.2 om bonuspolitik. Ungern har bara delvis genomfört rekommendationen eftersom man inte infört någon regel om möjligheten att hålla inne bonus.

Samtliga sexton medlemsstater har genomfört rekommendation 4.3 om senareläggning av den rörliga delen, men sex medlemsstater (BG, CY, HU, LV, MT och RO) har inte angett någon minimiperiod. Italien har infört en minimiperiod endast för de sex största bankerna. Litauen har inte genomfört denna bestämmelse för försäkringssektorn.

Alla sexton medlemsstater har genomfört rekommendation 4.4 om riskjustering av den senarelagda rörliga ersättningen, men Litauen har inte utvidgat tillämpningsområdet till försäkringssektorn.

Av de sexton medlemsstaterna är det två (RO och MT) som inte genomfört rekommendation 4.5 om avgångsvederlag. Litauen har begränsat tillämpningsområdet så att försäkringssektorn undantas. Frankrike har begränsat tillämpningsområdet till ledande befattningshavare i börsnoterade företag.

Bara sex medlemsstater (BE, DE, ES, LU, MT, NL) har genomfört rekommendation 4.6 om återbetalning och möjligheten att återkräva en del av (eller hela) den rörliga delen. Bulgarien, Cypern och Ungern har begränsat kravet på återbetalning till fall av bedrägerier. Italien har begränsat tillämpningsområdet till de sex största bankerna. Litauen har inte infört kravet för kreditinstitut. Frankrike, Lettland, Rumänien, Sverige och Storbritannien har inte genomfört denna rekommendation.

Tre medlemsstater (BG, MT och RO) har inte genomfört rekommendation 4.7 om behovet av att med tiden uppdatera ersättningspolicyns struktur.

Alla sexton medlemsstater har genomfört rekommendation 5.1 om resultatmätning.

Åtta medlemsstater (BE, DE, ES, FR, IT, LU, NL, UK) har genomfört rekommendation 5.2 om att fastställa en flerårig ram för resultatbedömningen. Lettland har genomfört rekommendationen men med undantag för anställningskontrakt som är kortare än resultatperioden. Rumänien har inte genomfört rekommendationen. Bulgarien, Cypern, Ungern, Litauen, Malta och Sverige har delvis genomfört den eftersom de inte har infört bestämmelser om en specifik flerårig ram utan bara kräver att hänsyn ska tas till resultatet på längre sikt och till nuvarande och framtida risker.

Alla sexton medlemsstater har genomfört rekommendation 5.3 om riskjustering av resultatmätningen. Nederländerna har dock inte angett att riskjusteringen ska ta hänsyn till faktiska kapital- och likviditetskostnader. Litauen har inte genomfört rekommendationen för försäkringssektorn.

Alla sexton medlemsstater har genomfört rekommendation 5.4 om införande av icke ekonomiska kriterier i den individuella resultatbedömningen.

De stora skillnaderna i det nationella genomförandet i en så grundläggande fråga som ersättningspolicyns struktur är oroande. Olikheterna blir ännu större där medlemsstaterna (FR, DE, IT, NL, SE, UK) även har genomfört de strängare reglerna i FSB:s genomförandestandarder.[14]

Styrning

Spanien är den enda medlemsstat som inte genomfört rekommendation 6.1 om behovet av att införa åtgärder för att undvika intressekonflikter och om krav gällande fastställandet av ersättningar. Vidare har Malta och Nederländerna bara delvis genomfört den eftersom man antingen inte infört några specifika bestämmelser om intressekonflikter (Malta) eller begränsat tillämpningsområdet till styrelseledamöter med en begränsande förteckning över potentiella intressekonflikter (Nederländerna).

Samtliga sexton medlemsstater har antagit nationella åtgärder för att genomföra rekommendation 6.2 om styrelsens roll. Två medlemsstater (BE och MT) har dock bara delvis infört den eftersom det inte finns några bestämmelser om att styrelsen ska fastställa ledande befattningshavares ersättning. I Frankrike fastställer styrelsen ledande befattningshavares ersättning endast i företag som fått statligt stöd.

Det är bara Rumänien som inte har genomfört rekommendation 6.3 om att involvera kontrollfunktioner och vid behov även personalavdelningar och externa experter när ersättningspolicyn utformas. Tyskland och Litauen har dock inte genomfört rekommendationen för försäkringssektorn. Litauen har dessutom undantagit banker från tillämpningsområdet.

