52009DC0466

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 11.9.2009

KOM(2009) 466 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

På väg mot en integrerad havspolitik för bättre förvaltning i Medelhavsområdet

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

På väg mot en integrerad havspolitik för bättre förvaltning i Medelhavsområdet

1. Inledning

I det omfattande offentliga samråd som föregick antagandet av EU:s integrerade havspolitik 2007 fanns ett brett stöd för tanken att en ökad ekonomisk maritim verksamhet och ett stärkt miljöskydd kan gå hand i hand och stimulera varandra förutsatt att det finns en lämplig förvaltning och fungerande övergripande mekanismer.

Medelhavet är ett utmärkt exempel på ett havsområde där mänskliga aktiviteter skulle kunna ge högre ekonomisk avkastning och samtidigt mindre påverkan på de marina ekosystemen. I verkligheten finns dock mer än tjugo kuststater med olika grad av ekonomisk utveckling och administrativ förmåga och betydande politiska motsättningar, bland annat om gränsdragningar både till lands och till havs. Till skillnad från andra halvslutna havsområden som Östersjön och Svarta havet utgörs Medelhavet till stor del av fritt hav, vilket innebär särskilda problem för förvaltningen.

Sju av kuststaterna är EU-medlemmar, två är kandidatländer och tre är potentiella kandidatländer som omfattas av EU:s utvidgningspolitik. Övriga länder har starka och väl etablerade förbindelser med EU, huvudsakligen genom den europeiska grannskapspolitiken. Alla länder utom ett är medlemmar i Medelhavsunionen.

Detta meddelande belyser vilka mekanismer och verktyg som bör sättas in för att få en integrerad förvaltning av maritim verksamhet i Medelhavsområdet. Tanken är att komplettera de olika sektorsåtgärder som EU stöder i Medelhavsområdet. Till skillnad från EU:s integrerade havspolitik som främst riktar sig till medlemsstaterna, efterlyses i detta meddelande ett fördjupat samarbete på lämpliga nivåer med övriga länder runt Medelhavet.

2. Huvudfrågor

Hela 30 % av världens samlade volym av sjötransporter går till eller från Medelhavets över 450 hamnar och terminaler, och en fjärdedel av alla oljetransporter till havs. Kusterna runt Medelhavet har 150 miljoner invånare, och antalet fördubblas under turistsäsongen. Halva EU:s fiskeflotta är verksam där, huvudsakligen i form av småskaligt hantverksmässigt fiske, tillsammans med en växande marin vattenbruksproduktion. Trycket på fiskbestånden utövas också av fartyg från södra Medelhavetsområdet och från länder utanför EU.

De ekonomiska verksamheternas belastning på Medelhavets ekosystem fortsätter att växa. Även om sektorn påverkas kraftigt av den rådande ekonomiska krisen väntas sjöfarten efter hand fortsätta sin tillväxt till följd av ett ökat behov av transporter av passagerare, turister och varor inklusive energivaror. Exempelvis har kryssningsturismen utvecklats snabbt och stora Medelhavshamnar tar årligen emot mer än en miljon kryssningsturister var. Infrastruktur, turism och fritidsanläggningar byggs ut i redan tätbefolkade och tätbebyggda kustområden – i Italien, Frankrike och Spanien finns flera områden där bebyggelsen på kustremsan upp till en kilometer närmast havet redan täcker mer än 45 % av arealen.

Denna ständigt växande mänskliga och ekonomiska utveckling har lett till allt större miljöförstöring. Medelhavets sårbara marina miljö ställs inför en oroande kombination av föroreningar både från land och från fartyg, nedskräpning, påverkan på biologisk mångfald, överfiske och förstörelse av kustmiljöer. Medelhavet är inom Marpol-konventionen klassificerat som särskilt känsligt för olja sedan 1983 och för sopor sedan maj 2009[1]. Medelhavsunionen har angett rening av Medelhavet som en av sina prioriteringar[2]. Hotet mot kusterna blir allt större, inklusive deras unika kultur- och naturarv med mer än 400 av Unesco utpekade världsarvsområden.

Medelhavsområdet har av FN:s klimatpanel IPCC utpekats som en ”hot spot” med stora risker för översvämning, kusterosion och fortsatt markförstöring[3], vilket stärker behovet av verktyg som kan underlätta anpassningen till klimatförändringen. Oreglerad invandring sjövägen är ett stort problem i området och det krävs samarbete med partner i Medelhavsområdet för att motverka denna och förebygga förlust av människoliv.

