52007DC0604

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 17.10.2007

KOM(2007) 604 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Destruktiva fiskemetoder på öppet hav och skydd av känsliga djuphavsekosystem

{SEC(2007) 1314}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Destruktiva fiskemetoder på öppet hav och skydd av känsliga djuphavsekosystem

1. INLEDNING

1.1. Räckvidd och allmän bakgrund

Människans förstörelse av känsliga marina livsmiljöer till havs är en av vår tids dolda miljökatastrofer. Kunskaperna om dessa ekosystem är än så länge begränsade (många av dem har ännu inte identifierats och kartlagts) men de skador som kan åsamkas dem, särskilt genom vissa fiskemetoder, är desto mer väldokumenterade.

Nya vetenskapliga rön tyder också på att den biologiska mångfalden till havs inte är jämnt fördelad, utan istället är koncentrerad till och kring avgränsade inslag i havsbotten, som undervattensberg, korallrev och hydrometriska skorstenar. Dessa utgör så kallade hotspots, dvs. platser med hög koncentration av biologisk mångfald, och uppträder mitt i stora områden av relativt öde havsbotten. Det är just av detta skäl som denna typ av ekosystem drar till sig en så stor mängd rovdjur, däribland fisk, och därför också i så hög grad uppmärksammas av kommersiella fiskare och andra intresserade grupper (inom t.ex. bioprospektering och djuphavsturism). Sådan verksamhet är onekligen lönsam, men de rikedomar som samtidigt kan gå förlorade inte bara ur biologisk men också ur ekonomisk synpunkt, är oöverskådliga. Det är känt att den pågående förstörelsen av känsliga marina livsmiljöer till havs allvarligt äventyrar målet ”att senast 2010 på ett avgörande sätt ha nedbringat den takt med vilken biologisk mångfald går förlorad”, som godkändes av världstoppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling.

Den 8 december 2006 antog FN:s generalförsamling resolution 61/105 om hållbart fiske. I resolutionen manar FN kraftigt stater och organisationer med behörighet över djuphavsområden att reglera fisket i och kring känsliga marina ekosystem, så att dessa skyddas från skador. Europeiska kommissionen spelade en framträdande roll vid antagandet av resolutionen, och så snart den antagits meddelade kommissionen att den inom kort skulle föreslå en strategi för att omsätta FN:s uppmaning i handling.

1.2. Förvaltningsmekanismer

I kustområden är det kuststaterna som har behörighet att vidta åtgärder för att skydda mot bottenfiskets inverkan på känsliga ekosystem. Många av dem har redan tagit vissa initiativ i denna riktning, däribland EU och dess medlemsstater. På internationellt vatten är det, i den mån de finns, de regionala havskonventionerna som har det allmänna ansvaret för skyddet av havsmiljön, medan de regionala fiskeriorganisationerna antar åtgärder för bevarande och förvaltning av levande resurser i havet och reglerar fiskets inverkan på känsliga ekosystem. Vissa röster har höjts till kritik av deras förfaranden, och deras effektivitet har ifrågasatts. Trots detta har de regionala fiskeriorganisationerna en oskattbar fördel framför konkurrerande lösningar, dvs. de har den behörighet som enligt havsrättskonventionen krävs för att vidta konkreta och bindande åtgärder, och de har ett system för efterlevnad och genomförande att backa upp dem med. Utan att för den skull vara helt okritisk, stöder Europeiska unionen därför starkt de regionala fiskeriorganisationerna och arbetar aktivt för att de ska få ytterligare befogenheter. De flesta områdesbaserade åtgärder som de regionala fiskeriorganisationerna har antagit för att skydda djuphavsekosystemen runt om i världen, har varit baserade på förslag från EU:s sida.