Av sexton medlemsstater är det bara sju (BE, FR, LV, LU, NL, SE, UK) som till fullo genomfört rekommendation 6.4 om sakkunskap och kvalifikationer hos styrelseledamöter och ledamöter i ersättningskommittéer. Litauen har inte genomfört rekommendationen för banker och försäkringsbolag. Andra medlemsstater (BG, CY, DE, ES, IT) har bara allmänna bestämmelser om kvalifikationer och oberoende för ledamöter i ersättningskommittéer eller kontrollfunktioner.

Det är bara Spanien som inte har genomfört rekommendation 6.5 om kontrollfunktionens granskning av tillämpningen av ersättningspolicyn.

Tretton medlemsstater (BE, BU, CY, ES, FR, IT, LV, LU, MT, NL, RO, SE, UK) har genomfört rekommendation 6.6 om personal inom kontrollverksamhet. Tyskland har genomfört rekommendationen för kreditinstitut och investeringsföretag men endast delvis för försäkringssektorn (inga bestämmelser om ersättningar till kontrollpersonal). Litauen har inte genomfört den till fullo för försäkringssektorn. Även Ungern har bara delvis genomfört den eftersom man inte infört specifika regler om ersättningar för kontrollfunktioner, utom med avseende på oberoende från företagsenheter.

Generellt sett är genomförandenivån för rekommendationerna 6.2 och 6.4 otillfredsställande, och detta är problematiskt med tanke på deras betydelse.

Uppgiftslämning i fråga om ersättningspolicyn

När det gäller rekommendation 7 med ett allmänt krav på uppgiftslämning är det bara Spanien som inte genomfört den, men man har tillkännagett kommande lagstiftning om denna fråga. Litauen har delvis genomfört den eftersom man inte antagit specifika bestämmelser för försäkringssektorn.

I rekommendation 8 redogörs närmare för vad som ingår i kravet på uppgiftslämning. Sju medlemsstater (BE, FR, IT, LV, LU, SE, UK) har genomfört den till fullo. Tyskland har genomfört rekommendationen till fullo för kreditinstitut och investeringsföretag men delvis för försäkringssektorn (inga närmare uppgifter krävs). Bulgaren, Cypern, Litauen, Malta, Nederländerna och Rumänien har delvis genomfört den. Antingen saknas vissa krav eller också är tillämpningsområdet ofullständigt med avseende på de finansinstitut som omfattas eller med avseende på de personalkategorier (dvs. endast ledande befattningshavare) eller bolagsformer (dvs. endast börsnoterade företag) som omfattas. Spanien och Ungern har inte genomfört rekommendationen.

Tillsyn

I rekommendation 11 uppmanas medlemsstaterna att se till att finansinstitut lämnar relevanta upplysningar till behöriga myndigheter, även om efterlevnaden. Av de sexton medlemsstaterna är det bara Spanien som inte följt denna rekommendation. Litauen har inte infört någon särskild regel för försäkringsbolag.

I rekommendation 12 uppmanas medlemsstaterna att se till att behöriga myndigheter kan begära och få tillgång till alla uppgifter de behöver för att bedöma finansinstitutens efterlevnad. Av de sexton medlemsstater som antagit nationella åtgärder är det bara Ungern som inte genomfört denna rekommendation.

PÅGÅENDE UTVECKLING

I det meddelande[15] som åtföljer de ovannämnda rekommendationerna bekräftade kommissionen att rekommendationerna bara utgjorde första steget i strategin för att ta itu med denna fråga och att det också skulle komma lagstiftning på EU-nivå.

I juli 2009 antog kommissionen ett förslag om översyn av kapitalkravsdirektivet[16], där bl.a. kreditinstitutens ersättningspolitik togs upp. Mot bakgrund av krisen prioriterade kommissionen lagstiftningsåtgärder inom bank- och investeringsföretagssektorn, eftersom det var här den negativa effekten av dåligt anpassade incitament märktes som mest.

Syftet med kommissionens förslag var att omvandla principerna i rekommendationen om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn till rättsliga krav på EU-nivå. Banktillsynsorgan ska se över ersättningspolicy och har befogenhet att besluta om påföljder för banker som inte rättar sig efter de nya kraven. De kommer att ha tillgång till ett antal åtgärder som kan vidtas vid bristande efterlevnad. De kan t.ex. kräva att institutet minskar den inneboende risken i vissa ersättningssystem, utdöma böter eller, som en sista utväg, kapitaltillägg.