3. På väg mot en bättre havsförvaltning

De ovannämnda problemområdena gör det nödvändigt att avhjälpa två stora svagheter i förvaltningen. För det första: i de flesta Medelhavsländer genomförs varje sektorspolitik av sin egen administration, precis som varje internationellt avtal genomförs inom sitt eget regelverk, vilket gör det svårt att överblicka de maritima verksamheternas samlade effekter, både lokalt och i hela Medelhavsområdet. För det andra: eftersom en stor andel av havsområdet utgörs av fritt hav är det svårt för kuststaterna att planera, organisera och reglera verksamheter som direkt påverkar deras territorialhav och kuster. Dessa båda svagheter leder sammantaget till en situation där politik och verksamheter lätt utvecklas var för sig och utan lämplig samordning mellan de verksamheter som påverkar havet och mellan lokala, nationella, regionala och internationella aktörer. Dessutom finns andra frågor som är avgörande för en god förvaltning – berörda parters deltagande, öppenhet i beslutsfattandet och tillämpning av fastställda regler.

3.1. Medelhavsländernas roll

Det är viktigt att utforma integrerade strategier på nationell nivå som kan ligga till grund för ett integrerat beslutsfattande inom havspolitiken[4]. Därför uppmanas varje medlemsstat i Medelhavsområdet att fortsätta arbetet med att utforma en egen integrerad havspolitik. För att underlätta utbyte av bästa praxis har kommissionen inrättat ett system för informationsutbyte och lägesrapportering[5].

Några medlemsstater har redan vidtagit konkreta åtgärder för en bättre havsförvaltning. Det krävs dock ytterligare insatser, bland annat för att inrätta särskilda beslutsstrukturer med befogenhet att samordna olika politikområden.

Kommissionen kommer att

- föreslå att medlemsstaternas representanter i högnivågruppen regelbundet diskuterar vilka framsteg som gjorts inom integrerad havsförvaltning i Medelhavsområdet,

- uppmuntra medlemsstaterna att utbyta bästa praxis för integrerad havsförvaltning, särskilt genom programmen för europeiskt territoriellt samarbete i Medelhavsområdet.

Medelhavets halvslutna karaktär och de maritima näringarnas gränsöverskridande effekter fordrar ett stärkt samarbete med Medelhavsländer utanför EU. Det ovannämnda informationsutbytet ska därför utsträckas till partnerländer utanför EU som är intresserade av en integrerad strategi. Dessa länder kan inbjudas att utse kontaktpersoner som när så är lämpligt kan delta i en dialog på hög nivå som omfattar hela Medelhavsområdet. Samarbetet om en integrerad havspolitik och bättre förvaltning av denna kommer också att bygga vidare på den nuvarande multilaterala ramen, Medelhavsunionen, gällande bilaterala avtal och regionalt samarbete inom den europeiska grannskapspolitiken samt förbindelserna med kandidatländer och potentiella kandidatländer.

Kommissionen har beslutat att

- inrätta en särskild arbetsgrupp för integrerad havspolitik som ska inleda diskussioner och utbyta bästa praxis med Medelhavsländer utanför EU,

- inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet[6] ge tekniskt stöd till partner i Medelhavsområdet som visar intresse för en integrerad strategi för havsfrågor, för att därigenom höja medvetenheten och hjälpa till med målformulering och genomförandemekanismer.

3.2. Förvaltning av havsområdet

FN:s havsrättskonvention från 1982 ger en allmän ram för flertalet maritima verksamheter och återspeglar för många frågor internationell sedvanerätt. Alla Medelhavets kuststater har ratificerat den utom Turkiet, Syrien, Israel och Libyen.

För närvarande utgörs Medelhavet till stor del av fritt hav. Ungefär 16 % av havsarealen utgörs av territorialhav och 31 % av olika havszoner vars omfattning eller legitimitet ofta ifrågasätts av andra kuststater[7].

Detta innebär att en stor del av Medelhavets vatten ligger utanför de områden över vilka kuststaterna har jurisdiktion eller suveräna rättigheter. Därför har kuststaterna inte befogenhet att föreskriva och genomdriva heltäckande regler för verksamheter utanför dessa områden, exempelvis regler om skydd av havsmiljön, om fiske eller om exploatering av energikällor. Utanför dessa områden kan staterna bara vidta åtgärder som gäller deras egna invånare och fartyg. Vissa insatser för att skydda havsmiljön och bevara och sköta levande resurser kan göras gemensamt inom regionala konventioner, men dessa har begränsad räckvidd och det är svårt att genomdriva de beslut som fattas, exempelvis gentemot tredjeländer som inte är parter.