Att det fortfarande finns områden på öppet hav som inte styrs av ett reglerande organ är emellertid en av de största svagheterna i det internationella havsförvaltningssystemet. Det innebär en stående inbjudan till fortsatt och eventuellt intensifierat bruk av destruktiva fiskemetoder, särskilt med tanke på risken för att fiskeansträngningen bara förflyttas till en ny plats så snart fisket kunnat förbjudas effektivt på andra ställen. I resolution 61/105 uppmanar FN uttryckligen enskilda stater att påskynda inrättandet av regionala fiskeriorganisationer i dessa områden, samt att vidta interimistiska åtgärder för skydd av känsliga ekosystem vad avser deras egna fartyg. EU har för avsikt att gå i täten både för att påskynda inrättandet av regionala fiskeriorganisationer i alla de områden som för närvarande är oreglerade och där EU-fartyg är verksamma (framför allt i sydvästra Atlanten), och för att omedelbart nå en överenskommelse om interimistiska geografiska restriktioner i syfte att skydda den biologiska mångfalden i dessa områden till dess att regleringsorgan har inrättats. I bilagan finns en karta över vilka delar av världshaven som för närvarande täcks av en regional fiskeriorganisation.

1.3. Mål och utmaningar

Detta meddelande granskar och analyserar de principer som den senaste tiden utkristalliserats ur den internationella debatten om destruktiva fiskemetoder på öppet hav. Det beskriver också bristerna i den nuvarande situationen och, som ett led i gemenskapens ansträngningar att infria sina internationella åtaganden, skisserar det en ambitiös handlingsstrategi som tar hänsyn till multilaterala och regionala aspekter samt det faktum att det rör sig om områden på öppet hav.

2. DESTRUKTIVA FISKEMETODER PÅ ÖPPET HAV: DJUPHAVSEKOSYSTEM I FARA

Vid toppmötet i Johannesburg 2002 beslutade det internationella samfundet att ” avskaffandet av destruktiva fiskemetoder ” skulle ingå som ett grundläggande krav i alla seriösa strategier för en hållbar utveckling.

Johannesburgsåtagandet sätter problemet med destruktiva fiskemetoder i ett globalt sammanhang och gör det till en gemensam utmaning för alla världens nationer. Fisket bör inte längre behandlas som en isolerad fråga, utan måste bli en del av en bredare förståelse av världshaven sedda ur ett hållbarhetspersektiv. Kommissionen har formellt antagit denna helhetssyn i sina nyligen framlagda förslag till en integrerad havspolitik[1].

Att den utmaning vi står inför är av världsomspännande slag blir särskilt tydligt när det gäller områden på öppet hav. Enligt de grundläggande principer som styr rättigheter och skyldigheter på öppet hav och som fastställs i FN:s havsrättskonvention (UNCLOS), krävs det internationella överenskommelser för bevarandet av akvatiska levande resurser i vatten utanför nationell jurisdiktion.

Denna fokusering på det öppna havet innebär emellertid också att de unika marina ekosystem som finns i djuphavsområdena sätts i centrum, eftersom den stora merparten av de havsområden som ligger utanför kuststaternas nationella jurisdiktion är just sådana djuphavsområden. Andra destruktiva fiskemetoder, som bruket av sprängämnen eller cyanid, är i princip begränsade till grunda kustområden och har redan förbjudits av EU.

Vi har fortfarande begränsade kunskaper om djuphavsekosystemen men det pågår särskild forskning i ämnet, bland annat stora forskningsinitiativ i EU-regi[2]. Vi vet dock tillräckligt för att kunna säga att djuphavsekosystemen kan utgöra verkliga hotspots för biologisk mångfald. Vi vet också att dessa ekosystem är extremt sårbara på grund av den låga tillväxttakt som präglar livet på de stora havsdjupen. Denna sårbarhet är särskilt tydlig när det gäller organismer som ingår i habitatets grundstruktur, såsom kallvattenkoraller, strukturbildande svampar och de samhällen av ryggradslösa djur som lever kring hydrotermiska skorstenar. Den växande mängden vetenskapliga studier har visat att fiske med bottenredskap kan skada ekosystemens hela integritet. Bland de observerade och potentiella källorna till skador finns bottentrålar, skrapredskap, bottensatta garn, bottensatta backor/långrevar, tinor/mjärdar och fällor. Effekterna kan lätt förvärras när de kombineras med påverkan från annan verksamhet än fiske, som prospektering efter kolväten, sjökabelläggning eller avfallsdumpning. Faktiska skador på djuphavskorallrev har dokumenterats i nordöstra Atlanten, västra Atlanten, Tasmanhavet eller andra områden. När sådana rev väl är förstörda kan återhämtningen ta extremt lång tid, om de alls återhämtar sig. Denna typ av studier visar på ett övertygande sätt hur allvarligt problemet är, och att behovet att vidta avgörande skyddsåtgärder är akut.