Den allmänna överenskommelse som antogs vid Ekofinrådets möte i november 2009 visade att EU är fast beslutet att vidta åtgärder i denna fråga. Medlemsstaterna hänvisade till FSB:s kompletterande genomförandestandarder om ersättning som antogs i september 2009 och enades om att följa dem nära i förslaget om kapitalkravsdirektivet.[17]

Liknande bestämmelser om ersättningspolicy har samtidigt införts av medlemsstaterna i förslaget till direktiv om förvaltning av alternativa investeringsfonder (s.k. hedgefonder).[18]

Båda förslagen diskuteras för närvarande i rådet och Europaparlamentet.

SLUTSATS

Trots att krisen inneburit en stark drivkraft att genomföra en genomgripande reform när det gäller ersättningspolicy, har endast sexton medlemsstater tillämpat kommissionens rekommendation helt eller delvis. Sex medlemsstater håller på att anta åtgärder för att främja tillämpningen av rekommendationen, men relativt många medlemsstater har ännu inte vidtagit några åtgärder, eller också är de åtgärder som vidtagits otillfredsställande. Bara sju medlemsstater tillämpar relevanta åtgärder i hela finanstjänstesektorn. Det är oroande att det förekommer så stora skillnader i medlemsstaternas tillämpning när det gäller något så grundläggande som ersättningspolicyns struktur.

Ytterligare insatser är alltså nödvändiga för att ta itu med problemet. Ingen framgångsrik reform kan inledas utan en verklig förändring av den kultur som präglar finanstjänstesektorns sätt att fatta beslut om incitament för personalen (från anställda till styrelseledamöter). En del finansinstitut har redan uttryckt sitt motstånd mot en reform på detta område och fortsätter att uppfatta bruket med kortsiktiga bonusar som en tydlig konkurrensfördel och det mest lönsamma sättet att ge personalen incitament. Finansinstituten är i själva verket mycket angelägna om att upprätthålla en kultur med kortsiktiga bonusar för att behålla en hög grad av flexibilitet på arbetsplatsen.[19] Anställda inom finanstjänstesektorn kommer att ändra sitt riskbeteende bara om de vet att de kommer att bedömas över en tillräckligt lång tidsperiod och att deras ersättningsnivå i själva verket kommer att sjunka om de tar överdrivna risker.

Trots den kommande lagstiftningen kommer det att behövas tillsynsvägledning för att säkra en gemensam hållning i EU. För att garantera lika villkor överallt kommer det också att krävas en enhetlig tillsyn inom ramen för Baselkommittén.

När det gäller den praxis som finansinstituten själva tillämpar är det i detta skede svårt att avgöra om och i vilken utsträckning finansinstituten i praktiken har infört sunda ersättningspolicyer. Det är för tidigt och de flesta lagstiftningsändringarna pågår fortfarande. Finansinstituten har visserligen börjat ändra sin ersättningspraxis, men med tanke på deras oro för nackdelar för den som är först är det osannolikt att de kommer att förbinda sig för en långsiktig generell reform av ersättningspolicyn innan den kommande lagstiftningen på detta område antagits.[20] Även om finansinstituten i sin externa kommunikation ”taktiskt marknadsför” vissa förändringar av ersättningspolicyn, särskilt för ledande befattningshavare[21], är den information som finns tillgänglig eller som lämnas ut om individuella ersättningar på lägre nivå och om strukturen hos sådana ersättningar mycket knapphändig eller obefintlig.

Kommissionen har för sin del för avsikt att

– föreslå liknande lagstiftningsåtgärder gällande ersättningar inom finansiella tjänster utanför banksektorn (försäkring, fondföretag) under loppet av 2010 eller i början av 2011,

– se till att medlemsstaterna och Europaparlamentet snabbt kan enas om de lagstiftningsförslag om ersättningsfrågor som är under behandling och förbinda sig för en strikt övervakning av medlemsstaternas framtida genomförande av lagstiftningen,

– genom sitt deltagande i FSB och G20 försäkra sig om att en effektiv tillämpning av liknande regler om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn sker på global nivå för att åstadkomma lika villkor på detta område,

– regelbundet se över situationen och förbehålla sig rätten att vid behov lägga fram ytterligare åtgärder.