Denna situation beror på att problemen med gränsdragningar mellan grannländer i Medelhavsområdet är kopplade till komplexa och politiskt känsliga konflikter i ett område som inte är mer än 400 nautiska mil brett. Detta skiljer sig från andra halvslutna hav omkring EU, exempelvis Östersjön, där de flesta länder har löst gränsfrågorna med stöd av FN:s havsrättskonferens (Unclos) och kommit överens om sina havszoner.

Det multilaterala samarbetet i form av internationella och regionala avtal som reglerar maritim verksamhet omfattar med få undantag endast en sektor. Kommissionen har därför inlett en undersökning för att kartlägga de viktigaste hindren för ratificering, tillämpning och efterlevnad av beslut inom befintliga avtal och organisationer som behandlar havsfrågor i Medelhavsområdet, och för att undersöka möjligheterna att förbättra det multilateralt samarbetet och biståndet.

För att kunna nå framsteg med en sektorsövergripande strategi för havsfrågor krävs det bättre insyn i dessa organisationers arbete, även om huruvida de bestämmelser som de antar eller stöder övervakas systematiskt och genomförs fullt ut. Kuststaternas roller och ansvarsområden måste också förtydligas, särskilt i fråga om hur havsområden ska förvaltas för att stödja hållbar utveckling.

Eftersom den politiska och ekonomiska situationen skiljer sig mellan olika delar av Medelhavsområdet bör en bättre förvaltning på subregional nivå uppmuntras. Framsteg kan ske främst genom att grannländer enas om att fastställa en gemensam havsgräns eller förvalta sina levande eller icke-levande resurser gemensamt. Berörda parter har redan uppmärksammat regeringarna och internationella institutioner på vikten av att nå framsteg på dessa områden.

Kommissionen kommer att

- stödja en strukturerad och informell dialog mellan Medelhavets kuststater genom högnivåmöten, akademiska och andra internationella organisationer, för att förbättra förvaltningen av havsområdet även på subregional nivå,

- ge en översikt över befintliga avtal och organisationer för havsfrågor i Medelhavet,

- ge rekommendationer om hur det sektorsöverskridande samarbetet mellan befintliga avtal och organisationer kan förbättras,

- fortsätta att verka för ratificering och en samordnad tillämpning av FN:s havsrättskonvention i sina bilaterala förbindelser,

- inleda en undersökning av kostnader och nytta med att fastställa gränser för havszoner.

3.3. Ökad delaktighet för berörda parter

Ända från början har ett viktigt inslag i den integrerade havspolitiken varit att berörda parter ska ha stor delaktighet. Det civila samhället efterlyser också en stärkt dialog på regional nivå för att förbättra förvaltningen i Medelhavet. Därför har det nyligen inrättats en regional rådgivande nämnd för Medelhavet, där berörda parter inom fisket förs samman.

De berörda parternas delaktighet kommer att vara högt prioriterad även vid genomförandet av den integrerade havspolitiken i Medelhavet.

Kommissionen kommer att

- uppmana forum för berörda parter att regelbundet ta upp frågor som rör Medelhavet och föreslå prioriterade åtgärder för en integrerad havspolitik i Medelhavsområdet,

- undersöka möjligheterna att få med berörda parter från alla kuststater.

4. Övergripande verktyg för en integrerad havsförvaltning

En bättre havsförvaltning måste kompletteras med övergripande verktyg som är avsedda att skapa ytterligare möjligheter för ekonomisk tillväxt i de maritima näringarna och att säkra miljöskydd och en bättre framtid för de människor som bor i kustområdena.

4.1. Havsstrategier och fysisk planering i kust- och havsområden

Även om den maritima verksamheten i Medelhavet för närvarande påverkas av den ekonomiska krisen, kan man räkna med att den kommer att växa inom sjöfart, utvinning av förnybar energi och turistströmmar. Genom fysisk planering i kust- och havsområden kan Medelhavsområdets tillväxtpotential utnyttjas bättre under förhållanden som bidrar till en god miljöstatus och därmed till optimerad avkastning.

Fysisk planering är ett effektivt verktyg för en ekosystembaserad förvaltning som beaktar samverkande effekter av maritim verksamhet, konflikter mellan utnyttjande av områden och bevarande av marina livsmiljöer. I kommissionens färdplan från 2008[8] anges principer för EU-medlemsstaternas utveckling av fysisk planering i kust- och havsområden, och dessa kan också vara användbara i Medelhavsområdet.