3. INTERNATIONELLA REAKTIONER OCH EU:S ROLL

Redan 2004 utfärdade FN:s generalförsamling i sin resolution 59/25 en uttrycklig uppmaning om att upphöra med destruktiva fiskemetoder på öppet hav, och åtog sig att under 2006 se över vilka åtgärder som stater och regionala fiskeriorganisationer vidtagit för att hörsamma uppmaningen. EU bidrog kraftigt till översynen, bland annat genom sin aprilrapport från 2006[3] om de åtgärder som antagits för att hörsamma FN:s uppmaning, både i fråga om internationellt samarbete och i EU:s vatten.

Till följd av översynen antog generalförsamlingen resolution 61/105 den 8 december 2006. Artiklarna 80–95 i resolutionen ger staterna och de regionala fiskeriorganisationerna riktlinjer för vad de måste beakta när de antar åtgärder för att hantera problemet med destruktiva fiskemetoder som hotar känsliga marina ekosystem.

Arbetet inom ramen för FN:s konvention om biologisk mångfald bör också uppmärksammas i detta sammanhang. I partskonferensens beslut VII/5 och VIII/21 erkände konventionens parter så tidigt som 2004 de allvarliga hoten mot den biologiska mångfalden i havsområden utanför nationell jurisdiktion, och betonade att det krävs omedelbara åtgärder för att hantera dessa hot, särskilt i områden med undervattensberg, hydrotermiska skorstenar eller kallvattenkoraller. På liknande sätt har man inom regionala havskonventioner kommit överens om att upprätta förteckningar över sådana djuphavshabitat för att, inom ramen för konventionernas särskilda behörighet, vidta lämpliga åtgärder för att skydda dessa livsmiljöer.

Slutligen har FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) också arbetat för att ta fram tekniska riktlinjer för djuphavsfiske, inom ramen för uppförandekoden för ansvarsfullt fiske. I mars 2007 godkändes en detaljerad arbetsplan för denna verksamhet.

EU har haft en framträdande plats inom alla dessa organisationer och har aktivt lämnat konstruktiva bidrag till en mycket komplex och ibland kontroversiell debatt. Detta är bara som det ska vara. EU är aktiv inom fisket i de allra flesta av världshaven. Denna breda involvering lägger ett särskilt ansvar på gemenskapen, både när det gäller att arbeta för framsteg i internationella processer och att föregå med gott exempel genom de regler som den själv tillämpar på sina flottor. EU har också använt sitt inflytande för ett gott syfte. Det internationella samförstånd som nyligen uppnåddes återspeglar den välavvägda strategi som förespråkats av EU. Strategin grundar sig på resoluta åtgärder i alla vatten, oberoende av rättslig status (dvs. inom och utanför nationell jurisdiktion). Åtgärderna får dock inte straffa fiskare vars verksamhet bedöms som ett ur miljösynpunkt sunt utnyttjande av havet.

FN:s resolution 61/105 bygger på dessa olika internationella initiativ och utgör därför en utmärkt arbetsbasis för det internationella samfundet. Att FN:s rekommendationer, trots de ofta mycket svåra förhandlingarna, till slut kunde leda till ett samförstånd är en mycket stark faktor. Vissa åtgärder som EU argumenterade mycket varmt för – som t.ex. en omedelbar frysning av bottenfisket till det nuvarande ”fotavtrycket” (täckningsområdet) – fick inget gehör. De delar man kunnat nå samstämmighet kring är dock mycket tungt vägande och är tillräckligt starka för att kunna leda till radikala förändringar i hanteringen av bottenfisket. Detta gäller särskilt det sätt på vilket försiktighetsprincipen hädanefter kommer att omsättas i praktiken.

Den viktigaste utmaningen blir nu att genomföra dessa åtgärder i praktiken.