[1] Counterparty Risk Management Policy Group III (CRMPG III), som bildades i USA för att analysera kreditmarknadskrisen, konstaterade 2008 i sin rapport att ersättningssystem i finanstjänstesektorn var en av fem primära drivkrafter bakom finanskrisen. CRMPG III framhöll behovet av att på ett lämpligt sätt anpassa ersättningsincitament till finansinstitutets långsiktiga intressen och av att motverka överdriven risktagning på kort sikt. På EU-nivå kom man i de Larosière-rapporten fram till samma slutsats när man rekommenderade att fokus skulle ligga på strukturen hos ersättningspolicyn inom finanstjänstesektorn och att ersättningsincitamenten på nytt skulle anpassas till aktieägarnas intressen och långsiktig lönsamhet för företagen som helhet.

[2] Kommissionens meddelande av den 4 mars 2009 inför Europeiska rådets vårmöte – Främja återhämtning i Europa, KOM(2009) 114.

[3] Slutsatserna från G20-toppmötet i London, 2 april 2009, punkt 15.

[4] Kommissionens rekommendation 2009/384/EG om ersättningspolicy inom finanstjänstesektorn, EUT L 120, 15.5.2009, s. 22.

[5] En närmare beskrivning av innehållet i rekommendationen finns i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SEK(2010) 671som kompletterar denna rapport.

[6] I denna rapport analyseras endast medlemsstater som antagit nationella åtgärder i överensstämmelse med kommissionens rekommendation.

[7] KOM(2009) 362. Se vidare avsnitt 4 i denna rapport.

[8] Italien uppgav att man har en del allmänna principer om ersättning avseende tillhandahållande av investeringstjänster och investeringsverksamhet som skulle gälla investeringsföretag och kapitalförvaltningsföretag (gemensam förordning från Banca d’Italia och Consob, utfärdad i oktober 2007).

[9] Endast för de sex största italienska bankerna.

[10] Sverige uppgav dock följande: ”En anställd vars åtgärder kan ha avsevärd inverkan på företagets riskexponering definieras på följande sätt: en anställd som tillhör en personalkategori som inom ramen för sina uppgifter utövar eller kan utöva ett inte obetydligt inflytande över företagets riskexponering.”

[11] I Storbritannien förväntas de finansinstitut som omfattas inkludera ”personer som har en funktion med betydande inflytande för ett företag (och som därför bör ha godkänts för denna funktion) och anställda vars verksamhet konkret påverkar eller skulle kunna påverka företagets riskprofil”. Man utgår från att en anställd i den andra kategorin omfattas om den totala förväntade ersättningen för 2009 är mer än 1 miljon brittiska pund.

[12] I vissa fall med förbehåll för de specifika arbets- och/eller skatterättsliga reglerna i tredjeländer där företagen i koncernen är verksamma.

[13] Spanien hävdade i) att ersättningspolicy inte har visat sig vara ett problem i Spanien och ii) att det är nödvändigt att säkra samstämmighet med EU-lagstiftningens utveckling och att man därför avvaktar antagandet av relevanta EU-direktiv för att kunna genomföra dem.

[14] Det finns andra olikheter beroende på specifika nationella bestämmelser eller för undsatta finansinstitut, men de är mer specifika och har begränsad tillämpning.

[15] KOM(2009) 211, 30.4.2009.

[16] KOM(2009) 362.

[17] Se överenskommelsen av den 10 november 2009 under mötet i Ekofinrådet.

[18] KOM(2009) 207 slutlig, 30.4.2009.

[19] Kortsiktiga bonusar förutsätter kortfristiga anställningskontrakt. Genom att när som helst kunna minska antalet anställda ökar finansinstituten konkurrensen bland personalen och bibehåller bonusfondernas nivå som en del av denna rörlighetskultur.

[20] I en rapport från IIF nyligen sägs följande: ”Framsteg mot en anpassning av ersättningarna till IIF:s/FSB:s principer hade också gjorts, men mycket arbete återstod. Även om en majoritet av de undersökta företagen kopplat ersättningen till resultatet och senarelagt utbetalningen av ersättningar, stod de flesta inför utmaningar när det gäller att anpassa ersättningen till tidsperspektivet för inkomstrisken och att införliva kapitalkostnad och riskfaktorer i resultatbedömningen.”

[21] Här ingår egna begränsningar eller tak för bonusar eller gyllene fallskärmar för befattningshavare på högsta nivå, stora belopp som skänks till välgörenhet osv.