Jämfört med andra havsområden har den fysiska planeringen i Medelhavet dock en svag ställning, möjligen till följd av de bakomliggande känsliga frågorna om inrättande av havszoner och gränsdragningar. Dessa frågor måste lösas så att fysisk planering kan ske på lämplig nivå.

EU-medlemsstaterna har beslutat att marina vatten ska uppnå god miljöstatus senast 2020[9] med hjälp av integrerade ”marina strategier” som ska tillämpa en ekosystemansats på mänskliga aktiviteter som påverkar havet. Dessa strategier har ett nära samband med fysisk planering i kust- och havsområden. För att kunna genomföra den integrerade havspolitiken i Medelhavet är det avgörande att dessa åtaganden fullgörs, när så är lämpligt i samarbete med regionala havskonventioner (särskilt Barcelonakonventionen och Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM)) eller på subregional nivå. Dessutom finns redan Medelhavsförordningen[10] som syftar till en integrerad ekosystemansats för fiskeriförvaltningen. Denna kommer att stärkas ytterligare genom den kommande reformen av EU:s gemensamma fiskeripolitik[11].

Kommissionen kommer att

- inleda en undersökning om fysisk planering i Medelhavsområdet för att kartlägga möjliga områden för fysisk planering, analysera hinder och belysa möjliga modeller för fysisk planering i olika delregioner eller havsområden,

- därefter inleda ett projekt för att testa fysisk planering på subregional nivå och uppmuntra konkreta gränsöverskridande metoder,

- med hjälp av en gemensam strategi för genomförandet bistå medlemsstaterna att fullgöra sina åtaganden enligt ramdirektivet om en marin strategi vad beträffar de nationella marina strategierna och att göra en omfattande bedömning av marina vatten och deras utnyttjande senast 2010.

4.2. Integrerad förvaltning i kustområden och på öar

Det finns många faktorer som talar för en integrerad förvaltning av Medelhavets kustområden – klimatförändring, utveckling av hamnar, kustturism och tillhörande investeringar, skydd av det maritima kulturarvet och den marina miljön, däribland Natura 2000-områden. Kommissionen har i vitboken om anpassning till klimatförändring[12] förbundit sig att se till att klimatanpassning prioriteras tillräckligt högt i kust- och havsområden.

Arbetet för att skydda och sammanlänka det maritima kulturarvet samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska och miljömässiga intressen kommer också att bedrivas genom befintliga instrument, såsom projektet för framstående europeiska resmål (Eden, European Destinations of Excellence) och EU:s kulturarvspris/Europa Nostra Awards. På detta område finns det stora utvecklingsmöjligheter i hela Medelhavsområdet med dess mycket rika kulturarv.

Med hjälp av övergripande förvaltningsverktyg kan Medelhavets kustområden på ett bättre och mer integrerat sätt finna lösningar på frågor som rör social, miljömässig och ekonomisk hållbarhet. EU-medlemsstaterna i Medelhavsområdet håller på att utarbeta nationella strategier för integrerad förvaltning av kustområden (Integrated Coastal Zone Management, ICZM), och Europeiska gemenskapen har nyligen inom ramen för Barcelonakonventionen undertecknat ett första rättsinstrument om ICZM i Medelhavsområdet[13].

Det kommer dock att behövas ytterligare insatser, exempelvis för att förbättra samordningen mellan utveckling av offshoreverksamhet och tillhörande utveckling på land (gränsen mellan land och hav). Detta gäller särskilt för öar, där förbindelserna är av särskilt stor vikt. Därför uppmuntras medlemsstaterna att utarbeta integrerade strategier för att lösa frågor i öregioner och att upprätta ett system för utbyte av bästa praxis. Kunskapsbasen om ICZM-metoder i Medelhavsområdet behöver också stärkas.

Utvecklingen av en integrerad havspolitik i Medelhavsområdet, med en konsekvent och ekosystembaserad ansats för förvaltningen av gränsen mellan land och hav, kan påskynda utnyttjandet av de möjligheter som en integrerad förvaltning av kustområden innebär.

Kommissionen kommer att

- ge en webbaserad sammanställning över ICZM-verktyg, bästa praxis och fallstudier för att få en bättre förvaltning,

- genom EU:s sjunde ramprogram (FP7) stödja utvecklingen av kunskapsbasen om ICZM i Medelhavsområdet, med särskild inriktning på internationellt samarbete,

- undersöka möjligheterna att, genom de åtgärder för fysisk planering i kust- och havsområden som anges under punkt 4.1, förbättra samordningen mellan projekt på land och till havs, särskilt när det gäller planeringen.