4. GENERALFÖRSAMLINGENS REKOMMENDATIONER: EN VÄLAVVÄGD, EFFEKTIV STRATEGI

I resolution 61/105 uppmanas stater och regionala fiskeriorganisationer att så snart som möjligt ”anta och genomföra åtgärder enligt en försiktighets- och ekosystembaserad strategi samt i enlighet med internationell rätt”, i enlighet med en uppsättning centrala faktorer som tillsammans utgör en sträng förvaltningsordning för bottenfisket på öppet hav. Generalförsamlingen önskar se dessa åtgärder antagna och genomförda senast den 31 december 2003 (den 31 december 2007 i fråga om interimistiska åtgärder, jfr avsnitt 5.3).

Hela resolutionen finns att läsa på http://www.un.org/Depts/los/general_assembly/general_assembly_resolutions.htm.

I detta avsnitt analyseras de olika faktorerna i avsikt att definiera de olika stegen för det praktiska genomförandet.

4.1. Förhandsbedömning av fiskets verkningar: en radikal innovation inom fiskeriförvaltningen

Kravet på att göra en miljökonsekvensbedömning innan tillstånd för enskild fiskeverksamhet kan utfärdas, är den första av generalförsamlingens rekommendationer och utgör också grundbulten i paketet. Detta är en radikal innovation inom fiskeriförvaltningen. Till skillnad från annan exploatering av resurserna i havet, där det är etablerad praxis att göra en konsekvensbedömning (som t.ex. vid installering av havsbaserade olje- eller gasplattformar), har effekterna av fiskeverksamhet kring olika livsmiljöer i havet i allmänhet utvärderats i efterhand, eller inte alls. Generalförsamlingens rekommendationer kommer därför att hjälpa till att få upp miljöstandarderna inom förvaltningen av känsliga bottenfisken till samma nivå som inom annan sjöfartsverksamhet.

I praktiken innebär rekommendationen att fiskeaktörerna måste lämna in fiskeplaner där de relativt exakt anger på vilka platser fisket kommer att äga rum. Sedan måste flaggstaten i sin tur granska det område där den aktuella fiskeaktiviteten planeras äga rum, och mot bakgrund av de vetenskapliga rekommendationer och uppgifter som de har tillgång till, bedöma de potentiella riskerna för de marina ekosystem som finns på de berörda fiskeplatserna eller som sannolikt kan påträffas där.

4.2. Kartläggning av känsliga marina ekosystem genom förbättrad forskning och datainsamling

Om de berörda myndigheterna ska kunna tillhandahålla lämpliga konsekvensbedömningar måste de också ha tillgång till bättre information och analyser. Att kartlägga känsliga marina ekosystem innebär inte bara att man fastställer var de finns – det ska också öka våra kunskaper om deras sammansättning, deras ekologiska egenskaper och dynamik samt de miljömässiga begränsningar som blir resultatet av detta. På detta sätt kan vi också lära oss hur de sannolikt reagerar på olika påfrestningar. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot att utveckla modelleringsmetoder som kan hjälpa oss att beräkna var det finns djuphavskoraller och andra känsliga marina ekosystem.

En annan viktig följd av rekommendationen är att nya fisken och provfisket måste regleras, så att lämpliga forsknings- och datainsamlingssystem kommer till användning och på så sätt kan bidra till kartläggningen.

4.3. Att stänga känsliga områden för bottenfiske

Det framgår tydligt av generalförsamlingens rekommendationer att det främsta verktyget för att skydda känsliga marina ekosystem är att vidta områdesbaserade stängningar eller fastställa särskilda förvaltningsområden. Stängningar kan vidtas och genomföras genom att staterna fattar ett kollektivt beslut inom ramen för en regional fiskeriorganisation. De regionala fiskeriorganisationer som har behörighet att reglera bottenfisket (se bilaga) har under senare år väsentligt ökat sina ansträngningar att genomföra sådana områdesbaserade stängningar. De kommer att behöva göra en grundlig översyn av åtgärdernas effektivitet och överväga om de som antagits hittills verkligen är tillräckligt många och omfattande för att de önskade målen ska kunna uppfyllas. Uppgiften är också väldigt viktig för yrkesfiskarna, eftersom det kommer att hjälpa dem att undanröja eventuell osäkerhet kring vilka fiskeplatser som är säkra. I och med att skyddet av livsmiljöer mot destruktiva fiskemetoder nu blir en integrerad del i en ordning för sund fiskeriförvaltning, kan de regionala fiskeriorganisationerna utöka sina traditionella ansvarsområden väsentligt och uppdatera normerna till en nivå som motsvarar förväntningarna från dagens samhälle. EU ställer sig helhjärtat bakom denna utveckling och kommer att göra allt som står i dess makt för att stödja den.