4.3. Främjande av kunskapsbaserade insatser

Utvecklingen av hållbara maritima ekonomier och en effektiv kustförvaltning förutsätter policyer som bygger på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag.

Det behövs en regelbunden insamling av grunddata för att bedöma miljöstatusen i haven och möjlig avkastning av naturresurser. Kommissionen kommer därför att fortsätta att framhålla vikten av vetenskaplig rådgivning och datainsamling för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken och miljölagstiftningen i Medelhavsområdet. Dessutom kommer kommissionen att undersöka möjligheterna att stärka samarbetet om insamling av grunddata med Medelhavsländer utanför EU genom gemensamma program och kapacitetsuppbyggnad.

EU:s nya strategi för havs- och sjöfartsforskning[14] syftar till ökad effektivitet och kompetens genom att stimulera samordnade forskningsinsatser. I strategin erkänns också vikten av stärkt internationellt samarbete som ett medel för integrerad förvaltning av maritim verksamhet i gemensamma hav. Genomförandet av strategin i Medelhavsområdet kommer att ligga till grund för en stärkt integrerad förvaltning. För att finna samstämmiga lösningar på hur havens ekonomiska potential kan utnyttjas med en ekosystemansats krävs en stärkt infrastruktur för havsforskning, samordnad forskning och teknisk utveckling genom maritima kluster och teknikplattformar samt samverkan mellan medlemsstater och regioner. Särskilt behöver man fortsätta utvecklingen av ett tvärvetenskapligt system för observation av havsbotten som kan bidra till att förstå och övervaka riskerna för tsunamier.

Kommissionen håller också på att utveckla ett nätverk för havsobservation och datainsamling (Emodnet) för att förbättra kunskapsinfrastrukturen och övervinna hinder för att samla in, få tillträde till och utnyttja data. En europeisk havsatlas tas fram för att höja medvetenheten och skapa en gemensam maritim identitet i havsområden. De här verktygen kommer att täcka hela Medelhavsområdet.

Kommissionen kommer att

- särskilt uppmärksamma Medelhavsområdet genom att upprätta ett integrerat europeiskt område för havsforskning (ERA-NET) i syfte att öka samordningen av havsforskningen mellan de olika medlemsstaterna,

- utarbeta en långsiktig strategisk ram för vetenskapligt samarbete i Medelhavsområdet som gör att havsforskningssamarbetet kan utvecklas på ett ordnat sätt och ge lösningar på gemensamt fastställda frågor,

- utveckla en stor temaövergripande forskningsinsats inom sjunde ramprogrammet, inriktad på att samordna kunskapen om Medelhavet inom alla relevanta vetenskapsgrenar.

4.4. Integrerad övervakning för ett säkert och tryggt havsområde

Maritima verksamheter måste övervakas för att man på ett bra sätt ska kunna förvalta dessa verksamheter och motverka problem med säkerhet och trygghet i Medelhavsområdet.

Ett strikt genomförande av EU:s sjösäkerhetslagstiftning i medlemsstaterna och kapacitetsuppbyggnad inom andra Medelhavsländers sjöfartsadministrationer och hamnmyndigheter är nödvändigt för att förhindra olyckor och förorening från fartyg, inklusive olagliga oljeutsläpp. Det EU-finansierade regionala Safemed-projektet inom sjösäkerhet, trygghet och skydd av den marina miljön bidrar till att minska skillnaderna i regler och strukturer mellan medlemsstater och partnerländer i Medelhavsområdet. Kommissionen kommer också att föreslå att Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA) inleder tekniskt samarbete med partnerländer i Medelhavsområdet, bland annat genom att bistå med saneringsfartyg vid föroreningsolyckor[15]. För övervakning av fartygsrörelser kommer en utvidgning av det automatiska identifieringssystemets (AIS) regionala server för Medelhavet att övervägas.

Frontex har under de senaste åren intensifierat sitt stöd till medlemsstater i Medelhavsområdet som har mycket stora strömmar av oreglerad invandring[16]. Kommissionen kommer genom dialog och ekonomiskt stöd till partnerländer i Medelhavsområdet att främja partnerländernas deltagande i de verksamheter som Frontex samordnar i Medelhavsområdet. I fråga om narkotikabekämpning till havs finns ett förstärkt samarbete inom ramen för Maritime Analysis and Operations Centre – Narcotics (MAOC-N) och Centre de Coordination pour la Lutte Anti-Drogue en Méditerranée (CeCLAD-M).