För närvarande finns det ingen kollektiv internationell myndighet som kan fatta beslut om stängningar, och för de områden som ligger utanför nationell jurisdiktion och ännu inte regleras av en regional fiskeriorganisation är det alltså, enligt artikel 117 i UNCLOS, upp till enskilda stater att tillämpa områdesbaserade begränsningar för de fartyg som för deras flagg och att göra efterlevanden av dessa begränsningar till ett villkor för fisketillståndens giltighet. Eftersom det saknas särskilda mekanismer för övervakning av efterlevnaden (liknande dem som tillämpas av de regionala fiskeriorganisationerna), har generalförsamlingen uppmanat FAO att kontrollera att de åtgärder som antas av flaggstaterna omfattas av öppenhet och insyn. För att detta ska vara möjligt måste FAO föra en uttömmande databas över var det finns känsliga marina ekosystem. Då kan staterna informera sig om på vilka platser ekosystemen finns – uppgifter som de delar med andra flaggstater i alla givna områden – och de får sålunda möjlighet att inbördes granska varandras åtgärder för att, där så är lämpligt, begränsa sina respektive flottor.

5. HUR SKA GENERALFÖRSAMLINGENS REKOMMENDATIONER GENOMFÖRAS?

5.1. EU måste fortsätta att stimulera den internationella debatten

- Under de kommande två åren kommer staternas politiska vilja och förmåga att sättas på prov, och deras reaktioner på FN:s uppmaning till att vidta åtgärder kommer att närgranskas vid översynsprocessen år 2009. EU måste som en av de största fiskeaktörerna i världen använda sitt inflytande för att se till att det blir en sträng och öppen översyn som lever upp till medborgarnas rättmätiga förväntningar.

- För att reaktionen på generalsförsamlingens uppmaningar ska kunna ta sig uttryck i en stadig och kontinuerlig process, är det viktigt att de åtgärder som vidtas av stater och regionala fiskeriorganisationer omfattas av insyn och inbördes granskning. Generalförsamlingen har betonat dessa aspekter och FAO:s viktiga roll när det gäller att utarbeta tekniska riktlinjer och sammanställa och sprida information. EU måste stödja och underlätta dessa processer, och som första steg se till att uppgifterna om EU:s egna initiativ och åtgärder finns tillgängliga i lämpligt utsträckning.

- EU måste forstsätta att stödja och aktivt bidra till det arbete inom ramen för konventionen om biologisk mångfald och de regionala havskonventionerna som sker i avsikt att upprätta marina skyddsområden i vatten utanför nationell jurisdiktion.

Åtgärder:

- Att tidigt under 2009 lägga fram en rapport för FN:s generalsekretariat om EU:s syn på de framsteg som gjorts när det gäller att åtgärda destruktiva fiskemetoder och förslag till ytterligare förbättringar. I förberedelserna för detta ingår en uppmaning till aktörer och samhälle om att lämna synpunkter.

- Att bistå FAO i dess ansträngningar att samla och sprida information om åtgärder som vidtagits av staterna, att upprätta databaser över skyddade områden eller områdesstängningar samt att utveckla tekniska riktlinjer för djuphavsfisken.

- Att bistå konventionen om biologisk mångfald och de regionala havskonventionerna i deras arbete att kartlägga sådana ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina livsmiljöer i öppet hav eller i djuphavet som behöver skyddas.

- Att inleda samråd och insatser tillsammans med FN-organ för att främja en sträng översynsprocess under 2009.