Övervakningen till havs har dock hittills bedrivits sektorsvis och kännetecknas av flerfaldig datainsamling i olika medlemsstater och inom olika myndigheter. Ett av den integrerade havspolitikens viktigaste mål är därför att samordna övervakningen till havs genom bättre informationsutbyte och stärkt samarbete mellan nationella myndigheter som har ansvaret för övervakning till havs[17], utan att detta påverkar deras uppdrag och behörighet enligt EU:s och medlemsstaternas lagstiftning. Härigenom kan den allmänna övervakningen i form av insamling och bearbetning av information förbättras, vilket möjliggör bättre samordnade insatser till havs och i hamnar. Dessutom leder det till stordriftsfördelar som kan sänka kostnaderna för övervakningen. Man bör ytterligare överväga att inkludera partnerländerna i Medelhavsområdet i en mer integrerad övervakning till havs.

Kommissionen

- inleder ett pilotprojekt för att förbättra samarbetet mellan nationella myndigheter i medlemsstaterna i Medelhavsområdet som har ansvaret för övervakning och tillsyn till havs och för informationsutbytet mellan hamnmyndigheter,

- lägger fram principer för integrerad övervakning till havs inom EU i ett kommande meddelande för att efter hand övergå från en sektorsbaserad till en allt mer integrerad övervakning inom EU och i medlemsstaterna.

5. Slutsatser

För att kunna lösa de viktiga frågor som påverkar Medelhavet krävs gemensamma och framför allt samordnade svar som är grundade i en bättre havsförvaltning. Detta är särskilt betydelsefullt mot bakgrund av den allt större efterfrågan på naturresurser och belastningen på havsmiljön, liksom det fortsatta behovet av tillväxt och sysselsättning inom maritima sektorer och regioner.

En integrerad strategi för havsfrågor bör givetvis inte försvaga de verktyg och mål som har satts upp för att nå framsteg inom vissa områden som rör havet. Tvärtom är syftet att ge ett sektorsövergripande perspektiv och de verktyg som behövs för att kunna minimera påverkan och optimera effektivitet och utbyte.

Kommissionen uppmanar därför rådet och Europaparlamentet att

– stödja de mål och åtgärder som presenteras i detta meddelande,

– stödja den föreslagna strategin inom sina respektive ansvarsområden.

[1] Marpol bilaga I (olja) och V (sopor).

[2] Parisdeklarationen av den 13 juli 2008 och motsvarande hänvisning till initiativet Horisont 2020.

[3] SEK(2008) 2868.

[4] KOM(2008) 395.

[5] Länkar: http://ec.europa.eu/maritimeaffairs/governance_memberstates_en.html http://ec.europa.eu/maritimeaffairs/memberstates_en.html

[6] Regionalt strategidokument (2007–2013) för Europa-Medelhavspartnerskapet inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

[7] I fråga om själva vattenområdet har fem kuststater antagit lagstiftning som innebär att de inom en zon på tolv nautiska mil utanför sina territorialhav har rätt att genomdriva regler om tull, skatter, immigration eller hälsoskydd. Fem kuststater har utpekat en arkeologisk zon utanför sina territorialhav för att skydda kulturarvet under vatten. Fyra kuststater har utpekat fiskeskyddszoner och tre stater har inrättat ekologiska skyddszoner. Fem kuststater har proklamerat exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) där kuststaten har suveräna rättigheter till levande och icke-levande marina resurser.

[8] KOM(2008) 791.

[9] Direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008.

[10] Rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006.

[11] KOM(2009) 163.

[12] KOM(2009) 147.

[13] Protokoll om integrerad förvaltning av kustområden i Medelhavsområdet, undertecknat i Madrid, Spanien den 21 januari 2008.

[14] KOM(2008) 534.

[15] KOM(2009) 301.

[16] Europeiska rådet upprepade i sina slutsatser från den 19 juni 2009 sin oro för olaglig invandring och framhöll att ”[s]enare tids händelser i Cypern, Grekland, Italien och Malta understryker det brådskande behovet av att öka insatserna för att förebygga och bekämpa olaglig invandring på ett effektivt sätt vid EU:s södra sjögränser …”.

[17] SEK(2008) 2737 och KOM(2008) 68.