5.2. Genomförandet på de regionala fiskeriorganisationernas nivå

De flesta områdesbaserade åtgärder för att skydda ekosystemen som hittills antagits av de regionala fiskeriorganisationerna har grundat sig på förslag som lagts fram av EU. Det är viktigt att denna aktivt framåtsyftande verksamhet kan fortsätta. Generalförsamlingen uppmanar emellertid uttryckligen det internationella samfundet att gå betydligt längre än denna typ av åtgärder. De regionala fiskeriorganisationerna bör utveckla metoder för att införliva miljökonsekvensbedömningarna i sina regleringssystem. De bör intensifiera sin samlade forskningsinsats så att de progressivt kommer att upprätta en tillförlitlig bas för fysisk planering. Alla nya fisken och allt nytt försöksfiske bör regleras strängt med hjälp av strikta krav i fråga om vetenskaplig forskning, uppgiftsinsamling och övervakning. För att man år 2009 ska kunna tala om framsteg måste de regionala fiskeriorganisationerna, i den strategi de valt för att hantera miljörisker inom sina respektive behörighetsområden, ha integrerat de principer och mål som generalförsamlingen anser bör ingå som en naturlig del i alla tillfredsställande regleringssystem. EU måste bidra till förverkligandet av dessa förändringar.

Det är viktigt att betona att de regionala fiskeriorganisationernas medlemmar kan välja att tillämpa strängare regler för fartyg och aktörer om de så önskar. EU bör sträva efter att se till att de regionala fiskeriorganisationernas åtgärder leder till en hög skyddsnivå och effektivt hindrar utnyttjandet av destruktiva fiskemetoder. EU måste dock förbehålla sig rätten att anta strängare regler för egen del, om man anser att de regionala fiskeriorganisationerna inte går tillräckligt långt i detta avseende.

Åtgärder:

Åtgärderna nedan bör ingå i EU:s ständiga politik de närmaste åren. En översyn kommer att göras 2009:

- Att införa en konsekvent dagordning inom alla regionala fiskeriorganisationer där EU deltar. Syftet är att införa en ekosystembaserad strategi för fiskeriförvaltningen. Centrala faktorer kommer att vara: a) att stärka mekanismerna för vetenskapliga rekommendationer så att de även omfattar miljöhänsyn och särskilda åtgärder för att skydda ekosystemen och b) att införa miljökonsekvensbedömningar i förvaltningen av bottenfisket.

- Att arbeta för att införa förfaranden för granskning av de regionala fiskeriorganisationernas prestanda och för att kartlägga känsliga marina ekosystem i alla regleringsområden, i avsikt att skydda dem.

5.3. Interimistiska åtgärder

Det har under de senaste åren gjorts betydande framsteg mot att få alla världshaven att omfattas av en regional fiskeriorganisation med behörighet att reglera bottenfisket. Dessa framsteg syns bland annat genom den nyligen inrättade fiskeriorganisationen för Sydostatlanten (SEAFO) som redan satt igång sitt arbete i området, antagandet av SIOFA (Fiskeavtal för södra Indiska oceanen) och den pågående processen för att inrätta nya regionala fiskeriorganisationer i södra och norra Stilla havet.

Med tanke på de tidskrävande rättsprocesser som föregår ikraftträdandet av internationella avtal bör staterna inte skjuta upp fullgörandet av sina skyldigheter, utan bör gå med på att samarbeta på temporär basis för bevarandet och förvaltningen av de berörda områdena. EU har starkt förespråkat denna lösning som nu har fullt stöd i generalförsamlingen.

De interimistiska åtgärder som nyligen antogs (april 2007) inom ramen för förhandlingarna om en regional fiskeriorganisation för södra Stilla havet, visar hur lätt en sådan lösning kan sättas i verket. Deltagarna antog dessa åtgärder med full kännedom om och reservationslöst erkännande av generalförsamlingens rekommendationer. EU måste nu fortsätta att bidra aktivt till arbetet med att utarbeta en interimistisk överenskommelse för Indiska oceanen. Även om de avtalade åtgärderna inte är av bindande karaktär, måste EU sedan infria sitt åtagande att införliva dem i EU-lagstiftningen. Samtidigt måste EU aktivt arbeta för fullgörandet av nödvändiga formella förfaranden, så att organisationerna så fort som möjligt kan inleda sitt arbete.

Åtgärder:

- Införlivande i gemenskapslagstiftningen av de intermistiska åtgärder som antagits för södra Stilla havet före utgången av 2007.

- Förhandlingar om interimistiska åtgärder för södra Indiska oceanen i avvaktan på SIOFA-avtalets ikraftträdande, sent 2007 eller tidigt 2008. Slutande av avtalet under 2008. Initiativ för att främja deltagandet och påskynda rättsaktens ikraftträdande.

- Förnyade initiativ till att intressera tredjeländer för regionala överenskommelser i områden där det ännu inte inrättats en regional fiskeriorganisation.

5.4. Europeiska fartyg som bedriver bottenfiske i områden på öppet hav som inte regleras av en regional fiskeriorganisation

5.4.1. Definition av problemet

De EU-flottor som inriktar sitt fiske på djuphavsbestånd i områden på öppet hav är framför allt verksamma i Nordostatlanten, men enstaka insatser sträcker sig söderut till de östra delarna av Centralatlanten. Detta fiske styrs av gemenskapens förvaltningsordning för djuphavsbestånd. Ordningen innebär fastställande av total tillåten fångstmängd (TAC), begränsningar av fiskeansträngningen och särskilda bestämmelser för kontroll och efterlevnad[4]. Dessa fisken regleras alltså i omfattande utsträckning, och för närvarande pågår en utvärdering av förvaltningsordningens effektivitet[5]. När det gäller belastningen på miljön regleras dessa fisken genom olika EU-åtgärder, bland annat de bestämmelser som införlivar de områdesbaserade stängningar och andra tekniska krav som antagits av Nordostatlantiska fiskerikommissionen från och med 2004.

Utanför dessa områden är EU-flottornas verksamhet när det gäller djuphavsarter på öppet hav relativt begränsad, och sker i områden där det finns en behörig fiskeriorganisation (SEAFO och CCAMLR).

EU står emellertid för en omfattande närvaro av bottentrålare i sydvästra Atlanten. Den sedan länge pågående tvisten mellan Förenade kungariket och Argentina rörande Falklands-/Malvinasöarna har gjort det omöjligt att nå en överenskommelse om att inrätta en regional förvaltningsordning för gränsöverskridande bestånd i detta område, och det är inte sannolikt att dessa svårigheter kan undanröjas inom den närmaste framtiden.

Det föreligger en överhängande risk för de djuphavskoraller och strukturskapande svampar som sannolikt förekommer i kontinentalsockelns ytterkanter, där de EU-fartyg som är verksamma i regionen använder sina bottenredskap. Såsom anges i avsnitt 1.3 är detta ett område där det internationella förvaltningssystemet är svagt, och det krävs därför stränga åtgärder från flaggstaternas sida för att förhindra dessa risker i avvaktan på en regional fiskeriorganisation eller överenskommelse. EU måste därför svara på FN:s uppmaningar och anta bestämmelser med avseende på de egna flottorna.

5.4.2. Förslag till politik

EU måste se till att den bevarande- och förvaltningsordning, som införts genom den gemensamma fiskeripolitiken, tillämpas i full utsträckning på all fiskeverksamhet som EU-fartygen bedriver i områden på öppet hav som inte regleras av en regional fiskeriorganisation eller där en sådan inte har vidtagit lämpliga förvaltningsåtgärder. Kommissionen föreslår därför en rådsförordning som införlivar de principer som generalförsamlingen fastställt och som bygger på den gemensamma fiskeripolitikens allmänna bestämmelser och innehåller lämpliga tillstånds-, kontroll- och övervakningsregler.

Förordningen kommer att innehålla särskilt stränga bestämmelser som införlivar generalförsamlingens rekommendation om att en miljökonsekvensbedömning alltid ska föregå utfärdandet av ett fisketillstånd och vara ett villkor för utfärdandet. Den kommer också att innehålla stödvillkor, framför allt rörande övervakning och kontroll av fiskeverksamheten. Enligt kommissionen bör dessa omfatta fullt utnyttjande av observatörer ombord och stränga VMS-bestämmelser. Dessutom bör det föreskrivas att bottenredskap inte får användas på djup som överstiger 1 000 m – på så sätt skapas ett skyddat område på ett visst djup, baserat på en försiktighetsgräns[6]. Även om inga sådana villkor ingår i generalförsamlingens rekommendationer, anser kommissionen att de är nödvändiga för att EU:s åtgärder i detta område ska kunna erbjuda ett effektivt skydd för känsliga ekosystem vars exakta position ännu inte har kunnat fastställas.

Åtgärd:

- Antagande – så snart som möjligt och senast i december 2008 – av en rådsförordning om genomförande av generalförsamlingens rekommendationer med avseende på EU-fartyg som är verksamma i områden på öppet hav som inte regleras av regional fiskeriorganisation Kommissionen ska lägga fram förslaget samtidigt med antagandet av detta meddelande.

6. SLUTSATS: DE KOMMANDE UTMANINGARNA

Under 2009 kommer FN:s generalförsamling att granska de framsteg som gjorts för att åtgärda problemet med destruktiva fiskemetoder, och sedan bedöma i vilken grad dess uppmaningar i resolution 61/105 hörsammats. EU bör sätta upp ett liknande mål och, ungefär vid samma period, utvärdera om den politik och de särskilda åtgärder som avses i föreliggande meddelande är effektiva. Av samma skäl ska den föreslagna rådsförordningen (se avsnitt 5.4.2) innehålla en bestämmelse om översyn. Kommissionen kommer därför att under 2009 granska resultaten av de olika åtgärderna och rapportera om detta till rådet, Europaparlamentet, aktörerna och samhället. Mot bakgrund av ovannämnda resultat och synpunkter från olika inblandade aktörer kommer den sedan att lägga fram förslag till hur denna politik ska kunna utvecklas vidare.

Storslagna deklarationer om goda avsikter hindrar inte ödeläggelsen av de känsliga och ovärderliga djuphavsekosystemen. De överväganden som beskrivs i detta meddelande är avsedda att bana väg för en beslutsam politisk framstöt från EU:s sida. Under 2009 kommer EU att ha möjlighet, och även skyldighet, att visa det internationella samfundet att man lever upp till sina åtaganden och tar på sig ett sant ledarskap för att för all framtid sätta stopp för destruktiva fiskemetoder. Det enda sättet att uppnå detta är genom konkret handling, både i våra egna vatten och på öppet hav.

Därför uppmanar kommissionen rådet och Europaparlamentet att godkänna de policylinjer och särskilda åtgärder som beskrivs i detta meddelande. Vidare uppmanar den alla EU:s institutioner och aktörer att sluta upp bakom kommissionen i dess arbete för att klara dessa utmaningar.

Bilaga

Områden i världshaven som omfattas av en regional fiskeriorganisation med behörighet att reglera bottenfisket (demersalt fiske) på öppet hav

[pic]

Kartan ovan visar gränserna för de olika regionala fiskeriorganisationerna, här placerade ovanpå de statistiska områden som används av FAO för att samla in statistiska fiskeuppgifter.

- NAFO: Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen

- NEAFC: Nordostatlantiska fiskerikommissionen

- WECAFC: Väst- och Centralatlantiska fiskerkommissionen (rådgivande)

- CECAF: Fiskerikommittén för östra centralatlanten

- CCAMLR: Kommissionen för bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis

- SEAFO: Fiskeorganisationen för Sydostatlanten

- SIOFA: Fiskeavtalet för södra Indiska oceanen.

[1] Meddelande från kommissionen – En integrerad havspolitik för Europeiska unionen, KOM(2007) 575, 10.10.2007.

[2] Bland annat projekten HERMES (http://www.eu-hermes.net) och OASIS (http://www1.uni-hamburg.de/OASIS/), som finansieras av sjätte ramprogrammet. Se också Internationella havsforskningsrådets (ICES) arbete: http://www.ices.dk.

[3] http://ec.europa.eu/fisheries/publications/factsheets/legal_texts/ec_report59-25paras66to69final.pdf

[4] Rådets förordning (EG) nr 2347/2002 av den 16 december 2002 om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd (EGT L 351, 28.12.2002).

[5] Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Översyn av förvaltningen av djuphavsbestånd , KOM(2007) 30.

[6] Se rekommendation GFCM/29/2005/1 (från Allmänna rådet för fiske i Medelhavet) rörande förvaltningen av vissa fisken som inriktas på demersala arter och djuphavsarter.